Vik hädan ditt avskum

Du är inget annat än en simpel dödare
ja, den värsta sortens mördare
Du tar en mor från sin far
och en far från sin mor
En bror som älskat sin farmor
avrättar du utan att det dig berör
Vem ger dig rätt att döda?
det är ju Du ditt avskum som borde förblöda
Ingen urskillning har du
innan din skoningslösa intervju
Hur många mer känner du att du måste döda?
och till elden låta glöda
Du förtjänar egentligen inte mina ord
med glädje hade jag gjort ett lustmord
I varje lem hade du steglats
sen ramat upp dig för att speglas
För varje offer du skoningslöst mördat
hade varje del av din kropp fått vörda
Vik hädan nu din satan
flaxa iväg som skatan
Till den skärseld
som blir uppställd
Där du ska brinna i evighet
för all din grymhet
Ingen, ingen vill någonsin se dig tillbaka
aldrig, aldrig gå på din likvaka
Fly till helvetet där du bor
fast jag tror inte ens djävulen vill ha dig som sin mor

Torpeden

Året är 1980 och jag är nybliven butikschef för Konsum på Lindängen i Malmö. Dessförinnan hade jag haft ansvar för butiken på Lindeborg i samma stad.
Lindängen var och är väl det idag man benämner som ett problemområde. Med en stor segregation, gängkriminalitet, inbrott, våld m.m. Jag hade blivit varnad för att ta hand om butiken på grund av alla dessa orsaker. Men jag var 25 år och orädd. Dessutom hade jag i min barn- och ungdom växt upp på Nydala, några kilometer därifrån, som beskrevs i samma termer. Butiken på Lindängen hade en större omsättning än den jag lämnat på Lindeborg så detta var ett ”lyft” i karriären för mig på min fortsatta bana i arbetslivet.
Jag hade knappt börjat arbeta i butiken förrän jag fick varningar från övriga medarbetare om en familj i området som trakasserade butiken. De stal varor, var otrevliga mot personal, kastade varor på golvet och gick iväg med kundvagnar långt utanför butiken. När jag frågade om anledningen fick jag svaret
     ”Vi vet inte, de verkar bara vara sådana alla i familjen”
Men jag ville självklart bilda mig min egen uppfattning om denna familj så jag bad att de meddelade mig nästa gång de kom in i butiken.

Det tog inte lång stund. En av medarbetarna kom springande till mig
     ”Nu är dom inne. Det är hon och hennes dotter som går där med barnvagnen” och pekar på en kvinna med en flicka på omkring 10 år. Jag går fram för att titta närmare på dom. Då kommer den utpekade kvinnan fram till mig med en utsträckt hand och vill hälsa.
     ”Hej, du måste vara den nya butiksföreståndaren. Välkommen, jag heter Sonja. Min familj är stamkunder i butiken. Vi tycker den är välskött och tycker om att handla här”
     ”Det var roligt att höra” svarar jag överraskad över denna oväntade hälsning och positiva attityd
     ”Jag heter Sven och ni är alltid lika välkomna att handla i vår butik”
     ”Tack Sven, det ska jag komma ihåg att du har sagt” svarar Sonja mig.
     ”Förresten Sven, jag ser att ni säljer en docka där på leksakshyllan. Vad kostar den? Jag går fram till hyllan och ser en prislapp på 98 kronor.
     ”Den kostar 98 kronor Sonja” svarar jag henne.
     ”Tack Sven. Du verkar vara en vänlig ung man. Jag tror att vi ska trivas med varandra”
     ”Tack själv Sonja. Ja, det hoppas jag att ni alla i familjen ska göra med mig och vår butik” Kvinnan går vidare med barnvagnen och flickan hon har med sig. Jag ser att hon har lagt en liter mjölk på barnvagnen och hennes flicka bär dockan synligt i sin famn. För att inte göra mina medarbetare besvikna så följer jag efter och har familjen Sonja inom synhåll hela vägen till kassan. Väl där lägger hon först upp mjölken och sen dockan på kassabandet. Sonja ser att jag observerar henne och vinkar glatt till mig. Jag vinkar med ett leende glatt tillbaka. Sen blir jag avbruten av en kund som undrar på vilken hylla vi har tandpetare. Jag pekar bort mot hygienartiklar och säger att tandpetarna ligger bredvid tandkrämen. När jag åter tittar bort mot kassan ser jag Sonja med barnvagnen gå mot utgången med sin flicka som har dockan i famnen. Då blir jag lite irriterad och går mot en medarbetare som sitter i kassan och som varnat mig för denna i mitt tycke trevliga familj.
     ”Alltså, vad är nu detta? En rar kvinna med sin dotter som handlar och är jättetrevlig. Till och med hälsar på mig och önskar mig välkommen. Det är väl inget konstigt med dom. Hon handlar en liter mjölk och en docka till sin dotter. En helt vanlig kund” säger jag med irriterad röst.
     ”En docka?” säger hon förvånat ”Hon köpte en liter mjölk, det var allt. Någon docka köpte hon inte”
     ”Men jag såg ju hur hon la en liter mjölk och en docka på kassabandet. Var tog då dockan vägen?”
Då kommer en kund, som stått i vid tidningshyllan och tjuvläst tidningar, fram till mig.
     ”Jag vet var dockan tog vägen” säger han till mig.
     ”Och…?” svarar jag.
     ”När du vände ryggen åt henne för att hjälpa en kund, tog hon dockan från kassabandet och gav till flickan hon hade med sig. Den lilla flickan gick genom kassan med dockan medan kvinnan uppehöll kassören med snack om väder och vind. Hon betalade bara för mjölken”
     ”Så du såg att hon stal dockan?” säger jag till kunden.
     ”Ja, antingen stal hon dockan eller så har hon missuppfattat butikens betalningsrutiner” säger han med ett sarkastiskt leende.
Kassören säger då tröstande till mig
     ”Var inte ledsen Sven, du är inte den första och inte den sista hon och hennes familj har lurat här i butiken. Hon är skicklig”
Jag gick ut i lunchrummet, tog en kopp kaffe och begrundade vad som skett. Det började smyga på sig en lätt känsla att ha blivit förnedrad. Medarbetaren som suttit i kassan kommer efter en stund in i lunchrummet och sätter sig vid mitt bord.
     ”Om det är en liten tröst Sven så är Sonja den vänligaste och skickligaste tjuven av dem alla. Vi har haft civila vakter på spaning i butiken på henne, men hon har aldrig åkt fast. Då är de övriga i hennes familj betydligt värre. Hon har två grabbar, jag tror dom är tvillingar runt 16 år, när du stöter på dom då förstår du det verkliga problemet. Dom är helt utan spärrar. De rusar in och tar kött, läsk, godis ja allt och har sprungit ut genom kassan innan du blinkat med ögonen av förvåning. Sen har vi deras äldre bror Stefan, som jag tippar är 20 år, som bara kommer in vissa kvällar och hotfullt tvingar till sig cigaretter utan att betala. Dessutom kräver han att vi ska tacka honom för besöket”

Ja, det tog bara några timmar. I andra ändan av butiken hör jag plötsligt skrik och skrän från några ungdomar. Jag springer dit och ser två medarbetare jaga två ungdomar i 16-årsåldern. Gissar att det är dom s.k. tvillingarna i familjen Sonja.
     ”Ta mig då. Spring fortare. Hur du än gör kan du aldrig få fatt mig” säger den ene av ungdomarna. I nästa hörn dyker så upp en identisk person med den förre. De har samma klädsel, samma skor och likadana frisyrer. De springer fram och tillbaka, vänder, springer fram, snurrar, stannar och det liknar någon som jagar en boll på en rugbymatch.
Självklart går jag också fram och försöker få fatt i dom. Då hör jag
     ”Kolla, nu kom den nye med i matchen också. Det är så roligt så jag dör”
Sen mitt i jagandet så stannar dom och tvärvänder för att sedan springa som två 100 meterslöpare med full fart till kassan. Mellan sig kastar dom ett köttpaket de har i händerna. De rusar snabbt igenom kassorna och vrålar
     ”Tack för besöket, välkommen åter” följt av två gapskratt ut genom entrédörren.
Jag springer efter dom ut men ser att de delat på sig och springer åt varsitt håll. Det är bara inse det lönlösa att försöka få fatt i dom.
När jag kommer in i butiken igen möts jag av den köttansvarige.
     ”Jag hade lagt ut tre paket med oxfilé i disken. En hel bit i ett paket och två paket med skivat. De sprang iväg med den stora biten. Går det inte att få stopp på detta? Du är ju ny Sven, kan du inte komma med en lösning?” säger han och tittar vädjande på mig.
     ”Har ni provat att porta dem från butiken?”
     ”Sven, dom är portade. Men vad hjälper det. Dom kommer in varje dag och stjäl ändå. Snabba som gaseller är dom också. Jag tror att kicken för dom är inte bara stöldgodset utan också leken. Vi är bara en spelplan med statister för deras lek och bus.”

Nästa dag när jag smält intrycken av gårdagen ringer jag säkerhetsansvarige på Konsums huvudkontor och frågar vad jag ska göra.
     ”Ja, jag bara väntade på att du skulle ringa Sven. Den här familjen var din företrädares största huvudbry. Vi har gång efter gång satt in extra vakter, pratat med polis och socialtjänst. Men inget hjälper. Ingenting tycks bli till det bättre”
     ”Så vad kan jag göra då?” frågar jag den säkerhetsansvarige.
      ”I veckan har vi bytt och skrivit avtal med ett nytt vaktbolag. Jag ber att regionansvarige på vaktbolaget tar kontakt med dig. Kanske har de nya lösningar på ett gammalt problem”
     ”Tack, det får dom gärna göra” Så lägger vi på luren.
Redan på eftermiddagen kommer den regionansvarige på det nya vaktbolaget och träffar mig i butiken. Jag beskriver mina problem, han noterar det och föreslår en massiv insats med väktare under tre dagar i avskräckande syfte.
     ”Vi kommer att ha två väktare i butiken under hela öppethållandet i tre dagar. En kommer att gå uniformerad och en kommer att gå civil. Dessutom kommer vi att sätta vaktbilen utanför entrén för att visa att butiken är skyddad.” Jag tycker att det låter bra och tackar honom för en till synes bra idé.

Resultatet verkar också lovande. Under tre dagar syns ingen i familjen till. Jag och mina medarbetare börjar andas ut och jag får beröm.
     ”Tack Sven, det gjorde du bra, hoppas nu vi slipper detta” hör jag i olika versioner.
Men så enkelt är det inte. Den fjärde dagen börjar eländet igen. Det börjar på förmiddagen med tvillingarna som springer runt i gångarna. Jag ser att den ene har en stor chokladkartong i handen. Strategiskt tar jag mig till kassan för där antar jag att de ska springa ut och då kan jag ta fast dom. Hör så att tvillingarnas skrikande upphör och det blir helt tyst i butiken. Jag går ner i butiken och frågar vad som har hänt.
     ”De sprang ut på lagret. Porten på lagret stod öppen för det kom en varubil och där försvann de båda ut” säger en medarbetare som sett vart de tog vägen.
Nu blev jag riktigt förbannad. Ringa vaktbolaget var meningslöst. Vaktbilen hade förmodligen familjen sett innan i veckan utanför butiken och då gick de inte in förstod jag nu i efterhand. Polisen kunde inget göra heller hade jag förstått.

