Privatdetektiv Simon Hammar inreder sin deckarbyrå och har ett möte med "det okända"

     ”Äntligen”, sa Simon till sig själv ”nu är min lokal inredd och klar”
Simon har antagit namnet Simon Hammar som affärsförnamn på företaget Byrån. Byrån är namnet på den verksamhet som Simon med sin hund Alice bedriver, mitt i stadens puls på Kaptensgatan 14 i Malmö.
Affärsidén för Byrån lyder: Alla ärenden av moralisk eller monetär tveksam bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.
Det är stora ord, känner Simon, men förhoppningsvis ett tydligt affärsbudskap för den som behöver min hjälp.
—————————————————

Simon hade fått lokalen för en månad sedan. Den hade stått tom i några månader innan dess. HSB:s hyresförvaltning, Sundsfastigheter i Malmö hyrde ut den månadsvis. Så egentligen var det en korttidskontraktslokal.  Den hyrdes ut för 1-2-3 månader vanligtvis. Simon erbjöd Sundsfastigheter ett långtidskontrakt på två år med samma hyra per månad som i ordinära korttidskontrakt, vilket Sundsfastigheter tyckte var bra och nappade på.
Läget mitt i Malmö Stad är fantastiskt. Nära till spaning och utryckning för de kunder Byrån i första hand tänkte sig hjälpa.
Från sitt eget hem på Västra Ryttmästaregatan 17 a, hade Simon med sin hund Alice, cirka 30 minuters promenad till Byrån. Vägen till arbetet och hem varje dag, motsvarade enligt mobilens stegmätare 12 000 steg eller sex kilometer. 2000 steg över det av hälsoexperter rekommenderade för varje dag.
Egenvård och vallning av hund blev därmed avklarad varje dag med hjälp av promenaden till och från arbetet.
Efter att kontraktsskrivningen var klar började Simon att inreda Byrån.
Uppslagen att styla sin detektivbyrå kom från klassiska scener. Med inspiration från böckerna med Sherlock Holmes och Hercules Poirot letade Simon möbler och designuppslag från auktioner, loppmarknader och secondhand i hela Skåne.
Utan att vara skolad designer, inredde så Simon sin privatdetektivbyrå på Kaptensgatan 14.

Lokalen på 72 kvm består av en hall med en toalett. Ett pentry med köksbord och sex stolar. Ordinär spis i pentryt med fyra plattor, ugn samt en mikrovågsugn bredvid på avställningsbordet. Det finns två separata kontorsrum. Det ena kontorsrummet görs inledningsvis till ett allmänt mötesrum där Simon kan ta emot klienternas ärenden. Kontorsrum nummer två är det s.k. utredningsrummet och även det rum där Simon vill ha de förtroliga samtalen med sin klient under utredningens gång. I detta rum finns ett stort massivt skrivbord i ek, en kontorsstol i skinn och sex replika tavlor av de stora nederländska mästarna i mustiga tavelramar längs väggarna. Tapeterna på väggarna går i samma stil i alla kontorsrum. Det är färgrik engelsk tapet; Pimpernell, som bara den vid Simons första lokala besiktning fick honom att bestämma ”Här vill jag vara”. Den fanns tapetserad på väggarna i lokalen från början.

Pimpernelltapet

Vid änden av det massiva skrivbordet i ek finns en stor askkopp, en sjöskumspipa i ädelträ och en karaff med Whisky plus tillhörande glas. En association som i sin kliché vill andas respekt och erfarenhet till inredaren och ägaren till detektivbyrån; Byrån. Simon har aldrig rökt vare sig pipa eller cigaretter, men pip-attributet stämde in på det varumärke han ville förmedla till sina kunder; trygghet. Längs ena väggen i utredningsrummet finns en stor massiv bokhylla i ek som går från golv till tak. En specialdesign som en finsnickare i kvarteret var glad att få göra. Bokhyllorna fylldes sen med böcker som Simon beställt från Frälsningsarméns secondhandbutik Myrorna.
     ”Jag tar allt ni har hemma oavsett titlar eller genrer” sa Simon när han besökte Myrornas butik i Malmö. Böcker, uppslagsverk, atlaser, pockets som inte är speciellt eftertraktade på secondhandbutik idag blev tacksamt sålda, avyttrade och fraktade till Simons nya lokal.
Resultatet blev hänförande. Lite klassisk gammaldags stämning skapar böcker, tavlor och inredning tillsammans. Allt stämde in på den bild av deckarbyrå Simon hade i sitt huvud när han från början såg lokalen han ville hyra.
Simons partner Alice är också uppmärksammad. Hon har fått en egen hörna i kontorsrummet med en stor mjuk Emma-madrass där hon kan sträcka ut och vila sig på mellan spaningarna.


