Fredrik Joakim, eller FJ som han brukade kallas, vaknade ur sin slummer och konstaterade att nu kom den första snön för i år. Från sin säng, nyss vaken, såg han snöflingor vackert singla ner utanför det stora fönstret i sovrummet. Klockradion visade på 15:06 denna lördag den 2 november. Det fanns all tid att ligga kvar i sängen och njuta av snöflingornas dans mot träden utanför fönstren. En impuls väckte fram att öppna upp fönstret något och sen dra en filt över sig för att få snökänslan mer live och nära denna speciella dag. Ytterligare 15 minuter njöt FJ av naturens skådespel innan fönstret fick stängas och armar och ben sträcktes i sängen som var nybäddad med rena och torktumlade lakan.  
Ritualen med en siesta mitt på dagen kring 14-tiden, hade nästan kommit som en medfödd instinkt dagarna efter han blivit pensionär för två år sedan.

Efter 40 år som klockhandlare på Skomakargatan i Malmö tyckte FJ att det var på tiden att han fick sin egen tid i kapitel två av livet. Klockbutiken hade varit hans liv och leverne. Så länge han kunde minnas var det i denna butik hela hans liv kretsat före och efter han övertagit butiken efter sin far:
 ”Klock-Gustaf”. På 200 kvadratmeter längs en familjetradition på totalt 80 år hade FJ levt och verkat i denna butik, i det centralaste av Malmö. När så FJ för två år sedan sålde familjens butik ”Klock-Gustaf” till Ur & Penn för att gå i pension var tidningen Sydsvenskan framme och fick en intervju.
     ”Hur har utvecklingen av klockor förändrats från 50-talet till nu FJ?”
     ”Egentligen är klockor, vad gäller på armband, rätt tidlösa. En klocka du såg i vårt butiksfönster 1950 kan du finna designmässigt än idag. Skillnaden är att du inte behöver dra upp klockan för hand och att urvalet är så mycket större jämfört med då. Armbandsklockans status är också lägre idag än den var på 50-talet. Då gick klockan i arv i generationer, nu gör modet att klockan har en tidscykel på max fem år. Men det är tidens gång. All tid har sin tid, som vi urmakare brukar säga”

Det var nu dags att sätta på kaffe, ta fram en kanelbulle och micra från frysen. Findus kanelbullar med Zoegas, Mollbergs blandning, var livets karamell varje eftermiddag sen två år tillbaka.

FJ hade inte alltid levt själv. Många passionerade förhållanden hade passerat i hans liv.
Det senaste förhållandet var det som hade varat längst.
Amione hette kärleken då som tog upp all tid i hjärtat och sinnerummet.
Men nu var även den kärleken förbi.
De hade träffats på en krog i Dragør, en liten by 12 kilometer från Köpenhamn.
På den tiden gick det båtar från Limhamn till Dragør. En båtfärd på 50 minuter.
Det var i tiden innan Öresundsbron byggdes år 2000.

När FJ flydde från arbetsvärlden, som ägare och urmakare på anrika butiken ”Klock-Gustaf”, var resan till Dragør en avkopplande färd. FJ hade också en tid verkat som fritidspolitiker för det lilla kommunpartiet; ”KV” (kommunens väl). Men FJ lämnade efter något år partiet.
Det var för många hetsiga debatter, ilskna telefonsamtal från andra väljargrupper och inte minst hotfulla brev.
     ”Det är sådant du får räkna med” sade en mentor i kommunfullmäktige till honom. ”Våra väljare är engagerade och följer varje steg vi tar”
Som regel bokade FJ bokning i restaurangen ombord på Dragørfärjan som hette ”Hamlet”.

Dragørfärjan Hamlet
 

Önskemålet var ett fönsterbord, vilket alltid gick att lösa om beställningen skedde någon vecka innan ombordstigning. Väl ombord, vid fönsterbord på Hamlet, stod tiden stilla. Stress och arbetsplikter kändes helt borta. Så på plats, vid reserverat bord kom alltid den raske kyparen. Med nystruken vit skjorta, svarta byxor och pomaderat hår med orden:
     ”Min bedste herre, hvad kan jeg gøre for dig?”
FJ beställde som vanligt, friterad spätta med pommes frites och remouladsås. Till det en Tuborg Grøn och en 4:a Gammeldansk.
    ”Ja, Ja, selvfølgelig ordner vi dem til min bedste herre ”, svarade kyparen på beställningen med klackarna smackande ihop på skorna. Utsikten från bordet på Hamlet ut på Öresund var totalt hänförande. Malmö skymtades i Fjärran och Köpenhamn likaså. Till vänster vid färjans färd skymtade Dragørs inlopp, hamnen dit färjan var på väg. Färjan Hamlet svepte fram längs ett vågsvall med vita skumkransar kring färjans skrov vid färden över Öresund. Saltholm passerades och FJ intog Gammeldansken vid denna syn halvvägs till Dragør.
    ”Hej, du gamle!”, sa FJ till sig själv ombord på färjan.

Så nådde färjan land i Dragør. Det var alltid en speciell känsla att gå i land i Dragør, Danmark. Som att beträda ett helt annat lands mark. (Vilket det ju var)
När FJ försökte tolka upplevelsen att beträda dansk mark, var den omedelbara känslan: Frihet. Fanns egentligen ingen logik i att det var mer ”frihet” i Danmark än i Sverige, mer än att känslan inombords sade detta.

FJ styrde stegen till Dragørs Kro. En krog som funnits sedan 1721. Ett beprövat koncept. Det är så vackert i Dragør. Kullerstensgatorna och den terrakottagula färgen på alla hus i den lille byn, var hänförande. Man hade bestämt i Dragør att i den här kulören målar vi alla våra hus. ”Ja, det är skillnad från Limhamn”, tänkte FJ, ”i vårt kommunfullmäktige kan vi knappt enas om någonting. Om den säger si, så säger den andre så. Om en sida säger bu, så säger den andra sidan bä.”

FJ närmar sig Dragørs Kro längs kullerstensgatorna. Det hörs sorl från kroen redan innan FJ träder in en halvtrappa från Strandstræde. ”Så, underbart. Här vill jag vara”. Tänker FJ när han träder in på Dragør kro.

FJ kliver in på Dragør Kro från Strandstræde. Han möts av den bekanta vestibulen med plats att hänga kläder på innan han stiger vidare in mot restaurang och krostue.
Atmosfären är magnifik. En krog som oavbrutet varit i drift sedan 1721 väntade.
Tidigare gäster sen mer än 250 år, hade på alla sätt gett avtryck, anda och atmosfär på Dragør Kro. Deras tidigare närvaro sitter ännu påtagligt i väggar, luft och doft på denna krog.
Förmodligen hade något förändrats sedan 1721. Men förändringen kändes inte. Känslan var istället att Allt, i denna tidsresas farkost bak i tiden, var naturligt bevarat och genuin i varenda vrå.
Restaurangen ”med god mad” innehöll: linnedukar, levande ljus vid borden och kypare med vit skjorta och fluga som nästan omärkligt visste när det var dags att fylla på ”en lille en”.
Det var då namnet, nästan alltid, på en 5:a Aalborg Dild Akvavit.

Dragør kro

På menyn självklart: Lun fiskefilet, med rejer og remoulade, Plankebøf , Kalvemørbrad och Stjerneskud. Den senare, Stjerneskud måste alltid beställas innan klockan 16.
Så var krogens lag.
Men förrätten i form av: Rejecocktail med salat og dressing, ”Fik ikke nogen gæst at glemme at bestille fra menuen”

FJ passerade den i tid evigt levande restaurangen och fortsatte in mot Krostuen.
Om restaurangen var tidlös så andades Krostuen verkligt som om året fortfarande var år 1721 i detta nu. De smått vingliga träborden, raspade i fåror och runt dem trästolarna. Kanske inköpta till krogens invigning 1721.
Vid fönstren vid dessa faktiskt antika bord satt fiskare som efter nattens arbete och några timmars vila kopplade av på Kroen.
Fiskarna var stamgäster på Kroen sen deras far och mor säkerligen introducerat dem där. Sen kan man gissa att deras föräldrar i sin tur i säkert mer än sex generationer presenterat dem för nya ägaren av Dragør Kro.
Fiskarna satt vid de bästa platserna, fönsterborden, och var på något sätt på toppen af kransekagen på kroen.
Här sitter nu exempelvis fiskaren Lars Bjerregaard vars bedsteefars bedstefars bedstefar förmodligen suttit på samma bord på kroen efter 1721.

Stamgästen Lars Bjerregaard, (fiskare) på Dragør kro

En liten nick, liksom på en auktion, berättade för krogvärden att det behövdes påfyllning vid fiskarens bord. Här behövdes inga ord och gissningsvis sattes flaskan upp på fiskarens nota som avräknades en gång i månaden vid löningsdags. Eller när ägaren av fiskebåten fått betalt av de danska kedjorna Dansk Supermarked, Brugsen eller Netto för sin fiskfångst.

Amione

FJ slog sig ner vid ett bord med en Grøn Tuborg, beställd från krogdisken av den leende ”tjenaren” och njöt till fullo av allt kroen bjöd i sitt naturliga skådespel. Längst in i krostuen fanns det biljardbord. På helgerna flitigt besökta men just denna dag var det släckt i biljardrummet och inga kroggäster som utmanade varandra.

FJ såg sig omkring. Förutom ”fiskarna” vid fönsterborden var det bara han, några högljudda svenska par och en kvinna som syntes på kroen.
Kvinnan tittade på honom och FJ tittade tillbaka. Som i en impuls lyfte FJ flaskan och skålade med kvinnan. Skålen återgäldades med en flaskhöjning och en nick med ett utrop på skånsk dialekt åt Ystad-hållet:
     ”Va, nu inte så fjånig. Kom och sitt vid mitt bord så vi kan snacka lite”
FJ blev överraskad och en blyghet kom över honom. Skulle han verkligen gå dit, till en främmande kvinna?
Sen hör han: ”Kom, kom jag är inte farlig”
FJ reser sig och går över till hennes bord.
     ”Ja, det var väl inte så farligt?”, hör han henne säga.
     ”Hej!”, säger FJ, jag heter Fredrik. Egentligen Fredrik Joakim, men kallas för FJ. Trevligt att få sitta vid ditt bord” och tar henne i handen för en hälsning.
     ”Hej, Fredrik! Jag heter Amione och jag ser att du spanat in mig sen du kom in på krogen”
     ”Du, jag har inte spanat på dig överhuvudtaget. Jag njuter av krogens atmosfär och av min ledighet och såg inte dig alls förrän jag skålade med dig”
     ”Ja, vi säger väl det, säger Amione. Vad gör då en påg som du här på Dragørs Kro?”
     ”Jag bara njuter av en ledig dag och att få vara i ett annat land i en annan tid, säger FJ. Ock, du då?”
     ”Du är rolig, säger Amione, du snackar nästan som ur ett skådespel av Shakespeare. Jag antar att du kommer från Malmö. Där brukar man ju vara mer på och inga krusiduller. Är du förläst eller gjorde du alla hemläxor i skolan till långt in på natten för att briljera på lektionerna?”
     ”Lite rolig är du också Amione. Vilket fint namn du har förresten. Varför gav dina föräldrar dig detta ovanliga namn; Amione?”
     ”Min far sa att det namn man får, det bär ens ego genom livet. Jag var Vännen Nr: 1; Amigo One eller förkortat Amione”
     ”Din far verkar ju vara en klok man som gav dig ett så vackert förnamn?”
     ”Nej, säger Amione, ”han var en stor fubick. Aldrig hemma, lät mamma ta hand om allt och tänkte bara på sig själv”
     ”Det låter dramatiskt, men vad säger du om att gå ut och sitta i haven?”, föreslår FJ.
     ”Gärna, trädgården här på Dragør Kro är verkligen vacker att sitta i med alla klätterrosor, Hortensia och andra vackra blommor som löper runt hela haven” FJ och Amione beställde mer, tog flaskorna med och gick ut i haven.

Dragør kros have

Om haven var ljuvlig, förtogs det genuina kro-intrycket av vanliga vita vingliga plastbord och stolar. Men vad kan man annars ha ute?
Går ju inte att sätta vanliga träbord här.  Men ägaren kunde ju haft teakbord och stolar som bättre matchade den fina grönskan i haven, tänkte FJ för sig själv, medan han med Amione som sällskap slog sig ner i en sliten vit plaststol.
FJ satt ute i haven (trädgården) på anrika Dragør Kro tillsammans med Amione. För några minuter när de båda suttit inne på Kroen hade de varit främlingar för varandra. Nu satt de tillsammans och delade den nyvunna vänskapens tid med varandra.
Det var en ljuvlig förkväll. Omkring 23 grader.

Svalorna hade byggt bo nästan under alla takåsar runt haven i Kroen och var oavbrutet i färd med att ge sina små ungar mat. Svalorna flög ut, fångade en liten flygande insekt, flög in igen och gav den lille svalungen mat. Om och om igen. FJ räknade från sitt synhåll till åtta svalbon. Svalorna flög dessutom lågt, vilket kunde tyda på ett ankommande regn. Plötsligt syns en kråka från ingenstans flyga in mot ett svalbo. Ska den ta en svalunge? Som på en given signal samlar alla svalor sig samman och går till attack mot kråkan. Det är imponerande. 10 – 20 flygande Kamikatze-flyg-svalor går i gemensam attack mot kråkan som bara kan ge upp, kraxa lätt och flyga därifrån. Ett fascinerande skådespel i denna vackra utemiljö.

Ett svalbo på takåsen på Dragør Kro

FJ tittade på Amione, som oavbrutet berättade om både det ena och det andra om hur vår tillvaro ter sig idag. Hur orättvist samhället är som inte gör en bättre fördelning av de tillgångar som alla medborgare efter egen förmåga bidragit med.
     ”Ja, Fredrik, du verkar vara en typisk svensk som inte bryr sig om hur vårt samhälle ser ut idag”, säger Amione plötsligt i en mening. ”Hur tror du att vårt land kan bli tryggt när så många känner otrygghet på grund av fattigdom och utanförskap? Bryr du dig om det, Fredrik?”
FJ tittade på Amione och svarade.
     ”Med all respekt, Amione. Vi träffades för en kvart sen. Du vet nästan ingenting om mig och ännu mindre hur jag ser på resursfördelningen i vårt samhälle. Du verkar dessutom dra alla över en kam därför att det du tror på, är det bara du och en liten sekt gelikar som förstår sig på. Ja, enligt din uppfattning alltså.”
FJ kände sig besvärad och ångrade att han satt sig i haven med Amione och plötsligt kommit in i politiska resonemang. Det var mer spännande att titta på svalornas liv vid takåsarna än att försvara sin syn på samhället.
     ”Bra, Fredrik! Härligt att du ger mig lite tuggmotstånd. Jag tror att du behöver ryckas ut ur din dvala och få lite mothugg i din bekväma tillvaro. Nu ser du mer levande ut än vad du gjorde när jag kom in i krogen.”
     ”Ärligt Amione, måste vi prata politik just nu? Jag har en ledig dag. Vill unna mig lite återhämtning. Har åkt till min favoritkrog för att bara njuta, känna och fantisera. Om du så gärna vill prata politik så ber jag dig att hitta någon annan på krogen du kan munhugga med.”

Plötsligt kändes luften lite renare. Diskussionen mellan FJ och Amione hade rensats och brutit den första muren dem emellan. När FJ såg igen på Amione. Var det som om hon skiftat väsen. Det rebelliska och kantiga var förbytt mot något vackrare och mer innerligt.  Amione kunde vara i 30-årsåldern. Byxorna var jeans. Ganska vida och slitet ljusblå. På byxbenet satt ett klistermärke; ”LA 1969”. Så en tröja på det som verkade hemmastickad i pärlemor vit färg. Ovan tröjan en scarves runt halsen med mönster likt cowboyernas snusnäsdukar. Passade egentligen inte. Men fint på Amione.
Håret var blont och långt samlat i en knut i nacken. Ingen vanlig hårsnodd mer ett vanligt grönt gummiband som fått tjäna som hårsamlare. Hennes ansikte var ganska neutralt, men kunde skifta som en kameleont till den sinnesstämning hon var i.
FJ tänkte på klassiska Dramatenskådespelerskor när han tittade på Amione. De kunde också från några sekunder skifta i anletsdrag från demonisk till ljuvligt vacker. Likt Disneys Magica de Hex till vänaste vackra Elvira Madigan på ringa tid.  
Amione bröt tankarna FJ hade.
     ”Jo, Fredrik, du är faktiskt en typisk svensk. Massor av åsikter egentligen bakom en stängd dörr, men när du konfronteras stänger du in dig i din Comfort Zone Men jag håller med dig. Varför diskutera livets allvar en fin dag som denna? Jag vill också njuta av en vacker sommardag. Skål Fredrik!”
     ”Skål, Amione”, klingar Fredrik sin butelj mot hennes.
FJ ser på Amione och plötsligt skiftar hon intryck igen. Hennes blick är glasklar och genomträngande med kristallklara blå ögon. Likt en Törnrosa som nyss vaknat upp och ser världen på nytt efter 100 år.

Något oförklarligt här och nu håller på att hända känner FJ. Det smyger sig in längs benen, vidare mot magen och upp mot hjärtat. Lungorna krymper och luften måste hämtas in med fler och snabbare andetag.
FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt. Kärlekens direktverkande pil passerade in likt svalornas flygraider, in över Kroens Have och anlände med varm direktpost till FJ:s redan dunkande hjärta.
”Nu gäller det att hålla i sig”, tänker FJ. ”Men å andra sidan, varför ska jag denna gång bara hålla igen?” resonerar FJ med sig själv. Det är väl nu om någonsin jag bara ska ryckas med och ta för mig av vad livet kan bjuda mig.

Kärlekens direktverkande pil

FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt.
Kärlekens direktverkande pil passerade in till FJ:s dunkande hjärta.
     ”Vad är det som händer Fredrik?” frågar Amione som hellre tilltalar honom som Fredrik än FJ. ”Dina ögon glöder och talar kärlekens språk”
FJ hör frågan men kan inte riktigt få distans till vad som sker. För 10 år sedan när han knappt var 30 år var han redan skild efter fem års äktenskap. Sedan dess hade han levt för arbetet och inga kvinnor hade korsats hans väg på ett djupare plan. Skilsmässan var en uppslitande process. Han hade varit ute på en ”rumlarkväll” med gamla skolkamrater och på klassiskt sätt hamnat i säng med en annan kvinna än sin fru. När allt uppdagades var kemin dem emellan bruten. Det heliga löftet var sviket och trots bokade möten med en samtalsterapeut gick det inte att få tillbaka magin i äktenskapet. Det egna sveket till sin då älskade hustru tog hårt på FJ och sen dess hade inte fler djupa känslor uppstått till en annan kvinna. Förrän nu…
     ”Ja, det är någonting med dig som börjar förtrolla mig. Jag kan inte säga vad det är, bara känna det inombords”, säger FJ plötsligt blygt och tittar ner i bordet.
     ”Aha!, du börjar bli kär din lille rackare och dessutom i mig”, säger Amione, men inte hånfullt utan med en öm blick som andas förväntan på ett överraskande sätt.
     ”Ja, du har tagit mig på bar gärning, med fingrarna i kakburken, kära Amione”
     ”Vad ska vi göra med dina romantiska fantasier. Ska du gräva ner dom på baksidan av ditt hjärta eller våga du leva ut dem med mig?”, frågar Amione med en blick som omfamnar hela FJ:s själ och hjärta.
     ”Just nu vill jag bara vara med dig, hela du har omslukat alla mina sinnen och invaderat mitt hjärta”
     ”Men så rart och romantiskt du uttrycker dig Fredrik, jag tror det bor en liten poet inom dig som bara längtar efter att bli förlöst och få säga vackra ord till den kvinna som fångar dig”
     ”Du har helt rätt och det är du som har förlöst mig, underbara Amione”
     ”Nej, nu kan vi inte sitta här och leka musicalföreställning. Nu går du och köper två öl till oss och sen får vi se om dina känslor är kvar och har någon chans att bli besvarade. Och du, ta inte ölen i glas. Öl ska drickas ur flaskan. Det är bara mesiga svenskar som dricker ur glas”

FJ reser sig från bordet med knän som skakar och huvudet fullt av tankar. Han går bort till baren i krohaven och beställer två Grøna Tuborg. Ölen kostar 20 danska kronor och FJ räcker över två 10-kronors mynt. Han tittar på bartendern under några sekunder när han vänder sig om för att ta de två flaskorna. Byxorna, som är för stora, har snörats in med en smal livrem, Den vita skjortan har fläckar av öl från den gångna arbetsveckan. Den svarta flugan överst på skjortan antyder att ”jag är en bartender”. Han kan vara omkring 60 år. Smal och med ett skägg som nog inte så ofta ansas. Kanske klipps när andan faller på, funderar FJ innan ölen sätts fram. Hans andedräkt med whisky når FJ när ölflaskorna sätts på bardisken.
     ”Min kjære gæst. Her har du to flaskor med den bedste öl ni kan finna i vores have”
FJ tackar och räcker över två 10-kronors mynt. När han ska ta flaskorna ser han att bartendern stoppar ner en 10-krona i kassalådan och en 10-krona i sin egen ficka. ”Det är kanske så en hyggens man belönar sig själv under ett långt arbetspass”, tänker FJ.

FJ tar de båda flaskorna med sig och vänder tillbaka till bordet. Genast ser han Amione. Hon fullkomligen strålar från det bord hon sitter vid. De röda klängrosorna längs väggarna på uteplatsen på Dragør Kro bleknar i jämförelse med Amiones väsen. Han tittar på henne längs vägen till bordet med ölen och slukar allt han ser. Hon har ett kort blont, men ändå uppsatt hår samlat i ett grönt gummiband. Klädd i som det verkar, en hemmastickad tröja i pärlemor vit färg. På fötterna har hon cerisefärgade tofflor med ett kattmotiv på den vänstra tofflan och en kamel på den vänstra. FJ tänker: ”Även i valet av tofflor överraskar hon, hon måste bara bli min” 

När FJ kommit till bordet och räckt över ölen till Amione så börjar hon berätta hur hon tänkt.

     ”Fredrik, jag är verkligen glad att du tycker om mig och jag har verkligen trevligt i ditt sällskap. Men just nu är vi på två helt skilda plan. Du har fattat tycke i mig och jag tycker mycket om dig, men den passionen har inte nått mig ännu som den gjort med dig. Låt inte det avskräcka dig. Vad jag vill säga är att vi kan väl fortsätta träffa varandra på hemmaplan i Malmö och se hur allting utvecklas? Jag har tråkiga erfarenheter av förhållanden och är inte helt läkt ännu. Förstår du vad jag menar när jag säger det, du rara Fredrik?”
     ”Ja, allt du säger gör mig bara glad. Att du vill fortsätta att träffa mig och att jag får glädjen att få vara med dig och höra dina tankar det gör mig varm i hjärtat”    

Ute i haven där FJ och Amione sitter börjar det nu fyllas på med glada gäster runt borden. De flesta är svenskar som också tagit färjan över för att få lite hygge på krogen denna helt vanliga onsdagseftermiddag. Sorlet från borden ökar i styrka och Amione föreslår att de ska gå ner till hamnen och titta på båtarna. De lämnar krogen genom att gå ut från trädgårdssidan. Hamnen och båtarna skymtar bara en bit bort och den omisskännliga doften av fisk och måsarnas skri når dem redan. En ledig bänk med utsikt över Öresund och alla båtarna som ligger vid hamnen lockar paret som idag funnit varandra att slå sig ner.
     ”Fredrik, säger Amione. Jag vill att vi gör en sak, så jag lär känna dig bättre”
     ”Vad vill du göra då?”
     ”Jag vill att du lägger din högra hand ovanför min vänstra hand. Blunda med ögonen och försök att inte fokusera på något annat än handen du har ovanför min. Håll den där några minuter och berätta sen för mig vilka bilder som kommer fram i ditt huvud. Fundera inte för mycket på bilderna du ser utan bara berätta för mig hur du tolkar dem”
Fredrik, som sitter till vänster om Amione på bänken lägger då sin högra hand på ovansidan av hennes vänstra hand. Fredrik försöker att fokusera på sin hand som nu vilar på Amiones. Det första han tänker är att hennes hand är så len och varm. Den känns trygg och välkomnande där han nu sitter på bänken. Det går några minuter i tyst stillhet mellan de båda. Sen säger FJ:
     ”Nu får jag en bild framför mig i huvudet”
     ”Vad är det du ser?” frågar Amione.
     ”Jag ser en man runt 70 år som sitter stilla i en rullstol och tittar på mig”
     ”Så fint, Fredrik. Det är min far som kommit för att se vad du är för en filur”
     ”Din far? Lever inte din far?”
     ”Nej, min far gick bort i av en hjärtattack för några år sedan, de sista åren satt han i en rullstol efter en trafikolycka. Det är honom du ser Fredrik”
     ”Ser du något också?” Frågar FJ.
     ”Ja, jag ser en ganska stor vit hund, kanske en Labrador, som sitter framför mig och viftar på svansen.”
     ”Märkligt, säger Fredrik, om det gäller mig så har aldrig haft en hund. Inte heller någon i min familj”
     ”Hunden jag ser nu Fredrik, är ingen du har mött i ditt liv, men i en framtid kommer ni att mötas och då kommer den att spela en stor roll i ditt liv”
FJ, kommenterar inte vad han hör, men förstår att andlighet är en naturlig del av Amiones liv.
De öppnar sen båda ögonen, tar händerna ifrån varandra och ler mot varandra.
     ”Jag vet inte vad jag ska tro, säger FJ, men jag såg faktiskt mannen i rullstol”
     ”Jag är glad att du gjorde det Fredrik, det visar att du ser mer än bara din egen näsa. Det är en sådan man jag vill umgås med i framtiden”
De skrattar båda och kramar varandra. Sen tittar Amione allvarligt på Fredrik och säger:
     ”Låt oss nu ha lite roligt tillsammans. Jag vill inte höra något mer kärlekssnack från dig resten av dagen eller kvällen. Nu ska vi bara umgås och sen blir det vad det blir. Jag är skadad av tidigare relationer och behöver bara ha roligt och känna trygghet omkring mig”
     ”Det kan jag lova dig Amione. Vad sägs om att gå bort till ”Matrosen” och spela på jukeboxen? Vi kan dricka en massa öl och dansa hela kvällen”
     ”Nu snackar du riktig skånska Fredrik. Ja, det vill jag”

De går ifrån bänken några 100 meter in och där möter dem Puben Matrosen. Matrosen är en enkel pub i samma fastighet som ”Strandhotellet” Dock är Strandhotellet inget hotell utan bara en restaurang med puben i samma länga, fast med två skilda ingångar. Inne på puben är det livligt. Här är det också mer genuint med fler danskar än svenskar. Rökluften slår emot dem när de kommer in på puben. FJ beställer var sin öl och en gammeldansk till de båda, medan Amione letar upp ett ledigt bord.
     ”Här Fredrik! Här kan vi sitta”, hörs Amione säga med ljudlig röst.
Sen spelar de musik från jukeboxen, dansar, utmanar några lokala danskar på parbiljard och festen pågår ända fram till den sista båten från Dragør ska gå hem till Limhamn.
Då är klockan 23:55 och sista avgången är 00:10. De kastar sig skrattande ut från puben och springer hand i hand mot färjan som ligger 500 meter bort.
De hinner precis ombord på båten och det är starten på ett förhållande som ska vara i åtta år.

Uppbrottet

Nu var det två år sedan, nästan på dagen, jag och Amione hade gått skilda vägar. Uppbrottet var tungt att bära. Hon hade gjort slut och själv var jag för kraftlös att ta striden till en försoning. Men den borde jag tagit, månaderna som följde från det fram till nu var som ett inferno med diaboliska inblickar i ”Hin Håles” mörkaste rum.
Hennes slutord ekade dock allt tystare vartefter månaderna gick.
     ”Du har inte tid för mig. En sådan som du ska inte vara tillsammans med ett levande väsen. Om pengar betyder så mycket för dig, skaffa en madrass och lägg på golvet i butiken där du jobbar så kan du leva där 24 timmar om dygnet. Själv är jag för levande att hålla dig sällskap resten av mitt liv”
Självklart hade hon rätt insåg jag, dock alltför sent. Att arbeta och tjäna pengar kan inte vara allt på jorden. Men jag bortförklarade för mig själv att jag inte var en anställd utan ägde företaget själv. Dessutom hade jag ärvt butiken efter min far som i sin tur ärvt efter sin far, min farfar. Arvets gåva med dess utmaning fanns, som jag såg det, i ansvar och en tävlan att vara bättre än tidigare generationer, inte i pengar. Dessutom och tyvärr var förtjänsten på en klockaffär i Malmö inte så stor. Avkastningen på eget kapital hade växt till 800 000 kronor de fyrtio år jag verkat som ägare till Klock-Gustaf. Det gick nästan att räkna ut i huvudet att jag tjänat 20 000 kronor per år, förutom lönen jag tog ut på butiken jag skulle lägga huvuddelen av min levnadstid på. Hade jag haft en normal anställning på en butik, vårdinrättning eller dylikt som passade mitt väsen kunde jag förmodligen kunnat spara mer med ett klokt leverne som gift man tillsammans med en redig kvinna.
Så Amione hade självklart rätt. Butiken skulle inte betytt mer för mig än umgänget med henne.
Två år läker även om hjärtat är sönderslitet av kärlekens sorgsnaste tårar.

Jag bestämde mig nästan direkt efter separationen med Amione att sälja familjens ärveklenod; Klock-Gustaf. Butiken jag verkat (och enligt många levt i) i under 40 år. Kan inte säga att jag så länge jag kan minnas varit en impulsiv man. Men försäljningen av butiken skedde inom loppet av en vecka. Fick tips av min revisor att använda mig av sajten www.bolagsplatsen.se. Sen gick det fort. Ur & Penn tog över verksamheten redan efter en vecka butiken lagts ut till försäljning. Med hjälp av samma revisor värderade vi bolaget till 800 000 kronor. Med goodwill blev köpeskillingen avrundat en miljon kronor. Köpesumman satte jag in på en riskfri fond i min bank. Jag bestämde sedan att det skulle utbetalas 2000 kronor i månaden i fickpengar från denna fond till mig så länge pengarna varade. Fickpengarna tillsammans med min pension gjorde att jag hade ut avrundat 13 000 kronor i månaden efter skatt. Men det var tillräckligt. Hyran, för en tvåa på Västra Ryttmästaregatan 17 a i Malmö, där jag bodde, låg på 5000 kronor per månad.
Mat, el, försäkringar etc kostade ytterligare 6000 kronor. Så ca 2000 i reda svenska kronor var överskottet för mig varje månad. Något jag aldrig i något sammanhang gnällde på.

Det var en liten befrielse för mig att även i lediga stunder tänka i pengar. När jag tänkte i pengar eller i tal blev det som Yoga i hjärnan. Pengar har inga känslor, pengar är fakta och finns i reda mynt och sedlar. Matematik är den enda faktiska läran som finns på vår jord. Nobelprisets största trofé är att vinna det i ekonomi var min bestämda åsikt. Matematik är befriad från filosofi och tyckanden. Det är tal som alltid grundas på fakta. Så minns jag högstadiets kurser i filosofi. Flumläran jag aldrig förstod mig på. Jag får plötsligt upp en bild i minnet då filosofiläraren visar en bild på en hare som står invid ett träd.

Går haren runt trädet?

     ”Går haren runt trädet eller trädet runt haren?”, frågar läraren.
Vad menar han? Självklart går en hare runt ett träd, eller skuttar runt ett träd eftersom den har fyra ben. Ett träd kan aldrig gå runt om en hare. Men läraren envisades.
     ”Vi har lärt oss vissa saker i livet som vi tycker är självklara. Till exempel att en hare går runt ett träd och att ett träd inte går runt en hare. Men betänk, från vilken synvinkel ser vi då? Hade förloppet filmats, hade lika gärna trädet gått runt haren beroende på hur filmaren rört sig med kameran. Det är detta som är filosofins grundlära att allt vi människor har bestämt oss för att tro på är något människan själv bestämt skall finnas. Exempelvis…tid…tid finns inte i ett universum. Tid har vi människor bestämt skall finnas för att göra livet enklare för oss”

Jaha, så nu finns inte tid heller sarkasmade jag i mitt huvud. Kanske inte konstigt att jag fick en tvåa i betyg på filosofi. Borde fått en etta. Men läraren tyckte av någon egendomlig anledning att mina kommentarer på proven var läsvärda typ när jag skrev: Om man gräver ner en hare i jorden och den växer upp som ett träd. Kallar man haren för ett träd eller för en hare då?

Så fakta, matematik och verklighet var min livsrörelse framåt. Började jag däremot att tänka på Amione började hjärnan att koka ihop. Det gick inte. Hon hade fört in känslor i mitt monetära rike.

