Vi bakar och Du säljer!

Året är 1990, jag var då 35 år, när jag började jag arbeta på Domus i Simrishamn. Jag bodde kvar i Malmö men Konsum Solidar, som jag jobbade för, hyrde ett hus i Brantevik som jag kunde övernatta i under arbetsperioden. Varuhuset var ett på den tiden ett traditionellt Domus. Med många olika avdelningar samlade under ett tak. Men något som skilde detta varuhus från mängden var att det fanns ett bageri i huset. På den tiden bakade Solidar ett eget bröd under namnet Solidarbageriet. Alla, på den tiden, 90-tal butiker/varuhus, försågs med bröd från eget bageri och under ett eget föreningsnamn på bröden och kagorna.
För att klara brödförsörjningen, på alla orter i Skåne, fanns det även lokalt några butiker som hade ett eget bageri under Solidarbagarens regi. De bakade det mesta av allt bröd som såldes i butiken och ofta fanns det även ett café i anslutning som förutom matbröden även sålde läckra bakverk från detta lokala bageri.

På Domus i Simrishamn låg det lokala Solidarbageriet längst bak i varuhuset likt en hamnpir som en utväxt från lagret.
När jag började mitt arbete i Simrishamn gick jag runt och presenterade mig för alla medarbetare i varuhuset. Så även för de två bagarna som huserade i det lokala Solidarbageriet; Kurt och Allan. Efter att jag presenterat mig för dem sa de:
     ”Tänk nu på att du inte är vår chef Sven. Vi är anställda av Solidarbageriet så vår chef finns i Malmö. Det är han som styr våra arbetsuppgifter, arbetstider och betalar vår lön. Så kom inte hit och bossa över oss”
Det var två ganska bestämda och stolta bagare jag hade att göra med förstod jag ganska snart. Att jag dessutom kom från ”storstan” Malmö fick jag också höra mer än en gång.
     ”Tro inte bara för att du är från Malmö, vet mer än oss hur man bakar ett gott bröd som våra kunder älskar”
Jag försäkrade gång på gång att mina kunskaper inom bakning var obefintliga och att jag helt litade på deras eminenta yrkeskunskaper.
När jag jobbat i varuhuset i ungefär en vecka så såg jag en stor papperssäck med överblivet bröd på lagret. Jag kallade till mig lagerchefen Mats och frågade
     ”Vet du vad detta är? I pappsäcken här ligger massor av bröd som tydligen ska slängas”
     ”Ja”, svarar Mats, ”det är bröd som inte gått att sälja i varuhuset. Det brukar bli några säckar i veckan som jag måste kasta”
     ”Bli några säckar i veckan?” utbrast jag ”Menar du på allvar att du slänger flera säckar överblivet bröd i veckan?
     ”Ja, det är den bistra sanningen. Bagarna bakar så det står härliga till. Det är aldrig någon som styrt deras bakande så de bakar bröd för glatta livet. Vad jag förstår har de provision från Solidarbageriet. Så ju mer de bakar desto mer får de i lön”
     ”Men herregud i himmelen, så här kan det ju inte fortsätta” säger jag med hög röst.
Jag går med snabba steg in till bagarna som just rullat in två fyllda vagnar för bakning till ugnen och säger
     ”Kurt och Allan, förklara för mig varför det blir så mycket bröd över som vi måste slänga varje vecka?”
Kurt spänner bröstet och kommer med 20 centimeters avstånd fram till mig.
     ”Det är inte så svårt att förklara lille Malmöpåg. Ni i butiken misslyckas varje vecka att sälja det bröd vi bakar upp till er”
Jag blir irriterad och svarar ”Jaså, det är butikens fel att det slängs flera sopsäckar bröd varje vecka”
     ”Ja, lille påg”, svarar Kurt, ”det är det. Rollfördelningen mellan butiken och oss bagare är att vi bakar brödet och du säljer det. Lyckas du inte sälja vårt bröd är det ditt fel. Då är du en misslyckad säljare”
     ”Men bakar ni inte upp efter vad vi beställer från Er?”
      ”Vi bakar upp med vår fulla kapacitet i bageriet, helt enligt de anvisningar vi har fått från vår chef på Solidarbageriet. Glöm inte att du inte är vår chef. Du är bara ansvarig för varuhuset, inte över oss”
Jag förstod att det inte var lönt att prata med två tjuriga och envisa bagare vidare om detta. Inte heller var det lönt att ringa upp Solidarbagarens chef och diskutera förändringar. Han och jag var redan på kant med varandra eftersom jag ville ha in privata leverantörer på bröd i de butiker jag tidigare jobbat på. Mitt önskemål var att vi förutom Solidarbagarens bröd också skulle sälja bästsäljarna från Lockarps, Pågens och Pååls bageri i butiken. Så jag kände att en diskussion mellan honom och mig inte skulle leda någon vart. Dessutom tjänade Solidarbagaren som företag på allt överbak de fakturerade vårt varuhus.
Jag åkte hem till min övernattningslya i Brantevik och funderade på ett motdrag. På köksbordet låg Ystad Allehanda, den lokala dagstidningen som kom med posten på morgonen. Bläddrade igenom tidningen lite förstrött och kom plötsligt på en lösning.
     ”Nu ska bagarna få känna på kallt stål”, säger jag högt för mig själv.

