Simon Hammar och mysteriet med ”Kod 17”

Bakgrund för nya läsare. Vem är Simon Hammar?
 Simon Hammar är en privatdetektiv med kontor på Kaptensgatan 14 i centrala Malmö. Tillsammans med sin hund Alice tar han sig an uppdrag inom ramen för affärsidén som lyder:
 ”Alla ärenden av moralisk eller monetär bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.”
Tidigare drev Simon en klockaffär i Malmö: ”Klock-Gustaf”, men sålde verksamheten när han gick i pension. På inrådan från sin gode vän Osman, som driver Brokrogen i närheten där Simon bor, startade han upp sin verksamhet för några år sedan. Simon har haft några uppdrag förut som är beskrivna i tidigare inlägg.
……………………………………………………………………………………………………………………..

Det är söndag den 14 mars år 2021.Klockan är 19:00. Simon Hammar sitter hemma i sin lägenhet på Västra Ryttmästargatan 17 a med hunden Alice bredvid sig. Alice halvslumrar efter att ha tuggat i sig fläskben från slakteriet Morpegrisen som Simon stekt i en stor gryta tidigare på spisen. Teven står på och visar Nyheterna på TV4. Utanför har det börjat regna efter att det varit en solig dag. Vädret har denna dag växlat mellan sol, regn och snö vilket ju är typiskt för ett väder i mitten av mars.
Simons senaste större uppdrag var för tre månader sedan då han hjälpte en gammal man att få rätt betalt för sin gård från en mäklare som försökte lura honom.
Men Simon längtade nu efter att få ett större uppdrag som skulle ge en verklig utmaning att klara av.
Simon stänger av teven. Det är bara Pandemi-nyheter som i stort sett går ut på samma sak. Ingen i landet sköter sig. Ingen håller avstånd och för många festar tillsammans vare sig de bor på landet eller i en storstad.
     ”Måtte vaccinsprutorna mot Covid-19 komma ut så snart som möjligt” tänker Simon i sitt sinne. När Simon går ut i köket för att koka en kopp kaffe får han larm på mobilen att någon tagit sig in på kontoret på Kaptensgatan. Strax därefter ringer det i mobilen.
     ”Hej, det är Robin på Secura Alarm. Vi har fått ett larm från ditt kontor på Kaptensgatan 14, vill du att vi gör en utryckning?”
Simon som visste att en utryckning med väktare skulle kosta, 1500 kronor i enlighet med avtalet han träffat, svarar Robin:
     ”Tack Robin, jag tar det själv. Jag går en runda med min hund Alice till kontoret och ser vad som hänt.”
     ”Bra Simon, jag skriver in i min logg att du undersöker larmet själv. Behöver du assistans är det bara att ringa”
     ”Tack det gör jag i så fall”, säger Simon och avslutar samtalet.
När Simon tar fram kopplet som hänger på hatthyllan i hallen vaknar Alice och kommer viftande med svansen fram till sin husse, beredd på att gå på en promenad.
     ”Ja, du Alice. Nu ska vi gå till kontoret och se vad som kan ha utlöst larmet där. Förmodligen har ingenting hänt, men vi får en fin promenad och paus från alla tråkiga nyheter som omger oss”
De båda tar de tre trapporna ner och går ut i friska luften. Från hemmet till kontoret är det ungefär 30 minuters promenad inklusive kisspaus med Alice. De går förbi Kronprinsen-huset som precis renoverats. En gång Malmös högsta hus med 25 våningar. Passerar Simhallsbadet med det mäktiga Malmö Stadsbiblioteket till vänster om deras gångstråk. Passerar övergångsstället på Fersens väg och vandrar sen vidare upp mot Storgatan som leder till kontoret på Kaptensgatan 15 minuter senare.
Simon och Alice närmar sig kontoret. Utanför syns ingenting. Det är släckt och dörren verkar inte uppbruten.
”Kanske är det en liten mus som smugit sig in som utlöst larmet”, tänker Simon för sig själv när han öppnar dörren till kontoret.
När Simon ska öppna dörren börjar Alice att morra och skälla.
     ”Vad är det Alice? Har du något på känn på vårt kontor?”
De båda går in på kontoret och på soffan i klientrummet ser Simon att det sitter en man i mörkret. Han är alldeles skallig och har ett stort svart skägg runt ansiktet. Alice morrar och gör utfall mot mannen i soffan. Men Simon säger till Alice att hålla sig stilla och tänder sen ljuset i klientrummet.