     ”Du tjänar ju knappt ett skit på din butik och ändå ska du jobba röven av dig”, sa Amione ofta ”Hade du investerat 50 procent mer av din tid på mig, så lovar jag att du hade fått en större utdelning. Ja inte i pengar, men i ett rikt liv och samliv som gjort dig ofantligt mycket rikare i själen”
Vår separation var okonstlad och direkt precis som hela Amiones väsen.
     ”Jag vill att vi skiljs åt. Du är en fin kille FJ, men jag behöver mer än det för att få luft i mina lungor. Min personlige tränare; Bogdan och jag är nu ett par sedan igår. Flyttlasset till honom går i morgon. Här är nyckeln till din lägenhet. Jag ångrar inte tiden med dig, men jag behöver mer än vad du kan ge mig”
Så försvann Amione ur mitt liv. Egentligen så rakt, tufft och enkelt det borde vara vid en separation.

Nu hördes hundskallet igen, samtidigt som Amiones ord åter vevades i mitt huvud.
Sedan igår hade jag hört en hund skälla i vår trappa flera gånger. Mig veterligt bodde inga hundägare i denna trappa. Men vad visste jag, jag kände ju inga grannar än mindre umgicks med någon av dem. Nu fattas bara att man ska trampa i en hundlort när man kliver utanför entrén.

Sista delen. Alice.

Alice

Jag vaknar åter med ett hundskall. Reser mig upp och ser ljusstaken jag tänt kvällen innan från mitt sovrum. Klockan är 7:42. 18 minuter innan klockan brukar väcka mig. MFF-almanackan visar att det är den 29 november, två dagar innan den 1:e advent.
 Hunden som finns i huset lokaliserar jag att den bor ovanför mig. Samma våning som för en månad sedan bytte ägare. De som bodde där då; Gert och Sigrid sa att de inte längre orkade med trapporna.
     ”Fyra trappor upp, utan hiss, är för mycket för oss nu FJ. Nu flyttar vi till ett seniorboende på Bellevue Park här i Malmö. Jag och far (som hon kallade sin man) måste inse att vi blivit gamla och vill ha det bekvämt om oss de sista åren”
Sen flyttade mina rara grannar. Flyttavskedet, dagen innan flyttlasset gick till det nya boendet, bestod av kaffe med vispgrädde och hembakade mandelkubbar. Sigrids specialitet.

Där, ovanför mig, bodde alltså de nyinflyttade grannarna som jag aldrig träffat. Bara hört skallet ifrån deras hund. Ryktet sa att de kom från Norrland och hade någon anknytning till företaget Polarbröd. ”Familjeföretag” hördes skvallret i trappan om de nyinflyttade grannarna.

Mina morgonrutiner var ganska inrutade. Kaffe med en ostsmörgås (cheddar) med aprikosmarmelad på. Därefter ett glas morotsjuice. En tablett Gerimax och en tablett E-vitamin fullföljde frukostritualen sedan 20 år tillbaka. Denna månad hade det sedvanliga kaffet; Mollbergs blandning ersatts av Zoégas Julkaffe. En tradition som startade den rätta julkänslan i början av december när julkaffet fanns att köpa i butiken.

Efter frukost, dusch och morgontidningen Sydsvenskan slår jag mig ner i vardagsrummet och slår på Tv: n. Jag har redan julpyntat överallt. Till mesta del med tomtar, bock och julgranskulor från mitt barndomshem. Något julpynt som jag satt upp ser jag att min förra flickvän Amione och jag köpt tillsammans. Hon älskade låååånga tomtar med grått skägg. Hon köpte flera stycken vare sig vi var på Tivoli, i stan eller på Liseberg. Jag hävdade att det inte var riktiga tomtar.
     ”En riktig tomte, ser ut som en vanlig tomte. Så som Jenny Nyström tecknar en tomte. Inte en avlång, smal tomte med ett grått skägg” Amione skrattade åt mig när jag sa det.
     ”Så typiskt av dig FJ att du inte kan ta till dig en vacker tomte bara för att den inte tillhör din sinnebild av en tomte. Lär om och tänk nytt innan det är försent”
Trots Amiones hån och min avsky för dessa suspekta tomtar hade jag åter en del av hennes avlånga tomtar med grått skägg i fönsterkarmen. Men jag lovade för mig själv att detta var sista julen jag tog fram dessa egentligt fula tomtar i ljuset.

Så i det morgonrituella tidningsbläddrandet i Sydsvenskan på morgonen minns jag gårdagen på min stamkrog: Brokrogen. Sedan flera år har jag varit stamgäst på denna krog. Ägaren, Osman, hade sedan första gången jag klev in på krogen behandlat mig som en av sina närmaste vänner. Kanske beror det på att vi träffades i stort sett varje lördag under flera års tid då han ägde sin dåvarande kiosk, Osmans kiosk, som låg på Lönngatan i min stad.
På den tiden var jag ute och joggade två mil varje lördagsmorgon och nästan halvvägs låg Osmans kiosk. Där stannade jag upp för en vätskekontroll i form av en Mer Äpple som jag drack medan jag språkade med Osman. Jag minns fortfarande det första mötet med Osman. Jag hade stannat vid kiosken för att få något att dricka och ställer mig vid den öppna luckan. Jag ser en man som sitter halvsovande på en stol inne i kiosken.
Det osar sprit långt utanför luckan och jag säger till honom:
     ”Hallou, vakna! Kan jag få nåt att dricka?”
Mannen vaknar till liv, ursäktar sig och presenterar sig sen som Osman.
Han säger: ”Fy fan grabben, vilken natt jag har haft”
   ”Vad är det som har hänt?”, frågar jag.
     ”Jag var hemma hos en tant igår och det blev ganska sent. Först drack vi upp hennes vodka, när vi närmade oss midnatt tog hon fram rödvinet och när klockan var två tog hon fram det hembrända. Fy fan grabben, vilken natt”
     ”Brukar du besöka okända tanter på nätterna?” undrar jag smått leende.
     ”Jag ska säga dig grabben att det nog inte är en enda ensam tant i området jag inte varit hemma hos. De brukar stanna precis som du vid kiosken och prata och sen bjuder de hem mig efter ett tag”
     ”Du verkar ju vara en riktig charmör”, säger jag, ”har du någon bra raggningsreplik?”    
      ”Det jag brukar använda har hittills gått hem. Jag brukar säga när de bjuder hem mig att: Om du bjuder på maten och spriten, så kommer jag med resten”
Jag skrattade åt Osman, beställde en Mer Äpple, betalade och joggade vidare. Men på mina lördagsrundor var stoppet vid Osmans kiosk ett roligt avbrott.

Senare berättade Osman att han sparat ihop pengar och skulle öppna en kvarterskrog nära där jag bodde.
Från öppningsdagen och fram till nu var jag stamgäst på hans krog. Krogen var enkelt inredd. Stabila träbord, klassiska vintavlor på väggarna, röda sammetsgardiner och i bakgrunden lite svag musik från hans hemland Turkiet. Hans amorösa eskapader hade också lugnat ner sig och sedan fyra år tillbaka var han gift och levde stadgat. De hade tillsammans fått två barn.

Säkert kände flera samma sak som jag, att Osman är min vän, men för mig gjorde det att Brokrogen blev mitt andra vardagsrum och mitt andningshål när jag var ägare för Klock-Gustav och under och efter förhållandet med Amione.
Osmans ord klingade i mig från gårdagen.
     ”FJ, du ska inte leva själv. Det är inte bra för dig. Du säger att du kommit över Amione. Men kom ihåg att jag varnade dig för henne. Minns du det? Men du lyssnade bara på en annan del av kroppen än din hjärna. Snygga, klipska tjejer varar aldrig länge för en man. Min fru är inte så snygg, men hon lagar bra mat, städar vårt hem och har fostrat två fina söner. Hon klagar aldrig över någonting mer än att jag inte byter kalsonger varje dag. Nästa gång du funderar på en ny kvinna låt mig träffa henne först. Jag kan kvinnor, jag vet vad du behöver”

Jag hade all respekt för Osman och hans engagemang för mitt liv men samtidigt kände jag att när det gäller relationer och synen på en kvinna var vi från helt olika kulturer. Jag svarade Osman.
     ”Tack Osman för att du bryr dig. Någon kvinna i överskådlig tid kommer inte att kliva över min tröskel eller att jag tar henne hit till dig på min favoritkrog. Jag är 64 år. Tiden med kvinnor, parmiddagar och charterresor är förbi”
     ”Men lyd ändå mitt råd FJ. Skaffa ett husdjur, en undulat, katt eller varför inte en hund som du kan dela tillvaron med?”
     ”Bäste Osman, jag känner mig inte ensam. Jag har ju dig, min syster och mina systerdöttrar. Det räcker för mig mer än nog just nu”

Egentligen var jag inte sanningsenlig mot Osman. Men det var samtidigt ett klargörande att Osman inte skulle försöka para ihop mig med fler av sina kvinnliga släktingar eller andra stamkunder som han ansåg att jag behövde i sitt liv än han redan försökt med. Osman tänkte från hjärtat och ville mig väl i att para ihop mig med en ny kvinna. Att det sa tvärstopp från min sida berodde på att hjärtat redan var fulltecknat. Det fanns inte plats för fler boenden i detta hjärtas känslokvarter än de kvinnor jag redan mött i mitt liv.

Mitt i tidningsläsandet och minnen från gårdagen på Osmans krog stannar jag upp. Nu hörs hundskallet närmare, ja faktiskt utanför min dörr. Det är ett kort ”Voff” följt av ”Voff, voff”. Jag tolkar det som att hunden vill bli uppmärksammad. ”Men står hunden i trappan, utanför min dörr?” tänker jag när jag närmar mig dörren och tittar i dörrögat.
Jag kan inte mycket om hundar men jag tror det är en vit labrador som står i trappan och voffar. Den tittar på alla dörrar och går runt som om den önskar att bli insläppt. Men ingen öppnar för hunden. Jag tittar åter i dörrögat och tycker att hunden ser ”snäll” ut. ”Kanske ska jag öppna och se vad den vill”, tänker jag.
Tanken leds till handling och jag öppnar dörren. Jag kan höra mig tala till hunden.
     ”Hej, lilla vovve. Vad gör du ute i en kall trappa. Är inte husse och matte hemma?”
Hunden tittar på mig avvaktande och väntar på mitt nästa drag.
     ”Låt oss se om husse eller matte är hemma”, säger jag och puffar hunden upp en trappa till där jag tror att den bor.
Jag öppnar dörren till mina nyinflyttade grannar en trappa upp och ser att dörren inte är låst. Dörren går upp när jag trycker ner handtaget och jag tittar på hunden och säger
     ”Är det här du bor? Ska du inte gå in till ditt hem?”
Men min nyvunne fyrfotade vän visar inga tecken på att gå in i det jag förmodar är dess hem. Jag går istället in och tittar mig omkring och ser att ingen husse eller matte är hemma. Två hundskålar i köket, en med torrfoder och en med vatten visar mig att det bor en hund här. Så slutsatsen med hundskall och matskålar säger mig att hunden bor i denna lägenhet.
Vidare tänker jag att dörren inte var låst. Hunden måste öppnat dörren med sina tassar och tagit sig ut i trappan. Om det stämmer som ryktet säger att jag fått norrländska grannar så kanske de inte låser sin dörr, även om vi nu är i Malmö.

Jag kommer ut i trappan och hunden tittar på mig som ”Vad gör vi nu?”
Jag svarar:
     ”Du kan inte stå ute i en trappa och skälla alldeles för dig själv, du får komma in till mig tills husse och matte är tillbaka”
Vi går en trappa ner och hunden följer mig i spåren. Jag öppnar dörren till min lägenhet och säger:
     ”Välkommen in främling. Mitt hem är från och med nu även ditt hem” Ja, varför sa jag det. Kanske för att min vän på fyra ben så självklart bara vandrade in i min lägenhet. Utan att tveka gick hunden jag nyss lärt känna in och bara la sig till vila i mitt vardagsrum.
     ” Jag kan inte ditt namn lille vovve. Men så länge du är här i min lägenhet så kan jag väl kalla dig Alice. Jag ser att du är en tik och vill du ha ett annat namn får du vovva mig”
Alice ligger i mitt vardagsrum när jag är i köket för att laga min lunch; köttbullar med mos. Jag kallar jag på Alice.
     ”Alice, vad sägs om lite hemmalagade köttbullar och mos?”
Jag lägger ner 10 köttbullar och mos i en rund tallrik och i en annan rund tallrik har jag fyllt på med kallt friskt vatten.
Alice glufsar i sig det hela och tackar med att ge mig en blöt nos på mitt knä.

Så blir besöket med Alice en ritual varje dag. Hon krafsar på dörren till mig varje dag klockan 8. Jag antar att husse och matte då har lämnat hemmet för jobbet utan att låsa dörren. Alice öppnar då med tassen dörren till sitt egentliga hem, stänger den med nosen och krafsar sedan på dörren hemma hos mig.
Jag gör mina vardagssysslor; handlar, går på promenad, gymar, sitter ibland en stund på det vackra Malmö-biblioteket innan jag går hem till Alice. Alice klarar sig själv när jag är borta.
Men som på en given signal när klockan är 16:30 reser sig Alice upp och gnyr. Hon gnuggar nosen på mitt ben och går mot dörren. Jag släpper ut henne och ser att hon går en trappa upp öppnar dörren med tassen och går in. (Hur lyckas hon stänga dörren med tassen?) Strax därefter hör jag och ser i tittögat att husse och matte går upp för trappan. Alice kände på sig när det var dags att gå hem.
Så följer vår nyvunna ritual under en vecka. Alice är hos mig på dagen och hos sin matte och husse på kvällen. Vad jag också ser är att Alice under de två veckor hon är hos mig blivit allt större om magen.
”Är Alice med vovve/vovvar? ”tänker jag.

Måndag den 16 december, jag minns datumet exakt, krafsar ingen Alice på dörren. Jag fylls av oro. Väntar hela dagen men ingen Alice vare sig hörs, skäller eller krafsar på dörren.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Nu har det gått så lång tid att Alice varit hos mig på dagarna så det känns lite skamligt att nu ringa på hos grannarna och berätta om besöken från deras hund.
Efter fyra dagar av vankande oro bestämmer jag mig ändå för att ringa på dörren till Alice husse och matte. Efter en signal öppnas dörren av den jag uppfattar som Alice matte.
     ”Hej, jag heter Fredrik Joakim och är granne med er. Jag bor en trappa ner. Om ni har tid så skulle jag vilja prata med Er”
     ”Självklart”, hör jag henne säga med norrländsk brytning, ”jag heter Julia och min man heter Gustav” säger hon och tar i hand. Jag tar av mig skorna och går in i deras hem. Det är en ombonad atmosfär. Julgranen är tänd och överallt finns det tomtar. Vanliga tomtar, inga avlånga och mängder av tända levande ljus. Både värme- och stearinljus. Jag spanar efter Alice men ser ingen skymt av henne inte heller hör jag något ljud ifrån henne.
Julia bjuder mig att sitta ner i soffan.
     ”Gustav jobbar över idag och kommer lite senare, men berätta du för mig”
Jag berättar hela historien om hur jag och Alice träffats. Att Alice brukar vara hos mig på dagarna. Ju längre tiden gått att jag saknar Alice sällskap och är orolig att något hänt henne.
Julia tittar på mig och skrattar.
     ”Ja, jag och Gustav undrar också vad som hänt med Sigge. När vi kommer hem är både mat – och vattenskålen orörd. Så vi har undrat om Sigge blivit sjuk eftersom hon inte äter så mycket”
     ”Kallar ni hunden för Sigge?” frågar jag ”det är ju en tik”
     ”Ja, Gustav har alltid sagt att om vi skaffar en hund ska den heta Sigge oavsett kön”
Men nu måste jag fråga ”Hur är det med Alice, förlåt Sigge?”
Julia reser sig upp och vinkar till mig att följa med. Hon öppnar dörren till det jag uppfattar som deras sovrum och där på en stor hundbädd ligger Alice omgiven av fem små vita valpar.
    ”Ja, som du ser så har Sigge blivit mamma” säger Julia.
Plötsligt blir jag helt rörd och börjar att gråta av glädje. Julia förstår mina känslor och omger mig med en varm omfamnande kram.
     ”Så fint att du har så starka känslor för Sigge” säger Julia ”det är fem julklappar som hon lämnat till oss innan jul”
     ”Helt underbart, jag är helt överväldigad. Det är så vackert” säger jag och börjar att gråta igen av nypåfylld glädje.
     ”Sigge har fått fem valpar. Två flickor och tre pojkar. Sigge vill vara ifred med sina små de första veckorna, sen kan du få hälsa på henne igen”
     ”Vilken underbar julklapp hon har gett dig och Gustav” säger jag. ”Nu vet jag vad som hänt. Så jag lämnar er alla ifred och går hem till mig” Jag tar Julia i hand men hon öppnar famnen och ger mig en kram innan jag går.

Julen tillbringar jag även denna jul med Osmans familj som nästan blivit som min egen under de gångna åren.

Åtta veckor senare. Den 10 februari ringer det på min dörr. Utanför står Julia och Gustav med en valp i famnen.
   
  ”Hej Fredrik, vi tänkte att du kanske ville hälsa på Alice, Sigges lilla dotter. Hon är bara åtta veckor gammal men undrar om hon får bo hos dig.”
Jag tittar på den lilla valpen och fylls av oemotståndlig kärlek och glädje.
     ”Underbara lilla, lilla vän. Så glad jag blir att du vill bo hos mig”
Så kommer en försenad julklapp som inte kunde ge mig större glädje än något annat i livet.

Sedan dess är jag och Alice oskiljaktiga. Var jag går, går Alice och var Alice går, går jag.
Emellanåt är mamma Sigge och krafsar på dörren för att hälsa på. Men på något sätt förstår hon att Alice flyttat hemifrån och gör därför bara korta besök.

Efterord:
Någon annan kvinna än Alice kom därefter aldrig mer in i mitt liv. Osman erbjöd mig att bli delägare i Brokrogen, vilket jag på en gång tackade ja till. Så nu är jag tacksam krögare och hundägare och lever ett lyckligt, aktivt pensionärsliv i min kära stad.

Brokrogen

Visst var dåtiden fin när vi skrev brev till varandra. (Dagens mejl- och SMS-konversation i all ära). Det betydde mycket att få ett brev på den tiden. Mycket tid lades på att skriva noggrant och med en fin handstil. Brevet sparades och lästes om och om igen. För att få en känsla av ett brevs betydelse har jag försökt göra ett romantiskt brev från en uppdiktad Carl Nilsson till sin Sophia. Som det kunnat se ut för ett sekel sedan. Kanske det redan idag kan inspirera att sända ett handskrivet brev till den du har kär?

Kära älskade Sophia!

Ett hjärtligt och innerligt tack för det brev jag ikväll fått mottaga ifrån dig. Jag blev så glad, ty jag har väntat så. Ja, det kan du ej tro. O, Sophia tro mig, du har ständigt varit i mina tankar.
I synnerhet denna vecka när jag jämför dig och dem jag förut haft i sällskap. O, vilken skillnad.
Jag har funnit något så ädelt hos dig så jag kan ej annat än högakta en sådan ung och vacker kvinna. Men Sophia, icke nog därmed. Jag känner på mig att du är den rätta. Kan vi inte nu lägga andras dömande åt sidan och bara säga att det är vi. Intet, jag säger intet kan göra mig lyckligare än så kära älskade Sophia. Hör du inte redan som jag små fotsteg som tassar på det hem som en gång kommer att bli vårt.
Du säger att jag är allt för fattig att ta dig min kära i ett hem vi rår och ska bo i.
Men Sophia, tänk efter. Hur kan vi vara fattiga som har varandra. Vi äger ju den största av rikedomar eftersom vi så innerligt älskar varandra. Förlåt om brevet jag låtit hjärtat skriva kan ge dig en börda att skynda på med ditt beslut.
O, rara, kära Sophia känn inte så. Vi har ju all tid eftersom vi alltid ska vara med varandra.
Nu väntar jag bara på ditt brev och att få höra dina fina tankar igen.
Vi ses ju i kyrkan, men så många falskeliga ögon, öron och munnar gör att vi aldrig kan säga våra sanna ord till varandra där.
Saligstad den 15 oktober 1921
Din egen Carl Nilsson.  

Bakgrund för nya läsare. Vem är Simon Hammar?
 Simon Hammar är en privatdetektiv med kontor på Kaptensgatan 14 i centrala Malmö. Tillsammans med sin hund Alice tar han sig an uppdrag inom ramen för affärsidén som lyder:
 ”Alla ärenden av moralisk eller monetär bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.”
Tidigare drev Simon en klockaffär i Malmö: ”Klock-Gustaf”, men sålde verksamheten när han gick i pension. På inrådan från sin gode vän Osman, som driver Brokrogen i närheten där Simon bor, startade han upp sin verksamhet för några år sedan. Simon har haft några uppdrag förut som är beskrivna i tidigare inlägg.
……………………………………………………………………………………………………………………..

Det är söndag den 14 mars år 2021.Klockan är 19:00. Simon Hammar sitter hemma i sin lägenhet på Västra Ryttmästargatan 17 a med hunden Alice bredvid sig. Alice halvslumrar efter att ha tuggat i sig fläskben från slakteriet Morpegrisen som Simon stekt i en stor gryta tidigare på spisen. Teven står på och visar Nyheterna på TV4. Utanför har det börjat regna efter att det varit en solig dag. Vädret har denna dag växlat mellan sol, regn och snö vilket ju är typiskt för ett väder i mitten av mars.
Simons senaste större uppdrag var för tre månader sedan då han hjälpte en gammal man att få rätt betalt för sin gård från en mäklare som försökte lura honom.
Men Simon längtade nu efter att få ett större uppdrag som skulle ge en verklig utmaning att klara av.
Simon stänger av teven. Det är bara Pandemi-nyheter som i stort sett går ut på samma sak. Ingen i landet sköter sig. Ingen håller avstånd och för många festar tillsammans vare sig de bor på landet eller i en storstad.
     ”Måtte vaccinsprutorna mot Covid-19 komma ut så snart som möjligt” tänker Simon i sitt sinne. När Simon går ut i köket för att koka en kopp kaffe får han larm på mobilen att någon tagit sig in på kontoret på Kaptensgatan. Strax därefter ringer det i mobilen.
     ”Hej, det är Robin på Secura Alarm. Vi har fått ett larm från ditt kontor på Kaptensgatan 14, vill du att vi gör en utryckning?”
Simon som visste att en utryckning med väktare skulle kosta, 1500 kronor i enlighet med avtalet han träffat, svarar Robin:
     ”Tack Robin, jag tar det själv. Jag går en runda med min hund Alice till kontoret och ser vad som hänt.”
     ”Bra Simon, jag skriver in i min logg att du undersöker larmet själv. Behöver du assistans är det bara att ringa”
     ”Tack det gör jag i så fall”, säger Simon och avslutar samtalet.
När Simon tar fram kopplet som hänger på hatthyllan i hallen vaknar Alice och kommer viftande med svansen fram till sin husse, beredd på att gå på en promenad.
     ”Ja, du Alice. Nu ska vi gå till kontoret och se vad som kan ha utlöst larmet där. Förmodligen har ingenting hänt, men vi får en fin promenad och paus från alla tråkiga nyheter som omger oss”
De båda tar de tre trapporna ner och går ut i friska luften. Från hemmet till kontoret är det ungefär 30 minuters promenad inklusive kisspaus med Alice. De går förbi Kronprinsen-huset som precis renoverats. En gång Malmös högsta hus med 25 våningar. Passerar Simhallsbadet med det mäktiga Malmö Stadsbiblioteket till vänster om deras gångstråk. Passerar övergångsstället på Fersens väg och vandrar sen vidare upp mot Storgatan som leder till kontoret på Kaptensgatan 15 minuter senare.
Simon och Alice närmar sig kontoret. Utanför syns ingenting. Det är släckt och dörren verkar inte uppbruten.
”Kanske är det en liten mus som smugit sig in som utlöst larmet”, tänker Simon för sig själv när han öppnar dörren till kontoret.
När Simon ska öppna dörren börjar Alice att morra och skälla.
     ”Vad är det Alice? Har du något på känn på vårt kontor?”
De båda går in på kontoret och på soffan i klientrummet ser Simon att det sitter en man i mörkret. Han är alldeles skallig och har ett stort svart skägg runt ansiktet. Alice morrar och gör utfall mot mannen i soffan. Men Simon säger till Alice att hålla sig stilla och tänder sen ljuset i klientrummet.

 ”Vem är du? Och varför har du brutit dig in på mitt kontor?”, frågar Simon.
     ”Jag vill börja med att ursäkta att jag brutit mig in hos dig. Men jag har mina skäl om du vill lyssna.”
Den främmande personen ber Simon att sätta sig ner för att lyssna på hans berättelse.
      ” Mitt namn är Admir Blagajcevic. Du och din hund behöver inte vara rädda för mig. Jag vill er båda inte illa på något sätt. Det jag behöver är er hjälp. Tror att ni är de enda i Malmö just nu som kan hjälpa mig”
Simon invänder ”Men Admir, jag har normala kontorstider 8 – 17, du hade ju kunnat besöka mig när som helst under kontorstid. Varför bryta sig in? En annan fråga, hur lyckades du komma in på mitt kontor utan nyckel? Larmet gick ju också”
     ”Jag sätter mitt liv i dina händer nu Simon. Om du visste hur många som jagar mig skulle du få en chock. Men jag har varit försiktig när jag tagit mig hit. Så det borde inte vara en fara att jag är här just nu. Min bakgrund gör att jag inte kan besöka dig på kontorstid. Det enda sättet för mig var att bryta sig in hos dig. Du har ett ganska enkelt lås att öppna med mina dyrkar. Sen visste jag att larmet skulle gå och jag hoppades att du skulle komma eftersom det är dyrt när larmgubbar rycker ut på smålarm”
     ”Ja, nu är jag här Admir”, säger Simon ”Vad kan jag och Alice göra för dig?”
Admir börjar sin berättelse.
     ”Tack för att du vill lyssna på vad jag vill säga. Jag heter Admir Blagajcevic och bor någonstans här i Malmö, men bara tillfälligt. För 10 år sedan bodde jag i Bosnien. Jag verkade under en tid i den bosniska maffian som kallas Orlovi. Säkert har du hört talas om skumma Jugoslavien längre bak i tiden. De är sedan dess aktiva i många länder. Men jag lämnade gruppen då jag fick uppdrag som jag inte ville göra. Så länge det handlade om hot och trakasserier var jag med i bilden. Men när det krävdes att jag skulle ta till vapen och mörda en medmänniska då gick det för långt. Du ska då veta att man inte kan lämna Orlovi frivilligt som en levande människa. Inte heller enligt orderordningen kan man vägra ett uppdrag de ger åt dig.
Man får enkla uppdrag i början, sen förväntas man att ta svårare och svårare uppdrag för att behålla eller växa på sin plats i rangordningen.
Uppsägningsordningen, som egentligen inte finns, är lika med att lämna livet. Därför har jag gått under jorden och lever nu i ett skyddat boende med min familj. Jag har en fru och två söner”
     ”Men om du är jagad på det viset, hur tror du att du ska rädda dig undan maffian, Orlovi, då?
     ”I Sverige kommer jag inte att klara mig ifrån Orlovi. De har nätverk överallt. Min och min familjs enda chans är att fly till ett land där de inte har kontakter eller tror att vi flytt till. Just nu lever jag på lånad tid tills de upptäckt var jag finns.”
     ”Vilket land tänker du fly till då?”
     ”Det kommer kanske att överraska dig att det är så nära. Men vår familj kommer i så fall att flytta till Danmark. Jag har en kusin i Herning på Midtjylland. Han har ett hus som reserverats till oss där några kilometer från där han och hans familj bor. Orlovi verkar inte i Danmark. Där verkar idag Mc-klubben Bandidos med sitt nätverk. Så länge de har marknaden i Danmark går inte Orlovi in där”
     ”Men varför flyttar du då inte bara dit?”
     ”Min familj har inte idag de pengar som krävs för att köpa fastigheten i Herning. Men med din hjälp kan vi göra det”
     ”Hur kommer jag in i bilden och kan hjälpa dig med detta?”
     ”Jag ska på en gång säga till dig Simon att även du tar en risk att hjälpa mig. Kommer Orlovi på att du hjälpt mig är även ditt liv i fara. Men å andra sidan. Kan du hjälpa mig får du ett arvode större än du någonsin fått tidigare. Tar du dig an uppdraget flyttar vi omedelbart till Herning, till min kusin, för att sen avvakta resultatet av ditt arbete. Jag och min familj är då skyddade och hoppas att du kan ge oss en trygg framtid i Danmark”
     ”Berätta lite mer om Orlovi. Hur verkar de i Sverige?”
     ”Orlovi är en bosnisk och serbisk maffia som från början bara verkade i de forna Jugoslaviska länderna. Men för tre år sedan hände något som gjorde att de expanderade även till fler länder”
     ”Vad hände då?”, frågar Simon.
     ”En svensk general från Främlingslegionen kom i kontakt med Orlovi, jobbade sig snabbt upp i hierarkin och är nu den som leder hela organisationen i Europa. Han är känd för att vara helt hänsynslös. Godkänner inga misstag och de dödsstraff han utdelar inom Orlovi uträttar han själv med ett leende på läpparna. För att avskräcka avhoppare har han ett rykte om sig att först skjuta sönder knäna och sen händerna innan han av nästan vädjan från den skjutne avlossar ett nådaskott i pannan. Han heter Håkan Johansson, kallas i sina kretsar för Surovo, eller på svenska den hemske. Ingen tror att den som leder en bosnisk maffia är en svensk och har ett svenskt namn, men det har han. Han går helt under polisens radar med att till synes ha ett eget välmående företag i Västerås, är gift och har barn. Företaget verkar helt anonymt genom att sälja ett jordförbättringsmedel som heter Herr Johanssons Solskensprodukter. Ingen kan ana att det är han som leder Orlovi i Europa. Det är han som jagar mig nu. Får han veta att du hjälper mig är du också på dödslistan vill jag varna dig om. Han är också så anonym att inga foton i nutid finns på honom. Googlar man på honom, så finns det bara bara ett foto från 80-talet. Ingen vet hur han ser ut nu”

     ”Här tar jag en stor risk”, säger Simon till Admir. ”Varför ska jag hjälpa dig och riskera mitt liv? Mitt uppdrag som detektiv går inte i första hand ut på att tjäna pengar. Det är att hjälpa människor som fått en oförtjänt oförrätt och sen klara ut den med en rimlig insats från min sida.”
     ”Simon, jag har läst på lite om dig i allehanda tidningar, senast förra veckan i Sydsvenskan. Du verkar empatisk och jag tror på dig. Om du får träffa min familj som idag lever i skräck kommer du att förstå vilken hjälp du kommer att ge oss. Jag har också kommit över din Facebook och dina inlägg där. För inte så länge sedan skrev du till någon vän som för ovanlighetens skull i de sammanhangen, erkände att hon haft fel. Då skrev du till henne följande Den syndare som erkänner sin skuld, ska också bli förlåten. Ja, jag erkänner min skuld. Nu vill jag ta hand om min familj och göra gott resten av mitt liv. Även en skurk som jag kan komma till insikt med tiden”
Simon tittar lite skeptiskt på Admir och sen på Alice som han ser viftar på svansen. ”Kan det vara ett tecken från Alice att Admir går att lita på eftersom hon viftar på svansen?”
     ”Nu lovar jag ingenting”, säger Simon till Admir ”men vad går mitt uppdrag ut på? Vad är det jag kan göra för dig?”
     ”Min gammelfarbror, Mirsad Stankovic, dog för en månad sedan. När jag var barn blev han nästan som en andrapappa för mig eftersom han så ofta besökte oss i vårt hem när vi bodde i Tuzla i Bosnien. Jag har inte träffat honom på närmare 20 år. Mina föräldrar hade inte heller någon kontakt med honom efter att han fått en stroke som gjorde att han behövde vård, dygnet runt, på ett behandlingshem i Tuzla. Jag var bara runt 10 år när det hände, men mina föräldrar berättade att Mirsad inte kände igen dem när de kom på besök där han vårdades. Mirsad hade ingen egen familj eller några barn. Så jag blev den son för honom han aldrig själv fick. Mina föräldrar berättade att Mirsad hade mycket pengar som han i sin tur ärvt efter sina föräldrar. Hans föräldrar drev ett av Bosniens största företag i Tuzla på den tiden. De bröt brunkol som på den tiden var en stor industri i landet. Men Mirsad ville inte ta över företaget, utan sålde det och tjänade stora pengar på det. Ingen visste hur mycket Mirsad hade i förmögenhet eller tillgångar, men ryktet gick att det var avsevärda summor. Dessutom var tillgångarna klokt förvaltade av hans advokat, Emir Henic som jag träffade i förra veckan. Utvecklingen på investerat kapital i de fonder Emir lagt dom i ökade med i snitt 5 procent varje år”
     ”Hur kommer jag in i bilden Admir?”
     ”Advokaten, Emir, sökte upp mig i förra veckan och berättade att min gammelfarbror Mirsad hade testamenterat alla sina tillgångar till mig. Tydligen betraktade han även i verkligheten mig som sin son”
     ”Men, då ska du gå ut och vara glad, festa loss, inte sitta här på ett detektivkontor med mig”
     ”Ja, men så enkelt är det inte. Jag har ingen möjlighet att ta mig till Tuzla och hämta arvet min gammelfarbror testamenterat till mig. Som jag berättat för dig är Orlovi efter mig. Bara att ta sig hit till dig innebar en stor risk. Jag har fått klippa av mig allt håret och odla stort skägg för att försöka dölja mitt tidigare yttre”
     ”Så min uppgift är att ta mig till Tuzla och hämta ut ditt arv?”
     ”Ja, det blir i så fall din uppgift Simon”
     ”Varför kan inte advokaten, Emir göra det?”
     ”Emir hade fått tydliga instruktioner av Mirsad att det bara är jag Admir eller någon jag personligen utsett till mitt ombud som får hämta de tillgångar Mirsad testamenterat till mig. Följer jag inte dessa anvisningar går arvet till motsvarigheteten till Allmänna Arvsfonden i Bosnien. Emirs uppgift är att tillse att dessa instruktioner enligt testamentet följs. Inte själv vara delaktig i sökprocessen.