Det var dags att ta en lunch och börja tänka. På torget där Konsumbutiken låg fanns alldeles bredvid en Pizzeria; ”Lindängens Pizzeria” Jag hade aldrig varit där så jag gick in och beställer en Quattro Stagioni. Pizzabagaren ser på mig och frågar:
     ”Är du den nya Konsumföreståndaren?” Jag nickar och bekräftar detta.
     ”Hej, jag heter Marco. Vi har dom bästa pizzorna i hela Malmö kan jag lova dig. Du får 20 procent rabatt på alla pizzor liksom alla andra som jobbar inne på Konsum. Dom är ofta här och handlar. Vad heter du?”
     ”Jag heter Sven” svarar jag.
     ”Hej Sven, välkommen till min Pizzeria. Går det bra för er inne på Konsum?”
     ”Jadå, vi säljer bra och butiken kan nog bli ganska fin med tiden också” svarar jag.
     ”Men ärligt talat Sven, om ni säljer bra och har en fin butik varför ser du så bekymrad ut?” säger Marco samtidigt som han knådar ut degen och lägger på fyllning.
Sen berättar jag för Marco om butikens besvär med familjen Sonja.
     ”Sven, det är inte första gången jag hör talas om detta problem” säger Marco. ”Din företrädare var här många gånger och berättade samma sak. Jag föreslog en lösning för honom som han inte använde sig av”
     ”Har du en lösning på detta Marco” utbrister jag häpet. ”Hur ser den lösningen ut?”
     ”Innan jag tog över denna pizzeria på Lindängen för ett år sedan hade jag en annan pizzeria i Landskrona. I början i Landskrona hade jag mycket besvär med raggare och ett lokalt mc-gäng som ständigt hotade mig om jag inte bjöd på pizzan och ölen”
     ”Vad gjorde du åt det Marco?”
     ”Jo, Sven. Jag har en kompis som bor i Trelleborg. Han heter Costas. Jag ringde honom och efter att han varit och hjälpt mig på min pizzeria några dagar så försvann alla otrevliga raggare och mc-gänget också. Jag berättade för din företrädare om Costas men han ville inte att jag skulle ringa honom. Jag lovar dig Sven. Har du Costas hos dig en dag så kommer du inte att ha några problem längre”
     ”Men Marco, du föreslår mer eller mindre att jag ska kontraktera en torped, en gorilla som hjälper mig. Är det de du säger?”
     ”Du gör som du vill Sven. Har du en bättre lösning så använd dig av den istället”
Pizzan blev så färdig. Jag betalade och fick 20 procent Konsumrabatt och tog den med till lunchrummet där jag funderade på Marcos förslag. Men förnuftet i mig sa att så kan man ju inte göra. Jag kan ju inte anlita en torped. Tänk om han misshandlar eller till och med mördar hela familjen och det kommer fram att det är jag som anlitat honom. Nej det måste finnas ett annat sätt tänker jag medan den goda pizzan smälter i munnen.

Dagarna går så efter samtalet med Marco i butiken. Varje dag är tvillingarna inne, härjar och stjäl allt mellan himmel och jord. En dag får jag tag i den ena tvillingen och släpar in honom i den stora frysen på lagret och stänger dörren. Drar fram en pallstapel framför dörren så han inte kommer ut. Sen släpper jag ut honom efter 15 minuter för att bara höra
     ”Vilken fegis du är Sven. Nu hade du ju chansen att bli kvitt mig” hånar han mig till synes oberörd springandes ut.
En annan gång jagar jag bägge ut på lagret med en sopkvast. Porten står öppen och dom kastar sig ut från bryggan med mig springandes efter. Det är vinter och ishalt på marken och jag ser hur dom snubblar när de landar på isen. Jag blundar och vågar knappt se hur det gick för dom. Men när jag öppnar ögonen ser jag att de båda är försvunna. Denna gång med varsin påse chips som de fick med sig.
Jag går in på kontoret och tänker ”Det kan inte hålla på så här. En vacker dag kommer jag att bli den som står åtalad för att ha dräpt två ungdomar på Lindängen. Kanske med en sopkvast.”
Samtidigt är Sonja inne och handlar i butiken i varje dag. Alltid lika vänlig och intresserad.
     ”Går det bra för dig Sven? Mina två pojkar tycker du är den bästa Konsumföreståndare Lindängen någonsin har haft och vet du vad? Jag håller med dom” Sen går hon runt med barnvagnen och sin lilla flicka och stoppar förmodligen på sig mer än vad något mänskligt öga kan observera.
Det blir till slut en schizofren värld att vistas i med den leende Sonja och tvillingligisterna som far runt i butiken med mig jagandes efter.

Det definitiva slutet på all vägs ände kom en morgon. Jag fick då höra att tvillingarnas äldre bror Stefan, varit inne under gårdagskvällen. Han hade kommit fram till en medarbetare i kassan och sagt att han ville ha ett paket röda Prince. Kassören hade lagt fram paketet och slagit in 9 kronor i kassan. Stefan hade stirrat på kassören och högt och hotfullt sagt
     ”Är du ny på jobbet? Vet du inte vad som gäller när JAG kommer?”
Då hade kassören vaknat till och upptäckt att det var Stefan för att sen säga
     ”Förlåt, varsågod här får du en ask cigaretter”
     ”Ursäkten är accepterad, men du har väl mer att säga mig?” säger Stefan med en hög stämma till kassören.
     ”Välkommen åter” fick han då kassören att säga.
Sen hade Stefan slagit näven i kassabandet, hånfullt stirrat in henne i ögonen och svarat
     ”Tack för vänligheten, det kommer jag att göra”

Flera medarbetare kom sedan under morgonen fram till mig med budskapet att om inte arbetsmiljön på Konsum på Lindängen ändras så skulle de säga upp sig och eller göra en anmälan till Arbetsmiljöverket.

Det fanns bara en sak kvar att göra.
Jag går med beslutsamma steg in till Marco på pizzerian, hälsar och väser beslutsamt mellan tänderna
     ”Ring din kompis Costas. Han får hjälpa mig nu”
Marco ser min tveklöshet och går bak på sitt kontor där jag hör honom ringa. Sen kommer han och säger
     ”Nu har jag ringt Costas. Han kommer in i din butik i morgon så får du berätta om ditt problem. Men lugn Sven, han kommer att hjälpa dig”

Jag har svårt för att sova den natten. Ligger och tänker på mitt beslut. ”Sven idag har du faktiskt anlitat en torped. Är du klok i huvudet?” mal det i min hjärna om och om igen. Det blir inte många timmars sömn den natten innan jag ska möta Costas live i butiken.

Vi öppnar butiken klockan 9 denna torsdagsmorgon en vinterdag i november. Några minuter efter öppning knackar någon mig på ryggen. Jag vänder mig och ser en skallig jättefigur. En mörk röst säger till mig utan att hälsa
     ”Det är jag som är Costas. Jag kostar 200 kronor i timmen vitt och 100 kronor svart”
En snabb tanke far genom mig. ”Jag kan ju inte betala honom svart också hur skulle det se ut”. I tidningsrubrikerna skulle det stå: Konsumföreståndare lejde torped och betalade svart.
     ”Jag betalar dig vitt. Du får anställning som flygbladsutdelare. Vi kan väl gå in på kontoret och snacka”
Sen följer Costas med in på kontoret. Han ger mig uppgifter vad som ska stå på anställningskontraktet. Ser på lappen jag får att det är en kvinna.
      ”Men detta är väl inte du Costas? Du ser sannerligen inte ut som en kvinna” säger jag till den väldige Costas som sitter mittemot mig på kontoret.
     ”Det är inte jag, men det är dit lönen ska gå. Ok?” säger Costas tydligt till mig.
     ”Ju mindre du vet vem jag är desto bättre för dig”
Jag bråkar självklart inte utan anställer kvinnan på lappen som flygbladsutdelare för 200 kronor i timmen. Noterar hennes bankkonto och adressen som går till en postbox i Trelleborg.
Sen berättar jag för Costas vad våra problem är med familjen Sonja och hoppas att han kan hjälpa mig utan för mycket rabalder.
     ”Vad menar du med rabalder?”
     ”Att det inte blir en massa bråk och slagsmål i butiken” förtydligar jag oroligt.
Costas tittar leende på mig och svarar
     ”Det blir inga rabalder. Jag fixar detta utan rabalder”
Sen går han ut i butiken, tar en kundkorg och vankar omkring i gångarna intensivt spanande på tvillingarna som när som helst kan dyka upp.
Flera medarbetare kommer fram till mig och frågar med rädsla i rösten
     ”Vem är han den store som går omkring med en tom kundkorg gång upp och gång ner”
     ”Var inte orolig” svarar jag ”han är en civil vakt som ska hjälpa oss med våra tjuvar”
Inget händer på förmiddagen så Costas ber att få en kopp kaffe i lunchrummet. Jag märker när jag kommer in med Costas att alla medarbetare som sitter där plötsligt får ett ärende på toaletten eller avslutar sin rast.
Costas börjar vanka omkring med sin kundkorg igen och vi närmar oss lunchtid klockan 12. Då händer det. Båda tvillingarna är plötsligt i butiken, förmodligen på sin lunchrast från skolan. Smidig som en vessla hukar Costas sig ner bakom en hylla. Han har redan förstått vem vi vill ha hjälp med. Någon minut senare har han bägge tvillingarna i ett järngrepp i deras armar. Jag går fram och Costas säger till mig
     ”Jag lånar ditt kontor en timme. Du kan gå ut. Det är bäst att du inte ser detta och är vittne till vad jag gör”
Jag kan knappt prata så nervös jag är så jag bara nickar, tar min jacka och går ut en runda långt utanför butiken. Det är inte lönt att äta för jag skakar i hela kroppen med vad jag kan ha ställt till med. Säger till mig själv ”Nu har det gått för långt. Tänk om han stryper dom på mitt kontor. Jag ångrar allting redan” Timmen utanför butiken där jag går känns som en hel vecka. Jag tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt liv. ”Vad gör han med dom?”