 ”Vem är du? Och varför har du brutit dig in på mitt kontor?”, frågar Simon.
     ”Jag vill börja med att ursäkta att jag brutit mig in hos dig. Men jag har mina skäl om du vill lyssna.”
Den främmande personen ber Simon att sätta sig ner för att lyssna på hans berättelse.
      ” Mitt namn är Admir Blagajcevic. Du och din hund behöver inte vara rädda för mig. Jag vill er båda inte illa på något sätt. Det jag behöver är er hjälp. Tror att ni är de enda i Malmö just nu som kan hjälpa mig”
Simon invänder ”Men Admir, jag har normala kontorstider 8 – 17, du hade ju kunnat besöka mig när som helst under kontorstid. Varför bryta sig in? En annan fråga, hur lyckades du komma in på mitt kontor utan nyckel? Larmet gick ju också”
     ”Jag sätter mitt liv i dina händer nu Simon. Om du visste hur många som jagar mig skulle du få en chock. Men jag har varit försiktig när jag tagit mig hit. Så det borde inte vara en fara att jag är här just nu. Min bakgrund gör att jag inte kan besöka dig på kontorstid. Det enda sättet för mig var att bryta sig in hos dig. Du har ett ganska enkelt lås att öppna med mina dyrkar. Sen visste jag att larmet skulle gå och jag hoppades att du skulle komma eftersom det är dyrt när larmgubbar rycker ut på smålarm”
     ”Ja, nu är jag här Admir”, säger Simon ”Vad kan jag och Alice göra för dig?”
Admir börjar sin berättelse.
     ”Tack för att du vill lyssna på vad jag vill säga. Jag heter Admir Blagajcevic och bor någonstans här i Malmö, men bara tillfälligt. För 10 år sedan bodde jag i Bosnien. Jag verkade under en tid i den bosniska maffian som kallas Orlovi. Säkert har du hört talas om skumma Jugoslavien längre bak i tiden. De är sedan dess aktiva i många länder. Men jag lämnade gruppen då jag fick uppdrag som jag inte ville göra. Så länge det handlade om hot och trakasserier var jag med i bilden. Men när det krävdes att jag skulle ta till vapen och mörda en medmänniska då gick det för långt. Du ska då veta att man inte kan lämna Orlovi frivilligt som en levande människa. Inte heller enligt orderordningen kan man vägra ett uppdrag de ger åt dig.
Man får enkla uppdrag i början, sen förväntas man att ta svårare och svårare uppdrag för att behålla eller växa på sin plats i rangordningen.
Uppsägningsordningen, som egentligen inte finns, är lika med att lämna livet. Därför har jag gått under jorden och lever nu i ett skyddat boende med min familj. Jag har en fru och två söner”
     ”Men om du är jagad på det viset, hur tror du att du ska rädda dig undan maffian, Orlovi, då?
     ”I Sverige kommer jag inte att klara mig ifrån Orlovi. De har nätverk överallt. Min och min familjs enda chans är att fly till ett land där de inte har kontakter eller tror att vi flytt till. Just nu lever jag på lånad tid tills de upptäckt var jag finns.”
     ”Vilket land tänker du fly till då?”
     ”Det kommer kanske att överraska dig att det är så nära. Men vår familj kommer i så fall att flytta till Danmark. Jag har en kusin i Herning på Midtjylland. Han har ett hus som reserverats till oss där några kilometer från där han och hans familj bor. Orlovi verkar inte i Danmark. Där verkar idag Mc-klubben Bandidos med sitt nätverk. Så länge de har marknaden i Danmark går inte Orlovi in där”
     ”Men varför flyttar du då inte bara dit?”
     ”Min familj har inte idag de pengar som krävs för att köpa fastigheten i Herning. Men med din hjälp kan vi göra det”
     ”Hur kommer jag in i bilden och kan hjälpa dig med detta?”
     ”Jag ska på en gång säga till dig Simon att även du tar en risk att hjälpa mig. Kommer Orlovi på att du hjälpt mig är även ditt liv i fara. Men å andra sidan. Kan du hjälpa mig får du ett arvode större än du någonsin fått tidigare. Tar du dig an uppdraget flyttar vi omedelbart till Herning, till min kusin, för att sen avvakta resultatet av ditt arbete. Jag och min familj är då skyddade och hoppas att du kan ge oss en trygg framtid i Danmark”
     ”Berätta lite mer om Orlovi. Hur verkar de i Sverige?”
     ”Orlovi är en bosnisk och serbisk maffia som från början bara verkade i de forna Jugoslaviska länderna. Men för tre år sedan hände något som gjorde att de expanderade även till fler länder”
     ”Vad hände då?”, frågar Simon.
     ”En svensk general från Främlingslegionen kom i kontakt med Orlovi, jobbade sig snabbt upp i hierarkin och är nu den som leder hela organisationen i Europa. Han är känd för att vara helt hänsynslös. Godkänner inga misstag och de dödsstraff han utdelar inom Orlovi uträttar han själv med ett leende på läpparna. För att avskräcka avhoppare har han ett rykte om sig att först skjuta sönder knäna och sen händerna innan han av nästan vädjan från den skjutne avlossar ett nådaskott i pannan. Han heter Håkan Johansson, kallas i sina kretsar för Surovo, eller på svenska den hemske. Ingen tror att den som leder en bosnisk maffia är en svensk och har ett svenskt namn, men det har han. Han går helt under polisens radar med att till synes ha ett eget välmående företag i Västerås, är gift och har barn. Företaget verkar helt anonymt genom att sälja ett jordförbättringsmedel som heter Herr Johanssons Solskensprodukter. Ingen kan ana att det är han som leder Orlovi i Europa. Det är han som jagar mig nu. Får han veta att du hjälper mig är du också på dödslistan vill jag varna dig om. Han är också så anonym att inga foton i nutid finns på honom. Googlar man på honom, så finns det bara bara ett foto från 80-talet. Ingen vet hur han ser ut nu”

     ”Här tar jag en stor risk”, säger Simon till Admir. ”Varför ska jag hjälpa dig och riskera mitt liv? Mitt uppdrag som detektiv går inte i första hand ut på att tjäna pengar. Det är att hjälpa människor som fått en oförtjänt oförrätt och sen klara ut den med en rimlig insats från min sida.”
     ”Simon, jag har läst på lite om dig i allehanda tidningar, senast förra veckan i Sydsvenskan. Du verkar empatisk och jag tror på dig. Om du får träffa min familj som idag lever i skräck kommer du att förstå vilken hjälp du kommer att ge oss. Jag har också kommit över din Facebook och dina inlägg där. För inte så länge sedan skrev du till någon vän som för ovanlighetens skull i de sammanhangen, erkände att hon haft fel. Då skrev du till henne följande Den syndare som erkänner sin skuld, ska också bli förlåten. Ja, jag erkänner min skuld. Nu vill jag ta hand om min familj och göra gott resten av mitt liv. Även en skurk som jag kan komma till insikt med tiden”
Simon tittar lite skeptiskt på Admir och sen på Alice som han ser viftar på svansen. ”Kan det vara ett tecken från Alice att Admir går att lita på eftersom hon viftar på svansen?”
     ”Nu lovar jag ingenting”, säger Simon till Admir ”men vad går mitt uppdrag ut på? Vad är det jag kan göra för dig?”
     ”Min gammelfarbror, Mirsad Stankovic, dog för en månad sedan. När jag var barn blev han nästan som en andrapappa för mig eftersom han så ofta besökte oss i vårt hem när vi bodde i Tuzla i Bosnien. Jag har inte träffat honom på närmare 20 år. Mina föräldrar hade inte heller någon kontakt med honom efter att han fått en stroke som gjorde att han behövde vård, dygnet runt, på ett behandlingshem i Tuzla. Jag var bara runt 10 år när det hände, men mina föräldrar berättade att Mirsad inte kände igen dem när de kom på besök där han vårdades. Mirsad hade ingen egen familj eller några barn. Så jag blev den son för honom han aldrig själv fick. Mina föräldrar berättade att Mirsad hade mycket pengar som han i sin tur ärvt efter sina föräldrar. Hans föräldrar drev ett av Bosniens största företag i Tuzla på den tiden. De bröt brunkol som på den tiden var en stor industri i landet. Men Mirsad ville inte ta över företaget, utan sålde det och tjänade stora pengar på det. Ingen visste hur mycket Mirsad hade i förmögenhet eller tillgångar, men ryktet gick att det var avsevärda summor. Dessutom var tillgångarna klokt förvaltade av hans advokat, Emir Henic som jag träffade i förra veckan. Utvecklingen på investerat kapital i de fonder Emir lagt dom i ökade med i snitt 5 procent varje år”
     ”Hur kommer jag in i bilden Admir?”
     ”Advokaten, Emir, sökte upp mig i förra veckan och berättade att min gammelfarbror Mirsad hade testamenterat alla sina tillgångar till mig. Tydligen betraktade han även i verkligheten mig som sin son”
     ”Men, då ska du gå ut och vara glad, festa loss, inte sitta här på ett detektivkontor med mig”
     ”Ja, men så enkelt är det inte. Jag har ingen möjlighet att ta mig till Tuzla och hämta arvet min gammelfarbror testamenterat till mig. Som jag berättat för dig är Orlovi efter mig. Bara att ta sig hit till dig innebar en stor risk. Jag har fått klippa av mig allt håret och odla stort skägg för att försöka dölja mitt tidigare yttre”
     ”Så min uppgift är att ta mig till Tuzla och hämta ut ditt arv?”
     ”Ja, det blir i så fall din uppgift Simon”
     ”Varför kan inte advokaten, Emir göra det?”
     ”Emir hade fått tydliga instruktioner av Mirsad att det bara är jag Admir eller någon jag personligen utsett till mitt ombud som får hämta de tillgångar Mirsad testamenterat till mig. Följer jag inte dessa anvisningar går arvet till motsvarigheteten till Allmänna Arvsfonden i Bosnien. Emirs uppgift är att tillse att dessa instruktioner enligt testamentet följs. Inte själv vara delaktig i sökprocessen.