Admir berättar sen vidare att advokaten fått noggranna anvisningar från Mirsad (Admirs gammelfarbror) att alla tillgångar finns i ett hus i Tuzla.
Dock finns det inte någon vägledning vilken adress huset har. När Admir som barn lekte med Mirsad brukade han göra gåtor och mysterier som Admir skulle lösa. Det kunde vara ett ord, några meningar eller en sifferkombination som skulle leda till en skatt. Typ Träd 10 plus buske. Då var det gåtan för att räkna träden från en viss utgångspunkt, på den stora tomten där det vimlade av träd, till det tionde trädet. När det tionde trädet var funnet låg skatten, som Mirsad gömt, i busken bredvid det tionde trädet.
När advokaten läste upp testamentet för Admir fick han en lapp det stod Kod 17 på. Det var allt som advokaten gav till Admir. Löste han den gåtan fick han också ut arvet efter sin gammelfarbror. Mirsad ville ge Admir en sista gåta att lösa för att komma åt skatten han gömt.
     ”Så där har du uppdraget, Simon. Lös gåtan med Kod 17, hämta skatten och sen är vi båda två förmögna och glada män. Men, visst, det finns risker. Men en så timid man som du, som inte på något sätt känner mig sedan tidigare, borde inte vara föremål för Orlovis misstankar. Men du måste ta beslutet här och nu Simon. Jag ska inte visa mig ute offentligt om jag inte absolut behöver. Nästa gång vi ses är när du har kommit hem med mitt arv. Skatten Mirsad har gömt för mig”
     ”Jag tar mig an uppdraget, Admir. Någon ledtråd var jag ska börja?”
     ”Börja i Tuzla, det stod i anvisningarna att huset finns där. Kod 17 har också en avgörande betydelse när du ska lösa gåtan.”
    ”Hur vet du när jag löst gåtan och är tillbaka med ditt arv?”
    ”Då skriver du på din hemsida att du som upplysning till dina kunder kommer att ha semesterstängt för att vara i Kode i det vackra Bohuslän en vecka från den 1/7”
     ”Fiffigt Admir. Ja då bestämmer vi det. Hur tar du dig härifrån mitt kontor?”
     ”Lämna du kontoret med din hund Alice och lås bakom dig som vanligt utan att larma på. Sen smyger jag i väg någon gång under natten. Jag har gjort upp en flyktplan till Herning. Jag kommer att låsa efter mig själv. Lycka till Simon. Om någon ska klara detta så är det du. Jag hoppas du slipper möta Håkan Johansson. Då får du se upp.”
Simon låser därefter kontoret och tar Alice med sig för en promenad tillbaka till hemmet på Västra Ryttmästargatan.

Nästa morgon, måndag den 15 mars vaknar Simon efter att haft mardrömmar hela natten. Någon har jagat honom in i mörka gränder där han till slut funnit en dörr han kan fly igenom för att sen bli jagad på nytt, finna en ny flyktdörr etc, etc. Simon funderar på om det var ett förhastat beslut att ta sig an detta egentligt farliga uppdrag. Efter frukosten tar Simon med sig Alice och går ner till gode vännen Osman som driver Brokrogen ett kvarter från där de bor.
Vädret är vårlikt och temperaturen börjar redan närma sig tio plusgrader. Utan tvivel är nu våren på ingång, tänker Simon där han går med Alice bredvid sig. Osman är som vanligt glad att få se sin gode vän och Alice som är med honom.
     ”Hej Simon och Alice, välkomna. Nu stannar ni väl och äter frukost med mig?” Säger Osman samtidigt som han klappar om Alice som hoppar upp i hans knä och slickar honom vilt i ansiktet.
     ”Tyvärr, Osman. Vi har ätit frukost. Jag har kommit för att be dig om en tjänst”
     ”Vad det än är så säger jag ja. Du är min vän och jag gör allt för dig och Alice, det vet du.”
     ”Jag har ett uppdrag som kommer att ta mig bort på en resa några dagar. Alice kan inte vara med mig då. Kan du passa henne när jag är borta Osman?”
     ”Aha, den store privatdetektiven har fått ett hemligt uppdrag. Ja, jag ska inte ställa några frågor. Tids nog kommer du att berätta allt för mig. Självklart kan Alice vara hos mig och min familj några dagar. Jag betraktar henne och dig också för den delen som en familjemedlem”
    ”Tack Osman. Dig kan man alltid lita på.” När Simon och Alice kommer till kontoret sätter Simon upp en skylt på entrédörren med texten ”Stängt på grund av sjukdom”. Han rullar ner persiennerna och börjar sen efterforskningarna kring Kod 17. Simon sätter sig vid datorn och googlar fram staden Tuzla i Bosnien. ”Börja i Tuzla” hör han Admir säga till honom. Staden har 120 000 invånare och av bilder och text som Google visar är det en vacker stad med en rik historia. Simon går gata upp och gata ner för att finna någonting som har en anknytning till Kod 17. Efter tre timmars datorvandring på gatorna i Tuzla kan han inte se någonting med anknytning till Kod 17. Simon börjat därför undra om inte Admirs gammelfarbror haft en annan klurighet i sikte med sin gåta. Efter att ha värmt en Billys Panpizza i mikron och gett Alice friskt foder med vatten börjar Simon efterforskningarna på nytt i kartbilden över Tuzla. En timme senare får Simon upp ett spår. ”Här kan det vara”, tänker Simon för sig själv. Gatan i Tuzla heter Ademira Blaganovica. På denna gata finns det ett hus beläget på nummer 17 också. Gatunamnet låter misstänkt likt Admirs förnamn och hans efternamn Blagajcevic. Simon letar vidare och finner med hjälp av BH Telecom White Pages (Bosniens motsvarighet till Eniro) att på Ademira Blaganovica nummer 17 bor en herre vid namn Dasrim Civoknats. Alltså Admirs gammelfarbror Mirsad Stankovic skriven baklänges. Simon jublar lätt inombords över att ha löst den första gåtan var arvskatten befinner sig. Han avbryts i sina tankar med att det knackar på dörren och Alice springer fram till entrén och morrar.
Simon tittar försiktigt ut men ser ingen som synligt står utanför dörren. Alice morrar fortfarande när han öppnar upp dörren. Det finns inte någon som står där. Den som knackat på dörren har uppenbart gått sin väg. Simon tittar ut på Kaptensgatan men ser bara cyklister och fotgängare i en strid ström passera utan att få fokus eller känning på någon speciell person. I brevlådan som han tömde när han kom till kontoret ser Simon ett flygblad som kommit dit sedan dess. Han tar flygbladet i sin hand, går in på kontoret och låser ytterdörren. Det står ”All reklam undanbedes” på brevlådan. Så det borde inte kommit något reklamblad än mindre någon som knackar på dörren för att meddela detta. Just när Simon är på väg till soporna i köket för att kasta reklambladet ser han dess innehåll. Det är ett reklamblad från ett jordförbättringsföretag som heter Herr Johanssons Solskensprodukter. Texten i reklambladet lyder ”Av jord är du kommen. Av jord skall du åter vara. Kontakta oss om du inte vill lägga dig själv i jorden”. Simon förstår att detta är ett förtäckt hot. Någon med anknytning till den bosniska maffian Orlovi anar ett samband mellan Simon och hans uppdragsgivare Admir. Sen finns det ett telefonnummer med riktnummer Västerås och till företaget Herr Johanssons Solskensprodukter.

Samtidigt tänker Simon att den som lagt reklambladet i lådan vill skrämma Simon att ringa numret till Västerås för att berätta vad han vet. Men att de inte säkert vet sambandet mellan Simon och Admir. Hade de visst detta samband med säkerhet borde de med det Admir berättat om Orlovi brutit sig in och gjort ett hårdhänt förhör med Simon. Men Simon förstår ändå att någon vill ha koll på Simons aktiviteter de närmaste dagarna.

Efter att trott sig lokaliserat adressen och huset i Tuzla där arvet (skatten) är gömt tittar Simon hur han ska kunna ta sig till Tuzla från Malmö. Han ser att ett flygbolag som heter Wizz Air flyger direkt mellan Malmö och Tuzla. Redan i morgon finns det en avgång från Malmö Airport klockan 8:50 med ett flyg som är framme 11:00. Simon vågar inte använda telefonen om den är buggad för att boka utan chansar på att det finns platser kvar när han kommer till flygplatsen i morgon.
I stället ringer han upp Osman på sin mobil.
     ”Hej, Osman det är Simon. Du, jag är överhopad med arbete. Kan du göra en snabb omelett och bara ta dig hit och lämna den?
     ”Självklart Simon”, säger Osman. ”Vi har det lugnt för tillfället, klockan är ju bara 16 och kvällskunderna ramlar inte in förrän vid 18-tiden. Jag kommer expresso med din omeletto.”

Osman kommer en halvtimme senare med omeletten. Simon släpper in honom och berättar att den bosniska maffian Orlovi på något sätt som Simon inte förstår ser ett samband mellan honom och en klient han hjälper.
     ”Hur kan jag hjälpa dig vidare i detta, Simon? Det här låter inte bra. Sådana uppdrag där Orlovi kan bli inblandade brukar inte du ta?”
     ”Nej, men nu blev det så här. Jag får förklara vidare en annan dag. Tjänsten du kan göra för mig Osman är att jag får låna dina ytterkläder och byxor. Klä ut mig till dig och köra hem bilen till din restaurang.
Sen måste jag ta mig upp i min lägenhet för att hämta mitt pass, jag behöver det dit jag ska resa. Måste också byta till en varmare jacka än den jag lånat av dig. Efter det tar jag mig till en sovplats i Malmö du inte behöver känna till. Sen är jag borta några dagar. Du tar efter jag gått på dig mina kläder och tar med dig Alice och promenerar utklädd till mig till din restaurang. Du ska ju ändå passa henne i några dagar. Du kan inte nå mig per telefon. Den kommer jag att stänga av. Men jag kommer att ringa dig från en annan extern telefon då och då under min resa. Är det Ok, Osman?”
    ”Vi följer din plan. Självklart hjälper jag dig”
    ”Skulle någon fråga var jag är på din restaurang, kan du säga att jag lånat min systers stuga i Kode i Bohuslän, där jag gått i karantän på grund av Corona. Att du inte vet var stugan ligger, men att du passar min hund”
     ”Så gör vi Simon. Var rädd om dig och lycka till. Jag tar hand om Alice. Antar att du inte vill ha omeletten jag lagat, så den äter jag upp medan du kör min bil tillbaka till Brokrogen”

Simon lämnar kontoret i Osmans kläder och går till hans bil som står på Lugna Gatan några hundra meter från kontoret. Innan han sätter sig i bilen postar han sin mobil till Polisen i Kode på Bohuslän. Ber i brevet att dom behåller mobilen i fyra dagar av skäl han inte kan gå in på för att sedan skicka den till Osman på Brokrogen. Han sänder även med ett förfrankerat kuvert med alla adressuppgifter till Osman på. Simon hoppas Polisen kan hjälpa honom utan att ställa några frågor till Osman om detta. Med det hoppas Simon att eventuella förföljare från Orlovi ska kunna spåra att han och hans mobil befinner sig i Kode. Precis som Osman berättar för dem som frågar honom.
Morgonen därpå, tisdag den 16 mars, vaknar Simon upp på Comfort Hotell vid Centralstationen i Malmö. Inget tecken tyder på att han blivit sedd när han föregående dag flydde från Osmans restaurang efter att ha bytt kläder med honom på kontoret. Planen är nu att ta en flygtaxi från Centralen till Malmö Airport och direktflyget till Tuzla. Simon är utan mobil nu efter att ha postat den till Polisen i Kode i Bohuslän. Efter en snabb frukost vid 6-tiden på morgonen går han med raska steg och utan bagage mot Taxibilarna vid Centralen. Han har kunnat köpa hygienartiklar på hotellet för att kunna duscha och raka sig innan avresan. Det är en frostkall morgon med några minusgrader.
Klockan är nu 6:30 och det står flera taxibilar vid stationen som gör reklam för fast pris till Malmö Airport. Simon åker inte taxi så ofta så han väljer en med ett namn han känner sig trygg med; Taxikuriren.
Han viftar med handen till chauffören som står vid sidan om bilen och denne ber honom att sätta sig fram eller bak i taxin. Simon sätter sig där framme för att få en stunds konversation en halvtimme innan de når flygplatsen. Taxichauffören presenterar sig som Kim och Simon ser på taxilegitimationen i fronten att hans fullständiga namn är Kim Sulocci. Simon får antydningar till den svenska skådespelaren med samma namn och inleder konversationen.
     ”Ser att ditt namn är Kim Sulocci. Är du i samma familj som skådespelaren med samma namn?”
Kim skrattar och säger ”Det är inte första gången jag hör det från en kund. Nej, vi är inte släkt på något sätt. Vår släkt kommer ursprungligen från Serbien. Vi hade ett så krångligt efternamn som ingen kunde uttala så min far tog namnet Sulocci i stället som var närbesläktat med ursprungsnamnet”
     ”Så, du kommer från Serbien då Kim?”
     ”Nej, jag är född och uppväxt i Sverige, men genom min familj har jag många vänner från Serbien och i Serbien. Vi brukar åka dit på semester varje år. Förstår att du ska ut och flyga. Vart ska du åka?”
Simon anar plötsligt oråd och tänker på Admirs ord till honom ”Passa dig noga, Orlovi har ett nätverk överallt i Europa” Han chansar på ett resmål och berättar en vit lögn som ligger nära yrkeslivet han hade förut.
     ”Jag ska flyga till München på en affärsresa över dagen. Går allt bra kan jag vara med och etablera en ny kedja av klockbutiker i Sverige”
     ”Då ska jag hålla tummarna för dig. Ja, du flyger det går ju fortast. Annars är det trevligt med Tysklandsbåten och att dricka Gammeldansken på färjan. Är du klockmakare idag?”
     ”Jag har sålt min klockbutik jag hade i Malmö, Klock-Gustaf. Trodde jag var klar för pensionärslivet. Men så dök detta upp i stället.”
     ”Aha ja, Klock-Gustaf. Där har jag varit någon gång och köpt en klocka till min fru. Minns det som en fin butik” säger Kim till Simon.
     ”Tackar för det omdömet. Ja, nu har jag chansen att få starta upp något nytt igen. Det ska bli spännande, men samtidigt lite kusligt i dessa ovissa pandemitider.”
    ”Ser inte att du har något bagage eller portfölj med dig till mötet. Ska du bara skriva på ett färdigt avtal? Ursäkta min nyfikenhet.”
     ” Jo, du har rätt, Kim. Allt är i stort sett klart. Det som återstår klarar en penna av att underteckna”
     ”Glöm inte att ta på dig munskydd på flygplatsen. Sen kräver de flesta inreseländer att du har tagit ett Covid-19-test de senaste 48 timmarna som är negativt”
    ”Milda Moses, Kim. Munskydd kan jag köpa, men något testresultat har jag inte med mig. Hur gör jag då?”
    ”Gå direkt in i flygterminalen. Innan Pressbyrån på höger sida har Svea Vaccin en mottagning. Där kan du ta ett test och få ett resultat inom 15 minuter. Det kostar mycket pengar. Men utan det kommer du inte in i Tyskland”
     ”Då är jag lite i tidsnöd. Hoppas jag kan hinna med även det”
”Jag ska trampa på gasen så tjänar vi fem minuter på det som är kvar av resan. Men får jag fortkörningsböter får du betala dom”
     ”Självklart. Bara ge järnet”, säger Simon.
  När klockan är 7:00 anländer Simon till Malmö Airport. Han följder Kims anvisningar och går raka spåret till Pressbyrån och köper munskydd där. Sen går han in till Svea Vaccin som ligger bredvid och tar en nummerlapp för ett Covid-19-test. Det är tre personer före honom i kö. En kvart senarefår han göra testet med ett stick i fingret av en sköterska som är säkerhetsutrustad mot smittan. Han ombeds att vänta utanför och inte träffa människor eller gå i affärer förrän testresultatet är klart. Det ska ta 15 minuter. Det tar en halvtimme. Simon får besked att provet visar negativt och han får ett papper på det han kan ta med sig till incheckningen.
Nu är klockan 7:50, flyget till Tuzla går om en timme. Simon har inte köpt biljett än. Än en gång får han ta en språngmarsch till Wizz Airs resebutik på Malmö Airport. Men turen är än en gång framme så Simon kan köpa biljett och komma med flyget som avgår 8:50. Incheckningen, då han inte har bagage går smidigt.

Klockan 11:00 är flyget framme på Tuzlas internationella flygplats. Efter att utan problem passerat alla pass och tullkontroller söker nu Simon efter en taxi till Tuzla centrum. Utanför flygplatsen ser han olika taxifirmor som Berta Taxi Tuzla, Taxi Tuzla Aid och Bingo Taxi Tuzla. Simon väljer Taxi Tuzla och ger chauffören adressen: Marca Cara 20. Av försiktighetsskäl vill Simon inte ange adressen, Ademira Blaganovica 17, som är det egentliga målet på färden. Den ligger tre kvarter från dit han vill taxin ska köra honom.
När Simon satt sig bak i taxin som chauffören anvisat honom ser han att chauffören får ett telefonsamtal i mobilen. Mellan honom och chauffören är det ett kraftigt plexiglas. Chauffören tittar på Simon samtidigt som han pratar i telefon på ett språk han inte förstår. Simon läser av kroppsspråket som att han ger en beskrivning på en person. Simon får en ingivelse att det är han själv chauffören beskriver för den han pratar med i mobilen. ”Är jag förföljd ända hit?”, flyger tanken i Simons huvud. Chauffören lägger på sin mobil, sätter upp en hand i luften och startar upp taxin, en stor svart Mercedes 290.
Från flygplatsen till Tuzla centrum är det 25 minuters bilfärd. Priset är redan avtalat med chauffören och kostar 15 Euro. Vägen till Tuzla är en vacker bilfärd. Det vimlar av stora åkrar och natursköna områden innan centrum nalkas med mängder av religiösa monument, vackra parker och mäktiga sekelskifteshus.
När taxin stannat, öppnas en lucka i plexiglaset och en kortterminal kommer fram som programmerats för 15 Euro. Simon drar kortet och slår sin kod. Sen dras kortterminalen in i taxin och luckan till plexiglaset stängs åter. Chauffören viftar med kvittokopiorna åt Simon i en gest om han önskar få ett exemplar. Men Simon vinkar avvärjande gör en hälsning med handen och stiger ur bilen.
Han står nu på gatan; Marca Cara och ska bege sig mot huset han memorerat vägen till i minnet några kvarter bort. Huset där han tror att Mirsad gömt skatten och arvet som Admir ska ha.
Simon ser sig om och får hela tiden en känsla av att han är förföljd trots att gatan nästan är folktom. Han stannar vid slutet av gatan vid Kiosk Duhan och köper en Ledo-glass för 1 Euro.

Simon går runt kiosken och spanar och ser om han finner några rörelser på gatan eller i husen. Men det är fortfarande en omgivning som inte gör några konstiga rörelser inom Simons synfält. Han äter upp glassen och fortsätter fram till målet för resan: Ademira Blaganovica 17.

Det är ett rappat vitt hus, kantat med svarta staket. Fönstren är täckta av luckor med grå jalusier. Det finns en elledning på taket som samlats runt en mast. Första ingivelsen är att här inte bott någon på länge. Men växter och planteringar är välskötta så någon har fått i uppdrag att ta hand om den yttre miljön tänker Simon. Ytterdörren har inte ett vanligt nyckellås utan ett kodlås. För att kunna komma in måste man kunna kombinationen till låset. Än en gång tänker Simon på ledtråden ”Kod 17”. I bostadsrättföreningen där Simon bor tänker man inom kort byta ut dörrar och lås till säkerhetsdörrar med kodlås. Det blir då en unik femsiffrig sifferserie till varje dörr. ”Kan det vara samma här?” tänker Simon, ”en sifferserie på fem siffror. Hur ser den ut?”  

På klockbutiken som Simon sålde hade de länge en analog telefon på kontoret med en gammal nummerskiva. På den fanns 9 siffror plus 0 för att kunna slå telefonnumret. Men även bokstäver fanns på nummerskivan tillhörande varje siffra. Simon minns att siffran 1 hade inga bokstäver, men för siffran 2 fanns A, B och C. ”Om man då tänker omvänt och finner siffrorna för bokstäverna KOD och lägger till 17, vad blir det då?”,resonerar Simon med sig själv. För bokstaven K finns då siffran 5, för O finns siffran 6 och slutligen finns för D siffran 3. Kombinationen kan då vara 56317. ”Kod17 är sifferkombinationen 56317”, tänker Simon halvhögt.
Simon ser sig om. Fortfarande syns allt vara helt stilla i omgivningarna. Han går fram till dörren och kombinationslåset och trycker in sifferkombinationen: 56317. Dörren öppnas och någonstans inne i huset hörs en speldosa som börjar spela ”Willkommen! And bienvenue! Welcome”, från musikalen Cabaret. Den spelar refrängen tre gånger för att sedan sluta. Simon går några steg in i huset. Då stängs dörren bakom honom med en kraftig smäll. Sen hörs ett ljudligt och bullrande skratt. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho ”. Samma skratt som den jovialiske tomten i Kalle Ankas Julafton som sätter Ok på dockorna han granskat.

Simon tittar på dörren han gått in genom. Det fanns ett kodlås på utsidan utan nyckelhus. Från insidan på dörren ser han inget sådant kombinationslås, utan bara ett handtag. Synligt ser det ut som en dörr man inte kan öppna inifrån och ut. Vare sig med nyckel eller en kombinationskod.
Simon känner att han är inlåst, dessutom är fönstren täckta med tjocka jalusigardiner. Det såg han utifrån. ”Hur kommer jag ut från detta hus?” tänker Simon för sig själv. Nu hade han inget annat önskat än att hans hund Alice varit med honom. I sådana här situationer verkar Alice lugnande och ger Simon trygghet. Men nu var han själv. Han hittar och tänder belysningsknappen och går från rum till rum i huset han känner sig instängd i. Huset är vackert inrett med vackra klassiska möbler och mycket konstverk på väggarna. Inget verkar bekant med tavlorna som hänger där. Men utan att Simon är kunnig på konst förstår han att det måste vara konstverk som betingar ett högt pris när de köptes in. I övrigt, ett sovrum med en dubbelsäng, ett stort bibliotek med en läsfåtölj vid fönstret. Vidare ett TV-rum med en stor liggsoffa. I alla fönsterkarmar finns det krukväxter. Både gröna växter och blommande växter. Alla till synes friska och nyvattnade, känner han på jorden. Köket är påkostat med exklusiv inredning med en bardisk i mitten och vinhyllor fyllda med olika vinsorter från golv till tak.

Simon öppnar kylskåpet och sen frysen i köket. Alla står helt tomma, men är inte avstängda. Han går in i badrummet som förutom dusch och WC har tvättmaskin och en torktumlare. I anslutning till badrummet finns bakom en massiv glasvägg också en liten bastu.
Simon får intrycket att här bott en enda person genom åren. Sen har någon fått förtroende att vårda och ta hand om huset och dess trädgård i avvaktan på att ägaren ska återvända. (Är det Admir?)

Men nu gäller det att finna skatten och arvet som Admir har blivit testamenterad. Simon fann biblioteket rofyllt och en plats för att tänka. Så hans sätter sig i läsfåtöljen och börjar fundera igen på nyckelorden: Kod 17. ”Med hjälp av Kod 17 finner jag skatten i detta hus” tänker Simon. ”Men var ska jag börja?” Simon reser sig upp och går igenom rum för rum. Tittar i golv, väggar och i tak för att finna något som kan ge en ledtråd för Kod 17. Han öppnar alla lådor i varje rum. Men de flesta lådor är helt tomma förutom i köket där det finns bestick och hushållsartiklar. I biblioteket går han igenom alla boktitlar. Det finns säkert över 1000 böcker, men ingen av dem ger någon känsla i magen för Kod 17.
Simon sätter sig i läsfåtöljen i biblioteket igen. Han tänker högt.
”Mirsad lekte med Admir som liten och gav honom gåtor i form av ett ord och några siffror. Det skulle vara svårt. Men inte för svårt. Belöningen för Mirsad var ju att Admir löste gåvan och jublande sprang emot honom för en stor kram när gåtan löstes. Denna gåta är inte svårare än den Admir fick då. Så tänk enklare. Var finns gåtans lösning?”
Simon skakar på huvudet, går upp från läsfåtöljen och lever sig in i vad en 10-årig Admir hade börjat leta. För det var till den pojken Mirsad har gömt sin skatt. Svårt, men inte för svårt.
Simon börjar titta sig omkring och det första han nu ser när han lever sig in i en liten 10-årig pojkes värld är alla tavlorna. ”Varför har gammelfarbror så många tavlor på väggarna?” Hör han sig själv säga.
Simon börjar granska tavlorna. Dom är många. Han går i rum efter rum, tittar på motivet om det kan ge någon vägledning. Men även nu går Simon bet. Simon säger till sig själv ”Tänk ännu enklare, svaret ligger i tavlan” Så Simon går igenom tavla för tavla ännu en gång och tittar denna gång på konstnärens namn på tavlan. En tavla fångar efter en långs stund Simons intresse. Det är en tavla med ett trädgårdsmotiv. Tavlan hänger i TV-rummet. Konstnären har målat en stor trädgårdstomt och i bakgrunden verkar det finnas massor med träd. På tomten leker en liten pojke och sparkar boll. Bredvid honom står en man och ger en stor hund en vänlig klapp på nosen. Simon försöker se konstnärens namn men ser inte i det dunkla takljuset. Han flyttar en bordslampa mot tavlan, sätter i kontakten och ser då konstnärens namn. Signaturen säger att konstnären heter Konrad Danielsson och tavlan gjordes år 2017, vilket konstnären skrivit bredvid sin signatur. Nu förstår Simon gåtans lösning. Konrad Danielsson är förkortning för ”Kod” och år 2017 är ”-17”. Alltså Kod 17.
Tavlan är inte så stor och väcker ingen uppmärksamhet gentemot de andra tavlorna. Simon lyfter försiktigt på tavlan och känner att det går ganska lätt. Drar slutsatsen att tavlan antingen tagits ner på sistone för att dammas av eller hängts upp nyligen.
Bakom tavlan ser Simon ett litet kassaskåp i väggen med ett kombinationslås. ”I kassaskåpet finns Admirs skatt och arv”, tänker Simon. ”Men vad är kombinationen för att låsa upp det?”
Än en gång sätter sig Simon i läsfåtöljen i biblioteket och funderar.
”Vad ger en gammal man för sifferkombination på ett kassaskåp till en 10-årig Admir som efter många gåtlösningar nu nästan funnit skatten bakom tavlan? Tänk enkelt och kanske ännu enklare än så. För 20 år sen hade Admir stått på denna plats, där jag nu står och Mirsad vill inget annat än att Admir finner sifferkombinationen så snabbt som möjligt så han får sin kram och uppskattning efter att ha funnit skatten. Lösningen ligger åter i Kod 17”
Simon börjar med att slå sifferkombinationen för att komma in i huset;
56317. Men låset på kassaskåpet svarar inte på detta. Simon funderar igen: ”Tänk enkelt och ännu enklare” Simon får plötsligt en ingivelse att bara dra sifferhjulet på kassaskåpet med att börja på 1 och sen skruva hjulet till 7. Koden är ju 17 (Kod 17) Kassaskåpet öppnas plötsligt och i bakgrunden hör Simon en speldosa, samma som när han steg in, spela. ”The Winner takes it all” Följt av den fryntliga tomtens ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho”.
Inne i det lilla kassaskåpet ser Simon ett stort antal tygpåsar. Han sätter sig i liggsoffan och öppnar upp rosetten i tygpåsen. I påsen som öppnats ser han mängder av skimrande kristaller. Utan att ha någon kunskap om ädelstenar drar Simon slutsatsen att det ligger diamanter i påsen. Han räknar till att det finns 50 diamanter i denna påse. Sen räknar han alla påsarna i kassaskåpet till fyrtio. Admirs skatt och arv efter sin fammelfarbror är fyrtio tygpåsar med diamanter. Totalt 2000 diamanter.
Simon drar sig till minnes ett program på TV som handlade om investeringsdiamanter. Programmet handlade om att det i Pandemitider var lönsamt att investera i Guld eller Diamanter. Små guldtackor i 18 karat som vägde 50 gram hade ett pris på 25 000 kronor. Men en ännu bättre investering enligt programmet var i diamanter. En naturlig diamant med en viss slipning på mer en Carat kunde betinga ett värde på 20 000 kronor. Simon var amatör på området men beräknade att i runda svängar var värdet på Admirs arv i diamanter värt minst 40 miljoner kronor.

Admirs gammelfarbror var måhända på grund av en stroke intagen på ett hem och klarade inte sig själv. Men när det gällde ekonomin verkade han vara klar i huvudet. Det arv Mirsad fått efter sina föräldrar i form av brunkolsgruvan, hade han någon gång i sin livstid investerat i diamanter. Eftersom han inte fick några egna barn blev Admir den han sparat och ville ge sin förmögenhet till efter sin tid på jorden.

Simon plockar ut de fyrtio tygpåsarna och funderar ”Hur går det att frakta fyrtio diamantpåsar till ett värde av 40 miljoner kronor genom tullen?” Samtidigt tänker Simon att hans uppdrag var bara att lösa gåtan, finna skatten och försöka ta den tillbaka till Admir i Sverige. Han tänker inte bli en smugglare för Admirs räkning utan deklarera de diamanter han för hem till Sverige i Tullen. Om de då lägger på avgifter eller annat då får de göra det.
Simon letar i köket och finner en plastkasse från Lidl i en låda. I den stoppar han ner de fyrtio tygpåsarna med diamanter. Men nu gällde också en annan sak, att försöka ta sig ut från huset. Simon lyckades att komma in, men det verkade inte finnas någon kod för att komma ut.
Med plastkassen från Lidl med 40 miljoner i diamanter går Simon mot dörren för att ta sig ut. Han ser inget kombinationslås eller nyckelhål för att ta sig ut. Bara ett handtag. Simon tar tag i handtaget och dörren bara öppnar sig. Bakom sig hör han en speldosa spela ”So long, Farewell” från musicalen Sound of Music.