Redan samma dag Simon och Alice flyttat in i den nyinredda lokalen händer märkliga saker. De stora tavlorna av de nederländska mästarna hänger ena gången på sned och andra gången helt rakt. Kranen i pentryt börjar plötsligt att rinna och på toaletten hörs emellanåt att någon spolar efter sig. På skrivbordet byter saker plats. Pipan ligger ömsom på askkoppen och ömsom bredvid. Stolarna vid köksborden är ibland utdragna på golvet för att sedan vara på plats en stund efteråt. Allt sker när Simon och Alice är i ett annat rum än där händelserna sker.
Alice gnyr varje gång och pekar med nosen i händelseriktningen att något inte stämmer.

En kran börjar plötsligt rinna….

Simon ringer upp hyresförvaltaren på Sundsfastigheter för att få en förklaring till observationerna.
     ”Hej, det är Simon Hammar. Som du vet så hyr jag lokalen på Kaptensgatan 14. Har du hört från föregående hyresgäster om det förekommer lite udda saker i lokalen?”
     ”Hej Simon. Vad jag minns så har vi faktiskt fått in rapporter från tidigare hyresgäster om speciella händelser eller om du så vill, spökerier i lokalen. Kranar som rinner och stolar som flyttas. Men som du själv förstår, det kan man ju inte ta på allvar. Ingen modern människa tror väl på spökerier, eller hur?
     ”Nej, det tror inte jag heller på. En fråga till. Innan ni började hyra ut lokalen med korttidskontrakt. Vem hyrde då denna lokal från början? Huset kan ju inte vara mer än tio år gammalt”
     ”Från början hyrde en psykolog lokalen. Hans specialitet var att genom uppriktiga samtal söka avvänja hårt kriminaliserade brottslingar från återfall i brottslighet. Kriminalvården, vad jag förstår, utnyttjade hans unika kompetens. När bovarna träffade denna psykolog skedde oftast en positiv förändring har jag fått höra. Han var duktig på sitt gebit.
     ”Vet du om det hände någon incident under tiden han hyrde lokalen?”
     ”Mig veterligt hände ingenting. Men det som kanske är lite märkligt är att psykologen plötsligt en dag ringde upp mig och bara på en gång ville säga upp kontraktet på lokalen du hyr nu”
     ”Ingen förklaring varför?”, undrar Simon
     ”Han hade fått ett annat åtagande på annan ort, sa han och undrade hur snabbt han kunde lämna lokalen. Jag berättade att det var tre månaders uppsägningstid på kontraktet och han berättade att det var han villig att lösa omedelbart. Mycket riktigt betalade han också in tre månadshyror några timmar efter vårt samtal. Han gjorde rätt för sig och försvann sedan utan att jag fått vidare kontakt med honom. När han avslutade sitt hyreskontrakt tog vi beslutet att hyra ut lokalen du nu hyr på korttidskontrakt”
     ”Tack för all information du gett mig” säger Simon och avslutar samtalet.
Strax efter att Simon avslutat samtalet börjar Alice att gny. Hon reser sig upp från sin madrass och pekar med nosen mot toaletten i hallen. Det blir tyst några sekunder sen hörs en spolning från toaletten.
     ”Ingen är ju här, vad är det som sker?” tänker Simon.
Han går mot Alice, sätter sig i kontorsstolen och säger:
     ”Förstår du detta Alice?”
Alice står fortfarande rest med nosen mot hallen och toaletten där spolningen hörts. Alice gnyr, vänder sig till Simon och lägger sin nos i hans knä som för att få en stunds trygghet.
     ”Kära lilla Alice, jag förstår att du är rädd, men nu ska vi gå till botten med detta. Har vi en så kallad osalig ande i vår lokal så vill vi också att denna ska ge sig till känna. Du och jag Alice vill ingen någon ont. Om det finns en ande i vår lokal tror jag att det är bra om vi kan kommunicera med henne eller honom”
Så hör Alice och jag ett ljud. Från garderoben i hallen rullas ut något som ser ut som en rockring.
     ”Varför en rockring, om det är en ande vill den säga mig något?
Rockringen står sedan still för att sedan rulla fram några centimeter fram och tillbaka. Om och om igen.