Admir berättar sen vidare att advokaten fått noggranna anvisningar från Mirsad (Admirs gammelfarbror) att alla tillgångar finns i ett hus i Tuzla.
Dock finns det inte någon vägledning vilken adress huset har. När Admir som barn lekte med Mirsad brukade han göra gåtor och mysterier som Admir skulle lösa. Det kunde vara ett ord, några meningar eller en sifferkombination som skulle leda till en skatt. Typ Träd 10 plus buske. Då var det gåtan för att räkna träden från en viss utgångspunkt, på den stora tomten där det vimlade av träd, till det tionde trädet. När det tionde trädet var funnet låg skatten, som Mirsad gömt, i busken bredvid det tionde trädet.
När advokaten läste upp testamentet för Admir fick han en lapp det stod Kod 17 på. Det var allt som advokaten gav till Admir. Löste han den gåtan fick han också ut arvet efter sin gammelfarbror. Mirsad ville ge Admir en sista gåta att lösa för att komma åt skatten han gömt.
     ”Så där har du uppdraget, Simon. Lös gåtan med Kod 17, hämta skatten och sen är vi båda två förmögna och glada män. Men, visst, det finns risker. Men en så timid man som du, som inte på något sätt känner mig sedan tidigare, borde inte vara föremål för Orlovis misstankar. Men du måste ta beslutet här och nu Simon. Jag ska inte visa mig ute offentligt om jag inte absolut behöver. Nästa gång vi ses är när du har kommit hem med mitt arv. Skatten Mirsad har gömt för mig”
     ”Jag tar mig an uppdraget, Admir. Någon ledtråd var jag ska börja?”
     ”Börja i Tuzla, det stod i anvisningarna att huset finns där. Kod 17 har också en avgörande betydelse när du ska lösa gåtan.”
    ”Hur vet du när jag löst gåtan och är tillbaka med ditt arv?”
    ”Då skriver du på din hemsida att du som upplysning till dina kunder kommer att ha semesterstängt för att vara i Kode i det vackra Bohuslän en vecka från den 1/7”
     ”Fiffigt Admir. Ja då bestämmer vi det. Hur tar du dig härifrån mitt kontor?”
     ”Lämna du kontoret med din hund Alice och lås bakom dig som vanligt utan att larma på. Sen smyger jag i väg någon gång under natten. Jag har gjort upp en flyktplan till Herning. Jag kommer att låsa efter mig själv. Lycka till Simon. Om någon ska klara detta så är det du. Jag hoppas du slipper möta Håkan Johansson. Då får du se upp.”
Simon låser därefter kontoret och tar Alice med sig för en promenad tillbaka till hemmet på Västra Ryttmästargatan.

Nästa morgon, måndag den 15 mars vaknar Simon efter att haft mardrömmar hela natten. Någon har jagat honom in i mörka gränder där han till slut funnit en dörr han kan fly igenom för att sen bli jagad på nytt, finna en ny flyktdörr etc, etc. Simon funderar på om det var ett förhastat beslut att ta sig an detta egentligt farliga uppdrag. Efter frukosten tar Simon med sig Alice och går ner till gode vännen Osman som driver Brokrogen ett kvarter från där de bor.
Vädret är vårlikt och temperaturen börjar redan närma sig tio plusgrader. Utan tvivel är nu våren på ingång, tänker Simon där han går med Alice bredvid sig. Osman är som vanligt glad att få se sin gode vän och Alice som är med honom.
     ”Hej Simon och Alice, välkomna. Nu stannar ni väl och äter frukost med mig?” Säger Osman samtidigt som han klappar om Alice som hoppar upp i hans knä och slickar honom vilt i ansiktet.
     ”Tyvärr, Osman. Vi har ätit frukost. Jag har kommit för att be dig om en tjänst”
     ”Vad det än är så säger jag ja. Du är min vän och jag gör allt för dig och Alice, det vet du.”
     ”Jag har ett uppdrag som kommer att ta mig bort på en resa några dagar. Alice kan inte vara med mig då. Kan du passa henne när jag är borta Osman?”
     ”Aha, den store privatdetektiven har fått ett hemligt uppdrag. Ja, jag ska inte ställa några frågor. Tids nog kommer du att berätta allt för mig. Självklart kan Alice vara hos mig och min familj några dagar. Jag betraktar henne och dig också för den delen som en familjemedlem”
    ”Tack Osman. Dig kan man alltid lita på.” När Simon och Alice kommer till kontoret sätter Simon upp en skylt på entrédörren med texten ”Stängt på grund av sjukdom”. Han rullar ner persiennerna och börjar sen efterforskningarna kring Kod 17. Simon sätter sig vid datorn och googlar fram staden Tuzla i Bosnien. ”Börja i Tuzla” hör han Admir säga till honom. Staden har 120 000 invånare och av bilder och text som Google visar är det en vacker stad med en rik historia. Simon går gata upp och gata ner för att finna någonting som har en anknytning till Kod 17. Efter tre timmars datorvandring på gatorna i Tuzla kan han inte se någonting med anknytning till Kod 17. Simon börjat därför undra om inte Admirs gammelfarbror haft en annan klurighet i sikte med sin gåta. Efter att ha värmt en Billys Panpizza i mikron och gett Alice friskt foder med vatten börjar Simon efterforskningarna på nytt i kartbilden över Tuzla. En timme senare får Simon upp ett spår. ”Här kan det vara”, tänker Simon för sig själv. Gatan i Tuzla heter Ademira Blaganovica. På denna gata finns det ett hus beläget på nummer 17 också. Gatunamnet låter misstänkt likt Admirs förnamn och hans efternamn Blagajcevic. Simon letar vidare och finner med hjälp av BH Telecom White Pages (Bosniens motsvarighet till Eniro) att på Ademira Blaganovica nummer 17 bor en herre vid namn Dasrim Civoknats. Alltså Admirs gammelfarbror Mirsad Stankovic skriven baklänges. Simon jublar lätt inombords över att ha löst den första gåtan var arvskatten befinner sig. Han avbryts i sina tankar med att det knackar på dörren och Alice springer fram till entrén och morrar.
Simon tittar försiktigt ut men ser ingen som synligt står utanför dörren. Alice morrar fortfarande när han öppnar upp dörren. Det finns inte någon som står där. Den som knackat på dörren har uppenbart gått sin väg. Simon tittar ut på Kaptensgatan men ser bara cyklister och fotgängare i en strid ström passera utan att få fokus eller känning på någon speciell person. I brevlådan som han tömde när han kom till kontoret ser Simon ett flygblad som kommit dit sedan dess. Han tar flygbladet i sin hand, går in på kontoret och låser ytterdörren. Det står ”All reklam undanbedes” på brevlådan. Så det borde inte kommit något reklamblad än mindre någon som knackar på dörren för att meddela detta. Just när Simon är på väg till soporna i köket för att kasta reklambladet ser han dess innehåll. Det är ett reklamblad från ett jordförbättringsföretag som heter Herr Johanssons Solskensprodukter. Texten i reklambladet lyder ”Av jord är du kommen. Av jord skall du åter vara. Kontakta oss om du inte vill lägga dig själv i jorden”. Simon förstår att detta är ett förtäckt hot. Någon med anknytning till den bosniska maffian Orlovi anar ett samband mellan Simon och hans uppdragsgivare Admir. Sen finns det ett telefonnummer med riktnummer Västerås och till företaget Herr Johanssons Solskensprodukter.