Det tar inte långt tid efter att Simon tagit sig ut från huset att han kan stoppa en taxi som tar honom till flygplatsen. Med plastkassen i handen går han till bokningscentralen på Tuzlas Internationella flygplats och bokar en hemresa till Malmö. Simon har tur för flyget till Malmö går redan om två timmar. Han finner en telefon på flygplatsen och ringer till Osman på Brokrogen som han antar varit orolig och undrat var Simon varit. Osman svarar omedelbart på uppringningen.
     ”Ja, det är Osman på Brokrogen, vad kan hjälpa dig med?”
     ”Hej Osman, det är Simon. Vill bara berätta att allt är Ok. Jag är på en flygplats nu och ska åka tillbaka till Malmö. Är det bra med dig och Alice?”
     ”Simon min vän. Så glad jag är att höra din röst. Vi har alla varit riktigt oroliga för dig. Här hos oss är allting bara bra. Alice längtar efter dig. Fastän jag gett henne min bästa mat så lägger hon sig vid dörren och gnyr väntande på sin husse”
     ”Ja, jag och Alice har aldrig varit ifrån varandra så här länge, det är över ett dygn nu. Jag längtar verkligen lika mycket efter Alice som hon nu längtar efter mig”
     ”Har någon frågat efter mig, Osman?”
     ”Nej, ingen har frågat efter dig. Men jag har fått ett konstigt flygblad i min låda. Ett flygblad om Herr Johanssons Solskensprodukter och en konstig text om att ”Av jord är du kommen. Av jord skall du åter vara. Kontakta oss om du inte vill lägga dig själv i jorden” Reklam för ett jordförbättringsmedel. Min restaurang har ingen trädgård utanför som behöver dessa produkter. Har frågat butikerna runtomkring men de har inte fått detta flygblad. Vad säger du om det, Simon?”
     ”Det är en lång historia att förklara. Jag tar det när jag kommer hem. Krama Alice från mig. Mitt flyg går om någon timme. Så vi ses ikväll Osman”

Flyget avgick 18:10 och ankom 20:20 på Malmö Airport. Simon deklarerar diamanterna i tullen och får betala 20 procent av värdet i tullavgift på diamanterna som tullen värderat till 50 miljoner kronor. Han får en faktura på 10 miljoner som ska betalas inom 30 dagar.

Från tullen tar Simon en taxi från flygplatsen direkt till Brokrogen i Malmö för att möta Alice och Osman.
Det blir ett stort kramkalas när Simon vid 22-tiden dyker upp på Brokrogen. Restaurangen är stängd på grund av de nya Pandemibestämmelserna om stängning efter 20:30 men Osman och Alice väntar utanför restaurangen på Simon.
Alice vet inte tills av glädje när hon ser Simon. Hon kastar sig upp i Simons famn och omfamnar honom med glädjeskutt gång på gång.
      ”Kära, kära Alice. Ja, nu är vi tillsammans igen. Aldrig, aldrig ska vi vara ifrån varandra så länge igen. Det här var ett undantag. Som jag har saknat dig min älskade vän”
Så stillar Alice sig när hon ser att Simon verkligen är tillbaka och de går alla in på Osmans restaurang.
     ”Tyvärr får jag av Pandemibestämmelser inte servera något efter 20:30. Men jag har lagat mat som jag lagt upp i kylen på din lägenhet som du bara kan värma i mikron där. Välkommen hem min fine vän. Du behöver inte vara orolig för Alice hon har ätit och tröstätit hela tiden du varit borta. Tror bara hon behöver vatten för natten”
     ”Tack, min vän. Ja, det har varit en händelserik dag. Nu går jag hem med Alice och jag tackar dig av hjärtat för allt du gör för mig”
     ”Bäste Simon, du är min vän. För dig och Alice gör jag alltid allt. Du kan tro att vi haft mysigt med Alice.”
Efter en natt med nio timmars oavbruten sömn vaknar Simon i sin lägenhet på Västra Ryttmästargatan. Han ser Alice ligga vid hans sida om sängen och snarka. När så Simon vaknar och reser sig ur sängen så vaknar Alice med ett ryck och lägger sin tass på Simons knä för att visa att även hon är vaken.
Simon gör frukost och brygger en kaffekanna med riktigt starkt kaffe. Sen går han in i sitt arbetsrum i lägenheten. Öppnar upp datorn till sin hemsida och skriver där ”Bäste klient. I år kommer jag att ha semesterstängt för att vara i Kode i det vackra Bohuslän en vecka från den 1/7”
Simon kopplar Alice och tillsammans går de den 30 minuter långa promenaden till kontoret på Kaptensgatan. När Simon öppnat upp kontoret lägger han diamanterna i en kylbox på skrivbordet tillsammans med fakturan på 10 miljoner från Tullen. På kylboxen har han lagt en lapp märkt: ”Kod 17”. I kylboxen har Simon också lagt en lapp om sitt privata bankkonto på Nordea.

Tre dagar senare är kylboxen försvunnen på kontoret. På Simons privata konto är det samma dag insatt 400 000 kronor. Ett brev från Polisen i Kode har också kommit till Osmans restaurang med mobilen han sände dem. Osman skojade med Simon när han fick brevet. ”Mysteriet med Postnord, brevet som försvann”
Efter någon dag kommer det ett brev till Simons detektivkontor. I brevet står det från en okänd avsändare:
”Du undrar kanske varför du och Osman fick ett flygblad från Herr Johanssons Solskensprodukter? Det var från mig Admir, som såg till att ni fick det i era brevlådor. Det var inte för att skrämma dig eller Osman. Det var bara för att Ni skulle vara extra uppmärksamma och försiktiga för att råka på Håkan Johansson. Eller Surovo, den hemske som han kallas i mina förra kretsar. Kan också berätta att jag och min familj nu bor bra på en skyddad plats och i en trygg miljö. Tack för all hjälp Simon. Du är verkligen bäst på det du gör. Krama Alice från mig”

När Simon läst brevet känner han att han kan andas ut. Ingen Orlovi eller Surovi som jagar honom. Det kändes som en lättnad i sinnet. Simon ser på almanackan att det idag är måndag den 22 mars. I morgon fyller gode vännen Osman 60 år och Simon har ännu inte köpt någon present. På fråga till Osmans hustru vad han önskar sig svarar hon ”Varför inte köpa en ny och spännande bok?” Simon går med raska steg till Triangelns köpcentrum och letar upp Akademibokhandeln han vet finns i centrat på plan 2. Då han inte själv läser så många böcker tar han hjälp av en säljare i butiken.
     ”Hej”, säger Simon” ”jag har en god vän som fyller 60 år och som önskat sig en spännande bok. Vad tycker du att jag ska välja till honom?”
     ”Våra mest populära böcker ligger här på bordet”, svarar säljaren ”nästan samtliga på topplistan är mysterieböcker eller detektivromaner”
Simon läser titlarna och författarna, det är:

• Mysteriet med den försvunna hundmatsfabrikören.
  Av Mats Svensson.
• Jakten på de försvunna dörrhandtagen till en Fiat Panda.
  Av Mikael Wallteg.
• Dramat om omelettkocken.
  Av Magnus Hansson.
• Det hemska midsommarmardrömsmordet.
  Av Stefan Ahlgren.
• Mysteriet med greven i pyjamasbyxorna (som visste allt).
  Av Björn Sandström.

Sista boken på populärlistan heter Mysteriet med den Röda ballongen. Av Monika Rolf. Vinnare av det prestigefyllda Nilsson-priset år 2020.

”Vilken tycker du jag ska välja?” frågar Simon säljaren.
”Din vän fyller ju 60 år. Varför inte köpa alla de sex populäraste böckerna i Sverige just nu. Gör du det kan jag ge dig 20 % i mängdrabatt.
”Taget” säger Simon och får strax de fint inslagna böckerna med sig en stor pappkasse.
Simon tänker för sig själv ”tänk om man ändå hade kunnat skriva en bok. Med alla uppdrag jag gör att det kunnat bli spännande böcker.”

————————————————-
Bakgrund för nya läsare. Vem är Simon Hammar?
 Simon Hammar är en privatdetektiv med kontor på Kaptensgatan 14 i centrala Malmö. Tillsammans med sin hund Alice tar han sig an uppdrag inom ramen för affärsidén som lyder:
 ”Alla ärenden av moralisk eller monetär bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.”
Tidigare drev Simon en klockaffär i Malmö: ”Klock-Gustaf”, men sålde verksamheten när han gick i pension. På inrådan från sin gode vän Osman, som driver Brokrogen i närheten där Simon bor, startade han upp sin verksamhet för lite mer än ett år sedan. Simon har haft några uppdrag förut som är beskrivna i tidigare inlägg.
————————————————
Det är ett år i pandemins tecken. Idag står kalendern på fredag den 11 december 2020. Klockan är 13. Malmö är inte en stängd stad, men i nästan alla handelshus och restauranger är det betydligt färre kunder än vanligt. Framgångsrika restauranger, har knappt en handfull besökande gäster. Kanske inte av rädsla för att gå ut, utan mer en svalnande hyggekänsla att få njuta fullt ut på sitt stamställe. Säkerligen klokt, med tanke på faran, att stanna hemma, men förödande för den enskilda krögaren.
Simon och hans detektivbyrå blir självklart också påverkad av detta tidens tråkiga tecken.

Simon och Alice hade, som de så ofta gjorde på vardagarna, tagit en lunch på Perssons kök & Bar på Storgatan. Labradoren Alice har varit Simons trogne följeslagare och kompanjon sen han fick henne som valp för lite mer än två år sedan av grannen en trappa upp där Simon bor.
Simon väljer i första hand ”Dagens rätt” till de båda men ser han att det inte passar Alice smak, väljer han istället från A la Carte menyn.

     ”Ja, du Alice. Nu har vi inte haft en klient på över en vecka. Det finns ingen mening att vi sitter här och häckar. Vad säger du om att vi stänger vårt kontor och öppnar upp i mitten av januari istället.”
Alice protesterar inte utan viftar glatt på svansen som för att säga ”Vart du än går, följer jag med dig. Där du går är jag också lycklig”
Simon ringer upp sin webbyrå som har gjort hemsidan ”privdetsimha.se” och ber dem uppdatera hemsidan och göra en skylt han kan sätta på dörren att detektivbyrån är stängd från och med 11 december 2020 och öppnar åter den 11 januari 2021. Han ber dem att klistra skylten på dörren till kontoret också när de är klara eftersom han från och med nu är på julledighet.

Simon stänger så sitt kontor i Malmö. Dessförinnan har han slängt varor från kylskåpet som inte håller tills han öppnar igen i januari. När han ser ut i omgivningen från trappan skådar han ett hav av juleljus. Vartenda fönster och skyltfönster så långt hans öga når är tänt med julens ljusa och varma budskap.
Alice gnyr innan Simon ska låsa som för att uppmärksamma honom om något.
     ”Kära Alice, vad är det du vill säga?” När Simon så ska låsa dörren och går ett trappsteg ner slirar han och faller pladask på marken. Samtidigt i fjärran hör han ett skratt.
     ”Var inte orolig Alice, jag mår bra. Men ser du varför jag snubblat?”
Alice pekar med nosen på bananskalet som ligger vid trappan.

     ”Någon har lagt ett bananskal på trappan för att jag ska göra mig illa, vem kan det vara Alice?”
Simon tar tag i Alice koppel som drar iväg och nosar de båda mot Lugna Gatan, en bit bort från kontoret. I eftermiddagsskymningen ser Simon en figur som springer bort längs gångbanan. Han kan inte urskilja vem det är men tror att det är en kvinna som på snabba fötter pinnar snabbt iväg längs trottoaren.
     ”Har en liten känsla vem som gjort detta Alice. Har du också?”
Alice tittar på Simon och viftar på svansen. Ja, Alice tror sig också veta vem det kan vara.
Så lämnar de båda vapendragarna detektivbyrån för detta år och vandrar hem mot jul- och nyårsledighet till bostaden på Västra Ryttmästargatan 17 a. Knappt tre kilometer från kontoret. De går längs Storgatan och passerar mängder med caféer och restauranger. Till exempel populära kvarterskrogen Bullen som vid denna tid på året normalt sett är fylld med gäster. Men även där syns glest med besökare från fönstren. Filmstaden är ett annat exempel, men de har valt att ha helt stängt. När de närmar sig slutet på Storgatan och viker in mot Fersens väg börjar Alice gny och peka in med nosen på Restaurang Atmosfär som ligger på hörnan.
     ”Vad känner du Alice? Är det personen vi följde som har flytt in hit?”
Simon ställer sig vid restaurangens fönster och tittar in, men ser ingen annan än bartendern som förbereder kvällen med att fylla på flaskor i baren och torka av bardisken. Efter ytterligare 15 minuters promenad förbi Simhallsbadet, Stadsbiblioteket och Kronprinsen är de så hemma.
Simon tar av Alice kopplet när de kommer in och tar posten som kommit med in i vardagsrummet för att läsa i sin favoritfåtölj. Som alltid är det mest direktriktad reklam i posthögen. Men han ser också ett kuvert med loggan för Brokrogen på. Gode vännen Osman har skickat ett brev till honom. Han öppnar och läser:
Käre Vän!
Det här året är inte som det brukar. Normalt sett har vi fullbelagt med gäster alla juldagar, mellandagar, nyårsdagar, ja ända fram till trettonhelgen på min krog. Vi har alltid varit en oas både för stamkunder och de som suttit ensamma över helgdagarna. Den manteln kan vi inte axla i år och det ska vi inte heller när det råder en pandemi över hela världen. Det här brevet är till dig, som jag personligen vill invitera till min krog på julafton och nyårsafton. Alla andra dagar fram till trettonhelgen kommer jag tyvärr att ha en stängd dörr. Jag tror att just Du behöver den gemenskap Brokrogen kan ge Dig i år liksom tidigare år. Du är en av de blott 18 personer, för att klara myndigheternas krav, jag bjudit in till min krog i år. Då jag endast vill ha öppet till klockan 20, börjar vi jul- och nyårsfirandet redan klockan 12 dessa dagar. Alla andra besökare som vill besöka min krog kan när som helst gå in digitalt på www.brokrogen.se  Då får de se allt som händer på krogen. Jag har lagt ut 8 kameror. Allt går att se, även när kockarna jobbar i köket. De digitala gästerna kan också beställa hem mat (i samarbete med Taxi 97) och jag har även lagt ut musikquiz vi tidigare spelat in på krogen och liveunderhållning. Bland annat har vårt populära husband ”Tre fula bröder & en grann Quinna” gjort en julspecial som jag lagt ut på hemsidan. De har även lovat att lägga ut surprisevideos under dessa två dagar. Har även bokat en mycket speciell bartender på julafton och nyårsafton. Ni minns väl ”Lill-Perra” från årets sommarprogram från Spångens Gästgivarhus? Vilken succé han gjorde där. Lill-Perra bor dessutom i våra kvarter. Han kommer att vara med oss och bjuda på sig själv med vitsar och anekdoter så det står härliga till i vår bar. På detta digitala sätt kan alla, även icke inbjudna i år vara med på min krog, men drycken får de ordna själva hemma vid datorn. Provade själv sändningen från min Smart-Tv. Det är ju som att vara ”där” när man kopplar upp sig.
Så välkommen. Kan du inte närvara, meddela mig snarast. Det är många som i år vill vara De Aderton Brokrog-gästerna dessa två helgdagar.
Glada hälsningar

Vännen Osman.

Simon känner sig smickrad och ringer genast gode vännen Osman för att bekräfta att han och Alice är med på krogen de inbjudna helgdagarna.
     ”Tack, Osman för att du tänkte på mig och Alice. I år hade vi nog inte räknat med att kunna fira jul- och nyår på din krog som vi brukar. Vilken fin idé med den digitala krogen också. Då kan ju alla andra som vill vara med sitta hemma men ändå njuta ett krogbesök via sin teve. Tack än en gång, Osman”
   ”Bäste Simon, du är en av mina finaste vänner. Så jag säger bara välkommen”

Några dagar senare den 19 december går Simon med Alice till detektivkontoret för att se om det kommit någon post dit innan jul. Simon låser upp postlådan utanför kontoret men ser bara reklam som inte borde vara där eftersom det står ”All reklam undanbedes, vänligt men bestämt” på postlådan. Alice skäller sen innan Simon hunnit öppna upp dörren till sitt detektivkontor.
     ”Alice, vad är det du vittrar. Har någon obehörig varit här?
Simon går in på kontoret, ser inget konstigt vid en första anblick. Men när han tittar på skrivbordet ser han ett stort rosa kuvert ligga där. Utanpå kuvertet står det:
”Ja nog är du en lite privat detektiv alltså, du är ju inte ens på ditt kontor och tar emot kunder”
Simon sätter sig ner på kontorsstolen och öppnar kuvertet. Då läser han:
För att vara en privatdetektiv och ha det som ett så kallat yrke är det förvånansvärt lätt att ta sig in i dina hemliga rum. Jag bad bara vaktmästaren som sköter fastigheten om hjälp att öppna den stängda dörren så jag kunde ta mig in. Visserligen sa jag att jag var din fru och behövde hämta medicin som du akut behövde ha innan en flygresa du skulle göra. Men ändå! För mig har du alltid varit ganska kär i ditt sinne, men inte speciellt smart om jag får säga så. Nu undrar du varför jag är här. Det kan jag berätta. Släpp nu allting du har i form av jullättja och egoistiskt tänk på dig och din vovve som inte ens kan spåra en bananterrorist. Min far, som du känner så väl, behöver hjälp och det precis akut, nu. Ja, hör mig NUUUUU!!  Med tanke på allt gott jag och min far gjort dig, så ser du till att hjälpa oss på en gång. Ring mig så fort du läst brevet!!!!
Kramar, brukar man avsluta ett brev med,
men det får du när du förtjänat dem.

Amione
078-3578472

Simon suckade högt och sa. ”Ahnäääää, ska jag nu behöva dras med henne igen”
(Amione var en tidigare flickvän till Simon han träffat på en tur till Dragør för många år sedan. De var ihop i sju år men Amione gjorde slut då hon valde sin private tränare Bogdan istället för Simon som sin pojkvän. *
(* Se historien om; En man, en hund en vinter i Malmö)

Då det bara är fem dagar till julafton och Simon inte vill missa Osmans julinbjudan ringer han upp Amione som svarar direkt.
     ”Hej, det är Simon. Ser att du olovligt tagit dig in på mitt kontor och dessutom försökt att få mig mörbultad med ett bananskal på min trappa”
     ”Hej, Simon. Kul att höra ifrån dig. Jo, jag mår bra. Tackar som frågar. Det är kanske lite knepigt omkring oss i dessa Corona-tider, men annars är allt bra med mig. Du är verkligen rar i din omtanke att fråga hur jag har det nuförtiden”
     ”Om allt är bra, varför ska jag då hjälpa dig? Du har ju din biffige Bogdan omkring dig. Han kan väl hjälpa dig? När du berättade om honom hade han ju alla goda ting som jag inte stod för”
     ”Jodå, Simon. Bogdan hade kunnat hjälpa mig, men Bogdan lever inte för mig längre. Han drog till Danmark för ett år sedan och jag har inte sett honom sedan dess. Han lämnade en lapp på köksbordet. Innan jag hunnit att vakna skrev han att han inte ville vara ihop med mig längre. Att han skulle dra iväg till sina riktiga polare i Köpenhamn, att han tröttnat på mig. Sen fes han iväg och stack. Du är mitt sista hopp när det gäller att hjälpa min far”

     ”Med tanke på vilken usel attityd du har till mig, varför skulle jag ens tänka på tanken att hjälpa dig?”
     ”Gullige, lille Simon. Innerst inne har du aldrig glömt bort din kärlek till mig. Sen vill du vara den vite riddaren på hästen och rädda min far för att visa mig hur stark och duktig du är”
     ”Ja, du är dig lik. Lika självsäker att jag bara har dig i sinnet. Men, Ok. Jag kan hjälpa dig på ett enda icke förhandlingsbart villkor”
     ”Det får du, även om jag vet att det går att förhandla bort, hur lyder det så kallade icke förhandlingsbara villkoret?”
     ”Jag ger det fyra dagar att lösa. Alltså till och med den 23 december. Har jag inte löst det till dess får du åka till Köpenhamn och leta upp din pojkvän Bogdan som löser det åt dig. Vad handlar detta om din far förresten?”
     ”Min far, som du väl känner sen vi var tillsammans, har blivit utsatt för ett bedrägeri. Den siste februari måste han lämna sitt hus på grund av ett lurendrejeri. På den korta tiden kan han inte få en lägenhet via att ställa sig i en bostadskö, inte heller har han pengar att köpa en lägenhet. Enda möjligheten för honom om du inte löser detta är att han får bo hos dig och din vovve.”
     ”Vovven är en Labrador som heter Alice, kalla av respekt henne med detta namn, men vem är bedragaren som lurat din far?”
     ”Min far är 84 år. Han tror på sina medmänniskor precis som han uppfostrat mig till att göra. För en månad sedan blev han kontaktad av en mäklare som ville köpa hans hus. Han erbjöd min far fem miljoner för gården som värderats till en miljon. Dessutom skulle min far, förutom miljonerna, få en bostadsrättslägenhet i centrala Malmö på köpet. En tvårumslägenhet med balkong på Mellanheden. På det sättet skulle han komma närmare mig och kunna återvända till sin hemstad Malmö”
     ”Det låter ju för bra för att vara sant, ringde han inte dig då för att du skulle hjälpa honom. Att han fick ett råd om han gjorde rätt i denna rent uppenbart osannolika uppgörelse?”
     ”Min far är precis som du Simon, det är väl därför ni alltid kom överens när vi var tillsammans. Han ville göra en bra affär för att imponera på mig sin dotter. Se vilken bra deal jag gjort och vilket stort arv du kommer att få i framtiden. Ni är så lika varandra när ni vill framhäva er själva i era egna tecknade Disney-sagor”
     ”Alltså, ska jag ta mig an detta då måste jag filtrera bort i huvudet alla dina idiotiska kommentarer. Vad hände sen med mäklaren och din far?”
    ”Min lille godtrogne far skriver på kontraktet. Mäklaren lämnar kvar en kopia och går sen ut i bilen för att hämta Champagne så de kan skåla för avtalet. Mäklaren fyller min far med Champagne och prisar hans beslutsamhet”
     ”Då är väl allting frid och fröjd, Amione?”
     ”Problemet, lille naive Simon, är att på kontraktet står att mäklaren köper gården för 50 000 kronor och att den så kallade bostadsrättslägenheten på Mellanheden är en affärslokal i en källare utan fönster och inte klassad som bostad: Den är värd högst 100 000 kronor. Hyran är dessutom på 5000 kronor i månaden. Min far är fattigpensionär och har 8000 kronor ut efter skatt varje månad.”

     ”Vad vill du att jag ska göra åt detta, Amione? Det låter mer som ett fall för din söte pojkvän Bogdan. Han kan nog massera mäklarens knäskålar till ett ännu bättre avtal?”
     ”Ja, men nu vill jag inte mörda mäklaren och ställa Bogdan, min far eller för den delen mig själv i fängelse för mord eller stämpling. Jag vill anlita den berömde privatdetektiven Simon Hammar som med sin vovve Alice löser detta fall”
     ”Ja, som jag sagt, jag tar på mig fyra dagar på detta uppdrag. Mest för att slippa ditt evinnerliga tjat, men också för att bevisa vad jag kan. Bor din far kvar på gården där jag var senast och vad heter mäklaren?”
Amione ger Simon alla uppgifter och nästa dag ger han sig i kast med uppdraget.

Det är den 20 december och Simon och Alice är på väg till mäklarbyrån ”Gottlieb Jr” på Hyllie Allé 13 i Malmö. Simon har innan på dagen ringt och bett att få en träff med Conrad Gottlieb som gjort förhandlingen med Amiones far och fått honom att skriva på de båda avtalen för gård och bostadsrätt.
Simon och Alice går in genom dörrarna till det nyöppnade mäklarkontoret. På bord och i fönster ser Simon lycka-till-önskningar i form av blomstergrupper som fortfarande är omgärdade med sina cellofanpåsar och kort om lyckönskningar. Simon och Alice är väntade. Mitt på mäklarkontoret står en reslig man, kring 40 år, som genast kommer fram och presenterar sig som Conrad Gottlieb. Det slår Simon att han är helt vithårig och ser i övrigt också kall ut. Han ber dem slå sig ner i soffan vid foajén och frågar vad han kan göra för dem. Simon tar genast till orda:
     ”Det har kommit till min kännedom att du tecknat ett avtal med min klient Armand Ione om en försäljning av hans hus i Rävinge utanför Ullared. I försäljningen ingår också en affärslokal i en källare på Mellanheden i Malmö. Stämmer det?”
     ”Det stämmer alldeles utmärkt Simon. Är du jurist som har tveksamheter kring vårt avtal?”
     ”Nej, jag jobbar som privatdetektiv. Min klient, Armand Ione, känner sig lurad på överenskommelsen. Går det bra om jag får läsa avtalet er emellan?”
     ”Självklart, Simon. Jag har skrivit ett avtal med en man som vill lämna sitt hus i Halland och flytta hem till Malmö sina sista levnadsår. Allt har gått rätt tillväga, kan jag försäkra.”
Conrad går fram till en hylla, letar i en pärm och tar sen fram några papper som verkar vara avtalen.
     ”Här är avtalet som Armand skrivit under. Solklart och seriöst”
Simon ber att få en stund att titta på avtalet. Det verkar vara ett vederhäftigt mäklaravtal med underskrift av Amiones far; Armand Ione.
     ”Jag är ingen expert Conrad, men vill du vara vänlig och ta en kopia på avtalet så jag får titta lite närmare på det”
     ”Inga problem Simon”. Så går Conrad till kopieringsmaskinen och kopierar alla sidor på avtalet om försäljningen av gården i Rävinge och köpet av bostadsrättslokalen i källaren på Mellanheden i Malmö.

Simon ringer till Amione och berättar om besöket hos Gottlieb Jr och Amione blir helt upprörd:
     ”Du är så satans, så in i helvetes djävla godtrogen. Så nu tror du också att min pappa har skrivit på ett godkänt avtal. Vad fan är det för fel på dig? Du kan hitta spöken i Ystad med din erbarmlige vovve, men inte se att min far har lurats att skriva på ett falskt djävla avtal. Jag trodde jag glömt, men nu kommer jag ihåg varför jag lämnade ditt satans tråkiga, själstömmande, unkna liv”
Simon svarar:
     ”Inget blir bättre av att du skäller på mig för en dumhet din egen far faktiskt har gjort. Jag berättar bara vad som har hänt idag. Allt är inte klart förrän allt är klart. Du är dessutom ingen större inspiratör för mig trots att jag egentligen inte behöver hjälpa dig eller din far. För att hinna med något innan tidsfristen löper ut så blockar jag från och med nu alla dina samtal i mobilen, sen tar jag kontakt med dig när mina fyra dagar jag fick av dig har jag gått. Försök inte nå mig på något sätt innan dess. Adjö!!” säger Simon i vredesmod.
Simon säger till Alice. ”Tror det är dags att vi tar kontakt med Amiones far Armand nu Alice”

Det är en ganska lång väg till Rävinge i Halland. Det är cirka 36 mil tur och retur från Malmö. Simon gör ett kort stopp på Rasta på Hallandsåsen, för en kokt korv med bröd till de båda, innan de fortsätter färden till Amiones far.
Det är knappt att GPS:en vill visa vägen in i skogen från vägen. Med Amiones vägledning hur de ska köra har de nu ändå kommit till rätt hus.
Det har fallit snö i Halland och de kör genom en ljuvlig allé i vinterbeklädnad.

Simon ser ett underbart boningshus omgivet av granar. Inte riktigt som han minns det. Sist han var här var det sommar. Taket på huset är snöbeklätt och hela vyn är som hämtat från ett julkort. Utanför boningshuset finns ett uthus, troligen en gammal lada. Allt tillsammans blir själva gården Armand har i sin ägo. När Simon parkerar bilen ser han en liten äldre, krumryggad man öppna dörren och vänta på sitt besök.

Simon går fram till trappan, sträcker fram armen för att göra en Coronahälsning.
     ”Hej, Armand, känner du igen mig? Det var ett tag sedan vi träffades”
     ”Hej, Simon, självklart minns jag dig. Klockmakaren från Malmö. Klockan jag fick av dig går så bra, så jag har inte ens behövt byta ut batteriet ännu. Kom in och sätt dig och känn dig lika hemma som senast du var här.”
Simon tänkte efter. Det måste varit 3–4 år sen han träffade Armand senast. Han var ihop med Amione då, men det hade börjat knaga i deras förhållande rejält vid den tiden.
     ”Jag tog min hund Alice med mig, Armand. Henne har du inte träffat. Hon är den enda kvinnan i mitt liv nu”
     ”Ja, min dotter börjar bli lika egensinnig som sin far. Men jag är glad att hon kontaktade dig så du kan hjälpa mig”. Armand pekar på stolen vid köksbordet där han satt fram en kaffekopp till Simon. Bredvid står ett fat med kakor. Han pekar på hunden.
     ”Vill Alice ha något? Hon har ju åkt långt” När han ser att Simon skakar på huvudet går han till skåpet och tar fram en djup tallrik. Låter vattnet från kranen rinna en stund för att sen sätta skålen på golvet till Alice.
     ”Har man åkt så långt som Alice i en bil, vill man ha lite vatten”
     ”Berätta med egna ord, Armand, vad är det som hänt?”, inleder Simon deras samtal.
     ”För en månad sedan knackade det på dörren. Jag tittade i dörrögat och ser en man med snövitt hår med en portfölj som vill få kontakt med mig. Han ser ärlig ut så jag släpper in honom. Vi sitter som vi gör vid köksbordet och han kommer genast fram till sitt ärende. Han presenterar sig som Conrad Gottlieb, jobbar som mäklare, och erbjuder mig fem miljoner kronor för att köpa mitt hus och tomt. Då han förstått att jag har en dotter i Malmö erbjuder han mig också en bostadsrätt, en två rummare i centrala Malmö, som ska ingå i köpeskillingen. ”På det sättet har du pengar på banken att slösa på din dotter och dessutom kommer du att bo närmare henne”, säger han. Han fortsätter diskussionen med att det är han själv som ska ha gården som sin och familjens sommarstuga. Att han ofta kört förbi här på sommaren och ser vilken idyll barnen kan ha på sommarlovet. Han avslutar vår kökssittning med en uppmaning att inte vänta allt för länge med beslutet. Att han har ett hus till i Rävinge-området han tänkte lägga ett bud på.”
     ”Hur tänker du då, Armand?”
     ”Jag tänker att en sådan här chans får man bara en gång i livet. Han bjuder mig ju fem gånger mer än gården är värderad till.”
     ”Vad händer sedan?”
     ”Conrad säger att han har ett färdigt köpekontrakt med sig som han erbjuder mig att läsa innan jag bestämmer mig. Jag ber honom visa mig kontraktet. Jag tar på mig läsglasögonen och synar alla delar i kontraktet. Det visar sig till punkt och pricka stämma med allt det han sagt. Fem miljoner för gården och dessutom en bostadsrätt i Malmö som ingår”
     ”Hur blir det fel då? Du säger ju själv att allting stämmer”
     ”Det är nu det mystiska händer. Han frågar om han kan få ett glas vatten. Jag reser mig från köksbordet, låter vattnet rinna en stund och sen får han glaset med vatten. Conrad ger mig en penna och säger att han har åtta dokument som kräver åtta underskrifter för att affären ska gå i lås. Fyra dokument får jag själv behålla som ett bevis på vad vi avtalat. Eftersom det är samma kontrakt som jag precis synat med lupp så skriver jag på alla åtta avtalen. När allt är påskrivet klappar Conrad med händerna i luften och säger ”Nu ska vi fira i Champagne” Sen går han ut till bilen och kommer tillbaka med en magnumbutelj Champagne som jag ganska snabbt dricker ur till sista droppen i flaskan i ren hänryckning. Conrad dricker inget för han säger att han måste köra”
     ”Hur upptäcker du sedan att du inte fått rätt pris för din gård?”

