Torpeden

Året är 1980 och jag är nybliven butikschef för Konsum på Lindängen i Malmö. Dessförinnan hade jag haft ansvar för butiken på Lindeborg i samma stad.
Lindängen var och är väl det idag man benämner som ett problemområde. Med en stor segregation, gängkriminalitet, inbrott, våld m.m. Jag hade blivit varnad för att ta hand om butiken på grund av alla dessa orsaker. Men jag var 25 år och orädd. Dessutom hade jag i min barn- och ungdom växt upp på Nydala, några kilometer därifrån, som beskrevs i samma termer. Butiken på Lindängen hade en större omsättning än den jag lämnat på Lindeborg så detta var ett ”lyft” i karriären för mig på min fortsatta bana i arbetslivet.
Jag hade knappt börjat arbeta i butiken förrän jag fick varningar från övriga medarbetare om en familj i området som trakasserade butiken. De stal varor, var otrevliga mot personal, kastade varor på golvet och gick iväg med kundvagnar långt utanför butiken. När jag frågade om anledningen fick jag svaret
     ”Vi vet inte, de verkar bara vara sådana alla i familjen”
Men jag ville självklart bilda mig min egen uppfattning om denna familj så jag bad att de meddelade mig nästa gång de kom in i butiken.

Det tog inte lång stund. En av medarbetarna kom springande till mig
     ”Nu är dom inne. Det är hon och hennes dotter som går där med barnvagnen” och pekar på en kvinna med en flicka på omkring 10 år. Jag går fram för att titta närmare på dom. Då kommer den utpekade kvinnan fram till mig med en utsträckt hand och vill hälsa.
     ”Hej, du måste vara den nya butiksföreståndaren. Välkommen, jag heter Sonja. Min familj är stamkunder i butiken. Vi tycker den är välskött och tycker om att handla här”
     ”Det var roligt att höra” svarar jag överraskad över denna oväntade hälsning och positiva attityd
     ”Jag heter Sven och ni är alltid lika välkomna att handla i vår butik”
     ”Tack Sven, det ska jag komma ihåg att du har sagt” svarar Sonja mig.
     ”Förresten Sven, jag ser att ni säljer en docka där på leksakshyllan. Vad kostar den? Jag går fram till hyllan och ser en prislapp på 98 kronor.
     ”Den kostar 98 kronor Sonja” svarar jag henne.
     ”Tack Sven. Du verkar vara en vänlig ung man. Jag tror att vi ska trivas med varandra”
     ”Tack själv Sonja. Ja, det hoppas jag att ni alla i familjen ska göra med mig och vår butik” Kvinnan går vidare med barnvagnen och flickan hon har med sig. Jag ser att hon har lagt en liter mjölk på barnvagnen och hennes flicka bär dockan synligt i sin famn. För att inte göra mina medarbetare besvikna så följer jag efter och har familjen Sonja inom synhåll hela vägen till kassan. Väl där lägger hon först upp mjölken och sen dockan på kassabandet. Sonja ser att jag observerar henne och vinkar glatt till mig. Jag vinkar med ett leende glatt tillbaka. Sen blir jag avbruten av en kund som undrar på vilken hylla vi har tandpetare. Jag pekar bort mot hygienartiklar och säger att tandpetarna ligger bredvid tandkrämen. När jag åter tittar bort mot kassan ser jag Sonja med barnvagnen gå mot utgången med sin flicka som har dockan i famnen. Då blir jag lite irriterad och går mot en medarbetare som sitter i kassan och som varnat mig för denna i mitt tycke trevliga familj.
     ”Alltså, vad är nu detta? En rar kvinna med sin dotter som handlar och är jättetrevlig. Till och med hälsar på mig och önskar mig välkommen. Det är väl inget konstigt med dom. Hon handlar en liter mjölk och en docka till sin dotter. En helt vanlig kund” säger jag med irriterad röst.
     ”En docka?” säger hon förvånat ”Hon köpte en liter mjölk, det var allt. Någon docka köpte hon inte”
     ”Men jag såg ju hur hon la en liter mjölk och en docka på kassabandet. Var tog då dockan vägen?”
Då kommer en kund, som stått i vid tidningshyllan och tjuvläst tidningar, fram till mig.
     ”Jag vet var dockan tog vägen” säger han till mig.
     ”Och…?” svarar jag.
     ”När du vände ryggen åt henne för att hjälpa en kund, tog hon dockan från kassabandet och gav till flickan hon hade med sig. Den lilla flickan gick genom kassan med dockan medan kvinnan uppehöll kassören med snack om väder och vind. Hon betalade bara för mjölken”
     ”Så du såg att hon stal dockan?” säger jag till kunden.
     ”Ja, antingen stal hon dockan eller så har hon missuppfattat butikens betalningsrutiner” säger han med ett sarkastiskt leende.
Kassören säger då tröstande till mig
     ”Var inte ledsen Sven, du är inte den första och inte den sista hon och hennes familj har lurat här i butiken. Hon är skicklig”
Jag gick ut i lunchrummet, tog en kopp kaffe och begrundade vad som skett. Det började smyga på sig en lätt känsla att ha blivit förnedrad. Medarbetaren som suttit i kassan kommer efter en stund in i lunchrummet och sätter sig vid mitt bord.
     ”Om det är en liten tröst Sven så är Sonja den vänligaste och skickligaste tjuven av dem alla. Vi har haft civila vakter på spaning i butiken på henne, men hon har aldrig åkt fast. Då är de övriga i hennes familj betydligt värre. Hon har två grabbar, jag tror dom är tvillingar runt 16 år, när du stöter på dom då förstår du det verkliga problemet. Dom är helt utan spärrar. De rusar in och tar kött, läsk, godis ja allt och har sprungit ut genom kassan innan du blinkat med ögonen av förvåning. Sen har vi deras äldre bror Stefan, som jag tippar är 20 år, som bara kommer in vissa kvällar och hotfullt tvingar till sig cigaretter utan att betala. Dessutom kräver han att vi ska tacka honom för besöket”

