Detta är den 1 september 2011. Det är första dagen för mig som varuhuschef på Biltema i Malmö. Dessförinnan hade jag haft samma arbete under 9 år i Halmstad.
Varuhuset är i ett riktigt dåligt skick, ja rent av misskött. Tomma hyllor, torg och gavelexponeringar blandas med en osammanhängande struktur på varje avdelning. Varuhuset har byggts om fyra gånger på sex år och redan ett halvår efter varje ombyggnad ser det lika bedrövligt ut som innan ombyggnaden.
Två chefsbyten har gjorts sedan starten år 2005.
     ”Vi tror på dig Sven, säger Biltemas styrelseordförande till mig. ”Du har erfarenheten att göra detta till Sveriges bästa Biltema-varuhus”
Stärkt av förtroendet från ledningen börjar jag min analys av vad som behöver göras.

Jag presenterar mig för all personal på ett kvällsmöte. Beskriver kort min bakgrund och det uppdrag jag har fått. Berättar att jag måste få en inblick i alla avdelningar med en kort praktik på varje varuavsnitt för att få en bild av varuhusets status. Därefter lovar jag att återkomma på ett nytt stormöte om några veckor och berätta vad som behöver göras. Under två veckor jobbar jag några timmar i kassan, räknar kassorna, arbetar i kundservice/reklamationer/reservdelsdisken och i caféet. Har praktiskt avdelningsarbete med sälj och upplock på bil/mc/bilvård, bygg, verktyg, fritid, båt, hem, kontor/teknik. Är en halvdag på lagret och tar emot varor och kör in veckans leveranser med truck. Några timmar på varje avdelning för att lära känna varje medarbetare (det jobbade på den tiden ca 50 personer) och kvalitén på varje varuavsnitt.
Efter två veckor är min analys klar. Praktiskt taget alla avdelningar behöver fräschas upp och mer eller mindre totalrenoveras. Många rutiner behöver repeteras att de fortfarande gäller. Någon egentlig ombyggnad behövs inte utan mer återställas till ursprungskick. Varje avdelning behöver en genomgång, produkt för produkt i hyllfack för hyllfack. Dels för att tillse att rätt vara ligger på rätt plats med en aktuell hyllkantsetikett, att förpackningen är hel/obruten och att hyllutrymmet är tillräckligt för att klara fyra veckors försäljning. Det finns statistik på alla 20 000 produkter vi säljer. Med den statistiken kan vi logistiskt beräkna fyra veckors tillräcklighet. Egentligen tre veckor mer tillräcklighet än vad som behövs eftersom vi beställer varor varje vecka. De tre extra veckorna ska täcka felbeställningar, slut på lagret och större försäljning än beräknat.
När det gäller personalen finns det stor kunnighet men låg motivation och arbetsglädje. Nu kommer dessutom ännu en chef och har sina idéer hur allt ska bli bättre.
Det hörs suckar i många vrår.
Under dessa två veckor är jag glad att jag också hade min fru Eva med från Halmstad. Eva fångade upp synpunkter från personalen och kunde ge utbildning i logistik, administration och färdigställandet av fungerande schema till de som sedan fick ansvar för dessa arbetsuppgifter.
Jag kallar till ett nytt stormöte med all personal som jag utlovat och beskriver min handlingsplan för Biltema i Malmö.