     ”Jag ser det först inte på kontraktet jag skrivit på utan först en vecka senare när jag får 50 000 kronor insatt på kontot. Jag ringer Conrad mäklare igen och han gratulerar mig igen till försäljningen och säger att pengarna på kontot är köpeskillingen för gården. När jag protesterar och säger att det är fem miljoner som vi var överens om bara skrattar han. ”Titta en gång till Armand på kontraktet du skrivit på. Där står 50 000 kronor och ingenting annat”, säger han. Jag blir förbannad och lägger på luren och sen tar jag fram kontraktet och där står det att jag sålt min gård för 50 000 kronor. Men jag kan svära på Simon, att det stod fem miljoner när jag lusläste kontraktet. Dessutom hade den fina bostadsrättstvåan på Mellanheden förvandlats till en affärslokal i en källare man inte får övernatta i”
     ”Ja, Armand, något hände när du gav han glaset med vatten och när du svepte Champagneflaskan. Jag får se vad jag kan göra. Utan att vara juristutbildad så tror jag att ett avtal är ett avtal. Är det påskrivet, så blir det svårt att häva köpet om inte köparen vill eller det finns andra bevis att han har lurat dig”
Simon hör att Alice gnyr och viftar på svansen. Hon pekar ner i tallriken med vatten som hon druckit upp. Armand förstår på en gång vad Alice vill.
     ”Fina Alice, jag tror att du vill ha mer av det goda vattnet och det ska du få. Här på gården har vi jordklotets godaste källvatten, det säger alla som får smaka på det” Varpå han låter vattnet rinna för att fylla på mer vatten i tallriken till Alice.
     ”Nu blev jag också sugen på att prova källvattnet. Går det att få smaka?”, säger Simon.
     ”Självklart ska du det Simon. De gånger du varit här förut är det ju annat än källvatten vi druckit tillsammans”, säger Armand med en blinkning.
Simon låter sig smaka av källvattnet och säger ”Makalöst gott vatten. Tror det är det godaste vatten jag druckit i hela mitt liv. Var finns den källan?”
     ”Ja, den vattenkällan finns på tomten bredvid min och kommer alltid att vara i min ägo. Den ingår inte i försäljningen till Conrad. Brunnen ligger på tomten jämte gården jag sålde. Ärvde den efter min kära storebror Oliviér. Tomten heter Rävingehus och ligger jämte min gård. Jag leder vatten från denna brunn in i mitt hus. Så brunnen kommer inte Conrad att komma åt. Blir det att jag måste lämna gården så kommer jag att strypa vattenförsörjningen från min brunn hit då också”
     ”Hur stor är tomten på Rävingehus?”
     ”Tomten är på ett hektar, ungefär en fotbollsplan i mått. För litet för att bygga ett hus på. Min bror nöjde sig med den tomten i arvet efter våra föräldrar. Han lät dessutom borra en brunn där som vi tar vatten ifrån. Min bror lever tyvärr inte längre. Han testamenterade den lilla tomten med brunn till mig efter sitt frånfälle. Han var en sann storebror som såg till att jag mådde bra så längde han levde”
     ”Intressant Armand. Då får jag tacka dig för kaffet och vattnet som både jag och Alice fick njuta av. Vad jag gör nu är att ta kontakt med en advokat för att se om det går att häva köpeavtalet på grund av att det uppenbart är oskäligt. Ska fundera på lite andra saker också. Kan inte lova mer än att göra mitt bästa så du kan få bo kvar på din gård”
     ”Tack Simon och Alice. Ja, du har alltid varit min favorit av Amiones många pojkvänner. Bogdan, som den nye heter har jag aldrig träffat”

Simon och Alice drar sen iväg till Malmö. I bilen funderar han över nästa drag han kan göra för att hjälpa Armand.
     ”Nu Alice, nu åker vi hem och funderar. Det här blir en knivig nöt att lösa.”
Nästa dag är den 21 december och Simon börjar känna sig stressad att lösa fallet. Han återvänder till sitt kontor på Kaptensgatan 14 och ringer ett samtal till sin kontorsgranne, Cecilia Fernström på Kaptensgatan 12, som är legitimerad advokat. Hon svarar direkt.
     ”Hej Simon. Har inte du jullov? Du har ju en lapp på dörren att du har stängt till över trettonhelgen”
     ”Hej, Cecilia. Ja, det var förhoppningen men nu kom det saker emellan. Har du en tid över att snabbt kika på ett avtal? Det är för en 84-årig fattigpensionär, så kan du göra det utan kostnad så tror jag jultomten blir snäll mot dig i år”
     ”Ha, ha, Simon. Det räcker nog inte bara att vara snäll en gång, utan hela året om jag förstår tomtens filosofi rätt. Kan du i så fall komma på en gång. Jag håller själv på att städa av mitt kontor inför min julledighet och Jonas kommer och hämtar mig om en timme.”

     ”Tack, Cecilia, jag kommer som ett skott”
Simon tar med sig Alice ut de få stegen bort till nästa kontorsdörr och knackar på. Inifrån hörs en väldig stämma. ”Kom in, det är öppet”
Cecilia är en stor och fyllig kvinna. Säkert 180 cm lång och med en matchvikt runt 150 kilo. Hon har en medfödd pondus kan man lugnt säga. Simon visar henne avtalet Armand skrivit på för gården. Cecilia ber Simon att sitta lugnt i fåtöljen framför henne och hålla helt tyst tills hon läst igenom avtalet. Simon ser Cecilia humma och skaka på huvudet. Efter en halvtimme tar hon till orda med en stor och mäktig röst som får Simon att tänka på operasopranen Birgit Nilsson.
     ”Ja, detta är för djävligt. En gammal man som blir lurad på sin gård av en mäklare. Det finns många juristtermer jag skulle kunna använda för att stämma denna mäklare på. Tvångspåskrift, oskäligt avtal, avtal påskrivet under icke fulla sinnens bruk etcetera. Men tyvärr. Det här avtalet är vattentätt. Det skulle nog kunna gå att bråka i några år i domstolarna så Armand kan bo kvar under den tiden. Men det kostar pengar och det har han inte vad jag förstår. Tyvärr har han skitit i det blå skåpet och får egentligen skylla sig själv. Juridiskt kan han inte invända mot det han själv skrivit på. Flyttar han inte på utsatt datum har mäklaren rätt att kalla på polis och tvångsförflytta honom. Sorgligt men tyvärr sant. Ser att du har din kära Alice med dig. Får jag ge henne en kram?” Utan att invänta svar böjer sig den väldeliga kvinnan ner och omfamnar Alice som blir helt uppslukad omkring Cecilias omfångsrika väsen.
     ”Tack för att du tog dig tid för detta Cecilia. Jag kunde ana svaret du skulle ge, men jag ville vara helt säker. Då ska du och din man Jonas hem till Båstad och fira jul förstår jag?”
     ”Ja, snart bär det av. Ska bli skönt med en lång julledighet. Det kommer att bli vi två och sen kommer våra två söner med respektive och barn till oss över juldagarna. Allt som allt blir vi tio personer. Tror inte Tegnell kan ha synpunkter på det”, skrattar Cecilia bullrande mot Simon. ”Och, du själv och Alice, hur ska ni fira julen?”
     ”Vi ska fira jul med Osman på Brokrogen julafton och nyårsafton. Det har vi gjort de tre senaste åren. Ska bli trevligt. Önskar jag kunde ge dig en kram Cecilia. Men Alice fick ta den för oss båda. Vill önska dig och din Jonas en riktigt god jul och ett gott nytt år.”
     ”Detsamma till er. Nu får jag skynda mig, har lite till att städa av, Jonas brukar vara otålig när vi ska iväg till Båstad. Kramar i luften till er båda”

Simon sitter åter på sitt kontor med Alice vid sin sida och funderar på nästa drag. Han går ut i pentryt och häller upp ett glas vatten som han dricker. ”Blähhhh, inte alls som vattnet Armand i Rävinge bjöd på”, tänker Simon.

Då får han snilleblixten…”Vattnet, det är vattnet som är lösningen”, säger Simon högt för sig själv och tar upp mobilen för att ringa sin gode vän Osman på Brokrogen. Osman svarar med ”Bäste Simon, du ringer väl inte för att ge återbud på jul och nyårsafton?”
     ”Nej, nej, det gör jag självklart inte. Vad har du för dig idag? Kan du avvara eftermiddagen tillsammans med mig och Alice?”
     ”Du ringer mig med kort varsel käre vän. Men för dig och Alice kan jag göra vad som helst, med tanke på allt du har hjälpt mig med tidigare. Dessutom har vi knappt några matgäster nu under dessa Corona-tider. Vad ska vi göra tillsammans?”
     ”Vi ska åka till Halland, närmare bestämt till Rävinge utanför Ullared.  Jag tror du och jag kan göra fina affärer där”, säger Simon.
     ”Nu blir jag lite fundersam på dig käre vän. Tror du verkligen att jag vill lämna min krog för att åka till Gekås i Ullared och julhandla med dig? Där vimlar av folk som kan sprida smitta, billigt är det inte heller om man räknar in res- och cafékostnader längs vägen. Tack, men nej tack”
Simon skrattar ”Nej, det är inte alls som du tror. Sen jag lämnade partnerskapet på Brokrogen har vi länge funderat på om vi kan ha något annat affärsprojekt tillsammans. Jag tror jag funnit lösningen på det. Du och jag ska börja sälja källvatten tillsammans”
     ”Ja, jag har alltid sagt att du är en komplett dåre Simon. Självklart ska vi åka till Ullared och börja sälja vatten där du och jag, din gamle fjåne. Jag hakar på, du kan hämta upp mig om en timme. Du får köra. En så crazy idé får du helt och fullt betala bensinpengarna på. Dessutom får du bjuda mig på en pytt-i-panna på Rasta på Hallandsåsen på hemvägen. Idag vill jag inte äta gris från mitt eget hus. Nöff, nöff”, skrattar Osman och avslutar samtalet.

Simon med Alice i baksätet hämtar upp Osman utanför hans krog på Regementsgatan. Sen kör de i muntra vänners slag mot Rävinge. Osman är på gott humör och kan inte låta bli att ge Simon gliringar längs hela vägen ”Nu har du allt tagit dig vatten över huvudet, du har alltid vatt en rolig vän, om det inte alltid hade vatt som det vatt, då hade jag haft en rolig hatt, är det här projektet droppen som får våra bägare att rinna över” etcetera, etcetera.
Två timmar och etthundra gliringar senare från Osman är de på Armands gård i Rävinge.

Simon presenterar Osman för Armand när de stiger in i hans hus.
    ”Det här är Osman, Armand, vi har kanske en lösning för din gård. Kan du ge Osman ett glas vatten från din unika källa och bjuda honom?”
     ”Självklart ska jag det Simon.” Armand låter kranen rinna för att sen ge Osman ett glas vatten från den egna brunnen” Osman dricker vattnet som om det vore ett exklusivt vin och utbrister sedan”
     ”Himlar anåda. Det här vattnet är alla källors herre. Så gott vatten har jag aldrig druckit. Vad gör vi nu med denna kunskap Simon?”
     ”Vi kan till exempel starta upp ett företag som heter Rävinge Källvatten. Det godaste vatten en människa någonsin smakat, ska det stå på flaskorna vi tappar upp.”
     ”Ja, Simon, nu är vi på själva idéstadiet. Men vem ska rent praktiskt tappa upp vattnet på flaska?”
     ”Detta vatten har vandrat genom de Halländska ängarna och dess berggrund. Liksom att finna guld har vi idag funnit skatten vid regnbågens slut. Du som är krögare har väl kontakt med de flesta bryggerier i Sverige. Har du verkligen inte kontakt med något bryggeri Halland?”
     ”Lustigt att du säger det Simon. Jag har faktiskt en riktigt bra kontakt med ett bryggeri i Halland som heter Svartrå Bryggeri. Du har kanske provat Svartrå Ale på min krog? Jag säljer kanske 100 flaskor i månaden av detta exklusiva öl. Kanske inte mycket, men den som provat ölen säger att den är en upplevelse i smakkontakter för hela gommen. Bryggeriet sätter kvalitet före kvantitet i hela sitt agerande. Jag säljer ölen för 95 kronor för en 33 centilitersflaska. Då tjänar jag själv bara 20 kronor på varje flaska. De som provat ölen tycker den är dyr men beställer den sen varje gång de är hos mig. En premiumöl utöver det vanliga. Jag övertygad om att denna öl stegvis tar en allt större marknad i vårt land. I Malmö är det bara min krog som har den i sitt tillbud”
     ”Där fick du svaret på din egen fråga. Ta kontakt med Svartrå Bryggeri och hör om de vill tappa upp jordklotets godaste vatten till sitt bryggeri, nu gör det ju världens godaste öl”
Armand som hört hela diskussionen avbryter och säger:
     ”Nu får det snart vara nog. Först kommer det en mäklare och lurar av mig gården. Nu står ni och snackar över mitt huvud att ni ska tjäna pengar på det sista jag har, brunnen och källvattnet jag ärvde efter min kära storebror. Jag trodde bättre om dig än så här Simon”
    ”Förlåt, verkligen förlåt, Armand att vi gick förbi dig och inte lät dig vara med i diskussionen. Kan vi sätta oss vid köksbordet alla tre så ska jag berätta vilken lösning jag har för dig så du kan klara dig ekonomiskt?”
     ”Ja, det kan vi göra. Men inga dumheter nu. Jag är visserligen gammal, men mitt förstånd är det inget fel på”
Simon tänker så lik Amione är hennes far. Samma bitska repliker med en sorts antydan att omvärlden inte riktigt vill dem gott, samtidigt som Armand trots självförtroendet om sitt eget goda förstånd, faktiskt nyss av sin egen godtrogenhet blivit avlurad hela sin gård.

De sätter sig alla tre runt Armands köksbord och Simon tar till orda.
     ”Jag har en dålig nyhet till dig Armand och förhoppningsvis en bra nyhet. Den dåliga nyheten är att det avtal du skrivit under med Conrad Gottlieb är gällande. Han kommer att överta din gård för 50 000 kronor och flytta in här om två månader enligt avtalet du skrivit under. Det är juridiskt bindande. Den goda nyheten är att du äger en unik vattenkälla som kan göra dig till miljonär. Förmodligen har du världens godaste vatten på Rävingehus. Vad jag och min vän Osman kan hjälpa dig med är att finna en intressent som vill tappa upp detta unika vatten på flaska, sälja det och sen ge dig provision för varje flaska de tappar upp. Du är kanske ingen ekonom Armand. Men jag ska förklara. För dig är vattnet gratis, det finns oändligt med vatten på din tomt i en outsinlig källa. Idag säljs det vatten typ Ramlösa på flaska, 150 centiliter, i alla butiker i Sverige för runt 12 kronor. Nu spekulerar jag vilt. Säg att du ger ett bryggeri rätten att tappa vatten från din brunn och du tar 1 krona litern i provision för det. Jag har googlat och sett att det säljs 25 liter vatten på flaska per person i Sverige. Det vill säga 25 miljoner liter vatten tappas till konsumenter på burk eller i en flaska till rikets invånare. Låt säga att ditt vatten får en marknadsandel på 4 procent i Sverige. Då tjänar du en miljon om året på ditt brunnsvatten Armand. Säljs sedan ditt vatten utanför vårt land också, då tror jag att du kan kosta på dig en egen Chaufför med livré som kör dig vart du vill”
     ”Det låter bra, men hur behåller jag min gård? Källvattnet är ju i brunnen på tomten utanför min gård”
     ”Bra fråga Armand. Jag har ingen lösning på det ännu. Men även där kan det finnas en lösning så småningom. Jag får återkomma. Kan du tänka dig att sälja ditt vatten till ett bryggeri för en fast provision per liter?”
     ”Ja, det låter mer än bra. Gärna. Men det som ligger överst på önskelistan till jultomten i år är att jag får behålla min gård.”
     ”Då får det bli nästa mål för vårt arbete” svarar Simon. ”Tack för besöket. Nu ska Osman ta kontakt med en möjlig intressent för ditt vatten. Jag har tagit med mig tomma plastflaskor som jag tappar upp ditt fina källvatten i. Håll tummarna att de är intresserade Armand”
     ”Ja, ja. Jag tror vad jag tror, när jag ser vad jag ser på papper”, svarar Armand melankoliskt.

Osman har, under tiden Simon diskuterat med Armand, ringt sin kontakt på Svartrå Bryggeri; Vd:n, Stellan Jeppsson och satt honom in i möjligheterna att tappa upp jordklotets godaste vatten. Stellan som har förtroende för Osman eftersom han var först i Malmö att köpa in Svartrå Ale och från början trodde på hans nyöppnade bryggeri bokar in ett möte med honom och Simon om en timme på sitt bryggeri.

De båda vännerna kör till bryggeriet i Svartrå och anländer tio minuter senare på gårdsplanen utanför ölfabriken. Maltdoften slår emot dem när de stannat bilen. De slås av hur litet bryggeriet verkar vara. Det liknar mer en lada för kor än ett bryggeri. Stellan möter upp dem när de anlänt och visar dem in på det lilla kontoret. Efter presentationerna tar Stellan till orda.
     ”Hej, Osman. Först och främst tack för att du från allra första början trodde på mitt bryggeri. Ser på försäljningssiffrorna att Brokrogen i Malmö ökat inköpen med 25 % från föregående månad. Inte dåligt med tanke på pandemin som härjar”
Osman tackar och berättar sen för Stellan om idén de vill sälja in till Svartrå Bryggeri.  Att tappa upp ”Jordklotets godaste vatten” på Rävinge utanför Ullared. Stellan provsmakar vattnet och blir aktivt intresserad.
     ”Ni har gett mig ett verkligt fint uppslag. Om vårt bryggeri nu brygger världens bästa öl, må Carlsberg förlåt mig, varför ska vi då inte tappa upp världens godaste källvatten? Vattnet jag smakat är helt fantastiskt, men jag tror med ett litet stänk av lokal odlad lime i Svartrå, då kan vi ge butikerna på ICA och COOP två ansikten på butikshyllan. En naturell och en med lime från Svartrå. Låt mig undersöka möjligheten och så återkommer jag till dig… Osman?”
Osman tittar på Simon som bara nickar bekräftande att det blir utmärkt.

Nästa dag, den 22 december, är en väntans dag för Simon och Alice. Ska Stellan på Svartrå Bryggeri köpa konceptet att tappa upp vatten från Armands tomt? Eller ska allt falla i spillror och Simon får ta kontakt med Amione att han inte lyckats rädda hennes fars ekonomi och framtida boende. Att hon får vatten på sin kvarn att han är en loser.
Timmarna går och Simon går ut med Alice en gång i timmen bara för att vädra bort spänningen i huvudet. Klockan tickar och blir tolv, tretton, fjorton och femton. Nej, säger i tankar Simon till sig själv ”Jag skulle aldrig involverat mig med Amione igen. Varför ska jag ha stress om något jag inte är skuld till eller behöva ta tag i. Dessutom för en gammal otacksam flickvän som bara pikar mig för allt jag gör. Kunde jag nu inte bara fått min julledighet och fått lugn och ro”
Simon avbryts i sina tankar med att telefonen ringer. Mobilen visar att klockan är 16:12, det är Osman som ringer upp.
     ”Hej, Simon, glada nyheter. Svartrå Bryggeri vill tappa upp vatten från Armands källa i Rävingehus. Det var snabba ryck som gällde så jag träffade ett avtal direkt dig och mig emellan med Stellan om detta. Jag sa att du godtog avtalet bara för att slå till medan järnet var varmt. Tror inte att du blir arg på mig för detta. Avtalet kommer att skickas på din och min mejl som vi ska skriva på avseende vår provision i upplägget. Stellan själv är på väg till Armand i Rävinge med en advokat som tydligt kan förklara villkoren för honom, så han känner att han denna gång inte blir lurad. Den advokaten känner du säkert till. Hon heter Cecilia Fernström. Hon har ju hjälpt både dig och mig under åren”
    ”Milda Moses”, säger Simon, ”fick du tag på Cecilia? Hon har ju ledigt över julen?”
     ”Ja, jag ringde henne. Tydligen hade du satt in henne i ärendet och hon tyckte ju så synd om Armand efter din dragning hos henne i Malmö och ville hjälpa till. Det är ju inte så långt från Båstad till Rävinge heller”
     ”Vilka villkor får Armand då för vattnet på sin tomt?”
     ”Stellan är helt frälst på detta unika källvatten. Han kommer att bjuda Armand två kronor per upptappad liter. Hans kalkyl är att Armand kommer att göra minst 800 000 kronor det första året”
    ”Vad blir vår provision då? Vad är det jag ska skriva under på?
    ”Stellan är en förunderlig man. Han frågade hur många öl per vecka du drack på min krog och jag svarade att det rör sig om kanske fem öl per vecka. Så i vårt avtal står det att du och jag utan kostnad kan dricka fem öl av Svartrå Ale varje vecka. Det är vår provision. Han reglerar fakturan han sänder för mina inköp från honom till mig med denna avskrivning.”
     ”Klokt Osman, mycket klokt. Men hur går det med Armands gård. Kan han behålla den?”
    ”Det är däremot inte helt klart. Jag pratade med Stellan som i sin tur skulle diskutera med Cecilia om en lösning. Detta blir nog svårt att lösa gissar jag”
     ”Tack, Osman. Jag är helt nöjd med avtalet med Svartrå Bryggeri. Fem gratisöl i veckan på din krog är ju kanon”
     ”Ja, jag är också nöjd. Jag kommer dock inte att dricka mina fem gratisöl utan sälja dem över bardisken. Så att jag får in fem gånger
95 kronor i veckan som ett extra tillskott i restaurangkassan.”

Nästa dag är den 23 december. Simon har klätt granen och tagit fram allt julpynt i lägenheten. Klockan är 12 och som traditionen bjuder så värmer Simon en glögg för att ”värma in julen”. Alice är en trappa upp, i lägenheten där hon föddes, för att träffa sina fyra syskon som också kommit hem över julen. Både mamma och pappa Labrador till Alice är där också. Då får Simon lite egentid att klä granen helt själv.

Så är den lilla granen klädd och Simon har sippat i sig julens första glögg. Han sätter sig i sin favoritfåtölj och ska precis leta fram julfavoriterna på Apple Music som han prenumererar på när mobilen ringer. Han ser att det är Cecilia som ringer honom.
     ”Hej, Cecilia. Vad roligt att du ringer. Har inte du jullov precis som jag?”
     ”Jo, det har jag Simon. Allt jag gör nu är bara en rolig hobby även om det i detta fall gäller något som du startat upp; Armand Iones gård i Rävinge”
     ”Ja, jag hörde av Osman att du skulle träffa Armand tillsammans med Stellan som köpt rättigheterna till hans brunnsvatten”
     ”Kan berätta för dig att Armand är en förtjusande man. Naturligtvis lite godtrogen. Men den generationen han tillhör litar på människor. Vår generation har mist den förmågan av olika skäl. Jag och Stellan berättade om avtalet Svartrå Bryggeri ville skriva med Armand. Han blev överförtjust och ville pussa och krama mig. Men han är en kort man och jag närmare 180 centimeter så han kom inte så långt upp. Men hans tanke var god. Sen var han bekymrad över gården han skulle få lämna. Jag berättade då att jag skulle träffa mäklaren idag för ett samtal.”
     ”Träffade du mäklaren idag? Var det ens lönt. Avtalet stod ju fast, det gick inte att rubba på sa du själv”
     ”Nej, avtalet gäller. Det går inte att rubba på. Men nu fanns det andra omständigheter som jag ville mäklaren, det vill säga köparen, borde få reda på”
    ”Nu blir jag nyfiken. Vilka omständigheter då?”
    ”Jag informerade Conrad att Svartrå Bryggeri kommer att anlägga ett bryggeri på Rävingehus bredvid hans tomt. De kommer att brygga öl där på prima källvatten från den lokala brunnen. Bryggeriet kommer att bedriva verksamhet dygnet runt. Maltdoften tillsammans med lastbilar som både levererar och hämtar dygnet runt kan bli ett besvärande inslag för grannen bredvid. Det vill säga Conrad själv. Jag berättade också att Sydsvenskan i Malmö förberedde ett reportage om Malmömäklaren som lurade 84-åringen från sitt hus. Att jag hade alla fakta i min dator och bara behövde trycka på knappen till min journalistvän på Sydsvenskan som väntade på alla fakta om detta. Sa till Conrad att om det är något läsare älskar att läsa, men hatar när de får reda på, är när giriga rikemän lurar gamla på pengar eller för den delen smarta mäklare som micklar dem från deras hus. Att om det reportaget kom ut i tidningen troligtvis skulle göra det mindre frestande för allmänheten att anlita nyöppnade mäklarbyrån Gottlieb Jr på Hyllie Allé i Malmö”
     ”Milda Moses och tomater, vad svarade han på det?”, säger Simon uppspelt.
     ”Han blev helt vansinnig. Kallade mig för en stor fet padda, en kvinnlig Frankensteins monster ja till och med för Birgit Nilssons sinnessjuke kusin. Det fanns några karaktärer till han drog till med som jag nu inte minns.”
     ”Hur slutade då det hela?”
     ”Han skrattade mig i ansiktet och hånade mig med orden. ”Ja hota du mig din tjocke kärring, men affären ska ändå gå igenom och jag ska flytta in i Rävinge den siste februari”
    ”Ja, då finns det väl inget mer vi kan göra för käre Armand. Han får flytta sitt bohag, men blir ändå en rik man var han än vill bo”
Cecilia skrattar.
     ”Ja, Simon, men det finns en twist till i det hela. När jag precis skulle gå så sa jag till Conrad. Förresten, det som ska tryckas i Sydsvenskan i morgon innehåller även en ljudfil som går ut på nätet.Sen spelade jag upp hans vansinnesutbrott med, stor fet padda, tjocke kärring, en kvinnlig Frankensteins monster och Birgit Nilssons sinnessjuke kusin. Det senare tror jag inte Birgit Nilsson-sällskapet i Båstad blir särskilt glada att få höra.”
     ”Underbart Cecilia. Vad gör han då?”
     ”Han går bort till toaletten. Sen kommer Conrad ut med en remsa vitt toalettpapper han viftar med och säger ”Jag ger upp, vad är villkoren?”
Jag svarar honom att han tar ett klokt beslut. Så tar jag fram ett avtal där han säljer tillbaka gården till Armand för 150 000 kronor. Alltså 100 000 mer än vad han själv fick ge. Han skriver på under blek tystnad och jag tackar honom. Men ber att han väntar lite tills jag gått ut i bilen för att hämta en julgåva till honom. Jag gör det och sen kommer jag in med en Magnumflaska Champagne med ett kort om tack för avtalet från Armand.”
     ”Fullkomligt briljant Cecilia. Du är en stjärna i julänglarnas värld.”
     ”Tack Simon. Men nu måste jag prova de första julköttbullarna med Jonas. Det är en helig tradition. Så åter önskar jag dig och Alice en god jul”

Simon besvarar julhälsningen och bara skrattar och skrattar åt hela historien som utspelat sig under dessa dagar. Sen tar han upp mobilen för att ringa till Armand. Efter några signaler hör Simon telefonsvararen gå igång.
     ”Du har kommit till Armand Ion. Alla frågor om Rävinge Källvatten får ni ta med Svartrå Bryggeri, själv firar jag jul och svarar inte i telefon”

Men sen ringer Armand upp Simon och säger.
     ”Förlåt Simon, ser att du har ringt. Sen avtalet med Stellan på Svartrå Bryggeri går telefonen varm om beställningar. De tror tydligen att jag kör ut öl med häst och vagn under julen. Tack för allt du gjort för mig. Jag är dig evigt tacksam”
     ”Hej, Armand. Jag är bara lättad att allt till slut löste sig. Sen vill jag be dig om en tjänst.”
     ”Självklart. Jag gör allt jag kan för dig nu”
     ”Kan du berätta för din dotter Amione allt som hänt. Att du får ha kvar gården och att allt är löst. Samt att hon inte kontaktar mig mer. Hon är stundtals en snäll människa, men när hon är ilsk då är hon riktigt förbannad”
     ”Du sätter orden på fingret, eller hur man nu brukar säga. Hon vet redan allt vad som hänt. Vi har ringt varandra flera gånger om dagen om allt detta. Men jag ska be henne också att inte besvära dig mer. Synd, tycker jag. Du hade varit en perfekt svärson. Tack än en gång för allt och God Jul, Simon.”
    ”God Jul, Armand. Lycka till med vattenförsäljningen”

Simon häller upp den sista glöggen i muggen från spisen och sätter sig i favoritfåtöljen igen för att leta upp lite julmusik att njuta av. Men innan han ens sökt efter sina favoriter kommer farbror John Blund och ger honom en välbehövlig vila bort om tid och rum.

Så är det julafton. Simon har sovit ut rejält efter veckans händelser. Både i sin favoritfåtölj och i sin säng. På något sätt har Alice letat sig in i lägenheten och sover nu bredvid honom på golvet. Förmodligen insläppt av Alice mammas matte eller husse som bor på våningen ovanför. Simon hade helt enkelt glömt bort att låsa dörren till sin lägenhet innan han somnade. När Simon vaknar känner han en stor frid. Dels är det julafton, dels finns det inget ouppklarat i hans liv. Han är inte skyldig någon en tjänst eller pengar. Han har inte gjort någon illa som han kan minnas. Han är i frid och lever i nuets varma värld. Klockan är 9:30 och om några timmar börjar julfesten hos Osman på Brokrogen. ”Vad ska man då ha på sig?” tänker Simon. Men tänker sen efter vad han brukar ha på sig när han är på Brokrogen; blåjeans, svart t-shirt och utanpå en svart frackväst han tycker bryter av mot kutymens gängse normer. Simon beslutar sig för att överraska sin omgivning. För tjugo år sedan köpte han en rosa kavaj, som han bara använde en gång efter skratt från sin omgivning. Den lägger han på sängen som dagens val. Sen ser han längst in i garderoben ett par blå ”glitterbyxor”. Han provar dom och dom går på. Lägger även dessa på sängen. Skjortvalet blir enkelt. Förra året köpte han en Tuborgs Julebrygd skjorta med öl, tomtar och renar tryckta som motiv. Även den hamnar på sängen jämte en slips med blinkande tomtar på.
     ”I år går jag All-in”, tänker Simon på väg in till duschen.

Prick klockan tolv står Simon och Alice utanför Brokrogen på Regementsgatan i Malmö. Han jämte sjutton andra är VIP-gäster denna julafton på Osmans krog. De blir insläppta och Osman tar i hand med skyddshandskar på sig och förklarar.
     ”Jag har reserverat bord till er alla med ett stort avstånd mellan varje bord. Det finns stora skyltar på varje bord var ni ska sitta. Välkomna alla kära gäster till min krog. Jag har ingen a la carte idag. Bara ett rullande julbord som jag kör ut till era bord och serverar er, där förblir ni sittande samtidigt som jag tar emot era drickabeställningar”
Alla inbjudna gäster sätter sig på sina reserverade platser. Så gör även Simon och Alice. Men Simon ser att det är dukat för två och han gissar att den andra dukningen är för Alice. Simon ser Osman hastigt skynda förbi för att se att alla gäster funnit sina platser. Simon vinkar till Osman.
     ”Se här Osman, det är dukat för två personer. Menar du att Alice ska sitta här på stolen och äta?”
     ”Nej, Alice ska inte sitta där, det är en annan person jag bjudit in. Du kommer att trivas i hennes sällskap”
Så dimmas ljuset i restaurangen. Allt blir nästan mörkt i lokalen när det populära husbandet på Brokrogen; ”Tre fula bröder & en grann Quinna” stämmer upp i en sång:
     ”Du var en loser
      som ofta gav mig roser
      Jag såg inte dig
      och du såg inte mig
      Men till slut fann vi varandra
      för det ska inte någon av oss klandra”

Ljuset tonar upp och en trumvirvel från husbandet hörs. När Simon fokuserar blicken, ser han en bekant gestalt dyka upp; Amione. Hon har en knallröd dräkt och en blinkande tomteluva på huvudet när hon sätter sig på den tidigare tomma stolen vid bordet.
     ”Hej, Simon är det ledigt här?”


Efterord: Tack, Ronny Lingstam, för den underbara illustrationen på huset i snöskrud jag använt mig i vinjetten.

————————————————————————–
Vem är Simon Hammar? Simon Hammar är en privatdetektiv med kontor på Kaptensgatan 14 i centrala Malmö. Tillsammans med sin hund Alice tar han sig an uppdrag inom ramen för affärsidén som lyder:
 ”Alla ärenden av moralisk eller monetär bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.”
Tidigare drev Simon en klockaffär i Malmö: ”Klock-Gustaf”, men sålde verksamheten när han gick i pension. På inrådan från sin gode vän Osman, som driver ”Bykrogen” i närheten där Simon bor, startade han upp sin verksamhet för lite mer än ett år sedan. Simon har haft några uppdrag förut som är beskrivna i tidigare blogginlägg.