Rockring

     ”Anden vill faktiskt säga något, men vad? Rockringen formar ju bokstaven O, är jag på rätt spår då?” undrar Simon.
Simon tänder ett ljus som står på skrivbordet. Han sätter sig sen ner på stolen vid skrivbordet och tittar på rockringen som tidigare rört sig.
     ”Börjar ditt namn på O?” frågar Simon som gissar att anden försöker göra en rebus för att namnge sig. Rockringen rör sig.
     ”Då börjar ditt namn på O” säger Simon ”Men vad är ditt fullständiga namn?”
Ljuset på skrivbordet börjar att fladdra och stillar sig sedan. Simon säger
     ”Ditt namn börjar på O, men sen…?
Ljuset fladdrar till fyra gånger. Simon säger:
     ”Har du ett namn som börjar på O och har fyra bokstäver?”
Ljuset fladdrar åter till som en bekräftelse
      ”Jag gissar Otto. Heter du det?”
Ljuset är helt stilla, uppenbart är gissningen fel.
     ”Jag prövar igen, heter du Olle, jag gissar att du är en man?”
Ljuset fladdrar till en gång som för att bekräfta att detta är rätt.
     ”Bra, då vet jag vad du heter. Vi måste ha ett samtal du och jag Olle så vi reder ut våra förehavanden med varandra. Jag hyr den här lokalen och ska inom kort ta mig an känsliga uppdrag. Så länge du inte betalar någon hyra till mig så måste jag ge dig en viktig regel du ska följa. Den viktiga regeln är att du inte på något sätt stör min verksamhet när jag har ett samtal med en klient. Inga stolsutdragningar, kranar som öppnas eller spolningar på toaletten. Är vi överens?”
Simon ser att ljuset fladdrar till som på en bekräftelse.
     ”En fråga till Olle. Gick du på samtal till psykologen som hyrde lokalen här för några år sedan?”
Åter får Simon se att ljuset fladdrar till.
     ”Då är det ingen större gissning att du i ditt förra liv var en hårt kriminaliserad brottsling som samhället genom samtal ville få bukt med. Hur många år sedan var det du gick bort Olle?”
Ljuset fladdrar till två gånger.
     ”För två år sedan” bekräftar Simon. Som plötsligt får en idé.
     ”Olle, du verkar vara en osalig ande som av någon anledning inte helt gått över till den andra sidan. Vad sägs om att hjälpa mig här på deckarbyrån? Då kan du gottgöra lite av den kriminalitet du utsatt oskyldiga brottsoffer för” Ljuset fladdrar häftigt till en gång och visar att Olle vill hjälpa Simon i verksamheten.
    ”Så bra, då är vi tre medarbetare i Simon Hammars detektivbyrå. En spårhund som heter Alice och en ande som heter Olle som kan gå igenom väggar. Vilket team vi kommer att bli. Välkommen i gänget Olle. Alice kom fram och hälsa på Olle du också” Alice som stått bredvid Simon under samtalet viftar glatt på svansen som i en hälsning till Olle.

Nu var alla förberedelser gjorda, nu väntade ärenden som Simon med sitt team lovat att lösa. På TV-sidan i Sydsvenskan i fredags hade Simon lagt ut en liten annons: Alla ärenden av moralisk eller monetär tveksam bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade. Följt av Simon Hammar, ett mobilnummer och ”Byrån”.Redan nästa dag skulle affärsidén prövas då en terroriserad livsmedelshandlare i Malmö bad att få Simons hjälp.

Privatdetektiv Simon Hammar och fallet med den terroriserade livsmedelshandlaren i Malmö. Kommer den berättelsen att heta.