Ja, det tog bara några timmar. I andra ändan av butiken hör jag plötsligt skrik och skrän från några ungdomar. Jag springer dit och ser två medarbetare jaga två ungdomar i 16-årsåldern. Gissar att det är dom s.k. tvillingarna i familjen Sonja.
     ”Ta mig då. Spring fortare. Hur du än gör kan du aldrig få fatt mig” säger den ene av ungdomarna. I nästa hörn dyker så upp en identisk person med den förre. De har samma klädsel, samma skor och likadana frisyrer. De springer fram och tillbaka, vänder, springer fram, snurrar, stannar och det liknar någon som jagar en boll på en rugbymatch.
Självklart går jag också fram och försöker få fatt i dom. Då hör jag
     ”Kolla, nu kom den nye med i matchen också. Det är så roligt så jag dör”
Sen mitt i jagandet så stannar dom och tvärvänder för att sedan springa som två 100 meterslöpare med full fart till kassan. Mellan sig kastar dom ett köttpaket de har i händerna. De rusar snabbt igenom kassorna och vrålar
     ”Tack för besöket, välkommen åter” följt av två gapskratt ut genom entrédörren.
Jag springer efter dom ut men ser att de delat på sig och springer åt varsitt håll. Det är bara inse det lönlösa att försöka få fatt i dom.
När jag kommer in i butiken igen möts jag av den köttansvarige.
     ”Jag hade lagt ut tre paket med oxfilé i disken. En hel bit i ett paket och två paket med skivat. De sprang iväg med den stora biten. Går det inte att få stopp på detta? Du är ju ny Sven, kan du inte komma med en lösning?” säger han och tittar vädjande på mig.
     ”Har ni provat att porta dem från butiken?”
     ”Sven, dom är portade. Men vad hjälper det. Dom kommer in varje dag och stjäl ändå. Snabba som gaseller är dom också. Jag tror att kicken för dom är inte bara stöldgodset utan också leken. Vi är bara en spelplan med statister för deras lek och bus.”