När det gått en timme går jag in i butiken igen. Jag går in på kontoret och ser Costas sitta i min kontorsstol lätt vaggande och nöjt tronande. Av tvillingarna ser jag inga spår.
     ”Vad har hänt, vad har hänt! Nu måste du berätta allt som har hänt” säger jag med skärrad röst och uppspärrade ögon.
     ”Det är fixat Sven, precis som jag lovade dig. Jag har räknat ut att du ska betala för åtta timmars arbete och två timmars körning. Lägg på två extra timmar för bensinen. Totalt tolv timmar ska jag ha i lön” säger Costas lugnt till mig.
     ”Men hör du inte! Vad har du gjort med tvillingarna? Har du gjort dom illa? Jag ångrar allting. Du får vilka pengar som helst bara du inte har skadat dom” säger jag med gråten i halsen.
     ”Sven, lugna dig. Ta av dig jackan och sätt dig ner så ska jag berätta vad som hände” säger Costas med en lugn stämma.
Jag sliter av mig jackan och slänger på golvet och sen kastar jag mig ner i stolen framför Costas för att höra honom berätta det som hänt.
     ”Det första jag gjorde Sven var att ta reda på var dom bor. Hur jag kan kolla sådant behöver du inte ha reda på. De berättar sen att i lägenheten bor deras mamma, deras bror och deras 10 årige syster. Jag berättade för dom att ingen i familjen är välkomna in i denna butik på livstid. Om de ändå väljer att komma in här oavsett anledning då kommer det att hända tråkiga saker för familjen”
     ”Vaddå då för tråkiga saker?” säger jag och stakar stammande fram mina ord.
     ”Sven, det är inte bra för dig att veta alla detaljer. Men jag berättade tydligt och ingående att om de kommer in i denna butik igen så kommer jag hem till dom. Att det inte hjälper att stänga mig ute, för jag kan gå in i lägenheten ändå. Sen berättade jag ingående och detaljerat vad som kommer att hända när jag kommer på hembesök. Den reaktion jag fick på vårt samtal var att de förstod vad som kommer att hända under ett hembesök från mig.”
     ”Så du har inte skadat dom på något sätt Costas?”
     ”Dom har kanske har lite mardrömmar i natt. Men några fysiska skador har dom inte fått av mig i alla fall. Jag har aldrig behövt använda våld i hela mitt liv. Inte ens när jag hjälpte Marco i Landskrona eller andra jag hjälpt. Dom förstår mig så bra ändå. Jag är väl en tydlig person”
     ”Inget annat du vill berätta för mig?” säger jag lättad.
     ”Jo, det är en sak till. När jag avslutade mitt samtal med tvillingarna fick jag dom att göra en sak”
     ”Vadå, vadå?” nu har det ändå hänt något tänkte jag skärrad på nytt.
     ”Absolut inget konstigt Sven. Jag fick dem bara att var och en tacka för samtalet de hade haft med mig”
Nu skrattade jag högt och hjärtligt som av en befrielsens lättnadens suck.
     ”Tack Costas. Hoppas jag slipper se familjen Sonja igen och för den delen dig också”
     ”Glöm nu inte att betala de tolv timmar du är skyldig mig. Den här familjen kommer aldrig in i butiken igen. Skulle du ändå se dom så säger du till Marco att han ringer mig”
Costas tar på sig jackan och lika plötsligt som han kom idag på morgonen lika snabbt går han iväg och är ute från butiken.
Blixtsnabbt fyller jag i löneuppgifterna på tolv timmar till den mystiska kvinnan i Trelleborg. Ringer lönekontoret och säger att jag har en brådskande löneutbetalning som jag kommer att faxa till dom. Att jag har önskemål att utbetalningen sker så snabbt som möjligt. Helst redan idag.

Vad hände sen?
Av familjen Sonja såg jag aldrig mer röken. Men någon vecka efter Costas besök när jag var på väg att hämta en Pizza hos Marco såg jag tvillingarna springa ut genom entrén från konkurrenten mittemot; ICA Lindängen med handlaren springandes efter dom. Då förstod jag att problemen inte hade upphört utan bara flyttat på sig 50 meter bort.

Själv var jag kvar på Konsum på Lindängen i två år innan jag sökte och fick jobb som ansvarig för Konsum på Fäladstorget i Lund. Men det är en helt annan historia fylld med andra historier.

Privatdetektiv Simon Hammar och mysteriet med Spökhuset i Ystad

Det är en ovanligt varm dag i mitten av april månad, klockan är 11 på förmiddagen. Simon Hammar, med sin hund Alice, är på kontoret på Kaptensgatan 14 i Malmö. Fläkten i taket som med automatik går igång vid 22 plusgrader är på sedan någon timme. Utanför fönstret ser Simon en böljande skara av cyklister och gående som målmedvetet är på väg till en skola, arbetsplats eller kanske ett närliggande Café.
Det är nu en månad sedan Simon startade upp sin detektivbyrå med en optimistisk tro att kunna hjälpa de som behövde hans kunskap. Tidigare hade Simon under sitt förvärvsliv ägt och drivit familjeföretaget Klock-Gustav i centrala Malmö sedan 40 år.
Vid pensioneringen hade han sålt företaget och tagit engagemang som delägare i gode vännens Osmans kvarterskrog Brokrogen. Men Simon insåg att kroglivet inte var det han sökte som aktiv pensionär utan sålde efter några månader tillbaka sitt delägarskap till Osman för en krona. Samma köpeskilling han fick ge när han registrerades som delägare i Bolagsverket.
     ”Du har alla egenskaper som behövs för att vara en detektiv av första högsta graden” sade Osman ”Du är både smart, har ett bra minne och sinne för detaljer. Du kommer att göra succé”
Men trots uppmuntrande tillrop kom det inte några klienter som sökte hans villighet att hjälpa behövande klienter.
Mobilen var tyst och det enda som hördes på detektivkontoret var Alice snarkningar på den eluppvärmda hundbädden på kontoret. Simon tar sin mobil och ringer Osman.


Kaptensgatan 14 i Malmö. (Simons kontor)

     ”Det är tröstlöst. Inget rykte har gått om min verksamhet. Här sitter jag med en snarkande hund och har inget att göra en solig dag i april. Har du något tips vad jag kan göra?”
     ”Du måste vara mer aktiv Simon. Läs i tidningarna vad som sker och om det finns något du ser att du kan hjälpa till med så tar du en aktiv kontakt” säger Osman uppmuntrande till Simon.
Något klickar till i Simon.
     ”Bra Osman, där fick jag ett uppslag på vad jag kan göra”
     ”Bara glad att få hjälpa till” svarar Osman uppskattande och avslutar samtalet.
Simon tar fram denna dags Sydsvenskan och bläddrar sida efter sida för att få uppslag. Han får ingen inspiration och letar istället fram gårdens Sydsvenskan i tidningsåtervinningen.
I Ystads lokaldel i tidningen får han syn på en rubrik ”Spökhuset som inte går att sälja” Simon läser att fastigheten nästan är omöjlig att sälja trots att den är nära centrum och har en stor, välskött trädgård på tomten.
     ”Vad händer här?” undrar Simon och tar upp mobilen för att ringa mäklaren som försöker sälja huset.
     ”Tomas Nilsson, Mäklarhuset i Ystad. Vad kan jag göra för dig?” Svarar rösten i den andra ändan.
     ”Hej Tomas, jag heter Simon Hammar och jobbar som privatdetektiv i Malmö. Läser i gårdagens Sydsvenskan en artikel om en fastighet du är mäklare för som är svårsåld på grund av spökerier. Stämmer det?”
     ”Är du spekulant eller journalist?” svarar Tomas på min fråga.
     ”Jag är den som jag presenterade mig som. Simon Hammar och är licensierad privatdetektiv. Du kan gå in på min hemsida www.simonhammar.se och se att allt är seriöst. Då ser du också att mobilnumret jag ringt från stämmer med hemsidans.”
     ”Jag återkommer, häng kvar några minuter” Hör Simon Tomas säga.
Efter några minuter ringer Tomas upp.
     ”Hej, det är Tomas igen. Ursäkta att jag inte hade förtroende för vad du sa. Men sen artikeln om det så kallade spökhuset kom in i tidningarna har mobilen gått varm. Det har varit medium som hört av sig och diverse spiritister. Även kyrkan i Ystad har erbjudit sin hjälp. Men jag upplever att de bara vill värna om sina egna intressen och få uppmärksamhet i tidningen. Ryktet har till och med spridit sig ända till USA. För en vecka sen var det ett reportage i CNN med rubriken The Haunted Mansion
     ”Berätta om huset. Vem äger det och varför är det till salu?” frågar Simon.
     ”Huset var från början en lanthandel, men de tjugo senaste åren har här varit en fotobutik med en ateljé. Gamle fotohandlaren gick bort för ett halvår sedan och nu vill dottern sälja huset hon fick ärva”
     ”Vad gör huset så svårsålt Tomas?”
     ”Ja, Simon hade du stigit in i huset så hade du känt det som jag och andra spekulanter känner. Man får gåshud bara man kommer in genom dörren. Det vilar en obehaglig stämning i varenda vrå. Mer än en gång har jag och de jag visar huset för hört märkliga ljud, dörrar som öppnas och stängs, knarrande steg. Ja alla attribut som hör till ett hus som är hemsökt. Utanför huset har flera personer nattetid sett en mörk skugga smyga runt i trädgården”
     ”Har du fått något bud på huset?”
     ”Ja, ett enda bud på en halv miljon kronor. Men säljaren vill ha minst två miljoner. Taxeringsvärdet är på en miljon kronor. Huset har legat ute till försäljning nu i tre månader. Men folk nästan flyr bara de kommit innanför dörrarna”
     ”Tror du själv att huset är så kallat hemsökt?”
     ”Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro Simon. Det är något som inte stämmer i detta. Så länge säljarens pappa levde hade inga sådana aktiviteter märkts enligt säljaren”
     ”Så allt började för ett halvår sedan när gamle fotografen dog”
     ”Ja, det är det som är det märkliga”
     ”Om du och säljaren är intresserad, så kan jag försöka utreda vad det är som händer. Men jag jobbar inte gratis som du förstår”
     ”Ja, Simon du är inte den enda som erbjudit sin hjälp. Men säljaren vill bara betala för resultat. Inte verkningslösa utredningar eller spådomar från olika medier som besökt huset. Får du ordning på detta är jag beredd att dela med mig av halva mäklararvodet som är på 25 000 kronor och jag är övertygad om att säljaren skjuter till lika mycket”
     ”Taget. När kan jag besöka huset?”
     ”Jag har en visningstid i morgon mellan 13 – 14. Kom gärna då. Men med den information som finns i tidningar och ryktet som går i Ystad lär du bli ganska ensam spekulant på visningen. Adressen är Bermansvägen 5. Det är lätt att parkera på infarten och jag har satt ut visningsskyltar”
     ”Tack Tomas. Jag kommer klockan tretton och jag tar med min kollega Alice också”
     ”Ni är båda hjärtligt välkomna”
Efter samtalet med mäklare Tomas började Simon att Google på fotoateljén på Bermansgatan 5. Trots att fotoateljén var nedlagd sedan ett halvår sedan fanns det bilder kvar på interiören och en presentation av affärsidén: Atelje Nordin ligger centralt i Ystad. Våra kunder är både privatpersoner och företag. Med fokus på att ge dig en personlig service och produkter som håller marknadens bästa kvalité, är vi säker på att du som kund alltid kommer att bli nöjd.
Fotografen, den sedan ett halvår sedan avlidne, Anders Nordin finns också med på några bilder på Google.

Anders Nordin. (Gamle fotografen)

Simon tar fram sin stora spaningstavla och börjar fästa Post-it-lappar under rubriken ”Spökhuset i Ystad”. Utan inbördes ordning fäster han rubriker på lapparna.

  • Hus som är svårt att sälja. Hemsökt?
  • Ägaren till huset dog för ett halvår sedan
  • Dottern vill sälja huset
  • Mäklaren har fått ett anbud på 500 000, utgångspriset är 2 miljoner
  • Huset har flera gånger figurerat i tidningar och Tv som Spökhuset

     ”Ja, du Alice, vad kan vi göra här? I morgon så åker du och jag till Ystad för att se vad som händer” Alice bekräftar med att vifta glatt på svansen.
Följande dag, klockan 13, sätter Simon sin svarta Audi på parkeringsuppfarten på Bermansgatan 5 i Ystad. Det är en gråmulen dag i april vilket inte förskönar intrycken. Mäklarskylten med Visning idag 13–14 möter honom och Alice när de stiger ur bilen. Första intrycket av huset är att det är stort, mörkt och ger ett kusligt intryck. På husfasaden syns en sliten skylt med Foto. Allt som allt är hela exteriören slitet dyster.

Spökhuset i Ystad

När Simon och Alice går in genom den öppna dörren möter mäklare Tomas dem båda.
     ”Hej Tomas, jag är Simon och med mig har jag Alice min hund som ska hjälpa mig”
     ”Välkommen Simon och Alice. Jaha din assistent är en hund. Ja, det måste kanske till för att få en lösning på mysterierna i huset”
     ”Ge mig en rundvisning Tomas och berätta vad som händer här i huset”. I samma stund hörs en dörr som stängs en trappa upp.
     ”Ja, du hör själv. Det är bara vi i huset och nu hörde du en dörr som stängdes. Vid varje visning händer oförklarliga saker.”
Tomas går runt med Simon i huset. På nedanvåningen finns ett kök, ett vardagsrum och ett övernattningsrum. Här finns också ett badrum. En trappa upp på hela ovanvåningen finns den gamla fotoateljén nästan intakt med en stor skärmduk, soffa och en fåtölj. Samt lite kvarlämnad fotoutrustning.