Privatdetektiv Simon Hammar och mysteriet med den försvunna katten

Från det oansenliga kontoret på Kaptensgatan 14 i Malmö tittar jag ut på cyklar och gångtrafikanter som i mängder passerar förbi utanför fönstret på morgonen.
Jag kallar min firma för ”Byrån”. Det är namnet på min spaningsbyrå som man förr i tiden brukade kalla för en detektivbyrå.
     ”Jag är Simon Hammar, privatdetektiv. Det för tankarna till Sherlock Holmes och Hercules Poirot. Jag utreder oegentligheter. Vare sig det är av moralisk karaktär eller monetär. För det krävs en utredning av en byrå, därav namnet Byrån”
Egentligen är mitt rätta namn Fredrik. Men för den typ av verksamhet jag bedriver kan man inte heta Fredrik. Därför har jag tagit Simon som mitt affärsförnamn och Hammar som efternamn. För övrigt ett gammalt namn som funnit i släkten i generationer. Namnet Simon leder också tankarna till min ungdomshjälte Simon Templar (Helgonet).Uppdragen är av alla de möjliga slagen. Men inriktningen är otrohetsaffärer, bedrägerier och interna stölder i butiker.
     ”Ja, du Alice, vilken slump att vi hamnade här”, säger jag till min fyrfota vän som ligger utsträckt på golvet.
Sen drar jag mig till minnes händelserna som gjorde att jag och min hund Alice driver en detektivbyrå tillsammans…
———————————————–

För ett år sedan var jag delägare i restaurang Brokrogen tillsammans med min gode vän Osman. Egentligen hade jag gått i pension, men Osman erbjöd ett delägarskap på krogen jag sedan längre varit stamgäst på.
     ”Du kan snacka med kunderna och ta upp beställningar, så lagar jag mat” var Osmans enkla arbetsfördelning oss emellan.
I början gick det bra och Osman verkade helnöjd med mig som sin nye restaurangpartner.
     ”Härliga tider, vilken gemytlig svada du har. Vi får in nya kunder hela tiden tack vare dig”, berömde Osman.
Men själv kände jag alltmer att det inte kändes rätt. Att stå i ett dörrhål och prata köttbullar, fotboll och aktuella händelser dagarna i ända, börjar kännas för mycket av en slentrian.
     ”Det känns som jag står på en mässa och bara upprepar banaliteter hela tiden. Hjälp mig ut härifrån.”, tänkte jag ofta vartefter dagarna gick.
Osman såg vad som höll på att hända och föreslog ett businessmeeting på kontoret klockan 9, två timmar innan Brokrogen öppnade.
Jag minns att jag gick till mötet med tunga steg, rädd att göra min gode vän Osman besviken när jag ska berätta att jag inte orkade fullfölja vår överenskommelse. Samtidigt som jag funderade på vad alternativet för mig skulle kunna vara.
     ”Nu har jag fått ett jobb att mingla med kunder och prata hyggesnack hela dagen. Emellanåt kan jag ta mig en öl och sitta vid något bord och bara umgås med ett trevligt sällskap. Vad mer kan jag begära som pensionär? Dessutom är jag delägare i en krog som går bra?
När jag kom till mötet var Osman redan på plats. Han satt bakom sitt grandiosa skrivbord i massiv ek han en gång köpt på en loppmarknad. Skrivbordet för tankarna till framgångsrika dåtida grosshandlare som man i gamla svenska filmer ser sitter bakom bordet och röker en fet cigarr. Det jämte en kontorsstol i oxläder gör att Osman fick en sorts herremannapondus när jag klev in på hans kontor.
På bordet såg jag en flaska Raki och två glas.