1. Övergripande: Varuhuset är kraftigt underbemannat. Det finns inte tillräcklig tid avsatt för att ta hand om kunder, plocka upp varor i hyllorna och göra varuvård för söndriga förpackningar. Vi måste anställa mer personal i kassa, sälj och varuplock.
2. Arbetstidsschemana måste göras om. Vi har mycket personal när vi har lite kunder och lite personal när vi har mycket kunder. På helgerna behöver vi anställa minst 4 personer till för att kunna klara kassavlösningar och rastavlösningar på avdelningarna. Vi behöver plocka varor redan från 6 på morgnarna onsdag till fredag för att tillse att alla beställda varor kommer upp i hyllan innan helgen. Uppmaning att varje medarbetare också kommer med önskemål om sitt eget grundschema. Om det finns önskemål om ändringar på detta. Prioritet från ledningen att försöka göra så bra arbetstidsschema som möjligt för varje anställd.
3. Förändring att istället för att alla arbetar varannan helg istället arbetar var tredje helg. (Det finns ett problem att få in sjukvikarier på helgerna eftersom de vi frågar har jobbat föregående helg.) Ingen anställd ska heller behöva jobba mer än två kvällar i veckan till klockan 20. Ibland har någon fyra kvällar i veckan med nuvarande schema.
4. Alla avdelningar måste ”återställas” till nyöppningsskick. Inte genom en större ombyggnad utan att vi hylla för hylla på alla avdelningar ger alla produkter den hyllplats som krävs för fyra veckors försäljning. Att alla varor i hyllan får en genomgång så trasiga varor slängs. Hyllkantslister med rätta avdelningsfärger och korrekta prisetiketter sätts upp i varje hyllsektion. Se till så att det inte finns tomma hyllfack på grund av att varan finns som buffert på lagret eller ligger på ett säljtorg eller på en gavel.
5. Jag kommer att ha utvecklingssamtal med all personal inom 10-veckorsperioden. Fånga upp visioner och tankar om nuet och framtiden hos varje medarbetare. 
6. Hela lagret behöver en genomgång. Dels för att se om det finns varor som går ut i hyllan. Dels för att lagerlägga alla varor som inte gått ut i hyllan avdelningsvis på sitt avdelningsstallage. Idag är varorna på lagret kors och tvärs istället för ordnat på sitt eget avdelningsstallage. Slutligen rutin att när upplockning av veckans leverans på exempelvis Fritidsavdelningen görs, sker också en genomgång av denna avdelnings buffert på lagret. För varje avdelning det plockas upp varor på utses en varuplocksledare som organiserar arbetet och kan svara på frågor.
7. Uppfräschning av oss själva. Alla medarbetare kvitterar ut nya hela arbetskläder i form av t-shirtar, pikétröjor, västar, tröjor och byxor.
8. Uppfräschning och städning av alla gemensamma utrymmen som lunchrum, omklädningsrum och toaletter. Installation av en ny kaffemaskin med gratis kaffe och en vattenbehållare där det är möjligt att tappa friskt källvatten att dricka eller ta med sig till kassan.
9. Bild i personalentrén på varje medarbetare och en kort arbetsbeskrivning vilka arbetsuppgifter var och en har.
10. Informationsfacken uppdateras med varje anställds namn för att möjliggöra den veckoinformation vi nu ska säkerställa kommer varje vecka.
11. Muntlig veckoinformation på lagret varje fredag klockan 9 av mig för att berätta hur veckan har gått. Jag kan då svara på alla frågor som cirkulerar. Ledningsgruppsmöte varje tisdag med protokoll som anslås offentligt för all personal. (Transparens)
12.  Informationstavla i personalentrén som berättar om gårdagens försäljning och om denna siffra är bättre eller sämre i procent mot förra året och budget.
13. Ny informationstavla vid lunchrummet med arbetstidsscheman för hela veckan. Samt en ”laguppställning” där varje medarbetare, när så känns oklart, varje dag tilldelas en specifik arbetsuppgift. Till exempel kassa, varuplock, säljare på bygg, reklamation/kundservice etc. På schemat står också angivet rasttider. Så inte alla i kassan eller på säljavdelningarna går på rast samtidigt och lämnar kassaköer eller avdelningar utan synliga säljare.
14. Slutligen berättar jag att under de två veckor jag praktiserat i varuhuset personligen känner stor glädje över den stora kunnighet som finns bland all personal. Att de flesta jobbat kvar sedan öppningen år 2005 och har stor kunnighet i produkterna vi säljer. Att jag känner en stor stolthet av få vara en del i denna arbetsgemenskap.

Ja, det fanns mycket som behövde göras för att få Biltema i Malmö i toppskick igen.
Tillsammans med ledningsgruppen gjorde vi upp en plan att ”återställa” varuhuset i nyöppningsskick på 10 veckor. Vi bildar en projektgrupp med min ställföreträdare Janne och de som är avdelningsansvariga. De tillsammans med medarbetarna på varje avdelning ska aktivt medverka i renoveringsprocessen. Vi börjar med start från ingångsgrindarna med avdelningarna hem och fritid. Sedan arbetar vi oss igenom det stora kundvarvets alla avdelningars hyllor & vrår. Avslutar efter 10 veckor på bilavdelningen. Då är alla varuhusets hyllor genomgångna.

Jag nästan gråter av lycka när allt är klart.
Vilket fint varuhus vi har fått på 10 veckor!
Varuhuset är inte i egentlig mening ombyggd men är i fullgott nyöppningsskick. Inga tomma hyllfack. Inga trasiga förpackningar. Ingen vara som saknar prisetikett. Stora välfyllda säljtorg och gavlar med korrekt angivna prisskyltar. Ett lager med ordning, reda och avdelningsstruktur. All personal i nya fina arbetskläder med en synlig namnbricka. I butiksentrén finns också en temaexponering (skyltning) med säsongsaktuella varor.
Det blir ett minne jag kommer bära med mig i mitt 40-åriga arbetsliv. Förmodligen det stoltaste.
Men det finns en faktor kvar i varuhuset som delvis inte hänger med i denna nya utveckling; medarbetarna. Som alltid, har jag lärt mig på de 16 tidigare butiker jag verkat på, är de flesta som arbetar med på tåget vid en förändring. Och för andra tar det bara lite längre tid. Vid förändringen i Malmö utskiljer jag följande karaktärer i medarbetarkåren:

• Den lojale och alltid glade. Hänger med på vilken förändring som helst. Älskar att jobba men fäster inte sitt sinne på om varuhuset förändras eller ej, bara de egna villkoren inte blir sämre. Här finns majoriteten av all personal.
• Jobbet är ett nödvändigt ont. Gör sitt arbete fullgott utan att jubla. Jobbar bara för att få en lön att försörja sig på. Klagar sällan men kan gnälla över egentligen helt oviktiga småsaker öppet. Är oftast kvar på samma arbetsuppgifter från anställning till pension.
• Den kritiske. Ställer relevanta kritiska frågor. Ifrågasätter ibland hela förändringen med dramatiska ord och åthävor. När alla frågor besvarats och det synligt blivit bättre är den som ställer sig först i ledet och vill bevara förändringen. Propagerar för de tveksamma att det blivit bättre i slutändan. Blir varuhusets klippa ju längre tiden går.
• Mullvaden. Hyllar förändringen synligt och öppet men minerar lömskt i bakgrunden. Jobbar alltid för jaget, aldrig för laget. Ger sig till känna genom att aktivt inte utföra sina arbetsuppgifter eller låtsas om att inte förstå dem. Är rädd för att de egna villkoren ska försämras och försöker därför omkullkasta en ny ledning och dess projekt. Egentligen den farligaste av dem alla. Måste tyvärr oftast köpas ut/sparkas om samtal inte leder till en bättre förändring.
• Den som kliver fram. Förstår förändringen och dess mål omedelbart. Föreslår ytterligare förbättringar som utvecklar varuhuset ännu mer. Är eldsjälen för sin egen avdelning.
• Framtidslöftet. Är i början inaktiv i en förändring och gärna öppet kritisk. Men sätter sig in i möjligheterna för sig själv och börjar ställa upp egna mål för framtiden. Är fortsatt kritisk genom hela sin arbetsperiod men då i syfte att komma med förslag hur rutiner och arbetsuppgifter kan bli ännu bättre. Är den som söker jobb utanför varuhuset snabbast. Och får oftast också en mer ansvarsfull tjänst när han/hon söker den.

Det finns säkert fler ”stereotyper”. Självklart går det inte att dra alla över en kam heller. Men detta är mina subjektiva omdömen om de medarbetare jag jobbade med på Biltema i Malmö.
Skulle jag berätta alla historier och berätta om alla som jobbade på Biltema i Malmö de sex år jag var där hade jag behövt skriva en hel bok. Alla var på sitt sätt fantastiska och bidrog till den framgång vi fick försäljningsmässigt.
Men några fler vill jag ha med. Och då glömmer jag inte Dragan, Roger, Ljupco, Sonja, Yvonne, Johan, Ronny, Sanny, Bosse, Jonas, Anetta, Elvedina, Selma, Henry, Arton, Robert med flera, med flera som jag också velat ge några rader var.
Först och främst är vi en sammansvetsad ledningsgrupp. Det är huvudnycklarna till framgång.
I denna ingick:
Janne. Min ställföreträdare. Han bär på en otrolig detaljhandelserfarenhet och har kunskap om de allra flesta av de 20000 produkter som finns i sortimentet. Kan arbeta på alla avdelningar inklusive kassa och administration. Säker blick för säljande exponeringar och torg. Styrkan som människa är hans orubbliga ärlighet och äkta empati för varje medarbetare i varuhuset. När något känns tungt för någon medarbetare, ja då är det Janne som fångar upp och löser den tråden. Börjar 5,30 varje morgon och jobbar tills han är klar (aldrig några bestämda sluttider). Outtröttligt driv att förbättra och hålla fast varuhuset vid en hög kvalité och skötsel.
Dimitar. Började som avdelningschef på byggavdelningen. När vi ska till att anställa en ny logistikansvarig blir han det självklara valet. Har en tydlig ledarprofil. Han har också en nästan synsk förmåga att lokalisera varor från lagret som går ut i tomma hyllfack och genom kloka beställningar eliminera tomma hyllfack. Kan bemanna rätt mängd timmar baserat på kommande veckas leverans för upplock, så alla varor kommer upp i hyllan innan helgen. Har även en blick för interna oegentligheter. Finns det fiffel bland de anställda i varuhuset nosar Dimitar fram det först av alla. (Tack och lov hade vi inte många sådana tråkigheter)
Admir. (Framtidslöftet).Administrativ chef med ansvar för kassan, återköp/reklamationer, arbetstidsscheman och Biltema Café. Vår relation var de två första åren jag jobbade i Malmö frostig på grund av ömsesidig misstro till varandra. Ändå saknar vi inte respekt för varandra som arbetspersoner. Vår arbetskemi är helt enkelt på olika frekvenser. När misstron med tiden övergår i ett förtroende får vi en fin och ärlig relation även på det privata planet. Ur de otaliga duster vi har om caféet, beställningar och datum på korvar, kassaräkning, scheman, tydligare information och hur långt man kan acceptera rutiner som inte följs, får vi med tiden en gemensam samsyn som utvecklar både oss som människor men även varuhusets drift till det bättre.
Admirs svaghet är att han, enligt mig, inte har ”detaljhandelsblicken”. Det vill säga förmågan att gå en runda i varuhuset och se vad som behöver rättas till. Att genom egen handpåläggning och delegering till medarbetarna få till ett fräscht och säljande varuhus efter 9 timmars öppethållande med rivande i hyllorna efter kundernas framfart.
Det brukar i och för sig inte administratörer ha blick för. Men Admir har ambitionen att ta mitt jobb.
     ”Om något år har jag ditt jobb” hör jag mer en gång under en arbetsvecka från Admirs mun.
Vi har en utsedd varuhusjour på kväll och på helger. Den personen har som ansvar att se till att varuhuset är i ett snyggt och säljande skick även de sista timmarna innan stängning. Att förutom sig själv, delegera och coacha de som jobbar på kvällar och helger att hålla ordning.
De gånger Admir går sin varuhusjour är det en bedrövlig syn att skåda dagen efter. Uppslitna förpackningar, returvagnar som inte körs ut, säljgavlar som inte är påfyllda, oreda och oordning i varje vrå.