Samtidigt tänker Simon att den som lagt reklambladet i lådan vill skrämma Simon att ringa numret till Västerås för att berätta vad han vet. Men att de inte säkert vet sambandet mellan Simon och Admir. Hade de visst detta samband med säkerhet borde de med det Admir berättat om Orlovi brutit sig in och gjort ett hårdhänt förhör med Simon. Men Simon förstår ändå att någon vill ha koll på Simons aktiviteter de närmaste dagarna.

Efter att trott sig lokaliserat adressen och huset i Tuzla där arvet (skatten) är gömt tittar Simon hur han ska kunna ta sig till Tuzla från Malmö. Han ser att ett flygbolag som heter Wizz Air flyger direkt mellan Malmö och Tuzla. Redan i morgon finns det en avgång från Malmö Airport klockan 8:50 med ett flyg som är framme 11:00. Simon vågar inte använda telefonen om den är buggad för att boka utan chansar på att det finns platser kvar när han kommer till flygplatsen i morgon.
I stället ringer han upp Osman på sin mobil.
     ”Hej, Osman det är Simon. Du, jag är överhopad med arbete. Kan du göra en snabb omelett och bara ta dig hit och lämna den?
     ”Självklart Simon”, säger Osman. ”Vi har det lugnt för tillfället, klockan är ju bara 16 och kvällskunderna ramlar inte in förrän vid 18-tiden. Jag kommer expresso med din omeletto.”

Osman kommer en halvtimme senare med omeletten. Simon släpper in honom och berättar att den bosniska maffian Orlovi på något sätt som Simon inte förstår ser ett samband mellan honom och en klient han hjälper.
     ”Hur kan jag hjälpa dig vidare i detta, Simon? Det här låter inte bra. Sådana uppdrag där Orlovi kan bli inblandade brukar inte du ta?”
     ”Nej, men nu blev det så här. Jag får förklara vidare en annan dag. Tjänsten du kan göra för mig Osman är att jag får låna dina ytterkläder och byxor. Klä ut mig till dig och köra hem bilen till din restaurang.
Sen måste jag ta mig upp i min lägenhet för att hämta mitt pass, jag behöver det dit jag ska resa. Måste också byta till en varmare jacka än den jag lånat av dig. Efter det tar jag mig till en sovplats i Malmö du inte behöver känna till. Sen är jag borta några dagar. Du tar efter jag gått på dig mina kläder och tar med dig Alice och promenerar utklädd till mig till din restaurang. Du ska ju ändå passa henne i några dagar. Du kan inte nå mig per telefon. Den kommer jag att stänga av. Men jag kommer att ringa dig från en annan extern telefon då och då under min resa. Är det Ok, Osman?”
    ”Vi följer din plan. Självklart hjälper jag dig”
    ”Skulle någon fråga var jag är på din restaurang, kan du säga att jag lånat min systers stuga i Kode i Bohuslän, där jag gått i karantän på grund av Corona. Att du inte vet var stugan ligger, men att du passar min hund”
     ”Så gör vi Simon. Var rädd om dig och lycka till. Jag tar hand om Alice. Antar att du inte vill ha omeletten jag lagat, så den äter jag upp medan du kör min bil tillbaka till Brokrogen”

