Hologrammets ursprung?

I dessa dagar när Hologram har fått ett uppsving med bland annat ABBA som ska uppträda på detta sätt i London och Elvis Presley som använt sig av tekniken. Då kan man undra, hur uppstod Hologrammet? Vem var dess inspiratör och uppfinnare? Jag drar mig då till minnes en släktanekdot jag fått mig berättas från och till på de släktträffar vi haft genom åren som lyder enligt nedan.

Min far hade en gammelfasters kusins svåger på mödernet som hette kära Hilma från Himladalen. Hon levde utanför Degeberga i Göinge, Skåne. Hennes smeknamn ”Himmelsdalen” skulle följa henne hela livet då det ryktades att alla unga män som besökte henne, vilket var många, himlade med ögonen efter ett besök hos henne.
Förutom den glädje och undervisning hon kunde ge unga män innan de stadgade sig och började skörda hö med hästen, födde hon en son.
Han döptes till Holger. Då fadern var okänd fick han efternamnet från gårdens populära katt som hette Gram. Alltså blev han den 18 februari 1879 döpt till Holger Gram i Degeberga Kyrka.
Det visade sig bli en rask liten påg även om han från början var klen och smal.

Holgers favoriträtt var Ärtsoppa med grisatassar som han fick njuta av varje torsdag då hans mor Hilma hade besök av ”KöttaLasse” som hade med sig dessa som present då han varje vecka hälsade på i ”Himmelsdalen”.
Det var ju inget konstigt med det. Men så en torsdag när Holger hade ätit av ärtsoppan och var ute och öppnade grinden för de som passerade förbi gården där han och hans mor bodde, hände följande enligt den hörsägen som ännu berättas.
Holger hade ätit mer än vanligt av ärtsoppan då han gick ut för att öppna väggrinden för att även denna dag tjäna en slant. Det var senhöst och kallt och diset låg tätt vid Degeberga. Då började Holger känna av kraften i Ärtsoppans natur och ”släppte väder” vid grinden. Utsläppet från Holgers bakbyxa formade i diset en figur som vid lite fantasi kunde påminna om en ung påg eller varför inte Holger själv.
En amerikansk turist som råkade passera förbi vid grinden i en häst och vagn såg ”naturupplevelsen” och ropade högt:
     ”Holy Cow!”
Men kusken som, kunde engelska och kände igen Holger, sa:
     ” No! His name is not Holy, his name is Holger Gram”
Varpå amerikanen utropade:
    “Holy Gram”
Ryktesspridningen fortsatte sedan efter det till den uppfinning som sedan formades och fick namnet av Holgers mat- och kurrningar i magen utanför Degeberga i Skåne.

Simon Hammar och mysteriet med ”Kod 17”

Bakgrund för nya läsare. Vem är Simon Hammar?
 Simon Hammar är en privatdetektiv med kontor på Kaptensgatan 14 i centrala Malmö. Tillsammans med sin hund Alice tar han sig an uppdrag inom ramen för affärsidén som lyder:
 ”Alla ärenden av moralisk eller monetär bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.”
Tidigare drev Simon en klockaffär i Malmö: ”Klock-Gustaf”, men sålde verksamheten när han gick i pension. På inrådan från sin gode vän Osman, som driver Brokrogen i närheten där Simon bor, startade han upp sin verksamhet för några år sedan. Simon har haft några uppdrag förut som är beskrivna i tidigare inlägg.
……………………………………………………………………………………………………………………..


Det är söndag den 14 mars år 2021.Klockan är 19:00. Simon Hammar sitter hemma i sin lägenhet på Västra Ryttmästargatan 17 a med hunden Alice bredvid sig. Alice halvslumrar efter att ha tuggat i sig fläskben från slakteriet Morpegrisen som Simon stekt i en stor gryta tidigare på spisen. Teven står på och visar Nyheterna på TV4. Utanför har det börjat regna efter att det varit en solig dag. Vädret har denna dag växlat mellan sol, regn och snö vilket ju är typiskt för ett väder i mitten av mars.
Simons senaste större uppdrag var för tre månader sedan då han hjälpte en gammal man att få rätt betalt för sin gård från en mäklare som försökte lura honom. Efter det hade uppdragen varit att spana rätt på den galna hunden som kom och försvann på C-g Frids ägor. För en månad sedan löste Simon och Alice mysteriet med den nakna katten och hunden som återuppstod som plötsligt hamnat i Lars Braunsteins låsta mopedgarage. Förra veckan löstes på några dagar fallet med Malmöhusmysterierna ett fall som även uppmärksammades av Sydvenskan och gav en positiv publicitet.
Men Simon längtade nu efter att få ett större uppdrag som skulle ge en verklig utmaning att klara av.
Simon stänger av teven. Det är bara Pandemi-nyheter som i stort sett går ut på samma sak. Ingen i landet sköter sig. Ingen håller avstånd och för många festar tillsammans vare sig de bor på landet eller i en storstad.
     ”Måtte vaccinsprutorna mot Covid-19 komma ut så snart som möjligt” tänker Simon i sitt sinne. När Simon går ut i köket för att koka en kopp kaffe får han larm på mobilen att någon tagit sig in på kontoret på Kaptensgatan. Strax därefter ringer det i mobilen.
     ”Hej, det är Robin på Secura Alarm. Vi har fått ett larm från ditt kontor på Kaptensgatan 14, vill du att vi gör en utryckning?”
Simon som visste att en utryckning med väktare skulle kosta, 1500 kronor i enlighet med avtalet han träffat, svarar Robin:
     ”Tack Robin, jag tar det själv. Jag går en runda med min hund Alice till kontoret och ser vad som hänt.”
     ”Bra Simon, jag skriver in i min logg att du undersöker larmet själv. Behöver du assistans är det bara att ringa”
     ”Tack det gör jag i så fall”, säger Simon och avslutar samtalet.
När Simon tar fram kopplet som hänger på hatthyllan i hallen vaknar Alice och kommer viftande med svansen fram till sin husse, beredd på att gå på en promenad.
     ”Ja, du Alice. Nu ska vi gå till kontoret och se vad som kan ha utlöst larmet där. Förmodligen har ingenting hänt, men vi får en fin promenad och paus från alla tråkiga nyheter som omger oss”
De båda tar de tre trapporna ner och går ut i friska luften. Från hemmet till kontoret är det ungefär 30 minuters promenad inklusive kisspaus med Alice. De går förbi Kronprinsen-huset som precis renoverats. En gång Malmös högsta hus med 25 våningar. Passerar Simhallsbadet med det mäktiga Malmö Stadsbiblioteket till vänster om deras gångstråk. Passerar övergångsstället på Fersens väg och vandrar sen vidare upp mot Storgatan som leder till kontoret på Kaptensgatan 15 minuter senare.
Simon och Alice närmar sig kontoret. Utanför syns ingenting. Det är släckt och dörren verkar inte uppbruten.
”Kanske är det en liten mus som smugit sig in som utlöst larmet”, tänker Simon för sig själv när han öppnar dörren till kontoret.
När Simon ska öppna dörren börjar Alice att morra och skälla.
     ”Vad är det Alice? Har du något på känn på vårt kontor?”
De båda går in på kontoret och på soffan i klientrummet ser Simon att det sitter en man i mörkret. Han är alldeles skallig och har ett stort svart skägg runt ansiktet. Alice morrar och gör utfall mot mannen i soffan. Men Simon säger till Alice att hålla sig stilla och tänder sen ljuset i klientrummet.

Admir Blagajcevic

 ”Vem är du? Och varför har du brutit dig in på mitt kontor?”, frågar Simon.
     ”Jag vill börja med att ursäkta att jag brutit mig in hos dig. Men jag har mina skäl om du vill lyssna.”
Den främmande personen ber Simon att sätta sig ner för att lyssna på hans berättelse.
      ” Mitt namn är Admir Blagajcevic. Du och din hund behöver inte vara rädda för mig. Jag vill er båda inte illa på något sätt. Det jag behöver är er hjälp. Tror att ni är de enda i Malmö just nu som kan hjälpa mig”
Simon invänder ”Men Admir, jag har normala kontorstider 8 – 17, du hade ju kunnat besöka mig när som helst under kontorstid. Varför bryta sig in? En annan fråga, hur lyckades du komma in på mitt kontor utan nyckel? Larmet gick ju också”
     ”Jag sätter mitt liv i dina händer nu Simon. Om du visste hur många som jagar mig skulle du få en chock. Men jag har varit försiktig när jag tagit mig hit. Så det borde inte vara en fara att jag är här just nu. Min bakgrund gör att jag inte kan besöka dig på kontorstid. Det enda sättet för mig var att bryta sig in hos dig. Du har ett ganska enkelt lås att öppna med mina dyrkar. Sen visste jag att larmet skulle gå och jag hoppades att du skulle komma eftersom det är dyrt när larmgubbar rycker ut på smålarm”
     ”Ja, nu är jag här Admir”, säger Simon ”Vad kan jag och Alice göra för dig?”
Admir börjar sin berättelse.
     ”Tack för att du vill lyssna på vad jag vill säga. Jag heter Admir Blagajcevic och bor någonstans här i Malmö, men bara tillfälligt. För 10 år sedan bodde jag i Bosnien. Jag verkade under en tid i den bosniska maffian som kallas Orlovi. Säkert har du hört talas om skumma Jugoslavien längre bak i tiden. De är sedan dess aktiva i många länder. Men jag lämnade gruppen då jag fick uppdrag som jag inte ville göra. Så länge det handlade om hot och trakasserier var jag med i bilden. Men när det krävdes att jag skulle ta till vapen och mörda en medmänniska då gick det för långt. Du ska då veta att man inte kan lämna Orlovi frivilligt som en levande människa. Inte heller enligt orderordningen kan man vägra ett uppdrag de ger åt dig.
Man får enkla uppdrag i början, sen förväntas man att ta svårare och svårare uppdrag för att behålla eller växa på sin plats i rangordningen.
Uppsägningsordningen, som egentligen inte finns, är lika med att lämna livet. Därför har jag gått under jorden och lever nu i ett skyddat boende med min familj. Jag har en fru och två söner”
     ”Men om du är jagad på det viset, hur tror du att du ska rädda dig undan maffian, Orlovi, då?
     ”I Sverige kommer jag inte att klara mig ifrån Orlovi. De har nätverk överallt. Min och min familjs enda chans är att fly till ett land där de inte har kontakter eller tror att vi flytt till. Just nu lever jag på lånad tid tills de upptäckt var jag finns.”
     ”Vilket land tänker du fly till då?”
     ”Det kommer kanske att överraska dig att det är så nära. Men vår familj kommer i så fall att flytta till Danmark. Jag har en kusin i Herning på Midtjylland. Han har ett hus som reserverats till oss där några kilometer från där han och hans familj bor. Orlovi verkar inte i Danmark. Där verkar idag Mc-klubben Bandidos med sitt nätverk. Så länge de har marknaden i Danmark går inte Orlovi in där”
     ”Men varför flyttar du då inte bara dit?”
     ”Min familj har inte idag de pengar som krävs för att köpa fastigheten i Herning. Men med din hjälp kan vi göra det”
     ”Hur kommer jag in i bilden och kan hjälpa dig med detta?”
     ”Jag ska på en gång säga till dig Simon att även du tar en risk att hjälpa mig. Kommer Orlovi på att du hjälpt mig är även ditt liv i fara. Men å andra sidan. Kan du hjälpa mig får du ett arvode större än du någonsin fått tidigare. Tar du dig an uppdraget flyttar vi omedelbart till Herning, till min kusin, för att sen avvakta resultatet av ditt arbete. Jag och min familj är då skyddade och hoppas att du kan ge oss en trygg framtid i Danmark”
     ”Berätta lite mer om Orlovi. Hur verkar de i Sverige?”
     ”Orlovi är en bosnisk och serbisk maffia som från början bara verkade i de forna Jugoslaviska länderna. Men för tre år sedan hände något som gjorde att de expanderade även till fler länder”
     ”Vad hände då?”, frågar Simon.
     ”En svensk general från Främlingslegionen kom i kontakt med Orlovi, jobbade sig snabbt upp i hierarkin och är nu den som leder hela organisationen i Europa. Han är känd för att vara helt hänsynslös. Godkänner inga misstag och de dödsstraff han utdelar inom Orlovi uträttar han själv med ett leende på läpparna. För att avskräcka avhoppare har han ett rykte om sig att först skjuta sönder knäna och sen händerna innan han av nästan vädjan från den skjutne avlossar ett nådaskott i pannan. Han heter Håkan Johansson, kallas i sina kretsar för Surovo, eller på svenska den hemske. Ingen tror att den som leder en bosnisk maffia är en svensk och har ett svenskt namn, men det har han. Han går helt under polisens radar med att till synes ha ett eget välmående företag i Västerås, är gift och har barn. Företaget verkar helt anonymt genom att sälja ett jordförbättringsmedel som heter Herr Johanssons Solskensprodukter. Ingen kan ana att det är han som leder Orlovi i Europa. Det är han som jagar mig nu. Får han veta att du hjälper mig är du också på dödslistan vill jag varna dig om. Han är också så anonym att inga foton i nutid finns på honom. Googlar man på honom, så finns det bara bara ett foto från 80-talet. Ingen vet hur han ser ut nu”

Håkan Johansson

     ”Här tar jag en stor risk”, säger Simon till Admir. ”Varför ska jag hjälpa dig och riskera mitt liv? Mitt uppdrag som detektiv går inte i första hand ut på att tjäna pengar. Det är att hjälpa människor som fått en oförtjänt oförrätt och sen klara ut den med en rimlig insats från min sida.”
     ”Simon, jag har läst på lite om dig i allehanda tidningar, senast förra veckan i Sydsvenskan. Du verkar empatisk och jag tror på dig. Om du får träffa min familj som idag lever i skräck kommer du att förstå vilken hjälp du kommer att ge oss. Jag har också kommit över din Facebook och dina inlägg där. För inte så länge sedan skrev du till någon vän som för ovanlighetens skull i de sammanhangen, erkände att hon haft fel. Då skrev du till henne följande Den syndare som erkänner sin skuld, ska också bli förlåten. Ja, jag erkänner min skuld. Nu vill jag ta hand om min familj och göra gott resten av mitt liv. Även en skurk som jag kan komma till insikt med tiden”
Simon tittar lite skeptiskt på Admir och sen på Alice som han ser viftar på svansen. ”Kan det vara ett tecken från Alice att Admir går att lita på eftersom hon viftar på svansen?”
     ”Nu lovar jag ingenting”, säger Simon till Admir ”men vad går mitt uppdrag ut på? Vad är det jag kan göra för dig?”
     ”Min gammelfarbror, Mirsad Stankovic, dog för en månad sedan. När jag var barn blev han nästan som en andrapappa för mig eftersom han så ofta besökte oss i vårt hem när vi bodde i Tuzla i Bosnien. Jag har inte träffat honom på närmare 20 år. Mina föräldrar hade inte heller någon kontakt med honom efter att han fått en stroke som gjorde att han behövde vård, dygnet runt, på ett behandlingshem i Tuzla. Jag var bara runt 10 år när det hände, men mina föräldrar berättade att Mirsad inte kände igen dem när de kom på besök där han vårdades. Mirsad hade ingen egen familj eller några barn. Så jag blev den son för honom han aldrig själv fick. Mina föräldrar berättade att Mirsad hade mycket pengar som han i sin tur ärvt efter sina föräldrar. Hans föräldrar drev ett av Bosniens största företag i Tuzla på den tiden. De bröt brunkol som på den tiden var en stor industri i landet. Men Mirsad ville inte ta över företaget, utan sålde det och tjänade stora pengar på det. Ingen visste hur mycket Mirsad hade i förmögenhet eller tillgångar, men ryktet gick att det var avsevärda summor. Dessutom var tillgångarna klokt förvaltade av hans advokat, Emir Henic som jag träffade i förra veckan. Utvecklingen på investerat kapital i de fonder Emir lagt dom i ökade med i snitt 5 procent varje år”
     ”Hur kommer jag in i bilden Admir?”
     ”Advokaten, Emir, sökte upp mig i förra veckan och berättade att min gammelfarbror Mirsad hade testamenterat alla sina tillgångar till mig. Tydligen betraktade han även i verkligheten mig som sin son”
     ”Men, då ska du gå ut och vara glad, festa loss, inte sitta här på ett detektivkontor med mig”
     ”Ja, men så enkelt är det inte. Jag har ingen möjlighet att ta mig till Tuzla och hämta arvet min gammelfarbror testamenterat till mig. Som jag berättat för dig är Orlovi efter mig. Bara att ta sig hit till dig innebar en stor risk. Jag har fått klippa av mig allt håret och odla stort skägg för att försöka dölja mitt tidigare yttre”
     ”Så min uppgift är att ta mig till Tuzla och hämta ut ditt arv?”
     ”Ja, det blir i så fall din uppgift Simon”
     ”Varför kan inte advokaten, Emir göra det?”
     ”Emir hade fått tydliga instruktioner av Mirsad att det bara är jag Admir eller någon jag personligen utsett till mitt ombud som får hämta de tillgångar Mirsad testamenterat till mig. Följer jag inte dessa anvisningar går arvet till motsvarigheteten till Allmänna Arvsfonden i Bosnien. Emirs uppgift är att tillse att dessa instruktioner enligt testamentet följs. Inte själv vara delaktig i sökprocessen.

Admir berättar sen vidare att advokaten fått noggranna anvisningar från Mirsad (Admirs gammelfarbror) att alla tillgångar finns i ett hus i Tuzla.
Dock finns det inte någon vägledning vilken adress huset har. När Admir som barn lekte med Mirsad brukade han göra gåtor och mysterier som Admir skulle lösa. Det kunde vara ett ord, några meningar eller en sifferkombination som skulle leda till en skatt. Typ Träd 10 plus buske. Då var det gåtan för att räkna träden från en viss utgångspunkt, på den stora tomten där det vimlade av träd, till det tionde trädet. När det tionde trädet var funnet låg skatten, som Mirsad gömt, i busken bredvid det tionde trädet.
När advokaten läste upp testamentet för Admir fick han en lapp det stod Kod 17 på. Det var allt som advokaten gav till Admir. Löste han den gåtan fick han också ut arvet efter sin gammelfarbror. Mirsad ville ge Admir en sista gåta att lösa för att komma åt skatten han gömt.
     ”Så där har du uppdraget, Simon. Lös gåtan med Kod 17, hämta skatten och sen är vi båda två förmögna och glada män. Men, visst, det finns risker. Men en så timid man som du, som inte på något sätt känner mig sedan tidigare, borde inte vara föremål för Orlovis misstankar. Men du måste ta beslutet här och nu Simon. Jag ska inte visa mig ute offentligt om jag inte absolut behöver. Nästa gång vi ses är när du har kommit hem med mitt arv. Skatten Mirsad har gömt för mig”
     ”Jag tar mig an uppdraget, Admir. Någon ledtråd var jag ska börja?”
     ”Börja i Tuzla, det stod i anvisningarna att huset finns där. Kod 17 har också en avgörande betydelse när du ska lösa gåtan.”
    ”Hur vet du när jag löst gåtan och är tillbaka med ditt arv?”
    ”Då skriver du på din hemsida att du som upplysning till dina kunder kommer att ha semesterstängt för att vara i Kode i det vackra Bohuslän en vecka från den 1/7”
     ”Fiffigt Admir. Ja då bestämmer vi det. Hur tar du dig härifrån mitt kontor?”
     ”Lämna du kontoret med din hund Alice och lås bakom dig som vanligt utan att larma på. Sen smyger jag i väg någon gång under natten. Jag har gjort upp en flyktplan till Herning. Jag kommer att låsa efter mig själv. Lycka till Simon. Om någon ska klara detta så är det du. Jag hoppas du slipper möta Håkan Johansson. Då får du se upp.”
Simon låser därefter kontoret och tar Alice med sig för en promenad tillbaka till hemmet på Västra Ryttmästargatan.

Nästa morgon, måndag den 15 mars vaknar Simon efter att haft mardrömmar hela natten. Någon har jagat honom in i mörka gränder där han till slut funnit en dörr han kan fly igenom för att sen bli jagad på nytt, finna en ny flyktdörr etc, etc. Simon funderar på om det var ett förhastat beslut att ta sig an detta egentligt farliga uppdrag. Efter frukosten tar Simon med sig Alice och går ner till gode vännen Osman som driver Brokrogen ett kvarter från där de bor.
Vädret är vårlikt och temperaturen börjar redan närma sig tio plusgrader. Utan tvivel är nu våren på ingång, tänker Simon där han går med Alice bredvid sig. Osman är som vanligt glad att få se sin gode vän och Alice som är med honom.
     ”Hej Simon och Alice, välkomna. Nu stannar ni väl och äter frukost med mig?” Säger Osman samtidigt som han klappar om Alice som hoppar upp i hans knä och slickar honom vilt i ansiktet.
     ”Tyvärr, Osman. Vi har ätit frukost. Jag har kommit för att be dig om en tjänst”
     ”Vad det än är så säger jag ja. Du är min vän och jag gör allt för dig och Alice, det vet du.”
     ”Jag har ett uppdrag som kommer att ta mig bort på en resa några dagar. Alice kan inte vara med mig då. Kan du passa henne när jag är borta Osman?”
     ”Aha, den store privatdetektiven har fått ett hemligt uppdrag. Ja, jag ska inte ställa några frågor. Tids nog kommer du att berätta allt för mig. Självklart kan Alice vara hos mig och min familj några dagar. Jag betraktar henne och dig också för den delen som en familjemedlem”
    ”Tack Osman. Dig kan man alltid lita på.” När Simon och Alice kommer till kontoret sätter Simon upp en skylt på entrédörren med texten ”Stängt på grund av sjukdom”. Han rullar ner persiennerna och börjar sen efterforskningarna kring Kod 17. Simon sätter sig vid datorn och googlar fram staden Tuzla i Bosnien. ”Börja i Tuzla” hör han Admir säga till honom. Staden har 120 000 invånare och av bilder och text som Google visar är det en vacker stad med en rik historia. Simon går gata upp och gata ner för att finna någonting som har en anknytning till Kod 17. Efter tre timmars datorvandring på gatorna i Tuzla kan han inte se någonting med anknytning till Kod 17. Simon börjat därför undra om inte Admirs gammelfarbror haft en annan klurighet i sikte med sin gåta. Efter att ha värmt en Billys Panpizza i mikron och gett Alice friskt foder med vatten börjar Simon efterforskningarna på nytt i kartbilden över Tuzla. En timme senare får Simon upp ett spår. ”Här kan det vara”, tänker Simon för sig själv. Gatan i Tuzla heter Ademira Blaganovica. På denna gata finns det ett hus beläget på nummer 17 också. Gatunamnet låter misstänkt likt Admirs förnamn och hans efternamn Blagajcevic. Simon letar vidare och finner med hjälp av BH Telecom White Pages (Bosniens motsvarighet till Eniro) att på Ademira Blaganovica nummer 17 bor en herre vid namn Dasrim Civoknats. Alltså Admirs gammelfarbror Mirsad Stankovic skriven baklänges. Simon jublar lätt inombords över att ha löst den första gåtan var arvskatten befinner sig. Han avbryts i sina tankar med att det knackar på dörren och Alice springer fram till entrén och morrar.
Simon tittar försiktigt ut men ser ingen som synligt står utanför dörren. Alice morrar fortfarande när han öppnar upp dörren. Det finns inte någon som står där. Den som knackat på dörren har uppenbart gått sin väg. Simon tittar ut på Kaptensgatan men ser bara cyklister och fotgängare i en strid ström passera utan att få fokus eller känning på någon speciell person. I brevlådan som han tömde när han kom till kontoret ser Simon ett flygblad som kommit dit sedan dess. Han tar flygbladet i sin hand, går in på kontoret och låser ytterdörren. Det står ”All reklam undanbedes” på brevlådan. Så det borde inte kommit något reklamblad än mindre någon som knackar på dörren för att meddela detta. Just när Simon är på väg till soporna i köket för att kasta reklambladet ser han dess innehåll. Det är ett reklamblad från ett jordförbättringsföretag som heter Herr Johanssons Solskensprodukter. Texten i reklambladet lyder ”Av jord är du kommen. Av jord skall du åter vara. Kontakta oss om du inte vill lägga dig själv i jorden”. Simon förstår att detta är ett förtäckt hot. Någon med anknytning till den bosniska maffian Orlovi anar ett samband mellan Simon och hans uppdragsgivare Admir. Sen finns det ett telefonnummer med riktnummer Västerås och till företaget Herr Johanssons Solskensprodukter.

Samtidigt tänker Simon att den som lagt reklambladet i lådan vill skrämma Simon att ringa numret till Västerås för att berätta vad han vet. Men att de inte säkert vet sambandet mellan Simon och Admir. Hade de visst detta samband med säkerhet borde de med det Admir berättat om Orlovi brutit sig in och gjort ett hårdhänt förhör med Simon. Men Simon förstår ändå att någon vill ha koll på Simons aktiviteter de närmaste dagarna.

Efter att trott sig lokaliserat adressen och huset i Tuzla där arvet (skatten) är gömt tittar Simon hur han ska kunna ta sig till Tuzla från Malmö. Han ser att ett flygbolag som heter Wizz Air flyger direkt mellan Malmö och Tuzla. Redan i morgon finns det en avgång från Malmö Airport klockan 8:50 med ett flyg som är framme 11:00. Simon vågar inte använda telefonen om den är buggad för att boka utan chansar på att det finns platser kvar när han kommer till flygplatsen i morgon.
I stället ringer han upp Osman på sin mobil.
     ”Hej, Osman det är Simon. Du, jag är överhopad med arbete. Kan du göra en snabb omelett och bara ta dig hit och lämna den?
     ”Självklart Simon”, säger Osman. ”Vi har det lugnt för tillfället, klockan är ju bara 16 och kvällskunderna ramlar inte in förrän vid 18-tiden. Jag kommer expresso med din omeletto.”

Osman kommer en halvtimme senare med omeletten. Simon släpper in honom och berättar att den bosniska maffian Orlovi på något sätt som Simon inte förstår ser ett samband mellan honom och en klient han hjälper.
     ”Hur kan jag hjälpa dig vidare i detta, Simon? Det här låter inte bra. Sådana uppdrag där Orlovi kan bli inblandade brukar inte du ta?”
     ”Nej, men nu blev det så här. Jag får förklara vidare en annan dag. Tjänsten du kan göra för mig Osman är att jag får låna dina ytterkläder och byxor. Klä ut mig till dig och köra hem bilen till din restaurang.
Sen måste jag ta mig upp i min lägenhet för att hämta mitt pass, jag behöver det dit jag ska resa. Måste också byta till en varmare jacka än den jag lånat av dig. Efter det tar jag mig till en sovplats i Malmö du inte behöver känna till. Sen är jag borta några dagar. Du tar efter jag gått på dig mina kläder och tar med dig Alice och promenerar utklädd till mig till din restaurang. Du ska ju ändå passa henne i några dagar. Du kan inte nå mig per telefon. Den kommer jag att stänga av. Men jag kommer att ringa dig från en annan extern telefon då och då under min resa. Är det Ok, Osman?”
    ”Vi följer din plan. Självklart hjälper jag dig”
    ”Skulle någon fråga var jag är på din restaurang, kan du säga att jag lånat min systers stuga i Kode i Bohuslän, där jag gått i karantän på grund av Corona. Att du inte vet var stugan ligger, men att du passar min hund”
     ”Så gör vi Simon. Var rädd om dig och lycka till. Jag tar hand om Alice. Antar att du inte vill ha omeletten jag lagat, så den äter jag upp medan du kör min bil tillbaka till Brokrogen”

Simon lämnar kontoret i Osmans kläder och går till hans bil som står på Lugna Gatan några hundra meter från kontoret. Innan han sätter sig i bilen postar han sin mobil till Polisen i Kode på Bohuslän. Ber i brevet att dom behåller mobilen i fyra dagar av skäl han inte kan gå in på för att sedan skicka den till Osman på Brokrogen. Han sänder även med ett förfrankerat kuvert med alla adressuppgifter till Osman på. Simon hoppas Polisen kan hjälpa honom utan att ställa några frågor till Osman om detta. Med det hoppas Simon att eventuella förföljare från Orlovi ska kunna spåra att han och hans mobil befinner sig i Kode. Precis som Osman berättar för dem som frågar honom.
Morgonen därpå, tisdag den 16 mars, vaknar Simon upp på Comfort Hotell vid Centralstationen i Malmö. Inget tecken tyder på att han blivit sedd när han föregående dag flydde från Osmans restaurang efter att ha bytt kläder med honom på kontoret. Planen är nu att ta en flygtaxi från Centralen till Malmö Airport och direktflyget till Tuzla. Simon är utan mobil nu efter att ha postat den till Polisen i Kode i Bohuslän. Efter en snabb frukost vid 6-tiden på morgonen går han med raska steg och utan bagage mot Taxibilarna vid Centralen. Han har kunnat köpa hygienartiklar på hotellet för att kunna duscha och raka sig innan avresan. Det är en frostkall morgon med några minusgrader.
Klockan är nu 6:30 och det står flera taxibilar vid stationen som gör reklam för fast pris till Malmö Airport. Simon åker inte taxi så ofta så han väljer en med ett namn han känner sig trygg med; Taxikuriren.
Han viftar med handen till chauffören som står vid sidan om bilen och denne ber honom att sätta sig fram eller bak i taxin. Simon sätter sig där framme för att få en stunds konversation en halvtimme innan de når flygplatsen. Taxichauffören presenterar sig som Kim och Simon ser på taxilegitimationen i fronten att hans fullständiga namn är Kim Sulocci. Simon får antydningar till den svenska skådespelaren med samma namn och inleder konversationen.
     ”Ser att ditt namn är Kim Sulocci. Är du i samma familj som skådespelaren med samma namn?”
Kim skrattar och säger ”Det är inte första gången jag hör det från en kund. Nej, vi är inte släkt på något sätt. Vår släkt kommer ursprungligen från Serbien. Vi hade ett så krångligt efternamn som ingen kunde uttala så min far tog namnet Sulocci i stället som var närbesläktat med ursprungsnamnet”
     ”Så, du kommer från Serbien då Kim?”
     ”Nej, jag är född och uppväxt i Sverige, men genom min familj har jag många vänner från Serbien och i Serbien. Vi brukar åka dit på semester varje år. Förstår att du ska ut och flyga. Vart ska du åka?”
Simon anar plötsligt oråd och tänker på Admirs ord till honom ”Passa dig noga, Orlovi har ett nätverk överallt i Europa” Han chansar på ett resmål och berättar en vit lögn som ligger nära yrkeslivet han hade förut.
     ”Jag ska flyga till München på en affärsresa över dagen. Går allt bra kan jag vara med och etablera en ny kedja av klockbutiker i Sverige”
     ”Då ska jag hålla tummarna för dig. Ja, du flyger det går ju fortast. Annars är det trevligt med Tysklandsbåten och att dricka Gammeldansken på färjan. Är du klockmakare idag?”
     ”Jag har sålt min klockbutik jag hade i Malmö, Klock-Gustaf. Trodde jag var klar för pensionärslivet. Men så dök detta upp i stället.”
     ”Aha ja, Klock-Gustaf. Där har jag varit någon gång och köpt en klocka till min fru. Minns det som en fin butik” säger Kim till Simon.
     ”Tackar för det omdömet. Ja, nu har jag chansen att få starta upp något nytt igen. Det ska bli spännande, men samtidigt lite kusligt i dessa ovissa pandemitider.”
    ”Ser inte att du har något bagage eller portfölj med dig till mötet. Ska du bara skriva på ett färdigt avtal? Ursäkta min nyfikenhet.”
     ” Jo, du har rätt, Kim. Allt är i stort sett klart. Det som återstår klarar en penna av att underteckna”
     ”Glöm inte att ta på dig munskydd på flygplatsen. Sen kräver de flesta inreseländer att du har tagit ett Covid-19-test de senaste 48 timmarna som är negativt”
    ”Milda Moses, Kim. Munskydd kan jag köpa, men något testresultat har jag inte med mig. Hur gör jag då?”
    ”Gå direkt in i flygterminalen. Innan Pressbyrån på höger sida har Svea Vaccin en mottagning. Där kan du ta ett test och få ett resultat inom 15 minuter. Det kostar mycket pengar. Men utan det kommer du inte in i Tyskland”
     ”Då är jag lite i tidsnöd. Hoppas jag kan hinna med även det”
”Jag ska trampa på gasen så tjänar vi fem minuter på det som är kvar av resan. Men får jag fortkörningsböter får du betala dom”
     ”Självklart. Bara ge järnet”, säger Simon.
  När klockan är 7:00 anländer Simon till Malmö Airport. Han följder Kims anvisningar och går raka spåret till Pressbyrån och köper munskydd där. Sen går han in till Svea Vaccin som ligger bredvid och tar en nummerlapp för ett Covid-19-test. Det är tre personer före honom i kö. En kvart senarefår han göra testet med ett stick i fingret av en sköterska som är säkerhetsutrustad mot smittan. Han ombeds att vänta utanför och inte träffa människor eller gå i affärer förrän testresultatet är klart. Det ska ta 15 minuter. Det tar en halvtimme. Simon får besked att provet visar negativt och han får ett papper på det han kan ta med sig till incheckningen.
Nu är klockan 7:50, flyget till Tuzla går om en timme. Simon har inte köpt biljett än. Än en gång får han ta en språngmarsch till Wizz Airs resebutik på Malmö Airport. Men turen är än en gång framme så Simon kan köpa biljett och komma med flyget som avgår 8:50. Incheckningen, då han inte har bagage går smidigt.