      ”Du kan aldrig få mitt jobb om du inte har blick för hur ett säljande varuhus med ordning och reda ser ut. Sorry. Du gör dock ett bra jobb inom administrationen. Det är nog där du ska stanna kvar” säger jag.
Admir blir ledsen och tycker att jag är petig och överpedant med hur ett varuhus ska se ut. När så Admir redan veckan efter vårt samtal har jouransvar för varuhuset en lördag och en söndag. Då brakar det loss. När jag kommer på måndagen och ser att varuhuset nästan är till spillror efter den gångna helgen blir jag uppriktigt förbannad.
     ”Hur i helvete ska du kunna driva ett varuhus när du inte ens ser att det ligger varor på golvet, finns uppslitna förpackningar i hyllan, papperskorgar på parkeringen som svämmar över, kundkorgar som inte plockats upp från gångarna, skylthållare som saknar skyltar och kundtoaletter som saknar papper. Kan man inte ens se det ska man inte ens tänka tanken på att ha mitt jobb”
Admir spänner ögonen i mig och säger:
     ”Sven Asplund, detta är sista gången du kritiserar mig för att lämna ett dåligt varuhus efter mig. Nästa gång jag har jour kommer jag att ha det bästa varuhus du sett. Ännu bättre än när du jobbar en helg”
     ”Admir, jag hoppas verkligen det. För den gångna helgen du lämnat efter dig var bedrövlig. Jag blir ledsen när jag ser sån dynga. Men ingen blir gladare än jag om du kan överraska mig”
Det tog fyra veckor, sen har Admir varuhusjouren på helgen igen. Jag tar en sista runda på fredagen innan jag lämnar över varuhuset till Admir. Jag har dåliga föraningar eftersom varuhuset är i toppskick. Allt är städat, frontat och tip-top precis överallt.
     ”Jag kommer inte att göra dig besviken Herr Chef. Du kan lita på mig” säger Admir när jag berättar att jag nu lämnar varuhuset för att fira helg.
Så kommer måndagen och jag åker till varuhuset med dåliga föraningar.
      ”Hur ska Admir plötsligt få fram den detaljhandelsblick han inte haft innan, ska vi nu få en holmgång med varandra igen?” tänker jag i mitt stilla sinne. Admir själv sitter i kassaräkningsrummet och räknar pengar denna morgon. Jag brukar börja min arbetsvecka med att hälsa på honom där. Men denna gång vill jag börja med att göra en okulär besiktning av varuhuset han har haft ansvar för den gångna helgen. Sen kan vi ta en uppriktig diskussion om hur han skött sitt arbete.
Jag börjar på parkeringen. Inget synligt skräp syns, papperskorgarna är tömda. Kundvagnarna står i jämnt antal i varje hus. Det ligger inte skräp synligt vare sig i kundvagnar eller vid kundvagnshus. Går in genom entrén. Entrévisningen är fin och i ordning. Det är påfyllt kataloger vid utgången. Kommer in i varuhuset går in bakom återköpsdisken och ser att alla returvagnar körts ut och är tomma. Det är städat och i ordning på reklamationsdisken. Fortsätter min syn och går in i varuhuset via entrégrindarna. Ser att kundkorgarna är på plats och står staplade i jämn ordning. Följer sen kundvarvet runt hela varuhuset och kollar i varje hyllgång på varje avdelning att det inte ligger skräp eller kundkorgar på golvet. Att inga förpackningar är uppslitna i hyllan. Ser att democyklarna står i ordning. Alla säljtorg är påfyllda och alla säljgavlar är påfyllda med varor. Hyllor som gått att fronta har blivit frontade. Bilkemitorget med oljor och bilvårdsprodukter har städats och blivit påfyllda. Var jag än går ser jag i varje hörna ett varuhus som är städat, andas ordning och sälj.