Simon lämnar kontoret i Osmans kläder och går till hans bil som står på Lugna Gatan några hundra meter från kontoret. Innan han sätter sig i bilen postar han sin mobil till Polisen i Kode på Bohuslän. Ber i brevet att dom behåller mobilen i fyra dagar av skäl han inte kan gå in på för att sedan skicka den till Osman på Brokrogen. Han sänder även med ett förfrankerat kuvert med alla adressuppgifter till Osman på. Simon hoppas Polisen kan hjälpa honom utan att ställa några frågor till Osman om detta. Med det hoppas Simon att eventuella förföljare från Orlovi ska kunna spåra att han och hans mobil befinner sig i Kode. Precis som Osman berättar för dem som frågar honom.
Morgonen därpå, tisdag den 16 mars, vaknar Simon upp på Comfort Hotell vid Centralstationen i Malmö. Inget tecken tyder på att han blivit sedd när han föregående dag flydde från Osmans restaurang efter att ha bytt kläder med honom på kontoret. Planen är nu att ta en flygtaxi från Centralen till Malmö Airport och direktflyget till Tuzla. Simon är utan mobil nu efter att ha postat den till Polisen i Kode i Bohuslän. Efter en snabb frukost vid 6-tiden på morgonen går han med raska steg och utan bagage mot Taxibilarna vid Centralen. Han har kunnat köpa hygienartiklar på hotellet för att kunna duscha och raka sig innan avresan. Det är en frostkall morgon med några minusgrader.
Klockan är nu 6:30 och det står flera taxibilar vid stationen som gör reklam för fast pris till Malmö Airport. Simon åker inte taxi så ofta så han väljer en med ett namn han känner sig trygg med; Taxikuriren.
Han viftar med handen till chauffören som står vid sidan om bilen och denne ber honom att sätta sig fram eller bak i taxin. Simon sätter sig där framme för att få en stunds konversation en halvtimme innan de når flygplatsen. Taxichauffören presenterar sig som Kim och Simon ser på taxilegitimationen i fronten att hans fullständiga namn är Kim Sulocci. Simon får antydningar till den svenska skådespelaren med samma namn och inleder konversationen.
     ”Ser att ditt namn är Kim Sulocci. Är du i samma familj som skådespelaren med samma namn?”
Kim skrattar och säger ”Det är inte första gången jag hör det från en kund. Nej, vi är inte släkt på något sätt. Vår släkt kommer ursprungligen från Serbien. Vi hade ett så krångligt efternamn som ingen kunde uttala så min far tog namnet Sulocci i stället som var närbesläktat med ursprungsnamnet”
     ”Så, du kommer från Serbien då Kim?”
     ”Nej, jag är född och uppväxt i Sverige, men genom min familj har jag många vänner från Serbien och i Serbien. Vi brukar åka dit på semester varje år. Förstår att du ska ut och flyga. Vart ska du åka?”
Simon anar plötsligt oråd och tänker på Admirs ord till honom ”Passa dig noga, Orlovi har ett nätverk överallt i Europa” Han chansar på ett resmål och berättar en vit lögn som ligger nära yrkeslivet han hade förut.
     ”Jag ska flyga till München på en affärsresa över dagen. Går allt bra kan jag vara med och etablera en ny kedja av klockbutiker i Sverige”
     ”Då ska jag hålla tummarna för dig. Ja, du flyger det går ju fortast. Annars är det trevligt med Tysklandsbåten och att dricka Gammeldansken på färjan. Är du klockmakare idag?”
     ”Jag har sålt min klockbutik jag hade i Malmö, Klock-Gustaf. Trodde jag var klar för pensionärslivet. Men så dök detta upp i stället.”
     ”Aha ja, Klock-Gustaf. Där har jag varit någon gång och köpt en klocka till min fru. Minns det som en fin butik” säger Kim till Simon.
     ”Tackar för det omdömet. Ja, nu har jag chansen att få starta upp något nytt igen. Det ska bli spännande, men samtidigt lite kusligt i dessa ovissa pandemitider.”
    ”Ser inte att du har något bagage eller portfölj med dig till mötet. Ska du bara skriva på ett färdigt avtal? Ursäkta min nyfikenhet.”
     ” Jo, du har rätt, Kim. Allt är i stort sett klart. Det som återstår klarar en penna av att underteckna”
     ”Glöm inte att ta på dig munskydd på flygplatsen. Sen kräver de flesta inreseländer att du har tagit ett Covid-19-test de senaste 48 timmarna som är negativt”
    ”Milda Moses, Kim. Munskydd kan jag köpa, men något testresultat har jag inte med mig. Hur gör jag då?”
    ”Gå direkt in i flygterminalen. Innan Pressbyrån på höger sida har Svea Vaccin en mottagning. Där kan du ta ett test och få ett resultat inom 15 minuter. Det kostar mycket pengar. Men utan det kommer du inte in i Tyskland”
     ”Då är jag lite i tidsnöd. Hoppas jag kan hinna med även det”
”Jag ska trampa på gasen så tjänar vi fem minuter på det som är kvar av resan. Men får jag fortkörningsböter får du betala dom”
     ”Självklart. Bara ge järnet”, säger Simon.
  När klockan är 7:00 anländer Simon till Malmö Airport. Han följder Kims anvisningar och går raka spåret till Pressbyrån och köper munskydd där. Sen går han in till Svea Vaccin som ligger bredvid och tar en nummerlapp för ett Covid-19-test. Det är tre personer före honom i kö. En kvart senarefår han göra testet med ett stick i fingret av en sköterska som är säkerhetsutrustad mot smittan. Han ombeds att vänta utanför och inte träffa människor eller gå i affärer förrän testresultatet är klart. Det ska ta 15 minuter. Det tar en halvtimme. Simon får besked att provet visar negativt och han får ett papper på det han kan ta med sig till incheckningen.
Nu är klockan 7:50, flyget till Tuzla går om en timme. Simon har inte köpt biljett än. Än en gång får han ta en språngmarsch till Wizz Airs resebutik på Malmö Airport. Men turen är än en gång framme så Simon kan köpa biljett och komma med flyget som avgår 8:50. Incheckningen, då han inte har bagage går smidigt.

Klockan 11:00 är flyget framme på Tuzlas internationella flygplats. Efter att utan problem passerat alla pass och tullkontroller söker nu Simon efter en taxi till Tuzla centrum. Utanför flygplatsen ser han olika taxifirmor som Berta Taxi Tuzla, Taxi Tuzla Aid och Bingo Taxi Tuzla. Simon väljer Taxi Tuzla och ger chauffören adressen: Marca Cara 20. Av försiktighetsskäl vill Simon inte ange adressen, Ademira Blaganovica 17, som är det egentliga målet på färden. Den ligger tre kvarter från dit han vill taxin ska köra honom.
När Simon satt sig bak i taxin som chauffören anvisat honom ser han att chauffören får ett telefonsamtal i mobilen. Mellan honom och chauffören är det ett kraftigt plexiglas. Chauffören tittar på Simon samtidigt som han pratar i telefon på ett språk han inte förstår. Simon läser av kroppsspråket som att han ger en beskrivning på en person. Simon får en ingivelse att det är han själv chauffören beskriver för den han pratar med i mobilen. ”Är jag förföljd ända hit?”, flyger tanken i Simons huvud. Chauffören lägger på sin mobil, sätter upp en hand i luften och startar upp taxin, en stor svart Mercedes 290.
Från flygplatsen till Tuzla centrum är det 25 minuters bilfärd. Priset är redan avtalat med chauffören och kostar 15 Euro. Vägen till Tuzla är en vacker bilfärd. Det vimlar av stora åkrar och natursköna områden innan centrum nalkas med mängder av religiösa monument, vackra parker och mäktiga sekelskifteshus.
När taxin stannat, öppnas en lucka i plexiglaset och en kortterminal kommer fram som programmerats för 15 Euro. Simon drar kortet och slår sin kod. Sen dras kortterminalen in i taxin och luckan till plexiglaset stängs åter. Chauffören viftar med kvittokopiorna åt Simon i en gest om han önskar få ett exemplar. Men Simon vinkar avvärjande gör en hälsning med handen och stiger ur bilen.
Han står nu på gatan; Marca Cara och ska bege sig mot huset han memorerat vägen till i minnet några kvarter bort. Huset där han tror att Mirsad gömt skatten och arvet som Admir ska ha.
Simon ser sig om och får hela tiden en känsla av att han är förföljd trots att gatan nästan är folktom. Han stannar vid slutet av gatan vid Kiosk Duhan och köper en Ledo-glass för 1 Euro.