Wizz Air

Klockan 11:00 är flyget framme på Tuzlas internationella flygplats. Efter att utan problem passerat alla pass och tullkontroller söker nu Simon efter en taxi till Tuzla centrum. Utanför flygplatsen ser han olika taxifirmor som Berta Taxi Tuzla, Taxi Tuzla Aid och Bingo Taxi Tuzla. Simon väljer Taxi Tuzla och ger chauffören adressen: Marca Cara 20. Av försiktighetsskäl vill Simon inte ange adressen, Ademira Blaganovica 17, som är det egentliga målet på färden. Den ligger tre kvarter från dit han vill taxin ska köra honom.
När Simon satt sig bak i taxin som chauffören anvisat honom ser han att chauffören får ett telefonsamtal i mobilen. Mellan honom och chauffören är det ett kraftigt plexiglas. Chauffören tittar på Simon samtidigt som han pratar i telefon på ett språk han inte förstår. Simon läser av kroppsspråket som att han ger en beskrivning på en person. Simon får en ingivelse att det är han själv chauffören beskriver för den han pratar med i mobilen. ”Är jag förföljd ända hit?”, flyger tanken i Simons huvud. Chauffören lägger på sin mobil, sätter upp en hand i luften och startar upp taxin, en stor svart Mercedes 290.
Från flygplatsen till Tuzla centrum är det 25 minuters bilfärd. Priset är redan avtalat med chauffören och kostar 15 Euro. Vägen till Tuzla är en vacker bilfärd. Det vimlar av stora åkrar och natursköna områden innan centrum nalkas med mängder av religiösa monument, vackra parker och mäktiga sekelskifteshus.
När taxin stannat, öppnas en lucka i plexiglaset och en kortterminal kommer fram som programmerats för 15 Euro. Simon drar kortet och slår sin kod. Sen dras kortterminalen in i taxin och luckan till plexiglaset stängs åter. Chauffören viftar med kvittokopiorna åt Simon i en gest om han önskar få ett exemplar. Men Simon vinkar avvärjande gör en hälsning med handen och stiger ur bilen.
Han står nu på gatan; Marca Cara och ska bege sig mot huset han memorerat vägen till i minnet några kvarter bort. Huset där han tror att Mirsad gömt skatten och arvet som Admir ska ha.
Simon ser sig om och får hela tiden en känsla av att han är förföljd trots att gatan nästan är folktom. Han stannar vid slutet av gatan vid Kiosk Duhan och köper en Ledo-glass för 1 Euro.

Simon går runt kiosken och spanar och ser om han finner några rörelser på gatan eller i husen. Men det är fortfarande en omgivning som inte gör några konstiga rörelser inom Simons synfält. Han äter upp glassen och fortsätter fram till målet för resan: Ademira Blaganovica 17.

Huset på Ademira Blaganovica 17

Det är ett rappat vitt hus, kantat med svarta staket. Fönstren är täckta av luckor med grå jalusier. Det finns en elledning på taket som samlats runt en mast. Första ingivelsen är att här inte bott någon på länge. Men växter och planteringar är välskötta så någon har fått i uppdrag att ta hand om den yttre miljön tänker Simon. Ytterdörren har inte ett vanligt nyckellås utan ett kodlås. För att kunna komma in måste man kunna kombinationen till låset. Än en gång tänker Simon på ledtråden ”Kod 17”. I bostadsrättföreningen där Simon bor tänker man inom kort byta ut dörrar och lås till säkerhetsdörrar med kodlås. Det blir då en unik femsiffrig sifferserie till varje dörr. ”Kan det vara samma här?” tänker Simon, ”en sifferserie på fem siffror. Hur ser den ut?”  

På klockbutiken som Simon sålde hade de länge en analog telefon på kontoret med en gammal nummerskiva. På den fanns 9 siffror plus 0 för att kunna slå telefonnumret. Men även bokstäver fanns på nummerskivan tillhörande varje siffra. Simon minns att siffran 1 hade inga bokstäver, men för siffran 2 fanns A, B och C. ”Om man då tänker omvänt och finner siffrorna för bokstäverna KOD och lägger till 17, vad blir det då?”,resonerar Simon med sig själv. För bokstaven K finns då siffran 5, för O finns siffran 6 och slutligen finns för D siffran 3. Kombinationen kan då vara 56317. ”Kod17 är sifferkombinationen 56317”, tänker Simon halvhögt.
Simon ser sig om. Fortfarande syns allt vara helt stilla i omgivningarna. Han går fram till dörren och kombinationslåset och trycker in sifferkombinationen: 56317. Dörren öppnas och någonstans inne i huset hörs en speldosa som börjar spela ”Willkommen! And bienvenue! Welcome”, från musikalen Cabaret. Den spelar refrängen tre gånger för att sedan sluta. Simon går några steg in i huset. Då stängs dörren bakom honom med en kraftig smäll. Sen hörs ett ljudligt och bullrande skratt. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho ”. Samma skratt som den jovialiske tomten i Kalle Ankas Julafton som sätter Ok på dockorna han granskat.

Simon tittar på dörren han gått in genom. Det fanns ett kodlås på utsidan utan nyckelhus. Från insidan på dörren ser han inget sådant kombinationslås, utan bara ett handtag. Synligt ser det ut som en dörr man inte kan öppna inifrån och ut. Vare sig med nyckel eller en kombinationskod.
Simon känner att han är inlåst, dessutom är fönstren täckta med tjocka jalusigardiner. Det såg han utifrån. ”Hur kommer jag ut från detta hus?” tänker Simon för sig själv. Nu hade han inget annat önskat än att hans hund Alice varit med honom. I sådana här situationer verkar Alice lugnande och ger Simon trygghet. Men nu var han själv. Han hittar och tänder belysningsknappen och går från rum till rum i huset han känner sig instängd i. Huset är vackert inrett med vackra klassiska möbler och mycket konstverk på väggarna. Inget verkar bekant med tavlorna som hänger där. Men utan att Simon är kunnig på konst förstår han att det måste vara konstverk som betingar ett högt pris när de köptes in. I övrigt, ett sovrum med en dubbelsäng, ett stort bibliotek med en läsfåtölj vid fönstret. Vidare ett TV-rum med en stor liggsoffa. I alla fönsterkarmar finns det krukväxter. Både gröna växter och blommande växter. Alla till synes friska och nyvattnade, känner han på jorden. Köket är påkostat med exklusiv inredning med en bardisk i mitten och vinhyllor fyllda med olika vinsorter från golv till tak.

Köket i Ademira Blaganovica 17

Simon öppnar kylskåpet och sen frysen i köket. Alla står helt tomma, men är inte avstängda. Han går in i badrummet som förutom dusch och WC har tvättmaskin och en torktumlare. I anslutning till badrummet finns bakom en massiv glasvägg också en liten bastu.
Simon får intrycket att här bott en enda person genom åren. Sen har någon fått förtroende att vårda och ta hand om huset och dess trädgård i avvaktan på att ägaren ska återvända. (Är det Admir?)

Men nu gäller det att finna skatten och arvet som Admir har blivit testamenterad. Simon fann biblioteket rofyllt och en plats för att tänka. Så hans sätter sig i läsfåtöljen och börjar fundera igen på nyckelorden: Kod 17. ”Med hjälp av Kod 17 finner jag skatten i detta hus” tänker Simon. ”Men var ska jag börja?” Simon reser sig upp och går igenom rum för rum. Tittar i golv, väggar och i tak för att finna något som kan ge en ledtråd för Kod 17. Han öppnar alla lådor i varje rum. Men de flesta lådor är helt tomma förutom i köket där det finns bestick och hushållsartiklar. I biblioteket går han igenom alla boktitlar. Det finns säkert över 1000 böcker, men ingen av dem ger någon känsla i magen för Kod 17.
Simon sätter sig i läsfåtöljen i biblioteket igen. Han tänker högt.
”Mirsad lekte med Admir som liten och gav honom gåtor i form av ett ord och några siffror. Det skulle vara svårt. Men inte för svårt. Belöningen för Mirsad var ju att Admir löste gåvan och jublande sprang emot honom för en stor kram när gåtan löstes. Denna gåta är inte svårare än den Admir fick då. Så tänk enklare. Var finns gåtans lösning?”
Simon skakar på huvudet, går upp från läsfåtöljen och lever sig in i vad en 10-årig Admir hade börjat leta. För det var till den pojken Mirsad har gömt sin skatt. Svårt, men inte för svårt.
Simon börjar titta sig omkring och det första han nu ser när han lever sig in i en liten 10-årig pojkes värld är alla tavlorna. ”Varför har gammelfarbror så många tavlor på väggarna?” Hör han sig själv säga.
Simon börjar granska tavlorna. Dom är många. Han går i rum efter rum, tittar på motivet om det kan ge någon vägledning. Men även nu går Simon bet. Simon säger till sig själv ”Tänk ännu enklare, svaret ligger i tavlan” Så Simon går igenom tavla för tavla ännu en gång och tittar denna gång på konstnärens namn på tavlan. En tavla fångar efter en långs stund Simons intresse. Det är en tavla med ett trädgårdsmotiv. Tavlan hänger i TV-rummet. Konstnären har målat en stor trädgårdstomt och i bakgrunden verkar det finnas massor med träd. På tomten leker en liten pojke och sparkar boll. Bredvid honom står en man och ger en stor hund en vänlig klapp på nosen. Simon försöker se konstnärens namn men ser inte i det dunkla takljuset. Han flyttar en bordslampa mot tavlan, sätter i kontakten och ser då konstnärens namn. Signaturen säger att konstnären heter Konrad Danielsson och tavlan gjordes år 2017, vilket konstnären skrivit bredvid sin signatur. Nu förstår Simon gåtans lösning. Konrad Danielsson är förkortning för ”Kod” och år 2017 är ”-17”. Alltså Kod 17.
Tavlan är inte så stor och väcker ingen uppmärksamhet gentemot de andra tavlorna. Simon lyfter försiktigt på tavlan och känner att det går ganska lätt. Drar slutsatsen att tavlan antingen tagits ner på sistone för att dammas av eller hängts upp nyligen.
Bakom tavlan ser Simon ett litet kassaskåp i väggen med ett kombinationslås. ”I kassaskåpet finns Admirs skatt och arv”, tänker Simon. ”Men vad är kombinationen för att låsa upp det?”
Än en gång sätter sig Simon i läsfåtöljen i biblioteket och funderar.
”Vad ger en gammal man för sifferkombination på ett kassaskåp till en 10-årig Admir som efter många gåtlösningar nu nästan funnit skatten bakom tavlan? Tänk enkelt och kanske ännu enklare än så. För 20 år sen hade Admir stått på denna plats, där jag nu står och Mirsad vill inget annat än att Admir finner sifferkombinationen så snabbt som möjligt så han får sin kram och uppskattning efter att ha funnit skatten. Lösningen ligger åter i Kod 17”
Simon börjar med att slå sifferkombinationen för att komma in i huset;
56317. Men låset på kassaskåpet svarar inte på detta. Simon funderar igen: ”Tänk enkelt och ännu enklare” Simon får plötsligt en ingivelse att bara dra sifferhjulet på kassaskåpet med att börja på 1 och sen skruva hjulet till 7. Koden är ju 17 (Kod 17) Kassaskåpet öppnas plötsligt och i bakgrunden hör Simon en speldosa, samma som när han steg in, spela. ”The Winner takes it all” Följt av den fryntliga tomtens ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho”.
Inne i det lilla kassaskåpet ser Simon ett stort antal tygpåsar. Han sätter sig i liggsoffan och öppnar upp rosetten i tygpåsen. I påsen som öppnats ser han mängder av skimrande kristaller. Utan att ha någon kunskap om ädelstenar drar Simon slutsatsen att det ligger diamanter i påsen. Han räknar till att det finns 50 diamanter i denna påse. Sen räknar han alla påsarna i kassaskåpet till fyrtio. Admirs skatt och arv efter sin fammelfarbror är fyrtio tygpåsar med diamanter. Totalt 2000 diamanter.
Simon drar sig till minnes ett program på TV som handlade om investeringsdiamanter. Programmet handlade om att det i Pandemitider var lönsamt att investera i Guld eller Diamanter. Små guldtackor i 18 karat som vägde 50 gram hade ett pris på 25 000 kronor. Men en ännu bättre investering enligt programmet var i diamanter. En naturlig diamant med en viss slipning på mer en Carat kunde betinga ett värde på 20 000 kronor. Simon var amatör på området men beräknade att i runda svängar var värdet på Admirs arv i diamanter värt minst 40 miljoner kronor.

Admirs gammelfarbror var måhända på grund av en stroke intagen på ett hem och klarade inte sig själv. Men när det gällde ekonomin verkade han vara klar i huvudet. Det arv Mirsad fått efter sina föräldrar i form av brunkolsgruvan, hade han någon gång i sin livstid investerat i diamanter. Eftersom han inte fick några egna barn blev Admir den han sparat och ville ge sin förmögenhet till efter sin tid på jorden.

Simon plockar ut de fyrtio tygpåsarna och funderar ”Hur går det att frakta fyrtio diamantpåsar till ett värde av 40 miljoner kronor genom tullen?” Samtidigt tänker Simon att hans uppdrag var bara att lösa gåtan, finna skatten och försöka ta den tillbaka till Admir i Sverige. Han tänker inte bli en smugglare för Admirs räkning utan deklarera de diamanter han för hem till Sverige i Tullen. Om de då lägger på avgifter eller annat då får de göra det.
Simon letar i köket och finner en plastkasse från Lidl i en låda. I den stoppar han ner de fyrtio tygpåsarna med diamanter. Men nu gällde också en annan sak, att försöka ta sig ut från huset. Simon lyckades att komma in, men det verkade inte finnas någon kod för att komma ut.
Med plastkassen från Lidl med 40 miljoner i diamanter går Simon mot dörren för att ta sig ut. Han ser inget kombinationslås eller nyckelhål för att ta sig ut. Bara ett handtag. Simon tar tag i handtaget och dörren bara öppnar sig. Bakom sig hör han en speldosa spela ”So long, Farewell” från musicalen Sound of Music.

Det tar inte långt tid efter att Simon tagit sig ut från huset att han kan stoppa en taxi som tar honom till flygplatsen. Med plastkassen i handen går han till bokningscentralen på Tuzlas Internationella flygplats och bokar en hemresa till Malmö. Simon har tur för flyget till Malmö går redan om två timmar. Han finner en telefon på flygplatsen och ringer till Osman på Brokrogen som han antar varit orolig och undrat var Simon varit. Osman svarar omedelbart på uppringningen.
     ”Ja, det är Osman på Brokrogen, vad kan hjälpa dig med?”
     ”Hej Osman, det är Simon. Vill bara berätta att allt är Ok. Jag är på en flygplats nu och ska åka tillbaka till Malmö. Är det bra med dig och Alice?”
     ”Simon min vän. Så glad jag är att höra din röst. Vi har alla varit riktigt oroliga för dig. Här hos oss är allting bara bra. Alice längtar efter dig. Fastän jag gett henne min bästa mat så lägger hon sig vid dörren och gnyr väntande på sin husse”
     ”Ja, jag och Alice har aldrig varit ifrån varandra så här länge, det är över ett dygn nu. Jag längtar verkligen lika mycket efter Alice som hon nu längtar efter mig”
     ”Har någon frågat efter mig, Osman?”
     ”Nej, ingen har frågat efter dig. Men jag har fått ett konstigt flygblad i min låda. Ett flygblad om Herr Johanssons Solskensprodukter och en konstig text om att ”Av jord är du kommen. Av jord skall du åter vara. Kontakta oss om du inte vill lägga dig själv i jorden” Reklam för ett jordförbättringsmedel. Min restaurang har ingen trädgård utanför som behöver dessa produkter. Har frågat butikerna runtomkring men de har inte fått detta flygblad. Vad säger du om det, Simon?”
     ”Det är en lång historia att förklara. Jag tar det när jag kommer hem. Krama Alice från mig. Mitt flyg går om någon timme. Så vi ses ikväll Osman”

Flyget avgick 18:10 och ankom 20:20 på Malmö Airport. Simon deklarerar diamanterna i tullen och får betala 20 procent av värdet i tullavgift på diamanterna som tullen värderat till 50 miljoner kronor. Han får en faktura på 10 miljoner som ska betalas inom 30 dagar.

Från tullen tar Simon en taxi från flygplatsen direkt till Brokrogen i Malmö för att möta Alice och Osman.
Det blir ett stort kramkalas när Simon vid 22-tiden dyker upp på Brokrogen. Restaurangen är stängd på grund av de nya Pandemibestämmelserna om stängning efter 20:30 men Osman och Alice väntar utanför restaurangen på Simon.
Alice vet inte tills av glädje när hon ser Simon. Hon kastar sig upp i Simons famn och omfamnar honom med glädjeskutt gång på gång.
      ”Kära, kära Alice. Ja, nu är vi tillsammans igen. Aldrig, aldrig ska vi vara ifrån varandra så länge igen. Det här var ett undantag. Som jag har saknat dig min älskade vän”
Så stillar Alice sig när hon ser att Simon verkligen är tillbaka och de går alla in på Osmans restaurang.
     ”Tyvärr får jag av Pandemibestämmelser inte servera något efter 20:30. Men jag har lagat mat som jag lagt upp i kylen på din lägenhet som du bara kan värma i mikron där. Välkommen hem min fine vän. Du behöver inte vara orolig för Alice hon har ätit och tröstätit hela tiden du varit borta. Tror bara hon behöver vatten för natten”
     ”Tack, min vän. Ja, det har varit en händelserik dag. Nu går jag hem med Alice och jag tackar dig av hjärtat för allt du gör för mig”
     ”Bäste Simon, du är min vän. För dig och Alice gör jag alltid allt. Du kan tro att vi haft mysigt med Alice.”
Efter en natt med nio timmars oavbruten sömn vaknar Simon i sin lägenhet på Västra Ryttmästargatan. Han ser Alice ligga vid hans sida om sängen och snarka. När så Simon vaknar och reser sig ur sängen så vaknar Alice med ett ryck och lägger sin tass på Simons knä för att visa att även hon är vaken.
Simon gör frukost och brygger en kaffekanna med riktigt starkt kaffe. Sen går han in i sitt arbetsrum i lägenheten. Öppnar upp datorn till sin hemsida och skriver där ”Bäste klient. I år kommer jag att ha semesterstängt för att vara i Kode i det vackra Bohuslän en vecka från den 1/7”
Simon kopplar Alice och tillsammans går de den 30 minuter långa promenaden till kontoret på Kaptensgatan. När Simon öppnat upp kontoret lägger han diamanterna i en kylbox på skrivbordet tillsammans med fakturan på 10 miljoner från Tullen. På kylboxen har han lagt en lapp märkt: ”Kod 17”. I kylboxen har Simon också lagt en lapp om sitt privata bankkonto på Nordea.

Tre dagar senare är kylboxen försvunnen på kontoret. På Simons privata konto är det samma dag insatt 400 000 kronor. Ett brev från Polisen i Kode har också kommit till Osmans restaurang med mobilen han sände dem. Osman skojade med Simon när han fick brevet. ”Mysteriet med Postnord, brevet som försvann”
Efter någon dag kommer det ett brev till Simons detektivkontor. I brevet står det från en okänd avsändare:
”Du undrar kanske varför du och Osman fick ett flygblad från Herr Johanssons Solskensprodukter? Det var från mig Admir, som såg till att ni fick det i era brevlådor. Det var inte för att skrämma dig eller Osman. Det var bara för att Ni skulle vara extra uppmärksamma och försiktiga för att råka på Håkan Johansson. Eller Surovo, den hemske som han kallas i mina förra kretsar. Kan också berätta att jag och min familj nu bor bra på en skyddad plats och i en trygg miljö. Tack för all hjälp Simon. Du är verkligen bäst på det du gör. Krama Alice från mig”

När Simon läst brevet känner han att han kan andas ut. Ingen Orlovi eller Surovi som jagar honom. Det kändes som en lättnad i sinnet. Simon ser på almanackan att det idag är måndag den 22 mars. I morgon fyller gode vännen Osman 60 år och Simon har ännu inte köpt någon present. På fråga till Osmans hustru vad han önskar sig svarar hon ”Varför inte köpa en ny och spännande bok?” Simon går med raska steg till Triangelns köpcentrum och letar upp Akademibokhandeln han vet finns i centrat på plan 2. Då han inte själv läser så många böcker tar han hjälp av en säljare i butiken.
     ”Hej”, säger Simon” ”jag har en god vän som fyller 60 år och som önskat sig en spännande bok. Vad tycker du att jag ska välja till honom?”
     ”Våra mest populära böcker ligger här på bordet”, svarar säljaren ”nästan samtliga på topplistan är mysterieböcker eller detektivromaner”
Simon läser titlarna och författarna, det är:

  • Mysteriet med den försvunna hundmatsfabrikören.
    Av Mats Svensson.
  • Jakten på de försvunna dörrhandtagen till en Fiat Panda.
    Av Mikael Wallteg.
  • Dramat om omelettkocken.
    Av Magnus Hansson.
  • Det hemska midsommarmardrömsmordet.
    Av Stefan Ahlgren.
  • Mysteriet med greven i pyjamasbyxorna (som visste allt).
    Av Björn Sandström.

Sista boken på populärlistan heter Mysteriet med den Röda ballongen. Av Monika Rolf. Vinnare av det prestigefyllda Nilsson-priset år 2020.

Omslaget till Mysteriet med den röda ballongen.

”Vilken tycker du jag ska välja?” frågar Simon säljaren.
”Din vän fyller ju 60 år. Varför inte köpa alla de sex populäraste böckerna i Sverige just nu. Gör du det kan jag ge dig 20 % i mängdrabatt.
”Taget” säger Simon och får strax de fint inslagna böckerna med sig en stor pappkasse.
Simon tänker för sig själv ”tänk om man ändå hade kunnat skriva en bok. Med alla uppdrag jag gör att det kunnat bli spännande böcker.”










Simon Hammar med hunden Alice, firar jul i Malmö år 2020

————————————————-
Bakgrund för nya läsare. Vem är Simon Hammar?
 Simon Hammar är en privatdetektiv med kontor på Kaptensgatan 14 i centrala Malmö. Tillsammans med sin hund Alice tar han sig an uppdrag inom ramen för affärsidén som lyder:
 ”Alla ärenden av moralisk eller monetär bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.”
Tidigare drev Simon en klockaffär i Malmö: ”Klock-Gustaf”, men sålde verksamheten när han gick i pension. På inrådan från sin gode vän Osman, som driver Brokrogen i närheten där Simon bor, startade han upp sin verksamhet för lite mer än ett år sedan. Simon har haft några uppdrag förut som är beskrivna i tidigare inlägg.

————————————————
Det är ett år i pandemins tecken. Idag står kalendern på fredag den 11 december 2020. Klockan är 13. Malmö är inte en stängd stad, men i nästan alla handelshus och restauranger är det betydligt färre kunder än vanligt. Framgångsrika restauranger, har knappt en handfull besökande gäster. Kanske inte av rädsla för att gå ut, utan mer en svalnande hyggekänsla att få njuta fullt ut på sitt stamställe. Säkerligen klokt, med tanke på faran, att stanna hemma, men förödande för den enskilda krögaren.
Simon och hans detektivbyrå blir självklart också påverkad av detta tidens tråkiga tecken.

Simon och Alice hade, som de så ofta gjorde på vardagarna, tagit en lunch på Perssons kök & Bar på Storgatan. Labradoren Alice har varit Simons trogne följeslagare och kompanjon sen han fick henne som valp för lite mer än två år sedan av grannen en trappa upp där Simon bor.
Simon väljer i första hand ”Dagens rätt” till de båda men ser han att det inte passar Alice smak, väljer han istället från A la Carte menyn.

     ”Ja, du Alice. Nu har vi inte haft en klient på över en vecka. Det finns ingen mening att vi sitter här och häckar. Vad säger du om att vi stänger vårt kontor och öppnar upp i mitten av januari istället.”
Alice protesterar inte utan viftar glatt på svansen som för att säga ”Vart du än går, följer jag med dig. Där du går är jag också lycklig”
Simon ringer upp sin webbyrå som har gjort hemsidan ”privdetsimha.se” och ber dem uppdatera hemsidan och göra en skylt han kan sätta på dörren att detektivbyrån är stängd från och med 11 december 2020 och öppnar åter den 11 januari 2021. Han ber dem att klistra skylten på dörren till kontoret också när de är klara eftersom han från och med nu är på julledighet.

Simon stänger så sitt kontor i Malmö. Dessförinnan har han slängt varor från kylskåpet som inte håller tills han öppnar igen i januari. När han ser ut i omgivningen från trappan skådar han ett hav av juleljus. Vartenda fönster och skyltfönster så långt hans öga når är tänt med julens ljusa och varma budskap.
Alice gnyr innan Simon ska låsa som för att uppmärksamma honom om något.
     ”Kära Alice, vad är det du vill säga?” När Simon så ska låsa dörren och går ett trappsteg ner slirar han och faller pladask på marken. Samtidigt i fjärran hör han ett skratt.
     ”Var inte orolig Alice, jag mår bra. Men ser du varför jag snubblat?”
Alice pekar med nosen på bananskalet som ligger vid trappan.

Alice sniffar efter ”Bananterroristen”

     ”Någon har lagt ett bananskal på trappan för att jag ska göra mig illa, vem kan det vara Alice?”
Simon tar tag i Alice koppel som drar iväg och nosar de båda mot Lugna Gatan, en bit bort från kontoret. I eftermiddagsskymningen ser Simon en figur som springer bort längs gångbanan. Han kan inte urskilja vem det är men tror att det är en kvinna som på snabba fötter pinnar snabbt iväg längs trottoaren.
     ”Har en liten känsla vem som gjort detta Alice. Har du också?”
Alice tittar på Simon och viftar på svansen. Ja, Alice tror sig också veta vem det kan vara.
Så lämnar de båda vapendragarna detektivbyrån för detta år och vandrar hem mot jul- och nyårsledighet till bostaden på Västra Ryttmästargatan 17 a. Knappt tre kilometer från kontoret. De går längs Storgatan och passerar mängder med caféer och restauranger. Till exempel populära kvarterskrogen Bullen som vid denna tid på året normalt sett är fylld med gäster. Men även där syns glest med besökare från fönstren. Filmstaden är ett annat exempel, men de har valt att ha helt stängt. När de närmar sig slutet på Storgatan och viker in mot Fersens väg börjar Alice gny och peka in med nosen på Restaurang Atmosfär som ligger på hörnan.
     ”Vad känner du Alice? Är det personen vi följde som har flytt in hit?”
Simon ställer sig vid restaurangens fönster och tittar in, men ser ingen annan än bartendern som förbereder kvällen med att fylla på flaskor i baren och torka av bardisken. Efter ytterligare 15 minuters promenad förbi Simhallsbadet, Stadsbiblioteket och Kronprinsen är de så hemma.
Simon tar av Alice kopplet när de kommer in och tar posten som kommit med in i vardagsrummet för att läsa i sin favoritfåtölj. Som alltid är det mest direktriktad reklam i posthögen. Men han ser också ett kuvert med loggan för Brokrogen på. Gode vännen Osman har skickat ett brev till honom. Han öppnar och läser:
Käre Vän!
Det här året är inte som det brukar. Normalt sett har vi fullbelagt med gäster alla juldagar, mellandagar, nyårsdagar, ja ända fram till trettonhelgen på min krog. Vi har alltid varit en oas både för stamkunder och de som suttit ensamma över helgdagarna. Den manteln kan vi inte axla i år och det ska vi inte heller när det råder en pandemi över hela världen. Det här brevet är till dig, som jag personligen vill invitera till min krog på julafton och nyårsafton. Alla andra dagar fram till trettonhelgen kommer jag tyvärr att ha en stängd dörr. Jag tror att just Du behöver den gemenskap Brokrogen kan ge Dig i år liksom tidigare år. Du är en av de blott 18 personer, för att klara myndigheternas krav, jag bjudit in till min krog i år. Då jag endast vill ha öppet till klockan 20, börjar vi jul- och nyårsfirandet redan klockan 12 dessa dagar. Alla andra besökare som vill besöka min krog kan när som helst gå in digitalt på
www.brokrogen.se  Då får de se allt som händer på krogen. Jag har lagt ut 8 kameror. Allt går att se, även när kockarna jobbar i köket. De digitala gästerna kan också beställa hem mat (i samarbete med Taxi 97) och jag har även lagt ut musikquiz vi tidigare spelat in på krogen och liveunderhållning. Bland annat har vårt populära husband ”Tre fula bröder & en grann Quinna” gjort en julspecial som jag lagt ut på hemsidan. De har även lovat att lägga ut surprisevideos under dessa två dagar. Har även bokat en mycket speciell bartender på julafton och nyårsafton. Ni minns väl ”Lill-Perra” från årets sommarprogram från Spångens Gästgivarhus? Vilken succé han gjorde där. Lill-Perra bor dessutom i våra kvarter. Han kommer att vara med oss och bjuda på sig själv med vitsar och anekdoter så det står härliga till i vår bar. På detta digitala sätt kan alla, även icke inbjudna i år vara med på min krog, men drycken får de ordna själva hemma vid datorn. Provade själv sändningen från min Smart-Tv. Det är ju som att vara ”där” när man kopplar upp sig.
Så välkommen. Kan du inte närvara, meddela mig snarast. Det är många som i år vill vara De Aderton Brokrog-gästerna dessa två helgdagar.
Glada hälsningar

Vännen Osman.

Osman på Brokrogen

Simon känner sig smickrad och ringer genast gode vännen Osman för att bekräfta att han och Alice är med på krogen de inbjudna helgdagarna.
     ”Tack, Osman för att du tänkte på mig och Alice. I år hade vi nog inte räknat med att kunna fira jul- och nyår på din krog som vi brukar. Vilken fin idé med den digitala krogen också. Då kan ju alla andra som vill vara med sitta hemma men ändå njuta ett krogbesök via sin teve. Tack än en gång, Osman”
   ”Bäste Simon, du är en av mina finaste vänner. Så jag säger bara välkommen”

Några dagar senare den 19 december går Simon med Alice till detektivkontoret för att se om det kommit någon post dit innan jul. Simon låser upp postlådan utanför kontoret men ser bara reklam som inte borde vara där eftersom det står ”All reklam undanbedes, vänligt men bestämt” på postlådan. Alice skäller sen innan Simon hunnit öppna upp dörren till sitt detektivkontor.
     ”Alice, vad är det du vittrar. Har någon obehörig varit här?
Simon går in på kontoret, ser inget konstigt vid en första anblick. Men när han tittar på skrivbordet ser han ett stort rosa kuvert ligga där. Utanpå kuvertet står det:
”Ja nog är du en lite privat detektiv alltså, du är ju inte ens på ditt kontor och tar emot kunder”
Simon sätter sig ner på kontorsstolen och öppnar kuvertet. Då läser han:
För att vara en privatdetektiv och ha det som ett så kallat yrke är det förvånansvärt lätt att ta sig in i dina hemliga rum. Jag bad bara vaktmästaren som sköter fastigheten om hjälp att öppna den stängda dörren så jag kunde ta mig in. Visserligen sa jag att jag var din fru och behövde hämta medicin som du akut behövde ha innan en flygresa du skulle göra. Men ändå! För mig har du alltid varit ganska kär i ditt sinne, men inte speciellt smart om jag får säga så. Nu undrar du varför jag är här. Det kan jag berätta. Släpp nu allting du har i form av jullättja och egoistiskt tänk på dig och din vovve som inte ens kan spåra en bananterrorist. Min far, som du känner så väl, behöver hjälp och det precis akut, nu. Ja, hör mig NUUUUU!!  Med tanke på allt gott jag och min far gjort dig, så ser du till att hjälpa oss på en gång. Ring mig så fort du läst brevet!!!!
Kramar, brukar man avsluta ett brev med,
men det får du när du förtjänat dem.

Amione
078-3578472

Amione skriver brev till Simon

Simon suckade högt och sa. ”Ahnäääää, ska jag nu behöva dras med henne igen”
(Amione var en tidigare flickvän till Simon han träffat på en tur till Dragør för många år sedan. De var ihop i sju år men Amione gjorde slut då hon valde sin private tränare Bogdan istället för Simon som sin pojkvän. *
(* Se historien om; En man, en hund en vinter i Malmö)

Då det bara är fem dagar till julafton och Simon inte vill missa Osmans julinbjudan ringer han upp Amione som svarar direkt.
     ”Hej, det är Simon. Ser att du olovligt tagit dig in på mitt kontor och dessutom försökt att få mig mörbultad med ett bananskal på min trappa”
     ”Hej, Simon. Kul att höra ifrån dig. Jo, jag mår bra. Tackar som frågar. Det är kanske lite knepigt omkring oss i dessa Corona-tider, men annars är allt bra med mig. Du är verkligen rar i din omtanke att fråga hur jag har det nuförtiden”
     ”Om allt är bra, varför ska jag då hjälpa dig? Du har ju din biffige Bogdan omkring dig. Han kan väl hjälpa dig? När du berättade om honom hade han ju alla goda ting som jag inte stod för”
     ”Jodå, Simon. Bogdan hade kunnat hjälpa mig, men Bogdan lever inte för mig längre. Han drog till Danmark för ett år sedan och jag har inte sett honom sedan dess. Han lämnade en lapp på köksbordet. Innan jag hunnit att vakna skrev han att han inte ville vara ihop med mig längre. Att han skulle dra iväg till sina riktiga polare i Köpenhamn, att han tröttnat på mig. Sen fes han iväg och stack. Du är mitt sista hopp när det gäller att hjälpa min far”

Bogdan, Amiones förra pojkvän

     ”Med tanke på vilken usel attityd du har till mig, varför skulle jag ens tänka på tanken att hjälpa dig?”
     ”Gullige, lille Simon. Innerst inne har du aldrig glömt bort din kärlek till mig. Sen vill du vara den vite riddaren på hästen och rädda min far för att visa mig hur stark och duktig du är”
     ”Ja, du är dig lik. Lika självsäker att jag bara har dig i sinnet. Men, Ok. Jag kan hjälpa dig på ett enda icke förhandlingsbart villkor”
     ”Det får du, även om jag vet att det går att förhandla bort, hur lyder det så kallade icke förhandlingsbara villkoret?”
     ”Jag ger det fyra dagar att lösa. Alltså till och med den 23 december. Har jag inte löst det till dess får du åka till Köpenhamn och leta upp din pojkvän Bogdan som löser det åt dig. Vad handlar detta om din far förresten?”
     ”Min far, som du väl känner sen vi var tillsammans, har blivit utsatt för ett bedrägeri. Den siste februari måste han lämna sitt hus på grund av ett lurendrejeri. På den korta tiden kan han inte få en lägenhet via att ställa sig i en bostadskö, inte heller har han pengar att köpa en lägenhet. Enda möjligheten för honom om du inte löser detta är att han får bo hos dig och din vovve.”
     ”Vovven är en Labrador som heter Alice, kalla av respekt henne med detta namn, men vem är bedragaren som lurat din far?”
     ”Min far är 84 år. Han tror på sina medmänniskor precis som han uppfostrat mig till att göra. För en månad sedan blev han kontaktad av en mäklare som ville köpa hans hus. Han erbjöd min far fem miljoner för gården som värderats till en miljon. Dessutom skulle min far, förutom miljonerna, få en bostadsrättslägenhet i centrala Malmö på köpet. En tvårumslägenhet med balkong på Mellanheden. På det sättet skulle han komma närmare mig och kunna återvända till sin hemstad Malmö”
     ”Det låter ju för bra för att vara sant, ringde han inte dig då för att du skulle hjälpa honom. Att han fick ett råd om han gjorde rätt i denna rent uppenbart osannolika uppgörelse?”
     ”Min far är precis som du Simon, det är väl därför ni alltid kom överens när vi var tillsammans. Han ville göra en bra affär för att imponera på mig sin dotter. Se vilken bra deal jag gjort och vilket stort arv du kommer att få i framtiden. Ni är så lika varandra när ni vill framhäva er själva i era egna tecknade Disney-sagor”
     ”Alltså, ska jag ta mig an detta då måste jag filtrera bort i huvudet alla dina idiotiska kommentarer. Vad hände sen med mäklaren och din far?”
    ”Min lille godtrogne far skriver på kontraktet. Mäklaren lämnar kvar en kopia och går sen ut i bilen för att hämta Champagne så de kan skåla för avtalet. Mäklaren fyller min far med Champagne och prisar hans beslutsamhet”
     ”Då är väl allting frid och fröjd, Amione?”
     ”Problemet, lille naive Simon, är att på kontraktet står att mäklaren köper gården för 50 000 kronor och att den så kallade bostadsrättslägenheten på Mellanheden är en affärslokal i en källare utan fönster och inte klassad som bostad: Den är värd högst 100 000 kronor. Hyran är dessutom på 5000 kronor i månaden. Min far är fattigpensionär och har 8000 kronor ut efter skatt varje månad.”