     ”Admir har rätt”, tänker jag, ”inte ens jag, Janne eller någon annan har kunnat göra det här bättre”

Jag går in till Admir som sitter i kassaräkningsbunkern.
     ”Bäste Admir. Grattis! Vilket fint varuhus du lämnat efter dig. Jag är djupt imponerad. Jo, du har rätt, inte ens jag eller någon annan kunde gjort bättre än det du presterat den gångna helgen”
     ”Tack Herr Chef. Ja, nu var jag så trött på ditt gnäll. Alla som jobbat i helgen har slitit och kämpat för att visa dig hur fint ett varuhus kan se ut efter en stor köphelg”
     ”Ja, Admir. Men det är du som höll i dirigentpinnen. Härmed dubbar jag dig till licensierad detaljhandlare. Nu har du kunskapen att ha även mitt jobb”

2016 slutar jag på Biltema. Janne tar över som varuhuschef efter mig.  Admir söker och får jobbet som varuhuschef på Biltema i Landskrona som öppnar i juni 2017.
Admir med sitt team drev sen varuhuset i Landskrona lyckosamt i ytterligare två år. Sen sade Admir självmant upp sig för att gå vidare i karriären och lyckan i blommornas värld på Blomsterlandet.

Eftertext:
Nu är det mer än tre år sedan jag lämnade Biltema i Malmö. Då och då åker jag för att hälsa på mina forna adepter. För en pensionär som mig är det också glädjande att uppleva hur välkommen jag blir bemött när jag kommer på besök. Och att varuhuset i Malmö är ännu bättre än när jag lämnade det. Team Janne & Co är fantastiska. Vilket kanon-varuhus Biltema i Malmö blivit!!

Den 24 januari 2019 åkte jag sedan och besökte Admirs Biltema-varuhus i Landskrona.
Besöket gjorde mig inte besviken. Jag lämnade en blomma och skrev ett message till Admir så här:     ”Kan bara säga att hela varuhuset var by the book. Helt fulländat i varenda vrå. Det var toppfrontat i varenda hylla/spjut och samtliga gavlar var massladdade. Överallt var det rent och fint. Skyltarna var kompletta och samtliga vända mot kunden. Ja, jag är imponerad Admir. Detta har du genom ditt team gjort riktigt, riktigt bra. Bara att lyfta på hatten och visa en handlares respekt för detta artisteri. Hälsningar Eders X-boss”

Svaret från Admir lät inte vänta på sig:
    ”Tack Sven. Jag uppskattar din text och blomman du gav mig. Det betyder mer för mig än du själv någonsin kan förstå”

Sådana fina ord värmer och skänker sann glädje till en malmopags hjärta.