Simon går runt kiosken och spanar och ser om han finner några rörelser på gatan eller i husen. Men det är fortfarande en omgivning som inte gör några konstiga rörelser inom Simons synfält. Han äter upp glassen och fortsätter fram till målet för resan: Ademira Blaganovica 17.

Det är ett rappat vitt hus, kantat med svarta staket. Fönstren är täckta av luckor med grå jalusier. Det finns en elledning på taket som samlats runt en mast. Första ingivelsen är att här inte bott någon på länge. Men växter och planteringar är välskötta så någon har fått i uppdrag att ta hand om den yttre miljön tänker Simon. Ytterdörren har inte ett vanligt nyckellås utan ett kodlås. För att kunna komma in måste man kunna kombinationen till låset. Än en gång tänker Simon på ledtråden ”Kod 17”. I bostadsrättföreningen där Simon bor tänker man inom kort byta ut dörrar och lås till säkerhetsdörrar med kodlås. Det blir då en unik femsiffrig sifferserie till varje dörr. ”Kan det vara samma här?” tänker Simon, ”en sifferserie på fem siffror. Hur ser den ut?”  

På klockbutiken som Simon sålde hade de länge en analog telefon på kontoret med en gammal nummerskiva. På den fanns 9 siffror plus 0 för att kunna slå telefonnumret. Men även bokstäver fanns på nummerskivan tillhörande varje siffra. Simon minns att siffran 1 hade inga bokstäver, men för siffran 2 fanns A, B och C. ”Om man då tänker omvänt och finner siffrorna för bokstäverna KOD och lägger till 17, vad blir det då?”,resonerar Simon med sig själv. För bokstaven K finns då siffran 5, för O finns siffran 6 och slutligen finns för D siffran 3. Kombinationen kan då vara 56317. ”Kod17 är sifferkombinationen 56317”, tänker Simon halvhögt.
Simon ser sig om. Fortfarande syns allt vara helt stilla i omgivningarna. Han går fram till dörren och kombinationslåset och trycker in sifferkombinationen: 56317. Dörren öppnas och någonstans inne i huset hörs en speldosa som börjar spela ”Willkommen! And bienvenue! Welcome”, från musikalen Cabaret. Den spelar refrängen tre gånger för att sedan sluta. Simon går några steg in i huset. Då stängs dörren bakom honom med en kraftig smäll. Sen hörs ett ljudligt och bullrande skratt. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho ”. Samma skratt som den jovialiske tomten i Kalle Ankas Julafton som sätter Ok på dockorna han granskat.

Simon tittar på dörren han gått in genom. Det fanns ett kodlås på utsidan utan nyckelhus. Från insidan på dörren ser han inget sådant kombinationslås, utan bara ett handtag. Synligt ser det ut som en dörr man inte kan öppna inifrån och ut. Vare sig med nyckel eller en kombinationskod.
Simon känner att han är inlåst, dessutom är fönstren täckta med tjocka jalusigardiner. Det såg han utifrån. ”Hur kommer jag ut från detta hus?” tänker Simon för sig själv. Nu hade han inget annat önskat än att hans hund Alice varit med honom. I sådana här situationer verkar Alice lugnande och ger Simon trygghet. Men nu var han själv. Han hittar och tänder belysningsknappen och går från rum till rum i huset han känner sig instängd i. Huset är vackert inrett med vackra klassiska möbler och mycket konstverk på väggarna. Inget verkar bekant med tavlorna som hänger där. Men utan att Simon är kunnig på konst förstår han att det måste vara konstverk som betingar ett högt pris när de köptes in. I övrigt, ett sovrum med en dubbelsäng, ett stort bibliotek med en läsfåtölj vid fönstret. Vidare ett TV-rum med en stor liggsoffa. I alla fönsterkarmar finns det krukväxter. Både gröna växter och blommande växter. Alla till synes friska och nyvattnade, känner han på jorden. Köket är påkostat med exklusiv inredning med en bardisk i mitten och vinhyllor fyllda med olika vinsorter från golv till tak.

Simon öppnar kylskåpet och sen frysen i köket. Alla står helt tomma, men är inte avstängda. Han går in i badrummet som förutom dusch och WC har tvättmaskin och en torktumlare. I anslutning till badrummet finns bakom en massiv glasvägg också en liten bastu.
Simon får intrycket att här bott en enda person genom åren. Sen har någon fått förtroende att vårda och ta hand om huset och dess trädgård i avvaktan på att ägaren ska återvända. (Är det Admir?)