Osman bjuder på Raki

     ”Välkommen till vårt businessmöte” hälsade Osman frejdigt. ”Slå dig ner och ta en Raki med mig. När jag bodde hemma på Cypern och min far skulle ha ett allvarligt samtal med mig började han alltid med att bjuda mig på en stor Raki. Från jag var tolv år och han blev ombedd av min mamma att lära mig om blommor och bin eller en uppmaning att jag skulle ta mer allvarligt på skolan så bjöd han mig först på en Raki. Så skål, nu vill jag att vi delar en stor Raki tillsammans innan vi börjar businessa”
Osman hällde upp en stor Raki som jag spädde ut med vatten från karaffen som stod bredvid. Glaset grumlades när vattnet mötte Rakin. Jag tog en stor klunk medan Osman pratade om sitt liv:
     ”När jag kom till Sverige för tjugo år sedan hade jag bara mitt självförtroende med i bagaget. Min mor och min far gav mig trygghet i min barn- och ungdom som jag sedan har burit med mig hela livet. Den tryggheten de gav mig är värd mer än alla pengar på jorden. Min mor lärde mig också tidigt att laga mat. Mat som min mor i sin tur lärt av sin mor och denne av sin mor. Jag kunde inte fått en bättre lärare. När jag var femton år var det jag som lagade all mat hemma till familjen på helgerna under min mors övervakande öga.
Sen vet du att jag träffade min fru Ebla som var på semesterresa till Cypern när jag blev en vuxen man. Resten är historia och nu sitter jag här och har en framgångsrik kvarterskrog med samma goda mat som min mor lärde mig att laga”
     ”Osman, käre vän. Jag vet att du har en fantastisk resa bakom dig och jag är glad att jag fått förmånen att lära känna dig. Men som du säkert förstått så börjar min motivation att tryta för vår krog.”
Osman höjer glaset för en skål och säger ”Om du inte har motivationen kvar för Brokrogen då ska inte jag hindra dig att göra något annat i livet. Vad är det du vill göra istället?”
     ”Jag vet inte Osman. Vet bara att jag inte kan stå och rabbla banaliteter dag ut och dag in med våra gäster. Känner mig emellanåt socialt utbränd. När jag hade min klockaffär kunde jag prata om olika märken med kunderna och vi hade också ett bredare sortiment. Här på krogen är det samma diskussioner hela tiden. Vad kostar en stor stark? Hur går det för MFF på lördag? Kan du sätta upp det på min kredit?”
     ”Då tycker jag att vi avslutar vårt samarbete på Brokrogen. Du får skriva över din andel till mig och ge mig en krona i ersättning. Samma krona som du fick betala för att få delägarskap i min krog. Skål för den fina tid vi haft tillsammans och no hard feelings oss emellan framöver”