…………………………………………………………………………………………………………….
Det är början av november, år 2020. Pandemin härjar som aldrig förr i Malmö. Efter att Simon hade blivit smittad av Covid-19, på en fest gode vännen Osman arrangerat på sin restaurang, fick han stänga ner detektivbyrån en hel månad. Men nu var Simon och Alice tillbaka på kontoret igen. Simon var skeptisk till att de skulle få fler uppdrag under året.
     ”Ja, du Alice” säger Simon till sin hund, ”tror du vi får fler kunder i år? Nu har vi haft stängt en hel månad. Jag undrar om någon kommer ihåg vad vi gör?”
Alice svarar med att vifta på svansen och med kroppsspråket antyda att det inte finns någon anledning att vara orolig.
Klockan börjar närma sig 17 när det plötsligt ringer på dörren. Alice ger ett kort skall och går viftandes med svansen fram till entrédörren. Simon öppnar och ser en ung kvinna som vill göra visit. Kvinnan bär en exklusiv kappa som han låter hänga på en galge i vestibulen. Han skymtar märket Mulberry i kappfodret när han trär hennes kappa på galgen. Med en gest ber han kvinnan att slå sig ner i klientfåtöljen på hans kontor. Kvinnan kan vara i 20–25-årsåldern. Är smal som en mannekäng med ett asiatiskt utseende. Hon verkar ganska lång och har ett kortklippt mörkt hår med en pageliknande frisyr. Ansiktet och hennes kroppsspråk verkar helt neutralt, men ett spår av sorg och förstämning går ändå skönja i henne innan hon sätter sig ner.
Den unga kvinnan tar sen direkt till orda när hon distinkt vänder sig till Simon.
     ”Jag heter Li Sjöström. Jag är sedan ett år änka efter Frank Sjöström som ni kanske har hört talas om?” Men Simon skakar på huvudet.
”Min man var en känd redare som ägde Sjöström-linjen som trafikerar Köpenhamn-Oslo-Aberdeen. Jag ärvde rederiet, men sålde det när arvskiftet efter Frank blev klar. Jag är ingen affärskvinna och ville inte att Franks rederi skulle förfalla under min okunniga ledning. Frank och jag gifte oss för tre år sedan. Jag var bara 19 år och Frank var då 72 år. Det är en stor åldersskillnad, men för mig var han ung, vital och vacker. Vi älskade verkligen varandra fastän olyckskorpar ständigt kraxade om motsatsen i skvallerpressen. Så hände det som inte fick hända, det som kraschade mitt liv. Frank gick bort efter en kort tids sjukdom. Han fick blodcancer och förloppet gick snabbt på bara några veckor.”
     ”Jag beklagar din sorg” säger Simon empatiskt när han ser att Li kommit i mörka tankar och tystnat.
     ”Tack, Simon. Sorgen tar aldrig farväl den tar bara en paus då och då. Jag har kommit hit idag för att be dig om en speciell tjänst”
     ”Då hoppas jag att jag kan hjälpa dig” svarar Simon. ”Vad kan jag göra för dig Li?”
     ”Min man och jag hade ett kort och intensivt liv. Vi var ständigt på språng och hann med många resor till jordens alla hörn. Men innerligast hade vi det när bara vi båda var hemma tillsammans. Frank och jag hade letat efter och sen funnit ett underbart hus på ön Ven utanför Landskrona. Det är ett litet hus på runt 80 kvadratmeter med en magiskt vacker utsikt över Öresund. Vår egentliga bostad ligger i Aberdeen i Skottland. I ett hus som Frank ärvde tillsammans med rederilinjen efter sin far. Men det var huset på Ven som blev vårt gemensamma paradis. Här hade vi våra finaste stunder under de få år vi fick tillsammans. Ägaren till huset tog alla möbler med sig efter försäljningen förutom en chiffonjé som Frank blev förälskad i och bjöd ägaren ett överbud på. Han älskade att sitta där och skriva brev med gåspenna och bläck till sina få men kära vänner. Han var löjligt förtjust i att skriva breven med gammal snirklig skrivstil och använda ålderdomliga uttryck som han fann i äldre böcker eller googlade fram. En sådan mening kunde till exempel vara för skökones umgänge skuld är hvarken slagen eller dragen. Den kommer jag särskilt ihåg. Den skrattade Frank ofta åt när han berättat att han skrivit ner i ett brev”
     ”Vad betyder den meningen?” frågar Simon
     ”Han ironiserade ofta i sina handskrivna brev om skvallerpressen som hävdade att jag var honom otrogen. Uttrycket är ålderdomlig svenska, att otrogenheten är något som inte kan bekräftas.” Li, pausar och får tårar i ögonen av minnet. ”Aldrig, aldrig, inte ens i tanken skulle jag kunna vara otrogen mot Frank”

         ”Det sista året vi fick tillsammans, i vårt hus på Ven, berättade Frank att han skrivit ett speciellt brev just till mig. Att det brevet skulle jag läsa efter att han en dag gått bort”
     ”Upplevde du att han var sjuk och kände på sig att han inte hade lång tid kvar?”
     ”Nej, verkligen inte. Jag brukade skoja med Frank och säga att det brevet kommer jag att läsa när jag är en gammal gumma och när Frank börjar likna den gamle trollkarlen i Harry Potter. När den tiden kommer, sa jag till Frank, hade både han och jag glömt att det brevet någonsin funnits”
     ”Vad hände med brevet? Läste du det efter att han gått bort?”
     ”Nej, Simon. Det är därför jag är här idag. Brevet är försvunnet”
     ”Var tror du brevet finns och när såg du det senast?”
     ”Frank berättade för mig mer än en gång att brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén. En gång visade han mig själv att brevet låg där men jag tittade aldrig någon gång sen efter kuvertet med brevet. Jag var i kärlekens rus, min Frank var odödlig och för mig evigt levande. Några veckor efter Franks bortgång letade jag efter brevet, men det var försvunnet. Inte heller fanns det i någon annan låda på chiffonjén.
     ”Kan det finnas ett lönnfack?” undrar Simon.
     ”Nej, så avancerad är inte chiffonjén Frank köpte. Det är enkla och tunna trälådor i den. Tror att om jag sålt den på en auktion hade den ropats ut för 500 kronor. Men Frank älskade och tog den som sin egen ögonsten från allra första början”
     ”Tack för förtroendet Li, jag tar mig gärna an uppdraget och försöker leta fram brevet Frank ville att du skulle ha. Har du någon teori om varför brevet försvunnit?”
     ”Tro mig Simon, jag har vänt ut och in på alla anledningar om det här brevet. Men jag kommer ingenstans. Tror inte jag får riktig lättnad i mitt hjärta och sorg efter Frank förrän brevet kommit fram. Jag vill veta vad han skrev till mig. Varför var det brevet så viktigt för mig att läsa efter hans död?”
     ”Hur träffades du och Frank?”
     ”Jag var på en möhippa på båten från Köpenhamn till Aberdeen. Jag var längst kvar av tjejerna på efterfesten och satt till slut helt ensam i baren efter att alla andra gått och lagt sig. När jag sitter där i mina tankar ser jag en lång man med silvergrått hår och intensiva blå ögon komma fram till mig. Han verkar trevlig så jag anmodar honom att sitta bredvid mig på stolen. Vi pratar i flera timmar. Han är så artig och välartikulerad. Jag minns också så gott han doftar. Det är en drömskt sensuell doft som utstrålar från honom. Runt hela sitt jag är han en sann och kärleksfull gentleman. Varje mening från hans mun är så levande och glädjefylld så jag känner redan efter en liten stund att det här är mannen jag väntat på i mitt liv. För att inte tala om vilken karisma han har, det fullkomligt strålar runt hela hans väsen. Han lyser upp sin omgivning var han än går i världen med sin magnifika karismatiska utstrålning. Från den stunden, på båten, i de ögonblicken, är vi oskiljaktiga”
Li tar fram ett fotografi från plånboken i väskan.
     ”Här Simon, här ser du Frank. Min stora kärlek i livet” Simon tittar på fotografiet och tänker att mannen på bilden ser yngre ut än de drygt 72 år han bör vara på bilden. Han ser välklädd och elegant ut. Hela hans approach andas framgång och lycka. Han verkar vara i fin form och på något sätt förstår Simon vad Li föll för hos Frank.

      ”Hade du och Frank några barn tillsammans eller Frank, innan han träffade dig?”
     ”Nej, tyvärr fick vi inga barn tillsammans. Jag ville men Frank tyckte han var för gammal i just det avseendet. Frank hade inga andra barn heller. Jag blev ensam arvinge efter det Frank lämnade efter sig.”
      ”I morgon, Li, börjar jag mina efterforskningar. Jag skulle behöva komma ut till huset på Ven. Jag antar att chiffonjén är kvar där?”
     ”Ja, Simon. Jag har inte själv varit i huset sen i mars månad. Det känns så spöklikt och tomt där utan Franks närvaro. Ingenting är rubbat i huset. Allt står kvar precis som när jag och Frank var där senast. Du ska få nyckeln till huset av mig. Det är ingen som har tillgång till huset mer än jag och nu du. Trädgården utanför lejer jag en lokal trädgårdsmästare att sköta. Men han har inte nyckel eller tillträde till själva huset. Adressen är Kyrkvägen 66 på Ven. Som du säkert vet går det en färja från Landskrona till Ven. Men den går inte så ofta, så du får googla på Ventrafiken för att hitta en lämplig avgång. Det går bra att sova över också, men då får jag be dig använda soffan i vardagsrummet. Jag har satt termostaten på 15 grader i huset så det går att bo där även nu. Skruva upp termostaten när du kommer in så blir det snart ganska behaglig temperatur. Dessutom är det ju varmt för årstiden.”
     ”Undrar du över mitt arvode och vad jag debiterar för mina tjänster Li?”
     ”Nej, det gör jag inte Simon. Jag har gjort lite efterforskningar på dig och du verkar vara en seriös och envis privatdetektiv. Sätt på taxametern från och med nu och leta fram brevet. Skulle du inte lyckas ersätter jag dig självklart ändå med all den tid du har lagt ner”
     ”Tack Li. Gör det något om jag tar med min hund Alice till huset på Ven?”
     ”Inte alls Simon. Du måste väl ha din partner med dig om du ska lösa även det här uppdraget” säger Li och visar för första gången upp ett leende sen hon kom in på kontoret. Här får du mitt visitkort med mitt privata telefonnummer där du kan nå mig när du behöver. Som du ser driver jag numera en egen modellagentur. En bransch jag känner mig mer hemma i än ett fartygsrederi” Simon tar kortet och ser en bild på Li på framsidan, klädd i samma kappa som nu hänger i vestibulen och på baksidan hennes företag; Li models. Här finns också Li:s mobilnummer angivet och en postadress.

Simon följer Li till entrén och hjälper artigt att hänga på henne kappan innan hon går ut. De coronahälsar varandra med armen som avsked innan Li försvinner ut i det nu ännu mörkare vimlet i Malmö.
     ”Ja, du Alice, nu fick vi lite att ta tag i. Undrar var brevet kan ha tagit vägen och vad det innehöll. Nu går vi hem. I morgon ska vi åka till Ven. Där har vi aldrig varit. Hoppas det mildra vädret håller i sig” Alice viftar glatt på svansen när hon ser att Simon verkar uppspelt.

Nästa morgon tar Simon och Alice Pågatåget till Landskrona. De stiger av vid tågstationen och spanar efter bussen som går till färjan mot Ven. Bussen står utanför och ska precis gå. Några minuter senare är de vid färjeterminalen på Skeppsbron i Landskrona. När färjan anlänt till Ven är Simons planering att ta bussen från Bäckviken, där färjan lägger och sen mot Kyrkbacken på andra sidan ön.
Färjan är större än vad Simon trodde och det är ganska många passagerare ombord, trots att det inte är säsong för turism på ön. Det är säkert många bofasta som pendlar från fastlandet till ön, gissar Simon. Väl på färjan trycker Simon ut en kopp kaffe från varuautomaten som finns ombord. Resan går fort men Simon hinner ändå njuta av de vackra vyer som finns att beskåda från färjans fönster ut mot Öresund. På ena sidan Danmark där han skönjer Köpenhamns konturer i fjärran och på den andra sidan vyn Sverige, där han bland annat ser färjorna från Helsingborg till Helsingör gå omlott. Alice ligger vid Simons fötter och slumrar tryggt. Simon ser sig om bland passagerarna ombord och ögonen fastnar på en man som sitter några bänkar bort. Det är något bekant med ansiktet som Simon inte riktigt kan ta på. Sen kommer han på att mannen ombord liknar Frank, som Simon minns ansiktsdragen på kortet som Li visade. Nu tittar ”Frankkopian” också på Simon. Han reser sig efter en stund och kommer fram och sätter sig på bänken mittemot.
     ”Hej, jag heter Per och jag ser att du har studerat mig en tid. Har vi setts förut? Jag känner de flesta bofasta på Ven men dig har jag inte sett förut. Är du någon jag kan ha glömt bort genom livets gång?”
     ”Hej, Per. Jag heter Simon och vid mina fötter ligger min hund Alice. Nej, jag tror inte att vi har träffats tidigare. Du bara påminner mig om en man jag såg på ett fotografi igår. Du känner säkert till honom, han heter Frank Sjöström och har ett sommarhus på Ven tillsammans med sin hustru Li. Frank lever inte längre, men Li har kvar huset”
     ”Jodå, jag har hört vem Frank och Li är. De var ofta gäster på krogen jag numera äger har jag fått berättats från den tidigare ägaren.
Själv har jag aldrig träffat Frank och Li eftersom jag tog över krogen vid tiden efter Franks död. Men hela ön berättar ständigt anekdoter om de båda kändisarna. Min krog heter Mates Krog och ligger inte så långt ifrån Frank och Li:s hus. Du är den förste jag hört som kopplat ihop mitt utseende med Franks. Vad jag förstår skiljer det minst 10 år mellan oss också. Till min fördel” skrattar Per. Vad för dig och din hund till vår vackra Ven-ö?”
     ”Li har kontaktat mig för ett uppdrag. Vi ska ta oss till deras hus och se om jag vi kan hjälpa henne där. Jag är pensionär men jobbar som privatdetektiv i Malmö. Av den anledningen är jag och Alice på väg till deras hus på Ven”
      ”Från färjeläget till deras hus är det cirka 3 kilometer”. Jag skjutsar gärna dig och Alice till huset om ni vill. Jag har bilen strax intill färjeläget. Min krog ligger också bara 500 meter från dit ni ska. Så det blir ingen större omväg för mig. Sen hoppas jag naturligtvis att min biltjänst ska göra att jag får se er som matgäster på krogen.
     ”Tack, Per. Vi tar gärna emot skjuts och naturligtvis kommer vi och äter på din krog senare också.

Simon som aldrig tidigare varit på Ven förundras omedelbart över det vidunderligt vackra landskapet han ser från bilfönstret. Han ser en skånsk idyll med många åkrar och pittoreska små hus med perfekta trädgårdar. Här och var finns det även hus med vasstak, helt fantastiskt! Det finns både en bykänsla och bördiga åkrar med öppna landskap. Utöver det en förtrollande kustremsa med branta sluttningar. Den närmaste jämförelsen Simon kan göra är att Ven så här långt ser ut att vara en blandning av Skagen, med dess unika ljus, och Österlen med dess skiftande natur. Det är lätt att förstå varför mängder av turister dras till Ven när det är säsong. ”Varför har jag inte besökt Ven, denna vackra ö, förut?” Tänker Simon hänförd av vyerna längs bilfärden.

Simon och Alice blir avsläppta av Per vid Franks och Li:s sommarhus på Kyrkovägen 66. Huset ligger en liten bit ner från den stora vägen. För att vara ett boende för en miljardär med fru ser det inte alls så lyxigt som schablonen vill levandegöra för honom. Men den fria utsikten mot Öresund är absolut bedårande även om en dov, dunkel dimma börjar dra in till Ven nu från Öresund. När de båda närmar sig huset och Simon ska sätta nyckeln i låset känner han att dörren är inte är låst. Dörren har dessutom två lås. Ett vanligt lås och ett sjutillhållarlås. Det syns markanta märken runt de båda dörrlåsen också vilket tyder på att dörren möjligtvis har dyrkats upp. ”Kan Li, verkligen ha glömt att låsa dörren?” tänker Simon.  Alice morrar när de går in i huset.
     ”Vad är det Alice? Vad känner du?”
Simon släpper lös Alice och hon går och sniffar runt chiffonjén som står vid väggen nästan mitt i rummet. Sen vänder hon tillbaka till Simon som för att säga ”någon har varit där borta”. Då Simon aldrig varit i huset ser han inte om något verkar konstigt. Allt verkar till synes som det ska vara. Inga utdragna lådor eller något främmande som ligger på golvet. Han går in i sovrummet och ser en stor dubbelsäng med en svag stjärnhimmel ovanför sängen som lyses upp när han tänder ljuset. Slutligen går han in i köket och även här verkar allt till synes vara intakt. Allt verkar vara orört varthän han går. Det finns även ett litet gästrum i huset som Simon synar. Där finns bara en säng och en stor byrå. Även dessa lådor verkar opåverkade av någon främmande gäst. Han återvänder till vardagsrummet som förutom chiffonjén där Alice sniffade runt har en stor soffa med en tjock pläd mitt i rummet. ”Min sovplats för natten”, tänker Simon. På chiffonjén finns några inramade fotografier. Det ena på Li och Frank i bröllopsskrud och det andra huvudet på två män som verkar vara tvillingar med sminkade vita ansikten likt clowner. Den ene är konstlat glad på bilden och den andre lika konstlat sur. Simon känner igen Frank på fotot som den konstlat glade. ”Har Frank en tvillingbror?” undrar Simon samtidigt som han tar fram mobilen för att ringa till Li.

     ”Hej Li, det är Simon. Nu är jag i ert hus på Ven. Det verkar som du har haft inbrott i huset. Dörren stod olåst trots att det finns två separata lås på dörren. Har du någon förklaring på det?”
     ”Ojdå, nej, det har jag inte Simon. Jag är inte så ofta i huset på Ven så jag känner alltid både en, två och gärna tre gånger om dörren är låst innan jag reser hem. Då verkar det som det har varit inbrott. Kan du se om något är stulet?”   
     ”Jag har inte varit här tidigare så jag kan inte se om något har försvunnit. Har du något av värde i huset och vad är det i så fall?”
     ”Nej, Simon, jag har ingenting av något större värde i huset. Frank älskade att ha lyx omkring sig i vårt hus på Aberdeen och lika enkelt nästan motsatsen på Ven. Det mesta vi köpte var på auktion eller secondhand förutom den stora sängen med stjärnhimlen som en elektriker på ön monterade ovanför sängen. Även Tv:n är begagnad och har ett ringa värde. Den tittade vi, som du förstår, nästan aldrig på när vi var där. Inte heller har vi någon sprit eller annan alkohol hemma som kan vara intressant att stjäla. Oftast gick vi ut och åt och drack när vi var på Ven. Smycken och kläder jag hade där när Frank levde har jag tagit hem”
     ”Jag ser ett kort med två män på ett fotografi, varav Frank är den ene, som sminkat sig vita i ansiktet. Har Frank en tvillingbror?”
     ”Ja, Frank har en tvillingbror. Han bor enligt vad Frank sa i Australien. När Franks far dog hade han testamenterat hela rederiet och huset i Aberdeen till Frank. Petter, som hans tvillingbror heter, fick istället en stor summa pengar i arv. En penningsumma så stor att han utan vidare kan leva på det resten av sitt liv utan att behöva arbeta mer för sin försörjning. Frank var den driftige av de båda bröderna. Petter var den sprallige och levnadsglade. Men även duktig på att laga förstklassig mat och med en stor kunskap om exklusiva viner. Han hade aldrig kunnat driva vidare faderns rederi, vilket Frank och Petters far förstod. Därför föll arvslotterna som de gjorde. I samband med att testamentet lästes upp för de båda bröderna avslutades också vänskapen dem emellan. Petter skyllde Frank för att ha lobbat sin far att skriva testamentet som han gjorde vilket Frank förnekade. Petter tyckte sig vara förfördelad med att inte få lika mycket som Frank på sin arvslott. De såg aldrig varandra efter den tvisten. Petter var inte med på vårt bröllop, inte heller var han på Franks begravning. Själv har jag aldrig träffat honom, bara sett honom på bild. Men vad Frank berättat hade de roligt och trivsamt tillsammans varje gång de träffades ända fram till arvskiftet. Frank ville minnas sin bror som på kortet du ser. En glad gamäng.”
     ”Då förstår jag” säger Simon. ”Jag har en idé att jag tar bilder på hur det ser ut i de olika rummen och skickar till dig. Sen kan du berätta om det är något som saknas på bilderna. Verkar det Ok?”
     ”Bra idé, Simon. Jag har ett ganska bra minne på var sakerna ska stå i vårt hus. Dessutom hade vi inte överpyntat med saker där. Det mesta som fanns i huset var prylar som Frank ropat in på auktion eller köpt på loppmarknad. Frank var noga med att allt som köptes till huset skulle köpas på Ven. Karman blev bättre om allt som fanns i huset hade en lokal förankring på något sätt, ansåg han. Så sänd mig gärna bilder så tror jag att jag ser om något fattas.”

Simon går sedan runt i huset och tar bilder i varenda vrå. Totalt blir det 20 bilder som han sedan vidarebefordrar till Li via mobilen. Redan 10 minuter efter att han sänt sista bilden ringer Li.     ”Tack för bilderna Simon. Jag ser omedelbart på bilden du tagit på teven i vardagsrummet något som saknas. Det är en så kallad kinesisk vas som Frank ropade in på auktion för 100 kronor. Vasen är fin och Frank trodde att det var en vas från Ming-dynastin värd flera tusen kronor. Men när Frank fick värderat vasen var den tillverkad i Rumänien och var en vanlig Kina-kopia gjord i flera tusen exemplar. Han som gjorde värderingen uppskattade värdet till max 200 kronor och tyckte att Frank ändå gjort ett fynd eftersom värdet var det dubbla mot vad Frank ropade in vasen för. Jag ser ingenting annat som saknas på de bilder du sänt mig”
     ”Så någon har brutit sig in för att stjäla en vas, värd 200 kronor?”
     ”Förmodligen tror tjuven att vasen är värd betydligt mer, precis som Frank en gång trodde. Sen som jag sa till dig i övrigt finns det inga värdeföremål i huset. Tjock-teven, där vasen stod, kan möjligtvis vara värd 500 kronor”
     ”Tack Li. Då vet jag det. Ikväll tänkte jag och Alice äta på Mates Krog. Krogägaren sa att du och Frank ofta var där och åt. Men han hade aldrig träffat er själva eftersom han tog över krogen för ett år sedan.”
     ”Jo, det stämmer att jag och Frank ofta var på Fassans Krog som den hette på den tiden. Ägaren hade emellertid svårt att få verksamheten att gå runt och sista gången vi var där hörde vi att han skulle sälja verksamheten. Den som skulle ta över hade enligt ryktet drivit en restaurang i Australien men var svensk medborgare och ville avsluta sina aktiva dagar i Sverige. Frank och jag träffade honom aldrig och själv har jag aldrig varit på Mates Krog eller Fassans Krog som jag känner den som.”
     ”Tack Li. Jag håller dig informerad om jag vet något mer i våra efterforskningar. Det som nu är intressant är om stölden av vasen och brevet som försvunnit har ett samband”
     ”Tack, Simon jag känner på mig att om någon ska lösa det är det du. Ha det så bra på Ven och smaklig spis på krogen”
     ”Det ska vi ha. Jag återkommer. Tack för din helhjärtade support”, varpå Simon stänger av mobilen.
Klockan närmar sig 16 och Simon går mot soffan. Han lägger sig ner och tar pläden om sig för en kort vila.
     ”Nu tar vi en kort siesta Alice. Det har varit en upplevelserik dag och säkert kommer det mer framöver” Varpå Simon med Alice bredvid sig på golvet faller in i sömnens rike.
Mitt i en dröm där Simon är ute på sjön och ror en eka, vaknar han abrupt av att höra Alice skälla. Alice står vid dörren och han hör också att någon är på väg att dra ner dörrhandtaget. Men allt upphör då Alice står vid dörren och skäller. Simon far upp från soffan och springer mot entrédörren som han snabbt öppnar upp. Det har börjat skymma i kvällen men han hinner se en figur som med snabba steg flyr bort från huset. Personen Simon ser fly ut verkar inte vara fullvuxen, mer en kort, gänglig tonåring som springer med snabba steg. Uppenbarligen skrämd av Alice skällande. Simon anar att det är tjuven som vänt tillbaka för att hämta mer stöldgods eller för att leta vidare efter något. ”Är det brevet som försvunnit, tjuven letar efter?” Tänker Simon.
     ”Nu Alice”, säger Simon medan han tar på sig jackan, ”Nu spårar vi tjuven som var här alldeles nyss. Kan du nosa upp vilken riktning tjuven tog?”
Alice nosar och tar med Simon distinkt i en riktning. Simon har inget koppel på Alice utan låter henne fritt nosa fram flyktvägen. I riktning mot Kyrkbacken springer Alice iväg med bestämda steg. Redan efter cirka tre minuter och ungefär 300 meter från där de bor stannar Alice. Spåren leder mot ett litet hus nerför en backe. Simon ser att det är tänt i det lilla huset, men beslutar att efterforska mer nästa dag när det är ljust. ”Huset står ju kvar”, tänker Simon, och den som bor i huset har med all säkerhet varit utanför vår dörr. Inte heller är det troligt att den möjlige tjuven i huset återvänder i kväll efter att ha blivit skrämd av Alice skällande.

  ”Bra Alice! Nu vet vi var tjuven bor. I morgon ska vi ta ett snack med honom eller henne som bor där om en vas och ett försvunnet brev. Men nu är jag hungrig så nu vi beger oss till Mates Krog och äter gott”
Alice viftar glatt på svansen för att bekräfta att hon också ser fram emot något gott att äta.
Simon och Alice går till krogen från där de är. 10 minuter senare står de utanför. Utvändigt är det en vitrappad fasad med röda stuprör som fångar blicken innan de går in genom dörrarna. Synligt är det inga andra gäster när de anländer strax efter klockan 18. Det första Simon hör när han kommer in på krogen är en bekant låt. Det tar lite tid innan han känner igen den men sen hör han att det är ”You´re the voice” med John Farnham från Australien. Själva miljön interiört andas tropikerna, Kuba och medelhavet om vartannat. Det hänger flätade korgar i taket i olika storlekar och längd som är fyllda med gröna, ringlande växter. Bord och stolar är i mörkbrun rotting och ljuset i restaurangen går i brandgula toner. Precis som på de många restauranger han en gång i tiden besökte när han var i Key West, Florida under en semesterresa. Knappt hinner Simon och Alice komma in på krogen förrän de hör en välbekant röst:
     ”Välkomna Simon och Alice. Så trevligt att ni vill äta på min krog. Önskar ni något att dricka innan maten?”
     ”Tack, Per, Riktigt roligt att vara här på din krog. Alice vill nog ha lite vatten i en skål till att börja med. För min egen del får du gärna rekommendera en fördrink.
     ”Då rekommenderar jag dig Vens stolthet: Spirit of Hven Organic Navy Strength Gin. Som är ett unikt destillat skapat från grunden här på vår ö. Denna underbara dryck bär på flera hundra års anor, dessutom anpassad till modern dryckeskultur med nutidens förfinade smaklökar. En fyra av den tillsammans med en Tonic Water för dig närmare till det förlovade landet du drömmer att få leva i”
     ”Tack Per, den tar jag gärna och provar. Vad rekommenderar du till huvudrätt?”
     ”Självklart rekommenderar jag dig Spaghetti Vehnetiane, krogens paradrätt. Tack vare Vens vädermässigt gynnsamma läge kan Ven stoltsera med Europas nordligaste odlingar av durumvete som bland annat blir till den bästa pasta du någonsin smakat. Till maten efter fördrinken rekommenderar jag dig att prova öl från öns egna nanobryggeri, Hvens bryggeri. Annars har vi en inte oansenlig vinkällare som jag kan rekommendera ett underbart vin ifrån till din pasta”
     ”Är pastan du rekommenderar något Alice också kan äta?”
     ”Min erfarenhet är att hundar kan äta det mesta. Men jag rekommenderar för Alice våra goda köttbullar med kött från gårdsnära bönder samt kokt potatis som vi plockar upp och tillagar från den egna odlingen utanför krogen”
     ”Underbart Per. Det låter riktigt gott. Det tar vi.”
     ”Jag kan tyvärr inte underhålla er i väntan på maten. Vi har lågsäsong och jag sköter både servering, kök och kassa själv”
Om restaurangen andades tropikerna och Kuba, så gick menyn på krogen i svensk och italiensk riktning tänker Simon efter att han beställt in mat till de båda.

Efter en halvtimme kommer Per ut från köket med beställningarna. Han sätter först ner ett fat köttbullar och potatis på golvet och en skål med vatten. ”Damerna först, har fått lära mig” skrattar Per och pekar på Alice för att sedan åter gå ut i köket. Sen hämtar han Simons pastabeställning tillsammans med en stor öl härtappad från Hvens Bryggeri.
Simon och Alice låter sig väl smaka på de goda maträtterna. När Alice ätit upp allt som serverats på tallriken viftar hon intensivt på svansen och tittar på Simon som i en undran ”Tror du jag kan få mer?”
     ”Älskade Alice”, säger Simon, ”mer än så här brukar du inte äta. Vi väntar att överfylla våra magar tills uppdraget är klart. Då ska vi fira med att du får dubbla matportioner med köttbullar nästa gång”
Alice tittar på Simon till synes förstående och viftar glatt med svansen. När båda ätit klart kommer Per fram till deras bord och frågar om maten smakade bra och allt varit till belåtenhet.
     ”Helt ärligt Per, det här är den godaste spaghetti jag ätit i hela mitt liv. Hur kan någon som kommer från Australien laga så här god spaghetti?”
     ”Jag tog över krogen för jag älskar Ven och jag fick nys att den här krogen var till salu. Alla populära rätter tillagade enligt tidigare ägarens recept behöll jag. Det enda jag ändrat är namnet på krogen. Tidigare hette den Fassans krog men jag ändrade till Mates Krog för att få lite av min egen prägel på det hela”
     ”Tack, Per. Då får vi be om notan. När vi är klara med uppdraget lovar vi att komma tillbaka. Då tror jag Alice vill ha två tallrikar av dina goda köttbullar också”
     ”Ni är alltid välkomna tillbaka. Jag hämtar kortmaskinen på en gång”

Simon och Alice vänder tillbaka till huset efter den goda middagen. Simon börjar efterforskningarna efter brevet omedelbart med att genomsöka chiffonjén noggrant. Han drar ut och vänder på varenda låda som är helt tomma. Utom i den sista lådan där han hittar ett reklamblad från Hvens Livs förra året. ”Välkomna till Hvens Livs, din godaste affär” lyder rubriken på flygbladet som innehåller traditionella varor som brukar annonseras före jul.
Han får en ingivelse att ringa till Li igen som omedelbart svarar.
     ”Hej Li. Nu har jag börjat leta efter brevet i huset. Det slår mig när jag letar igenom chiffonjén att den verkar vara helt tömd. Det fanns ingenting i lådorna som kan ha försvunnit i samband med inbrottet?”
     ”Nej, Simon. Chiffonjén ska också vara tömd på innehåll. Det var Franks lilla mancave och bara han hade saker i lådorna. Men efter hans bortgång tömde jag allting. Det blev för känsligt att se hans gåspennor, brevpapper och kuvert ligga framme. Möjligtvis kan det ligga ett flygblad i någon låda som jag hämtade hem förra julen. Jag fick en idé att fira julen själv där då. Men så blev det inte.”
     ”Vad exakt sa Frank om brevet? Var skulle du hitta det?”
     ”Frank sa att brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén. En gång öppnade han den lådan också och visade mig rent fysiskt var kuvertet med brev låg. Så jag har sett med egna ögon att brevet en gång låg där”
     ”Vet någon annan om att brevet låg där? Ni hade väl gäster ibland och Frank kanske nämnde det i något sammanhang?”
     ”När vi var inne i vårt hus var det alltid bara jag och Frank där. Det var vår privata sfär. På sommaren brukade vi ha ett stort sommarkalas där vi bjöd in alla våra grannar runt ön. Men det kalaset hade vi utomhus i ett stort partytält med catering från Fassans Krog. De dukade fram, serverade och dukade sen av och städade efter festen. Likaså hade vi en populär kräftskiva för våra egna vänner i mitten av augusti. Även då hjälpte våra vänner från krogen till och hjälpte oss med allting så vi bara kunde njuta och umgås på festen. Bägge gångerna hade vi huset låst. Vi hyrde bajamajor av det lite lyxigare slaget med handfat och speglar så våra gäster aldrig behövde komma in i huset. Vad jag vet så pratade aldrig Frank med någon om brevet. Det var ju skrivet till mig, så jag kan inte tänka mig att han talade med någon annan om det”
     ”Advokaten som gjorde bouppteckningen. Hade han eller hon hört talas om brevet?”
     ”Det var Franks mångårige advokatvän Ingvar Sjödin som gjorde bouppteckningen. På en direkt fråga från mig hade han aldrig hört talas om brevet.”
     ”Tack Li. Det verkar ju ändå som brevet måste finnas kvar i huset eftersom ingen annan vet om att det existerar. Jag fortsätter mina efterforskningar. Önskar dig en fortsatt fin kväll.”
     ”Tack, Simon. Jag är i Aberdeen nu. Här är ganska behagligt med 13 grader i luften och idag har det inte heller regnat som det annars brukar göra. Lycka till. Ska någon hitta brevet är det du.” Varpå Li avslutar samtalet.
Simon fortsätter genomforskningarna i huset. Vänder på stolar, tittar under mattor, ser om det finns lönnfack i golvet eller i taket. Synar madrassen i sovrummet och tittar i kuddfodren i soffan. Tittar i alla skåp och lådor i köket, vänder ut och in överallt men hittar ingenting.
     ”Nej du Alice. Jag tror att vi får ta lite nattvila i letandet. I morgon hälsar vi på inbrottstjuven. Kanske han eller hon ändå har något med detta att göra.”