Armand, Amiones far

     ”Vad vill du att jag ska göra åt detta, Amione? Det låter mer som ett fall för din söte pojkvän Bogdan. Han kan nog massera mäklarens knäskålar till ett ännu bättre avtal?”
     ”Ja, men nu vill jag inte mörda mäklaren och ställa Bogdan, min far eller för den delen mig själv i fängelse för mord eller stämpling. Jag vill anlita den berömde privatdetektiven Simon Hammar som med sin vovve Alice löser detta fall”
     ”Ja, som jag sagt, jag tar på mig fyra dagar på detta uppdrag. Mest för att slippa ditt evinnerliga tjat, men också för att bevisa vad jag kan. Bor din far kvar på gården där jag var senast och vad heter mäklaren?”
Amione ger Simon alla uppgifter och nästa dag ger han sig i kast med uppdraget.

Det är den 20 december och Simon och Alice är på väg till mäklarbyrån ”Gottlieb Jr” på Hyllie Allé 13 i Malmö. Simon har innan på dagen ringt och bett att få en träff med Conrad Gottlieb som gjort förhandlingen med Amiones far och fått honom att skriva på de båda avtalen för gård och bostadsrätt.
Simon och Alice går in genom dörrarna till det nyöppnade mäklarkontoret. På bord och i fönster ser Simon lycka-till-önskningar i form av blomstergrupper som fortfarande är omgärdade med sina cellofanpåsar och kort om lyckönskningar. Simon och Alice är väntade. Mitt på mäklarkontoret står en reslig man, kring 40 år, som genast kommer fram och presenterar sig som Conrad Gottlieb. Det slår Simon att han är helt vithårig och ser i övrigt också kall ut. Han ber dem slå sig ner i soffan vid foajén och frågar vad han kan göra för dem. Simon tar genast till orda:
     ”Det har kommit till min kännedom att du tecknat ett avtal med min klient Armand Ione om en försäljning av hans hus i Rävinge utanför Ullared. I försäljningen ingår också en affärslokal i en källare på Mellanheden i Malmö. Stämmer det?”
     ”Det stämmer alldeles utmärkt Simon. Är du jurist som har tveksamheter kring vårt avtal?”
     ”Nej, jag jobbar som privatdetektiv. Min klient, Armand Ione, känner sig lurad på överenskommelsen. Går det bra om jag får läsa avtalet er emellan?”
     ”Självklart, Simon. Jag har skrivit ett avtal med en man som vill lämna sitt hus i Halland och flytta hem till Malmö sina sista levnadsår. Allt har gått rätt tillväga, kan jag försäkra.”
Conrad går fram till en hylla, letar i en pärm och tar sen fram några papper som verkar vara avtalen.
     ”Här är avtalet som Armand skrivit under. Solklart och seriöst”
Simon ber att få en stund att titta på avtalet. Det verkar vara ett vederhäftigt mäklaravtal med underskrift av Amiones far; Armand Ione.
     ”Jag är ingen expert Conrad, men vill du vara vänlig och ta en kopia på avtalet så jag får titta lite närmare på det”
     ”Inga problem Simon”. Så går Conrad till kopieringsmaskinen och kopierar alla sidor på avtalet om försäljningen av gården i Rävinge och köpet av bostadsrättslokalen i källaren på Mellanheden i Malmö.

Conrad Gottlieb på mäklarhuset Gottlieb Jr.

Simon ringer till Amione och berättar om besöket hos Gottlieb Jr och Amione blir helt upprörd:
     ”Du är så satans, så in i helvetes djävla godtrogen. Så nu tror du också att min pappa har skrivit på ett godkänt avtal. Vad fan är det för fel på dig? Du kan hitta spöken i Ystad med din erbarmlige vovve, men inte se att min far har lurats att skriva på ett falskt djävla avtal. Jag trodde jag glömt, men nu kommer jag ihåg varför jag lämnade ditt satans tråkiga, själstömmande, unkna liv”
Simon svarar:
     ”Inget blir bättre av att du skäller på mig för en dumhet din egen far faktiskt har gjort. Jag berättar bara vad som har hänt idag. Allt är inte klart förrän allt är klart. Du är dessutom ingen större inspiratör för mig trots att jag egentligen inte behöver hjälpa dig eller din far. För att hinna med något innan tidsfristen löper ut så blockar jag från och med nu alla dina samtal i mobilen, sen tar jag kontakt med dig när mina fyra dagar jag fick av dig har jag gått. Försök inte nå mig på något sätt innan dess. Adjö!!” säger Simon i vredesmod.
Simon säger till Alice. ”Tror det är dags att vi tar kontakt med Amiones far Armand nu Alice”

Det är en ganska lång väg till Rävinge i Halland. Det är cirka 36 mil tur och retur från Malmö. Simon gör ett kort stopp på Rasta på Hallandsåsen, för en kokt korv med bröd till de båda, innan de fortsätter färden till Amiones far.
Det är knappt att GPS:en vill visa vägen in i skogen från vägen. Med Amiones vägledning hur de ska köra har de nu ändå kommit till rätt hus.
Det har fallit snö i Halland och de kör genom en ljuvlig allé i vinterbeklädnad.

Rävinge i snöskrud

Simon ser ett underbart boningshus omgivet av granar. Inte riktigt som han minns det. Sist han var här var det sommar. Taket på huset är snöbeklätt och hela vyn är som hämtat från ett julkort. Utanför boningshuset finns ett uthus, troligen en gammal lada. Allt tillsammans blir själva gården Armand har i sin ägo. När Simon parkerar bilen ser han en liten äldre, krumryggad man öppna dörren och vänta på sitt besök.

Armands hus i Rävinge

Simon går fram till trappan, sträcker fram armen för att göra en Coronahälsning.
     ”Hej, Armand, känner du igen mig? Det var ett tag sedan vi träffades”
     ”Hej, Simon, självklart minns jag dig. Klockmakaren från Malmö. Klockan jag fick av dig går så bra, så jag har inte ens behövt byta ut batteriet ännu. Kom in och sätt dig och känn dig lika hemma som senast du var här.”
Simon tänkte efter. Det måste varit 3–4 år sen han träffade Armand senast. Han var ihop med Amione då, men det hade börjat knaga i deras förhållande rejält vid den tiden.
     ”Jag tog min hund Alice med mig, Armand. Henne har du inte träffat. Hon är den enda kvinnan i mitt liv nu”
     ”Ja, min dotter börjar bli lika egensinnig som sin far. Men jag är glad att hon kontaktade dig så du kan hjälpa mig”. Armand pekar på stolen vid köksbordet där han satt fram en kaffekopp till Simon. Bredvid står ett fat med kakor. Han pekar på hunden.
     ”Vill Alice ha något? Hon har ju åkt långt” När han ser att Simon skakar på huvudet går han till skåpet och tar fram en djup tallrik. Låter vattnet från kranen rinna en stund för att sen sätta skålen på golvet till Alice.
     ”Har man åkt så långt som Alice i en bil, vill man ha lite vatten”
     ”Berätta med egna ord, Armand, vad är det som hänt?”, inleder Simon deras samtal.
     ”För en månad sedan knackade det på dörren. Jag tittade i dörrögat och ser en man med snövitt hår med en portfölj som vill få kontakt med mig. Han ser ärlig ut så jag släpper in honom. Vi sitter som vi gör vid köksbordet och han kommer genast fram till sitt ärende. Han presenterar sig som Conrad Gottlieb, jobbar som mäklare, och erbjuder mig fem miljoner kronor för att köpa mitt hus och tomt. Då han förstått att jag har en dotter i Malmö erbjuder han mig också en bostadsrätt, en två rummare i centrala Malmö, som ska ingå i köpeskillingen. ”På det sättet har du pengar på banken att slösa på din dotter och dessutom kommer du att bo närmare henne”, säger han. Han fortsätter diskussionen med att det är han själv som ska ha gården som sin och familjens sommarstuga. Att han ofta kört förbi här på sommaren och ser vilken idyll barnen kan ha på sommarlovet. Han avslutar vår kökssittning med en uppmaning att inte vänta allt för länge med beslutet. Att han har ett hus till i Rävinge-området han tänkte lägga ett bud på.”
     ”Hur tänker du då, Armand?”
     ”Jag tänker att en sådan här chans får man bara en gång i livet. Han bjuder mig ju fem gånger mer än gården är värderad till.”
     ”Vad händer sedan?”
     ”Conrad säger att han har ett färdigt köpekontrakt med sig som han erbjuder mig att läsa innan jag bestämmer mig. Jag ber honom visa mig kontraktet. Jag tar på mig läsglasögonen och synar alla delar i kontraktet. Det visar sig till punkt och pricka stämma med allt det han sagt. Fem miljoner för gården och dessutom en bostadsrätt i Malmö som ingår”
     ”Hur blir det fel då? Du säger ju själv att allting stämmer”
     ”Det är nu det mystiska händer. Han frågar om han kan få ett glas vatten. Jag reser mig från köksbordet, låter vattnet rinna en stund och sen får han glaset med vatten. Conrad ger mig en penna och säger att han har åtta dokument som kräver åtta underskrifter för att affären ska gå i lås. Fyra dokument får jag själv behålla som ett bevis på vad vi avtalat. Eftersom det är samma kontrakt som jag precis synat med lupp så skriver jag på alla åtta avtalen. När allt är påskrivet klappar Conrad med händerna i luften och säger ”Nu ska vi fira i Champagne” Sen går han ut till bilen och kommer tillbaka med en magnumbutelj Champagne som jag ganska snabbt dricker ur till sista droppen i flaskan i ren hänryckning. Conrad dricker inget för han säger att han måste köra”
     ”Hur upptäcker du sedan att du inte fått rätt pris för din gård?”

Armand skriver på köpavtalet med Conrad

     ”Jag ser det först inte på kontraktet jag skrivit på utan först en vecka senare när jag får 50 000 kronor insatt på kontot. Jag ringer Conrad mäklare igen och han gratulerar mig igen till försäljningen och säger att pengarna på kontot är köpeskillingen för gården. När jag protesterar och säger att det är fem miljoner som vi var överens om bara skrattar han. ”Titta en gång till Armand på kontraktet du skrivit på. Där står 50 000 kronor och ingenting annat”, säger han. Jag blir förbannad och lägger på luren och sen tar jag fram kontraktet och där står det att jag sålt min gård för 50 000 kronor. Men jag kan svära på Simon, att det stod fem miljoner när jag lusläste kontraktet. Dessutom hade den fina bostadsrättstvåan på Mellanheden förvandlats till en affärslokal i en källare man inte får övernatta i”
     ”Ja, Armand, något hände när du gav han glaset med vatten och när du svepte Champagneflaskan. Jag får se vad jag kan göra. Utan att vara juristutbildad så tror jag att ett avtal är ett avtal. Är det påskrivet, så blir det svårt att häva köpet om inte köparen vill eller det finns andra bevis att han har lurat dig”
Simon hör att Alice gnyr och viftar på svansen. Hon pekar ner i tallriken med vatten som hon druckit upp. Armand förstår på en gång vad Alice vill.
     ”Fina Alice, jag tror att du vill ha mer av det goda vattnet och det ska du få. Här på gården har vi jordklotets godaste källvatten, det säger alla som får smaka på det” Varpå han låter vattnet rinna för att fylla på mer vatten i tallriken till Alice.
     ”Nu blev jag också sugen på att prova källvattnet. Går det att få smaka?”, säger Simon.
     ”Självklart ska du det Simon. De gånger du varit här förut är det ju annat än källvatten vi druckit tillsammans”, säger Armand med en blinkning.
Simon låter sig smaka av källvattnet och säger ”Makalöst gott vatten. Tror det är det godaste vatten jag druckit i hela mitt liv. Var finns den källan?”
     ”Ja, den vattenkällan finns på tomten bredvid min och kommer alltid att vara i min ägo. Den ingår inte i försäljningen till Conrad. Brunnen ligger på tomten jämte gården jag sålde. Ärvde den efter min kära storebror Oliviér. Tomten heter Rävingehus och ligger jämte min gård. Jag leder vatten från denna brunn in i mitt hus. Så brunnen kommer inte Conrad att komma åt. Blir det att jag måste lämna gården så kommer jag att strypa vattenförsörjningen från min brunn hit då också”
     ”Hur stor är tomten på Rävingehus?”
     ”Tomten är på ett hektar, ungefär en fotbollsplan i mått. För litet för att bygga ett hus på. Min bror nöjde sig med den tomten i arvet efter våra föräldrar. Han lät dessutom borra en brunn där som vi tar vatten ifrån. Min bror lever tyvärr inte längre. Han testamenterade den lilla tomten med brunn till mig efter sitt frånfälle. Han var en sann storebror som såg till att jag mådde bra så längde han levde”
     ”Intressant Armand. Då får jag tacka dig för kaffet och vattnet som både jag och Alice fick njuta av. Vad jag gör nu är att ta kontakt med en advokat för att se om det går att häva köpeavtalet på grund av att det uppenbart är oskäligt. Ska fundera på lite andra saker också. Kan inte lova mer än att göra mitt bästa så du kan få bo kvar på din gård”
     ”Tack Simon och Alice. Ja, du har alltid varit min favorit av Amiones många pojkvänner. Bogdan, som den nye heter har jag aldrig träffat”

Simon och Alice drar sen iväg till Malmö. I bilen funderar han över nästa drag han kan göra för att hjälpa Armand.
     ”Nu Alice, nu åker vi hem och funderar. Det här blir en knivig nöt att lösa.”
Nästa dag är den 21 december och Simon börjar känna sig stressad att lösa fallet. Han återvänder till sitt kontor på Kaptensgatan 14 och ringer ett samtal till sin kontorsgranne, Cecilia Fernström på Kaptensgatan 12, som är legitimerad advokat. Hon svarar direkt.
     ”Hej Simon. Har inte du jullov? Du har ju en lapp på dörren att du har stängt till över trettonhelgen”
     ”Hej, Cecilia. Ja, det var förhoppningen men nu kom det saker emellan. Har du en tid över att snabbt kika på ett avtal? Det är för en 84-årig fattigpensionär, så kan du göra det utan kostnad så tror jag jultomten blir snäll mot dig i år”
     ”Ha, ha, Simon. Det räcker nog inte bara att vara snäll en gång, utan hela året om jag förstår tomtens filosofi rätt. Kan du i så fall komma på en gång. Jag håller själv på att städa av mitt kontor inför min julledighet och Jonas kommer och hämtar mig om en timme.”

Cecilia, advokat på Kaptensgatan i Malmö

     ”Tack, Cecilia, jag kommer som ett skott”
Simon tar med sig Alice ut de få stegen bort till nästa kontorsdörr och knackar på. Inifrån hörs en väldig stämma. ”Kom in, det är öppet”
Cecilia är en stor och fyllig kvinna. Säkert 180 cm lång och med en matchvikt runt 150 kilo. Hon har en medfödd pondus kan man lugnt säga. Simon visar henne avtalet Armand skrivit på för gården. Cecilia ber Simon att sitta lugnt i fåtöljen framför henne och hålla helt tyst tills hon läst igenom avtalet. Simon ser Cecilia humma och skaka på huvudet. Efter en halvtimme tar hon till orda med en stor och mäktig röst som får Simon att tänka på operasopranen Birgit Nilsson.
     ”Ja, detta är för djävligt. En gammal man som blir lurad på sin gård av en mäklare. Det finns många juristtermer jag skulle kunna använda för att stämma denna mäklare på. Tvångspåskrift, oskäligt avtal, avtal påskrivet under icke fulla sinnens bruk etcetera. Men tyvärr. Det här avtalet är vattentätt. Det skulle nog kunna gå att bråka i några år i domstolarna så Armand kan bo kvar under den tiden. Men det kostar pengar och det har han inte vad jag förstår. Tyvärr har han skitit i det blå skåpet och får egentligen skylla sig själv. Juridiskt kan han inte invända mot det han själv skrivit på. Flyttar han inte på utsatt datum har mäklaren rätt att kalla på polis och tvångsförflytta honom. Sorgligt men tyvärr sant. Ser att du har din kära Alice med dig. Får jag ge henne en kram?” Utan att invänta svar böjer sig den väldeliga kvinnan ner och omfamnar Alice som blir helt uppslukad omkring Cecilias omfångsrika väsen.
     ”Tack för att du tog dig tid för detta Cecilia. Jag kunde ana svaret du skulle ge, men jag ville vara helt säker. Då ska du och din man Jonas hem till Båstad och fira jul förstår jag?”
     ”Ja, snart bär det av. Ska bli skönt med en lång julledighet. Det kommer att bli vi två och sen kommer våra två söner med respektive och barn till oss över juldagarna. Allt som allt blir vi tio personer. Tror inte Tegnell kan ha synpunkter på det”, skrattar Cecilia bullrande mot Simon. ”Och, du själv och Alice, hur ska ni fira julen?”
     ”Vi ska fira jul med Osman på Brokrogen julafton och nyårsafton. Det har vi gjort de tre senaste åren. Ska bli trevligt. Önskar jag kunde ge dig en kram Cecilia. Men Alice fick ta den för oss båda. Vill önska dig och din Jonas en riktigt god jul och ett gott nytt år.”
     ”Detsamma till er. Nu får jag skynda mig, har lite till att städa av, Jonas brukar vara otålig när vi ska iväg till Båstad. Kramar i luften till er båda”

Simon sitter åter på sitt kontor med Alice vid sin sida och funderar på nästa drag. Han går ut i pentryt och häller upp ett glas vatten som han dricker. ”Blähhhh, inte alls som vattnet Armand i Rävinge bjöd på”, tänker Simon.

Då får han snilleblixten…”Vattnet, det är vattnet som är lösningen”, säger Simon högt för sig själv och tar upp mobilen för att ringa sin gode vän Osman på Brokrogen. Osman svarar med ”Bäste Simon, du ringer väl inte för att ge återbud på jul och nyårsafton?”
     ”Nej, nej, det gör jag självklart inte. Vad har du för dig idag? Kan du avvara eftermiddagen tillsammans med mig och Alice?”
     ”Du ringer mig med kort varsel käre vän. Men för dig och Alice kan jag göra vad som helst, med tanke på allt du har hjälpt mig med tidigare. Dessutom har vi knappt några matgäster nu under dessa Corona-tider. Vad ska vi göra tillsammans?”
     ”Vi ska åka till Halland, närmare bestämt till Rävinge utanför Ullared.  Jag tror du och jag kan göra fina affärer där”, säger Simon.
     ”Nu blir jag lite fundersam på dig käre vän. Tror du verkligen att jag vill lämna min krog för att åka till Gekås i Ullared och julhandla med dig? Där vimlar av folk som kan sprida smitta, billigt är det inte heller om man räknar in res- och cafékostnader längs vägen. Tack, men nej tack”
Simon skrattar ”Nej, det är inte alls som du tror. Sen jag lämnade partnerskapet på Brokrogen har vi länge funderat på om vi kan ha något annat affärsprojekt tillsammans. Jag tror jag funnit lösningen på det. Du och jag ska börja sälja källvatten tillsammans”
     ”Ja, jag har alltid sagt att du är en komplett dåre Simon. Självklart ska vi åka till Ullared och börja sälja vatten där du och jag, din gamle fjåne. Jag hakar på, du kan hämta upp mig om en timme. Du får köra. En så crazy idé får du helt och fullt betala bensinpengarna på. Dessutom får du bjuda mig på en pytt-i-panna på Rasta på Hallandsåsen på hemvägen. Idag vill jag inte äta gris från mitt eget hus. Nöff, nöff”, skrattar Osman och avslutar samtalet.

Simon med Alice i baksätet hämtar upp Osman utanför hans krog på Regementsgatan. Sen kör de i muntra vänners slag mot Rävinge. Osman är på gott humör och kan inte låta bli att ge Simon gliringar längs hela vägen ”Nu har du allt tagit dig vatten över huvudet, du har alltid vatt en rolig vän, om det inte alltid hade vatt som det vatt, då hade jag haft en rolig hatt, är det här projektet droppen som får våra bägare att rinna över” etcetera, etcetera.
Två timmar och etthundra gliringar senare från Osman är de på Armands gård i Rävinge.

Simon presenterar Osman för Armand när de stiger in i hans hus.
    ”Det här är Osman, Armand, vi har kanske en lösning för din gård. Kan du ge Osman ett glas vatten från din unika källa och bjuda honom?”
     ”Självklart ska jag det Simon.” Armand låter kranen rinna för att sen ge Osman ett glas vatten från den egna brunnen” Osman dricker vattnet som om det vore ett exklusivt vin och utbrister sedan”
     ”Himlar anåda. Det här vattnet är alla källors herre. Så gott vatten har jag aldrig druckit. Vad gör vi nu med denna kunskap Simon?”
     ”Vi kan till exempel starta upp ett företag som heter Rävinge Källvatten. Det godaste vatten en människa någonsin smakat, ska det stå på flaskorna vi tappar upp.”
     ”Ja, Simon, nu är vi på själva idéstadiet. Men vem ska rent praktiskt tappa upp vattnet på flaska?”
     ”Detta vatten har vandrat genom de Halländska ängarna och dess berggrund. Liksom att finna guld har vi idag funnit skatten vid regnbågens slut. Du som är krögare har väl kontakt med de flesta bryggerier i Sverige. Har du verkligen inte kontakt med något bryggeri Halland?”
     ”Lustigt att du säger det Simon. Jag har faktiskt en riktigt bra kontakt med ett bryggeri i Halland som heter Svartrå Bryggeri. Du har kanske provat Svartrå Ale på min krog? Jag säljer kanske 100 flaskor i månaden av detta exklusiva öl. Kanske inte mycket, men den som provat ölen säger att den är en upplevelse i smakkontakter för hela gommen. Bryggeriet sätter kvalitet före kvantitet i hela sitt agerande. Jag säljer ölen för 95 kronor för en 33 centilitersflaska. Då tjänar jag själv bara 20 kronor på varje flaska. De som provat ölen tycker den är dyr men beställer den sen varje gång de är hos mig. En premiumöl utöver det vanliga. Jag övertygad om att denna öl stegvis tar en allt större marknad i vårt land. I Malmö är det bara min krog som har den i sitt tillbud”
     ”Där fick du svaret på din egen fråga. Ta kontakt med Svartrå Bryggeri och hör om de vill tappa upp jordklotets godaste vatten till sitt bryggeri, nu gör det ju världens godaste öl”
Armand som hört hela diskussionen avbryter och säger:
     ”Nu får det snart vara nog. Först kommer det en mäklare och lurar av mig gården. Nu står ni och snackar över mitt huvud att ni ska tjäna pengar på det sista jag har, brunnen och källvattnet jag ärvde efter min kära storebror. Jag trodde bättre om dig än så här Simon”
    ”Förlåt, verkligen förlåt, Armand att vi gick förbi dig och inte lät dig vara med i diskussionen. Kan vi sätta oss vid köksbordet alla tre så ska jag berätta vilken lösning jag har för dig så du kan klara dig ekonomiskt?”
     ”Ja, det kan vi göra. Men inga dumheter nu. Jag är visserligen gammal, men mitt förstånd är det inget fel på”
Simon tänker så lik Amione är hennes far. Samma bitska repliker med en sorts antydan att omvärlden inte riktigt vill dem gott, samtidigt som Armand trots självförtroendet om sitt eget goda förstånd, faktiskt nyss av sin egen godtrogenhet blivit avlurad hela sin gård.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är gammal-man-1.jpeg
Armand i tankar om sin gård

De sätter sig alla tre runt Armands köksbord och Simon tar till orda.
     ”Jag har en dålig nyhet till dig Armand och förhoppningsvis en bra nyhet. Den dåliga nyheten är att det avtal du skrivit under med Conrad Gottlieb är gällande. Han kommer att överta din gård för 50 000 kronor och flytta in här om två månader enligt avtalet du skrivit under. Det är juridiskt bindande. Den goda nyheten är att du äger en unik vattenkälla som kan göra dig till miljonär. Förmodligen har du världens godaste vatten på Rävingehus. Vad jag och min vän Osman kan hjälpa dig med är att finna en intressent som vill tappa upp detta unika vatten på flaska, sälja det och sen ge dig provision för varje flaska de tappar upp. Du är kanske ingen ekonom Armand. Men jag ska förklara. För dig är vattnet gratis, det finns oändligt med vatten på din tomt i en outsinlig källa. Idag säljs det vatten typ Ramlösa på flaska, 150 centiliter, i alla butiker i Sverige för runt 12 kronor. Nu spekulerar jag vilt. Säg att du ger ett bryggeri rätten att tappa vatten från din brunn och du tar 1 krona litern i provision för det. Jag har googlat och sett att det säljs 25 liter vatten på flaska per person i Sverige. Det vill säga 25 miljoner liter vatten tappas till konsumenter på burk eller i en flaska till rikets invånare. Låt säga att ditt vatten får en marknadsandel på 4 procent i Sverige. Då tjänar du en miljon om året på ditt brunnsvatten Armand. Säljs sedan ditt vatten utanför vårt land också, då tror jag att du kan kosta på dig en egen Chaufför med livré som kör dig vart du vill”
     ”Det låter bra, men hur behåller jag min gård? Källvattnet är ju i brunnen på tomten utanför min gård”
     ”Bra fråga Armand. Jag har ingen lösning på det ännu. Men även där kan det finnas en lösning så småningom. Jag får återkomma. Kan du tänka dig att sälja ditt vatten till ett bryggeri för en fast provision per liter?”
     ”Ja, det låter mer än bra. Gärna. Men det som ligger överst på önskelistan till jultomten i år är att jag får behålla min gård.”
     ”Då får det bli nästa mål för vårt arbete” svarar Simon. ”Tack för besöket. Nu ska Osman ta kontakt med en möjlig intressent för ditt vatten. Jag har tagit med mig tomma plastflaskor som jag tappar upp ditt fina källvatten i. Håll tummarna att de är intresserade Armand”
     ”Ja, ja. Jag tror vad jag tror, när jag ser vad jag ser på papper”, svarar Armand melankoliskt.

Osman har, under tiden Simon diskuterat med Armand, ringt sin kontakt på Svartrå Bryggeri; Vd:n, Stellan Jeppsson och satt honom in i möjligheterna att tappa upp jordklotets godaste vatten. Stellan som har förtroende för Osman eftersom han var först i Malmö att köpa in Svartrå Ale och från början trodde på hans nyöppnade bryggeri bokar in ett möte med honom och Simon om en timme på sitt bryggeri.

Stellan Jeppsson på Svartrå bryggeri

De båda vännerna kör till bryggeriet i Svartrå och anländer tio minuter senare på gårdsplanen utanför ölfabriken. Maltdoften slår emot dem när de stannat bilen. De slås av hur litet bryggeriet verkar vara. Det liknar mer en lada för kor än ett bryggeri. Stellan möter upp dem när de anlänt och visar dem in på det lilla kontoret. Efter presentationerna tar Stellan till orda.
     ”Hej, Osman. Först och främst tack för att du från allra första början trodde på mitt bryggeri. Ser på försäljningssiffrorna att Brokrogen i Malmö ökat inköpen med 25 % från föregående månad. Inte dåligt med tanke på pandemin som härjar”
Osman tackar och berättar sen för Stellan om idén de vill sälja in till Svartrå Bryggeri.  Att tappa upp ”Jordklotets godaste vatten” på Rävinge utanför Ullared. Stellan provsmakar vattnet och blir aktivt intresserad.
     ”Ni har gett mig ett verkligt fint uppslag. Om vårt bryggeri nu brygger världens bästa öl, må Carlsberg förlåt mig, varför ska vi då inte tappa upp världens godaste källvatten? Vattnet jag smakat är helt fantastiskt, men jag tror med ett litet stänk av lokal odlad lime i Svartrå, då kan vi ge butikerna på ICA och COOP två ansikten på butikshyllan. En naturell och en med lime från Svartrå. Låt mig undersöka möjligheten och så återkommer jag till dig… Osman?”
Osman tittar på Simon som bara nickar bekräftande att det blir utmärkt.

Nästa dag, den 22 december, är en väntans dag för Simon och Alice. Ska Stellan på Svartrå Bryggeri köpa konceptet att tappa upp vatten från Armands tomt? Eller ska allt falla i spillror och Simon får ta kontakt med Amione att han inte lyckats rädda hennes fars ekonomi och framtida boende. Att hon får vatten på sin kvarn att han är en loser.
Timmarna går och Simon går ut med Alice en gång i timmen bara för att vädra bort spänningen i huvudet. Klockan tickar och blir tolv, tretton, fjorton och femton. Nej, säger i tankar Simon till sig själv ”Jag skulle aldrig involverat mig med Amione igen. Varför ska jag ha stress om något jag inte är skuld till eller behöva ta tag i. Dessutom för en gammal otacksam flickvän som bara pikar mig för allt jag gör. Kunde jag nu inte bara fått min julledighet och fått lugn och ro”
Simon avbryts i sina tankar med att telefonen ringer. Mobilen visar att klockan är 16:12, det är Osman som ringer upp.
     ”Hej, Simon, glada nyheter. Svartrå Bryggeri vill tappa upp vatten från Armands källa i Rävingehus. Det var snabba ryck som gällde så jag träffade ett avtal direkt dig och mig emellan med Stellan om detta. Jag sa att du godtog avtalet bara för att slå till medan järnet var varmt. Tror inte att du blir arg på mig för detta. Avtalet kommer att skickas på din och min mejl som vi ska skriva på avseende vår provision i upplägget. Stellan själv är på väg till Armand i Rävinge med en advokat som tydligt kan förklara villkoren för honom, så han känner att han denna gång inte blir lurad. Den advokaten känner du säkert till. Hon heter Cecilia Fernström. Hon har ju hjälpt både dig och mig under åren”
    ”Milda Moses”, säger Simon, ”fick du tag på Cecilia? Hon har ju ledigt över julen?”
     ”Ja, jag ringde henne. Tydligen hade du satt in henne i ärendet och hon tyckte ju så synd om Armand efter din dragning hos henne i Malmö och ville hjälpa till. Det är ju inte så långt från Båstad till Rävinge heller”
     ”Vilka villkor får Armand då för vattnet på sin tomt?”
     ”Stellan är helt frälst på detta unika källvatten. Han kommer att bjuda Armand två kronor per upptappad liter. Hans kalkyl är att Armand kommer att göra minst 800 000 kronor det första året”
    ”Vad blir vår provision då? Vad är det jag ska skriva under på?
    ”Stellan är en förunderlig man. Han frågade hur många öl per vecka du drack på min krog och jag svarade att det rör sig om kanske fem öl per vecka. Så i vårt avtal står det att du och jag utan kostnad kan dricka fem öl av Svartrå Ale varje vecka. Det är vår provision. Han reglerar fakturan han sänder för mina inköp från honom till mig med denna avskrivning.”
     ”Klokt Osman, mycket klokt. Men hur går det med Armands gård. Kan han behålla den?”
    ”Det är däremot inte helt klart. Jag pratade med Stellan som i sin tur skulle diskutera med Cecilia om en lösning. Detta blir nog svårt att lösa gissar jag”
     ”Tack, Osman. Jag är helt nöjd med avtalet med Svartrå Bryggeri. Fem gratisöl i veckan på din krog är ju kanon”
     ”Ja, jag är också nöjd. Jag kommer dock inte att dricka mina fem gratisöl utan sälja dem över bardisken. Så att jag får in fem gånger
95 kronor i veckan som ett extra tillskott i restaurangkassan.”

Nästa dag är den 23 december. Simon har klätt granen och tagit fram allt julpynt i lägenheten. Klockan är 12 och som traditionen bjuder så värmer Simon en glögg för att ”värma in julen”. Alice är en trappa upp, i lägenheten där hon föddes, för att träffa sina fyra syskon som också kommit hem över julen. Både mamma och pappa Labrador till Alice är där också. Då får Simon lite egentid att klä granen helt själv.