Men nu gäller det att finna skatten och arvet som Admir har blivit testamenterad. Simon fann biblioteket rofyllt och en plats för att tänka. Så hans sätter sig i läsfåtöljen och börjar fundera igen på nyckelorden: Kod 17. ”Med hjälp av Kod 17 finner jag skatten i detta hus” tänker Simon. ”Men var ska jag börja?” Simon reser sig upp och går igenom rum för rum. Tittar i golv, väggar och i tak för att finna något som kan ge en ledtråd för Kod 17. Han öppnar alla lådor i varje rum. Men de flesta lådor är helt tomma förutom i köket där det finns bestick och hushållsartiklar. I biblioteket går han igenom alla boktitlar. Det finns säkert över 1000 böcker, men ingen av dem ger någon känsla i magen för Kod 17.
Simon sätter sig i läsfåtöljen i biblioteket igen. Han tänker högt.
”Mirsad lekte med Admir som liten och gav honom gåtor i form av ett ord och några siffror. Det skulle vara svårt. Men inte för svårt. Belöningen för Mirsad var ju att Admir löste gåvan och jublande sprang emot honom för en stor kram när gåtan löstes. Denna gåta är inte svårare än den Admir fick då. Så tänk enklare. Var finns gåtans lösning?”
Simon skakar på huvudet, går upp från läsfåtöljen och lever sig in i vad en 10-årig Admir hade börjat leta. För det var till den pojken Mirsad har gömt sin skatt. Svårt, men inte för svårt.
Simon börjar titta sig omkring och det första han nu ser när han lever sig in i en liten 10-årig pojkes värld är alla tavlorna. ”Varför har gammelfarbror så många tavlor på väggarna?” Hör han sig själv säga.
Simon börjar granska tavlorna. Dom är många. Han går i rum efter rum, tittar på motivet om det kan ge någon vägledning. Men även nu går Simon bet. Simon säger till sig själv ”Tänk ännu enklare, svaret ligger i tavlan” Så Simon går igenom tavla för tavla ännu en gång och tittar denna gång på konstnärens namn på tavlan. En tavla fångar efter en långs stund Simons intresse. Det är en tavla med ett trädgårdsmotiv. Tavlan hänger i TV-rummet. Konstnären har målat en stor trädgårdstomt och i bakgrunden verkar det finnas massor med träd. På tomten leker en liten pojke och sparkar boll. Bredvid honom står en man och ger en stor hund en vänlig klapp på nosen. Simon försöker se konstnärens namn men ser inte i det dunkla takljuset. Han flyttar en bordslampa mot tavlan, sätter i kontakten och ser då konstnärens namn. Signaturen säger att konstnären heter Konrad Danielsson och tavlan gjordes år 2017, vilket konstnären skrivit bredvid sin signatur. Nu förstår Simon gåtans lösning. Konrad Danielsson är förkortning för ”Kod” och år 2017 är ”-17”. Alltså Kod 17.
Tavlan är inte så stor och väcker ingen uppmärksamhet gentemot de andra tavlorna. Simon lyfter försiktigt på tavlan och känner att det går ganska lätt. Drar slutsatsen att tavlan antingen tagits ner på sistone för att dammas av eller hängts upp nyligen.
Bakom tavlan ser Simon ett litet kassaskåp i väggen med ett kombinationslås. ”I kassaskåpet finns Admirs skatt och arv”, tänker Simon. ”Men vad är kombinationen för att låsa upp det?”
Än en gång sätter sig Simon i läsfåtöljen i biblioteket och funderar.
”Vad ger en gammal man för sifferkombination på ett kassaskåp till en 10-årig Admir som efter många gåtlösningar nu nästan funnit skatten bakom tavlan? Tänk enkelt och kanske ännu enklare än så. För 20 år sen hade Admir stått på denna plats, där jag nu står och Mirsad vill inget annat än att Admir finner sifferkombinationen så snabbt som möjligt så han får sin kram och uppskattning efter att ha funnit skatten. Lösningen ligger åter i Kod 17”
Simon börjar med att slå sifferkombinationen för att komma in i huset;
56317. Men låset på kassaskåpet svarar inte på detta. Simon funderar igen: ”Tänk enkelt och ännu enklare” Simon får plötsligt en ingivelse att bara dra sifferhjulet på kassaskåpet med att börja på 1 och sen skruva hjulet till 7. Koden är ju 17 (Kod 17) Kassaskåpet öppnas plötsligt och i bakgrunden hör Simon en speldosa, samma som när han steg in, spela. ”The Winner takes it all” Följt av den fryntliga tomtens ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho. ”Ha, ha, ha, ha, ha, ho, ho, ho”.
Inne i det lilla kassaskåpet ser Simon ett stort antal tygpåsar. Han sätter sig i liggsoffan och öppnar upp rosetten i tygpåsen. I påsen som öppnats ser han mängder av skimrande kristaller. Utan att ha någon kunskap om ädelstenar drar Simon slutsatsen att det ligger diamanter i påsen. Han räknar till att det finns 50 diamanter i denna påse. Sen räknar han alla påsarna i kassaskåpet till fyrtio. Admirs skatt och arv efter sin fammelfarbror är fyrtio tygpåsar med diamanter. Totalt 2000 diamanter.
Simon drar sig till minnes ett program på TV som handlade om investeringsdiamanter. Programmet handlade om att det i Pandemitider var lönsamt att investera i Guld eller Diamanter. Små guldtackor i 18 karat som vägde 50 gram hade ett pris på 25 000 kronor. Men en ännu bättre investering enligt programmet var i diamanter. En naturlig diamant med en viss slipning på mer en Carat kunde betinga ett värde på 20 000 kronor. Simon var amatör på området men beräknade att i runda svängar var värdet på Admirs arv i diamanter värt minst 40 miljoner kronor.

Admirs gammelfarbror var måhända på grund av en stroke intagen på ett hem och klarade inte sig själv. Men när det gällde ekonomin verkade han vara klar i huvudet. Det arv Mirsad fått efter sina föräldrar i form av brunkolsgruvan, hade han någon gång i sin livstid investerat i diamanter. Eftersom han inte fick några egna barn blev Admir den han sparat och ville ge sin förmögenhet till efter sin tid på jorden.

Simon plockar ut de fyrtio tygpåsarna och funderar ”Hur går det att frakta fyrtio diamantpåsar till ett värde av 40 miljoner kronor genom tullen?” Samtidigt tänker Simon att hans uppdrag var bara att lösa gåtan, finna skatten och försöka ta den tillbaka till Admir i Sverige. Han tänker inte bli en smugglare för Admirs räkning utan deklarera de diamanter han för hem till Sverige i Tullen. Om de då lägger på avgifter eller annat då får de göra det.
Simon letar i köket och finner en plastkasse från Lidl i en låda. I den stoppar han ner de fyrtio tygpåsarna med diamanter. Men nu gällde också en annan sak, att försöka ta sig ut från huset. Simon lyckades att komma in, men det verkade inte finnas någon kod för att komma ut.
Med plastkassen från Lidl med 40 miljoner i diamanter går Simon mot dörren för att ta sig ut. Han ser inget kombinationslås eller nyckelhål för att ta sig ut. Bara ett handtag. Simon tar tag i handtaget och dörren bara öppnar sig. Bakom sig hör han en speldosa spela ”So long, Farewell” från musicalen Sound of Music.

Det tar inte långt tid efter att Simon tagit sig ut från huset att han kan stoppa en taxi som tar honom till flygplatsen. Med plastkassen i handen går han till bokningscentralen på Tuzlas Internationella flygplats och bokar en hemresa till Malmö. Simon har tur för flyget till Malmö går redan om två timmar. Han finner en telefon på flygplatsen och ringer till Osman på Brokrogen som han antar varit orolig och undrat var Simon varit. Osman svarar omedelbart på uppringningen.
     ”Ja, det är Osman på Brokrogen, vad kan hjälpa dig med?”
     ”Hej Osman, det är Simon. Vill bara berätta att allt är Ok. Jag är på en flygplats nu och ska åka tillbaka till Malmö. Är det bra med dig och Alice?”
     ”Simon min vän. Så glad jag är att höra din röst. Vi har alla varit riktigt oroliga för dig. Här hos oss är allting bara bra. Alice längtar efter dig. Fastän jag gett henne min bästa mat så lägger hon sig vid dörren och gnyr väntande på sin husse”
     ”Ja, jag och Alice har aldrig varit ifrån varandra så här länge, det är över ett dygn nu. Jag längtar verkligen lika mycket efter Alice som hon nu längtar efter mig”
     ”Har någon frågat efter mig, Osman?”
     ”Nej, ingen har frågat efter dig. Men jag har fått ett konstigt flygblad i min låda. Ett flygblad om Herr Johanssons Solskensprodukter och en konstig text om att ”Av jord är du kommen. Av jord skall du åter vara. Kontakta oss om du inte vill lägga dig själv i jorden” Reklam för ett jordförbättringsmedel. Min restaurang har ingen trädgård utanför som behöver dessa produkter. Har frågat butikerna runtomkring men de har inte fått detta flygblad. Vad säger du om det, Simon?”
     ”Det är en lång historia att förklara. Jag tar det när jag kommer hem. Krama Alice från mig. Mitt flyg går om någon timme. Så vi ses ikväll Osman”

Flyget avgick 18:10 och ankom 20:20 på Malmö Airport. Simon deklarerar diamanterna i tullen och får betala 20 procent av värdet i tullavgift på diamanterna som tullen värderat till 50 miljoner kronor. Han får en faktura på 10 miljoner som ska betalas inom 30 dagar.