Nästa dag när jag smält intrycken av gårdagen ringer jag säkerhetsansvarige på Konsums huvudkontor och frågar vad jag ska göra.
     ”Ja, jag bara väntade på att du skulle ringa Sven. Den här familjen var din företrädares största huvudbry. Vi har gång efter gång satt in extra vakter, pratat med polis och socialtjänst. Men inget hjälper. Ingenting tycks bli till det bättre”
     ”Så vad kan jag göra då?” frågar jag den säkerhetsansvarige.
      ”I veckan har vi bytt och skrivit avtal med ett nytt vaktbolag. Jag ber att regionansvarige på vaktbolaget tar kontakt med dig. Kanske har de nya lösningar på ett gammalt problem”
     ”Tack, det får dom gärna göra” Så lägger vi på luren.
Redan på eftermiddagen kommer den regionansvarige på det nya vaktbolaget och träffar mig i butiken. Jag beskriver mina problem, han noterar det och föreslår en massiv insats med väktare under tre dagar i avskräckande syfte.
     ”Vi kommer att ha två väktare i butiken under hela öppethållandet i tre dagar. En kommer att gå uniformerad och en kommer att gå civil. Dessutom kommer vi att sätta vaktbilen utanför entrén för att visa att butiken är skyddad.” Jag tycker att det låter bra och tackar honom för en till synes bra idé.

Resultatet verkar också lovande. Under tre dagar syns ingen i familjen till. Jag och mina medarbetare börjar andas ut och jag får beröm.
     ”Tack Sven, det gjorde du bra, hoppas nu vi slipper detta” hör jag i olika versioner.
Men så enkelt är det inte. Den fjärde dagen börjar eländet igen. Det börjar på förmiddagen med tvillingarna som springer runt i gångarna. Jag ser att den ene har en stor chokladkartong i handen. Strategiskt tar jag mig till kassan för där antar jag att de ska springa ut och då kan jag ta fast dom. Hör så att tvillingarnas skrikande upphör och det blir helt tyst i butiken. Jag går ner i butiken och frågar vad som har hänt.
     ”De sprang ut på lagret. Porten på lagret stod öppen för det kom en varubil och där försvann de båda ut” säger en medarbetare som sett vart de tog vägen.
Nu blev jag riktigt förbannad. Ringa vaktbolaget var meningslöst. Vaktbilen hade förmodligen familjen sett innan i veckan utanför butiken och då gick de inte in förstod jag nu i efterhand. Polisen kunde inget göra heller hade jag förstått.

Det var dags att ta en lunch och börja tänka. På torget där Konsumbutiken låg fanns alldeles bredvid en Pizzeria; ”Lindängens Pizzeria” Jag hade aldrig varit där så jag gick in och beställer en Quattro Stagioni. Pizzabagaren ser på mig och frågar:
     ”Är du den nya Konsumföreståndaren?” Jag nickar och bekräftar detta.
     ”Hej, jag heter Marco. Vi har dom bästa pizzorna i hela Malmö kan jag lova dig. Du får 20 procent rabatt på alla pizzor liksom alla andra som jobbar inne på Konsum. Dom är ofta här och handlar. Vad heter du?”
     ”Jag heter Sven” svarar jag.
     ”Hej Sven, välkommen till min Pizzeria. Går det bra för er inne på Konsum?”
     ”Jadå, vi säljer bra och butiken kan nog bli ganska fin med tiden också” svarar jag.
     ”Men ärligt talat Sven, om ni säljer bra och har en fin butik varför ser du så bekymrad ut?” säger Marco samtidigt som han knådar ut degen och lägger på fyllning.
Sen berättar jag för Marco om butikens besvär med familjen Sonja.
     ”Sven, det är inte första gången jag hör talas om detta problem” säger Marco. ”Din företrädare var här många gånger och berättade samma sak. Jag föreslog en lösning för honom som han inte använde sig av”
     ”Har du en lösning på detta Marco” utbrister jag häpet. ”Hur ser den lösningen ut?”
     ”Innan jag tog över denna pizzeria på Lindängen för ett år sedan hade jag en annan pizzeria i Landskrona. I början i Landskrona hade jag mycket besvär med raggare och ett lokalt mc-gäng som ständigt hotade mig om jag inte bjöd på pizzan och ölen”
     ”Vad gjorde du åt det Marco?”
     ”Jo, Sven. Jag har en kompis som bor i Trelleborg. Han heter Costas. Jag ringde honom och efter att han varit och hjälpt mig på min pizzeria några dagar så försvann alla otrevliga raggare och mc-gänget också. Jag berättade för din företrädare om Costas men han ville inte att jag skulle ringa honom. Jag lovar dig Sven. Har du Costas hos dig en dag så kommer du inte att ha några problem längre”
     ”Men Marco, du föreslår mer eller mindre att jag ska kontraktera en torped, en gorilla som hjälper mig. Är det de du säger?”
     ”Du gör som du vill Sven. Har du en bättre lösning så använd dig av den istället”
Pizzan blev så färdig. Jag betalade och fick 20 procent Konsumrabatt och tog den med till lunchrummet där jag funderade på Marcos förslag. Men förnuftet i mig sa att så kan man ju inte göra. Jag kan ju inte anlita en torped. Tänk om han misshandlar eller till och med mördar hela familjen och det kommer fram att det är jag som anlitat honom. Nej det måste finnas ett annat sätt tänker jag medan den goda pizzan smälter i munnen.