Alice fyra syskon, när de var valpar för två år sedan

Så är den lilla granen klädd och Simon har sippat i sig julens första glögg. Han sätter sig i sin favoritfåtölj och ska precis leta fram julfavoriterna på Apple Music som han prenumererar på när mobilen ringer. Han ser att det är Cecilia som ringer honom.
     ”Hej, Cecilia. Vad roligt att du ringer. Har inte du jullov precis som jag?”
     ”Jo, det har jag Simon. Allt jag gör nu är bara en rolig hobby även om det i detta fall gäller något som du startat upp; Armand Iones gård i Rävinge”
     ”Ja, jag hörde av Osman att du skulle träffa Armand tillsammans med Stellan som köpt rättigheterna till hans brunnsvatten”
     ”Kan berätta för dig att Armand är en förtjusande man. Naturligtvis lite godtrogen. Men den generationen han tillhör litar på människor. Vår generation har mist den förmågan av olika skäl. Jag och Stellan berättade om avtalet Svartrå Bryggeri ville skriva med Armand. Han blev överförtjust och ville pussa och krama mig. Men han är en kort man och jag närmare 180 centimeter så han kom inte så långt upp. Men hans tanke var god. Sen var han bekymrad över gården han skulle få lämna. Jag berättade då att jag skulle träffa mäklaren idag för ett samtal.”
     ”Träffade du mäklaren idag? Var det ens lönt. Avtalet stod ju fast, det gick inte att rubba på sa du själv”
     ”Nej, avtalet gäller. Det går inte att rubba på. Men nu fanns det andra omständigheter som jag ville mäklaren, det vill säga köparen, borde få reda på”
    ”Nu blir jag nyfiken. Vilka omständigheter då?”
    ”Jag informerade Conrad att Svartrå Bryggeri kommer att anlägga ett bryggeri på Rävingehus bredvid hans tomt. De kommer att brygga öl där på prima källvatten från den lokala brunnen. Bryggeriet kommer att bedriva verksamhet dygnet runt. Maltdoften tillsammans med lastbilar som både levererar och hämtar dygnet runt kan bli ett besvärande inslag för grannen bredvid. Det vill säga Conrad själv. Jag berättade också att Sydsvenskan i Malmö förberedde ett reportage om Malmömäklaren som lurade 84-åringen från sitt hus. Att jag hade alla fakta i min dator och bara behövde trycka på knappen till min journalistvän på Sydsvenskan som väntade på alla fakta om detta. Sa till Conrad att om det är något läsare älskar att läsa, men hatar när de får reda på, är när giriga rikemän lurar gamla på pengar eller för den delen smarta mäklare som micklar dem från deras hus. Att om det reportaget kom ut i tidningen troligtvis skulle göra det mindre frestande för allmänheten att anlita nyöppnade mäklarbyrån Gottlieb Jr på Hyllie Allé i Malmö”
     ”Milda Moses och tomater, vad svarade han på det?”, säger Simon uppspelt.
     ”Han blev helt vansinnig. Kallade mig för en stor fet padda, en kvinnlig Frankensteins monster ja till och med för Birgit Nilssons sinnessjuke kusin. Det fanns några karaktärer till han drog till med som jag nu inte minns.”
     ”Hur slutade då det hela?”
     ”Han skrattade mig i ansiktet och hånade mig med orden. ”Ja hota du mig din tjocke kärring, men affären ska ändå gå igenom och jag ska flytta in i Rävinge den siste februari”
    ”Ja, då finns det väl inget mer vi kan göra för käre Armand. Han får flytta sitt bohag, men blir ändå en rik man var han än vill bo”
Cecilia skrattar.
     ”Ja, Simon, men det finns en twist till i det hela. När jag precis skulle gå så sa jag till Conrad. Förresten, det som ska tryckas i Sydsvenskan i morgon innehåller även en ljudfil som går ut på nätet.Sen spelade jag upp hans vansinnesutbrott med, stor fet padda, tjocke kärring, en kvinnlig Frankensteins monster och Birgit Nilssons sinnessjuke kusin. Det senare tror jag inte Birgit Nilsson-sällskapet i Båstad blir särskilt glada att få höra.”
     ”Underbart Cecilia. Vad gör han då?”
     ”Han går bort till toaletten. Sen kommer Conrad ut med en remsa vitt toalettpapper han viftar med och säger ”Jag ger upp, vad är villkoren?”
Jag svarar honom att han tar ett klokt beslut. Så tar jag fram ett avtal där han säljer tillbaka gården till Armand för 150 000 kronor. Alltså 100 000 mer än vad han själv fick ge. Han skriver på under blek tystnad och jag tackar honom. Men ber att han väntar lite tills jag gått ut i bilen för att hämta en julgåva till honom. Jag gör det och sen kommer jag in med en Magnumflaska Champagne med ett kort om tack för avtalet från Armand.”
     ”Fullkomligt briljant Cecilia. Du är en stjärna i julänglarnas värld.”
     ”Tack Simon. Men nu måste jag prova de första julköttbullarna med Jonas. Det är en helig tradition. Så åter önskar jag dig och Alice en god jul”

Simon besvarar julhälsningen och bara skrattar och skrattar åt hela historien som utspelat sig under dessa dagar. Sen tar han upp mobilen för att ringa till Armand. Efter några signaler hör Simon telefonsvararen gå igång.
     ”Du har kommit till Armand Ion. Alla frågor om Rävinge Källvatten får ni ta med Svartrå Bryggeri, själv firar jag jul och svarar inte i telefon”

Men sen ringer Armand upp Simon och säger.
     ”Förlåt Simon, ser att du har ringt. Sen avtalet med Stellan på Svartrå Bryggeri går telefonen varm om beställningar. De tror tydligen att jag kör ut öl med häst och vagn under julen. Tack för allt du gjort för mig. Jag är dig evigt tacksam”
     ”Hej, Armand. Jag är bara lättad att allt till slut löste sig. Sen vill jag be dig om en tjänst.”
     ”Självklart. Jag gör allt jag kan för dig nu”
     ”Kan du berätta för din dotter Amione allt som hänt. Att du får ha kvar gården och att allt är löst. Samt att hon inte kontaktar mig mer. Hon är stundtals en snäll människa, men när hon är ilsk då är hon riktigt förbannad”
     ”Du sätter orden på fingret, eller hur man nu brukar säga. Hon vet redan allt vad som hänt. Vi har ringt varandra flera gånger om dagen om allt detta. Men jag ska be henne också att inte besvära dig mer. Synd, tycker jag. Du hade varit en perfekt svärson. Tack än en gång för allt och God Jul, Simon.”
    ”God Jul, Armand. Lycka till med vattenförsäljningen”

Simon häller upp den sista glöggen i muggen från spisen och sätter sig i favoritfåtöljen igen för att leta upp lite julmusik att njuta av. Men innan han ens sökt efter sina favoriter kommer farbror John Blund och ger honom en välbehövlig vila bort om tid och rum.

Familjekort på Alice som valp och hennes mamma.

Så är det julafton. Simon har sovit ut rejält efter veckans händelser. Både i sin favoritfåtölj och i sin säng. På något sätt har Alice letat sig in i lägenheten och sover nu bredvid honom på golvet. Förmodligen insläppt av Alice mammas matte eller husse som bor på våningen ovanför. Simon hade helt enkelt glömt bort att låsa dörren till sin lägenhet innan han somnade. När Simon vaknar känner han en stor frid. Dels är det julafton, dels finns det inget ouppklarat i hans liv. Han är inte skyldig någon en tjänst eller pengar. Han har inte gjort någon illa som han kan minnas. Han är i frid och lever i nuets varma värld. Klockan är 9:30 och om några timmar börjar julfesten hos Osman på Brokrogen. ”Vad ska man då ha på sig?” tänker Simon. Men tänker sen efter vad han brukar ha på sig när han är på Brokrogen; blåjeans, svart t-shirt och utanpå en svart frackväst han tycker bryter av mot kutymens gängse normer. Simon beslutar sig för att överraska sin omgivning. För tjugo år sedan köpte han en rosa kavaj, som han bara använde en gång efter skratt från sin omgivning. Den lägger han på sängen som dagens val. Sen ser han längst in i garderoben ett par blå ”glitterbyxor”. Han provar dom och dom går på. Lägger även dessa på sängen. Skjortvalet blir enkelt. Förra året köpte han en Tuborgs Julebrygd skjorta med öl, tomtar och renar tryckta som motiv. Även den hamnar på sängen jämte en slips med blinkande tomtar på.
     ”I år går jag All-in”, tänker Simon på väg in till duschen.

Brokrogen i julskrud

Prick klockan tolv står Simon och Alice utanför Brokrogen på Regementsgatan i Malmö. Han jämte sjutton andra är VIP-gäster denna julafton på Osmans krog. De blir insläppta och Osman tar i hand med skyddshandskar på sig och förklarar.
     ”Jag har reserverat bord till er alla med ett stort avstånd mellan varje bord. Det finns stora skyltar på varje bord var ni ska sitta. Välkomna alla kära gäster till min krog. Jag har ingen a la carte idag. Bara ett rullande julbord som jag kör ut till era bord och serverar er, där förblir ni sittande samtidigt som jag tar emot era drickabeställningar”
Alla inbjudna gäster sätter sig på sina reserverade platser. Så gör även Simon och Alice. Men Simon ser att det är dukat för två och han gissar att den andra dukningen är för Alice. Simon ser Osman hastigt skynda förbi för att se att alla gäster funnit sina platser. Simon vinkar till Osman.
     ”Se här Osman, det är dukat för två personer. Menar du att Alice ska sitta här på stolen och äta?”
     ”Nej, Alice ska inte sitta där, det är en annan person jag bjudit in. Du kommer att trivas i hennes sällskap”
Så dimmas ljuset i restaurangen. Allt blir nästan mörkt i lokalen när det populära husbandet på Brokrogen; ”Tre fula bröder & en grann Quinna” stämmer upp i en sång:
     ”Du var en loser
      som ofta gav mig roser
      Jag såg inte dig
      och du såg inte mig
      Men till slut fann vi varandra
      för det ska inte någon av oss klandra”

Ljuset tonar upp och en trumvirvel från husbandet hörs. När Simon fokuserar blicken, ser han en bekant gestalt dyka upp; Amione. Hon har en knallröd dräkt och en blinkande tomteluva på huvudet när hon sätter sig på den tidigare tomma stolen vid bordet.
     ”Hej, Simon är det ledigt här?”


Efterord: Tack, Ronny Lingstam, för den underbara illustrationen på huset i snöskrud jag använt mig i vinjetten.

Privatdetektiv Simon Hammar och mysteriet med brevet som försvann.

————————————————————————–
Vem är Simon Hammar? Simon Hammar är en privatdetektiv med kontor på Kaptensgatan 14 i centrala Malmö. Tillsammans med sin hund Alice tar han sig an uppdrag inom ramen för affärsidén som lyder:
 ”Alla ärenden av moralisk eller monetär bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.”
Tidigare drev Simon en klockaffär i Malmö: ”Klock-Gustaf”, men sålde verksamheten när han gick i pension. På inrådan från sin gode vän Osman, som driver ”Bykrogen” i närheten där Simon bor, startade han upp sin verksamhet för lite mer än ett år sedan. Simon har haft några uppdrag förut som är beskrivna i tidigare blogginlägg.

…………………………………………………………………………………………………………….
Det är början av november, år 2020. Pandemin härjar som aldrig förr i Malmö. Efter att Simon hade blivit smittad av Covid-19, på en fest gode vännen Osman arrangerat på sin restaurang, fick han stänga ner detektivbyrån en hel månad. Men nu var Simon och Alice tillbaka på kontoret igen. Simon var skeptisk till att de skulle få fler uppdrag under året.
     ”Ja, du Alice” säger Simon till sin hund, ”tror du vi får fler kunder i år? Nu har vi haft stängt en hel månad. Jag undrar om någon kommer ihåg vad vi gör?”
Alice svarar med att vifta på svansen och med kroppsspråket antyda att det inte finns någon anledning att vara orolig.
Klockan börjar närma sig 17 när det plötsligt ringer på dörren. Alice ger ett kort skall och går viftandes med svansen fram till entrédörren. Simon öppnar och ser en ung kvinna som vill göra visit. Kvinnan bär en exklusiv kappa som han låter hänga på en galge i vestibulen. Han skymtar märket Mulberry i kappfodret när han trär hennes kappa på galgen. Med en gest ber han kvinnan att slå sig ner i klientfåtöljen på hans kontor. Kvinnan kan vara i 20–25-årsåldern. Är smal som en mannekäng med ett asiatiskt utseende. Hon verkar ganska lång och har ett kortklippt mörkt hår med en pageliknande frisyr. Ansiktet och hennes kroppsspråk verkar helt neutralt, men ett spår av sorg och förstämning går ändå skönja i henne innan hon sätter sig ner.
Den unga kvinnan tar sen direkt till orda när hon distinkt vänder sig till Simon.
     ”Jag heter Li Sjöström. Jag är sedan ett år änka efter Frank Sjöström som ni kanske har hört talas om?” Men Simon skakar på huvudet.
”Min man var en känd redare som ägde Sjöström-linjen som trafikerar Köpenhamn-Oslo-Aberdeen. Jag ärvde rederiet, men sålde det när arvskiftet efter Frank blev klar. Jag är ingen affärskvinna och ville inte att Franks rederi skulle förfalla under min okunniga ledning. Frank och jag gifte oss för tre år sedan. Jag var bara 19 år och Frank var då 72 år. Det är en stor åldersskillnad, men för mig var han ung, vital och vacker. Vi älskade verkligen varandra fastän olyckskorpar ständigt kraxade om motsatsen i skvallerpressen. Så hände det som inte fick hända, det som kraschade mitt liv. Frank gick bort efter en kort tids sjukdom. Han fick blodcancer och förloppet gick snabbt på bara några veckor.”
     ”Jag beklagar din sorg” säger Simon empatiskt när han ser att Li kommit i mörka tankar och tystnat.
     ”Tack, Simon. Sorgen tar aldrig farväl den tar bara en paus då och då. Jag har kommit hit idag för att be dig om en speciell tjänst”
     ”Då hoppas jag att jag kan hjälpa dig” svarar Simon. ”Vad kan jag göra för dig Li?”
     ”Min man och jag hade ett kort och intensivt liv. Vi var ständigt på språng och hann med många resor till jordens alla hörn. Men innerligast hade vi det när bara vi båda var hemma tillsammans. Frank och jag hade letat efter och sen funnit ett underbart hus på ön Ven utanför Landskrona. Det är ett litet hus på runt 80 kvadratmeter med en magiskt vacker utsikt över Öresund. Vår egentliga bostad ligger i Aberdeen i Skottland. I ett hus som Frank ärvde tillsammans med rederilinjen efter sin far. Men det var huset på Ven som blev vårt gemensamma paradis. Här hade vi våra finaste stunder under de få år vi fick tillsammans. Ägaren till huset tog alla möbler med sig efter försäljningen förutom en chiffonjé som Frank blev förälskad i och bjöd ägaren ett överbud på. Han älskade att sitta där och skriva brev med gåspenna och bläck till sina få men kära vänner. Han var löjligt förtjust i att skriva breven med gammal snirklig skrivstil och använda ålderdomliga uttryck som han fann i äldre böcker eller googlade fram. En sådan mening kunde till exempel vara för skökones umgänge skuld är hvarken slagen eller dragen. Den kommer jag särskilt ihåg. Den skrattade Frank ofta åt när han berättat att han skrivit ner i ett brev”
     ”Vad betyder den meningen?” frågar Simon
     ”Han ironiserade ofta i sina handskrivna brev om skvallerpressen som hävdade att jag var honom otrogen. Uttrycket är ålderdomlig svenska, att otrogenheten är något som inte kan bekräftas.” Li, pausar och får tårar i ögonen av minnet. ”Aldrig, aldrig, inte ens i tanken skulle jag kunna vara otrogen mot Frank”

Chiffonjén

         ”Det sista året vi fick tillsammans, i vårt hus på Ven, berättade Frank att han skrivit ett speciellt brev just till mig. Att det brevet skulle jag läsa efter att han en dag gått bort”
     ”Upplevde du att han var sjuk och kände på sig att han inte hade lång tid kvar?”
     ”Nej, verkligen inte. Jag brukade skoja med Frank och säga att det brevet kommer jag att läsa när jag är en gammal gumma och när Frank börjar likna den gamle trollkarlen i Harry Potter. När den tiden kommer, sa jag till Frank, hade både han och jag glömt att det brevet någonsin funnits”
     ”Vad hände med brevet? Läste du det efter att han gått bort?”
     ”Nej, Simon. Det är därför jag är här idag. Brevet är försvunnet”
     ”Var tror du brevet finns och när såg du det senast?”
     ”Frank berättade för mig mer än en gång att brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén. En gång visade han mig själv att brevet låg där men jag tittade aldrig någon gång sen efter kuvertet med brevet. Jag var i kärlekens rus, min Frank var odödlig och för mig evigt levande. Några veckor efter Franks bortgång letade jag efter brevet, men det var försvunnet. Inte heller fanns det i någon annan låda på chiffonjén.
     ”Kan det finnas ett lönnfack?” undrar Simon.
     ”Nej, så avancerad är inte chiffonjén Frank köpte. Det är enkla och tunna trälådor i den. Tror att om jag sålt den på en auktion hade den ropats ut för 500 kronor. Men Frank älskade och tog den som sin egen ögonsten från allra första början”
     ”Tack för förtroendet Li, jag tar mig gärna an uppdraget och försöker leta fram brevet Frank ville att du skulle ha. Har du någon teori om varför brevet försvunnit?”
     ”Tro mig Simon, jag har vänt ut och in på alla anledningar om det här brevet. Men jag kommer ingenstans. Tror inte jag får riktig lättnad i mitt hjärta och sorg efter Frank förrän brevet kommit fram. Jag vill veta vad han skrev till mig. Varför var det brevet så viktigt för mig att läsa efter hans död?”
     ”Hur träffades du och Frank?”
     ”Jag var på en möhippa på båten från Köpenhamn till Aberdeen. Jag var längst kvar av tjejerna på efterfesten och satt till slut helt ensam i baren efter att alla andra gått och lagt sig. När jag sitter där i mina tankar ser jag en lång man med silvergrått hår och intensiva blå ögon komma fram till mig. Han verkar trevlig så jag anmodar honom att sitta bredvid mig på stolen. Vi pratar i flera timmar. Han är så artig och välartikulerad. Jag minns också så gott han doftar. Det är en drömskt sensuell doft som utstrålar från honom. Runt hela sitt jag är han en sann och kärleksfull gentleman. Varje mening från hans mun är så levande och glädjefylld så jag känner redan efter en liten stund att det här är mannen jag väntat på i mitt liv. För att inte tala om vilken karisma han har, det fullkomligt strålar runt hela hans väsen. Han lyser upp sin omgivning var han än går i världen med sin magnifika karismatiska utstrålning. Från den stunden, på båten, i de ögonblicken, är vi oskiljaktiga”
Li tar fram ett fotografi från plånboken i väskan.
     ”Här Simon, här ser du Frank. Min stora kärlek i livet” Simon tittar på fotografiet och tänker att mannen på bilden ser yngre ut än de drygt 72 år han bör vara på bilden. Han ser välklädd och elegant ut. Hela hans approach andas framgång och lycka. Han verkar vara i fin form och på något sätt förstår Simon vad Li föll för hos Frank.

Frank

      ”Hade du och Frank några barn tillsammans eller Frank, innan han träffade dig?”
     ”Nej, tyvärr fick vi inga barn tillsammans. Jag ville men Frank tyckte han var för gammal i just det avseendet. Frank hade inga andra barn heller. Jag blev ensam arvinge efter det Frank lämnade efter sig.”
      ”I morgon, Li, börjar jag mina efterforskningar. Jag skulle behöva komma ut till huset på Ven. Jag antar att chiffonjén är kvar där?”
     ”Ja, Simon. Jag har inte själv varit i huset sen i mars månad. Det känns så spöklikt och tomt där utan Franks närvaro. Ingenting är rubbat i huset. Allt står kvar precis som när jag och Frank var där senast. Du ska få nyckeln till huset av mig. Det är ingen som har tillgång till huset mer än jag och nu du. Trädgården utanför lejer jag en lokal trädgårdsmästare att sköta. Men han har inte nyckel eller tillträde till själva huset. Adressen är Kyrkvägen 66 på Ven. Som du säkert vet går det en färja från Landskrona till Ven. Men den går inte så ofta, så du får googla på Ventrafiken för att hitta en lämplig avgång. Det går bra att sova över också, men då får jag be dig använda soffan i vardagsrummet. Jag har satt termostaten på 15 grader i huset så det går att bo där även nu. Skruva upp termostaten när du kommer in så blir det snart ganska behaglig temperatur. Dessutom är det ju varmt för årstiden.”
     ”Undrar du över mitt arvode och vad jag debiterar för mina tjänster Li?”
     ”Nej, det gör jag inte Simon. Jag har gjort lite efterforskningar på dig och du verkar vara en seriös och envis privatdetektiv. Sätt på taxametern från och med nu och leta fram brevet. Skulle du inte lyckas ersätter jag dig självklart ändå med all den tid du har lagt ner”
     ”Tack Li. Gör det något om jag tar med min hund Alice till huset på Ven?”
     ”Inte alls Simon. Du måste väl ha din partner med dig om du ska lösa även det här uppdraget” säger Li och visar för första gången upp ett leende sen hon kom in på kontoret. Här får du mitt visitkort med mitt privata telefonnummer där du kan nå mig när du behöver. Som du ser driver jag numera en egen modellagentur. En bransch jag känner mig mer hemma i än ett fartygsrederi” Simon tar kortet och ser en bild på Li på framsidan, klädd i samma kappa som nu hänger i vestibulen och på baksidan hennes företag; Li models. Här finns också Li:s mobilnummer angivet och en postadress.

Li

Simon följer Li till entrén och hjälper artigt att hänga på henne kappan innan hon går ut. De coronahälsar varandra med armen som avsked innan Li försvinner ut i det nu ännu mörkare vimlet i Malmö.
     ”Ja, du Alice, nu fick vi lite att ta tag i. Undrar var brevet kan ha tagit vägen och vad det innehöll. Nu går vi hem. I morgon ska vi åka till Ven. Där har vi aldrig varit. Hoppas det mildra vädret håller i sig” Alice viftar glatt på svansen när hon ser att Simon verkar uppspelt.

Nästa morgon tar Simon och Alice Pågatåget till Landskrona. De stiger av vid tågstationen och spanar efter bussen som går till färjan mot Ven. Bussen står utanför och ska precis gå. Några minuter senare är de vid färjeterminalen på Skeppsbron i Landskrona. När färjan anlänt till Ven är Simons planering att ta bussen från Bäckviken, där färjan lägger och sen mot Kyrkbacken på andra sidan ön.
Färjan är större än vad Simon trodde och det är ganska många passagerare ombord, trots att det inte är säsong för turism på ön. Det är säkert många bofasta som pendlar från fastlandet till ön, gissar Simon. Väl på färjan trycker Simon ut en kopp kaffe från varuautomaten som finns ombord. Resan går fort men Simon hinner ändå njuta av de vackra vyer som finns att beskåda från färjans fönster ut mot Öresund. På ena sidan Danmark där han skönjer Köpenhamns konturer i fjärran och på den andra sidan vyn Sverige, där han bland annat ser färjorna från Helsingborg till Helsingör gå omlott. Alice ligger vid Simons fötter och slumrar tryggt. Simon ser sig om bland passagerarna ombord och ögonen fastnar på en man som sitter några bänkar bort. Det är något bekant med ansiktet som Simon inte riktigt kan ta på. Sen kommer han på att mannen ombord liknar Frank, som Simon minns ansiktsdragen på kortet som Li visade. Nu tittar ”Frankkopian” också på Simon. Han reser sig efter en stund och kommer fram och sätter sig på bänken mittemot.
     ”Hej, jag heter Per och jag ser att du har studerat mig en tid. Har vi setts förut? Jag känner de flesta bofasta på Ven men dig har jag inte sett förut. Är du någon jag kan ha glömt bort genom livets gång?”
     ”Hej, Per. Jag heter Simon och vid mina fötter ligger min hund Alice. Nej, jag tror inte att vi har träffats tidigare. Du bara påminner mig om en man jag såg på ett fotografi igår. Du känner säkert till honom, han heter Frank Sjöström och har ett sommarhus på Ven tillsammans med sin hustru Li. Frank lever inte längre, men Li har kvar huset”
     ”Jodå, jag har hört vem Frank och Li är. De var ofta gäster på krogen jag numera äger har jag fått berättats från den tidigare ägaren.
Själv har jag aldrig träffat Frank och Li eftersom jag tog över krogen vid tiden efter Franks död. Men hela ön berättar ständigt anekdoter om de båda kändisarna. Min krog heter Mates Krog och ligger inte så långt ifrån Frank och Li:s hus. Du är den förste jag hört som kopplat ihop mitt utseende med Franks. Vad jag förstår skiljer det minst 10 år mellan oss också. Till min fördel” skrattar Per. Vad för dig och din hund till vår vackra Ven-ö?”
     ”Li har kontaktat mig för ett uppdrag. Vi ska ta oss till deras hus och se om jag vi kan hjälpa henne där. Jag är pensionär men jobbar som privatdetektiv i Malmö. Av den anledningen är jag och Alice på väg till deras hus på Ven”
      ”Från färjeläget till deras hus är det cirka 3 kilometer”. Jag skjutsar gärna dig och Alice till huset om ni vill. Jag har bilen strax intill färjeläget. Min krog ligger också bara 500 meter från dit ni ska. Så det blir ingen större omväg för mig. Sen hoppas jag naturligtvis att min biltjänst ska göra att jag får se er som matgäster på krogen.
     ”Tack, Per. Vi tar gärna emot skjuts och naturligtvis kommer vi och äter på din krog senare också.

Simon som aldrig tidigare varit på Ven förundras omedelbart över det vidunderligt vackra landskapet han ser från bilfönstret. Han ser en skånsk idyll med många åkrar och pittoreska små hus med perfekta trädgårdar. Här och var finns det även hus med vasstak, helt fantastiskt! Det finns både en bykänsla och bördiga åkrar med öppna landskap. Utöver det en förtrollande kustremsa med branta sluttningar. Den närmaste jämförelsen Simon kan göra är att Ven så här långt ser ut att vara en blandning av Skagen, med dess unika ljus, och Österlen med dess skiftande natur. Det är lätt att förstå varför mängder av turister dras till Ven när det är säsong. ”Varför har jag inte besökt Ven, denna vackra ö, förut?” Tänker Frank hänförd av vyerna längs bilfärden.

Li och Franks hus

Simon och Alice blir avsläppta av Per vid Franks och Li:s sommarhus på Kyrkovägen 66. Huset ligger en liten bit ner från den stora vägen. För att vara ett boende för en miljardär med fru ser det inte alls så lyxigt som schablonen vill levandegöra för honom. Men den fria utsikten mot Öresund är absolut bedårande även om en dov, dunkel dimma börjar dra in till Ven nu från Öresund. När de båda närmar sig huset och Simon ska sätta nyckeln i låset känner han att dörren är inte är låst. Dörren har dessutom två lås. Ett vanligt lås och ett sjutillhållarlås. Det syns markanta märken runt de båda dörrlåsen också vilket tyder på att dörren möjligtvis har dyrkats upp. ”Kan Li, verkligen ha glömt att låsa dörren?” tänker Simon.  Alice morrar när de går in i huset.
     ”Vad är det Alice? Vad känner du?”
Simon släpper lös Alice och hon går och sniffar runt chiffonjén som står vid väggen nästan mitt i rummet. Sen vänder hon tillbaka till Simon som för att säga ”någon har varit där borta”. Då Simon aldrig varit i huset ser han inte om något verkar konstigt. Allt verkar till synes som det ska vara. Inga utdragna lådor eller något främmande som ligger på golvet. Han går in i sovrummet och ser en stor dubbelsäng med en svag stjärnhimmel ovanför sängen som lyses upp när han tänder ljuset. Slutligen går han in i köket och även här verkar allt till synes vara intakt. Allt verkar vara orört varthän han går. Det finns även ett litet gästrum i huset som Simon synar. Där finns bara en säng och en stor byrå. Även dessa lådor verkar opåverkade av någon främmande gäst. Han återvänder till vardagsrummet som förutom chiffonjén där Alice sniffade runt har en stor soffa med en tjock pläd mitt i rummet. ”Min sovplats för natten”, tänker Simon. På chiffonjén finns några inramade fotografier. Det ena på Li och Frank i bröllopsskrud och det andra huvudet på två män som verkar vara tvillingar med sminkade vita ansikten likt clowner. Den ene är konstlat glad på bilden och den andre lika konstlat sur. Simon känner igen Frank på fotot som den konstlat glade. ”Har Frank en tvillingbror?” undrar Simon samtidigt som han tar fram mobilen för att ringa till Li.

Frank och Petter

     ”Hej Li, det är Simon. Nu är jag i ert hus på Ven. Det verkar som du har haft inbrott i huset. Dörren stod olåst trots att det finns två separata lås på dörren. Har du någon förklaring på det?”
     ”Ojdå, nej, det har jag inte Simon. Jag är inte så ofta i huset på Ven så jag känner alltid både en, två och gärna tre gånger om dörren är låst innan jag reser hem. Då verkar det som det har varit inbrott. Kan du se om något är stulet?”   
     ”Jag har inte varit här tidigare så jag kan inte se om något har försvunnit. Har du något av värde i huset och vad är det i så fall?”
     ”Nej, Simon, jag har ingenting av något större värde i huset. Frank älskade att ha lyx omkring sig i vårt hus på Aberdeen och lika enkelt nästan motsatsen på Ven. Det mesta vi köpte var på auktion eller secondhand förutom den stora sängen med stjärnhimlen som en elektriker på ön monterade ovanför sängen. Även Tv:n är begagnad och har ett ringa värde. Den tittade vi, som du förstår, nästan aldrig på när vi var där. Inte heller har vi någon sprit eller annan alkohol hemma som kan vara intressant att stjäla. Oftast gick vi ut och åt och drack när vi var på Ven. Smycken och kläder jag hade där när Frank levde har jag tagit hem”
     ”Jag ser ett kort med två män på ett fotografi, varav Frank är den ene, som sminkat sig vita i ansiktet. Har Frank en tvillingbror?”
     ”Ja, Frank har en tvillingbror. Han bor enligt vad Frank sa i Australien. När Franks far dog hade han testamenterat hela rederiet och huset i Aberdeen till Frank. Petter, som hans tvillingbror heter, fick istället en stor summa pengar i arv. En penningsumma så stor att han utan vidare kan leva på det resten av sitt liv utan att behöva arbeta mer för sin försörjning. Frank var den driftige av de båda bröderna. Petter var den sprallige och levnadsglade. Men även duktig på att laga förstklassig mat och med en stor kunskap om exklusiva viner. Han hade aldrig kunnat driva vidare faderns rederi, vilket Frank och Petters far förstod. Därför föll arvslotterna som de gjorde. I samband med att testamentet lästes upp för de båda bröderna avslutades också vänskapen dem emellan. Petter skyllde Frank för att ha lobbat sin far att skriva testamentet som han gjorde vilket Frank förnekade. Petter tyckte sig vara förfördelad med att inte få lika mycket som Frank på sin arvslott. De såg aldrig varandra efter den tvisten. Petter var inte med på vårt bröllop, inte heller var han på Franks begravning. Själv har jag aldrig träffat honom, bara sett honom på bild. Men vad Frank berättat hade de roligt och trivsamt tillsammans varje gång de träffades ända fram till arvskiftet. Frank ville minnas sin bror som på kortet du ser. En glad gamäng.”
     ”Då förstår jag” säger Simon. ”Jag har en idé att jag tar bilder på hur det ser ut i de olika rummen och skickar till dig. Sen kan du berätta om det är något som saknas på bilderna. Verkar det Ok?”
     ”Bra idé, Simon. Jag har ett ganska bra minne på var sakerna ska stå i vårt hus. Dessutom hade vi inte överpyntat med saker där. Det mesta som fanns i huset var prylar som Frank ropat in på auktion eller köpt på loppmarknad. Frank var noga med att allt som köptes till huset skulle köpas på Ven. Karman blev bättre om allt som fanns i huset hade en lokal förankring på något sätt, ansåg han. Så sänd mig gärna bilder så tror jag att jag ser om något fattas.”

Simon går sedan runt i huset och tar bilder i varenda vrå. Totalt blir det 20 bilder som han sedan vidarebefordrar till Li via mobilen. Redan 10 minuter efter att han sänt sista bilden ringer Li.     ”Tack för bilderna Simon. Jag ser omedelbart på bilden du tagit på teven i vardagsrummet något som saknas. Det är en så kallad kinesisk vas som Frank ropade in på auktion för 100 kronor. Vasen är fin och Frank trodde att det var en vas från Ming-dynastin värd flera tusen kronor. Men när Frank fick värderat vasen var den tillverkad i Rumänien och var en vanlig Kina-kopia gjord i flera tusen exemplar. Han som gjorde värderingen uppskattade värdet till max 200 kronor och tyckte att Frank ändå gjort ett fynd eftersom värdet var det dubbla mot vad Frank ropade in vasen för. Jag ser ingenting annat som saknas på de bilder du sänt mig”
     ”Så någon har brutit sig in för att stjäla en vas, värd 200 kronor?”
     ”Förmodligen tror tjuven att vasen är värd betydligt mer, precis som Frank en gång trodde. Sen som jag sa till dig i övrigt finns det inga värdeföremål i huset. Tjock-teven, där vasen stod, kan möjligtvis vara värd 500 kronor”
     ”Tack Li. Då vet jag det. Ikväll tänkte jag och Alice äta på Mates Krog. Krogägaren sa att du och Frank ofta var där och åt. Men han hade aldrig träffat er själva eftersom han tog över krogen för ett år sedan.”
     ”Jo, det stämmer att jag och Frank ofta var på Fassans Krog som den hette på den tiden. Ägaren hade emellertid svårt att få verksamheten att gå runt och sista gången vi var där hörde vi att han skulle sälja verksamheten. Den som skulle ta över hade enligt ryktet drivit en restaurang i Australien men var svensk medborgare och ville avsluta sina aktiva dagar i Sverige. Frank och jag träffade honom aldrig och själv har jag aldrig varit på Mates Krog eller Fassans Krog som jag känner den som.”
     ”Tack Li. Jag håller dig informerad om jag vet något mer i våra efterforskningar. Det som nu är intressant är om stölden av vasen och brevet som försvunnit har ett samband”
     ”Tack, Simon jag känner på mig att om någon ska lösa det är det du. Ha det så bra på Ven och smaklig spis på krogen”
     ”Det ska vi ha. Jag återkommer. Tack för din helhjärtade support”, varpå Simon stänger av mobilen.
Klockan närmar sig 16 och Simon går mot soffan. Han lägger sig ner och tar pläden om sig för en kort vila.
     ”Nu tar vi en kort siesta Alice. Det har varit en upplevelserik dag och säkert kommer det mer framöver” Varpå Simon med Alice bredvid sig på golvet faller in i sömnens rike.
Mitt i en dröm där Simon är ute på sjön och ror en eka, vaknar han abrupt av att höra Alice skälla. Alice står vid dörren och han hör också att någon är på väg att dra ner dörrhandtaget. Men allt upphör då Alice står vid dörren och skäller. Simon far upp från soffan och springer mot entrédörren som han snabbt öppnar upp. Det har börjat skymma i kvällen men han hinner se en figur som med snabba steg flyr bort från huset. Personen Simon ser fly ut verkar inte vara fullvuxen, mer en kort, gänglig tonåring som springer med snabba steg. Uppenbarligen skrämd av Alice skällande. Simon anar att det är tjuven som vänt tillbaka för att hämta mer stöldgods eller för att leta vidare efter något. ”Är det brevet som försvunnit, tjuven letar efter?” Tänker Simon.
     ”Nu Alice”, säger Simon medan han tar på sig jackan, ”Nu spårar vi tjuven som var här alldeles nyss. Kan du nosa upp vilken riktning tjuven tog?”
Alice nosar och tar med Simon distinkt i en riktning. Simon har inget koppel på Alice utan låter henne fritt nosa fram flyktvägen. I riktning mot Kyrkbacken springer Alice iväg med bestämda steg. Redan efter cirka tre minuter och ungefär 300 meter från där de bor stannar Alice. Spåren leder mot ett litet hus nerför en backe. Simon ser att det är tänt i det lilla huset, men beslutar att efterforska mer nästa dag när det är ljust. ”Huset står ju kvar”, tänker Simon, och den som bor i huset har med all säkerhet varit utanför vår dörr. Inte heller är det troligt att den möjlige tjuven i huset återvänder i kväll efter att ha blivit skrämd av Alice skällande.