Fotoateljén en trappa upp i spökhuset

På en byrå ser Simon en ram på ett fotografi som är vänd mot väggen. Simon vänder på ramen och ser en spöklik hand på fotot.
     ”Det här är också lika mystiskt Simon. Varje gång jag kommer upp i ateljén är detta foto vänt in mot väggen. Jag vänder det rätt och sen vänds det tillbaka igen. Dessutom är det ett ganska kusligt foto” På bottenvåningen hörs plötsligt ett ljud när den öppna ytterdörren slås igen med stor kraft och en kall vind tycks svepa upp för trappan och vina förbi.
     ”Ja, du hör och känner själv Simon. Det är nu de flesta spekulanter börjar ge sig härifrån.” Simon pekar på en dörr längst in i ateljén.
     ”Vad finns bakom den dörren Tomas?”
     ”Vad säljaren har berättat för mig så är det ett litet förråd. Det är bara säljaren som har nyckel dit. Hon har berättat att det är minnessaker från hennes far hon förvarar där. När huset är sålt kommer hon att tömma det och ta sakerna med sig”
     ”Vem är spekulanten som bjudit en halv miljon för huset?”
     ”Tyvärr förbjuder mäklarsekretessen att säga det. Men så mycket kan jag ändå säga att det är en spekulant i fastighetsbranschen. Han vill köpa huset billigt och bygga om till studentlägenheter som han sedan hyr ut. Han är i 35 års-åldern och jag har googlat fram hans företag på nätet. Verkar seriös, men han vill göra ett klipp och köpa billigt. Han känner väl till fotobutiken då han själv har ett fotointresse och ofta träffade den gamle fotohandlaren som kund”
     ”Vad säger säljaren till det anbudet?”
     ”Säljaren, Annika Nordin, är förtvivlad och hoppas eftersom huset ligger så centralt i Ystad att kunna få ut vårt värderade pris på 2 miljoner. Men hon vill sälja, så bjuder inga andra spekulanter inom rimlig tid så kommer hon ändå att sälja till högstbjudande”
     ”Går det bra om jag kontaktar Annika och ställer några frågor?”
     ”Det går tyvärr inte. Säljaren har undanbett sig alla frågor både från media och andra spekulanter. Hon vill att alla kontakter går genom mig. Vi måste respektera detta Simon”
     ”Självklart Tomas. Men det betyder att om jag har frågor till henne kan jag ställa dom via dig?”  
”Ja, det går bra”
Plötsligt flyger det lilla fönstret i ateljén upp, som om någon bryskt öppnat det. Simon rusar fram till fönstret men ser inget konstigt och stänger det åter med fönsterhakarna. Trädgården som omger huset är stor och välskött. Han ser också att det börjat regna och att himlen om möjligt är ännu mörkare än förut. Ända sedan han steg in i huset har luften var tung att inandas. Det kommer också en krypande obehagskänsla smygande ju längre han vistas i huset.
     ”Vem sköter trädgården efter den gamle fotohandlaren?” undrar Simon.
     ”Inför visningarna har vi anlitat Farmartjänst att sköta trädgården. Det var gamle fotohandlarens skötebarn och dottern vill inte att det förfaller”
     ”Jag skulle vilja sätta upp övervakningsutrustning här i ateljén och ovanför entrédörren. Går det bra?”
     ”Annika har sagt mig att hon ger dig fria händer att ta reda på vad som händer. Så installera allt det du behöver Simon”
De går bägge nerför trappan. Tomas väntar i köket medan Simon och Alice går ut till bilen. Alice börjar morra när de närmar sig bilen.
      ”Vad är det Alice? Varför morrar du?” Simon börjar se sig omkring men ser inget konstigt. När han ska öppna bakluckan för att hämta utrustning känner han att något inte stämmer. Bilen har flyttats fram ungefär en meter sen han parkerade den. Han går runt bilen och tittar invändigt men inget är konstigt förutom att bilen flyttats fram en bit. Bilen stod tidigare i mitten av de grå stenarna och nu är bilen framför de grå stenarna. Kan spöken nu flytta bilar också? Undrar Simon lite ironiskt.

Simon Hammars bil som flyttats fram en meter

Simon tar med övervakningsutrustningen in i huset. Går en trappa upp till ateljén. Det första han ser är att fotot med handen är vänd in mot väggen igen. Simon ställer fotot rätt igen och sätter upp övervakningskameran så att den även fångar fotoramen på byrån. När han monterar kameran känner Simon en obehaglig känsla. Att någon ser och hör varje steg han tar. Alice börjar morra igen.
     ”Vad är det du känner Alice? Var är det?” Alice pekar med nosen på fotografiet och morrar.
     ”Ja, det är märkligt Alice. En fotoram kan väl inte bara vända på sig själv.” När Simon monterat kameran tittar han i sin mobil att den fungerar. Kameran aktiveras av rörelser i ateljén. Om någon rör sig i ateljén sänder den en bild till mobilen. När Simon tittar i sin mobil ser han att han och Alice tydligt syns på bilden kameran har tagit.
     ”Bra Alice, kameran fungerar som utlovat” Simon går ner en trappa och möter mäklaren. De växlar några ord för att sedan höra fotsteg från ovanvåningen. Stora och bestämda klamp. Simon tittar i sin mobil, men ser inga rörelser i ateljén. Fotoramen är fortfarande rättvänd också.
     ”Vad detta än är Tomas, lovar jag att gå till botten med det”
     ”Tack Simon, jag är glad när detta är över och huset är sålt. Det kryper i kroppen på mig varje gång jag kommer hit. Det ringer tidningar från hela världen varje dag och vill att jag berättar om de påstådda spökerierna”
     ”Vad säger du då?”
     ”Jag säger att jag ger inga fler kommentarer om huset och att det fortfarande är till salu. Men journalisterna har ju träffat folk som varit här på visning. Det finns journalister som suttit utanför huset på natten för att fånga spökerierna på bild. Men ingen har lyckats vad jag kunnat se”
Simon monterar ytterligare en övervakningskamera ovanför husets entré för att se vem som eventuellt besöker huset utanför visningstiderna.
     ”Tomas, vet du om säljaren kommer hit ibland?”
     ”Nej, säljaren har gett mig alla nycklar och säger själv att det inte är roligt att besöka huset. När hon gav mig nycklarna sa hon att nästa gång hon kommer hit så är det när huset är sålt. Då ska hon tömma det lilla förrådet också på minnessaker efter sin far.”
Simon tackar Tomas för visningen och lovar att återkomma om det finns något att berätta. När han går till bilen känner han sig åter betraktad. Han tittar upp mot fönstret på andra våningen och tycker sig skymta något, men kameran i ateljén har inte gett något utslag i mobilen.
När Simon kommit hem till kontoret på Kaptensgatan i Malmö tittar han i mobilen. Det enda som gett utslag är bilder på mäklaren som lämnat huset efter visningen. På spaningstavlan fäster han nu ytterligare Post-it-lappar

  • Nyfikna journalister från hela världen
  • Ett fönster som plötsligt öppnades upp i ateljén
  • Fotsteg och tramp på andra våningen
  • Ett litet förråd med minnessaker
  • Någon/något som betraktar mig i huset
  • Fotoram med spöklik hand som vänds in mot väggen
  • Min bil flyttades fram en meter

Simon läser igenom alla lapparna på spaningstavlan och förstår med all tydlighet att något inte står rätt till i huset.
     ”Här har vi fått något att bita i Alice. Nu åker vi hem och sover. I morgon ska vi ha en strategi för att klara ut vad som händer”
Så vänder Simon och Alice hem till Västra Ryttmästaregatan där de bägge bor. Klockan är 18 och himlen är mörkgrå. Om någon timme går solen ner.  Av det vackra aprilvädret som syntes igår syns inga spår. Idag har det bara varit mörkt, kallt och regnigt.

Simon vaknar klockan 3 på natten med ett ryck. Han ser att mobilen lyser upp nattduksbordet. Första tanken är har kameran fångat något på bild? När han tar mobilen ser han att kameran fångat något i ateljén. Simon får gåshud över hela kroppen när han ser bilden och tänder snabbt lampan i rummet. Alice vaknar också och gnyr. I mobilen ser han en enda bild som kameran har fångat. Handen på fotot i ateljén. Inget annat finns på det kameran har registrerat.

Spökhanden på fotografiet

Alice har också vaknat till och sitter vid Simons fötter för att förstå vad som gjort hennes husse skrämd.
     ”Alice, det här är skumt. Jag får rysningar när jag tänker på vad som pågår i huset i detta nu” Det finns bara en enda bild tagen med kameran i ateljén. Den på handen. Kameran ovanför entrén har inte gett utslag alls ännu. Simon går upp för att dricka vatten och lägger sig sen med Alice bredvid på golvet vid sängen. Det tar en halvtimme ytterligare för Simon att somna om. I mardrömmarna som följer är han i trädgården på Bermansgatan i Ystad och blir jagad av en mörk figur som än gömmer sig bakom ett träd för att sedan plötsligt stå bakom honom. Simon vaknar svettdränkt med en ryckning. Nu visar klockan 04:48. En timmes sömn med mardrömmar har åter väckt Simon. Så länge han kan minnas har han aldrig haft svårt för att somna och brukar inte heller ha svårt för att somna om när han gått upp för att exempelvis dricka mitt i natten. Simon tittar på mobilen och ser att den har aktiverats med en bild. Denna gång har det kommit en bild också från kameran från entrén. Han känner igen bilden och motivet. Det är samma person som jagat honom i mardrömmarna; spökfiguren.
Bilden är tagen 04:16. På bilden syns en oskarp figur och i bakgrunden en svart himmel som lysts upp av något i mörkret. Grenarna från ett träd i trädgården skymtar också på bilden. Figuren tycks posera framför kameran med uppsträckt huvud för att visa sin makt.