Nästa morgon efter en enkel frukost i huset beger sig Frank och Alice mot det lilla huset där tjuven senast sågs bege sig. Cirka 300 meter bort och nerför slänten på vägen ligger huset som de tidigare spårat till. De går fram mot dörren, det finns ingen ringklocka, så Simon bankar bestämt på dörren utan att någon innanför reagerar. Han går runt om huset och tittar in genom fönstren men ser inte att det finns någon där. Det enda han ser när han tittar in är en enkelsäng och en stor Tv-skärm. På golvet ligger några spelkonsoller. Precis som skepnaden på kvällen som sprang iväg, gissar Simon på att det bor en yngre person i huset. När han kommer tillbaka på framsidan ser han en äldre man runt 80 år med långt vitt, yvigt skägg med ryggsäck som vilar händerna på en gammal militärcykel.
     ”Hallå där” säger mannen ”vad snokar du efter?”
     ”Hej. Jag heter Simon och detta är min hund Alice. Förlåt om vi verkar lite närgångna. Men vi söker den som bor i huset. Jag tror att den personen har försökt få tag på oss igår kväll.
     ”Det är Jesper, Hugo Anderssons son, som bor där. Hugo är trädgårdsmästare och allfixaren på Ön. Jag tror med säkerhet att Jesper är i skolan i Landskrona vid denna tid på dagen. Men ni kan säkert få tag på Hugo, han jobbar ju dygnet runt. Ta dig mot mitten av Landsvägen mot Kungsgården cirka en och en halv kilometer härifrån så ser du Hugos firma där. Den heter HA Entreprenad. Sen vill jag att du identifierar dig Simon. Vi har grannsamverkan mot brott i området och därför frågar vi som bor här alltid vad det är för filurer vi inte känner igen som strosar omkring”
     ”Självklart. Jag är verkligen för allt som är brottsförebyggande. Här är mitt visitkort. Jag uppfattade inte ditt namn?”
     ”Jag heter, Sture, Sture Lindh och bor granne med Jesper, nästa hus bort” Sture tittar på visitkortet och säger ”Är du privatdetektiv? Vad är det du detektivar här?”
     ”Jag hjälper Li Sjöström, som jag är säker på du vet vem det är, med att leta efter ett försvunnet föremål. Vad jag fick höra ryktas så kunde Jesper hjälpa mig med det.”
     ”Det tvivlar jag starkt på. Han är 16 år och jag har bara sett honom när han cyklat till och från färjeläget för att komma till skolan i Landskrona. Annars verkar han mest sitta bakom en Tv-skärm hela kvällarna. Inte alls så driftig som sin far. Den firman kommer inte att gå i arv till sonen kan jag slå vad om.”
     ”Tack Sture. Behåll kortet. Vi ska söka upp Hugo och höra lite med honom också”
     ”Vad är det föremål som försvunnit?” undrar Sture
     ”En kinesisk vas. Eller en kopia av en kinesisk vas”
     ”Är det något att anlita en privatdetektiv från Malmö att leta upp? Ja, har man mycket pengar eller rent av för mycket pengar då sysslar man kanske med sådant. Själv är jag tacksam och glad att ha råd med mat att sätta på bordet varje dag och ha hälsan. Lycka till säger jag då. Hade det inte blivit billigare att köpa en ny vas än att betala ditt feta arvode?”
     ”Minnessaker är ibland ovärderliga för personen som en gång har köpt dem. Bättre förklaring har jag inte. Tack för din hjälp än en gång Sture”
Så sätter Sture sig på cykeln, skakar lätt på huvudet och cyklar iväg.
Tjugo minuter efter de stött på Sture, efter att ha gått längs Landsvägen, ser de skylten HA Entreprenad AB. Utanför den öppna garagedörren till firman ser han en man i slitna jeans, vit T-shirt och en bakåtvänd keps som går omkring med en stor lövblåsare. Mannen ser Simon och Alice komma emot honom och stannar upp.

     ”Hej. Om ni vill ha mina tjänster får jag be er att göra en bokning på min hemsida på nätet. Just nu har jag fullt upp.”
     ”Nej, vi behöver inte dina tjänster vi vill bara prata med dig en liten stund om Jesper, din son”     ”Jaha, vad kan han ha ställt till med. Kom med in då, jag ska ändå ta en kaffepaus. Så kan vi snacka om det runt bordet”
De kommer in i Hugos bostad och om utsidan vid garaget såg rörig ut med maskiner, åkgräsklippare, traktorer, bilar upphängda i lyftar så var insidan mer överraskande. Bostaden och rummen gick i klassisk stil med klassiska Gustavianska snirklade möbler och sidentapeter med blommor och kronor så långt ögat når. Hugo ber dem komma in i köket som i det sammanhanget ser modernt ut.
     ”Ja, min far, jag ärvde huset av, var antikvitetshandlare här på ön. Han omgav sig med fina klassiska möbler, mattor och prydnadssaker. Jag uppskattar att titta på dom när jag kommer hem från mina många arbeten. Antikvitetsaffären sålde jag emellertid strax efter min far gått bort för 10 år sedan. Jag ville mer hålla på med saker jag kunde göra med händerna. Har alltid hållit på och pillat och lagat grejer sen barnsben. Men vilka är ni och vad kan jag göra för er? Har Jesper ställt till med bekymmer?” säger Hugo samtidigt som han ställer fram en kaffemugg till Simon.
     ”Jag heter Simon och här är min hund Alice. Vi är på uppdrag av Li Sjöström som alla på Ven verkar bekant med”
     ”Ja, jag sköter hennes trädgård, så jag är bekant med henne och hennes man sedan några år. Tyvärr gick Frank bort allt för tidigt. Han var trevlig och frikostig på många sätt” avbryter Hugo, Simons inledning.
    ” I samband med ett uppdrag jag fått av Li som rör en privat angelägenhet i hennes hem, råkade vi när vi tog en eftermiddagslur i huset höra någon som ville öppna dörren för att komma in. Vi tror att denne tidigare lyckats dyrka sig in i huset och stulit en kinesisk vas som Li uppger saknas i huset. När jag rusar upp från soffan med Alice så spårar vi den misstänkte inbrottstjuven till ett litet hus cirka 300 meter från Li:s hus. Enligt uppgift ska din son Jesper bo i det huset. Stämmer det?”
     ”Ja”, säger Hugo som samtidigt sätter fram kaffe med bullar på bordet och en skål med vatten till Alice, ”Jesper bor där sedan ett halvår tillbaka. Han har svårt att komma in i vuxenlivet så min tanke var att han skulle bli mer självständig och ta ansvar om han klarade sig själv i en egen bostad.
Det var hans farfars bostad som jag ärvde och tyckte Jesper kunde bo i. Tyvärr har jag inte sett några tecken på vuxenmognad än. Han sköter skolan bra, har goda vitsord från lärare och fina betyg. Men all ledig tid tycks bara gå åt till dataspel på nätet. När jag var i hans ålder spelade jag fotboll, smygdrack öl hos kompisar och hade de första tonårsförälskelserna. Så fasades jag in i vuxenvärlden men de generna tycks inte gått i arv till min son.”
     ”Hur är det med mamman. Bor hon också här?”
Hugo skrattar högt. ”Ärligt talat. Mamman visade sig vara ett riktigt stolpskott. Jag träffade henne på en festresa till Gdansk i Polen. Det ena gav det andra och sen blev hon med gravid med Jesper. Hon bodde här Jespers fem första år men sen lämnade hon bara en lapp på bordet vi sitter vid att hon inte stod ut med tillvaron på ön. Hon bara fes och stack kan man säga tillbaka till Polen. Kanske inte så konstigt att Jesper blev som han blev när han i de viktigaste åren haft en frånvarande mamma och en hemmavarande fast ändå frånvarande pappa med jobb dygnet runt. Tack och lov kunde både hans farfar, tills han gick bort, lära Jesper ganska mycket och hans faster. Det var hon som satt och gjorde det mesta av läxläsningen med honom. Min syster blev modersgestalten för Jesper under barndomsåren. Tror ni att Jesper tagit en kinesisk vas hos Li? Varför då?”
     ”Det vet vi inte helt säkert. Men vi vet att personen som flydde från Li:s hus sprang i riktning mot Jespers hus och bor därinne”
     ”Jesper har ärvt mina färdigheter och är ganska praktisk också. Men han vill inte ägna sig åt firman ens när det är sommarlov och jag erbjuder att betala avtalsenlig lön. Själv har jag fullt upp på ön. Jag är både trädgårdsmästare, bilreparatör, låssmed och snickare. Ni kan förstå att jag önskar dygnet hade fler timmar”
     ”Är du låssmed också?” säger Simon med tanke på låset i huset som dyrkats upp.
     ”På en så här liten ö med turister som i huvudsak kommer under en begränsad tid så går det inte att nischa in sig i ett fack. Det gäller att kunna många saker om det ska bli full sysselsättning hela året. Det gäller för många andra här på Ven också”
    ”Jag skulle vilja träffa Jesper och jag ser gärna att du är med då också”
    ”Jesper slutar skolan och är hemma vid 16-tiden. Vi kan ses hos honom runt den tiden. Jag ska försöka ha ett snack med honom innan ni dyker upp också”
     ” Vad, bra. Tack för att du vill hjälpa till.” Säger Simon och dricker upp kaffet. Efter ytterligare kringsnack i några minuter tackar Simon för kaffe med bullar och vattnet till Alice för att sen vända hemåt. ”Nu, nu ska brevet hittas. Var är det jag inte har letat?” tänker Simon längs landsvägen hem.

När Simon kommer in i Franks och Li:s hus tar han av sig jackan och skorna och försöker tänka att han är Frank. Han börjar i köket. Miljön i köket är som hämtat från en målning av den amerikanska konstnären Edward Hopper som Simon själv har en inramad poster av hemma. Ultrarealistisk, utifrån ett konstnärligt perspektiv, brukar konstnärens verk beskrivas. Efter betraktelsen sätter han sig ner på en stol vid köksbordet och tittar ut på de vackra omgivningarna genom fönstret. ”Brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén” är den enda ledtråden Simon har.

Från köket går Simon ut och sätter sig i fåtöljen i vardagsrummet som han gissar att Frank satt i när han var i huset och ser sig omkring. Rakt fram ser han sovrummet där han letat utan framgång. Simons blick faller sedan på chiffonjén och den översta högra lådan. Ovan chiffonjén hänger en liten målad tavla med en ganska tjock ram. Simon går fram till tavlan och ser att motivet är dunkelt men han urskiljer ändå att konstnären försökt att avbilda ett rum, troligtvis från ett slott eller en finare herrgård. I den övre högra kanten på målningen urskiljer han svagt bilden av något som kan föreställa en stor byrå, eller varför inte en chiffonjé. ”Finns lösningen i tavlan?”, tänker Simon. Tavlan hänger till höger rakt ovanför chiffonjén och har en liknande möbel som den på målningen. Simon tar en stol från köket han står på och plockar försiktigt ner tavlan från väggen. När han vänder på tavlan ser han ett kuvert som tejpats på baksidan. Till min hustru Li Sjöström, vid min bortgång, står det på kuvertet. Brevet är funnet!!!
Simon tar genast fram mobilen och slår numret till Li. Li svarar direkt som om hon väntat på samtalet.
     ”Hej Li, jag har glada nyheter. Jag har hittat brevet. Det var tejpat bakom tavlan som hänger ovanför chiffonjén, alltså nära den plats Frank beskrev för dig”
     ”Oh, Simon nu blev jag lättad. Äntligen, äntligen kan jag få lite ro i själen. Fantastisk att du fann brevet och på en plats som egentligen var tydlig men ändå osynlig. Det känns som påhittiga Frank hela det upplägget. Jag bokar flyg här från Aberdeen till Köpenhamn och kommer till huset i morgon. Hoppas du kan stanna en natt till?”
     ”Självklart Li. Du vill inte att jag skickar dig brevet istället? Det är ju enklare och billigare än att flyga och ta sig hit?”  
     ”Frank skrev brevet för hand i stugan där du är. Jag är övertygad om att han också ville att jag skulle läsa brevet där på den plats han skrev det. Jag tar flyget och är i Köpenhamn klockan 11:20, sen tar jag en taxi från Kastrup till huset på Ven, det tar cirka två timmar till. I dessa Corona-tider vill jag inte sitta på bussar eller tåg från Köpenhamn. Räknar med att vi ses vid 14-tiden då Simon. Än en gång stort tack för hjälpen. Jag visste att du skulle lyckas med uppdraget”
Simon lägger sen kuvertet i den översta högra lådan i chiffonjén i väntan på att Li ska läsa det nästa dag.
     ”Kom nu Alice, nu går vi en liten promenad på den vackra ön vi är på, sen möter vi upp Hugo och Jesper.

Klockan är strax före klockan 16 och Simon närmar sig efter promenaden det lilla huset där de överenskommits att träffas. Simon ser en Toyota pickup utanför Jespers hus som är stripad HA Entreprenad AB och drar slutsatsen att Hugo är kommen. När de närmar sig dörren kommer Hugo ut från dörren och pekar på att de ska gå lite vid sidan ut i trädgården.
     ”Hej Simon. Jag har pratat med Jesper om vasen som försvunnit och han erkänner utan omsvep att det är han som dyrkat upp låset och gjort inbrott. Han är mycket ångerfull och vill inte möta dig ansikte mot ansikte. Han skäms.”
     ”Men varför bröt han sig in och hur kan han dyrka upp ett lås på det sättet?”
     ”Som jag berättade för dig tidigare så har han många talanger som jag har inom lås, reparation och snickeri men vill inte hålla på med det som yrke. När han var liten älskade han att dyrka upp lås på dörrar jag ändå skulle kassera och byta nya lås på, så det kan han. När jag frågar varför han brutit sig in till Frank och Li så verkar det som han har fått några saker helt om bakfoten. Jesper har uppfattat att Frank och Li utnyttjade mig och betalade underpris för att jag skötte deras trädgård. Det kan hända att jag kommit hem och svurit efter att jag varit där eftersom tomten är stor och det tar sin tid att få allting i ordning. Jesper har uppfattat min trötthet och irritation som missnöje över husägarna. Men som jag nu berättade för Jesper så betalade de mig inget underpris. Tvärtom. Frank insisterade på att få betala dubbla arvodet för att stötta mig som lokal entreprenör på ön. Samma dubbla arvode fortsatte Li också att betala efter Franks bortgång. Jag sände dem faktura på mitt sedvanliga timarvode men det dubblades när pengarna väl kom in på kontot. Sen tyckte Jesper synd om mig att jag aldrig blev bjuden på deras stora sommarfest de hade en gång om året. Nästan hela ön var bjuden men inte jag, trodde han. Men det är också en missuppfattning. Jag blev alltid bjuden, men jag ville inte gå dit eftersom jag har arbetsuppgifter året om varje dag här på ön. Jag dricker inte heller sprit och går aldrig på fester, så jag tackade alltid vänligt nej till deras inbjudan. Som du ser så förstår inte Jesper det vuxna sociala spelet i vuxenvärlden”
     ”Men varför bröt han sig in och tog vasen? Och varför försökte han bryta sig in en gång till efter den stölden?”
     ”När Jesper var liten var han ofta i min fars och alltså hans farfars antikvitetsaffär. Han älskade höra farfar berätta om alla gamla saker som kunder lämnat in för försäljning. Med inbrottet ville han hämna mina så kallade oförrätter genom att ta något värdefullt från Frank och Li. Han visste att huset stod tomt under flera månader. Jesper trodde den kinesiska vasen han såg i vardagsrummet när han brutit sig in var värd flera tiotusentals kronor. Så när han lämnade in den till antikvitetsaffären på ön nere i hamnen blev han förvånad att de bara ville bjuda 100 kronor för vasen. Han sålde den inte utan har den kvar hemma. Sen gjorde han ett nytt försök för han tänkte att de enda miljardärerna på ön måste väl ändå ha några värdefulla saker hemma. Men när han hörde Alice hundskall igår då flydde han hem och resten vet du. Så, Simon, hur går vi vidare nu?”
     ”Du säger själv att Jesper är ångerfull och känner du att han verkligen ångrat det han gjort tror jag Li kan ta ett klokt beslut. Jag minns fortfarande min konfirmationslärares ord när han predikade: Den syndare som bekänner sin skuld ska alltid bli förlåten. Li kommer hit i morgon vid 14-tiden. Vi har bestämt tid då. Men jag föreslår att du och Jesper går dit senare på kvällen, tar med vasen och berättar det som du berättat för mig. Sen får Li bestämma vad som ska ske. En ordentlig ursäkt från Jesper och två nya, säkrare, lås kan kanske räcka. Det är något som ni får komma överens om med Li. Men jag tycker inte Jesper i morgon ska gömma sig bakom dig utan då själv stå för det han gjort. Ska han tränas i att bli vuxen är detta ett viktigt steg”
     ”Tack Simon. Det låter som en riktigt bra idé. Jag och Li har en god relation. Kan bara hoppas det fortsätter efter detta. Jag behöver alla arbetsuppdrag jag kan få och trädgårdsskötseln hos Li är viktig ekonomiskt för mig”
Efter att ha gett varandra avsked på ett säkert coronavis skiljs sen deras vägar.

     ”Nu Alice, nu går vi till Mates krog och firar alla framgångar med att smörja kråset med spaghetti till mig och massor av köttbullar till dig.” Alice verkar förstå vad Simon säger och viftar intensivt på svansen skuttandes glatt framåt hela promenaden fram till krogen.

Nästa dag kommer Li vid 14-tiden. Simon står utanför huset med Alice bredvid sig och ser en bil märkt TAXI København svänga upp framför huset. Han ser Li växla några ord med chauffören, sticker fram ett kontokort och sen är resan betald. Chauffören går bak bilen och tar fram en kabinväska som finns i bagageutrymmet. Li tar väskan och går strålande fram till Simon och Alice.
     ”Hej, Simon och Alice vilken lyckans dag. Äntligen ska jag få läsa vad Frank skrev till mig. Jag har väntat i över ett år på detta”
     ”Ja, Li det ska du få. När du kommer in har jag lagt kuvertet med brevet i den högra översta lådan i chiffonjén. Kontrollerade precis att det verkligen ligger där. Jag och Alice kommer att lämna dig nu så du i lugn och ro kan läsa brevet från Frank. Här är nycklarna till huset. Det har varit spännande och intressant att få uppleva Ven. Vi har aldrig varit här förut, men jag är säker på att vi kommer tillbaka någon gång nästa sommar om pandemin har lagt sig då. Förresten, Hugo, trädgårdsmästaren kommer att besöka dig ikväll med sin son Jesper. Han har något han vill berätta för dig”
     ”Tusen tack än en gång Simon och Alice för allt ni har gjort. Du kan skicka mig fakturan till adressen på visitkortet du fick av mig i Malmö. Ta nu rejält betalt för alla dina utlägg. Det är du värd. Hur tar ni er ner till färjan?”
     ”Jag och Alice går dit. Det är vackert väder så det blir en skön promenad tre kilometer för oss båda”
De tar så avsked från varandra och börjar promenaden mot färjeläget i Bäckviken. När de gått någon minut börjar Alice att skälla och rycker i kopplet för att be Simon att titta bakom sig. Han ser en gammal ek. På marken, bredvid eken på höger sida står en liten gestalt, i storlek som  intensivt stirrar på Simon och Alice. Figuren höjer den ena handen i luften som för att säga tack och därefter, i samma ögonblick, försvinna bort i tomma intet.
     ”Oj, Alice såg du? Kan det ha något med brevet att göra? Figuren verkar tacka oss för något i alla fall.”

Sen fortsätter de färden. Tar färjan och kommer tillbaka till Malmö senare under kvällen.

I huset finner Li strax det handskrivna brevet från Frank på anvisad plats i chiffonjén. Hon sätter sig ner i Franks favoritfåtölj, och tänder sedan upp två stearinljus i de båda ljusstakarna på bordet. Ett ljus för Frank och ett till henne själv. Sen öppnar hon försiktigt kuvertet med en kniv. När hon läser brevet fylls hon ömsom av kärlek och sorg tillsammans med en intensiv längtan efter Frank.

Så här lyder brevet som Frank skrev till Li:

Kära älskade Li!
När du läser detta är jag på en annan plats i evigheten. Kunde aldrig tro att jag skulle skiljas från dig så här. Jag har levt ett långt liv, men mina lyckligaste år blev de tre sista åren med dig.
Nu förstår jag äntligen vad äkta kärlek är.
Din innerliga kärlek berör mitt hjärta varje gång vi ses.
När jag skriver är du ute och löper en stärkande joggingtur på vår vackra ö.
Du vet inte heller om det besked jag fått från läkarna. De ger mig bara en månad kvar att leva.
Att jag ligger i dödens väntrum fick jag besked av läkarna redan för några månader sedan. Som du förstår konsulterade jag sen flera läkare om det inte finns en möjlighet att få den onde som inifrån äter sönder min kropp att göra halt. Men alla läkare ger samma svar, det som söndrar min kropp är tyvärr oåterkalleligt och obotligt. Jag har också sen en tid accepterat detta faktum. Om en månad finns jag inte längre med dig min högt skattade Li. Du hade säkert frågat, om du kunnat, varför jag inte berättat det för dig tidigare? Varför så simpelt som i ett handskrivet brev?
Vi har ju aldrig haft några hemligheter för varandra, hade du sagt till mig. Men hellre än att jag berättar dessa hemskheter för dig innan min bortgång, vill jag så länge jag ännu lever få ditt vackra väsen att se mig som den jag är. Att när du tittar på mig ser du den Frank du älskar. Då ser du inte stackaren, den fördömde som bara kan hoppas att få en dag till innan liemannen ropar på avgång.
Du ska veta att jag är tillfreds ändå, kära älskade Li. Jag fick det bästa i livet någon man kunde få. Fick ju dela mitt liv med Dig. Vilken gåva du gett mig i form av dig själv mina sista år. Jag är inte rädd för att dö nu. Jag skriver detta brev av två anledningar. Det första gäller din framtid. Du kommer att sörja mig, det vet jag. Men när det gått något år då måste du låta sorgen läka och gå vidare i ditt ännu unga liv. Lova mig att du finner någon som tar hand om och respekterar dig efter mig. Som blir din nya livskamrat, som du sen delar ditt liv med. Det är aldrig bra att stänga sig inne från det magiska liv du ännu har chans att få. Lova mig Li att du försöker göra det. Lova mig det, kära, älskade du! Det andra jag vill berätta känns konstigt att skriva ner i ett brev men jag tror inte att jag kan berätta det på något annat sätt heller. Jag vet att du önskade att få ett barn med mig. Du tjatade mycket om det, inte minst detta sista år. Det förvägrade jag dig utan att egentligen berätta varför.
I brevskrivandets stund är jag 75 år. När vårt gemensamma barn hade fyllt 20 år, hade jag varit 95. Det fungerar inte även om vår kärlek alltid varit större än åldersbarriärerna vår omgivning vill klistra på oss. Men däremot har jag verkställt ett beslut du själv får ta ställning till framöver. Men Li! Vänta ytterligare ett år från när du läser detta innan du tar ställning härvidlag.
För ett halvår sedan var jag i kontakt med en ledande fertilitetsklinik i Köpenhamn. Där jag lät jag frysa in min sperma för att möjliggöra en kommande graviditet för dig med mig. Postumt, kan man då säga. Jag blev noga undersökt och specialisterna säger att sperman jag lämnat håller högsta kvalité. Den håller sig aktiv i ytterligare tio år på klinikens box.
Ingvar, vår advokat har all information härvidlag och är instruerad att inte ge dig dessa uppgifter förrän du själv ber om dom. Men, tänk dig noga för rara kloka du.
Ett ofött barn, helt oskyldig i sin gärning vill inte vara delaktig i att vara den som lägger sordin på ett nytt förhållande. Den uppväxten fick jag själv erfara, som jag berättat för dig många gånger, och jag önskar ingen efter mig får uppleva det.
Nu hör jag att du börjar närma dig med dina små, kära joggande steg. Så jag avslutar mitt brev här.
Kära älskade Li jag kommer i varje dimension och tidsrum att ha dig evigt, utomjordsligt kär.

Ps. Om du någon gång efter att du lagt mig till den sista vilan känner att jag finns med dig. Tro då också att jag är det. Vart jag än vandrar kommer jag fortsatt att ge dig mitt stöd.

Sankt Ibb, Den 20 maj år 2019. Klockan är 15:25 Med tårar av glädje nu. Din egen Frank.


När Li läst klart brevet känner hon en varm vind svepa förbi henne. Vinden försvinner, men kommer strax tillbaka igen. Stearinljuset fladdrar till en stund för att slutligen helt släckas. Ljuset som släcks är Franks ljus. Nu känner Li inom sig att Frank verkligen släpper henne för att själv följa med upp längs ljusets fortsatta väg in i evigheten.

Någon vecka efter att Simon och Alice senast träffade Li utanför huset på Ven, skickar Simon en faktura till Li för uppdraget han gjort. Han räknar ut arvodet med alla utlägg till 14 715 kronor. Tre dagar senare betalar Li räkningen.
Men summan som betalas in på Simons konto är 29 430 kronor….

Året är 1990, jag var då 35 år, när jag började jag arbeta på Domus i Simrishamn. Jag bodde kvar i Malmö men Konsum Solidar, som jag jobbade för, hyrde ett hus i Brantevik som jag kunde övernatta i under arbetsperioden. Varuhuset var ett på den tiden ett traditionellt Domus. Med många olika avdelningar samlade under ett tak. Men något som skilde detta varuhus från mängden var att det fanns ett bageri i huset. På den tiden bakade Solidar ett eget bröd under namnet Solidarbageriet. Alla, på den tiden, 90-tal butiker/varuhus, försågs med bröd från eget bageri och under ett eget föreningsnamn på bröden och kagorna.
För att klara brödförsörjningen, på alla orter i Skåne, fanns det även lokalt några butiker som hade ett eget bageri under Solidarbagarens regi. De bakade det mesta av allt bröd som såldes i butiken och ofta fanns det även ett café i anslutning som förutom matbröden även sålde läckra bakverk från detta lokala bageri.

På Domus i Simrishamn låg det lokala Solidarbageriet längst bak i varuhuset likt en hamnpir som en utväxt från lagret.
När jag började mitt arbete i Simrishamn gick jag runt och presenterade mig för alla medarbetare i varuhuset. Så även för de två bagarna som huserade i det lokala Solidarbageriet; Kurt och Allan. Efter att jag presenterat mig för dem sa de:
     ”Tänk nu på att du inte är vår chef Sven. Vi är anställda av Solidarbageriet så vår chef finns i Malmö. Det är han som styr våra arbetsuppgifter, arbetstider och betalar vår lön. Så kom inte hit och bossa över oss”
Det var två ganska bestämda och stolta bagare jag hade att göra med förstod jag ganska snart. Att jag dessutom kom från ”storstan” Malmö fick jag också höra mer än en gång.
     ”Tro inte bara för att du är från Malmö, vet mer än oss hur man bakar ett gott bröd som våra kunder älskar”
Jag försäkrade gång på gång att mina kunskaper inom bakning var obefintliga och att jag helt litade på deras eminenta yrkeskunskaper.
När jag jobbat i varuhuset i ungefär en vecka så såg jag en stor papperssäck med överblivet bröd på lagret. Jag kallade till mig lagerchefen Mats och frågade
     ”Vet du vad detta är? I pappsäcken här ligger massor av bröd som tydligen ska slängas”
     ”Ja”, svarar Mats, ”det är bröd som inte gått att sälja i varuhuset. Det brukar bli några säckar i veckan som jag måste kasta”
     ”Bli några säckar i veckan?” utbrast jag ”Menar du på allvar att du slänger flera säckar överblivet bröd i veckan?
     ”Ja, det är den bistra sanningen. Bagarna bakar så det står härliga till. Det är aldrig någon som styrt deras bakande så de bakar bröd för glatta livet. Vad jag förstår har de provision från Solidarbageriet. Så ju mer de bakar desto mer får de i lön”
     ”Men herregud i himmelen, så här kan det ju inte fortsätta” säger jag med hög röst.
Jag går med snabba steg in till bagarna som just rullat in två fyllda vagnar för bakning till ugnen och säger
     ”Kurt och Allan, förklara för mig varför det blir så mycket bröd över som vi måste slänga varje vecka?”
Kurt spänner bröstet och kommer med 20 centimeters avstånd fram till mig.
     ”Det är inte så svårt att förklara lille Malmöpåg. Ni i butiken misslyckas varje vecka att sälja det bröd vi bakar upp till er”
Jag blir irriterad och svarar ”Jaså, det är butikens fel att det slängs flera sopsäckar bröd varje vecka”
     ”Ja, lille påg”, svarar Kurt, ”det är det. Rollfördelningen mellan butiken och oss bagare är att vi bakar brödet och du säljer det. Lyckas du inte sälja vårt bröd är det ditt fel. Då är du en misslyckad säljare”
     ”Men bakar ni inte upp efter vad vi beställer från Er?”
      ”Vi bakar upp med vår fulla kapacitet i bageriet, helt enligt de anvisningar vi har fått från vår chef på Solidarbageriet. Glöm inte att du inte är vår chef. Du är bara ansvarig för varuhuset, inte över oss”
Jag förstod att det inte var lönt att prata med två tjuriga och envisa bagare vidare om detta. Inte heller var det lönt att ringa upp Solidarbagarens chef och diskutera förändringar. Han och jag var redan på kant med varandra eftersom jag ville ha in privata leverantörer på bröd i de butiker jag tidigare jobbat på. Mitt önskemål var att vi förutom Solidarbagarens bröd också skulle sälja bästsäljarna från Lockarps, Pågens och Pååls bageri i butiken. Så jag kände att en diskussion mellan honom och mig inte skulle leda någon vart. Dessutom tjänade Solidarbagaren som företag på allt överbak de fakturerade vårt varuhus.
Jag åkte hem till min övernattningslya i Brantevik och funderade på ett motdrag. På köksbordet låg Ystad Allehanda, den lokala dagstidningen som kom med posten på morgonen. Bläddrade igenom tidningen lite förstrött och kom plötsligt på en lösning.
     ”Nu ska bagarna få känna på kallt stål”, säger jag högt för mig själv.

Nästa morgon ringer jag till annonsavdelningen på Ystad Allehanda och beställer en halvsida med reklam för Domus Simrishamn. Annonsen jag beställer har två produkter med bilder på den halvsida jag beställer.
Den ena varan är: Från vårt eget butiksbageri erbjuder vi hela veckan flätad långfranska för 1 krona styck. Den andra varan är: Butiksbakat Wienerbröd av högsta klass för 1 krona. Inga köpbegränsningar. Välkomna till Domus i Simrishamn.
Sen går jag ner till bagarna och säger:
     ”I morgon kommer det kunder till vårt varuhus. Kanske ska jag ställa upp kravallstaket. Här är min annons för imorgon. Jag vill att ni minst bakar upp 1000 flätade långfranska och 2000 Wienerbröd till i morgon. Jag räknar med mycket, mycket kunder på den här annonsen”

Allan som normalt sett av de bägge bagarna inte säger så mycket utropar högt: ”1 krona för en flätad hembakad långfranska och 1 krona för ett wienerbröd, är du inte klok. Det går ju inte ihop ekonomiskt. Och hur ska vi hinna baka upp det?”
Inte utan triumf säger jag då till de bägge stukade bagarna:
     ”Ni bakar och jag säljer! Var det inte det vi var överens om? Jag tar vilka priser på bröd jag vill. Det här blir dessutom en kunddragare till varuhuset. Nästa vecka tänkte jag köra med andra liknande erbjudanden. Gubbar nu är det Rock’n,roll som gäller på Domus i Simrishamn”
Sen gick jag ut från bageriet högt sjungande på ”Min vän den den glade bagarn uti San Remo stad, ja om ni kände honom, skulle ni bli glad” av Evert Taube. Min hämnd hos de tjuriga bagerigubbarna var ett faktum. Där sätter de degen i halsen, var min förhoppning.
Men gubbarna bakade på så att svetten lackade. De tänkte inte ge upp i första baktaget. Men när jag berättade att jag nästa vecka tänkte annonsera om en hembakad Österlenkavring för 1 krona och att jag i annons två tänkte ha med en saftig åtta personers Prinsesstårta för bara 10 kronor, då gav de bägge bagarna upp. De hissade vit flagg och kom för ovanlighetens skull in på mitt kontor.
De ville förhandla.
     ”Sven, vi orkar inte med detta. Vi måste komma överens. Kan vi inte hitta en lösning som passar alla?”
     ”Ja, lösningen är att ni bakar upp det vi i varuhuset beställer från er. Inte ett bröd mer än det. Jag förstår såklart att ni förlorar provision på det, men det kommer jag att ersätta er med ett personligt lönetillägg ni får från varuhuset förutom den lönen Solidarbageriet ger er. Genomsnittet av den provision ni fått ut under den senaste tolvmånadersperioden får ni som extra lönetillägg från Domus i Simrishamn. Varuhuset tjänar mer på att ge er extra betalt än att betala för det brödsvinn vi kastar varje vecka”
Kurt var den som snabbast kom fram och tog min hand.
     ”Överenskommet, Sven. Du vet väl att vi alltid har gillat dig”
Den kommentaren var jag lite tveksam till men jag var glad att vi kommit överens. Från och med nästa dag sålde vi bara butiksbakat bröd, kakor och tårtor efter vad vi själva lagt beställning på.