Inbrottstjuvens hus

  ”Bra Alice! Nu vet vi var tjuven bor. I morgon ska vi ta ett snack med honom eller henne som bor där om en vas och ett försvunnet brev. Men nu är jag hungrig så nu vi beger oss till Mates Krog och äter gott”
Alice viftar glatt på svansen för att bekräfta att hon också ser fram emot något gott att äta.
Simon och Alice går till krogen från där de är. 10 minuter senare står de utanför. Utvändigt är det en vitrappad fasad med röda stuprör som fångar blicken innan de går in genom dörrarna. Synligt är det inga andra gäster när de anländer strax efter klockan 18. Det första Simon hör när han kommer in på krogen är en bekant låt. Det tar lite tid innan han känner igen den men sen hör han att det är ”You´re the voice” med John Farnham från Australien. Själva miljön interiört andas tropikerna, Kuba och medelhavet om vartannat. Det hänger flätade korgar i taket i olika storlekar och längd som är fyllda med gröna, ringlande växter. Bord och stolar är i mörkbrun rotting och ljuset i restaurangen går i brandgula toner. Precis som på de många restauranger han en gång i tiden besökte när han var i Key West, Florida under en semesterresa. Knappt hinner Simon och Alice komma in på krogen förrän de hör en välbekant röst:
     ”Välkomna Simon och Alice. Så trevligt att ni vill äta på min krog. Önskar ni något att dricka innan maten?”
     ”Tack, Per, Riktigt roligt att vara här på din krog. Alice vill nog ha lite vatten i en skål till att börja med. För min egen del får du gärna rekommendera en fördrink.
     ”Då rekommenderar jag dig Vens stolthet: Spirit of Hven Organic Navy Strength Gin. Som är ett unikt destillat skapat från grunden här på vår ö. Denna underbara dryck bär på flera hundra års anor, dessutom anpassad till modern dryckeskultur med nutidens förfinade smaklökar. En fyra av den tillsammans med en Tonic Water för dig närmare till det förlovade landet du drömmer att få leva i”
     ”Tack Per, den tar jag gärna och provar. Vad rekommenderar du till huvudrätt?”
     ”Självklart rekommenderar jag dig Spaghetti Vehnetiane, krogens paradrätt. Tack vare Vens vädermässigt gynnsamma läge kan Ven stoltsera med Europas nordligaste odlingar av durumvete som bland annat blir till den bästa pasta du någonsin smakat. Till maten efter fördrinken rekommenderar jag dig att prova öl från öns egna nanobryggeri, Hvens bryggeri. Annars har vi en inte oansenlig vinkällare som jag kan rekommendera ett underbart vin ifrån till din pasta”
     ”Är pastan du rekommenderar något Alice också kan äta?”
     ”Min erfarenhet är att hundar kan äta det mesta. Men jag rekommenderar för Alice våra goda köttbullar med kött från gårdsnära bönder samt kokt potatis som vi plockar upp och tillagar från den egna odlingen utanför krogen”
     ”Underbart Per. Det låter riktigt gott. Det tar vi.”
     ”Jag kan tyvärr inte underhålla er i väntan på maten. Vi har lågsäsong och jag sköter både servering, kök och kassa själv”
Om restaurangen andades tropikerna och Kuba, så gick menyn på krogen i svensk och italiensk riktning tänker Simon efter att han beställt in mat till de båda.

Mates Krog

Efter en halvtimme kommer Per ut från köket med beställningarna. Han sätter först ner ett fat köttbullar och potatis på golvet och en skål med vatten. ”Damerna först, har fått lära mig” skrattar Per och pekar på Alice för att sedan åter gå ut i köket. Sen hämtar han Simons pastabeställning tillsammans med en stor öl härtappad från Hvens Bryggeri.
Simon och Alice låter sig väl smaka på de goda maträtterna. När Alice ätit upp allt som serverats på tallriken viftar hon intensivt på svansen och tittar på Simon som i en undran ”Tror du jag kan få mer?”
     ”Älskade Alice”, säger Simon, ”mer än så här brukar du inte äta. Vi väntar att överfylla våra magar tills uppdraget är klart. Då ska vi fira med att du får dubbla matportioner med köttbullar nästa gång”
Alice tittar på Simon till synes förstående och viftar glatt med svansen. När båda ätit klart kommer Per fram till deras bord och frågar om maten smakade bra och allt varit till belåtenhet.
     ”Helt ärligt Per, det här är den godaste spaghetti jag ätit i hela mitt liv. Hur kan någon som kommer från Australien laga så här god spaghetti?”
     ”Jag tog över krogen för jag älskar Ven och jag fick nys att den här krogen var till salu. Alla populära rätter tillagade enligt tidigare ägarens recept behöll jag. Det enda jag ändrat är namnet på krogen. Tidigare hette den Fassans krog men jag ändrade till Mates Krog för att få lite av min egen prägel på det hela”
     ”Tack, Per. Då får vi be om notan. När vi är klara med uppdraget lovar vi att komma tillbaka. Då tror jag Alice vill ha två tallrikar av dina goda köttbullar också”
     ”Ni är alltid välkomna tillbaka. Jag hämtar kortmaskinen på en gång”

Simon och Alice vänder tillbaka till huset efter den goda middagen. Simon börjar efterforskningarna efter brevet omedelbart med att genomsöka chiffonjén noggrant. Han drar ut och vänder på varenda låda som är helt tomma. Utom i den sista lådan där han hittar ett reklamblad från Hvens Livs förra året. ”Välkomna till Hvens Livs, din godaste affär” lyder rubriken på flygbladet som innehåller traditionella varor som brukar annonseras före jul.
Han får en ingivelse att ringa till Li igen som omedelbart svarar.
     ”Hej Li. Nu har jag börjat leta efter brevet i huset. Det slår mig när jag letar igenom chiffonjén att den verkar vara helt tömd. Det fanns ingenting i lådorna som kan ha försvunnit i samband med inbrottet?”
     ”Nej, Simon. Chiffonjén ska också vara tömd på innehåll. Det var Franks lilla mancave och bara han hade saker i lådorna. Men efter hans bortgång tömde jag allting. Det blev för känsligt att se hans gåspennor, brevpapper och kuvert ligga framme. Möjligtvis kan det ligga ett flygblad i någon låda som jag hämtade hem förra julen. Jag fick en idé att fira julen själv där då. Men så blev det inte.”
     ”Vad exakt sa Frank om brevet? Var skulle du hitta det?”
     ”Frank sa att brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén. En gång öppnade han den lådan också och visade mig rent fysiskt var kuvertet med brev låg. Så jag har sett med egna ögon att brevet en gång låg där”
     ”Vet någon annan om att brevet låg där? Ni hade väl gäster ibland och Frank kanske nämnde det i något sammanhang?”
     ”När vi var inne i vårt hus var det alltid bara jag och Frank där. Det var vår privata sfär. På sommaren brukade vi ha ett stort sommarkalas där vi bjöd in alla våra grannar runt ön. Men det kalaset hade vi utomhus i ett stort partytält med catering från Fassans Krog. De dukade fram, serverade och dukade sen av och städade efter festen. Likaså hade vi en populär kräftskiva för våra egna vänner i mitten av augusti. Även då hjälpte våra vänner från krogen till och hjälpte oss med allting så vi bara kunde njuta och umgås på festen. Bägge gångerna hade vi huset låst. Vi hyrde bajamajor av det lite lyxigare slaget med handfat och speglar så våra gäster aldrig behövde komma in i huset. Vad jag vet så pratade aldrig Frank med någon om brevet. Det var ju skrivet till mig, så jag kan inte tänka mig att han talade med någon annan om det”
     ”Advokaten som gjorde bouppteckningen. Hade han eller hon hört talas om brevet?”
     ”Det var Franks mångårige advokatvän Ingvar Sjödin som gjorde bouppteckningen. På en direkt fråga från mig hade han aldrig hört talas om brevet.”
     ”Tack Li. Det verkar ju ändå som brevet måste finnas kvar i huset eftersom ingen annan vet om att det existerar. Jag fortsätter mina efterforskningar. Önskar dig en fortsatt fin kväll.”
     ”Tack, Simon. Jag är i Aberdeen nu. Här är ganska behagligt med 13 grader i luften och idag har det inte heller regnat som det annars brukar göra. Lycka till. Ska någon hitta brevet är det du.” Varpå Li avslutar samtalet.
Simon fortsätter genomforskningarna i huset. Vänder på stolar, tittar under mattor, ser om det finns lönnfack i golvet eller i taket. Synar madrassen i sovrummet och tittar i kuddfodren i soffan. Tittar i alla skåp och lådor i köket, vänder ut och in överallt men hittar ingenting.
     ”Nej du Alice. Jag tror att vi får ta lite nattvila i letandet. I morgon hälsar vi på inbrottstjuven. Kanske han eller hon ändå har något med detta att göra.”

Nästa morgon efter en enkel frukost i huset beger sig Frank och Alice mot det lilla huset där tjuven senast sågs bege sig. Cirka 300 meter bort och nerför slänten på vägen ligger huset som de tidigare spårat till. De går fram mot dörren, det finns ingen ringklocka, så Simon bankar bestämt på dörren utan att någon innanför reagerar. Han går runt om huset och tittar in genom fönstren men ser inte att det finns någon där. Det enda han ser när han tittar in är en enkelsäng och en stor Tv-skärm. På golvet ligger några spelkonsoller. Precis som skepnaden på kvällen som sprang iväg, gissar Simon på att det bor en yngre person i huset. När han kommer tillbaka på framsidan ser han en äldre man runt 80 år med långt vitt, yvigt skägg med ryggsäck som vilar händerna på en gammal militärcykel.
     ”Hallå där” säger mannen ”vad snokar du efter?”
     ”Hej. Jag heter Simon och detta är min hund Alice. Förlåt om vi verkar lite närgångna. Men vi söker den som bor i huset. Jag tror att den personen har försökt få tag på oss igår kväll.
     ”Det är Jesper, Hugo Anderssons son, som bor där. Hugo är trädgårdsmästare och allfixaren på Ön. Jag tror med säkerhet att Jesper är i skolan i Landskrona vid denna tid på dagen. Men ni kan säkert få tag på Hugo, han jobbar ju dygnet runt. Ta dig mot mitten av Landsvägen mot Kungsgården cirka en och en halv kilometer härifrån så ser du Hugos firma där. Den heter HA Entreprenad. Sen vill jag att du identifierar dig Simon. Vi har grannsamverkan mot brott i området och därför frågar vi som bor här alltid vad det är för filurer vi inte känner igen som strosar omkring”
     ”Självklart. Jag är verkligen för allt som är brottsförebyggande. Här är mitt visitkort. Jag uppfattade inte ditt namn?”
     ”Jag heter, Sture, Sture Lindh och bor granne med Jesper, nästa hus bort” Sture tittar på visitkortet och säger ”Är du privatdetektiv? Vad är det du detektivar här?”
     ”Jag hjälper Li Sjöström, som jag är säker på du vet vem det är, med att leta efter ett försvunnet föremål. Vad jag fick höra ryktas så kunde Jesper hjälpa mig med det.”
     ”Det tvivlar jag starkt på. Han är 16 år och jag har bara sett honom när han cyklat till och från färjeläget för att komma till skolan i Landskrona. Annars verkar han mest sitta bakom en Tv-skärm hela kvällarna. Inte alls så driftig som sin far. Den firman kommer inte att gå i arv till sonen kan jag slå vad om.”
     ”Tack Sture. Behåll kortet. Vi ska söka upp Hugo och höra lite med honom också”
     ”Vad är det föremål som försvunnit?” undrar Sture
     ”En kinesisk vas. Eller en kopia av en kinesisk vas”
     ”Är det något att anlita en privatdetektiv från Malmö att leta upp? Ja, har man mycket pengar eller rent av för mycket pengar då sysslar man kanske med sådant. Själv är jag tacksam och glad att ha råd med mat att sätta på bordet varje dag och ha hälsan. Lycka till säger jag då. Hade det inte blivit billigare att köpa en ny vas än att betala ditt feta arvode?”
     ”Minnessaker är ibland ovärderliga för personen som en gång har köpt dem. Bättre förklaring har jag inte. Tack för din hjälp än en gång Sture”
Så sätter Sture sig på cykeln, skakar lätt på huvudet och cyklar iväg.
Tjugo minuter efter de stött på Sture, efter att ha gått längs Landsvägen, ser de skylten HA Entreprenad AB. Utanför den öppna garagedörren till firman ser han en man i slitna jeans, vit T-shirt och en bakåtvänd keps som går omkring med en stor lövblåsare. Mannen ser Simon och Alice komma emot honom och stannar upp.

Hugo Andersson

     ”Hej. Om ni vill ha mina tjänster får jag be er att göra en bokning på min hemsida på nätet. Just nu har jag fullt upp.”
     ”Nej, vi behöver inte dina tjänster vi vill bara prata med dig en liten stund om Jesper, din son”     ”Jaha, vad kan han ha ställt till med. Kom med in då, jag ska ändå ta en kaffepaus. Så kan vi snacka om det runt bordet”
De kommer in i Hugos bostad och om utsidan vid garaget såg rörig ut med maskiner, åkgräsklippare, traktorer, bilar upphängda i lyftar så var insidan mer överraskande. Bostaden och rummen gick i klassisk stil med klassiska Gustavianska snirklade möbler och sidentapeter med blommor och kronor så långt ögat når. Hugo ber dem komma in i köket som i det sammanhanget ser modernt ut.
     ”Ja, min far, jag ärvde huset av, var antikvitetshandlare här på ön. Han omgav sig med fina klassiska möbler, mattor och prydnadssaker. Jag uppskattar att titta på dom när jag kommer hem från mina många arbeten. Antikvitetsaffären sålde jag emellertid strax efter min far gått bort för 10 år sedan. Jag ville mer hålla på med saker jag kunde göra med händerna. Har alltid hållit på och pillat och lagat grejer sen barnsben. Men vilka är ni och vad kan jag göra för er? Har Jesper ställt till med bekymmer?” säger Hugo samtidigt som han ställer fram en kaffemugg till Simon.
     ”Jag heter Simon och här är min hund Alice. Vi är på uppdrag av Li Sjöström som alla på Ven verkar bekant med”
     ”Ja, jag sköter hennes trädgård, så jag är bekant med henne och hennes man sedan några år. Tyvärr gick Frank bort allt för tidigt. Han var trevlig och frikostig på många sätt” avbryter Hugo, Simons inledning.
    ” I samband med ett uppdrag jag fått av Li som rör en privat angelägenhet i hennes hem, råkade vi när vi tog en eftermiddagslur i huset höra någon som ville öppna dörren för att komma in. Vi tror att denne tidigare lyckats dyrka sig in i huset och stulit en kinesisk vas som Li uppger saknas i huset. När jag rusar upp från soffan med Alice så spårar vi den misstänkte inbrottstjuven till ett litet hus cirka 300 meter från Li:s hus. Enligt uppgift ska din son Jesper bo i det huset. Stämmer det?”
     ”Ja”, säger Hugo som samtidigt sätter fram kaffe med bullar på bordet och en skål med vatten till Alice, ”Jesper bor där sedan ett halvår tillbaka. Han har svårt att komma in i vuxenlivet så min tanke var att han skulle bli mer självständig och ta ansvar om han klarade sig själv i en egen bostad.
Det var hans farfars bostad som jag ärvde och tyckte Jesper kunde bo i. Tyvärr har jag inte sett några tecken på vuxenmognad än. Han sköter skolan bra, har goda vitsord från lärare och fina betyg. Men all ledig tid tycks bara gå åt till dataspel på nätet. När jag var i hans ålder spelade jag fotboll, smygdrack öl hos kompisar och hade de första tonårsförälskelserna. Så fasades jag in i vuxenvärlden men de generna tycks inte gått i arv till min son.”
     ”Hur är det med mamman. Bor hon också här?”
Hugo skrattar högt. ”Ärligt talat. Mamman visade sig vara ett riktigt stolpskott. Jag träffade henne på en festresa till Gdansk i Polen. Det ena gav det andra och sen blev hon med gravid med Jesper. Hon bodde här Jespers fem första år men sen lämnade hon bara en lapp på bordet vi sitter vid att hon inte stod ut med tillvaron på ön. Hon bara fes och stack kan man säga tillbaka till Polen. Kanske inte så konstigt att Jesper blev som han blev när han i de viktigaste åren haft en frånvarande mamma och en hemmavarande fast ändå frånvarande pappa med jobb dygnet runt. Tack och lov kunde både hans farfar, tills han gick bort, lära Jesper ganska mycket och hans faster. Det var hon som satt och gjorde det mesta av läxläsningen med honom. Min syster blev modersgestalten för Jesper under barndomsåren. Tror ni att Jesper tagit en kinesisk vas hos Li? Varför då?”
     ”Det vet vi inte helt säkert. Men vi vet att personen som flydde från Li:s hus sprang i riktning mot Jespers hus och bor därinne”
     ”Jesper har ärvt mina färdigheter och är ganska praktisk också. Men han vill inte ägna sig åt firman ens när det är sommarlov och jag erbjuder att betala avtalsenlig lön. Själv har jag fullt upp på ön. Jag är både trädgårdsmästare, bilreparatör, låssmed och snickare. Ni kan förstå att jag önskar dygnet hade fler timmar”
     ”Är du låssmed också?” säger Simon med tanke på låset i huset som dyrkats upp.
     ”På en så här liten ö med turister som i huvudsak kommer under en begränsad tid så går det inte att nischa in sig i ett fack. Det gäller att kunna många saker om det ska bli full sysselsättning hela året. Det gäller för många andra här på Ven också”
    ”Jag skulle vilja träffa Jesper och jag ser gärna att du är med då också”
    ”Jesper slutar skolan och är hemma vid 16-tiden. Vi kan ses hos honom runt den tiden. Jag ska försöka ha ett snack med honom innan ni dyker upp också”
     ” Vad, bra. Tack för att du vill hjälpa till.” Säger Simon och dricker upp kaffet. Efter ytterligare kringsnack i några minuter tackar Simon för kaffe med bullar och vattnet till Alice för att sen vända hemåt. ”Nu, nu ska brevet hittas. Var är det jag inte har letat?” tänker Simon längs landsvägen hem.

När Simon kommer in i Franks och Li:s hus tar han av sig jackan och skorna och försöker tänka att han är Frank. Han börjar i köket. Miljön i köket är som hämtat från en målning av den amerikanska konstnären Edward Hopper som Simon själv har en inramad poster av hemma. Ultrarealistisk, utifrån ett konstnärligt perspektiv, brukar konstnärens verk beskrivas. Efter betraktelsen sätter han sig ner på en stol vid köksbordet och tittar ut på de vackra omgivningarna genom fönstret. ”Brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén” är den enda ledtråden Simon har.

Li och Franks kök

Från köket går Simon ut och sätter sig i fåtöljen i vardagsrummet som han gissar att Frank satt i när han var i huset och ser sig omkring. Rakt fram ser han sovrummet där han letat utan framgång. Simons blick faller sedan på chiffonjén och den översta högra lådan. Ovan chiffonjén hänger en liten målad tavla med en ganska tjock ram. Simon går fram till tavlan och ser att motivet är dunkelt men han urskiljer ändå att konstnären försökt att avbilda ett rum, troligtvis från ett slott eller en finare herrgård. I den övre högra kanten på målningen urskiljer han svagt bilden av något som kan föreställa en stor byrå, eller varför inte en chiffonjé. ”Finns lösningen i tavlan?”, tänker Simon. Tavlan hänger till höger rakt ovanför chiffonjén och har en liknande möbel som den på målningen. Simon tar en stol från köket han står på och plockar försiktigt ner tavlan från väggen. När han vänder på tavlan ser han ett kuvert som tejpats på baksidan. Till min hustru Li Sjöström, vid min bortgång, står det på kuvertet. Brevet är funnet!!!
Simon tar genast fram mobilen och slår numret till Li. Li svarar direkt som om hon väntat på samtalet.
     ”Hej Li, jag har glada nyheter. Jag har hittat brevet. Det var tejpat bakom tavlan som hänger ovanför chiffonjén, alltså nära den plats Frank beskrev för dig”
     ”Oh, Simon nu blev jag lättad. Äntligen, äntligen kan jag få lite ro i själen. Fantastisk att du fann brevet och på en plats som egentligen var tydlig men ändå osynlig. Det känns som påhittiga Frank hela det upplägget. Jag bokar flyg här från Aberdeen till Köpenhamn och kommer till huset i morgon. Hoppas du kan stanna en natt till?”
     ”Självklart Li. Du vill inte att jag skickar dig brevet istället? Det är ju enklare och billigare än att flyga och ta sig hit?”  
     ”Frank skrev brevet för hand i stugan där du är. Jag är övertygad om att han också ville att jag skulle läsa brevet där på den plats han skrev det. Jag tar flyget och är i Köpenhamn klockan 11:20, sen tar jag en taxi från Kastrup till huset på Ven, det tar cirka två timmar till. I dessa Corona-tider vill jag inte sitta på bussar eller tåg från Köpenhamn. Räknar med att vi ses vid 14-tiden då Simon. Än en gång stort tack för hjälpen. Jag visste att du skulle lyckas med uppdraget”
Simon lägger sen kuvertet i den översta högra lådan i chiffonjén i väntan på att Li ska läsa det nästa dag.
     ”Kom nu Alice, nu går vi en liten promenad på den vackra ön vi är på, sen möter vi upp Hugo och Jesper.

Jesper

Klockan är strax före klockan 16 och Simon närmar sig efter promenaden det lilla huset där de överenskommits att träffas. Simon ser en Toyota pickup utanför Jespers hus som är stripad HA Entreprenad AB och drar slutsatsen att Hugo är kommen. När de närmar sig dörren kommer Hugo ut från dörren och pekar på att de ska gå lite vid sidan ut i trädgården.
     ”Hej Simon. Jag har pratat med Jesper om vasen som försvunnit och han erkänner utan omsvep att det är han som dyrkat upp låset och gjort inbrott. Han är mycket ångerfull och vill inte möta dig ansikte mot ansikte. Han skäms.”
     ”Men varför bröt han sig in och hur kan han dyrka upp ett lås på det sättet?”
     ”Som jag berättade för dig tidigare så har han många talanger som jag har inom lås, reparation och snickeri men vill inte hålla på med det som yrke. När han var liten älskade han att dyrka upp lås på dörrar jag ändå skulle kassera och byta nya lås på, så det kan han. När jag frågar varför han brutit sig in till Frank och Li så verkar det som han har fått några saker helt om bakfoten. Jesper har uppfattat att Frank och Li utnyttjade mig och betalade underpris för att jag skötte deras trädgård. Det kan hända att jag kommit hem och svurit efter att jag varit där eftersom tomten är stor och det tar sin tid att få allting i ordning. Jesper har uppfattat min trötthet och irritation som missnöje över husägarna. Men som jag nu berättade för Jesper så betalade de mig inget underpris. Tvärtom. Frank insisterade på att få betala dubbla arvodet för att stötta mig som lokal entreprenör på ön. Samma dubbla arvode fortsatte Li också att betala efter Franks bortgång. Jag sände dem faktura på mitt sedvanliga timarvode men det dubblades när pengarna väl kom in på kontot. Sen tyckte Jesper synd om mig att jag aldrig blev bjuden på deras stora sommarfest de hade en gång om året. Nästan hela ön var bjuden men inte jag, trodde han. Men det är också en missuppfattning. Jag blev alltid bjuden, men jag ville inte gå dit eftersom jag har arbetsuppgifter året om varje dag här på ön. Jag dricker inte heller sprit och går aldrig på fester, så jag tackade alltid vänligt nej till deras inbjudan. Som du ser så förstår inte Jesper det vuxna sociala spelet i vuxenvärlden”
     ”Men varför bröt han sig in och tog vasen? Och varför försökte han bryta sig in en gång till efter den stölden?”
     ”När Jesper var liten var han ofta i min fars och alltså hans farfars antikvitetsaffär. Han älskade höra farfar berätta om alla gamla saker som kunder lämnat in för försäljning. Med inbrottet ville han hämna mina så kallade oförrätter genom att ta något värdefullt från Frank och Li. Han visste att huset stod tomt under flera månader. Jesper trodde den kinesiska vasen han såg i vardagsrummet när han brutit sig in var värd flera tiotusentals kronor. Så när han lämnade in den till antikvitetsaffären på ön nere i hamnen blev han förvånad att de bara ville bjuda 100 kronor för vasen. Han sålde den inte utan har den kvar hemma. Sen gjorde han ett nytt försök för han tänkte att de enda miljardärerna på ön måste väl ändå ha några värdefulla saker hemma. Men när han hörde Alice hundskall igår då flydde han hem och resten vet du. Så, Simon, hur går vi vidare nu?”
     ”Du säger själv att Jesper är ångerfull och känner du att han verkligen ångrat det han gjort tror jag Li kan ta ett klokt beslut. Jag minns fortfarande min konfirmationslärares ord när han predikade: Den syndare som bekänner sin skuld ska alltid bli förlåten. Li kommer hit i morgon vid 14-tiden. Vi har bestämt tid då. Men jag föreslår att du och Jesper går dit senare på kvällen, tar med vasen och berättar det som du berättat för mig. Sen får Li bestämma vad som ska ske. En ordentlig ursäkt från Jesper och två nya, säkrare, lås kan kanske räcka. Det är något som ni får komma överens om med Li. Men jag tycker inte Jesper i morgon ska gömma sig bakom dig utan då själv stå för det han gjort. Ska han tränas i att bli vuxen är detta ett viktigt steg”
     ”Tack Simon. Det låter som en riktigt bra idé. Jag och Li har en god relation. Kan bara hoppas det fortsätter efter detta. Jag behöver alla arbetsuppdrag jag kan få och trädgårdsskötseln hos Li är viktig ekonomiskt för mig”
Efter att ha gett varandra avsked på ett säkert coronavis skiljs sen deras vägar.

     ”Nu Alice, nu går vi till Mates krog och firar alla framgångar med att smörja kråset med spaghetti till mig och massor av köttbullar till dig.” Alice verkar förstå vad Simon säger och viftar intensivt på svansen skuttandes glatt framåt hela promenaden fram till krogen.

Nästa dag kommer Li vid 14-tiden. Simon står utanför huset med Alice bredvid sig och ser en bil märkt TAXI København svänga upp framför huset. Han ser Li växla några ord med chauffören, sticker fram ett kontokort och sen är resan betald. Chauffören går bak bilen och tar fram en kabinväska som finns i bagageutrymmet. Li tar väskan och går strålande fram till Simon och Alice.
     ”Hej, Simon och Alice vilken lyckans dag. Äntligen ska jag få läsa vad Frank skrev till mig. Jag har väntat i över ett år på detta”
     ”Ja, Li det ska du få. När du kommer in har jag lagt kuvertet med brevet i den högra översta lådan i chiffonjén. Kontrollerade precis att det verkligen ligger där. Jag och Alice kommer att lämna dig nu så du i lugn och ro kan läsa brevet från Frank. Här är nycklarna till huset. Det har varit spännande och intressant att få uppleva Ven. Vi har aldrig varit här förut, men jag är säker på att vi kommer tillbaka någon gång nästa sommar om pandemin har lagt sig då. Förresten, Hugo, trädgårdsmästaren kommer att besöka dig ikväll med sin son Jesper. Han har något han vill berätta för dig”
     ”Tusen tack än en gång Simon och Alice för allt ni har gjort. Du kan skicka mig fakturan till adressen på visitkortet du fick av mig i Malmö. Ta nu rejält betalt för alla dina utlägg. Det är du värd. Hur tar ni er ner till färjan?”
     ”Jag och Alice går dit. Det är vackert väder så det blir en skön promenad tre kilometer för oss båda”
De tar så avsked från varandra och börjar promenaden mot färjeläget i Bäckviken. När de gått någon minut börjar Alice att skälla och rycker i kopplet för att be Simon att titta bakom sig. Han ser en gammal ek. På marken, bredvid eken på höger sida står en liten gestalt, i storlek som  intensivt stirrar på Simon och Alice. Figuren höjer den ena handen i luften som för att säga tack och därefter, i samma ögonblick, försvinna bort i tomma intet.
     ”Oj, Alice såg du? Kan det ha något med brevet att göra? Figuren verkar tacka oss för något i alla fall.”

Figuren vid den gamla eken

Sen fortsätter de färden. Tar färjan och kommer tillbaka till Malmö senare under kvällen.

I huset finner Li strax det handskrivna brevet från Frank på anvisad plats i chiffonjén. Hon sätter sig ner i Franks favoritfåtölj, och tänder sedan upp två stearinljus i de båda ljusstakarna på bordet. Ett ljus för Frank och ett till henne själv. Sen öppnar hon försiktigt kuvertet med en kniv. När hon läser brevet fylls hon ömsom av kärlek och sorg tillsammans med en intensiv längtan efter Frank.

Så här lyder brevet som Frank skrev till Li:

Kära älskade Li!
När du läser detta är jag på en annan plats i evigheten. Kunde aldrig tro att jag skulle skiljas från dig så här. Jag har levt ett långt liv, men mina lyckligaste år blev de tre sista åren med dig.
Nu förstår jag äntligen vad äkta kärlek är.
Din innerliga kärlek berör mitt hjärta varje gång vi ses.
När jag skriver är du ute och löper en stärkande joggingtur på vår vackra ö.
Du vet inte heller om det besked jag fått från läkarna. De ger mig bara en månad kvar att leva.
Att jag ligger i dödens väntrum fick jag besked av läkarna redan för några månader sedan. Som du förstår konsulterade jag sen flera läkare om det inte finns en möjlighet att få den onde som inifrån äter sönder min kropp att göra halt. Men alla läkare ger samma svar, det som söndrar min kropp är tyvärr oåterkalleligt och obotligt. Jag har också sen en tid accepterat detta faktum. Om en månad finns jag inte längre med dig min högt skattade Li. Du hade säkert frågat, om du kunnat, varför jag inte berättat det för dig tidigare? Varför så simpelt som i ett handskrivet brev?
Vi har ju aldrig haft några hemligheter för varandra, hade du sagt till mig. Men hellre än att jag berättar dessa hemskheter för dig innan min bortgång, vill jag så länge jag ännu lever få ditt vackra väsen att se mig som den jag är. Att när du tittar på mig ser du den Frank du älskar. Då ser du inte stackaren, den fördömde som bara kan hoppas att få en dag till innan liemannen ropar på avgång.
Du ska veta att jag är tillfreds ändå, kära älskade Li. Jag fick det bästa i livet någon man kunde få. Fick ju dela mitt liv med Dig. Vilken gåva du gett mig i form av dig själv mina sista år. Jag är inte rädd för att dö nu. Jag skriver detta brev av två anledningar. Det första gäller din framtid. Du kommer att sörja mig, det vet jag. Men när det gått något år då måste du låta sorgen läka och gå vidare i ditt ännu unga liv. Lova mig att du finner någon som tar hand om och respekterar dig efter mig. Som blir din nya livskamrat, som du sen delar ditt liv med. Det är aldrig bra att stänga sig inne från det magiska liv du ännu har chans att få. Lova mig Li att du försöker göra det. Lova mig det, kära, älskade du! Det andra jag vill berätta känns konstigt att skriva ner i ett brev men jag tror inte att jag kan berätta det på något annat sätt heller. Jag vet att du önskade att få ett barn med mig. Du tjatade mycket om det, inte minst detta sista år. Det förvägrade jag dig utan att egentligen berätta varför.
I brevskrivandets stund är jag 75 år. När vårt gemensamma barn hade fyllt 20 år, hade jag varit 95. Det fungerar inte även om vår kärlek alltid varit större än åldersbarriärerna vår omgivning vill klistra på oss. Men däremot har jag verkställt ett beslut du själv får ta ställning till framöver. Men Li! Vänta ytterligare ett år från när du läser detta innan du tar ställning härvidlag.
För ett halvår sedan var jag i kontakt med en ledande fertilitetsklinik i Köpenhamn. Där jag lät jag frysa in min sperma för att möjliggöra en kommande graviditet för dig med mig. Postumt, kan man då säga. Jag blev noga undersökt och specialisterna säger att sperman jag lämnat håller högsta kvalité. Den håller sig aktiv i ytterligare tio år på klinikens box.
Ingvar, vår advokat har all information härvidlag och är instruerad att inte ge dig dessa uppgifter förrän du själv ber om dom. Men, tänk dig noga för rara kloka du.
Ett ofött barn, helt oskyldig i sin gärning vill inte vara delaktig i att vara den som lägger sordin på ett nytt förhållande. Den uppväxten fick jag själv erfara, som jag berättat för dig många gånger, och jag önskar ingen efter mig får uppleva det.
Nu hör jag att du börjar närma dig med dina små, kära joggande steg. Så jag avslutar mitt brev här.
Kära älskade Li jag kommer i varje dimension och tidsrum att ha dig evigt, utomjordsligt kär.

