En yngling på Rhodos 1975

Detta hände år 1975 i början av augusti. Jag var 20 år och hade följt med mina ”viceföräldrar” Sören & Lillan till Rhodos. (När mina föräldrar dog året innan blev mina grannar i samma trappa, Sören och Lillan, som en ny värdfamilj för mig). De var 20 år äldre än jag och vi hade funnit varandra genom mina föräldrar som då var deras goda vänner. De var båda uppväxta på söder i Stockholm och hade en riktigt utpräglad ”söderdialekt”.

Hos Sören & Lillan var det ibland fest om helgerna. Var det inte fest hos dom så åkte jag med dom till Köpenhamn, Dragør och då och då även till Tyskland med färjan från Trelleborg. För en 20-årig yngling var det ett roligt sätt att komma in i vuxenvärlden. Trots att det var 20 år som skiljde oss i ålder upplevde jag dom alltid som jämnåriga med sina hyss och upptåg. De var oerhört utåtriktade och kunde finna nya bekantskaper när vi var på en krog på mindre än en minut. Tack vare detta kom jag också över den blyghet jag dragits med sen barn- och tonåren. Om vi var ute på en krog i Köpenhamn till exempel så kunde de bjuda rakt av in de som satt ensamma på borden bredvid.
” Kære fremmed, kom og sad ved vores bord og hold os selskab. Medbring din øl, så skal vi have det sjovt sammen.” Kunde Sören säga fast på knackig halvdanska. Efter några minuter på krogen var vårt bord fullbokat med främmande danskar och svenskar som också tagit båten över till Kongens by. Det tog inte lång stund förrän det skålades, skrålades och glada sånger sjöngs kors och tvärs över bordet. Så fick jag mina nya ”uppfostran” efter 20-årsåldern. Ja, det var en riktigt rolig tid.

Det var året innan jag började jobba på Konsum (Högaholm). Jag läste efter gymnasiet; ”Ekonomisk specialkurs” på Borgarskolan i Malmö. Sen ett år tillbaka bodde jag i en liten etta på Högaholm i Malmö. Hade flickvän och fast sällskap. Men flickvännen var inte så förtjust i Sören & Lillan. ”Dit får du åka själv, jag orkar inte med deras festande”, sa den då kära flickvännen. Vilket alltså inte hindrade mig från att träffa dom på egen hand. Det var ju festerna och livet omkring deras framfart på krogar och restauranger som var det roliga för en då seriöst studerande yngling.

En dag sa Sören när jag besökte dom en helg.
”Vi ska åka till Rhodos tillsammans”. Jag visste att de var förtjusta i Rhodos. De hade varit där över 30 gånger, åkte dit två gånger per år och stannade varje gång i två veckor. När de åkte dit såg jag framför mig hur okända greker, danskar, svenskar och tyskar omringade bordet där de satt och skålade och skrattade. Detta ville jag verkligen vara med om också. Jag funderade på förslaget och efter en betänketid på två sekunder sa jag:
 ”Självklart ska vi åka till Rhodos tillsammans!” Jag hade sommarjobbat sen jag var 13 år och hade för min ålder hyggligt mycket pengar på banken. Mina studier och uppehälle finansierades av studiebidrag och lån. Men sommarjobbspengarna rörde jag aldrig, de sparade jag på banken. Så att betala resa och uppehälle dit var inga problem. Flickvännen nobbade reseinviten direkt.”Två veckor med Sören & Lillan på Rhodos? Aldrig i livet” så även denna gång fick jag åka själv med mina bästa, tjugo år äldre, kompisar.
(Hon gjorde sen, klokt nog av henne, slut med mig när jag kom hem från denna resa)

Vi flög från Sturup ner till Rhodos och kom ner en onsdag vid 17-tiden. Efter busstransfer till hotellet (”Rhodiakon”) och incheckning tog vi hissen upp till hotellrummet som vi delade på alla tre. ”Det är ju inte på hotellrummet vi ska vara på om dagarna, så vi delar rum och sparar pengar”, resonerade Sören klokt. Bagaget lades in på rummet och en minut senare var vi i hotellbaren och drack öl. Resan hade således börjat med stark framfart. Sören & Lillan skojade friskt med hotellets ägare och personal och det märktes att de hade umgåtts många, många gånger förut. Sen blev jag presenterad och vipps var jag också medlem i denna glada hotellfamilj.
Förutom alla roliga besök på krogar, restauranger, bagerier, nattklubbar etc som vi besökte på Rhodos dessa två veckor har jag två bestående minnen av denna fantastiska resa.