Från tullen tar Simon en taxi från flygplatsen direkt till Brokrogen i Malmö för att möta Alice och Osman.
Det blir ett stort kramkalas när Simon vid 22-tiden dyker upp på Brokrogen. Restaurangen är stängd på grund av de nya Pandemibestämmelserna om stängning efter 20:30 men Osman och Alice väntar utanför restaurangen på Simon.
Alice vet inte tills av glädje när hon ser Simon. Hon kastar sig upp i Simons famn och omfamnar honom med glädjeskutt gång på gång.
      ”Kära, kära Alice. Ja, nu är vi tillsammans igen. Aldrig, aldrig ska vi vara ifrån varandra så länge igen. Det här var ett undantag. Som jag har saknat dig min älskade vän”
Så stillar Alice sig när hon ser att Simon verkligen är tillbaka och de går alla in på Osmans restaurang.
     ”Tyvärr får jag av Pandemibestämmelser inte servera något efter 20:30. Men jag har lagat mat som jag lagt upp i kylen på din lägenhet som du bara kan värma i mikron där. Välkommen hem min fine vän. Du behöver inte vara orolig för Alice hon har ätit och tröstätit hela tiden du varit borta. Tror bara hon behöver vatten för natten”
     ”Tack, min vän. Ja, det har varit en händelserik dag. Nu går jag hem med Alice och jag tackar dig av hjärtat för allt du gör för mig”
     ”Bäste Simon, du är min vän. För dig och Alice gör jag alltid allt. Du kan tro att vi haft mysigt med Alice.”
Efter en natt med nio timmars oavbruten sömn vaknar Simon i sin lägenhet på Västra Ryttmästargatan. Han ser Alice ligga vid hans sida om sängen och snarka. När så Simon vaknar och reser sig ur sängen så vaknar Alice med ett ryck och lägger sin tass på Simons knä för att visa att även hon är vaken.
Simon gör frukost och brygger en kaffekanna med riktigt starkt kaffe. Sen går han in i sitt arbetsrum i lägenheten. Öppnar upp datorn till sin hemsida och skriver där ”Bäste klient. I år kommer jag att ha semesterstängt för att vara i Kode i det vackra Bohuslän en vecka från den 1/7”
Simon kopplar Alice och tillsammans går de den 30 minuter långa promenaden till kontoret på Kaptensgatan. När Simon öppnat upp kontoret lägger han diamanterna i en kylbox på skrivbordet tillsammans med fakturan på 10 miljoner från Tullen. På kylboxen har han lagt en lapp märkt: ”Kod 17”. I kylboxen har Simon också lagt en lapp om sitt privata bankkonto på Nordea.

Tre dagar senare är kylboxen försvunnen på kontoret. På Simons privata konto är det samma dag insatt 400 000 kronor. Ett brev från Polisen i Kode har också kommit till Osmans restaurang med mobilen han sände dem. Osman skojade med Simon när han fick brevet. ”Mysteriet med Postnord, brevet som försvann”
Efter någon dag kommer det ett brev till Simons detektivkontor. I brevet står det från en okänd avsändare:
”Du undrar kanske varför du och Osman fick ett flygblad från Herr Johanssons Solskensprodukter? Det var från mig Admir, som såg till att ni fick det i era brevlådor. Det var inte för att skrämma dig eller Osman. Det var bara för att Ni skulle vara extra uppmärksamma och försiktiga för att råka på Håkan Johansson. Eller Surovo, den hemske som han kallas i mina förra kretsar. Kan också berätta att jag och min familj nu bor bra på en skyddad plats och i en trygg miljö. Tack för all hjälp Simon. Du är verkligen bäst på det du gör. Krama Alice från mig”

När Simon läst brevet känner han att han kan andas ut. Ingen Orlovi eller Surovi som jagar honom. Det kändes som en lättnad i sinnet. Simon ser på almanackan att det idag är måndag den 22 mars. I morgon fyller gode vännen Osman 60 år och Simon har ännu inte köpt någon present. På fråga till Osmans hustru vad han önskar sig svarar hon ”Varför inte köpa en ny och spännande bok?” Simon går med raska steg till Triangelns köpcentrum och letar upp Akademibokhandeln han vet finns i centrat på plan 2. Då han inte själv läser så många böcker tar han hjälp av en säljare i butiken.
     ”Hej”, säger Simon” ”jag har en god vän som fyller 60 år och som önskat sig en spännande bok. Vad tycker du att jag ska välja till honom?”
     ”Våra mest populära böcker ligger här på bordet”, svarar säljaren ”nästan samtliga på topplistan är mysterieböcker eller detektivromaner”
Simon läser titlarna och författarna, det är:

• Mysteriet med den försvunna hundmatsfabrikören.
  Av Mats Svensson.
• Jakten på de försvunna dörrhandtagen till en Fiat Panda.
  Av Mikael Wallteg.
• Dramat om omelettkocken.
  Av Magnus Hansson.
• Det hemska midsommarmardrömsmordet.
  Av Stefan Ahlgren.
• Mysteriet med greven i pyjamasbyxorna (som visste allt).
  Av Björn Sandström.

Sista boken på populärlistan heter Mysteriet med den Röda ballongen. Av Monika Rolf. Vinnare av det prestigefyllda Nilsson-priset år 2020.

”Vilken tycker du jag ska välja?” frågar Simon säljaren.
”Din vän fyller ju 60 år. Varför inte köpa alla de sex populäraste böckerna i Sverige just nu. Gör du det kan jag ge dig 20 % i mängdrabatt.
”Taget” säger Simon och får strax de fint inslagna böckerna med sig en stor pappkasse.
Simon tänker för sig själv ”tänk om man ändå hade kunnat skriva en bok. Med alla uppdrag jag gör att det kunnat bli spännande böcker.”