Ps. Om du någon gång efter att du lagt mig till den sista vilan känner att jag finns med dig. Tro då också att jag är det. Vart jag än vandrar kommer jag fortsatt att ge dig mitt stöd.

Sankt Ibb, Den 20 maj år 2019. Klockan är 15:25 Med tårar av glädje nu. Din egen Frank.


När Li läst klart brevet känner hon en varm vind svepa förbi henne. Vinden försvinner, men kommer strax tillbaka igen. Stearinljuset fladdrar till en stund för att slutligen helt släckas. Ljuset som släcks är Franks ljus. Nu känner Li inom sig att Frank verkligen släpper henne för att själv följa med upp längs ljusets fortsatta väg in i evigheten.

Någon vecka efter att Simon och Alice senast träffade Li utanför huset på Ven, skickar Simon en faktura till Li för uppdraget han gjort. Han räknar ut arvodet med alla utlägg till 14 715 kronor. Tre dagar senare betalar Li räkningen.
Men summan som betalas in på Simons konto är 29 430 kronor….

Vi bakar och Du säljer!

Året är 1990, jag var då 35 år, när jag började jag arbeta på Domus i Simrishamn. Jag bodde kvar i Malmö men Konsum Solidar, som jag jobbade för, hyrde ett hus i Brantevik som jag kunde övernatta i under arbetsperioden. Varuhuset var ett på den tiden ett traditionellt Domus. Med många olika avdelningar samlade under ett tak. Men något som skilde detta varuhus från mängden var att det fanns ett bageri i huset. På den tiden bakade Solidar ett eget bröd under namnet Solidarbageriet. Alla, på den tiden, 90-tal butiker/varuhus, försågs med bröd från eget bageri och under ett eget föreningsnamn på bröden och kagorna.
För att klara brödförsörjningen, på alla orter i Skåne, fanns det även lokalt några butiker som hade ett eget bageri under Solidarbagarens regi. De bakade det mesta av allt bröd som såldes i butiken och ofta fanns det även ett café i anslutning som förutom matbröden även sålde läckra bakverk från detta lokala bageri.

På Domus i Simrishamn låg det lokala Solidarbageriet längst bak i varuhuset likt en hamnpir som en utväxt från lagret.
När jag började mitt arbete i Simrishamn gick jag runt och presenterade mig för alla medarbetare i varuhuset. Så även för de två bagarna som huserade i det lokala Solidarbageriet; Kurt och Allan. Efter att jag presenterat mig för dem sa de:
     ”Tänk nu på att du inte är vår chef Sven. Vi är anställda av Solidarbageriet så vår chef finns i Malmö. Det är han som styr våra arbetsuppgifter, arbetstider och betalar vår lön. Så kom inte hit och bossa över oss”
Det var två ganska bestämda och stolta bagare jag hade att göra med förstod jag ganska snart. Att jag dessutom kom från ”storstan” Malmö fick jag också höra mer än en gång.
     ”Tro inte bara för att du är från Malmö, vet mer än oss hur man bakar ett gott bröd som våra kunder älskar”
Jag försäkrade gång på gång att mina kunskaper inom bakning var obefintliga och att jag helt litade på deras eminenta yrkeskunskaper.
När jag jobbat i varuhuset i ungefär en vecka så såg jag en stor papperssäck med överblivet bröd på lagret. Jag kallade till mig lagerchefen Mats och frågade
     ”Vet du vad detta är? I pappsäcken här ligger massor av bröd som tydligen ska slängas”
     ”Ja”, svarar Mats, ”det är bröd som inte gått att sälja i varuhuset. Det brukar bli några säckar i veckan som jag måste kasta”
     ”Bli några säckar i veckan?” utbrast jag ”Menar du på allvar att du slänger flera säckar överblivet bröd i veckan?
     ”Ja, det är den bistra sanningen. Bagarna bakar så det står härliga till. Det är aldrig någon som styrt deras bakande så de bakar bröd för glatta livet. Vad jag förstår har de provision från Solidarbageriet. Så ju mer de bakar desto mer får de i lön”
     ”Men herregud i himmelen, så här kan det ju inte fortsätta” säger jag med hög röst.
Jag går med snabba steg in till bagarna som just rullat in två fyllda vagnar för bakning till ugnen och säger
     ”Kurt och Allan, förklara för mig varför det blir så mycket bröd över som vi måste slänga varje vecka?”
Kurt spänner bröstet och kommer med 20 centimeters avstånd fram till mig.
     ”Det är inte så svårt att förklara lille Malmöpåg. Ni i butiken misslyckas varje vecka att sälja det bröd vi bakar upp till er”
Jag blir irriterad och svarar ”Jaså, det är butikens fel att det slängs flera sopsäckar bröd varje vecka”
     ”Ja, lille påg”, svarar Kurt, ”det är det. Rollfördelningen mellan butiken och oss bagare är att vi bakar brödet och du säljer det. Lyckas du inte sälja vårt bröd är det ditt fel. Då är du en misslyckad säljare”
     ”Men bakar ni inte upp efter vad vi beställer från Er?”
      ”Vi bakar upp med vår fulla kapacitet i bageriet, helt enligt de anvisningar vi har fått från vår chef på Solidarbageriet. Glöm inte att du inte är vår chef. Du är bara ansvarig för varuhuset, inte över oss”
Jag förstod att det inte var lönt att prata med två tjuriga och envisa bagare vidare om detta. Inte heller var det lönt att ringa upp Solidarbagarens chef och diskutera förändringar. Han och jag var redan på kant med varandra eftersom jag ville ha in privata leverantörer på bröd i de butiker jag tidigare jobbat på. Mitt önskemål var att vi förutom Solidarbagarens bröd också skulle sälja bästsäljarna från Lockarps, Pågens och Pååls bageri i butiken. Så jag kände att en diskussion mellan honom och mig inte skulle leda någon vart. Dessutom tjänade Solidarbagaren som företag på allt överbak de fakturerade vårt varuhus.
Jag åkte hem till min övernattningslya i Brantevik och funderade på ett motdrag. På köksbordet låg Ystad Allehanda, den lokala dagstidningen som kom med posten på morgonen. Bläddrade igenom tidningen lite förstrött och kom plötsligt på en lösning.
     ”Nu ska bagarna få känna på kallt stål”, säger jag högt för mig själv.

Nästa morgon ringer jag till annonsavdelningen på Ystad Allehanda och beställer en halvsida med reklam för Domus Simrishamn. Annonsen jag beställer har två produkter med bilder på den halvsida jag beställer.
Den ena varan är: Från vårt eget butiksbageri erbjuder vi hela veckan flätad långfranska för 1 krona styck. Den andra varan är: Butiksbakat Wienerbröd av högsta klass för 1 krona. Inga köpbegränsningar. Välkomna till Domus i Simrishamn.
Sen går jag ner till bagarna och säger:
     ”I morgon kommer det kunder till vårt varuhus. Kanske ska jag ställa upp kravallstaket. Här är min annons för imorgon. Jag vill att ni minst bakar upp 1000 flätade långfranska och 2000 Wienerbröd till i morgon. Jag räknar med mycket, mycket kunder på den här annonsen”

”Den glade bagaren?”

Allan som normalt sett av de bägge bagarna inte säger så mycket utropar högt: ”1 krona för en flätad hembakad långfranska och 1 krona för ett wienerbröd, är du inte klok. Det går ju inte ihop ekonomiskt. Och hur ska vi hinna baka upp det?”
Inte utan triumf säger jag då till de bägge stukade bagarna:
     ”Ni bakar och jag säljer! Var det inte det vi var överens om? Jag tar vilka priser på bröd jag vill. Det här blir dessutom en kunddragare till varuhuset. Nästa vecka tänkte jag köra med andra liknande erbjudanden. Gubbar nu är det Rock’n,roll som gäller på Domus i Simrishamn”
Sen gick jag ut från bageriet högt sjungande på ”Min vän den den glade bagarn uti San Remo stad, ja om ni kände honom, skulle ni bli glad” av Evert Taube. Min hämnd hos de tjuriga bagerigubbarna var ett faktum. Där sätter de degen i halsen, var min förhoppning.
Men gubbarna bakade på så att svetten lackade. De tänkte inte ge upp i första baktaget. Men när jag berättade att jag nästa vecka tänkte annonsera om en hembakad Österlenkavring för 1 krona och att jag i annons två tänkte ha med en saftig åtta personers Prinsesstårta för bara 10 kronor, då gav de bägge bagarna upp. De hissade vit flagg och kom för ovanlighetens skull in på mitt kontor.
De ville förhandla.
     ”Sven, vi orkar inte med detta. Vi måste komma överens. Kan vi inte hitta en lösning som passar alla?”
     ”Ja, lösningen är att ni bakar upp det vi i varuhuset beställer från er. Inte ett bröd mer än det. Jag förstår såklart att ni förlorar provision på det, men det kommer jag att ersätta er med ett personligt lönetillägg ni får från varuhuset förutom den lönen Solidarbageriet ger er. Genomsnittet av den provision ni fått ut under den senaste tolvmånadersperioden får ni som extra lönetillägg från Domus i Simrishamn. Varuhuset tjänar mer på att ge er extra betalt än att betala för det brödsvinn vi kastar varje vecka”
Kurt var den som snabbast kom fram och tog min hand.
     ”Överenskommet, Sven. Du vet väl att vi alltid har gillat dig”
Den kommentaren var jag lite tveksam till men jag var glad att vi kommit överens. Från och med nästa dag sålde vi bara butiksbakat bröd, kakor och tårtor efter vad vi själva lagt beställning på.

De bakade och jag sålde. Ordningen var återställd i baket. Så jag fortsatte att nynna på Evert Taubes bagarlåt: ”Han sjunger när han bakar, och arbetar med fröjd det ökar varans värde och köparen blir nöjd.”

Fotnot: Bilden på bagaren i vinjetten togs i samband med Manne Linds (1917 – 1975) fotodokumentation av kvarteret S:t Per i Uppsala i mitten av 1960-talet. Han besökte kvarteret under flera års tid, innan bebyggelsen revs för att ge plats för en galleria. Bilderna ställdes ut på Upplandsmuseet med vernissage i maj 1969.

Så blev jag detaljhandlare

I 41 år har jag arbetet inom detaljhandeln. 1976 började jag arbeta som butiksaspirant (”butikslärling”) på Konsum Högaholm i Malmö. 2017, fjorton butiker och varuhus senare, avslutade jag arbetskarriären på Biltema i Malmö.
En del gånger har jag under dessa år fått fått frågan:
     ”Hur blir man en bra detaljhandlare Sven?”
Svaret på den frågan liksom allt annat man vill bli bra på heter självklart träning, träning och åter träning.
Den som vill bli duktig på att spela ett instrument eller bli bra på en idrott måste träna ihärdigt och ofta.
Sen måste det så klart också finnas ett genuint intresse och talang för det man vill bli bra på.

Vad är då detaljhandel?
Googlar man på begreppet kan man läsa:
En process där man säljer konsumentprodukter eller tjänster via olika distributionskanaler för att slutligen göra en vinst.
Det låter lite torftigt och akademiskt för mig när ordet detaljhandel beskrivs på detta sätt. I min värld är detaljhandel ett hantverk som liksom målaren som först gått som gesäll och därefter lärt till mästare får yrkeskunskapen i blodet efter ett antal år.
Ock… som det klyschiga ordspråket säger: ”Man blir aldrig fullärd”. För varje år som gick sedan 1976 tyckte jag själv att jag lärde mig mer och mer i detaljhandelns ädla konst.

Från åren 1976 – 1988 hade jag (tacksamt nog) bra chefer ovan om mig på alla nivåer och dimensioner för de butiker jag arbetade på. De lärde föredömligt ut hur en butik med alla dess beståndsdelar; lager, beställning, kundservice, kassa, administration etc. fungerade.
Dessutom fick jag förmånen att läsa handelslära (-86-88) på heltid på ”Vår Gård”. Den svenska kooperationens akademi i Saltsjöbaden. Jag tillsammans med fem andra butikskooperatörer valdes ut att som en sorts trainees för KF i Sverige att få en skräddarsydd utbildning inom detaljhandel under 18 månader. (HL heltid)
Så efter totalt 12 år i butiksyrket trodde jag, och efter denna fina
KF-utbildning, att jag var lika fullärd liknande en utexaminerad målarmästare…men så var det icke alls skulle det visa sig.

Den som slutligen lärde mig att få alla detaljer på plats i en butik och bli en riktig detaljhandlare heter Peter Westring. Han var inhyrd konsult till Konsumentföreningen Solidar, som jag jobbade för, under åren 1988–1990. Peter hade mångårig, framgångsrik erfarenhet av detaljhandeln och kom närmast från 7-Eleven-kedjan, vars butiker han i rask takt och framgångsrikt startade upp i Sverige med start från år 1984 på Tomtebogatan i Stockholm.
Själv hade jag efter utbildningen på Vår Gård, avancerat från butikschef till områdeschef och hade elva större Konsumbutiker jag nu var ansvarig för i Skåne. Mitt område sträckte sig i från Simrishamn, Domus Ystad, Konsum Ystad, Skurup, Tomelilla, Sjöbo, Anderslöv, Höllviken, Vellinge fram till Malmöbutikerna vid Nydala och Oxie.
Vi var nio relativt unga områdeschefer kring 25–40-årsåldern och helt oerfarna i våra nya yrkesroller, men som hade fått förtroendet att leda 8 – 10 butiker vardera. Vi fick med tjänsten en hög lön, tjänstebil och blev uppmanade att klä oss snyggt med skjorta och slips när vi besökte våra butiker. På föreningskontoret hade vi ett eget skrivbord med telefon och tillgång till en gemensam sekreterare. Hon kunde hjälpa oss med utskrifter, tog emot samtal och höll koll på våra kalendrar. Egentligen fick vi ingen annan utbildning för våra nya jobb än den vi själva lärt oss genom att studera de områdeschefer vi hade på Konsum. Men föreningen ville föryngra den tidigare generationen av låt säga ”gubbchefer” och sätta in unga, friskare krafter som hade nya idéer och kunde växla upp butikerna modernare mot framtiden.
De tidigare äldre cheferna gavs andra arbetsuppgifter och lät oss för arbetsuppgiften gröna områdeschefer ta över och leda butikschefer på de områden i Skåne vi blev tilldelade.

Sven på Konsum Lindängen 1980. Uppmärksammad i Sydsvenskan.

På den tiden (1988) fanns det över 90 Konsumbutiker, ett Domus -interiör och två OBS! -varuhus i föreningens regi.
Men utväxlingen av områdeschefer från en äldre generation till en yngre kom snabbt igång. Jag tillsammans med mina nya kolleger gav oss rakt in i arbetsuppgifterna och började arbeta efter bästa förmåga, utan någon egentlig arbetsbeskrivning eller tydligt uppsatta mål. Visst, vi hade en chef ovanför oss också. Men han var fostrad i samma skola som vi och kunde egentligen inte ge oss den utveckling vi behövde för att lyfta oss och våra butiker framåt några snäpp.
Så logiskt, uteblev också framgångarna för vår nya nio-manna-grupp efter redan några månader på våra nya tjänster. Det blev aldrig den ”Quick-fix” ledningen hade hoppats på genom ett föryngrat ledarskap. Då beslöt föreningsledningen klokt nog denna gång att hyra in en erfaren konsult som kunde lära oss vad det innebar att jobba som områdeschef och i alla övriga delar sätta Solidar-föreningen på fötter. De rekryterade då tidigare nämnda Peter Westring som på konsultbasis skulle räta upp det som gått snett under många år i Solidar-föreningen. Vår niomanna-grupp skulle vara en nyckel i låset för att utveckla Konsumbutikerna i föreningen.

På det första mötet med Peter Westring frågade han var och en av oss områdeschefer vad våra arbetsuppgifter bestod i och hur vi coachade våra butiker. Han vände sig till mig först:
     ”Hur gör du Sven? Beskriv hur du ser på din arbetsuppgift och hur du inspirerar dina butikschefer att nå sina mål och sin budget”
Jag blev lite ställd inför frågan och var dessutom nervös när jag skulle svara denna erfarna detaljhandelskonsult.
     ”Jag brukar ringa butikschefen och boka en tid då vi kan träffas på butiken”, svarade jag Peter, ”sen åker jag ut till butiken på överenskommen tid. Går en butiksrunda med butikschefen som kommenterar vad han eller hon har gjort sen jag var där senast. Under butiksrundan vi går tillsammans kommenterar jag också vad jag tycker är bra och vad jag tycker kan göras bättre”
     ”Jag hör vad du säger, men vad är det du medverkar till som gör butiken och butikschefen till att bli ännu bättre?”, svarar Peter mig.
     ”Själva diskussionen och kommentarerna när vi går runt tillsammans. Det är det som utvecklar butiken och dess chef”
     ”Ärligt talat Sven, tror du verkligen att ditt mingel i gångarna med butikschefen gör att dina butiker lyfter? När jag läser av resultatrapporten för dina butiker de tre senaste månaderna så har ingen av dina butiker ett bättre resultat än förra året. Försäljningsökningen verkar också ha stannat av”
Peter ställer sedan samma frågor till de resterande sju områdescheferna och verkar få samma ”luddiga svar” som jag själv gav honom. Till var och en kommenterar han lika rakt och smått cyniskt som han gjorde till mig svaren de ger till honom.
Efter att fått svar från den siste i gruppen tittar Peter på oss alla med en allvarlig min.
     ”Pojkar och flickor i detta rum. Ni har blivit tilldelade ett viktigt ansvar som det innebär att vara områdeschef för ett stort antal butiker. Ni ska leda butiker och butikschefer att få inspiration att överträffa sig själva. Anledningen till att just ni blev utvalda beror på att ni var de butikschefer på Konsumentföreningen Solidar som Vd och ledning anser har störst potential för framtiden i föreningen. Men ärligt talat, ni kan inte och ni förstår inte era arbetsuppgifter. Det vandrande omkring i butiksgångarna ni gör med butikscheferna med ett avslutande kafferep skiljer sig inte nämnvärt åt vad kyrkans präster gör när de gör hembesök till sina församlingsmedlemmar. Men vad är det då ni ska göra istället?
Ja, något ska ju jag tillföra er eftersom jag blev kallad hit att leda denna ganska okunniga grupp. Tycker vi avslutar vårt första möte så här eftersom det är fredag och det är vackert väder ute i dag. Passa på att vila upp er under helgen, så ses vi igen på måndag för då börjar resan för er och er förening mot att få fina välmående butiker och butikschefer. Trevlig helg önskar jag er, så ses vi igen i detta rum på
måndag klockan åtta.”
Sen vinkade Peter av oss och försvann ut från mötesrummet där jag och mina kolleger satt med röda kinder och stukade självförtroenden.
Det var tyst någon minut och alla satt och tittade ner i bordet med en känsla av att ha blivit aningen kränkt, förnedrad och offentligt uthängd som en misslyckad figur.
Den förste som öppnade munnen i gruppen var Johan. Han var röd i huvudet som en kräfta och lät topplocket öppna upp sig av ilska. På klingande skånska utbröt han från hjärnan till munnen utan filter:
     ”Varför i helvete ska en djävla nollåtta-konsult komma hit och läsa skiten av oss. Vi har väl inte gjort något fel? Jag är stolt över mina butiker. Att det inte går bra just nu beror bara på en liten svacka i konjunkturen. Det är väl inte vårt fel att Sverige är i en lågkonjunktur? Ärligt talat. Just nu har jag bara lust att klippa den här satans djävla slipsen man tvingar på oss, säga upp mig och lämna den här skiten. Djävla förbannade pisseställe. Det är väl för helvete inte jag som bett att få detta förbannade mögjobb. Ledningen bad mig ta det. Men jag hade det mycket bättre i min butik som jag saknar som fan”
Ingen kommenterade vad Johan hade kräkt ur sig, men det kändes ändå som en lättnad att någon punkterat den unkna, mörka stämningen i rummet. Vi önskade varandra en god helg och försvann snabbt ut till våra tjänstebilar för en snabb färd mot hemmets trygga vrå. Gissningsvis öppnade alla lika snabbt Whiskyflaskan som jag för att ge lite balsam åt den sårade och sargade själen.
Helgen gick snabbt och jag pendlade mellan att skriva en uppsägning, skriva ett försvarstal att läsa upp på måndagen för Peter till att försöka hitta aktiviteter som distraherade tankarna som malde i mig.

Peter Westring. (Tyvärr dålig bild som jag googlat fram på nätet)


Så kom måndagen och den första egentliga arbetsdagen tillsammans med Peter Westring. Jag liksom alla mina kolleger var på plats punktligt klockan åtta till vad som kändes för mig som avrättning nummer två. Efter en klok inrådan från min sambo hade jag rivit itu försvarstalet jag skrivit för att läsa upp och (bort-)förklara mina ansträngningar i butikerna mot Peter.
Vi är således alla nio områdeschefer på plats i mötesrummet. Alla kom ändå denna måndag. Ingen säger något utan vi har bara en gemensam bävan för vad som komma skall. När vi sitter där i våra tankar med kollegieblocket uppslaget och nervöst plitar ner bokstäver, streckfigurer och annat på våra block så slås mötesdörren upp och in kommer Peter Westring. Jag känner hur en akut armsvett duschar fram i armhålan och jag blir helt torr i munnen av nervositet. Vågar knappt möta Peter med blicken.
Peter själv ser ut som han nyss kommit från ett hälsospa.
Han är i 45–50-årsåldern. Frisk, lätt solbränd hy. Märkeskavaj med färgglad näsduk i bröstfickan och nypressade byxor. Mörkbruna italienska skor, som glänser som en nyvaxad bil. Slipsen är också färgglad och hela mannen lyser av självförtroende, framgång och klassisk elegans. Allt inbakat med den naturliga pondus och karisma ett långt och framgångsrikt yrkesliv har gett honom. Synligt ser han ut att vara i absolut toppform jämfört med oss nio bleka, kuvade hösäckar runt mötesbordet.
     ”Gomorron!” säger Peter med hög och klar Östermalmsdialekt. ”Hoppas ni haft en fin helg och kommit laddade inför veckans uppgifter”
     ”Gomorron”, hörs svagt unisont från den urvattnade församlingen.

     ”I fredags hade vi en genomgång vad ni gjort tidigare i Era butiker. Idag ska vi börja diskussionen med vad ni från och med nu ska göra i de butiker ni regelbundet kommer att besöka. Respekt som ledare får man bara genom att kunna de arbetsuppgifter man själv lär ut och har synpunkter till andra i våra butiker. En ledare behöver inte ha en hög röst och ett stort pekfinger för att leda en grupp. Er främsta egenskap som områdeschefer i Konsumentföreningen Solidar är att behärska detaljhandelns ädla konst. Det kan ni inte idag. Jag klandrar er inte för det heller, för ingen har lärt er hantverket. Men Jag kan och Jag ska lära er det. Om 10 veckor kommer ni att gå med ett stort självförtroende i era fina butiker och glädas över att ni har ett så spännande och utvecklande jobb som ni har fått förmånen att ha. Nu, nu pågar och töser, nu sätter vi igång!”

Jag var fylld av förväntan vad Peter skulle kunna tillföra oss och samtidigt glad att jag till synes fått behålla mitt jobb. I fredags kändes det som att denna måndag bara skulle innehålla massavskedanden under ytterligare förnedrande former.
Peter tog till orda igen:
     ”Er viktigaste uppgift är att ha butiker som lyser av ordning och reda. Har säljglädje med välfyllda hyllor och torg. Våra kunder ska möta personal som trivs med sina arbeten och utstrålar en naturlig glädje att möta sina kunder. Ni själva och de butikschefer ni ska coacha mot framgång ska också känna samma devis. Naturlig och äkta arbetsglädje. Det får man helt av sig självt när butiken börjar öka sin försäljning och kunderna berättar hur roligt det är att handla i sin butik och så fin butiken är. Så då tänker ni alla i detta rum: Hur ska det gå till? Ja, en sak kan jag säga. Denna ljuva framtid skapas inte över en natt utan genom ihärdigt målmedvetet arbete. Det är där ni kommer in i bilden. Ni är instrumenten som ska ge butikerna en ljuvligare klang. Under tio veckor kommer ni att få stämma era butikspianon så det kommer ljuv musik fram i durackord som heter bra resultat och försäljningsökningar”

Den i fredags ilskne Johan som suttit och skruvat sig under Peters föredrag säger då:
     ”Ursäkta Peter, nu är det du som verkar luddig. Vad gör vi rent praktiskt mer än att du häller ut vackra ord?”
     ”Bra Johan! Precis rätt fråga att ställa. Vad gör vi nu? Det ska jag berätta. Framför er har ni ett kollegieblock med rutmönster. Gör ett diagram där ni lodrät har namnet på era butiker och på den vågräta sidan sätter ni vecka 1, vecka 2 etc fram till vecka 10. På veckoraderna ska ni skriva in de aktiviteter ni ska genomföra med start denna vecka.”
Jag följer Peters anvisningar och skriver lodrät in mina elva butiker och är beredd med pennan att skriva in aktiviteterna vi ska genomföra under veckan.
     ”Så”, säger Peter, ”jag ser att ni alla gjort klart schemat i kollegieblocken. De första aktiviteterna ni ska genomföra denna vecka och som ni ska skriva in i på raden vecka 1, är kundparkeringen och reklamtavlorna på väggen.
Ni ska åka ut till era respektive butiker utan att ringa och meddela er ankomst innan. Sen tar ni butikschefen med ut på kundparkeringen och där synar ni gemensamt om det är städat, inte finns något skräp, fimpar eller överfyllda papperskorgar. Ni som har kundvagnshus utomhus ser till så att det inte ligger skräp i kundvagnarna eller i kundvagnshuset. Gå också igenom annonsskyltarna på fasaden. Där ska finnas veckans aktuella annonsvaror i skyltramarna och ingen skyltram ska stå tom utan en annonsskylt. Har ni några frågor på detta?”
     ”Ja, jag har”, svarar jag. ”Du vill att jag åker från Malmö till Simrishamn, en sträcka på 10 mil, för att se om parkeringen är städad och att aktuella annonser hänger på plats? Är det inte effektivare att ringa butiken och höra om detta är gjort?”
     ”Nej Sven. Ni ska själva åka ut och göra en besiktning tillsammans med butikschefen. Däri ligger pedagogiken. Skulle parkeringen vara ostädad och aktuella skyltar inte kommit upp i skyltramarna då erbjuder ni er att hjälpa till så att detta blir gjort. Ni behöver inte kritisera era butiker om det inte blivit gjort. Var bara lösningsfokuserade och se till att detta blir gjort när ni är där”
     ”Jag har också en fråga”, säger Johan. ”Vad gör vi om inte butikschefen är på plats. Han eller hon har kanske en fridag den dagen vi kommer ut om vi inte ringer och hör om denne är på plats?”
     ”Då ber ni att ställföreträdaren kommer ut och gör samma procedur med denne. Om inte butiken har någon ställföreträdare på plats när butikschefen är borta så är det en nyttig kunskap för er att veta det. Då får ni se till att det framöver alltid finns en ställföreträdare när butikschefen är ledig. Finns ingen ställföreträdare heller när ni kommer. Då gör ni hela arbetet själv och ringer sedan upp butikschefen när denne är på plats och berättar vad ni gjort”
     ”Hur lång tid har vi på oss?” frågar Camilla.
     ”Idag är det måndag. Ni har fram till torsdag att se till att detta blir gjort. På fredag träffas vi här igen klockan åtta och då avrapporterar ni till mig hur det har gått. Det kan tyckas lång tid, men säkert kommer det frågor från era butiker om detta och mycket annat också. Jag tror ryktesspridningen om mig och den här nio-gruppen redan florerar ute i butikerna. Så ta god tid på er och gör det ordentligt. När vi ses på fredag kommer ni att få nya aktiviteter ni ska genomföra i era butiker. Då blir det dels kundparkeringen, skyltarna, dels de nya aktiviteter jag ger er i uppdrag då. Under 10 veckor ska ni steg för steg, praktiskt och metodiskt återskapa nya fina Konsumbutiker till er förening. Ni kommer inte att synas mycket här på kontoret utan er plats är ute på fältet där ni ska medverka till att göra föreningens butiker riktigt bra. Lycka till nu, så ses vi på fredag. Har ni fler frågor så är det bara att ringa mig när som helst”

Ett Domus-varuhus på den tiden

Jag gjorde som Peter sa. Satte mig i bilen och åkte de 10 milen till Simrishamn. Det var en måndag och jag kom fram vid 13-tiden. Det första jag får se på parkeringen är fåglar som rotar i de överfulla papperskorgarna. Runt om ligger det papper, servetter och muggar. Annonserna som hänger uppe på skyltramarna har erbjudanden från den förra veckan och jag stänger bilen, suckar och går in till butikschefen som ovetandes inte känner till att jag kommit dit. Butikschefen är på plats, han hälsar överraskat på mig och frågar om han får bjuda mig på kaffe. Jag tackar nej till kaffet och ber honom sätta sig så jag kan berätta vad vi ska göra. Jag säger till honom att jag från och med nu kommer oannonserat någon dag måndag-torsdag. För att se till att vissa saker fungerar i butiken enligt ett schema jag har med mig. Att om han inte är på plats någon av dessa dagar att det alltid finns en ställföreträdare som kan vara med under denna genomgång. Jag berättar vidare att det inte är frågan om någon kontroll där han prickas om saker och ting inte fungerar men att jag utgår ifrån att det vi varit överens om från och med idag ska fungera varje gång jag är på besök. Han nickar förstående och vi går sedan ut på parkeringen med varsin plockpinne och sopsäck. I en kundvagn har vi med de aktuella annonsskyltarna som vi hjälps åt att byta ut.
När detta är gjort besöker jag under veckan som kommer mina andra tio butiker med samma procedur. På någon butik är allt fulländat, men på de flesta andra är antingen parkeringen ostädad eller har fel skyltar uppsatta alternativt att några skyltställ står tomma.

Vi samlas varje fredag för en genomgång och Peter förklarar att det är detta som är praktisk detaljhandelslära och att han tror att vi börjar förstå vad våra egentliga arbetsuppgifter är.
     ”Det ni började på denna vecka börjar ni också med när ni startar upp er butiksrunda. Sen fortsätter ni med de aktiviteter ni veckovis har skrivit in i era kollegieblock.”

I mitt kollegieblock, som jag för övrigt fortfarande har kvar, skrev jag sedan ner:

Vecka 1. Kundparkering och reklamtavlor.
Vecka 2.Kundentré, kundtoaletter och kundkorgar.

Golvet i entrén ska vara städad, skrapmattan ska se fin ut. Inga otömda papperskorgar. Om det finns ”Köpes-Bytes-Säljes” på anslagstavlan ska de vara aktuella och inte ha hängt kvar i flera år. Butiksfönstren ska vara välputsade. Kundkorgar och kundvagnar ska vara rena. Kundtoaletten ska vara ren, ha rikligt med toalettpapper och ett tidsschema med signatur när den blev städad eller synad.
Vecka 3.Personalen i butiken
ska ha rena och hela arbetskläder enligt Konsums klädpolicy. Alla ska bära namnbricka. Vill man inte skylta med sitt eget namn får man skapa ett namn som då alltid ska vara detsamma just på butiken. När man svarar i telefon ska man alltid säga: ”Välkommen till Konsum XXXXX, du pratar med XXXX, vad kan jag hjälpa till med?” Kassören i kassan ska hälsa på kunden med ett leende och säga ”Tack” eller ”Tack så mycket” när de får betalt av kunden.
Vecka 4. Bröd och Frukt & grönt.
Inget gammalt bröd får finnas. Inget bröd får säljas till halva priset. Finns storsäljarna av bröd på hyllan? Annars gå igenom beställningsrutinerna. Ingen gammal och mjuk frukt eller grönt ska finnas i diskarna. Det ska finnas namn och pris på alla varor. Diskarna ska vara välfyllda och se fräscha och säljande ut. Inga annonsvaror får vara slut. Om något är slut åk till närmaste Konsumbutik som har överskott och be att få hämta.
Vecka 5. Kött-, chark-, mejeri- och ostdiskar.
Diskarna ska vara rena. Stickprov att inga varor är utgångna i datum. Aktuella annonsvaror ska finnas hemma. Om det finns en delikatess ska personalen bära hårskydd i form av keps eller hårnät. Alla varor i delikatessdisken ska ha namn och pris. Kolla även temperaturen. Titta i lagerkylarna att det är städat och att inga utgångna eller ofräscha varor finns där. Kontrollera så allt svinn (det som slängs) skrivs in i en bok.Vecka 6. Kolonial- och specialvaror.
Finns alla annonsvaror hemma? Är säljtorgen välfyllda med annonsvarorna ifrån veckans flygblad? Finns det många tomma hyllfack? Gå i sådant fall igenom beställningsrutinerna med den ansvarige. Är det städat i det nedersta hyllfacket? Damm och skräp faller som bekant neråt. Är butiksgolven rena och fria från skräp?
Vecka 7. Service till kunderna. Information till personal.
Personal ska nicka, le eller hälsa på alla kunder de möter. Ser personal någon kund som behöver hjälp ska de gå fram och erbjuda att hjälpa till. Boka ett möte med personalen i olika grupper för detta. Se över vilken information personalen får av butikschefen. Försäljning mot föregående år och budget är självklar. Det ska också alltid anslås om det finns kunder som gett butiken en positiv feedback. Inga negativa” pekpinnar ska anslås skriftligt på anslagstavlan. Negativ kritik från kunder tas muntligt med de som är berörda.
Vecka 8. Lager och varuplocksrutiner.
Tas allt gods emot enligt de anvisningar som Solidar gett med en personlig mottagning av godset. Chauffören får inte själv bara lämna av varor på lagret. Prickas alla varor av? Finns det tillräcklig med personal så att varorna snabbt kommer ut i hyllorna. Inget upplock i hyllorna på fredag efter klockan 10 eller på helger. Givetvis är påfyllning vid slut i hyllan från lagret tillåten även på helger.
Vecka 9. Kassa och kassörrutiner samt återköp.
Hur ser kassadifferenserna för enskilda kassörer ut i butiken? Hur plockas kassalådor ut i butiken och på kvällen? Följs de anvisningar som getts av Solidar för en säker kassahantering? Sker värdehämtning av dagskassor från ett av Solidar sanktionerat vaktbolag? Stämmer inlämnade pantkvitton mot dagsredovisningen? Markeras pantkvittona som förbrukade efter att de lämnats in? Följs återköpsrutinerna med kundens namn och telefon på återköpskvittot? Stämmer återköpskvittona mot dagsredovisningen? Gör stickprov på något av nämnda från föregående dag.
Vecka 10 och 11. Förbered ett kvällsmöte.
Planera detta med varje butikschef på varje butik och samla all personal. Gå igenom dina intryck av de gångna veckorna och ge ris och ros till respektive butik. Få butikschefen att hålla ett positivt berömmande ”brandtal”. Bjud på något gott och håll hela mötet i en positiv anda.