För tre år sedan fick jag läsa en underbar berättelse som min farmor Anna Asplund hade skrivit 1947. Hon älskade att skriva brev och kunde uttrycka sig både cyniskt men roligt när hon med ordens precision betraktade sin omvärld.
(På bilden sitter hon i rutig klänning längst ner på bild, tvåa från höger.)
     Handlingen är när farmor Anna återger en husmorssemester den 23 augusti 1947. Anna är 63 år och är troligtvis för första gången utanför sitt och sin man Axels hem sen de gifte sig år 1907. Husmorssemester var något staten ville bjuda husmödrar på (År 1947 och 1948) som aldrig hade en chans att komma från hemmet utan i princip jobbade dygnet runt, förutom sömn, alla dagar i veckan. Med sin Axel fick Anna 11 barn så det var lätt att förstå att det fanns mycket att göra som husmor i hemmanet på den tiden.
Trots att beskrivningen av husmorssemestern är kort får i alla fall jag upp en hel film i huvudet om karaktären på personerna och vad de gjorde där.
Så här skriver min farmor:
”En husmors reflektioner
En vacker sommardag i början av augusti 1947 kommo de glada husmödrarna för att semestra 10 dagar på det illaluktande Lunnevad.
     Först kom den elaka Fru Edit Gustavsson och den grådaskiga Fru Märta Johansson som åkt den smärta vägen från Åsbysand. Under dagens lopp anlände gruppvis de övriga damerna. Där var den goda Ellen Karlsson och den fula Elin Karlsson från Tjällmo. Från alla trakter i Östergötland hade många rest i anskrämliga järnvägsvagnar och trippande bussar. Vid Sjögestads smala station mötte skojiga Andersson för att skjutsa förtjusande Karin Larsson, torra Anna Egbert, gröna Elin Svensson, dumma Marta Johansson, plirande Alma Ärlin, knarriga Olivia Nilsson, knorriga Viktoria Månsson, vresiga Blenda Hoff, nonchalanta Elsa Andersson, älskliga Gertrud Andersson och kärleksfulla Svea Johansson, malliga Alice Adolfsson, tokroliga Judit Abrahamsson, förtvivlade Ingrid Olsson, spontana Hildur Månsson, grönskiftande Elin Karlsson, småleende fru Stjernborg, rädda fru Landqvist, tassande Hanna Bengtsson, djärva Elsa Gustavsson, krokiga Alma Ärlin, flitiga Ida Andersson, lata Edit Asklöv och ömsinta Tekla Nilsson.
     Snabbt hade alla de skinande damerna installerat sig i de ledsna rummen på Östangård. Somliga försovo sig första dagen så de hotades med att bli utan det röda eftermiddagskaffet. Snart var dock alla i Lunnevads tråkiga vanor.
     I torsdags var en utflykt till Vadstena och Omberg. De viftande fruarna togo plats i den rullande bussen som kom för att hämta. Som ledare följde den längtande ombudsman Gustavsson med och alla beundrade den trängtande chaufför Dalles stilighet att kryssa fram till det kvicktänkta hönseriet på Naddö.
     I Vadstena besågs klosterkyrkan och Slottet där en sörlig fotograf gjorde ett försök att avbilda våra smutsiga anleten. Korten serverade våta. I Alvastra gjordes ett uppehåll för att dricka kaffe och äta de besvärliga medhavda smörgåsarna. Efteråt besågs Omberg och man måste beundra den hjärtegoda Alma Johanssons spänst liksom man också förvånades över att den sura Fröken Sprets badade i den söta Lillanån. Hemfärden gick genom Heda och Rök, där rökstenen besågs och snart skymtade det smilande Lunnevad där de snabba köksflickorna väntade med trög middag.
     De kvicka husmödrarna har om dagarna inte helt vilat sig ifrån matbekymmer. De har varit synnerligen villiga att hjälpa blåa husmor att snoppa gredelina bönor och skala lätta äpplen. Detta har nog tilltalat Fru Anna Asplund som är vegetarian och det torde vara ganska lättförklarligt att hon vid snoppandet så gärna stått till tjänst med högläsning för de dumdristiga arbetande damerna.
     Snart är de 10 dagarna på Lunnevad ett minne blott. De frusna fruarna Kaliff och Broberg har redan lämnat oss. Kvar på Lunnevad finns visslande fru Söderbäck och gnisslande magister Molin och andra sjungande Lunnevadsbor som snart är redo att ta emot en ny grupp av trötta husmödrar.
Lunnevad lördag den 23/8 1947
Anna Asplund”
__________________________   
Vad är ”husmorssemester”?
Landets första semesterlag kom inte förrän 1938 och den gav alla anställda rätt till två veckors betald ledighet.
Tidigare hade det bara varit tjänstemän i staten som fått sommarledigt.
Men staten tänkte på utarbetade husmödrar också. Att en stor grupp svenskar stod utanför arbetstidslagen, utan någon reglerad fritid och semester. Det var landets en miljon husmödrar. De skulle få möjlighet att åka iväg, få chans att vila och vara för sig själva, inte tänka på hushållsarbete och på barnen. 1946 beslutade staten att ordna rekreationsveckor för husmödrar som behövde ta ledigt från hemmet. 80 000 kvinnor åkte på husmorssemester fram till 1948.

Akt 1.

Dagen som börjat så bra fick en abrupt vändning. Mot mig, på trottoaren där jag går, kommer en kvinna med ett ilsket kroppsspråk och en hatisk blick.
     ”Det är fähundar som du som förstör själen för oss kvinnor”
Jag förstår inte vad hon menar. Har aldrig sett henne förut. Någon förklaring fick jag inte heller. När jag vänder mig om efter påhoppet var hon redan ur synhåll.
Det var maj, det låg vår och förväntan i luften i Malmö. I Thomas tobak, på gågatan, hade jag precis innan mötet med den okända kvinnan, skrapat en Triss-lott. Jag skrapade fram 100 kronor och sedan i slumprutan gånger 5, alltså 500 kronor.
     ”Plötslig händer det” sa tobakshandlaren till mig.
De orden skulle komma att följa mig hela födelsedagen skulle det visa sig.