Så avslutades mitt engagemang i Brokrogen. Jag minns att jag sedan gick hem och funderade på vad jag skulle göra nu. Att återgå till en heltidssysselsättning som pensionär lockade mig inte. Kände mig fortfarande ung och tyckte att det fanns mer spännande jag kunde göra i livet. Lösningen på mina funderingar kom ganska överraskande.
Det började med att det ringde på dörren. Såg i tittögat att det var min granne Ella. Jag öppnade dörren och frågade:
     ”Hej, Ella. Har det hänt något? Du verkar bekymrad.”
     ”Hej, jag vet inte vart jag ska vända mig” säger Ella med en ledsen min ”min kära katt Dolly är försvunnen sedan två dagar. Jag har letat och letat men kan inte hitta henne. Har satt upp anslag i alla trappor, men ingen har kontaktat mig.”
     ”Är inte Dolly en innekatt? Hur smet den ut? Förresten kom in och sätt dig”
Ella steg in, tog av sig tofflorna, gick in i vardagsrummet och satte sig i min soffa.
     ”Ja, Dolly är en innekatt. Men på något sätt måste den ha hoppat över inhägnaden jag har på balkongen. Rätt vad det var så var Dolly försvunnen”
     ”Tack för att du tror jag kan hitta din katt, men på vilket sätt är jag lämpad att hitta Dolly?” undrade jag med en konfunderad min.
     ”Jag vet att det låter märkligt, men du har en hund. Tror du inte din hund kan spåra upp min Dolly?
Jag funderade över förslaget. Alice hade tränat lite spårning på brukshundsklubben och jag visste att hon har ett fint luktsinne.
     ”Ja” svarade jag ”det kostar ju ingenting att försöka. ”Men ha inte för stora förhoppningar. Eftersom du tänkt att Alice kan spåra upp din katt hur ska det gå till?”
     ”Hundar är naturliga spårdjur. Om Alice får lukta på något som Dolly har legat på eller lekt med tror jag Alice kan spåra min Dolly”
     ”Då får vi gå ner till dig och börja spaningen där” svarade jag och satte på Alice ett halsband för att sen gå ner en våning där Ella bor.
Ella öppnade dörren och jag och Alice klev in.
Jag hade aldrig tidigare varit i Ellas lägenhet. Hennes lägenhet var vid första intrycket som en finare auktionsbutik. Kristallkronor i taket och möbler som andades sekeltal. Bokhyllorna var fyllda av böcker med tunga mörka klassiska ryggar och mellan dem porslinsfigurer som jag gissade var från Royal Copenhagen eller tyska dylikt. I all denna prakt mötte mig också doften av katturin. Doftspåren efter Dolly. Jag fick en idé.
     ”Har du någon liten plastlåda? Den starkaste doften är Dollys katturin. Om jag lägger lite kattsand som varvats med urin i en plastlåda, då har Alice ett starkt doftspår att följa”
Ella tog fram en liten plastlåda och skedade upp kattsand som blandats med urin från Dollys kattlåda och gav mig.
     ”Vi ska prova spårningen med en av hennes kattleksaker. Om jag lägger den utanför balkongen så ska vi se om Alice kan spåra den”
Jag gick ut på balkongen. Ellas lägenhet var på nedersta våningen och jag gissade att Dolly från denna balkong hade hoppat ner på marken för vidare äventyr. Jag slängde ut en leksaksmus som Dolly brukade leka med på marken. Sen kopplade jag Alice och bad henne dofta i plastlådan följt av kommandot ”Sök”. Vi gick ut genom dörren nedför trappan och ut på trottoaren. Alice drog i kopplet och jag kände att hon fick upp ett spår. Ganska snart drog hon mig med till musen som ligger under Ellas balkong.
     ”Duktigt Alice, duktigt Alice” ropade jag berömmande samtidigt som jag klappade Alice när hon funnit musen.
Ella såg det hela från sin balkong och jublade. ”Det kan gå, det kan gå. Hoppas Alice kan hitta Dolly.”
Jag tog leksaksmusen och bad Alice dofta på den och gav sedan kommandot ”Sök”. Rimligtvis hade Dolly hoppat ner från balkongen och sprungit vidare i någon riktning och förhoppningsvis kunde Alice följa de doftspåren efter henne. Efter att jag gett kommandot ”Sök” nosade Alice i alla riktningar men bestämde sig sedan för att gå rakt fram över trottoaren till närmsta hus. Hon drog i kopplet och nosade sig fram till en ventil vid husets källare. Ventilen var trasig med ett öppet hål ner till källaren och det verkade inte omöjligt att en katt slunkit in den vägen. Alice pekade med nosen mot hålet och verkade vara intresserad av att följa det spåret. Just då kom en man gående med en cykel som han ska sätta ner i källaren.
     ”Hej” säger jag ”ser att du bor här. Kan jag och min hund Alice få följa med dig in i källaren? Alice har troligtvis spårat en försvunnen katt hit”
     ”Inga problem, bara följ mig” svarade mannen.
     ”Har du sett eller hört en katt här i källaren?” frågade jag honom.
     ”Jag har inte sett någon katt men jag tror att jag hört ett jamande i något av källarförråden”
När vi kom in i källaren tog jag fram Dollys mus igen och bad Alice sniffa på den följt av kommandot ”Sök”. Alice drog åter iväg mig mot källarförråden som låg i riktning mot där det öppna ventilationshålet ska finnas. Utanför ett av förråden stannade Alice och pekade med nosen in på förrådet.