Avslutningsvis. Tror någon att våra butiker efter dessa 10–11 veckor fick ett rejält lyft? Jo, det kan jag lova. Dessutom började det att synas försäljningsökningar från de flesta butikerna. (Trots ”lågkonjunkturen”.)

Tack än en gång Peter Westring för dina kloka detaljhandelslektioner

Sven 65 år

(Den 19 augusti 2020, blev jag uppmärksammad av Hallands Nyheter i delen ”Livets gång” att jag fyllde år. Lena Berglund, journalist på tidningen skrev denna text och fotografen på tidningen; Håkan Johansson tog bilderna)

Oväntat facebookmöte slutade med blogg

Sven Asplunds skrivande tog fart vid millennieskiftet när han, som nästan aldrig var sjuk, låg nerbäddad hemma i svår influensa i fjorton dagar. Att bara ligga och göra ingenting så lång tid var svårt.

– För att ha något att göra skrev jag en julsaga som sedan hamnade i skrivbordslådan. Sagan hade jag tänkt att skriva länge, berättar han.
Några år senare plingade en vänförfrågan från en okänd man in på Svens facebook.
– Det visade sig att han hade skickat förfrågan till fel person. Men vi tyckte att vi ändå kunde vara vänner även om vi inte kände varandra. Han hette Ronny Lingstam. Efter ett tag ringde jag upp honom, åtminstone en gång borde vi ju träffas i verkligheten om vi ska vara vänner? Han är illustratör och när jag berättade om min julsaga fick jag skicka den till honom. Han gav den godkänt, korrläste och gjorde illustrationer. Jag tryckte upp hundra ex som jag skickade ut till släkt och vänner i stället för julkort. Det blev väldigt uppskattat.

En bild från Svens julsaga ;”En gran för hela kungadömet” Illustrerad av Ronny Lingstam.

Facebookvännen Ronny tyckte att han skulle skriva mer.
– Det var så jag började blogga. Det var förra våren. Ronny är min mentor. Han är som jag pensionär och lägger själv ut sina alster på en blogg. Min blogg innehåller lite av varje, jag skriver förutom om verkliga händelser i min barndom och yrkesliv bland annat om den fiktiva privatdetektiven Simon Hammar. Tillsammans med hunden Alice nystar de upp en del historier.

Från farmor Anna
Sven misstänker att hans skrivarintresse är något han fått i arv.
– Min kusin har sparat breven som min farmor Anna skrivit till sin älskade Axel före giftermålet. Det var välformulerade brev som fullständigt glödde av kärlek till sin Axel, hon kunde skriva. Det var då jag tänkte att det är därifrån mitt skrivintresse kommer.

Som ung hade Sven planer på att bli journalist, men hans föräldrar dog tidigt (1974) och framtiden blev osäker.
– Jag bestämde mig för att arbeta och vänta med studielån. Jag började på en treårig aspirantutbildning med lön på en Konsumbutik i Malmö. Jag tänkte gå journalistutbildningen därefter, men chefen i butiken var en eldsjäl. Han lärde mig allt. Redan efter tre månader insåg jag att det är det här jag ville jobba med.
Så blev det. I 40 år framåt arbetade Sven som butiks- och varuhuschef inom flera handelskedjor; Coop, Bauhaus, Biltema med mera. Och det blev eftergymnasiala utbildningar inom Ekonomi/marknadsföring med diplomering på MEU och IHM Business School.

Så blev det Falkenberg
1998 träffade Sven sin blivande fru Eva. Hennes morfar hade en gård i Långås utanför Falkenberg, där hon tillbringade sina somrar under barn- och tonåren. När Sven började som varuhuschef på Biltema i Halmstad flyttade han och Eva från Malmö till Falkenberg. Året var 2004.
– Egentligen tänkte jag att vi bara skulle bo i Falkenberg några år. När jag blev värvad som butikschef på Biltema i Malmö var det kanske naturligt att flytta tillbaka till hemstaden. Men det blev en övernattningslägenhet i Malmö i stället. Jag trivs mycket bra i Falkenberg, det är en snäll och vänlig stad. Det känns bra att åka till Malmö som ”turist”, men i Falkenberg vill jag ha mitt fasta boende.
Dessutom har Falkenberg fått en alldeles speciell plats i Svens hjärta.
– Jag och Eva beslutade att gifta oss i Ravlunda kyrka på Österlen 2010. Men jag tänkte, ska jag gifta mig så ska jag också döpa mig innan dess, allt ska bli rätt gjort. Tre dagar innan giftermålet döptes jag i Skrea kyrka.

Församling gav stöd
En vecka efter giftermålet kallades Sven till sjukhuset:
– Jag hade haft problem med nästäppa och det visade sig vara cancer. Under sju veckor strålades jag på sjukhuset i Lund. Prästen som döpt mig ringde mig under denna tid och frågade om hur jag upplevt dopet i Skrea Kyrka. Jag berättade då för prästen att jag nu var sjuk och hade fått cancer. Prästen beklagade det men ringde sedan åter mig varje vecka under strålningsperioden och berättade att församlingen bad för mig efter varje gudstjänst. Det stödet kändes mycket bra, jag blev verkligen rörd. När beskedet om behandlingen hade lyckats, tre månader efter strålperioden, bjöd prästen med Skrea församling in mig till fest för att fira tillfrisknandet. 30 personer var där. Efter måltiden höll jag tal och tackade för allt stöd.
När jag sedan, sju år senare, avslutade arbetslivet 2017 anmälde jag mig till en bibelskola ”Alpha” i Falkenbergs församling och kom på det sättet till en större insikt om den kristna läran.

Förutom att skriva är Sven intresserad av musik och där har ytterligare ett möte på senare år haft betydelse.
– Jag och en kompis från ungdomsåren träffades efter 40 år. Som unga hade vi bildat ett band, han gick en musikutbildning och blev senare rektor. Vi bestämde att börja skriva musik igen. Jag nynnar melodierna och han spelar melodin på piano och skriver ner noterna. Texterna skriver jag. En låt är utlagd på youtube och heter ”Bara för dig”. Den är lite åt folkmusikgenren, det tycker i alla fall Eva.

2017 slutade Sven som varuhuschef, sedan dess driver han, förutom att hålla på med text och musik, eget företag.
– På uppdrag av olika butiker, apotek, äldreboenden och andra verksamheter kontrollerar jag anonymt hur service och annat fungerar. Som före detta butikschef har jag stor ju stor erfarenhet av serviceverksamhet.

”>

I denna badstuga på Skrea Strand skriver Sven sina noveller och text till musik året om.

Sven Asplund Bild: Håkan Johansson

Lite om: Sven Asplund

° Fyller: 65 år 19 augusti

° Född och uppvuxen. Malmö

° Bor: Falkenberg

° Familj: Hustrun Eva

° Gör: Före detta varuhuschef, driver i dag egen konsultverksamhet som butiksobservatör samt har uppdrag som God Man för fyra olika huvudmän i Borås/Falkenberg.

° Intressen: Skriver i egen blogg malmopagen.se, gör musik, till exempel Bara för dig (se Youtubevideo via denna länk)

Torpeden

Året är 1980 och jag är nybliven butikschef för Konsum på Lindängen i Malmö. Dessförinnan hade jag haft ansvar för butiken på Lindeborg i samma stad.
Lindängen var och är väl det idag man benämner som ett problemområde. Med en stor segregation, gängkriminalitet, inbrott, våld m.m. Jag hade blivit varnad för att ta hand om butiken på grund av alla dessa orsaker. Men jag var 25 år och orädd. Dessutom hade jag i min barn- och ungdom växt upp på Nydala, några kilometer därifrån, som beskrevs i samma termer. Butiken på Lindängen hade en större omsättning än den jag lämnat på Lindeborg så detta var ett ”lyft” i karriären för mig på min fortsatta bana i arbetslivet.
Jag hade knappt börjat arbeta i butiken förrän jag fick varningar från övriga medarbetare om en familj i området som trakasserade butiken. De stal varor, var otrevliga mot personal, kastade varor på golvet och gick iväg med kundvagnar långt utanför butiken. När jag frågade om anledningen fick jag svaret
     ”Vi vet inte, de verkar bara vara sådana alla i familjen”
Men jag ville självklart bilda mig min egen uppfattning om denna familj så jag bad att de meddelade mig nästa gång de kom in i butiken.

Det tog inte lång stund. En av medarbetarna kom springande till mig
     ”Nu är dom inne. Det är hon och hennes dotter som går där med barnvagnen” och pekar på en kvinna med en flicka på omkring 10 år. Jag går fram för att titta närmare på dom. Då kommer den utpekade kvinnan fram till mig med en utsträckt hand och vill hälsa.
     ”Hej, du måste vara den nya butiksföreståndaren. Välkommen, jag heter Sonja. Min familj är stamkunder i butiken. Vi tycker den är välskött och tycker om att handla här”
     ”Det var roligt att höra” svarar jag överraskad över denna oväntade hälsning och positiva attityd
     ”Jag heter Sven och ni är alltid lika välkomna att handla i vår butik”
     ”Tack Sven, det ska jag komma ihåg att du har sagt” svarar Sonja mig.
     ”Förresten Sven, jag ser att ni säljer en docka där på leksakshyllan. Vad kostar den? Jag går fram till hyllan och ser en prislapp på 98 kronor.
     ”Den kostar 98 kronor Sonja” svarar jag henne.
     ”Tack Sven. Du verkar vara en vänlig ung man. Jag tror att vi ska trivas med varandra”
     ”Tack själv Sonja. Ja, det hoppas jag att ni alla i familjen ska göra med mig och vår butik” Kvinnan går vidare med barnvagnen och flickan hon har med sig. Jag ser att hon har lagt en liter mjölk på barnvagnen och hennes flicka bär dockan synligt i sin famn. För att inte göra mina medarbetare besvikna så följer jag efter och har familjen Sonja inom synhåll hela vägen till kassan. Väl där lägger hon först upp mjölken och sen dockan på kassabandet. Sonja ser att jag observerar henne och vinkar glatt till mig. Jag vinkar med ett leende glatt tillbaka. Sen blir jag avbruten av en kund som undrar på vilken hylla vi har tandpetare. Jag pekar bort mot hygienartiklar och säger att tandpetarna ligger bredvid tandkrämen. När jag åter tittar bort mot kassan ser jag Sonja med barnvagnen gå mot utgången med sin flicka som har dockan i famnen. Då blir jag lite irriterad och går mot en medarbetare som sitter i kassan och som varnat mig för denna i mitt tycke trevliga familj.
     ”Alltså, vad är nu detta? En rar kvinna med sin dotter som handlar och är jättetrevlig. Till och med hälsar på mig och önskar mig välkommen. Det är väl inget konstigt med dom. Hon handlar en liter mjölk och en docka till sin dotter. En helt vanlig kund” säger jag med irriterad röst.
     ”En docka?” säger hon förvånat ”Hon köpte en liter mjölk, det var allt. Någon docka köpte hon inte”
     ”Men jag såg ju hur hon la en liter mjölk och en docka på kassabandet. Var tog då dockan vägen?”
Då kommer en kund, som stått i vid tidningshyllan och tjuvläst tidningar, fram till mig.
     ”Jag vet var dockan tog vägen” säger han till mig.
     ”Och…?” svarar jag.
     ”När du vände ryggen åt henne för att hjälpa en kund, tog hon dockan från kassabandet och gav till flickan hon hade med sig. Den lilla flickan gick genom kassan med dockan medan kvinnan uppehöll kassören med snack om väder och vind. Hon betalade bara för mjölken”
     ”Så du såg att hon stal dockan?” säger jag till kunden.
     ”Ja, antingen stal hon dockan eller så har hon missuppfattat butikens betalningsrutiner” säger han med ett sarkastiskt leende.
Kassören säger då tröstande till mig
     ”Var inte ledsen Sven, du är inte den första och inte den sista hon och hennes familj har lurat här i butiken. Hon är skicklig”
Jag gick ut i lunchrummet, tog en kopp kaffe och begrundade vad som skett. Det började smyga på sig en lätt känsla att ha blivit förnedrad. Medarbetaren som suttit i kassan kommer efter en stund in i lunchrummet och sätter sig vid mitt bord.
     ”Om det är en liten tröst Sven så är Sonja den vänligaste och skickligaste tjuven av dem alla. Vi har haft civila vakter på spaning i butiken på henne, men hon har aldrig åkt fast. Då är de övriga i hennes familj betydligt värre. Hon har två grabbar, jag tror dom är tvillingar runt 16 år, när du stöter på dom då förstår du det verkliga problemet. Dom är helt utan spärrar. De rusar in och tar kött, läsk, godis ja allt och har sprungit ut genom kassan innan du blinkat med ögonen av förvåning. Sen har vi deras äldre bror Stefan, som jag tippar är 20 år, som bara kommer in vissa kvällar och hotfullt tvingar till sig cigaretter utan att betala. Dessutom kräver han att vi ska tacka honom för besöket”

Ja, det tog bara några timmar. I andra ändan av butiken hör jag plötsligt skrik och skrän från några ungdomar. Jag springer dit och ser två medarbetare jaga två ungdomar i 16-årsåldern. Gissar att det är dom s.k. tvillingarna i familjen Sonja.
     ”Ta mig då. Spring fortare. Hur du än gör kan du aldrig få fatt mig” säger den ene av ungdomarna. I nästa hörn dyker så upp en identisk person med den förre. De har samma klädsel, samma skor och likadana frisyrer. De springer fram och tillbaka, vänder, springer fram, snurrar, stannar och det liknar någon som jagar en boll på en rugbymatch.
Självklart går jag också fram och försöker få fatt i dom. Då hör jag
     ”Kolla, nu kom den nye med i matchen också. Det är så roligt så jag dör”
Sen mitt i jagandet så stannar dom och tvärvänder för att sedan springa som två 100 meterslöpare med full fart till kassan. Mellan sig kastar dom ett köttpaket de har i händerna. De rusar snabbt igenom kassorna och vrålar
     ”Tack för besöket, välkommen åter” följt av två gapskratt ut genom entrédörren.
Jag springer efter dom ut men ser att de delat på sig och springer åt varsitt håll. Det är bara inse det lönlösa att försöka få fatt i dom.
När jag kommer in i butiken igen möts jag av den köttansvarige.
     ”Jag hade lagt ut tre paket med oxfilé i disken. En hel bit i ett paket och två paket med skivat. De sprang iväg med den stora biten. Går det inte att få stopp på detta? Du är ju ny Sven, kan du inte komma med en lösning?” säger han och tittar vädjande på mig.
     ”Har ni provat att porta dem från butiken?”
     ”Sven, dom är portade. Men vad hjälper det. Dom kommer in varje dag och stjäl ändå. Snabba som gaseller är dom också. Jag tror att kicken för dom är inte bara stöldgodset utan också leken. Vi är bara en spelplan med statister för deras lek och bus.”

Nästa dag när jag smält intrycken av gårdagen ringer jag säkerhetsansvarige på Konsums huvudkontor och frågar vad jag ska göra.
     ”Ja, jag bara väntade på att du skulle ringa Sven. Den här familjen var din företrädares största huvudbry. Vi har gång efter gång satt in extra vakter, pratat med polis och socialtjänst. Men inget hjälper. Ingenting tycks bli till det bättre”
     ”Så vad kan jag göra då?” frågar jag den säkerhetsansvarige.
      ”I veckan har vi bytt och skrivit avtal med ett nytt vaktbolag. Jag ber att regionansvarige på vaktbolaget tar kontakt med dig. Kanske har de nya lösningar på ett gammalt problem”
     ”Tack, det får dom gärna göra” Så lägger vi på luren.
Redan på eftermiddagen kommer den regionansvarige på det nya vaktbolaget och träffar mig i butiken. Jag beskriver mina problem, han noterar det och föreslår en massiv insats med väktare under tre dagar i avskräckande syfte.
     ”Vi kommer att ha två väktare i butiken under hela öppethållandet i tre dagar. En kommer att gå uniformerad och en kommer att gå civil. Dessutom kommer vi att sätta vaktbilen utanför entrén för att visa att butiken är skyddad.” Jag tycker att det låter bra och tackar honom för en till synes bra idé.

Resultatet verkar också lovande. Under tre dagar syns ingen i familjen till. Jag och mina medarbetare börjar andas ut och jag får beröm.
     ”Tack Sven, det gjorde du bra, hoppas nu vi slipper detta” hör jag i olika versioner.
Men så enkelt är det inte. Den fjärde dagen börjar eländet igen. Det börjar på förmiddagen med tvillingarna som springer runt i gångarna. Jag ser att den ene har en stor chokladkartong i handen. Strategiskt tar jag mig till kassan för där antar jag att de ska springa ut och då kan jag ta fast dom. Hör så att tvillingarnas skrikande upphör och det blir helt tyst i butiken. Jag går ner i butiken och frågar vad som har hänt.
     ”De sprang ut på lagret. Porten på lagret stod öppen för det kom en varubil och där försvann de båda ut” säger en medarbetare som sett vart de tog vägen.
Nu blev jag riktigt förbannad. Ringa vaktbolaget var meningslöst. Vaktbilen hade förmodligen familjen sett innan i veckan utanför butiken och då gick de inte in förstod jag nu i efterhand. Polisen kunde inget göra heller hade jag förstått.

Det var dags att ta en lunch och börja tänka. På torget där Konsumbutiken låg fanns alldeles bredvid en Pizzeria; ”Lindängens Pizzeria” Jag hade aldrig varit där så jag gick in och beställer en Quattro Stagioni. Pizzabagaren ser på mig och frågar:
     ”Är du den nya Konsumföreståndaren?” Jag nickar och bekräftar detta.
     ”Hej, jag heter Marco. Vi har dom bästa pizzorna i hela Malmö kan jag lova dig. Du får 20 procent rabatt på alla pizzor liksom alla andra som jobbar inne på Konsum. Dom är ofta här och handlar. Vad heter du?”
     ”Jag heter Sven” svarar jag.
     ”Hej Sven, välkommen till min Pizzeria. Går det bra för er inne på Konsum?”
     ”Jadå, vi säljer bra och butiken kan nog bli ganska fin med tiden också” svarar jag.
     ”Men ärligt talat Sven, om ni säljer bra och har en fin butik varför ser du så bekymrad ut?” säger Marco samtidigt som han knådar ut degen och lägger på fyllning.
Sen berättar jag för Marco om butikens besvär med familjen Sonja.
     ”Sven, det är inte första gången jag hör talas om detta problem” säger Marco. ”Din företrädare var här många gånger och berättade samma sak. Jag föreslog en lösning för honom som han inte använde sig av”
     ”Har du en lösning på detta Marco” utbrister jag häpet. ”Hur ser den lösningen ut?”
     ”Innan jag tog över denna pizzeria på Lindängen för ett år sedan hade jag en annan pizzeria i Landskrona. I början i Landskrona hade jag mycket besvär med raggare och ett lokalt mc-gäng som ständigt hotade mig om jag inte bjöd på pizzan och ölen”
     ”Vad gjorde du åt det Marco?”
     ”Jo, Sven. Jag har en kompis som bor i Trelleborg. Han heter Costas. Jag ringde honom och efter att han varit och hjälpt mig på min pizzeria några dagar så försvann alla otrevliga raggare och mc-gänget också. Jag berättade för din företrädare om Costas men han ville inte att jag skulle ringa honom. Jag lovar dig Sven. Har du Costas hos dig en dag så kommer du inte att ha några problem längre”
     ”Men Marco, du föreslår mer eller mindre att jag ska kontraktera en torped, en gorilla som hjälper mig. Är det de du säger?”
     ”Du gör som du vill Sven. Har du en bättre lösning så använd dig av den istället”
Pizzan blev så färdig. Jag betalade och fick 20 procent Konsumrabatt och tog den med till lunchrummet där jag funderade på Marcos förslag. Men förnuftet i mig sa att så kan man ju inte göra. Jag kan ju inte anlita en torped. Tänk om han misshandlar eller till och med mördar hela familjen och det kommer fram att det är jag som anlitat honom. Nej det måste finnas ett annat sätt tänker jag medan den goda pizzan smälter i munnen.

Dagarna går så efter samtalet med Marco i butiken. Varje dag är tvillingarna inne, härjar och stjäl allt mellan himmel och jord. En dag får jag tag i den ena tvillingen och släpar in honom i den stora frysen på lagret och stänger dörren. Drar fram en pallstapel framför dörren så han inte kommer ut. Sen släpper jag ut honom efter 15 minuter för att bara höra
     ”Vilken fegis du är Sven. Nu hade du ju chansen att bli kvitt mig” hånar han mig till synes oberörd springandes ut.
En annan gång jagar jag bägge ut på lagret med en sopkvast. Porten står öppen och dom kastar sig ut från bryggan med mig springandes efter. Det är vinter och ishalt på marken och jag ser hur dom snubblar när de landar på isen. Jag blundar och vågar knappt se hur det gick för dom. Men när jag öppnar ögonen ser jag att de båda är försvunna. Denna gång med varsin påse chips som de fick med sig.
Jag går in på kontoret och tänker ”Det kan inte hålla på så här. En vacker dag kommer jag att bli den som står åtalad för att ha dräpt två ungdomar på Lindängen. Kanske med en sopkvast.”
Samtidigt är Sonja inne och handlar i butiken i varje dag. Alltid lika vänlig och intresserad.
     ”Går det bra för dig Sven? Mina två pojkar tycker du är den bästa Konsumföreståndare Lindängen någonsin har haft och vet du vad? Jag håller med dom” Sen går hon runt med barnvagnen och sin lilla flicka och stoppar förmodligen på sig mer än vad något mänskligt öga kan observera.
Det blir till slut en schizofren värld att vistas i med den leende Sonja och tvillingligisterna som far runt i butiken med mig jagandes efter.

Det definitiva slutet på all vägs ände kom en morgon. Jag fick då höra att tvillingarnas äldre bror Stefan, varit inne under gårdagskvällen. Han hade kommit fram till en medarbetare i kassan och sagt att han ville ha ett paket röda Prince. Kassören hade lagt fram paketet och slagit in 9 kronor i kassan. Stefan hade stirrat på kassören och högt och hotfullt sagt
     ”Är du ny på jobbet? Vet du inte vad som gäller när JAG kommer?”
Då hade kassören vaknat till och upptäckt att det var Stefan för att sen säga
     ”Förlåt, varsågod här får du en ask cigaretter”
     ”Ursäkten är accepterad, men du har väl mer att säga mig?” säger Stefan med en hög stämma till kassören.
     ”Välkommen åter” fick han då kassören att säga.
Sen hade Stefan slagit näven i kassabandet, hånfullt stirrat in henne i ögonen och svarat
     ”Tack för vänligheten, det kommer jag att göra”

Flera medarbetare kom sedan under morgonen fram till mig med budskapet att om inte arbetsmiljön på Konsum på Lindängen ändras så skulle de säga upp sig och eller göra en anmälan till Arbetsmiljöverket.

Det fanns bara en sak kvar att göra.
Jag går med beslutsamma steg in till Marco på pizzerian, hälsar och väser beslutsamt mellan tänderna
     ”Ring din kompis Costas. Han får hjälpa mig nu”
Marco ser min tveklöshet och går bak på sitt kontor där jag hör honom ringa. Sen kommer han och säger
     ”Nu har jag ringt Costas. Han kommer in i din butik i morgon så får du berätta om ditt problem. Men lugn Sven, han kommer att hjälpa dig”

Jag har svårt för att sova den natten. Ligger och tänker på mitt beslut. ”Sven idag har du faktiskt anlitat en torped. Är du klok i huvudet?” mal det i min hjärna om och om igen. Det blir inte många timmars sömn den natten innan jag ska möta Costas live i butiken.

Vi öppnar butiken klockan 9 denna torsdagsmorgon en vinterdag i november. Några minuter efter öppning knackar någon mig på ryggen. Jag vänder mig och ser en skallig jättefigur. En mörk röst säger till mig utan att hälsa
     ”Det är jag som är Costas. Jag kostar 200 kronor i timmen vitt och 100 kronor svart”
En snabb tanke far genom mig. ”Jag kan ju inte betala honom svart också hur skulle det se ut”. I tidningsrubrikerna skulle det stå: Konsumföreståndare lejde torped och betalade svart.
     ”Jag betalar dig vitt. Du får anställning som flygbladsutdelare. Vi kan väl gå in på kontoret och snacka”
Sen följer Costas med in på kontoret. Han ger mig uppgifter vad som ska stå på anställningskontraktet. Ser på lappen jag får att det är en kvinna.
      ”Men detta är väl inte du Costas? Du ser sannerligen inte ut som en kvinna” säger jag till den väldige Costas som sitter mittemot mig på kontoret.
     ”Det är inte jag, men det är dit lönen ska gå. Ok?” säger Costas tydligt till mig.
     ”Ju mindre du vet vem jag är desto bättre för dig”
Jag bråkar självklart inte utan anställer kvinnan på lappen som flygbladsutdelare för 200 kronor i timmen. Noterar hennes bankkonto och adressen som går till en postbox i Trelleborg.
Sen berättar jag för Costas vad våra problem är med familjen Sonja och hoppas att han kan hjälpa mig utan för mycket rabalder.
     ”Vad menar du med rabalder?”
     ”Att det inte blir en massa bråk och slagsmål i butiken” förtydligar jag oroligt.
Costas tittar leende på mig och svarar
     ”Det blir inga rabalder. Jag fixar detta utan rabalder”
Sen går han ut i butiken, tar en kundkorg och vankar omkring i gångarna intensivt spanande på tvillingarna som när som helst kan dyka upp.
Flera medarbetare kommer fram till mig och frågar med rädsla i rösten
     ”Vem är han den store som går omkring med en tom kundkorg gång upp och gång ner”
     ”Var inte orolig” svarar jag ”han är en civil vakt som ska hjälpa oss med våra tjuvar”
Inget händer på förmiddagen så Costas ber att få en kopp kaffe i lunchrummet. Jag märker när jag kommer in med Costas att alla medarbetare som sitter där plötsligt får ett ärende på toaletten eller avslutar sin rast.
Costas börjar vanka omkring med sin kundkorg igen och vi närmar oss lunchtid klockan 12. Då händer det. Båda tvillingarna är plötsligt i butiken, förmodligen på sin lunchrast från skolan. Smidig som en vessla hukar Costas sig ner bakom en hylla. Han har redan förstått vem vi vill ha hjälp med. Någon minut senare har han bägge tvillingarna i ett järngrepp i deras armar. Jag går fram och Costas säger till mig
     ”Jag lånar ditt kontor en timme. Du kan gå ut. Det är bäst att du inte ser detta och är vittne till vad jag gör”
Jag kan knappt prata så nervös jag är så jag bara nickar, tar min jacka och går ut en runda långt utanför butiken. Det är inte lönt att äta för jag skakar i hela kroppen med vad jag kan ha ställt till med. Säger till mig själv ”Nu har det gått för långt. Tänk om han stryper dom på mitt kontor. Jag ångrar allting redan” Timmen utanför butiken där jag går känns som en hel vecka. Jag tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt liv. ”Vad gör han med dom?”

När det gått en timme går jag in i butiken igen. Jag går in på kontoret och ser Costas sitta i min kontorsstol lätt vaggande och nöjt tronande. Av tvillingarna ser jag inga spår.
     ”Vad har hänt, vad har hänt! Nu måste du berätta allt som har hänt” säger jag med skärrad röst och uppspärrade ögon.
     ”Det är fixat Sven, precis som jag lovade dig. Jag har räknat ut att du ska betala för åtta timmars arbete och två timmars körning. Lägg på två extra timmar för bensinen. Totalt tolv timmar ska jag ha i lön” säger Costas lugnt till mig.
     ”Men hör du inte! Vad har du gjort med tvillingarna? Har du gjort dom illa? Jag ångrar allting. Du får vilka pengar som helst bara du inte har skadat dom” säger jag med gråten i halsen.
     ”Sven, lugna dig. Ta av dig jackan och sätt dig ner så ska jag berätta vad som hände” säger Costas med en lugn stämma.
Jag sliter av mig jackan och slänger på golvet och sen kastar jag mig ner i stolen framför Costas för att höra honom berätta det som hänt.
     ”Det första jag gjorde Sven var att ta reda på var dom bor. Hur jag kan kolla sådant behöver du inte ha reda på. De berättar sen att i lägenheten bor deras mamma, deras bror och deras 10 årige syster. Jag berättade för dom att ingen i familjen är välkomna in i denna butik på livstid. Om de ändå väljer att komma in här oavsett anledning då kommer det att hända tråkiga saker för familjen”
     ”Vaddå då för tråkiga saker?” säger jag och stakar stammande fram mina ord.
     ”Sven, det är inte bra för dig att veta alla detaljer. Men jag berättade tydligt och ingående att om de kommer in i denna butik igen så kommer jag hem till dom. Att det inte hjälper att stänga mig ute, för jag kan gå in i lägenheten ändå. Sen berättade jag ingående och detaljerat vad som kommer att hända när jag kommer på hembesök. Den reaktion jag fick på vårt samtal var att de förstod vad som kommer att hända under ett hembesök från mig.”
     ”Så du har inte skadat dom på något sätt Costas?”
     ”Dom har kanske har lite mardrömmar i natt. Men några fysiska skador har dom inte fått av mig i alla fall. Jag har aldrig behövt använda våld i hela mitt liv. Inte ens när jag hjälpte Marco i Landskrona eller andra jag hjälpt. Dom förstår mig så bra ändå. Jag är väl en tydlig person”
     ”Inget annat du vill berätta för mig?” säger jag lättad.
     ”Jo, det är en sak till. När jag avslutade mitt samtal med tvillingarna fick jag dom att göra en sak”
     ”Vadå, vadå?” nu har det ändå hänt något tänkte jag skärrad på nytt.
     ”Absolut inget konstigt Sven. Jag fick dem bara att var och en tacka för samtalet de hade haft med mig”
Nu skrattade jag högt och hjärtligt som av en befrielsens lättnadens suck.
     ”Tack Costas. Hoppas jag slipper se familjen Sonja igen och för den delen dig också”
     ”Glöm nu inte att betala de tolv timmar du är skyldig mig. Den här familjen kommer aldrig in i butiken igen. Skulle du ändå se dom så säger du till Marco att han ringer mig”
Costas tar på sig jackan och lika plötsligt som han kom idag på morgonen lika snabbt går han iväg och är ute från butiken.
Blixtsnabbt fyller jag i löneuppgifterna på tolv timmar till den mystiska kvinnan i Trelleborg. Ringer lönekontoret och säger att jag har en brådskande löneutbetalning som jag kommer att faxa till dom. Att jag har önskemål att utbetalningen sker så snabbt som möjligt. Helst redan idag.

Vad hände sen?
Av familjen Sonja såg jag aldrig mer röken. Men någon vecka efter Costas besök när jag var på väg att hämta en Pizza hos Marco såg jag tvillingarna springa ut genom entrén från konkurrenten mittemot; ICA Lindängen med handlaren springandes efter dom. Då förstod jag att problemen inte hade upphört utan bara flyttat på sig 50 meter bort.

Själv var jag kvar på Konsum på Lindängen i två år innan jag sökte och fick jobb som ansvarig för Konsum på Fäladstorget i Lund. Men det är en helt annan historia fylld med andra historier.

Privatdetektiv Simon Hammar och mysteriet med Spökhuset i Ystad

Det är en ovanligt varm dag i mitten av april månad, klockan är 11 på förmiddagen. Simon Hammar, med sin hund Alice, är på kontoret på Kaptensgatan 14 i Malmö. Fläkten i taket som med automatik går igång vid 22 plusgrader är på sedan någon timme. Utanför fönstret ser Simon en böljande skara av cyklister och gående som målmedvetet är på väg till en skola, arbetsplats eller kanske ett närliggande Café.
Det är nu en månad sedan Simon startade upp sin detektivbyrå med en optimistisk tro att kunna hjälpa de som behövde hans kunskap. Tidigare hade Simon under sitt förvärvsliv ägt och drivit familjeföretaget Klock-Gustav i centrala Malmö sedan 40 år.
Vid pensioneringen hade han sålt företaget och tagit engagemang som delägare i gode vännens Osmans kvarterskrog Brokrogen. Men Simon insåg att kroglivet inte var det han sökte som aktiv pensionär utan sålde efter några månader tillbaka sitt delägarskap till Osman för en krona. Samma köpeskilling han fick ge när han registrerades som delägare i Bolagsverket.
     ”Du har alla egenskaper som behövs för att vara en detektiv av första högsta graden” sade Osman ”Du är både smart, har ett bra minne och sinne för detaljer. Du kommer att göra succé”
Men trots uppmuntrande tillrop kom det inte några klienter som sökte hans villighet att hjälpa behövande klienter.
Mobilen var tyst och det enda som hördes på detektivkontoret var Alice snarkningar på den eluppvärmda hundbädden på kontoret. Simon tar sin mobil och ringer Osman.