Nästa morgon ringer jag till annonsavdelningen på Ystad Allehanda och beställer en halvsida med reklam för Domus Simrishamn. Annonsen jag beställer har två produkter med bilder på den halvsida jag beställer.
Den ena varan är: Från vårt eget butiksbageri erbjuder vi hela veckan flätad långfranska för 1 krona styck. Den andra varan är: Butiksbakat Wienerbröd av högsta klass för 1 krona. Inga köpbegränsningar. Välkomna till Domus i Simrishamn.
Sen går jag ner till bagarna och säger:
     ”I morgon kommer det kunder till vårt varuhus. Kanske ska jag ställa upp kravallstaket. Här är min annons för imorgon. Jag vill att ni minst bakar upp 1000 flätade långfranska och 2000 Wienerbröd till i morgon. Jag räknar med mycket, mycket kunder på den här annonsen”

”Den glade bagaren?”

Allan som normalt sett av de bägge bagarna inte säger så mycket utropar högt: ”1 krona för en flätad hembakad långfranska och 1 krona för ett wienerbröd, är du inte klok. Det går ju inte ihop ekonomiskt. Och hur ska vi hinna baka upp det?”
Inte utan triumf säger jag då till de bägge stukade bagarna:
     ”Ni bakar och jag säljer! Var det inte det vi var överens om? Jag tar vilka priser på bröd jag vill. Det här blir dessutom en kunddragare till varuhuset. Nästa vecka tänkte jag köra med andra liknande erbjudanden. Gubbar nu är det Rock’n,roll som gäller på Domus i Simrishamn”
Sen gick jag ut från bageriet högt sjungande på ”Min vän den den glade bagarn uti San Remo stad, ja om ni kände honom, skulle ni bli glad” av Evert Taube. Min hämnd hos de tjuriga bagerigubbarna var ett faktum. Där sätter de degen i halsen, var min förhoppning.
Men gubbarna bakade på så att svetten lackade. De tänkte inte ge upp i första baktaget. Men när jag berättade att jag nästa vecka tänkte annonsera om en hembakad Österlenkavring för 1 krona och att jag i annons två tänkte ha med en saftig åtta personers Prinsesstårta för bara 10 kronor, då gav de bägge bagarna upp. De hissade vit flagg och kom för ovanlighetens skull in på mitt kontor.
De ville förhandla.
     ”Sven, vi orkar inte med detta. Vi måste komma överens. Kan vi inte hitta en lösning som passar alla?”
     ”Ja, lösningen är att ni bakar upp det vi i varuhuset beställer från er. Inte ett bröd mer än det. Jag förstår såklart att ni förlorar provision på det, men det kommer jag att ersätta er med ett personligt lönetillägg ni får från varuhuset förutom den lönen Solidarbageriet ger er. Genomsnittet av den provision ni fått ut under den senaste tolvmånadersperioden får ni som extra lönetillägg från Domus i Simrishamn. Varuhuset tjänar mer på att ge er extra betalt än att betala för det brödsvinn vi kastar varje vecka”
Kurt var den som snabbast kom fram och tog min hand.
     ”Överenskommet, Sven. Du vet väl att vi alltid har gillat dig”
Den kommentaren var jag lite tveksam till men jag var glad att vi kommit överens. Från och med nästa dag sålde vi bara butiksbakat bröd, kakor och tårtor efter vad vi själva lagt beställning på.

De bakade och jag sålde. Ordningen var återställd i baket. Så jag fortsatte att nynna på Evert Taubes bagarlåt: ”Han sjunger när han bakar, och arbetar med fröjd det ökar varans värde och köparen blir nöjd.”

Fotnot: Bilden på bagaren i vinjetten togs i samband med Manne Linds (1917 – 1975) fotodokumentation av kvarteret S:t Per i Uppsala i mitten av 1960-talet. Han besökte kvarteret under flera års tid, innan bebyggelsen revs för att ge plats för en galleria. Bilderna ställdes ut på Upplandsmuseet med vernissage i maj 1969.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s