Spökfiguren i trädgården

Simon beslutar sig nu för att stiga upp helt och hållet. Han duschar, klär på sig och äter en snabb frukost.
     ”Nu åker vi till Ystad Alice” De går bägge ner för trapporna och sätter sig i bilen mot Ystad. Under tiden de kör ringer Simon upp mäklaren som yrvaket svarar i sin mobil.
     ”Simon varför ringer du så här tidigt. Klockan är strax efter 6 på morgonen. Vad har hänt?” Simon förklarar vad som hänt under natten och ber mäklaren att möta honom vid huset.
     ”Jag är där om 40 minuter, Tomas. Tack för att du är på plats då”
När Simon anländer ser han mäklarens bil utanför huset. Ur bilen stiger Tomas, han har träningskläder på sig. Simon visar Tomas bilderna från övervakningskamerorna.
     ”Det blir bara märkligare och märkligare” kommenterar Tomas bilderna.
     ”Vi får gå in och se om det har skett någon förändring jämfört med när vi var här igår” Simon, Alice och Tomas går in i huset. På nedre våningen syns inga förändringar. De går en trappa upp till ateljén där övervakningskameran aktiverades i natt. Simon tittar omedelbart på fotoramen på byrån. Den står vänd mot väggen. Fotot med handen har flyttats sedan igår. De ser sig omkring men ser inget synligt som har hänt sedan gårdagen. Simon går fram till övervakningskameran han fäst på väggen i ateljén. Nu ser han en förändring.
     ”Övervakningskameran är borta. Jag satte den på väggen här, men nu är den borta. Den tog ett kort i natt och det var på handen i fotoramen.”
     ”Jag märker också en stor skillnad här jämfört med igår Simon” säger Tomas.
    ”Vad är det du märker?”
    ”Det känns inte instängt, luften är lätt att andas och inga konstiga ljud heller sen vi kommit hit idag”
    ”Ja, när du säger det så känns stämningen i huset lättare idag”
    ”Får jag be dig om en tjänst Tomas? Kan inte du finkamma nedre våningen och se om någon varit inne i huset i natt. Du har varit här flest gånger och kanske ser något som hänt sedan igår. Jag och Alice är kvar här och letar vidare om vi kan hitta övervakningskameran”
När Simon hör att Tomas har gått nedför trapporna säger han till Alice
    ”Alice, sök! Hittar du något spår att nosa upp?” Simon tar fotoramen med bilden på handen och säger att Alice ska lukta på den.
    ”Får du upp något spår Alice?” Simon ser att Alice går fram till trappan och sen in i ateljén igen. Hon nosar runt byrån där fotot brukar stå och går sedan rakt fram emot förrådsdörren i ateljén.
    ”Du är duktig Alice. Ja, vad är det som finns bakom den här dörren? Det måste vi ta reda på” Simon ser att det är ett enkelt lås till förrådet. Han tar fram sin dyrkknippa ur fickan och kan ganska enkelt öppna upp förrådsdörren. Det första Simon ser i förrådet är två stora svarta tofflor i övrigt är förrådet helt tomt. Var är minnessakerna efter Annikas far? tänker Simon. Förrådet kan högst vara på 2 kvadratmeter. Plötsligt skäller Alice och Simon går ut från förrådet och stänger dörren. Alice markerar med skallet att Tomas är på väg uppför trapporna till ateljén igen.
     ”Fann du något som inte stämmer Tomas?”
     ”Nej, jag såg inte någonting som verkar förändrat. Det som fortfarande märks mest är att det är lugnt i huset. Inga konstiga ljud och ingen förtätad stämning”
Simon vill inte i nuläget berätta för Tomas om fyndet i förrådet utan frågar åter
     ”Så Annika, dottern, har minnessaker i förrådet i ateljén. Har du själv varit inne i det förrådet Tomas?
    ”Nej, den nyckeln har jag inte på min knippa. Hon har bara sagt att hon ska tömma det när försäljningen gått i lås. Hittade du den försvunna övervakningskameran?”
     ”Nej, den är borta. Finns inte någonstans i ateljén”
De går alla nerför trappan och Simon tänker plötsligt på den andra kameran som han satte upp ovanför entrén. Han går ut och kan konstatera att även den kameran är borta. Det är något som verkar för bra i detta. Båda kamerorna är borta, ett förråd med minnessaker som är tomt och ett par svarta trätofflor på en våning där det hörts steg och tydliga klamp. Simon tackar Tomas och avslutar besöket.
     ”Tack Tomas. Ursäkta att du blev väckt tidigare idag. Men du skulle ändå ut och springa förstår jag”
     ”Det är lugnt Simon. Ja, jag skulle ändå ut och jogga. Kanske inte så tidigt men nu blev det så. Har du något spår på gång Simon?”
     ”Inte omöjligt Tomas. Bilden som var suddig i hjärnan tidigare börjar klarna något. Jag återkommer så snart jag kan berätta mer för dig och Annika”
Vad Simon undrar är givetvis varför förrådet som skulle vara fyllt med minnessaker efter Annikas far är helt tomt. Varför uppger hon att detta förråd ska tömmas när huset är sålt. Alice nosade dessutom ganska direkt ett spår från fotoramen till förrådet denna morgon.
     ”Nu är det dags att sammanfatta alla våra iakttagelser Alice. Nu åker vi hem till Malmö”
Väl på kontoret på Kaptensgatan går Simon fram till spaningstavlan och sätter ytterligare Post-it-lappar på denna.

  • Förrådet innehöll inga minnessaker som dottern sagt
  • Det finns två svarta trätofflor i förrådet
  • Någon har tagit de två övervakningskameror jag placerat i ateljén och vid entrédörren

Simon tittar noggrannare på kameraövervakningens bilder i mobilen. Både på bilden som visar handen i ateljén och sen visar den oskarpa figuren vid entrén är bilden innan detta foto är taget helt svart.
Simon tar telefonen och ringer säljaren, Lars Braunstein, på Kjell & Company där han köpt övervakningskamerorna. När Simon köpte övervakningskamerorna sa Lars
     ”Får du något som helst problem eller har frågor om kamerorna. Ring mig. Våra kameror kan jag utan och innan”
Simon beslutar sig för att ringa upp Lars. Den svarta bilden innan bilden på handen på fotot och samma svarta bild innan den oskarpa figuren utanför dörren stör Simons sinne.
     ”Hej Lars! Det är Simon. Minns du mig som köpte två övervakningskameror av dig i veckan? Jag ställde också ganska många frågor.”
     ”Hej Simon. Jag minns dig mycket väl. Du köpte två kameror och hade många frågor innan du avslutade köpet”
     ”Då undrar jag om du kan förstå varför jag fått en svart bild innan nästa bild där jag ser en klar bild”
     ”Så först har du en svart bild och sedan en bild som är tydlig? Inga andra bilder efter det?
     ”Nej, bara två bilder, sen ingenting. Övervakningskamerorna jag satte upp är dessutom borta. Någon har plockat ner kamerorna”
     ”En kamera satte jag ovanför en dörr. Bilden som inte är svart visar en spökliknande figur”
     ”Min bedömning Simon efter det du berättar är att det verkar som det är två personer som samarbetar. Ena personen sätter ett skynke över kameran. Därefter tas ett arrangerat foto av person 1 med hjälp av person 2.
     ”Tack Lars. Nu fick jag ett uppslag. Du tror det handlar om två personer inblandade i detta”
     ”Om jag skulle spekulera tror jag att någon av dessa personer antingen är duktig på kameror och eller har en teknisk färdighet hur denna typ av kamera fungerar”
     ”Tack åter Lars. Du har varit till stor hjälp”
     ”Ingen orsak. Lycka till med din utredning”
Med de nya uppgifterna Simon fått fortsätter han att göra noteringar på spaningstavlan:

  • Två personer bör vara inblandade
  • Minst en av dessa är kunnig i kamerateknik

Simon går ut på nätet och söker på hitta.se var Annika Nordin i Ystad bor. Han ser att hon bor på Träskovägen 12 i Ystad. Hon bor tillsammans med en Daniel Serfari. Simon googlar därefter på Daniel Serfari och får upp text och bild på honom på nätet.

Daniel Serfari (fastighetsklipparen)

Daniel Serfari är i sin bransch en känd fastighetsklippare. Han köper upp hus och fastigheter billigt, renoverar och hyr ut dyrt. Simon kan också se att Daniel är sekreterare i Ystads fotoklubb. Simon ser bilden på Daniel och mejlar den till mäklare Tomas med texten:
Om du inte svarar på detta mejl (jag respekterar din mäklarsekretess) inom fyra timmar då heter spekulanten som bjudit 500 000: – för huset på Bermansgatan Daniel Serfari.
Simon väntar fem timmar och när han inte fått svar förstår han vilka som är inblandade. Han river ner alla lappar på spaningstavlan och skriver istället:
Annika Nordin och Daniel Serfari bor tillsammans. De samverkar med att göra huset på Bermansgatan 5 i Ystad till ett spökhus. Men varför?
Någon timme efter att Simon skrivit ner sina slutsatser ringer mäklare Tomas.
     ”Hej Simon. Annika ber dig lägga ner utredningen. Hon har accepterat spekulantens bud på
500 000 kronor”
     ”Ja, det kunde jag misstänka, men angav hon något skäl?”
     ”Nej, Annika berättade inte varför. Bara att hon accepterat budet och att jag skulle få mitt mäklararvode på 50 000 kronor snart. Faktiskt ser jag att arvodet är insatt på mitt företags konto redan. Med det vill jag tacka för din hjälp. Den som köpt huset har uppgett att han inte behöver mer hjälp vare sig från mig eller dig”
     ”Då vet jag. Det var trevligt att träffa dig och så länge det varade så var det spännande”   
   ”Ja, verkligen Simon. Lycka till i fortsättningen. Du vann ingenting på detta, men jag är gärna referens som kund om du vill ha mig på din hemsida”
     ”Det tackar jag för Tomas. Ja, gärna. Jag sätter med tacksamhet upp dig som referens med ditt telefonnummer för den som vill höra om mina färdigheter. Alice hälsar också”

Nästa dag läser Simon på nätet: www.ystadsallehanda.se Den stora rubriken lyder: Spökhuset i Ystad blir Tv-serie. C More har köpt rättigheterna till en Tv-serie i 8 delar som baseras på händelserna och spelas in i det omtalade spökhuset på Bermansgatan 5 i Ystad. Rättigheterna till tv-serien har sålts till C More av fastighetsklipparen Daniel Serfari. Ryktet gör gällande att det handlar om en miljonaffär
C More bjudit för att få låna huset tre månader.

Simon sänder samma dag en faktura på omkostnader för spaning och två övervakningskameror på 25 000 kronor till företaget Serfari Estate AB.
Fakturan som Simon gav 10 dagars betalningstid blev betald efter tre dagar.

Ps. Tack Tony för bilderna (foto) på Spökhuset.

Inryckning 1 april

Idag den 1 april, firar jag och mina gamla militärkamrater att det var 67 år (1952) sedan vi ryckte in och gjorde våra militära plikter på fallskärmsjägarförbandet Långås i Halland.
     Vi var på den tiden 16 bondgossar som samtliga hade fått sparken som smedlärlingar från anrika Morups smide. I mitt dystra avgångsbetyg från smidesverkstan kunde jag då läsa: ”Han smidde inte medan järnet var varmt”
     I avgångsvederlag fick vi gossar, utan någon annan ersättning, varsin fallskärm. Det var vi tacksamma för eftersom vi fortfarande ”siktade högt” med våra framtida karriärer. Av den anledningen blev vi också inkallade som fallskärmssoldater i Långås eftersom vi hade egna fallskärmar i bagaget.
     Vi låg två och två i ganska täta men kalla tält. Det gick ganska bra förutom på torsdagar. Efter middagen bestående av rejäla portioner ärtsoppa blev det under kvällen lite dålig stämning i tälten. En för oss grabbar okänd doft började då spridas i tälten. Konstigt nog bara just denna veckodag?
     Mobiltelefonen var inte uppfunnen, men som de rediga bondgrabbar vi var fann vi på råd att kommunicera med dem därhemma ändå.
Vi gjorde som vi läst i indianböckerna; skickade röksignaler hem till våra nära och kära med meddelanden om livet ute i fält.
     I mitt fäderneshem blev de oroliga redan då jag sänt det första meddelandet i form av röksignaler. Jag skrev ”Jag bor med Nisse Hult” (som var grannens grabb hemma i byn) men vinden tog tag i röken så mitt meddelande tolkades som: ”Jag bor med en fyllbult” Mor hämtade sig aldrig riktigt efter det meddelandet.
     Så idag firar vi kära militärkamrater med att åter tillsammans tälta i det fria. Vi leker lekar som ”hoppa hage”, ”kast med liten bajonett”, plaska med badankor i Långås-ån etc
     Jag tackar militären för det liv de än gång gav mig. När jag kallades in till tjänstgöring var jag bildlikt talat bara en handfull sågspån, men militärlivet formade mig till en stabil träbock.