Jag är på besök i Malmö. Det var tre år sedan sist. Min hustru överraskade mig på min fyrtiofemårsdag med att bjuda på en helikopterflygning till Malmö. Helikoptern stod utanför huset vid Sävsjö på morgonen vid frukost. Avgång klockan 9:00 från Sävsjö med landning på Sturup för vidare limousinfärd till Savoy hotell.
     ”Min gåva är en resa till Malmö bara för dig. Ta väl vara på dina egendagar i Malmö och gör nu precis vad du vill” sa hustrun när hon glatt vinkade av mig vid helikoptern.

Styrkt av min nyvunna vinst på Thomas tobak går jag in på Bullens krog längre ner på gågatan och beställer in en Guinness och en 4: a Jäger. Det är lördag. Krogen hade precis öppnat klockan 11 och redan var bardelen inomhus fullsatt av törstiga gäster. Jag sätter mig på krogens lediga uteplats där jag väntar på min beställning. Kyparen kommer efter några minuter.
     ”Inte för att jag har med det att göra” säger han och sätter ner dryckerna vid mitt bord ”men är du inte rädd att träffa sällskapet du var med igår, idag igen? Hon var inte nådig när hon skällde ut dig”
     ”Det är jag inte rädd för, jag var inte här igår. Jag var i Vellinge hela dagen hos en kompis. Du har tagit fel på mig och någon annan” svarar jag leende tillbaka på kyparen.
     ”Som sagt, jag bryr mig inte om vem du träffar men henne hade jag inte velat träffa igen” svarar han tillbaka med en bekymrad blick. ”Om du sitter kvar en halvtimme så kan jag visa dig filmen från igår. Vi har kameraövervakning av baren. Då kommer du att få se att du var här igår. Du var inte speciellt berusad, men något hade du gjort ditt kvinnliga följe för hon var inte nådig i sina kommentarer.”
     ”Jag sitter nog kvar en timme minst. Du får gärna visa filmen där jag enligt dig är med” svarar jag lätt skrattande.
     ”Ok, jag kallar på dig när jag tagit fram filmavsnittet från övervakningen du är med i”     ”Ja, gör det. Lycka till med det förresten!” säger jag lite försmädligt som svar.

När jag bitit av Jägern och tagit några klunkar Guinness funderar jag på gårdagen. Efter incheckningen på Savoy hotel i Malmö igår så tog jag bussen till min kompis i Vellinge. Klockan kan ha varit runt 13 på fredagen när jag ringde på hans dörr. För övrigt en barndomskompis sedan 30 år tillbaka. Sen satt vi på hans balkong. Han spelade musik, vi drog fräcka vitsar, drack öl och tittade på fotbollsmatcher vi spelat resultat på hela eftermiddagen och kvällen. Precis som vi alltid gör de gånger vi träffas. Vid 20-tiden tackade jag för mig och beställde en taxi från Vellinge till hotellet. Innan jag gick upp på rummet drack jag en Gin och tonic i hotellbaren. Det var ganska lite hotellgäster så jag drack upp och var på mitt hotellrum strax efter klockan 21. Aktuellt hade pågått en stund när jag satte på tv: n. Märkt av dagen la jag mig sen på sängen och somnade. Vaknade vid 3-tiden med att jag hade lagt mig under täcket med pyjamasbyxor och en T-shirt. Hur jag lagt mig under täcket kom jag emellertid inte ihåg.
     ”I vilket fall, var jag inte här igår” konstaterar jag tyst för mig själv.