Dagarna går så efter samtalet med Marco i butiken. Varje dag är tvillingarna inne, härjar och stjäl allt mellan himmel och jord. En dag får jag tag i den ena tvillingen och släpar in honom i den stora frysen på lagret och stänger dörren. Drar fram en pallstapel framför dörren så han inte kommer ut. Sen släpper jag ut honom efter 15 minuter för att bara höra
     ”Vilken fegis du är Sven. Nu hade du ju chansen att bli kvitt mig” hånar han mig till synes oberörd springandes ut.
En annan gång jagar jag bägge ut på lagret med en sopkvast. Porten står öppen och dom kastar sig ut från bryggan med mig springandes efter. Det är vinter och ishalt på marken och jag ser hur dom snubblar när de landar på isen. Jag blundar och vågar knappt se hur det gick för dom. Men när jag öppnar ögonen ser jag att de båda är försvunna. Denna gång med varsin påse chips som de fick med sig.
Jag går in på kontoret och tänker ”Det kan inte hålla på så här. En vacker dag kommer jag att bli den som står åtalad för att ha dräpt två ungdomar på Lindängen. Kanske med en sopkvast.”
Samtidigt är Sonja inne och handlar i butiken i varje dag. Alltid lika vänlig och intresserad.
     ”Går det bra för dig Sven? Mina två pojkar tycker du är den bästa Konsumföreståndare Lindängen någonsin har haft och vet du vad? Jag håller med dom” Sen går hon runt med barnvagnen och sin lilla flicka och stoppar förmodligen på sig mer än vad något mänskligt öga kan observera.
Det blir till slut en schizofren värld att vistas i med den leende Sonja och tvillingligisterna som far runt i butiken med mig jagandes efter.

Det definitiva slutet på all vägs ände kom en morgon. Jag fick då höra att tvillingarnas äldre bror Stefan, varit inne under gårdagskvällen. Han hade kommit fram till en medarbetare i kassan och sagt att han ville ha ett paket röda Prince. Kassören hade lagt fram paketet och slagit in 9 kronor i kassan. Stefan hade stirrat på kassören och högt och hotfullt sagt
     ”Är du ny på jobbet? Vet du inte vad som gäller när JAG kommer?”
Då hade kassören vaknat till och upptäckt att det var Stefan för att sen säga
     ”Förlåt, varsågod här får du en ask cigaretter”
     ”Ursäkten är accepterad, men du har väl mer att säga mig?” säger Stefan med en hög stämma till kassören.
     ”Välkommen åter” fick han då kassören att säga.
Sen hade Stefan slagit näven i kassabandet, hånfullt stirrat in henne i ögonen och svarat
     ”Tack för vänligheten, det kommer jag att göra”

Flera medarbetare kom sedan under morgonen fram till mig med budskapet att om inte arbetsmiljön på Konsum på Lindängen ändras så skulle de säga upp sig och eller göra en anmälan till Arbetsmiljöverket.