    

Tomatkungen

Så kallades den lokala Malmö-kändisen på Möllevångstorget. Hans riktiga namn är Thorvald Sjöström. Han var oinskränkt King of Möllevångstorget på 1960–80-talet. När jag som 14-årig grabb sommarjobbade på Möllevångstorget 1969, hade jag ”Tomatkungen” på bordet framför mig. Han sålde som namnet antyder tomater i parti och minut. Men endast svenska tomater.
Själv sålde jag som jag berättat i ett annat inlägg sekunda frukt och grönsaker utvalda av min chef Kronvall som därför i folkmun kallades ”Kronmull”. Kvalitén var sekunda men priset var lågt. För de familjer som gjorde storkok med grytor, gratänger eller eget vin var våra sekunda varor ett bra köp. Min plats på torget bestod av två bord där jag la upp mina primörer. Tomatkungen som var framför mig hade säkert om jag minns rätt åtta bord eller mer. Fyllda av tomater men även gurkor, potatis och dill.

Om jag hade en svärm av flugor och getingar omkring som lockades till de skämda frukterna hade Tomatkungen en svärm av kunder omkring sig. Företrädesvis paranta damer 50 plus.
     ” Åh Thorvald, så fina tomater du säljer”, hördes många gånger under en dag.
     ”Ja, bara kom fram och köp. Det är svenska tomater av högsta kvalité som jag köper av Mäster Grön i Helsingborg. Mina tomater är de bästa du kan hitta i Malmö. Lågt pris har jag också.” hördes Tomatkungen deklamera med hög röst då och då under torgdagen.
Tomatkungen var karismatisk med lite filmstjärnelook. Ofta bar han keps och norsk lusekofta. Han utstrålade glädje med charm, han var kvick i munnen och när han betjänade de paranta damerna drunknade dom i hans förföriska blick. Den blicken kunde värma upp varje kvinnas hjärta.Det var alltid lång kö för att bli betjänad av Tomatkungen. Visserligen hade han medarbetare omkring sig, men det var ju kungen själv de flesta ville bli expedierade av.
Då mina egna bord inte drog så många kunder hade jag god tid att studera Tomatkungen. När han var på plats på torget var det mycket kunder och när han åkte iväg nästan avfolkades torget. En riktig publikmagnet med andra ord. Förklaringen när han skulle hålla lunch var alltid:
     ”Nej, mina damer nu håller tomaterna på att ta slut. Nu måste jag åka till Helsingborg för att fylla på till eftermiddag”. Sen åkte han symboliskt iväg med transportbilen. Tomaterna tog alltid ”slut” vid 11-tiden på förmiddagen. Tomatkungen hann sedan åka till Helsingborg, fylla på förrådet och hinna tillbaka till klockan 12. Det var ju naturligtvis omöjligt. Då även jag blev avlöst för lunch vid 11-tiden kunde jag mer än en gång se honom på någon av Möllevångstorgets kringliggande caféer i stillhet avnjuta sin lunch. Men jag måste beundra hans eleganta marknadsföring av sina produkter. Det var hos tomatkungen man köpte tomater på torget. Det var det som gällde punkt och slut.
Han hade också ett litet trix med vågen jag observerade från mitt bord. När han lyckats charma en parant dam och tittat henne djupt i ögonen la han ibland ett litet finger på vågen och tyngde ner den.
     ”Det blir tolv hekto sköna fröken Larsson och 12 riksdaler. Men bara för att det är du och du strålar så vackert ikapp med solens sken så ska du få det för 10 kronor jämnt. Ja, jag slänger med en liten dillkvist också”
     ”Åh Thorvald, du är alldeles för snäll” hördes svaret.
     ”Vackra fröknar som Larsson har jag aldrig kunnat motstå att ge ett bra pris”
     ”Åh Thorvald, din lille flörtare, så säger du väl till alla”
     ”Nej, fröken Larsson det gör jag bara till de vackraste Malmötöserna som handlar av mig.”
Ja, så höll det på hela torgdagen. Ett litet finger på vågen då och då möjliggjorde en bra rabatt till kunden och en extra dillkvist eller lite potatis i bonus. Tomatkungen var absolut inte oärlig, tvärtom var han mycket seriös och den lilla fingertryckningen gav ju kunden pengarna tillbaka och ofta också lite dill och potatis som gåva. Plus och minus tog ut varandra.
Tomatkungens tomater höll verkligen högsta klass. Jag minns än idag de svenska första klass-tomater han la upp på bordet. De var jämnstora och knallrött glänsande. Ville någon smaka, tog han raskt fram kniven och skivade fram ett smakprov.
     ”Här ska du få, det är Malmös vackraste och godaste tomater”
 Jag minns honom som en verklig Malmöprofil, ja nästan artist i hela sitt uppträdande och de publikskaror han drog till sina bord.
Själv kunde jag stå utan kunder i flera timmar. Mina halvkassa produkter lockade bara till sig ”Vad kostar en hel lådda-kunder” De var inte så många men när de väl köpte så handlade det om många ”låddor” Jag tippar att det var restaurangägare eller familjer som gjorde ett storkok.

Tomatkungen tittade då och då på mig med lite beklagande blick. Han tyckte väl synd om en fjortonåring som ständigt saknade kunder. En dag kom han bort till mitt bord.
     ”Lilla påg, nu ska jag lära dig hur man säljer. För det första ska du inte sitta ner på en stol. Stå alltid upp vid bordet med sträckt rygg och sen ler du mot alla kunder som går förbi. Tittar dom på dig så säger du välkommen fram här finns det billiga frukt och grönsaker. När dom har handlat av dig tackar du för köpet och bockar sen säger du välkommen tillbaka”
Jag följde hans råd och såg han instämmande blinka till mig när jag följt hans instruktioner. Så fick jag min första lärare i service och uppträdande i detaljhandeln.

Thorvald Sjöström var inte bara tomatkung han var även författare som skrev flera böcker om sina upplevelser på Möllevångstorget och om de Malmöprofiler som fanns i staden vid denna tid. Till exempel Tage Tosa, Ka’l de snöar, Töne Kurt, Svarta damen, Otto med tänderna med flera.
Hans böcker går att finna på nätet fortfarande. Till exempel ”Från vaggan till Möllan” som jag lånat som förgrundsbild.

Privatdetektiv Simon Hammar inreder sin deckarbyrå och har ett möte med ”det okända”

     ”Äntligen”, sa Simon till sig själv ”nu är min lokal inredd och klar”
Simon har antagit namnet Simon Hammar som affärsförnamn på företaget Byrån. Byrån är namnet på den verksamhet som Simon med sin hund Alice bedriver, mitt i stadens puls på Kaptensgatan 14 i Malmö.
Affärsidén för Byrån lyder: Alla ärenden av moralisk eller monetär tveksam bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.
Det är stora ord, känner Simon, men förhoppningsvis ett tydligt affärsbudskap för den som behöver min hjälp.
—————————————————

Simon hade fått lokalen för en månad sedan. Den hade stått tom i några månader innan dess. HSB:s hyresförvaltning, Sundsfastigheter i Malmö hyrde ut den månadsvis. Så egentligen var det en korttidskontraktslokal.  Den hyrdes ut för 1-2-3 månader vanligtvis. Simon erbjöd Sundsfastigheter ett långtidskontrakt på två år med samma hyra per månad som i ordinära korttidskontrakt, vilket Sundsfastigheter tyckte var bra och nappade på.
Läget mitt i Malmö Stad är fantastiskt. Nära till spaning och utryckning för de kunder Byrån i första hand tänkte sig hjälpa.
Från sitt eget hem på Västra Ryttmästaregatan 17 a, hade Simon med sin hund Alice, cirka 30 minuters promenad till Byrån. Vägen till arbetet och hem varje dag, motsvarade enligt mobilens stegmätare 12 000 steg eller sex kilometer. 2000 steg över det av hälsoexperter rekommenderade för varje dag.
Egenvård och vallning av hund blev därmed avklarad varje dag med hjälp av promenaden till och från arbetet.
Efter att kontraktsskrivningen var klar började Simon att inreda Byrån.
Uppslagen att styla sin detektivbyrå kom från klassiska scener. Med inspiration från böckerna med Sherlock Holmes och Hercules Poirot letade Simon möbler och designuppslag från auktioner, loppmarknader och secondhand i hela Skåne.
Utan att vara skolad designer, inredde så Simon sin privatdetektivbyrå på Kaptensgatan 14.

Lokalen på 72 kvm består av en hall med en toalett. Ett pentry med köksbord och sex stolar. Ordinär spis i pentryt med fyra plattor, ugn samt en mikrovågsugn bredvid på avställningsbordet. Det finns två separata kontorsrum. Det ena kontorsrummet görs inledningsvis till ett allmänt mötesrum där Simon kan ta emot klienternas ärenden. Kontorsrum nummer två är det s.k. utredningsrummet och även det rum där Simon vill ha de förtroliga samtalen med sin klient under utredningens gång. I detta rum finns ett stort massivt skrivbord i ek, en kontorsstol i skinn och sex replika tavlor av de stora nederländska mästarna i mustiga tavelramar längs väggarna. Tapeterna på väggarna går i samma stil i alla kontorsrum. Det är färgrik engelsk tapet; Pimpernell, som bara den vid Simons första lokala besiktning fick honom att bestämma ”Här vill jag vara”. Den fanns tapetserad på väggarna i lokalen från början.

Pimpernelltapet

Vid änden av det massiva skrivbordet i ek finns en stor askkopp, en sjöskumspipa i ädelträ och en karaff med Whisky plus tillhörande glas. En association som i sin kliché vill andas respekt och erfarenhet till inredaren och ägaren till detektivbyrån; Byrån. Simon har aldrig rökt vare sig pipa eller cigaretter, men pip-attributet stämde in på det varumärke han ville förmedla till sina kunder; trygghet. Längs ena väggen i utredningsrummet finns en stor massiv bokhylla i ek som går från golv till tak. En specialdesign som en finsnickare i kvarteret var glad att få göra. Bokhyllorna fylldes sen med böcker som Simon beställt från Frälsningsarméns secondhandbutik Myrorna.
     ”Jag tar allt ni har hemma oavsett titlar eller genrer” sa Simon när han besökte Myrornas butik i Malmö. Böcker, uppslagsverk, atlaser, pockets som inte är speciellt eftertraktade på secondhandbutik idag blev tacksamt sålda, avyttrade och fraktade till Simons nya lokal.
Resultatet blev hänförande. Lite klassisk gammaldags stämning skapar böcker, tavlor och inredning tillsammans. Allt stämde in på den bild av deckarbyrå Simon hade i sitt huvud när han från början såg lokalen han ville hyra.
Simons partner Alice är också uppmärksammad. Hon har fått en egen hörna i kontorsrummet med en stor mjuk Emma-madrass där hon kan sträcka ut och vila sig på mellan spaningarna.


Redan samma dag Simon och Alice flyttat in i den nyinredda lokalen händer märkliga saker. De stora tavlorna av de nederländska mästarna hänger ena gången på sned och andra gången helt rakt. Kranen i pentryt börjar plötsligt att rinna och på toaletten hörs emellanåt att någon spolar efter sig. På skrivbordet byter saker plats. Pipan ligger ömsom på askkoppen och ömsom bredvid. Stolarna vid köksborden är ibland utdragna på golvet för att sedan vara på plats en stund efteråt. Allt sker när Simon och Alice är i ett annat rum än där händelserna sker.
Alice gnyr varje gång och pekar med nosen i händelseriktningen att något inte stämmer.

En kran börjar plötsligt rinna….