Sören leker hotellägare
Vi kom till hotellet på onsdagen. Det stora turistskiftet på hotellet var på söndagarna. Då åkte närmare 70 % av hotellgästerna hem och det kom lika många nya hotellgäster och fyllde rummen som lämnats. Sören fick en idé att skoja med de nya hotellgästerna som skulle komma med buss på söndagen. Han pratade med hotellägaren som genast var med på noterna. Sören skulle spela hotellägare och receptionist när de nya turisterna skulle checka in på sina rum. Efter att ha studerat incheckningslistan gjorde Sören en ny incheckningslista vid sidan om och sen kunde ”skådespelet” börja. Bussen med nya hotellgäster kom under eftermiddagen och Sören stod i hotellobbyn och tog emot.
”Hör upp allihop! sa Sören med en myndig Stockholmsröst. Samla er allihop i lobbyn innan ni checkar in, jag har något att berätta för er alla”

Sen berättade Sören med gråt i halsen att incheckningslistan hade blivit rena snurren. Att han var en ny hotellägare som med sin fru sparat pengar för att kunna driva detta hotellet med sin familj. Sören bredde på och efter en stund kom de nya hotellgästerna fram till honom och tröstade och klappade honom på ryggen med frågan om de kunde hjälpa till.
”Ja, ni kan hjälpa mig om ni är snälla, säger Sören snyftande då. Incheckningslistan är helt felaktig. Men jag kommer att få en ny och riktig senare ikväll. Om ni vill göra som jag säger så bjuder jag er alla på en drink i hotellbaren när ni checkat in på rummen.”
”Självklart ställer vi upp och hjälper dig, hör man då unisont från hotellgästerna, vad är det vi ska göra?”
”Om ni bara vill följa den incheckningslista jag har, även om den är helt fel, så kan vi ändra sen när jag fått den riktiga. Är det Ok?”
”Ja, inga problem” hördes från de nyanlända gästerna.
Sören går då bakom receptionsdisken och ropar ut:
”Kan Herr Nilsson och Fru Karlsson checka in på rum 113?”
”Ja, det kan vi” hördes från Herr Nilsson och Fru Karlsson. Sen gick de båda paren som inte kände varandra med nyckel till rum 113 för att lägga bagaget där. Sören fortsatte med sitt spratt:
”Kan Herr Hansson och Fru Westermark checka in på rum 218?”
”Inga problem” hördes från de båda och så fortsatte det till alla nya resenärer till hotell Rhodiakon denna dag checkade in med en annan partner än den de kommit från Sverige med.
Sören var i sitt verkliga esse och bjöd sen alla som checkat in ner till hotellbaren på en drink. När alla var samlade, berättade han sanningen och tro mig än idag skrattar säkerligen de flesta par åt det lur han gjorde denna dag. Men ingen blev arg. Det var bara skratt och ryggdunkar på Sören hela kvällen och dessutom blev på en gång alla som checkat in denna dag, kompisar med varandra. Det var ett ganska oskyldigt ”prank” helt i linje med Sörens kreativitet och finurlighet. Jag och Lillan fick hålla om varandra från början av skojeriet för att inte falla in i skrattkoma och avslöja Sörens spratt.

Sven tror att han är ”oemotståndlig”
En dag gick vi tre ner till ”Mandrakihamnen”. I Mandrakihamnen på Rhodos kan man se allt från miljonärsbåtar och yachter till segelbåtar och små enkla fiskebåtar. Här samlas alla slags människor längs med kajen eller på något av alla de mysiga caféer som finns. Från Mandrakihamnen fanns också på tiden för 226 år f.kr utsikt över ”Kolossen på Rhodos”. Ett av världens sju underverk.

”Kolossen på Rhodos föreställer den nakna guden Titan Helios som man ansåg var Rhodos beskyddare. På den högra sidan av Helios fanns en fackla med eld, något man inspirerats av när man byggde exempelvis Frihetsgudinnan långt senare. Dessvärre stod kolossen på Rhodos intakt under så kort tid som 54 år. År 226 f. Kr ägde nämligen en större jordbävning rum som förstörde mycket av statyn”. (Wikipedia)

I Mandrakihamnen hamnade vi så på vår glädjefulla vandring på ett av de många ljuvliga caféer som fanns i den mytomspunna hamnen. På den tiden hade jag mustasch. Min flickvän envisades med att jag skulle anlägga denna mustasch. ”En riktig man har mustasch” förklarade den då kära och jag slutade därefter att raka mig på överläppen för att få till en riktig ”knävelborre”. Resultatet var väl si-så-där, men den kära applåderade försöket och var stolt över det hon såg nedanför näsan.
”Nu är du en riktig man, med mustasch” sa hon förföriskt till mig när hon såg skäggstråna växa ut om än lite grenigt ovanför läppen. Min fåfänga växte och efter ett tag såg även jag det vackra i dessa morrhår. Lite som grand som Errol Flynn kände jag mig när jag tittade i spegeln.