Det fanns bara en sak kvar att göra.
Jag går med beslutsamma steg in till Marco på pizzerian, hälsar och väser beslutsamt mellan tänderna
     ”Ring din kompis Costas. Han får hjälpa mig nu”
Marco ser min tveklöshet och går bak på sitt kontor där jag hör honom ringa. Sen kommer han och säger
     ”Nu har jag ringt Costas. Han kommer in i din butik i morgon så får du berätta om ditt problem. Men lugn Sven, han kommer att hjälpa dig”

Jag har svårt för att sova den natten. Ligger och tänker på mitt beslut. ”Sven idag har du faktiskt anlitat en torped. Är du klok i huvudet?” mal det i min hjärna om och om igen. Det blir inte många timmars sömn den natten innan jag ska möta Costas live i butiken.

Vi öppnar butiken klockan 9 denna torsdagsmorgon en vinterdag i november. Några minuter efter öppning knackar någon mig på ryggen. Jag vänder mig och ser en skallig jättefigur. En mörk röst säger till mig utan att hälsa
     ”Det är jag som är Costas. Jag kostar 200 kronor i timmen vitt och 100 kronor svart”
En snabb tanke far genom mig. ”Jag kan ju inte betala honom svart också hur skulle det se ut”. I tidningsrubrikerna skulle det stå: Konsumföreståndare lejde torped och betalade svart.
     ”Jag betalar dig vitt. Du får anställning som flygbladsutdelare. Vi kan väl gå in på kontoret och snacka”
Sen följer Costas med in på kontoret. Han ger mig uppgifter vad som ska stå på anställningskontraktet. Ser på lappen jag får att det är en kvinna.
      ”Men detta är väl inte du Costas? Du ser sannerligen inte ut som en kvinna” säger jag till den väldige Costas som sitter mittemot mig på kontoret.
     ”Det är inte jag, men det är dit lönen ska gå. Ok?” säger Costas tydligt till mig.
     ”Ju mindre du vet vem jag är desto bättre för dig”
Jag bråkar självklart inte utan anställer kvinnan på lappen som flygbladsutdelare för 200 kronor i timmen. Noterar hennes bankkonto och adressen som går till en postbox i Trelleborg.
Sen berättar jag för Costas vad våra problem är med familjen Sonja och hoppas att han kan hjälpa mig utan för mycket rabalder.
     ”Vad menar du med rabalder?”
     ”Att det inte blir en massa bråk och slagsmål i butiken” förtydligar jag oroligt.
Costas tittar leende på mig och svarar
     ”Det blir inga rabalder. Jag fixar detta utan rabalder”
Sen går han ut i butiken, tar en kundkorg och vankar omkring i gångarna intensivt spanande på tvillingarna som när som helst kan dyka upp.
Flera medarbetare kommer fram till mig och frågar med rädsla i rösten
     ”Vem är han den store som går omkring med en tom kundkorg gång upp och gång ner”
     ”Var inte orolig” svarar jag ”han är en civil vakt som ska hjälpa oss med våra tjuvar”
Inget händer på förmiddagen så Costas ber att få en kopp kaffe i lunchrummet. Jag märker när jag kommer in med Costas att alla medarbetare som sitter där plötsligt får ett ärende på toaletten eller avslutar sin rast.
Costas börjar vanka omkring med sin kundkorg igen och vi närmar oss lunchtid klockan 12. Då händer det. Båda tvillingarna är plötsligt i butiken, förmodligen på sin lunchrast från skolan. Smidig som en vessla hukar Costas sig ner bakom en hylla. Han har redan förstått vem vi vill ha hjälp med. Någon minut senare har han bägge tvillingarna i ett järngrepp i deras armar. Jag går fram och Costas säger till mig
     ”Jag lånar ditt kontor en timme. Du kan gå ut. Det är bäst att du inte ser detta och är vittne till vad jag gör”
Jag kan knappt prata så nervös jag är så jag bara nickar, tar min jacka och går ut en runda långt utanför butiken. Det är inte lönt att äta för jag skakar i hela kroppen med vad jag kan ha ställt till med. Säger till mig själv ”Nu har det gått för långt. Tänk om han stryper dom på mitt kontor. Jag ångrar allting redan” Timmen utanför butiken där jag går känns som en hel vecka. Jag tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt liv. ”Vad gör han med dom?”