Simon ringer upp hyresförvaltaren på Sundsfastigheter för att få en förklaring till observationerna.
     ”Hej, det är Simon Hammar. Som du vet så hyr jag lokalen på Kaptensgatan 14. Har du hört från föregående hyresgäster om det förekommer lite udda saker i lokalen?”
     ”Hej Simon. Vad jag minns så har vi faktiskt fått in rapporter från tidigare hyresgäster om speciella händelser eller om du så vill, spökerier i lokalen. Kranar som rinner och stolar som flyttas. Men som du själv förstår, det kan man ju inte ta på allvar. Ingen modern människa tror väl på spökerier, eller hur?
     ”Nej, det tror inte jag heller på. En fråga till. Innan ni började hyra ut lokalen med korttidskontrakt. Vem hyrde då denna lokal från början? Huset kan ju inte vara mer än tio år gammalt”
     ”Från början hyrde en psykolog lokalen. Hans specialitet var att genom uppriktiga samtal söka avvänja hårt kriminaliserade brottslingar från återfall i brottslighet. Kriminalvården, vad jag förstår, utnyttjade hans unika kompetens. När bovarna träffade denna psykolog skedde oftast en positiv förändring har jag fått höra. Han var duktig på sitt gebit.
     ”Vet du om det hände någon incident under tiden han hyrde lokalen?”
     ”Mig veterligt hände ingenting. Men det som kanske är lite märkligt är att psykologen plötsligt en dag ringde upp mig och bara på en gång ville säga upp kontraktet på lokalen du hyr nu”
     ”Ingen förklaring varför?”, undrar Simon
     ”Han hade fått ett annat åtagande på annan ort, sa han och undrade hur snabbt han kunde lämna lokalen. Jag berättade att det var tre månaders uppsägningstid på kontraktet och han berättade att det var han villig att lösa omedelbart. Mycket riktigt betalade han också in tre månadshyror några timmar efter vårt samtal. Han gjorde rätt för sig och försvann sedan utan att jag fått vidare kontakt med honom. När han avslutade sitt hyreskontrakt tog vi beslutet att hyra ut lokalen du nu hyr på korttidskontrakt”
     ”Tack för all information du gett mig” säger Simon och avslutar samtalet.
Strax efter att Simon avslutat samtalet börjar Alice att gny. Hon reser sig upp från sin madrass och pekar med nosen mot toaletten i hallen. Det blir tyst några sekunder sen hörs en spolning från toaletten.
     ”Ingen är ju här, vad är det som sker?” tänker Simon.
Han går mot Alice, sätter sig i kontorsstolen och säger:
     ”Förstår du detta Alice?”
Alice står fortfarande rest med nosen mot hallen och toaletten där spolningen hörts. Alice gnyr, vänder sig till Simon och lägger sin nos i hans knä som för att få en stunds trygghet.
     ”Kära lilla Alice, jag förstår att du är rädd, men nu ska vi gå till botten med detta. Har vi en så kallad osalig ande i vår lokal så vill vi också att denna ska ge sig till känna. Du och jag Alice vill ingen någon ont. Om det finns en ande i vår lokal tror jag att det är bra om vi kan kommunicera med henne eller honom”
Så hör Alice och jag ett ljud. Från garderoben i hallen rullas ut något som ser ut som en rockring.
     ”Varför en rockring, om det är en ande vill den säga mig något?
Rockringen står sedan still för att sedan rulla fram några centimeter fram och tillbaka. Om och om igen.

Rockring

     ”Anden vill faktiskt säga något, men vad? Rockringen formar ju bokstaven O, är jag på rätt spår då?” undrar Simon.
Simon tänder ett ljus som står på skrivbordet. Han sätter sig sen ner på stolen vid skrivbordet och tittar på rockringen som tidigare rört sig.
     ”Börjar ditt namn på O?” frågar Simon som gissar att anden försöker göra en rebus för att namnge sig. Rockringen rör sig.
     ”Då börjar ditt namn på O” säger Simon ”Men vad är ditt fullständiga namn?”
Ljuset på skrivbordet börjar att fladdra och stillar sig sedan. Simon säger
     ”Ditt namn börjar på O, men sen…?
Ljuset fladdrar till fyra gånger. Simon säger:
     ”Har du ett namn som börjar på O och har fyra bokstäver?”
Ljuset fladdrar åter till som en bekräftelse
      ”Jag gissar Otto. Heter du det?”
Ljuset är helt stilla, uppenbart är gissningen fel.
     ”Jag prövar igen, heter du Olle, jag gissar att du är en man?”
Ljuset fladdrar till en gång som för att bekräfta att detta är rätt.
     ”Bra, då vet jag vad du heter. Vi måste ha ett samtal du och jag Olle så vi reder ut våra förehavanden med varandra. Jag hyr den här lokalen och ska inom kort ta mig an känsliga uppdrag. Så länge du inte betalar någon hyra till mig så måste jag ge dig en viktig regel du ska följa. Den viktiga regeln är att du inte på något sätt stör min verksamhet när jag har ett samtal med en klient. Inga stolsutdragningar, kranar som öppnas eller spolningar på toaletten. Är vi överens?”
Simon ser att ljuset fladdrar till som på en bekräftelse.
     ”En fråga till Olle. Gick du på samtal till psykologen som hyrde lokalen här för några år sedan?”
Åter får Simon se att ljuset fladdrar till.
     ”Då är det ingen större gissning att du i ditt förra liv var en hårt kriminaliserad brottsling som samhället genom samtal ville få bukt med. Hur många år sedan var det du gick bort Olle?”
Ljuset fladdrar till två gånger.
     ”För två år sedan” bekräftar Simon. Som plötsligt får en idé.
     ”Olle, du verkar vara en osalig ande som av någon anledning inte helt gått över till den andra sidan. Vad sägs om att hjälpa mig här på deckarbyrån? Då kan du gottgöra lite av den kriminalitet du utsatt oskyldiga brottsoffer för” Ljuset fladdrar häftigt till en gång och visar att Olle vill hjälpa Simon i verksamheten.
    ”Så bra, då är vi tre medarbetare i Simon Hammars detektivbyrå. En spårhund som heter Alice och en ande som heter Olle som kan gå igenom väggar. Vilket team vi kommer att bli. Välkommen i gänget Olle. Alice kom fram och hälsa på Olle du också” Alice som stått bredvid Simon under samtalet viftar glatt på svansen som i en hälsning till Olle.

Nu var alla förberedelser gjorda, nu väntade ärenden som Simon med sitt team lovat att lösa. På TV-sidan i Sydsvenskan i fredags hade Simon lagt ut en liten annons: Alla ärenden av moralisk eller monetär tveksam bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade. Följt av Simon Hammar, ett mobilnummer och ”Byrån”.Redan nästa dag skulle affärsidén prövas då en terroriserad livsmedelshandlare i Malmö bad att få Simons hjälp.

Privatdetektiv Simon Hammar och fallet med den terroriserade livsmedelshandlaren i Malmö. Kommer den berättelsen att heta.

Privatdetektiv Simon Hammar och mysteriet med den försvunna katten

Från det oansenliga kontoret på Kaptensgatan 14 i Malmö tittar jag ut på cyklar och gångtrafikanter som i mängder passerar förbi utanför fönstret på morgonen.
Jag kallar min firma för ”Byrån”. Det är namnet på min spaningsbyrå som man förr i tiden brukade kalla för en detektivbyrå.
     ”Jag är Simon Hammar, privatdetektiv. Det för tankarna till Sherlock Holmes och Hercules Poirot. Jag utreder oegentligheter. Vare sig det är av moralisk karaktär eller monetär. För det krävs en utredning av en byrå, därav namnet Byrån”
Egentligen är mitt rätta namn Fredrik. Men för den typ av verksamhet jag bedriver kan man inte heta Fredrik. Därför har jag tagit Simon som mitt affärsförnamn och Hammar som efternamn. För övrigt ett gammalt namn som funnit i släkten i generationer. Namnet Simon leder också tankarna till min ungdomshjälte Simon Templar (Helgonet).Uppdragen är av alla de möjliga slagen. Men inriktningen är otrohetsaffärer, bedrägerier och interna stölder i butiker.
     ”Ja, du Alice, vilken slump att vi hamnade här”, säger jag till min fyrfota vän som ligger utsträckt på golvet.
Sen drar jag mig till minnes händelserna som gjorde att jag och min hund Alice driver en detektivbyrå tillsammans…
———————————————–

För ett år sedan var jag delägare i restaurang Brokrogen tillsammans med min gode vän Osman. Egentligen hade jag gått i pension, men Osman erbjöd ett delägarskap på krogen jag sedan längre varit stamgäst på.
     ”Du kan snacka med kunderna och ta upp beställningar, så lagar jag mat” var Osmans enkla arbetsfördelning oss emellan.
I början gick det bra och Osman verkade helnöjd med mig som sin nye restaurangpartner.
     ”Härliga tider, vilken gemytlig svada du har. Vi får in nya kunder hela tiden tack vare dig”, berömde Osman.
Men själv kände jag alltmer att det inte kändes rätt. Att stå i ett dörrhål och prata köttbullar, fotboll och aktuella händelser dagarna i ända, börjar kännas för mycket av en slentrian.
     ”Det känns som jag står på en mässa och bara upprepar banaliteter hela tiden. Hjälp mig ut härifrån.”, tänkte jag ofta vartefter dagarna gick.
Osman såg vad som höll på att hända och föreslog ett businessmeeting på kontoret klockan 9, två timmar innan Brokrogen öppnade.
Jag minns att jag gick till mötet med tunga steg, rädd att göra min gode vän Osman besviken när jag ska berätta att jag inte orkade fullfölja vår överenskommelse. Samtidigt som jag funderade på vad alternativet för mig skulle kunna vara.
     ”Nu har jag fått ett jobb att mingla med kunder och prata hyggesnack hela dagen. Emellanåt kan jag ta mig en öl och sitta vid något bord och bara umgås med ett trevligt sällskap. Vad mer kan jag begära som pensionär? Dessutom är jag delägare i en krog som går bra?
När jag kom till mötet var Osman redan på plats. Han satt bakom sitt grandiosa skrivbord i massiv ek han en gång köpt på en loppmarknad. Skrivbordet för tankarna till framgångsrika dåtida grosshandlare som man i gamla svenska filmer ser sitter bakom bordet och röker en fet cigarr. Det jämte en kontorsstol i oxläder gör att Osman fick en sorts herremannapondus när jag klev in på hans kontor.
På bordet såg jag en flaska Raki och två glas.