Vi tre satte oss ner på ett av de många caféer som fanns i Mandrakihamnen. Sören beställde in öl till oss alla och konversationen flöt på med som vanligt många gagg och roliga anekdoter från Sören & Lillans sida. Efter tre öl började jag känna mig ”snygg”. Jag var på Rhodos, 20 år ung och hade en vacker mustasch som bara kända filmstjärnor kunde matcha. Livet lekte.
”Sven-Inge, nu ska du ta för dig av livet. Det är dags att du raggar upp en vacker tjej”, hörde jag Lillan säga till mig.
”Men, sa jag, jag har ju min flickvän hemma, jag vill inte göra henne besviken”
”I din ålder ska man pröva sig fram”, hördes Lillans visa ord.
Men jag var inte speciellt intresserad att ingå ett förhållande med någon annan även om solen, vattnet och min ljuvliga mustasch säkert hade lockat vilken tjej som helst till mitt bord. Så tittar jag ut över Mandrakihamnen och ser två vackra unga tjejer som verkar spana in mig på ett bord en bit bort. De tittar båda på mig med förtjusning och viskar till varandra något jag inte hör. Men jag uppfattar det som: ”Vilken snygg kille, dessutom har han mustasch”. Jag är fåfäng och förstår att de pratar om mig. För att de riktigt ska se det vackra underverket stryker jag tätt förbi deras bord utan att ge dem en blick för att hämta min fjärde öl i baren. ”Se men inte röra”, tänker jag högt när jag på hemvägen åter stryker förbi deras bord. När jag sätter mig ner ser jag upphetsningen i deras blickar. De pekar på mig och pratar högljutt: ”Jo, det är han!” hör jag de en av de vackra flickorna säga. Jag vrider på min caféstol så att de även ska se mig i profil med mina vackra preussare i sidan. Har inte en tanke på att gå fram till dom och presentera mig. ”Vill dom något, så kommer dom till mig”, tänker jag självklart med upphöjd fåfänga av högsta graden. Ock se…båda de vackra flickorna reser sig upp från sitt bord och börjar gå mot mig där jag sitter. Jag sitter stilla i en andlös pose och tänker: ”Titta ni på detta bländverk, det är det ni får. Ta gärna kort också, men min vackra nuna och skapelse är ämnad för vackrare kvinnor än ni båda”
Så kommer de till vårt bord och jag tittar fåfängt bort som den ytterst vackra person jag idag är i hamnen på Rhodos. Sen säger en av tjejerna:
”Ursäkta att vi stör, vi har suttit och tittat på dig nu en stund och vi undrar…Är du Janne Olsson? Ja, han bankrånaren från Norrmalmstorg?” Min värld rasar i bitar. Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorg, hur kan de överhuvudtaget tänka sig att en gubbe, 15 år äldre än mig, är lik honom. Jag svarar med avsvalnad stolthet och hängande mustach:
”Nej, jag är inte Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorg”
”Synd, säger en av tjejerna, vi hade spetsat in oss på att få en autograf från honom”.

Behöver jag säga att Sören & Lillan skrattade resten av vår semester åt detta? ”Tjena, här har vi Janne Olsson” ”Om du fattas pengar, kan min kompis råna en bank åt dig” Samt oändliga variationer på detta rånartema. I mild frustration rakade jag av mustaschen när vi så småningom återvände till hotellet. Min filmstjärnelook hade fått sig en välbehövlig knäck och jag landade åter på jorden som en vanlig 20-årig yngling från Malmö. Vare sig vackrare eller fulare än de flesta.

Efterord om Sören & Lillan.
Sören & Lillan älskade innerligt varandra. Det bästa de visste var att umgås med varandra. När jag lärde känna dom önskade jag att jag en gång i livet skulle få samma fina närhet till min kära älskade som de hade till varandra. Även om de festade varje gång jag träffade dom hade de båda ett arbete som de skötte med stolthet. Sören var säljare på Beckers och Lillan tjänsteman på Länsstyrelsen. Det var städat och ordning och reda i deras hem och huvud. Deras hjärtan var alltid öppet för alla och de hade inga fördomar eller diskriminerade någon människa på jorden. När jag besökte dom och var i deras kök hade Sören tagit hem än den ena och än den andre han mött på gården på Nydala han tyckte behövde lite peppning. Det kunde vara en 90-årig gubbe eller en nyinflyttad Jugoslav. Ingen var för mer eller mindre än någon annan medmänniska på jorden. Mer generösa människor har jag aldrig träffat vare sig förr och nu. Vilket också lärde mig som yngling att vara öppen och tillmötesgående mot alla människor jag mötte. Om det var det Sören & Lillan uppfostrade mig i, så var det just det. De gick tyvärr också bort med den djupaste saknad från mig. Jag fick ungefär 30 fina år med Lillan och 40 år med Sören. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Hur fina, omtänksamma och omhuldande de var med mig efter att mina föräldrar gått bort. Ja, vad hade egentligen hänt om jag inte hade haft dom som så innerligt och omhuldat brytt sig om mig? Det kan ingen veta, men jag vet att mitt liv som ungdom in i vuxenvärlden och därefter hade varit rejält mycket tråkigare än vad det nu blev.