Kaptensgatan 14 i Malmö. (Simons kontor)

     ”Det är tröstlöst. Inget rykte har gått om min verksamhet. Här sitter jag med en snarkande hund och har inget att göra en solig dag i april. Har du något tips vad jag kan göra?”
     ”Du måste vara mer aktiv Simon. Läs i tidningarna vad som sker och om det finns något du ser att du kan hjälpa till med så tar du en aktiv kontakt” säger Osman uppmuntrande till Simon.
Något klickar till i Simon.
     ”Bra Osman, där fick jag ett uppslag på vad jag kan göra”
     ”Bara glad att få hjälpa till” svarar Osman uppskattande och avslutar samtalet.
Simon tar fram denna dags Sydsvenskan och bläddrar sida efter sida för att få uppslag. Han får ingen inspiration och letar istället fram gårdens Sydsvenskan i tidningsåtervinningen.
I Ystads lokaldel i tidningen får han syn på en rubrik ”Spökhuset som inte går att sälja” Simon läser att fastigheten nästan är omöjlig att sälja trots att den är nära centrum och har en stor, välskött trädgård på tomten.
     ”Vad händer här?” undrar Simon och tar upp mobilen för att ringa mäklaren som försöker sälja huset.
     ”Tomas Nilsson, Mäklarhuset i Ystad. Vad kan jag göra för dig?” Svarar rösten i den andra ändan.
     ”Hej Tomas, jag heter Simon Hammar och jobbar som privatdetektiv i Malmö. Läser i gårdagens Sydsvenskan en artikel om en fastighet du är mäklare för som är svårsåld på grund av spökerier. Stämmer det?”
     ”Är du spekulant eller journalist?” svarar Tomas på min fråga.
     ”Jag är den som jag presenterade mig som. Simon Hammar och är licensierad privatdetektiv. Du kan gå in på min hemsida www.simonhammar.se och se att allt är seriöst. Då ser du också att mobilnumret jag ringt från stämmer med hemsidans.”
     ”Jag återkommer, häng kvar några minuter” Hör Simon Tomas säga.
Efter några minuter ringer Tomas upp.
     ”Hej, det är Tomas igen. Ursäkta att jag inte hade förtroende för vad du sa. Men sen artikeln om det så kallade spökhuset kom in i tidningarna har mobilen gått varm. Det har varit medium som hört av sig och diverse spiritister. Även kyrkan i Ystad har erbjudit sin hjälp. Men jag upplever att de bara vill värna om sina egna intressen och få uppmärksamhet i tidningen. Ryktet har till och med spridit sig ända till USA. För en vecka sen var det ett reportage i CNN med rubriken The Haunted Mansion
     ”Berätta om huset. Vem äger det och varför är det till salu?” frågar Simon.
     ”Huset var från början en lanthandel, men de tjugo senaste åren har här varit en fotobutik med en ateljé. Gamle fotohandlaren gick bort för ett halvår sedan och nu vill dottern sälja huset hon fick ärva”
     ”Vad gör huset så svårsålt Tomas?”
     ”Ja, Simon hade du stigit in i huset så hade du känt det som jag och andra spekulanter känner. Man får gåshud bara man kommer in genom dörren. Det vilar en obehaglig stämning i varenda vrå. Mer än en gång har jag och de jag visar huset för hört märkliga ljud, dörrar som öppnas och stängs, knarrande steg. Ja alla attribut som hör till ett hus som är hemsökt. Utanför huset har flera personer nattetid sett en mörk skugga smyga runt i trädgården”
     ”Har du fått något bud på huset?”
     ”Ja, ett enda bud på en halv miljon kronor. Men säljaren vill ha minst två miljoner. Taxeringsvärdet är på en miljon kronor. Huset har legat ute till försäljning nu i tre månader. Men folk nästan flyr bara de kommit innanför dörrarna”
     ”Tror du själv att huset är så kallat hemsökt?”
     ”Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro Simon. Det är något som inte stämmer i detta. Så länge säljarens pappa levde hade inga sådana aktiviteter märkts enligt säljaren”
     ”Så allt började för ett halvår sedan när gamle fotografen dog”
     ”Ja, det är det som är det märkliga”
     ”Om du och säljaren är intresserad, så kan jag försöka utreda vad det är som händer. Men jag jobbar inte gratis som du förstår”
     ”Ja, Simon du är inte den enda som erbjudit sin hjälp. Men säljaren vill bara betala för resultat. Inte verkningslösa utredningar eller spådomar från olika medier som besökt huset. Får du ordning på detta är jag beredd att dela med mig av halva mäklararvodet som är på 25 000 kronor och jag är övertygad om att säljaren skjuter till lika mycket”
     ”Taget. När kan jag besöka huset?”
     ”Jag har en visningstid i morgon mellan 13 – 14. Kom gärna då. Men med den information som finns i tidningar och ryktet som går i Ystad lär du bli ganska ensam spekulant på visningen. Adressen är Bermansvägen 5. Det är lätt att parkera på infarten och jag har satt ut visningsskyltar”
     ”Tack Tomas. Jag kommer klockan tretton och jag tar med min kollega Alice också”
     ”Ni är båda hjärtligt välkomna”
Efter samtalet med mäklare Tomas började Simon att Google på fotoateljén på Bermansgatan 5. Trots att fotoateljén var nedlagd sedan ett halvår sedan fanns det bilder kvar på interiören och en presentation av affärsidén: Atelje Nordin ligger centralt i Ystad. Våra kunder är både privatpersoner och företag. Med fokus på att ge dig en personlig service och produkter som håller marknadens bästa kvalité, är vi säker på att du som kund alltid kommer att bli nöjd.
Fotografen, den sedan ett halvår sedan avlidne, Anders Nordin finns också med på några bilder på Google.

Anders Nordin. (Gamle fotografen)

Simon tar fram sin stora spaningstavla och börjar fästa Post-it-lappar under rubriken ”Spökhuset i Ystad”. Utan inbördes ordning fäster han rubriker på lapparna.

  • Hus som är svårt att sälja. Hemsökt?
  • Ägaren till huset dog för ett halvår sedan
  • Dottern vill sälja huset
  • Mäklaren har fått ett anbud på 500 000, utgångspriset är 2 miljoner
  • Huset har flera gånger figurerat i tidningar och Tv som Spökhuset

     ”Ja, du Alice, vad kan vi göra här? I morgon så åker du och jag till Ystad för att se vad som händer” Alice bekräftar med att vifta glatt på svansen.
Följande dag, klockan 13, sätter Simon sin svarta Audi på parkeringsuppfarten på Bermansgatan 5 i Ystad. Det är en gråmulen dag i april vilket inte förskönar intrycken. Mäklarskylten med Visning idag 13–14 möter honom och Alice när de stiger ur bilen. Första intrycket av huset är att det är stort, mörkt och ger ett kusligt intryck. På husfasaden syns en sliten skylt med Foto. Allt som allt är hela exteriören slitet dyster.

Spökhuset i Ystad

När Simon och Alice går in genom den öppna dörren möter mäklare Tomas dem båda.
     ”Hej Tomas, jag är Simon och med mig har jag Alice min hund som ska hjälpa mig”
     ”Välkommen Simon och Alice. Jaha din assistent är en hund. Ja, det måste kanske till för att få en lösning på mysterierna i huset”
     ”Ge mig en rundvisning Tomas och berätta vad som händer här i huset”. I samma stund hörs en dörr som stängs en trappa upp.
     ”Ja, du hör själv. Det är bara vi i huset och nu hörde du en dörr som stängdes. Vid varje visning händer oförklarliga saker.”
Tomas går runt med Simon i huset. På nedanvåningen finns ett kök, ett vardagsrum och ett övernattningsrum. Här finns också ett badrum. En trappa upp på hela ovanvåningen finns den gamla fotoateljén nästan intakt med en stor skärmduk, soffa och en fåtölj. Samt lite kvarlämnad fotoutrustning.

Fotoateljén en trappa upp i spökhuset

På en byrå ser Simon en ram på ett fotografi som är vänd mot väggen. Simon vänder på ramen och ser en spöklik hand på fotot.
     ”Det här är också lika mystiskt Simon. Varje gång jag kommer upp i ateljén är detta foto vänt in mot väggen. Jag vänder det rätt och sen vänds det tillbaka igen. Dessutom är det ett ganska kusligt foto” På bottenvåningen hörs plötsligt ett ljud när den öppna ytterdörren slås igen med stor kraft och en kall vind tycks svepa upp för trappan och vina förbi.
     ”Ja, du hör och känner själv Simon. Det är nu de flesta spekulanter börjar ge sig härifrån.” Simon pekar på en dörr längst in i ateljén.
     ”Vad finns bakom den dörren Tomas?”
     ”Vad säljaren har berättat för mig så är det ett litet förråd. Det är bara säljaren som har nyckel dit. Hon har berättat att det är minnessaker från hennes far hon förvarar där. När huset är sålt kommer hon att tömma det och ta sakerna med sig”
     ”Vem är spekulanten som bjudit en halv miljon för huset?”
     ”Tyvärr förbjuder mäklarsekretessen att säga det. Men så mycket kan jag ändå säga att det är en spekulant i fastighetsbranschen. Han vill köpa huset billigt och bygga om till studentlägenheter som han sedan hyr ut. Han är i 35 års-åldern och jag har googlat fram hans företag på nätet. Verkar seriös, men han vill göra ett klipp och köpa billigt. Han känner väl till fotobutiken då han själv har ett fotointresse och ofta träffade den gamle fotohandlaren som kund”
     ”Vad säger säljaren till det anbudet?”
     ”Säljaren, Annika Nordin, är förtvivlad och hoppas eftersom huset ligger så centralt i Ystad att kunna få ut vårt värderade pris på 2 miljoner. Men hon vill sälja, så bjuder inga andra spekulanter inom rimlig tid så kommer hon ändå att sälja till högstbjudande”
     ”Går det bra om jag kontaktar Annika och ställer några frågor?”
     ”Det går tyvärr inte. Säljaren har undanbett sig alla frågor både från media och andra spekulanter. Hon vill att alla kontakter går genom mig. Vi måste respektera detta Simon”
     ”Självklart Tomas. Men det betyder att om jag har frågor till henne kan jag ställa dom via dig?”  
”Ja, det går bra”
Plötsligt flyger det lilla fönstret i ateljén upp, som om någon bryskt öppnat det. Simon rusar fram till fönstret men ser inget konstigt och stänger det åter med fönsterhakarna. Trädgården som omger huset är stor och välskött. Han ser också att det börjat regna och att himlen om möjligt är ännu mörkare än förut. Ända sedan han steg in i huset har luften var tung att inandas. Det kommer också en krypande obehagskänsla smygande ju längre han vistas i huset.
     ”Vem sköter trädgården efter den gamle fotohandlaren?” undrar Simon.
     ”Inför visningarna har vi anlitat Farmartjänst att sköta trädgården. Det var gamle fotohandlarens skötebarn och dottern vill inte att det förfaller”
     ”Jag skulle vilja sätta upp övervakningsutrustning här i ateljén och ovanför entrédörren. Går det bra?”
     ”Annika har sagt mig att hon ger dig fria händer att ta reda på vad som händer. Så installera allt det du behöver Simon”
De går bägge nerför trappan. Tomas väntar i köket medan Simon och Alice går ut till bilen. Alice börjar morra när de närmar sig bilen.
      ”Vad är det Alice? Varför morrar du?” Simon börjar se sig omkring men ser inget konstigt. När han ska öppna bakluckan för att hämta utrustning känner han att något inte stämmer. Bilen har flyttats fram ungefär en meter sen han parkerade den. Han går runt bilen och tittar invändigt men inget är konstigt förutom att bilen flyttats fram en bit. Bilen stod tidigare i mitten av de grå stenarna och nu är bilen framför de grå stenarna. Kan spöken nu flytta bilar också? Undrar Simon lite ironiskt.

Simon Hammars bil som flyttats fram en meter

Simon tar med övervakningsutrustningen in i huset. Går en trappa upp till ateljén. Det första han ser är att fotot med handen är vänd in mot väggen igen. Simon ställer fotot rätt igen och sätter upp övervakningskameran så att den även fångar fotoramen på byrån. När han monterar kameran känner Simon en obehaglig känsla. Att någon ser och hör varje steg han tar. Alice börjar morra igen.
     ”Vad är det du känner Alice? Var är det?” Alice pekar med nosen på fotografiet och morrar.
     ”Ja, det är märkligt Alice. En fotoram kan väl inte bara vända på sig själv.” När Simon monterat kameran tittar han i sin mobil att den fungerar. Kameran aktiveras av rörelser i ateljén. Om någon rör sig i ateljén sänder den en bild till mobilen. När Simon tittar i sin mobil ser han att han och Alice tydligt syns på bilden kameran har tagit.
     ”Bra Alice, kameran fungerar som utlovat” Simon går ner en trappa och möter mäklaren. De växlar några ord för att sedan höra fotsteg från ovanvåningen. Stora och bestämda klamp. Simon tittar i sin mobil, men ser inga rörelser i ateljén. Fotoramen är fortfarande rättvänd också.
     ”Vad detta än är Tomas, lovar jag att gå till botten med det”
     ”Tack Simon, jag är glad när detta är över och huset är sålt. Det kryper i kroppen på mig varje gång jag kommer hit. Det ringer tidningar från hela världen varje dag och vill att jag berättar om de påstådda spökerierna”
     ”Vad säger du då?”
     ”Jag säger att jag ger inga fler kommentarer om huset och att det fortfarande är till salu. Men journalisterna har ju träffat folk som varit här på visning. Det finns journalister som suttit utanför huset på natten för att fånga spökerierna på bild. Men ingen har lyckats vad jag kunnat se”
Simon monterar ytterligare en övervakningskamera ovanför husets entré för att se vem som eventuellt besöker huset utanför visningstiderna.
     ”Tomas, vet du om säljaren kommer hit ibland?”
     ”Nej, säljaren har gett mig alla nycklar och säger själv att det inte är roligt att besöka huset. När hon gav mig nycklarna sa hon att nästa gång hon kommer hit så är det när huset är sålt. Då ska hon tömma det lilla förrådet också på minnessaker efter sin far.”
Simon tackar Tomas för visningen och lovar att återkomma om det finns något att berätta. När han går till bilen känner han sig åter betraktad. Han tittar upp mot fönstret på andra våningen och tycker sig skymta något, men kameran i ateljén har inte gett något utslag i mobilen.
När Simon kommit hem till kontoret på Kaptensgatan i Malmö tittar han i mobilen. Det enda som gett utslag är bilder på mäklaren som lämnat huset efter visningen. På spaningstavlan fäster han nu ytterligare Post-it-lappar

  • Nyfikna journalister från hela världen
  • Ett fönster som plötsligt öppnades upp i ateljén
  • Fotsteg och tramp på andra våningen
  • Ett litet förråd med minnessaker
  • Någon/något som betraktar mig i huset
  • Fotoram med spöklik hand som vänds in mot väggen
  • Min bil flyttades fram en meter

Simon läser igenom alla lapparna på spaningstavlan och förstår med all tydlighet att något inte står rätt till i huset.
     ”Här har vi fått något att bita i Alice. Nu åker vi hem och sover. I morgon ska vi ha en strategi för att klara ut vad som händer”
Så vänder Simon och Alice hem till Västra Ryttmästaregatan där de bägge bor. Klockan är 18 och himlen är mörkgrå. Om någon timme går solen ner.  Av det vackra aprilvädret som syntes igår syns inga spår. Idag har det bara varit mörkt, kallt och regnigt.

Simon vaknar klockan 3 på natten med ett ryck. Han ser att mobilen lyser upp nattduksbordet. Första tanken är har kameran fångat något på bild? När han tar mobilen ser han att kameran fångat något i ateljén. Simon får gåshud över hela kroppen när han ser bilden och tänder snabbt lampan i rummet. Alice vaknar också och gnyr. I mobilen ser han en enda bild som kameran har fångat. Handen på fotot i ateljén. Inget annat finns på det kameran har registrerat.

Spökhanden på fotografiet

Alice har också vaknat till och sitter vid Simons fötter för att förstå vad som gjort hennes husse skrämd.
     ”Alice, det här är skumt. Jag får rysningar när jag tänker på vad som pågår i huset i detta nu” Det finns bara en enda bild tagen med kameran i ateljén. Den på handen. Kameran ovanför entrén har inte gett utslag alls ännu. Simon går upp för att dricka vatten och lägger sig sen med Alice bredvid på golvet vid sängen. Det tar en halvtimme ytterligare för Simon att somna om. I mardrömmarna som följer är han i trädgården på Bermansgatan i Ystad och blir jagad av en mörk figur som än gömmer sig bakom ett träd för att sedan plötsligt stå bakom honom. Simon vaknar svettdränkt med en ryckning. Nu visar klockan 04:48. En timmes sömn med mardrömmar har åter väckt Simon. Så länge han kan minnas har han aldrig haft svårt för att somna och brukar inte heller ha svårt för att somna om när han gått upp för att exempelvis dricka mitt i natten. Simon tittar på mobilen och ser att den har aktiverats med en bild. Denna gång har det kommit en bild också från kameran från entrén. Han känner igen bilden och motivet. Det är samma person som jagat honom i mardrömmarna; spökfiguren.
Bilden är tagen 04:16. På bilden syns en oskarp figur och i bakgrunden en svart himmel som lysts upp av något i mörkret. Grenarna från ett träd i trädgården skymtar också på bilden. Figuren tycks posera framför kameran med uppsträckt huvud för att visa sin makt.

Spökfiguren i trädgården

Simon beslutar sig nu för att stiga upp helt och hållet. Han duschar, klär på sig och äter en snabb frukost.
     ”Nu åker vi till Ystad Alice” De går bägge ner för trapporna och sätter sig i bilen mot Ystad. Under tiden de kör ringer Simon upp mäklaren som yrvaket svarar i sin mobil.
     ”Simon varför ringer du så här tidigt. Klockan är strax efter 6 på morgonen. Vad har hänt?” Simon förklarar vad som hänt under natten och ber mäklaren att möta honom vid huset.
     ”Jag är där om 40 minuter, Tomas. Tack för att du är på plats då”
När Simon anländer ser han mäklarens bil utanför huset. Ur bilen stiger Tomas, han har träningskläder på sig. Simon visar Tomas bilderna från övervakningskamerorna.
     ”Det blir bara märkligare och märkligare” kommenterar Tomas bilderna.
     ”Vi får gå in och se om det har skett någon förändring jämfört med när vi var här igår” Simon, Alice och Tomas går in i huset. På nedre våningen syns inga förändringar. De går en trappa upp till ateljén där övervakningskameran aktiverades i natt. Simon tittar omedelbart på fotoramen på byrån. Den står vänd mot väggen. Fotot med handen har flyttats sedan igår. De ser sig omkring men ser inget synligt som har hänt sedan gårdagen. Simon går fram till övervakningskameran han fäst på väggen i ateljén. Nu ser han en förändring.
     ”Övervakningskameran är borta. Jag satte den på väggen här, men nu är den borta. Den tog ett kort i natt och det var på handen i fotoramen.”
     ”Jag märker också en stor skillnad här jämfört med igår Simon” säger Tomas.
    ”Vad är det du märker?”
    ”Det känns inte instängt, luften är lätt att andas och inga konstiga ljud heller sen vi kommit hit idag”
    ”Ja, när du säger det så känns stämningen i huset lättare idag”
    ”Får jag be dig om en tjänst Tomas? Kan inte du finkamma nedre våningen och se om någon varit inne i huset i natt. Du har varit här flest gånger och kanske ser något som hänt sedan igår. Jag och Alice är kvar här och letar vidare om vi kan hitta övervakningskameran”
När Simon hör att Tomas har gått nedför trapporna säger han till Alice
    ”Alice, sök! Hittar du något spår att nosa upp?” Simon tar fotoramen med bilden på handen och säger att Alice ska lukta på den.
    ”Får du upp något spår Alice?” Simon ser att Alice går fram till trappan och sen in i ateljén igen. Hon nosar runt byrån där fotot brukar stå och går sedan rakt fram emot förrådsdörren i ateljén.
    ”Du är duktig Alice. Ja, vad är det som finns bakom den här dörren? Det måste vi ta reda på” Simon ser att det är ett enkelt lås till förrådet. Han tar fram sin dyrkknippa ur fickan och kan ganska enkelt öppna upp förrådsdörren. Det första Simon ser i förrådet är två stora svarta tofflor i övrigt är förrådet helt tomt. Var är minnessakerna efter Annikas far? tänker Simon. Förrådet kan högst vara på 2 kvadratmeter. Plötsligt skäller Alice och Simon går ut från förrådet och stänger dörren. Alice markerar med skallet att Tomas är på väg uppför trapporna till ateljén igen.
     ”Fann du något som inte stämmer Tomas?”
     ”Nej, jag såg inte någonting som verkar förändrat. Det som fortfarande märks mest är att det är lugnt i huset. Inga konstiga ljud och ingen förtätad stämning”
Simon vill inte i nuläget berätta för Tomas om fyndet i förrådet utan frågar åter
     ”Så Annika, dottern, har minnessaker i förrådet i ateljén. Har du själv varit inne i det förrådet Tomas?
    ”Nej, den nyckeln har jag inte på min knippa. Hon har bara sagt att hon ska tömma det när försäljningen gått i lås. Hittade du den försvunna övervakningskameran?”
     ”Nej, den är borta. Finns inte någonstans i ateljén”
De går alla nerför trappan och Simon tänker plötsligt på den andra kameran som han satte upp ovanför entrén. Han går ut och kan konstatera att även den kameran är borta. Det är något som verkar för bra i detta. Båda kamerorna är borta, ett förråd med minnessaker som är tomt och ett par svarta trätofflor på en våning där det hörts steg och tydliga klamp. Simon tackar Tomas och avslutar besöket.
     ”Tack Tomas. Ursäkta att du blev väckt tidigare idag. Men du skulle ändå ut och springa förstår jag”
     ”Det är lugnt Simon. Ja, jag skulle ändå ut och jogga. Kanske inte så tidigt men nu blev det så. Har du något spår på gång Simon?”
     ”Inte omöjligt Tomas. Bilden som var suddig i hjärnan tidigare börjar klarna något. Jag återkommer så snart jag kan berätta mer för dig och Annika”
Vad Simon undrar är givetvis varför förrådet som skulle vara fyllt med minnessaker efter Annikas far är helt tomt. Varför uppger hon att detta förråd ska tömmas när huset är sålt. Alice nosade dessutom ganska direkt ett spår från fotoramen till förrådet denna morgon.
     ”Nu är det dags att sammanfatta alla våra iakttagelser Alice. Nu åker vi hem till Malmö”
Väl på kontoret på Kaptensgatan går Simon fram till spaningstavlan och sätter ytterligare Post-it-lappar på denna.

  • Förrådet innehöll inga minnessaker som dottern sagt
  • Det finns två svarta trätofflor i förrådet
  • Någon har tagit de två övervakningskameror jag placerat i ateljén och vid entrédörren

Simon tittar noggrannare på kameraövervakningens bilder i mobilen. Både på bilden som visar handen i ateljén och sen visar den oskarpa figuren vid entrén är bilden innan detta foto är taget helt svart.
Simon tar telefonen och ringer säljaren, Lars Braunstein, på Kjell & Company där han köpt övervakningskamerorna. När Simon köpte övervakningskamerorna sa Lars
     ”Får du något som helst problem eller har frågor om kamerorna. Ring mig. Våra kameror kan jag utan och innan”
Simon beslutar sig för att ringa upp Lars. Den svarta bilden innan bilden på handen på fotot och samma svarta bild innan den oskarpa figuren utanför dörren stör Simons sinne.
     ”Hej Lars! Det är Simon. Minns du mig som köpte två övervakningskameror av dig i veckan? Jag ställde också ganska många frågor.”
     ”Hej Simon. Jag minns dig mycket väl. Du köpte två kameror och hade många frågor innan du avslutade köpet”
     ”Då undrar jag om du kan förstå varför jag fått en svart bild innan nästa bild där jag ser en klar bild”
     ”Så först har du en svart bild och sedan en bild som är tydlig? Inga andra bilder efter det?
     ”Nej, bara två bilder, sen ingenting. Övervakningskamerorna jag satte upp är dessutom borta. Någon har plockat ner kamerorna”
     ”En kamera satte jag ovanför en dörr. Bilden som inte är svart visar en spökliknande figur”
     ”Min bedömning Simon efter det du berättar är att det verkar som det är två personer som samarbetar. Ena personen sätter ett skynke över kameran. Därefter tas ett arrangerat foto av person 1 med hjälp av person 2.
     ”Tack Lars. Nu fick jag ett uppslag. Du tror det handlar om två personer inblandade i detta”
     ”Om jag skulle spekulera tror jag att någon av dessa personer antingen är duktig på kameror och eller har en teknisk färdighet hur denna typ av kamera fungerar”
     ”Tack åter Lars. Du har varit till stor hjälp”
     ”Ingen orsak. Lycka till med din utredning”
Med de nya uppgifterna Simon fått fortsätter han att göra noteringar på spaningstavlan:

  • Två personer bör vara inblandade
  • Minst en av dessa är kunnig i kamerateknik

Simon går ut på nätet och söker på hitta.se var Annika Nordin i Ystad bor. Han ser att hon bor på Träskovägen 12 i Ystad. Hon bor tillsammans med en Daniel Serfari. Simon googlar därefter på Daniel Serfari och får upp text och bild på honom på nätet.

Daniel Serfari (fastighetsklipparen)

Daniel Serfari är i sin bransch en känd fastighetsklippare. Han köper upp hus och fastigheter billigt, renoverar och hyr ut dyrt. Simon kan också se att Daniel är sekreterare i Ystads fotoklubb. Simon ser bilden på Daniel och mejlar den till mäklare Tomas med texten:
Om du inte svarar på detta mejl (jag respekterar din mäklarsekretess) inom fyra timmar då heter spekulanten som bjudit 500 000: – för huset på Bermansgatan Daniel Serfari.
Simon väntar fem timmar och när han inte fått svar förstår han vilka som är inblandade. Han river ner alla lappar på spaningstavlan och skriver istället:
Annika Nordin och Daniel Serfari bor tillsammans. De samverkar med att göra huset på Bermansgatan 5 i Ystad till ett spökhus. Men varför?
Någon timme efter att Simon skrivit ner sina slutsatser ringer mäklare Tomas.
     ”Hej Simon. Annika ber dig lägga ner utredningen. Hon har accepterat spekulantens bud på
500 000 kronor”
     ”Ja, det kunde jag misstänka, men angav hon något skäl?”
     ”Nej, Annika berättade inte varför. Bara att hon accepterat budet och att jag skulle få mitt mäklararvode på 50 000 kronor snart. Faktiskt ser jag att arvodet är insatt på mitt företags konto redan. Med det vill jag tacka för din hjälp. Den som köpt huset har uppgett att han inte behöver mer hjälp vare sig från mig eller dig”
     ”Då vet jag. Det var trevligt att träffa dig och så länge det varade så var det spännande”   
   ”Ja, verkligen Simon. Lycka till i fortsättningen. Du vann ingenting på detta, men jag är gärna referens som kund om du vill ha mig på din hemsida”
     ”Det tackar jag för Tomas. Ja, gärna. Jag sätter med tacksamhet upp dig som referens med ditt telefonnummer för den som vill höra om mina färdigheter. Alice hälsar också”

Nästa dag läser Simon på nätet: www.ystadsallehanda.se Den stora rubriken lyder: Spökhuset i Ystad blir Tv-serie. C More har köpt rättigheterna till en Tv-serie i 8 delar som baseras på händelserna och spelas in i det omtalade spökhuset på Bermansgatan 5 i Ystad. Rättigheterna till tv-serien har sålts till C More av fastighetsklipparen Daniel Serfari. Ryktet gör gällande att det handlar om en miljonaffär
C More bjudit för att få låna huset tre månader.

Simon sänder samma dag en faktura på omkostnader för spaning och två övervakningskameror på 25 000 kronor till företaget Serfari Estate AB.
Fakturan som Simon gav 10 dagars betalningstid blev betald efter tre dagar.

Ps. Tack Tony för bilderna (foto) på Spökhuset.

Tomatkungen på Möllevångstorget

Så kallades den lokala Malmö-kändisen på Möllevångstorget. Hans riktiga namn är Thorvald Sjöström. Han var oinskränkt King of Möllevångstorget på 1960–80-talet. När jag som 14-årig grabb sommarjobbade på Möllevångstorget 1969, hade jag ”Tomatkungen” på bordet framför mig. Han sålde som namnet antyder tomater i parti och minut. Men endast svenska tomater.
Själv sålde jag som jag berättat i ett annat inlägg sekunda frukt och grönsaker utvalda av min chef Kronvall som därför i folkmun kallades ”Kronmull”. Kvalitén var sekunda men priset var lågt. För de familjer som gjorde storkok med grytor, gratänger eller eget vin var våra sekunda varor ett bra köp. Min plats på torget bestod av två bord där jag la upp mina primörer. Tomatkungen som var framför mig hade säkert om jag minns rätt åtta bord eller mer. Fyllda av tomater men även gurkor, potatis och dill.

Om jag hade en svärm av flugor och getingar omkring som lockades till de skämda frukterna hade Tomatkungen en svärm av kunder omkring sig. Företrädesvis paranta damer 50 plus.
     ” Åh Thorvald, så fina tomater du säljer”, hördes många gånger under en dag.
     ”Ja, bara kom fram och köp. Det är svenska tomater av högsta kvalité som jag köper av Mäster Grön i Helsingborg. Mina tomater är de bästa du kan hitta i Malmö. Lågt pris har jag också.” hördes Tomatkungen deklamera med hög röst då och då under torgdagen.
Tomatkungen var karismatisk med lite filmstjärnelook. Ofta bar han keps och norsk lusekofta. Han utstrålade glädje med charm, han var kvick i munnen och när han betjänade de paranta damerna drunknade dom i hans förföriska blick. Den blicken kunde värma upp varje kvinnas hjärta.Det var alltid lång kö för att bli betjänad av Tomatkungen. Visserligen hade han medarbetare omkring sig, men det var ju kungen själv de flesta ville bli expedierade av.
Då mina egna bord inte drog så många kunder hade jag god tid att studera Tomatkungen. När han var på plats på torget var det mycket kunder och när han åkte iväg nästan avfolkades torget. En riktig publikmagnet med andra ord. Förklaringen när han skulle hålla lunch var alltid:
     ”Nej, mina damer nu håller tomaterna på att ta slut. Nu måste jag åka till Helsingborg för att fylla på till eftermiddag”. Sen åkte han symboliskt iväg med transportbilen. Tomaterna tog alltid ”slut” vid 11-tiden på förmiddagen. Tomatkungen hann sedan åka till Helsingborg, fylla på förrådet och hinna tillbaka till klockan 12. Det var ju naturligtvis omöjligt. Då även jag blev avlöst för lunch vid 11-tiden kunde jag mer än en gång se honom på någon av Möllevångstorgets kringliggande caféer i stillhet avnjuta sin lunch. Men jag måste beundra hans eleganta marknadsföring av sina produkter. Det var hos tomatkungen man köpte tomater på torget. Det var det som gällde punkt och slut.
Han hade också ett litet trix med vågen jag observerade från mitt bord. När han lyckats charma en parant dam och tittat henne djupt i ögonen la han ibland ett litet finger på vågen och tyngde ner den.
     ”Det blir tolv hekto sköna fröken Larsson och 12 riksdaler. Men bara för att det är du och du strålar så vackert ikapp med solens sken så ska du få det för 10 kronor jämnt. Ja, jag slänger med en liten dillkvist också”
     ”Åh Thorvald, du är alldeles för snäll” hördes svaret.
     ”Vackra fröknar som Larsson har jag aldrig kunnat motstå att ge ett bra pris”
     ”Åh Thorvald, din lille flörtare, så säger du väl till alla”
     ”Nej, fröken Larsson det gör jag bara till de vackraste Malmötöserna som handlar av mig.”
Ja, så höll det på hela torgdagen. Ett litet finger på vågen då och då möjliggjorde en bra rabatt till kunden och en extra dillkvist eller lite potatis i bonus. Tomatkungen var absolut inte oärlig, tvärtom var han mycket seriös och den lilla fingertryckningen gav ju kunden pengarna tillbaka och ofta också lite dill och potatis som gåva. Plus och minus tog ut varandra.
Tomatkungens tomater höll verkligen högsta klass. Jag minns än idag de svenska första klass-tomater han la upp på bordet. De var jämnstora och knallrött glänsande. Ville någon smaka, tog han raskt fram kniven och skivade fram ett smakprov.
     ”Här ska du få, det är Malmös vackraste och godaste tomater”
 Jag minns honom som en verklig Malmöprofil, ja nästan artist i hela sitt uppträdande och de publikskaror han drog till sina bord.
Själv kunde jag stå utan kunder i flera timmar. Mina halvkassa produkter lockade bara till sig ”Vad kostar en hel lådda-kunder” De var inte så många men när de väl köpte så handlade det om många ”låddor” Jag tippar att det var restaurangägare eller familjer som gjorde ett storkok.

Tomatkungen tittade då och då på mig med lite beklagande blick. Han tyckte väl synd om en fjortonåring som ständigt saknade kunder. En dag kom han bort till mitt bord.
     ”Lilla påg, nu ska jag lära dig hur man säljer. För det första ska du inte sitta ner på en stol. Stå alltid upp vid bordet med sträckt rygg och sen ler du mot alla kunder som går förbi. Tittar dom på dig så säger du välkommen fram här finns det billiga frukt och grönsaker. När dom har handlat av dig tackar du för köpet och bockar sen säger du välkommen tillbaka”
Jag följde hans råd och såg han instämmande blinka till mig när jag följt hans instruktioner. Så fick jag min första lärare i service och uppträdande i detaljhandeln.

Thorvald Sjöström var inte bara tomatkung han var även författare som skrev flera böcker om sina upplevelser på Möllevångstorget och om de Malmöprofiler som fanns i staden vid denna tid. Till exempel Tage Tosa, Ka’l de snöar, Töne Kurt, Svarta damen, Otto med tänderna med flera.
Hans böcker går att finna på nätet fortfarande. Till exempel ”Från vaggan till Möllan” som jag lånat som förgrundsbild.