Osman bjuder på Raki

     ”Välkommen till vårt businessmöte” hälsade Osman frejdigt. ”Slå dig ner och ta en Raki med mig. När jag bodde hemma på Cypern och min far skulle ha ett allvarligt samtal med mig började han alltid med att bjuda mig på en stor Raki. Från jag var tolv år och han blev ombedd av min mamma att lära mig om blommor och bin eller en uppmaning att jag skulle ta mer allvarligt på skolan så bjöd han mig först på en Raki. Så skål, nu vill jag att vi delar en stor Raki tillsammans innan vi börjar businessa”
Osman hällde upp en stor Raki som jag spädde ut med vatten från karaffen som stod bredvid. Glaset grumlades när vattnet mötte Rakin. Jag tog en stor klunk medan Osman pratade om sitt liv:
     ”När jag kom till Sverige för tjugo år sedan hade jag bara mitt självförtroende med i bagaget. Min mor och min far gav mig trygghet i min barn- och ungdom som jag sedan har burit med mig hela livet. Den tryggheten de gav mig är värd mer än alla pengar på jorden. Min mor lärde mig också tidigt att laga mat. Mat som min mor i sin tur lärt av sin mor och denne av sin mor. Jag kunde inte fått en bättre lärare. När jag var femton år var det jag som lagade all mat hemma till familjen på helgerna under min mors övervakande öga.
Sen vet du att jag träffade min fru Ebla som var på semesterresa till Cypern när jag blev en vuxen man. Resten är historia och nu sitter jag här och har en framgångsrik kvarterskrog med samma goda mat som min mor lärde mig att laga”
     ”Osman, käre vän. Jag vet att du har en fantastisk resa bakom dig och jag är glad att jag fått förmånen att lära känna dig. Men som du säkert förstått så börjar min motivation att tryta för vår krog.”
Osman höjer glaset för en skål och säger ”Om du inte har motivationen kvar för Brokrogen då ska inte jag hindra dig att göra något annat i livet. Vad är det du vill göra istället?”
     ”Jag vet inte Osman. Vet bara att jag inte kan stå och rabbla banaliteter dag ut och dag in med våra gäster. Känner mig emellanåt socialt utbränd. När jag hade min klockaffär kunde jag prata om olika märken med kunderna och vi hade också ett bredare sortiment. Här på krogen är det samma diskussioner hela tiden. Vad kostar en stor stark? Hur går det för MFF på lördag? Kan du sätta upp det på min kredit?”
     ”Då tycker jag att vi avslutar vårt samarbete på Brokrogen. Du får skriva över din andel till mig och ge mig en krona i ersättning. Samma krona som du fick betala för att få delägarskap i min krog. Skål för den fina tid vi haft tillsammans och no hard feelings oss emellan framöver”

Så avslutades mitt engagemang i Brokrogen. Jag minns att jag sedan gick hem och funderade på vad jag skulle göra nu. Att återgå till en heltidssysselsättning som pensionär lockade mig inte. Kände mig fortfarande ung och tyckte att det fanns mer spännande jag kunde göra i livet. Lösningen på mina funderingar kom ganska överraskande.
Det började med att det ringde på dörren. Såg i tittögat att det var min granne Ella. Jag öppnade dörren och frågade:
     ”Hej, Ella. Har det hänt något? Du verkar bekymrad.”
     ”Hej, jag vet inte vart jag ska vända mig” säger Ella med en ledsen min ”min kära katt Dolly är försvunnen sedan två dagar. Jag har letat och letat men kan inte hitta henne. Har satt upp anslag i alla trappor, men ingen har kontaktat mig.”
     ”Är inte Dolly en innekatt? Hur smet den ut? Förresten kom in och sätt dig”
Ella steg in, tog av sig tofflorna, gick in i vardagsrummet och satte sig i min soffa.
     ”Ja, Dolly är en innekatt. Men på något sätt måste den ha hoppat över inhägnaden jag har på balkongen. Rätt vad det var så var Dolly försvunnen”
     ”Tack för att du tror jag kan hitta din katt, men på vilket sätt är jag lämpad att hitta Dolly?” undrade jag med en konfunderad min.
     ”Jag vet att det låter märkligt, men du har en hund. Tror du inte din hund kan spåra upp min Dolly?
Jag funderade över förslaget. Alice hade tränat lite spårning på brukshundsklubben och jag visste att hon har ett fint luktsinne.
     ”Ja” svarade jag ”det kostar ju ingenting att försöka. ”Men ha inte för stora förhoppningar. Eftersom du tänkt att Alice kan spåra upp din katt hur ska det gå till?”
     ”Hundar är naturliga spårdjur. Om Alice får lukta på något som Dolly har legat på eller lekt med tror jag Alice kan spåra min Dolly”
     ”Då får vi gå ner till dig och börja spaningen där” svarade jag och satte på Alice ett halsband för att sen gå ner en våning där Ella bor.
Ella öppnade dörren och jag och Alice klev in.
Jag hade aldrig tidigare varit i Ellas lägenhet. Hennes lägenhet var vid första intrycket som en finare auktionsbutik. Kristallkronor i taket och möbler som andades sekeltal. Bokhyllorna var fyllda av böcker med tunga mörka klassiska ryggar och mellan dem porslinsfigurer som jag gissade var från Royal Copenhagen eller tyska dylikt. I all denna prakt mötte mig också doften av katturin. Doftspåren efter Dolly. Jag fick en idé.
     ”Har du någon liten plastlåda? Den starkaste doften är Dollys katturin. Om jag lägger lite kattsand som varvats med urin i en plastlåda, då har Alice ett starkt doftspår att följa”
Ella tog fram en liten plastlåda och skedade upp kattsand som blandats med urin från Dollys kattlåda och gav mig.
     ”Vi ska prova spårningen med en av hennes kattleksaker. Om jag lägger den utanför balkongen så ska vi se om Alice kan spåra den”
Jag gick ut på balkongen. Ellas lägenhet var på nedersta våningen och jag gissade att Dolly från denna balkong hade hoppat ner på marken för vidare äventyr. Jag slängde ut en leksaksmus som Dolly brukade leka med på marken. Sen kopplade jag Alice och bad henne dofta i plastlådan följt av kommandot ”Sök”. Vi gick ut genom dörren nedför trappan och ut på trottoaren. Alice drog i kopplet och jag kände att hon fick upp ett spår. Ganska snart drog hon mig med till musen som ligger under Ellas balkong.
     ”Duktigt Alice, duktigt Alice” ropade jag berömmande samtidigt som jag klappade Alice när hon funnit musen.
Ella såg det hela från sin balkong och jublade. ”Det kan gå, det kan gå. Hoppas Alice kan hitta Dolly.”
Jag tog leksaksmusen och bad Alice dofta på den och gav sedan kommandot ”Sök”. Rimligtvis hade Dolly hoppat ner från balkongen och sprungit vidare i någon riktning och förhoppningsvis kunde Alice följa de doftspåren efter henne. Efter att jag gett kommandot ”Sök” nosade Alice i alla riktningar men bestämde sig sedan för att gå rakt fram över trottoaren till närmsta hus. Hon drog i kopplet och nosade sig fram till en ventil vid husets källare. Ventilen var trasig med ett öppet hål ner till källaren och det verkade inte omöjligt att en katt slunkit in den vägen. Alice pekade med nosen mot hålet och verkade vara intresserad av att följa det spåret. Just då kom en man gående med en cykel som han ska sätta ner i källaren.
     ”Hej” säger jag ”ser att du bor här. Kan jag och min hund Alice få följa med dig in i källaren? Alice har troligtvis spårat en försvunnen katt hit”
     ”Inga problem, bara följ mig” svarade mannen.
     ”Har du sett eller hört en katt här i källaren?” frågade jag honom.
     ”Jag har inte sett någon katt men jag tror att jag hört ett jamande i något av källarförråden”
När vi kom in i källaren tog jag fram Dollys mus igen och bad Alice sniffa på den följt av kommandot ”Sök”. Alice drog åter iväg mig mot källarförråden som låg i riktning mot där det öppna ventilationshålet ska finnas. Utanför ett av förråden stannade Alice och pekade med nosen in på förrådet.

Alice spårar

Dörren till förrådet var av trä, låst med ett stort hänglås och det gick inte att se in vad som fanns där. Jag slängde in Dollys leksaksmus ovanför trädörren in i förrådet för att se om det hände något. Då hörde jag små tassande steg och ett litet ”Mjauu”. Bingo, nu visste jag att vi hade hittat en katt som förhoppningsvis var Dolly. Såg att förrådet hade numret 113. Logiskt sett borde källarförrådsinnehavaren också bo i lägenhet 113. Jag klappade om Alice och berömde henne och sen gick vi för att hitta lägenhet 113. Det fanns en uppgång till A-trappan och vi började där. Det fanns tre lägenheter på bottenplan som är märkta 111, 112 och 113 i ovankant på dörrlisten. Lägenhet 113 hade namnet ”Kristensson” på dörren. Jag gick med Alice en halvtrappa och gav kommandot ”Sitt” vid entrén. Ville inte skrämma den som bodde i lägenheten med en hund när jag ringde på dörren, då jag vet att många är rädda för hundar hur snälla de än är. Så ringer jag på hos ”Kristensson”. Kan se att någon tittade i dörrögat efter en stund och så hörde jag en gammal mansröst genom dörren
     ”Vad vill du? Jag köper ingenting. Stick härifrån”
Jag svarade honom högt genom dörren ”Jag är inte säljare och inte farlig. Du har en katt i ditt källarförråd som jag letat efter”. Dörren öppnades tveksamt och jag såg att dörrkedjan ligger på. Mannen som öppnade i en grå stickad väst, höll en käpp vid sidan om sig.
     ”Försök ingenting, du är inte den första som fått smaka på denna käpp” hörde jag en myndig stämma säga till mig.
     ”Det enda jag vill” svarade jag honom ”är att få ut katten som är i ditt källarförråd. Katten kan inte ta sig ut själv och matte har sökt efter henne i flera dagar. Jag har spårat upp henne med hjälp av min hund”
     ”Har du en hund?” frågade mannen ”var är den?”
     ”Min hund Alice står nere i entrén, jag ville inte skrämma dig med henne”
     ”Om du visar mig hunden så kanske jag hjälper dig” Jag gick ner en halvtrappa och hämtar Alice sen ställde vi oss bägge utanför Kristenssons dörr.
     ”Kan man klappa hunden?” frågade Kristensson.
     ”Jadå, det går bra, Alice är en snäll hund”
Dörren öppnades nu helt och Kristensson klappade Alice som glatt viftade på svansen.
     ”Vilken fin hund. Jag hade hund förut också men nu orkar jag inte gå ut och rasta en hund mer. Det blir bara sittande i lägenheten nu förtiden. Jag ska hämta nyckeln till källaren”. Kristensson gick in i sin lägenhet och öppnade en låda i hallen där nyckeln skulle finnas. När han hittat rätt nyckel så gav han den till mig.
      ”Du kan själv gå ner i källaren och öppna förrådet. Där finns ingenting av värde och jag har inte varit där på flera år. Ta källarnyckeln också annars kommer du inte in i källaren”
Jag tackade och tog de bägge nycklarna för att öppna upp till källaren och sedan förråd nummer 113. När jag låst upp hänglåset såg jag en katt bakom dörren som jag antog var Dolly. Jag ringde till Ella och berättade att jag troligtvis funnit Dolly i ett källarförråd i närmsta hus. Bad att hon skulle komma dit för att identifiera sin katt och tacka förrådsägaren.
Jag gick upp från källaren för att möta Ella som jag såg komma springande över trottoaren i riktning mot mig. I handen hade hon en påse med hembakade bullar som jag antog var belöningen till Kristensson.
Dolly identifierades av en överlycklig Ella som tog henne i sin famn. Vi gick bägge upp till Kristensson som tackade för bullar och en stunds sällskap.
Avslutningsvis gick vi hem till Ella som höll Dolly ömt i famnen hela tiden.
     ”Min älskade fina Dolly. Nu får vi skaffa en högre inhägnad på balkongen innan du får ge dig ut där. Och du Alice ska ha ett stort tack för att du hittade henne” sa Ella och gav henne en stor omfamning.
     ”Ni är världens bästa spårdetektiver. Det borde vara ert yrke” sa sen Ella entusiastiskt.
Någonting klack till i mig där. Världens bästa spårdetektiver… Ja, nu visste jag vad jag skulle syssla med framöver.
Någon månad senare hyrde jag en lokal på Kaptensgatan 14 och lät trycka upp visitkort med företagsnamnet Byrån och namnet Simon Hammar, privatdetektiv på.
Nu började en ny resa i livet.