De bakade och jag sålde. Ordningen var återställd i baket. Så jag fortsatte att nynna på Evert Taubes bagarlåt: ”Han sjunger när han bakar, och arbetar med fröjd det ökar varans värde och köparen blir nöjd.”

Fotnot: Bilden på bagaren i vinjetten togs i samband med Manne Linds (1917 – 1975) fotodokumentation av kvarteret S:t Per i Uppsala i mitten av 1960-talet. Han besökte kvarteret under flera års tid, innan bebyggelsen revs för att ge plats för en galleria. Bilderna ställdes ut på Upplandsmuseet med vernissage i maj 1969.

I 41 år har jag arbetet inom detaljhandeln. 1976 började jag arbeta som butiksaspirant (”butikslärling”) på Konsum Högaholm i Malmö. 2017, fjorton butiker och varuhus senare, avslutade jag arbetskarriären på Biltema i Malmö.
En del gånger har jag under dessa år fått fått frågan:
     ”Hur blir man en bra detaljhandlare Sven?”
Svaret på den frågan liksom allt annat man vill bli bra på heter självklart träning, träning och åter träning.
Den som vill bli duktig på att spela ett instrument eller bli bra på en idrott måste träna ihärdigt och ofta.
Sen måste det så klart också finnas ett genuint intresse och talang för det man vill bli bra på.

Vad är då detaljhandel?
Googlar man på begreppet kan man läsa:
En process där man säljer konsumentprodukter eller tjänster via olika distributionskanaler för att slutligen göra en vinst.
Det låter lite torftigt och akademiskt för mig när ordet detaljhandel beskrivs på detta sätt. I min värld är detaljhandel ett hantverk som liksom målaren som först gått som gesäll och därefter lärt till mästare får yrkeskunskapen i blodet efter ett antal år.
Ock… som det klyschiga ordspråket säger: ”Man blir aldrig fullärd”. För varje år som gick sedan 1976 tyckte jag själv att jag lärde mig mer och mer i detaljhandelns ädla konst.

Från åren 1976 – 1988 hade jag (tacksamt nog) bra chefer ovan om mig på alla nivåer och dimensioner för de butiker jag arbetade på. De lärde föredömligt ut hur en butik med alla dess beståndsdelar; lager, beställning, kundservice, kassa, administration etc. fungerade.
Dessutom fick jag förmånen att läsa handelslära (-86-88) på heltid på ”Vår Gård”. Den svenska kooperationens akademi i Saltsjöbaden. Jag tillsammans med fem andra butikskooperatörer valdes ut att som en sorts trainees för KF i Sverige att få en skräddarsydd utbildning inom detaljhandel under 18 månader. (HL heltid)
Så efter totalt 12 år i butiksyrket trodde jag, och efter denna fina
KF-utbildning, att jag var lika fullärd liknande en utexaminerad målarmästare…men så var det icke alls skulle det visa sig.

Den som slutligen lärde mig att få alla detaljer på plats i en butik och bli en riktig detaljhandlare heter Peter Westring. Han var inhyrd konsult till Konsumentföreningen Solidar, som jag jobbade för, under åren 1988–1990. Peter hade mångårig, framgångsrik erfarenhet av detaljhandeln och kom närmast från 7-Eleven-kedjan, vars butiker han i rask takt och framgångsrikt startade upp i Sverige med start från år 1984 på Tomtebogatan i Stockholm.
Själv hade jag efter utbildningen på Vår Gård, avancerat från butikschef till områdeschef och hade elva större Konsumbutiker jag nu var ansvarig för i Skåne. Mitt område sträckte sig i från Simrishamn, Domus Ystad, Konsum Ystad, Skurup, Tomelilla, Sjöbo, Anderslöv, Höllviken, Vellinge fram till Malmöbutikerna vid Nydala och Oxie.
Vi var nio relativt unga områdeschefer kring 25–40-årsåldern och helt oerfarna i våra nya yrkesroller, men som hade fått förtroendet att leda 8 – 10 butiker vardera. Vi fick med tjänsten en hög lön, tjänstebil och blev uppmanade att klä oss snyggt med skjorta och slips när vi besökte våra butiker. På föreningskontoret hade vi ett eget skrivbord med telefon och tillgång till en gemensam sekreterare. Hon kunde hjälpa oss med utskrifter, tog emot samtal och höll koll på våra kalendrar. Egentligen fick vi ingen annan utbildning för våra nya jobb än den vi själva lärt oss genom att studera de områdeschefer vi hade på Konsum. Men föreningen ville föryngra den tidigare generationen av låt säga ”gubbchefer” och sätta in unga, friskare krafter som hade nya idéer och kunde växla upp butikerna modernare mot framtiden.
De tidigare äldre cheferna gavs andra arbetsuppgifter och lät oss för arbetsuppgiften gröna områdeschefer ta över och leda butikschefer på de områden i Skåne vi blev tilldelade.

På den tiden (1988) fanns det över 90 Konsumbutiker, ett Domus -interiör och två OBS! -varuhus i föreningens regi.
Men utväxlingen av områdeschefer från en äldre generation till en yngre kom snabbt igång. Jag tillsammans med mina nya kolleger gav oss rakt in i arbetsuppgifterna och började arbeta efter bästa förmåga, utan någon egentlig arbetsbeskrivning eller tydligt uppsatta mål. Visst, vi hade en chef ovanför oss också. Men han var fostrad i samma skola som vi och kunde egentligen inte ge oss den utveckling vi behövde för att lyfta oss och våra butiker framåt några snäpp.
Så logiskt, uteblev också framgångarna för vår nya nio-manna-grupp efter redan några månader på våra nya tjänster. Det blev aldrig den ”Quick-fix” ledningen hade hoppats på genom ett föryngrat ledarskap. Då beslöt föreningsledningen klokt nog denna gång att hyra in en erfaren konsult som kunde lära oss vad det innebar att jobba som områdeschef och i alla övriga delar sätta Solidar-föreningen på fötter. De rekryterade då tidigare nämnda Peter Westring som på konsultbasis skulle räta upp det som gått snett under många år i Solidar-föreningen. Vår niomanna-grupp skulle vara en nyckel i låset för att utveckla Konsumbutikerna i föreningen.

På det första mötet med Peter Westring frågade han var och en av oss områdeschefer vad våra arbetsuppgifter bestod i och hur vi coachade våra butiker. Han vände sig till mig först:
     ”Hur gör du Sven? Beskriv hur du ser på din arbetsuppgift och hur du inspirerar dina butikschefer att nå sina mål och sin budget”
Jag blev lite ställd inför frågan och var dessutom nervös när jag skulle svara denna erfarna detaljhandelskonsult.
     ”Jag brukar ringa butikschefen och boka en tid då vi kan träffas på butiken”, svarade jag Peter, ”sen åker jag ut till butiken på överenskommen tid. Går en butiksrunda med butikschefen som kommenterar vad han eller hon har gjort sen jag var där senast. Under butiksrundan vi går tillsammans kommenterar jag också vad jag tycker är bra och vad jag tycker kan göras bättre”
     ”Jag hör vad du säger, men vad är det du medverkar till som gör butiken och butikschefen till att bli ännu bättre?”, svarar Peter mig.
     ”Själva diskussionen och kommentarerna när vi går runt tillsammans. Det är det som utvecklar butiken och dess chef”
     ”Ärligt talat Sven, tror du verkligen att ditt mingel i gångarna med butikschefen gör att dina butiker lyfter? När jag läser av resultatrapporten för dina butiker de tre senaste månaderna så har ingen av dina butiker ett bättre resultat än förra året. Försäljningsökningen verkar också ha stannat av”
Peter ställer sedan samma frågor till de resterande sju områdescheferna och verkar få samma ”luddiga svar” som jag själv gav honom. Till var och en kommenterar han lika rakt och smått cyniskt som han gjorde till mig svaren de ger till honom.
Efter att fått svar från den siste i gruppen tittar Peter på oss alla med en allvarlig min.
     ”Pojkar och flickor i detta rum. Ni har blivit tilldelade ett viktigt ansvar som det innebär att vara områdeschef för ett stort antal butiker. Ni ska leda butiker och butikschefer att få inspiration att överträffa sig själva. Anledningen till att just ni blev utvalda beror på att ni var de butikschefer på Konsumentföreningen Solidar som Vd och ledning anser har störst potential för framtiden i föreningen. Men ärligt talat, ni kan inte och ni förstår inte era arbetsuppgifter. Det vandrande omkring i butiksgångarna ni gör med butikscheferna med ett avslutande kafferep skiljer sig inte nämnvärt åt vad kyrkans präster gör när de gör hembesök till sina församlingsmedlemmar. Men vad är det då ni ska göra istället?
Ja, något ska ju jag tillföra er eftersom jag blev kallad hit att leda denna ganska okunniga grupp. Tycker vi avslutar vårt första möte så här eftersom det är fredag och det är vackert väder ute i dag. Passa på att vila upp er under helgen, så ses vi igen på måndag för då börjar resan för er och er förening mot att få fina välmående butiker och butikschefer. Trevlig helg önskar jag er, så ses vi igen i detta rum på
måndag klockan åtta.”
Sen vinkade Peter av oss och försvann ut från mötesrummet där jag och mina kolleger satt med röda kinder och stukade självförtroenden.
Det var tyst någon minut och alla satt och tittade ner i bordet med en känsla av att ha blivit aningen kränkt, förnedrad och offentligt uthängd som en misslyckad figur.
Den förste som öppnade munnen i gruppen var Johan. Han var röd i huvudet som en kräfta och lät topplocket öppna upp sig av ilska. På klingande skånska utbröt han från hjärnan till munnen utan filter:
     ”Varför i helvete ska en djävla nollåtta-konsult komma hit och läsa skiten av oss. Vi har väl inte gjort något fel? Jag är stolt över mina butiker. Att det inte går bra just nu beror bara på en liten svacka i konjunkturen. Det är väl inte vårt fel att Sverige är i en lågkonjunktur? Ärligt talat. Just nu har jag bara lust att klippa den här satans djävla slipsen man tvingar på oss, säga upp mig och lämna den här skiten. Djävla förbannade pisseställe. Det är väl för helvete inte jag som bett att få detta förbannade mögjobb. Ledningen bad mig ta det. Men jag hade det mycket bättre i min butik som jag saknar som fan”
Ingen kommenterade vad Johan hade kräkt ur sig, men det kändes ändå som en lättnad att någon punkterat den unkna, mörka stämningen i rummet. Vi önskade varandra en god helg och försvann snabbt ut till våra tjänstebilar för en snabb färd mot hemmets trygga vrå. Gissningsvis öppnade alla lika snabbt Whiskyflaskan som jag för att ge lite balsam åt den sårade och sargade själen.
Helgen gick snabbt och jag pendlade mellan att skriva en uppsägning, skriva ett försvarstal att läsa upp på måndagen för Peter till att försöka hitta aktiviteter som distraherade tankarna som malde i mig.

Så kom måndagen och den första egentliga arbetsdagen tillsammans med Peter Westring. Jag liksom alla mina kolleger var på plats punktligt klockan åtta till vad som kändes för mig som avrättning nummer två. Efter en klok inrådan från min sambo hade jag rivit itu försvarstalet jag skrivit för att läsa upp och (bort-)förklara mina ansträngningar i butikerna mot Peter.
Vi är således alla nio områdeschefer på plats i mötesrummet. Alla kom ändå denna måndag. Ingen säger något utan vi har bara en gemensam bävan för vad som komma skall. När vi sitter där i våra tankar med kollegieblocket uppslaget och nervöst plitar ner bokstäver, streckfigurer och annat på våra block så slås mötesdörren upp och in kommer Peter Westring. Jag känner hur en akut armsvett duschar fram i armhålan och jag blir helt torr i munnen av nervositet. Vågar knappt möta Peter med blicken.
Peter själv ser ut som han nyss kommit från ett hälsospa.
Han är i 45–50-årsåldern. Frisk, lätt solbränd hy. Märkeskavaj med färgglad näsduk i bröstfickan och nypressade byxor. Mörkbruna italienska skor, som glänser som en nyvaxad bil. Slipsen är också färgglad och hela mannen lyser av självförtroende, framgång och klassisk elegans. Allt inbakat med den naturliga pondus och karisma ett långt och framgångsrikt yrkesliv har gett honom. Synligt ser han ut att vara i absolut toppform jämfört med oss nio bleka, kuvade hösäckar runt mötesbordet.
     ”Gomorron!” säger Peter med hög och klar Östermalmsdialekt. ”Hoppas ni haft en fin helg och kommit laddade inför veckans uppgifter”
     ”Gomorron”, hörs svagt unisont från den urvattnade församlingen.

     ”I fredags hade vi en genomgång vad ni gjort tidigare i Era butiker. Idag ska vi börja diskussionen med vad ni från och med nu ska göra i de butiker ni regelbundet kommer att besöka. Respekt som ledare får man bara genom att kunna de arbetsuppgifter man själv lär ut och har synpunkter till andra i våra butiker. En ledare behöver inte ha en hög röst och ett stort pekfinger för att leda en grupp. Er främsta egenskap som områdeschefer i Konsumentföreningen Solidar är att behärska detaljhandelns ädla konst. Det kan ni inte idag. Jag klandrar er inte för det heller, för ingen har lärt er hantverket. Men Jag kan och Jag ska lära er det. Om 10 veckor kommer ni att gå med ett stort självförtroende i era fina butiker och glädas över att ni har ett så spännande och utvecklande jobb som ni har fått förmånen att ha. Nu, nu pågar och töser, nu sätter vi igång!”

Jag var fylld av förväntan vad Peter skulle kunna tillföra oss och samtidigt glad att jag till synes fått behålla mitt jobb. I fredags kändes det som att denna måndag bara skulle innehålla massavskedanden under ytterligare förnedrande former.
Peter tog till orda igen:
     ”Er viktigaste uppgift är att ha butiker som lyser av ordning och reda. Har säljglädje med välfyllda hyllor och torg. Våra kunder ska möta personal som trivs med sina arbeten och utstrålar en naturlig glädje att möta sina kunder. Ni själva och de butikschefer ni ska coacha mot framgång ska också känna samma devis. Naturlig och äkta arbetsglädje. Det får man helt av sig självt när butiken börjar öka sin försäljning och kunderna berättar hur roligt det är att handla i sin butik och så fin butiken är. Så då tänker ni alla i detta rum: Hur ska det gå till? Ja, en sak kan jag säga. Denna ljuva framtid skapas inte över en natt utan genom ihärdigt målmedvetet arbete. Det är där ni kommer in i bilden. Ni är instrumenten som ska ge butikerna en ljuvligare klang. Under tio veckor kommer ni att få stämma era butikspianon så det kommer ljuv musik fram i durackord som heter bra resultat och försäljningsökningar”

Den i fredags ilskne Johan som suttit och skruvat sig under Peters föredrag säger då:
     ”Ursäkta Peter, nu är det du som verkar luddig. Vad gör vi rent praktiskt mer än att du häller ut vackra ord?”
     ”Bra Johan! Precis rätt fråga att ställa. Vad gör vi nu? Det ska jag berätta. Framför er har ni ett kollegieblock med rutmönster. Gör ett diagram där ni lodrät har namnet på era butiker och på den vågräta sidan sätter ni vecka 1, vecka 2 etc fram till vecka 10. På veckoraderna ska ni skriva in de aktiviteter ni ska genomföra med start denna vecka.”
Jag följer Peters anvisningar och skriver lodrät in mina elva butiker och är beredd med pennan att skriva in aktiviteterna vi ska genomföra under veckan.
     ”Så”, säger Peter, ”jag ser att ni alla gjort klart schemat i kollegieblocken. De första aktiviteterna ni ska genomföra denna vecka och som ni ska skriva in i på raden vecka 1, är kundparkeringen och reklamtavlorna på väggen.
Ni ska åka ut till era respektive butiker utan att ringa och meddela er ankomst innan. Sen tar ni butikschefen med ut på kundparkeringen och där synar ni gemensamt om det är städat, inte finns något skräp, fimpar eller överfyllda papperskorgar. Ni som har kundvagnshus utomhus ser till så att det inte ligger skräp i kundvagnarna eller i kundvagnshuset. Gå också igenom annonsskyltarna på fasaden. Där ska finnas veckans aktuella annonsvaror i skyltramarna och ingen skyltram ska stå tom utan en annonsskylt. Har ni några frågor på detta?”
     ”Ja, jag har”, svarar jag. ”Du vill att jag åker från Malmö till Simrishamn, en sträcka på 10 mil, för att se om parkeringen är städad och att aktuella annonser hänger på plats? Är det inte effektivare att ringa butiken och höra om detta är gjort?”
     ”Nej Sven. Ni ska själva åka ut och göra en besiktning tillsammans med butikschefen. Däri ligger pedagogiken. Skulle parkeringen vara ostädad och aktuella skyltar inte kommit upp i skyltramarna då erbjuder ni er att hjälpa till så att detta blir gjort. Ni behöver inte kritisera era butiker om det inte blivit gjort. Var bara lösningsfokuserade och se till att detta blir gjort när ni är där”
     ”Jag har också en fråga”, säger Johan. ”Vad gör vi om inte butikschefen är på plats. Han eller hon har kanske en fridag den dagen vi kommer ut om vi inte ringer och hör om denne är på plats?”
     ”Då ber ni att ställföreträdaren kommer ut och gör samma procedur med denne. Om inte butiken har någon ställföreträdare på plats när butikschefen är borta så är det en nyttig kunskap för er att veta det. Då får ni se till att det framöver alltid finns en ställföreträdare när butikschefen är ledig. Finns ingen ställföreträdare heller när ni kommer. Då gör ni hela arbetet själv och ringer sedan upp butikschefen när denne är på plats och berättar vad ni gjort”
     ”Hur lång tid har vi på oss?” frågar Camilla.
     ”Idag är det måndag. Ni har fram till torsdag att se till att detta blir gjort. På fredag träffas vi här igen klockan åtta och då avrapporterar ni till mig hur det har gått. Det kan tyckas lång tid, men säkert kommer det frågor från era butiker om detta och mycket annat också. Jag tror ryktesspridningen om mig och den här nio-gruppen redan florerar ute i butikerna. Så ta god tid på er och gör det ordentligt. När vi ses på fredag kommer ni att få nya aktiviteter ni ska genomföra i era butiker. Då blir det dels kundparkeringen, skyltarna, dels de nya aktiviteter jag ger er i uppdrag då. Under 10 veckor ska ni steg för steg, praktiskt och metodiskt återskapa nya fina Konsumbutiker till er förening. Ni kommer inte att synas mycket här på kontoret utan er plats är ute på fältet där ni ska medverka till att göra föreningens butiker riktigt bra. Lycka till nu, så ses vi på fredag. Har ni fler frågor så är det bara att ringa mig när som helst”

Jag gjorde som Peter sa. Satte mig i bilen och åkte de 10 milen till Simrishamn. Det var en måndag och jag kom fram vid 13-tiden. Det första jag får se på parkeringen är fåglar som rotar i de överfulla papperskorgarna. Runt om ligger det papper, servetter och muggar. Annonserna som hänger uppe på skyltramarna har erbjudanden från den förra veckan och jag stänger bilen, suckar och går in till butikschefen som ovetandes inte känner till att jag kommit dit. Butikschefen är på plats, han hälsar överraskat på mig och frågar om han får bjuda mig på kaffe. Jag tackar nej till kaffet och ber honom sätta sig så jag kan berätta vad vi ska göra. Jag säger till honom att jag från och med nu kommer oannonserat någon dag måndag-torsdag. För att se till att vissa saker fungerar i butiken enligt ett schema jag har med mig. Att om han inte är på plats någon av dessa dagar att det alltid finns en ställföreträdare som kan vara med under denna genomgång. Jag berättar vidare att det inte är frågan om någon kontroll där han prickas om saker och ting inte fungerar men att jag utgår ifrån att det vi varit överens om från och med idag ska fungera varje gång jag är på besök. Han nickar förstående och vi går sedan ut på parkeringen med varsin plockpinne och sopsäck. I en kundvagn har vi med de aktuella annonsskyltarna som vi hjälps åt att byta ut.
När detta är gjort besöker jag under veckan som kommer mina andra tio butiker med samma procedur. På någon butik är allt fulländat, men på de flesta andra är antingen parkeringen ostädad eller har fel skyltar uppsatta alternativt att några skyltställ står tomma.

Vi samlas varje fredag för en genomgång och Peter förklarar att det är detta som är praktisk detaljhandelslära och att han tror att vi börjar förstå vad våra egentliga arbetsuppgifter är.
     ”Det ni började på denna vecka börjar ni också med när ni startar upp er butiksrunda. Sen fortsätter ni med de aktiviteter ni veckovis har skrivit in i era kollegieblock.”

I mitt kollegieblock, som jag för övrigt fortfarande har kvar, skrev jag sedan ner:

Vecka 1. Kundparkering och reklamtavlor.
Vecka 2.Kundentré, kundtoaletter och kundkorgar.
Golvet i entrén ska vara städad, skrapmattan ska se fin ut. Inga otömda papperskorgar. Om det finns ”Köpes-Bytes-Säljes” på anslagstavlan ska de vara aktuella och inte ha hängt kvar i flera år. Butiksfönstren ska vara välputsade. Kundkorgar och kundvagnar ska vara rena. Kundtoaletten ska vara ren, ha rikligt med toalettpapper och ett tidsschema med signatur när den blev städad eller synad.
Vecka 3.Personalen i butiken
ska ha rena och hela arbetskläder enligt Konsums klädpolicy. Alla ska bära namnbricka. Vill man inte skylta med sitt eget namn får man skapa ett namn som då alltid ska vara detsamma just på butiken. När man svarar i telefon ska man alltid säga: ”Välkommen till Konsum XXXXX, du pratar med XXXX, vad kan jag hjälpa till med?” Kassören i kassan ska hälsa på kunden med ett leende och säga ”Tack” eller ”Tack så mycket” när de får betalt av kunden.
Vecka 4. Bröd och Frukt & grönt.
Inget gammalt bröd får finnas. Inget bröd får säljas till halva priset. Finns storsäljarna av bröd på hyllan? Annars gå igenom beställningsrutinerna. Ingen gammal och mjuk frukt eller grönt ska finnas i diskarna. Det ska finnas namn och pris på alla varor. Diskarna ska vara välfyllda och se fräscha och säljande ut. Inga annonsvaror får vara slut. Om något är slut åk till närmaste Konsumbutik som har överskott och be att få hämta.
Vecka 5. Kött-, chark-, mejeri- och ostdiskar.
Diskarna ska vara rena. Stickprov att inga varor är utgångna i datum. Aktuella annonsvaror ska finnas hemma. Om det finns en delikatess ska personalen bära hårskydd i form av keps eller hårnät. Alla varor i delikatessdisken ska ha namn och pris. Kolla även temperaturen. Titta i lagerkylarna att det är städat och att inga utgångna eller ofräscha varor finns där. Kontrollera så allt svinn (det som slängs) skrivs in i en bok.Vecka 6. Kolonial- och specialvaror.
Finns alla annonsvaror hemma? Är säljtorgen välfyllda med annonsvarorna ifrån veckans flygblad? Finns det många tomma hyllfack? Gå i sådant fall igenom beställningsrutinerna med den ansvarige. Är det städat i det nedersta hyllfacket? Damm och skräp faller som bekant neråt. Är butiksgolven rena och fria från skräp?
Vecka 7. Service till kunderna. Information till personal.
Personal ska nicka, le eller hälsa på alla kunder de möter. Ser personal någon kund som behöver hjälp ska de gå fram och erbjuda att hjälpa till. Boka ett möte med personalen i olika grupper för detta. Se över vilken information personalen får av butikschefen. Försäljning mot föregående år och budget är självklar. Det ska också alltid anslås om det finns kunder som gett butiken en positiv feedback. Inga negativa” pekpinnar ska anslås skriftligt på anslagstavlan. Negativ kritik från kunder tas muntligt med de som är berörda.
Vecka 8. Lager och varuplocksrutiner.
Tas allt gods emot enligt de anvisningar som Solidar gett med en personlig mottagning av godset. Chauffören får inte själv bara lämna av varor på lagret. Prickas alla varor av? Finns det tillräcklig med personal så att varorna snabbt kommer ut i hyllorna. Inget upplock i hyllorna på fredag efter klockan 10 eller på helger. Givetvis är påfyllning vid slut i hyllan från lagret tillåten även på helger.
Vecka 9. Kassa och kassörrutiner samt återköp.
Hur ser kassadifferenserna för enskilda kassörer ut i butiken? Hur plockas kassalådor ut i butiken och på kvällen? Följs de anvisningar som getts av Solidar för en säker kassahantering? Sker värdehämtning av dagskassor från ett av Solidar sanktionerat vaktbolag? Stämmer inlämnade pantkvitton mot dagsredovisningen? Markeras pantkvittona som förbrukade efter att de lämnats in? Följs återköpsrutinerna med kundens namn och telefon på återköpskvittot? Stämmer återköpskvittona mot dagsredovisningen? Gör stickprov på något av nämnda från föregående dag.
Vecka 10 och 11. Förbered ett kvällsmöte.
Planera detta med varje butikschef på varje butik och samla all personal. Gå igenom dina intryck av de gångna veckorna och ge ris och ros till respektive butik. Få butikschefen att hålla ett positivt berömmande ”brandtal”. Bjud på något gott och håll hela mötet i en positiv anda.

Avslutningsvis. Tror någon att våra butiker efter dessa 10–11 veckor fick ett rejält lyft? Jo, det kan jag lova. Dessutom började det att synas försäljningsökningar från de flesta butikerna. (Trots ”lågkonjunkturen”.)

Tack än en gång Peter Westring för dina kloka detaljhandelslektioner

(Den 19 augusti 2020, blev jag uppmärksammad av Hallands Nyheter i delen ”Livets gång” att jag fyllde år. Lena Berglund, journalist på tidningen skrev denna text och fotografen på tidningen; Håkan Johansson tog bilderna)

Oväntat facebookmöte slutade med blogg

Sven Asplunds skrivande tog fart vid millennieskiftet när han, som nästan aldrig var sjuk, låg nerbäddad hemma i svår influensa i fjorton dagar. Att bara ligga och göra ingenting så lång tid var svårt.

– För att ha något att göra skrev jag en julsaga som sedan hamnade i skrivbordslådan. Sagan hade jag tänkt att skriva länge, berättar han.
Några år senare plingade en vänförfrågan från en okänd man in på Svens facebook.
– Det visade sig att han hade skickat förfrågan till fel person. Men vi tyckte att vi ändå kunde vara vänner även om vi inte kände varandra. Han hette Ronny Lingstam. Efter ett tag ringde jag upp honom, åtminstone en gång borde vi ju träffas i verkligheten om vi ska vara vänner? Han är illustratör och när jag berättade om min julsaga fick jag skicka den till honom. Han gav den godkänt, korrläste och gjorde illustrationer. Jag tryckte upp hundra ex som jag skickade ut till släkt och vänner i stället för julkort. Det blev väldigt uppskattat.

Facebookvännen Ronny tyckte att han skulle skriva mer.
– Det var så jag började blogga. Det var förra våren. Ronny är min mentor. Han är som jag pensionär och lägger själv ut sina alster på en blogg. Min blogg innehåller lite av varje, jag skriver förutom om verkliga händelser i min barndom och yrkesliv bland annat om den fiktiva privatdetektiven Simon Hammar. Tillsammans med hunden Alice nystar de upp en del historier.

Från farmor Anna
Sven misstänker att hans skrivarintresse är något han fått i arv.
– Min kusin har sparat breven som min farmor Anna skrivit till sin älskade Axel före giftermålet. Det var välformulerade brev som fullständigt glödde av kärlek till sin Axel, hon kunde skriva. Det var då jag tänkte att det är därifrån mitt skrivintresse kommer.

Som ung hade Sven planer på att bli journalist, men hans föräldrar dog tidigt (1974) och framtiden blev osäker.
– Jag bestämde mig för att arbeta och vänta med studielån. Jag började på en treårig aspirantutbildning med lön på en Konsumbutik i Malmö. Jag tänkte gå journalistutbildningen därefter, men chefen i butiken var en eldsjäl. Han lärde mig allt. Redan efter tre månader insåg jag att det är det här jag ville jobba med.
Så blev det. I 40 år framåt arbetade Sven som butiks- och varuhuschef inom flera handelskedjor; Coop, Bauhaus, Biltema med mera. Och det blev eftergymnasiala utbildningar inom Ekonomi/marknadsföring med diplomering på MEU och IHM Business School.

Så blev det Falkenberg
1998 träffade Sven sin blivande fru Eva. Hennes morfar hade en gård i Långås utanför Falkenberg, där hon tillbringade sina somrar under barn- och tonåren. När Sven började som varuhuschef på Biltema i Halmstad flyttade han och Eva från Malmö till Falkenberg. Året var 2004.
– Egentligen tänkte jag att vi bara skulle bo i Falkenberg några år. När jag blev värvad som butikschef på Biltema i Malmö var det kanske naturligt att flytta tillbaka till hemstaden. Men det blev en övernattningslägenhet i Malmö i stället. Jag trivs mycket bra i Falkenberg, det är en snäll och vänlig stad. Det känns bra att åka till Malmö som ”turist”, men i Falkenberg vill jag ha mitt fasta boende.
Dessutom har Falkenberg fått en alldeles speciell plats i Svens hjärta.
– Jag och Eva beslutade att gifta oss i Ravlunda kyrka på Österlen 2010. Men jag tänkte, ska jag gifta mig så ska jag också döpa mig innan dess, allt ska bli rätt gjort. Tre dagar innan giftermålet döptes jag i Skrea kyrka.

Församling gav stöd
En vecka efter giftermålet kallades Sven till sjukhuset:
– Jag hade haft problem med nästäppa och det visade sig vara cancer. Under sju veckor strålades jag på sjukhuset i Lund. Prästen som döpt mig ringde mig under denna tid och frågade om hur jag upplevt dopet i Skrea Kyrka. Jag berättade då för prästen att jag nu var sjuk och hade fått cancer. Prästen beklagade det men ringde sedan åter mig varje vecka under strålningsperioden och berättade att församlingen bad för mig efter varje gudstjänst. Det stödet kändes mycket bra, jag blev verkligen rörd. När beskedet om behandlingen hade lyckats, tre månader efter strålperioden, bjöd prästen med Skrea församling in mig till fest för att fira tillfrisknandet. 30 personer var där. Efter måltiden höll jag tal och tackade för allt stöd.
När jag sedan, sju år senare, avslutade arbetslivet 2017 anmälde jag mig till en bibelskola ”Alpha” i Falkenbergs församling och kom på det sättet till en större insikt om den kristna läran.

Förutom att skriva är Sven intresserad av musik och där har ytterligare ett möte på senare år haft betydelse.
– Jag och en kompis från ungdomsåren träffades efter 40 år. Som unga hade vi bildat ett band, han gick en musikutbildning och blev senare rektor. Vi bestämde att börja skriva musik igen. Jag nynnar melodierna och han spelar melodin på piano och skriver ner noterna. Texterna skriver jag. En låt är utlagd på youtube och heter ”Bara för dig”. Den är lite åt folkmusikgenren, det tycker i alla fall Eva.

2017 slutade Sven som varuhuschef, sedan dess driver han, förutom att hålla på med text och musik, eget företag.
– På uppdrag av olika butiker, apotek, äldreboenden och andra verksamheter kontrollerar jag anonymt hur service och annat fungerar. Som före detta butikschef har jag stor ju stor erfarenhet av serviceverksamhet.

”>

Sven Asplund Bild: Håkan Johansson

Lite om: Sven Asplund

° Fyller: 65 år 19 augusti

° Född och uppvuxen. Malmö

° Bor: Falkenberg

° Familj: Hustrun Eva

° Gör: Före detta varuhuschef, driver i dag egen konsultverksamhet som butiksobservatör samt har uppdrag som God Man för fyra olika huvudmän i Borås/Falkenberg.

° Intressen: Skriver i egen blogg malmopagen.se, gör musik, till exempel Bara för dig (se Youtubevideo via denna länk)