Alice spårar

Dörren till förrådet var av trä, låst med ett stort hänglås och det gick inte att se in vad som fanns där. Jag slängde in Dollys leksaksmus ovanför trädörren in i förrådet för att se om det hände något. Då hörde jag små tassande steg och ett litet ”Mjauu”. Bingo, nu visste jag att vi hade hittat en katt som förhoppningsvis var Dolly. Såg att förrådet hade numret 113. Logiskt sett borde källarförrådsinnehavaren också bo i lägenhet 113. Jag klappade om Alice och berömde henne och sen gick vi för att hitta lägenhet 113. Det fanns en uppgång till A-trappan och vi började där. Det fanns tre lägenheter på bottenplan som är märkta 111, 112 och 113 i ovankant på dörrlisten. Lägenhet 113 hade namnet ”Kristensson” på dörren. Jag gick med Alice en halvtrappa och gav kommandot ”Sitt” vid entrén. Ville inte skrämma den som bodde i lägenheten med en hund när jag ringde på dörren, då jag vet att många är rädda för hundar hur snälla de än är. Så ringer jag på hos ”Kristensson”. Kan se att någon tittade i dörrögat efter en stund och så hörde jag en gammal mansröst genom dörren
     ”Vad vill du? Jag köper ingenting. Stick härifrån”
Jag svarade honom högt genom dörren ”Jag är inte säljare och inte farlig. Du har en katt i ditt källarförråd som jag letat efter”. Dörren öppnades tveksamt och jag såg att dörrkedjan ligger på. Mannen som öppnade i en grå stickad väst, höll en käpp vid sidan om sig.
     ”Försök ingenting, du är inte den första som fått smaka på denna käpp” hörde jag en myndig stämma säga till mig.
     ”Det enda jag vill” svarade jag honom ”är att få ut katten som är i ditt källarförråd. Katten kan inte ta sig ut själv och matte har sökt efter henne i flera dagar. Jag har spårat upp henne med hjälp av min hund”
     ”Har du en hund?” frågade mannen ”var är den?”
     ”Min hund Alice står nere i entrén, jag ville inte skrämma dig med henne”
     ”Om du visar mig hunden så kanske jag hjälper dig” Jag gick ner en halvtrappa och hämtar Alice sen ställde vi oss bägge utanför Kristenssons dörr.
     ”Kan man klappa hunden?” frågade Kristensson.
     ”Jadå, det går bra, Alice är en snäll hund”
Dörren öppnades nu helt och Kristensson klappade Alice som glatt viftade på svansen.
     ”Vilken fin hund. Jag hade hund förut också men nu orkar jag inte gå ut och rasta en hund mer. Det blir bara sittande i lägenheten nu förtiden. Jag ska hämta nyckeln till källaren”. Kristensson gick in i sin lägenhet och öppnade en låda i hallen där nyckeln skulle finnas. När han hittat rätt nyckel så gav han den till mig.
      ”Du kan själv gå ner i källaren och öppna förrådet. Där finns ingenting av värde och jag har inte varit där på flera år. Ta källarnyckeln också annars kommer du inte in i källaren”
Jag tackade och tog de bägge nycklarna för att öppna upp till källaren och sedan förråd nummer 113. När jag låst upp hänglåset såg jag en katt bakom dörren som jag antog var Dolly. Jag ringde till Ella och berättade att jag troligtvis funnit Dolly i ett källarförråd i närmsta hus. Bad att hon skulle komma dit för att identifiera sin katt och tacka förrådsägaren.
Jag gick upp från källaren för att möta Ella som jag såg komma springande över trottoaren i riktning mot mig. I handen hade hon en påse med hembakade bullar som jag antog var belöningen till Kristensson.
Dolly identifierades av en överlycklig Ella som tog henne i sin famn. Vi gick bägge upp till Kristensson som tackade för bullar och en stunds sällskap.
Avslutningsvis gick vi hem till Ella som höll Dolly ömt i famnen hela tiden.
     ”Min älskade fina Dolly. Nu får vi skaffa en högre inhägnad på balkongen innan du får ge dig ut där. Och du Alice ska ha ett stort tack för att du hittade henne” sa Ella och gav henne en stor omfamning.
     ”Ni är världens bästa spårdetektiver. Det borde vara ert yrke” sa sen Ella entusiastiskt.
Någonting klack till i mig där. Världens bästa spårdetektiver… Ja, nu visste jag vad jag skulle syssla med framöver.
Någon månad senare hyrde jag en lokal på Kaptensgatan 14 och lät trycka upp visitkort med företagsnamnet Byrån och namnet Simon Hammar, privatdetektiv på.
Nu började en ny resa i livet.