När det gått en timme går jag in i butiken igen. Jag går in på kontoret och ser Costas sitta i min kontorsstol lätt vaggande och nöjt tronande. Av tvillingarna ser jag inga spår.
     ”Vad har hänt, vad har hänt! Nu måste du berätta allt som har hänt” säger jag med skärrad röst och uppspärrade ögon.
     ”Det är fixat Sven, precis som jag lovade dig. Jag har räknat ut att du ska betala för åtta timmars arbete och två timmars körning. Lägg på två extra timmar för bensinen. Totalt tolv timmar ska jag ha i lön” säger Costas lugnt till mig.
     ”Men hör du inte! Vad har du gjort med tvillingarna? Har du gjort dom illa? Jag ångrar allting. Du får vilka pengar som helst bara du inte har skadat dom” säger jag med gråten i halsen.
     ”Sven, lugna dig. Ta av dig jackan och sätt dig ner så ska jag berätta vad som hände” säger Costas med en lugn stämma.
Jag sliter av mig jackan och slänger på golvet och sen kastar jag mig ner i stolen framför Costas för att höra honom berätta det som hänt.
     ”Det första jag gjorde Sven var att ta reda på var dom bor. Hur jag kan kolla sådant behöver du inte ha reda på. De berättar sen att i lägenheten bor deras mamma, deras bror och deras 10 årige syster. Jag berättade för dom att ingen i familjen är välkomna in i denna butik på livstid. Om de ändå väljer att komma in här oavsett anledning då kommer det att hända tråkiga saker för familjen”
     ”Vaddå då för tråkiga saker?” säger jag och stakar stammande fram mina ord.
     ”Sven, det är inte bra för dig att veta alla detaljer. Men jag berättade tydligt och ingående att om de kommer in i denna butik igen så kommer jag hem till dom. Att det inte hjälper att stänga mig ute, för jag kan gå in i lägenheten ändå. Sen berättade jag ingående och detaljerat vad som kommer att hända när jag kommer på hembesök. Den reaktion jag fick på vårt samtal var att de förstod vad som kommer att hända under ett hembesök från mig.”
     ”Så du har inte skadat dom på något sätt Costas?”
     ”Dom har kanske har lite mardrömmar i natt. Men några fysiska skador har dom inte fått av mig i alla fall. Jag har aldrig behövt använda våld i hela mitt liv. Inte ens när jag hjälpte Marco i Landskrona eller andra jag hjälpt. Dom förstår mig så bra ändå. Jag är väl en tydlig person”
     ”Inget annat du vill berätta för mig?” säger jag lättad.
     ”Jo, det är en sak till. När jag avslutade mitt samtal med tvillingarna fick jag dom att göra en sak”
     ”Vadå, vadå?” nu har det ändå hänt något tänkte jag skärrad på nytt.
     ”Absolut inget konstigt Sven. Jag fick dem bara att var och en tacka för samtalet de hade haft med mig”
Nu skrattade jag högt och hjärtligt som av en befrielsens lättnadens suck.
     ”Tack Costas. Hoppas jag slipper se familjen Sonja igen och för den delen dig också”
     ”Glöm nu inte att betala de tolv timmar du är skyldig mig. Den här familjen kommer aldrig in i butiken igen. Skulle du ändå se dom så säger du till Marco att han ringer mig”
Costas tar på sig jackan och lika plötsligt som han kom idag på morgonen lika snabbt går han iväg och är ute från butiken.
Blixtsnabbt fyller jag i löneuppgifterna på tolv timmar till den mystiska kvinnan i Trelleborg. Ringer lönekontoret och säger att jag har en brådskande löneutbetalning som jag kommer att faxa till dom. Att jag har önskemål att utbetalningen sker så snabbt som möjligt. Helst redan idag.

Vad hände sen?
Av familjen Sonja såg jag aldrig mer röken. Men någon vecka efter Costas besök när jag var på väg att hämta en Pizza hos Marco såg jag tvillingarna springa ut genom entrén från konkurrenten mittemot; ICA Lindängen med handlaren springandes efter dom. Då förstod jag att problemen inte hade upphört utan bara flyttat på sig 50 meter bort.

Själv var jag kvar på Konsum på Lindängen i två år innan jag sökte och fick jobb som ansvarig för Konsum på Fäladstorget i Lund. Men det är en helt annan historia fylld med andra historier.