I mina tankar denna ljuva vårdag på min favoritkrog ser jag plötsligt kyparen vinka mig till sig från dörren till entrén på krogen.
     ”Nu har jag filmen från igår” säger han.
Jag tänker att detta måste vara ett skämt. Något kära hustru och min kompis kokat ihop som ett födelsedagsevent.
När jag kommer in i krogen följer jag kyparen som går före mig och visar vägen. Jag förväntar mig att när som helst ska det dyka upp några personer och skrika ”Surprise”. Men inget händer så jag följer honom in genom restaurangköket och vid dess bortre ände ser jag ett litet kontor med en dator. Kyparen ber mig att sitta ner på kontorsstolen framför datorskärmen.
     ”Tryck med musen på play så rullar filmen” säger han uppfordrande till mig. Jag trycker play och ser efter ett tag en bardisk som kryllar av människor.
     ”Titta till vänster vid bardisken, där sitter du och kvinnan du har med dig”. Jag gör som han säger och i vänsterkant ser jag en man i min ålder som sitter med en kvinna.
     ”Det kan ju vara vem som helst” säger jag skrattande. ”Nu tror jag att du skojar med mig”
     ”Följ dom med blicken snart händer det saker” säger kyparen lugnt.
Mannen på filmen som har samma kroppsform som mig sett bakifrån och samma typiska frisyr med en hårpiska med ett svart band om vänder sig om plötsligt. Kvinnan som sitter bredvid har gett honom en örfil och bägge paren reser sig upp från stolarna. De vänder sig nu om och står med ansiktena synligt mot kameran. Det första jag ser är mitt eget ansikte och bredvid står en kvinna till synes helt ursinnig och hytter med näven. Det är inget ljud till filmen men det är lätt att förstå att hon är rejält förbannad. Hon står och läxar upp mig offentligt någon minut till, sen får jag ytterligare en örfil innan hon bara går ut från krogen. ”Jag” bär en blåmönstrad tweedkavaj med en vit pikétröja och svarta jeans. Samma kläder som jag tror att jag packade ner i väskan till Malmö.
     ” Men vad i helvete!” säger jag uppbragt. ”Jag ser att han liknar mig, men jag var absolut inte här igår. Vilken tid skedde detta?”
     ”Titta på filmen”, säger kyparen, ”du ser att klockan visar på 22:42”
     ”Förlåt om jag varit skeptisk mot dig. Men ärligt talat jag fattar verkligen ingenting”
     ”Vill du kan jag kopiera filmsekvensen på en skiva, så kan du titta på filmen i lugn och ro” säger kyparen som uppenbarligen bara vill hjälpa mig att minnas gårdagen. ”Du var inte heller speciellt berusad när du pratade med mig efter att hon gått ut. Du verkade klar i huvudet och sa bara att hon blir så ibland. Sen betalade du hennes glas vin och din Guinness och dricksade mig med en hundring utöver notan. Sen gick du ut”.
     ”Ja, tack. Du får gärna kopiera filmen till mig. Jag måste gå ut i friska luften och stärka sinnet. Kommer du ut med skivan? Ta med notan också, inkluderat för filmen, jag måste hem och fundera på allt detta”
     ”Filmen bjuder vi på, du dricksade ju friskt igår. Jag kommer med notan till dig därute.”
    ”Tack, stort tack!” Jag går ut och sätter mig. Dricker rent i alla glas och känner mig helt förvirrad. Kyparen kommer med notan och jag avrundar till helt hundratal på kontokortsmaskinen. Han ger mig skivan med filmen och klappar mig på ryggen.
    ”Hon blir så ibland, säger du, då är det ju inget allvarligt”
Jag kommenterar inte det han sagt utan tar bara i hand och tackar. Sedan går jag som i en dimma till hotellet.
     ”Vad i alla glödars hästars bävlar hände igår”, tänker jag för mig själv.
Jag kommer in på hotellrummet. Om jag minns rätt så packade jag ner min blåa tweedkavaj, ett par svarta jeansbyxor och en vit pikétröja i väskan till Malmö. Men avresan gick snabbt så jag kan lika gärna glömt att packa med dessa plagg. Sen packade ju inte upp något på hotellrummet i går utan slängde bara in väskan och tog första bästa buss till Vellinge. Med spänning öppnar jag väskan men där ligger bara några kalsonger och strumpor. Jag sneglar mot garderobsdörren och får en isande känning i kroppen. ”Säg snälla goda makters herre att det inte hänger en kavaj, vit pikétröja och ett par svarta jeans i garderoben. Att jag inte fick med mig dem från Sävsjö” Jag öppnar försiktigt dörren ser ett par svarta jeans som hänger på en galge och bredvid dem en vit pikétröja men ingen kavaj.
     ”Precis som jag trodde. Jag fick inte med mig kavajen, den hänger kvar hemma alltså är det omöjligt att det är jag som är med på filmen”, tänker jag lättad.

Mitt i min lättnad att kavajen inte kom med på resan så knackar det på dörren. Jag öppnar och ser en liten man som liknar en skräddare stå utanför dörren.
     ”Så bra att ni var på rummet. Här är kavajen. Jag har kemtvättat den och sytt i knapparna ni bad mig om. Det blir 400 kronor. Jag tar bara kontanter.”
Min värld går i skymning igen, men jag fattar mig och frågar:
     ”När fick ni den här kavajen av mig?”
     ”Jag fick den inte av Er utan av hotellreceptionen, ni lämnade in den i går kväll och bad att de skulle kemtvätta den och sy i två knappar som lossnat. Så det har jag gjort. Jag är hotellets skräddare, men jag har också hand om kemtvätten för våra hotellgäster”
Jag betalar honom och tackar. När jag synar kavajen ser jag att den är min. På innerfickan i kavajen har jag skrivit med en fin tuschpenna SH (Sixten Harald, alltså initialerna i mitt namn).
Med bestämda steg går jag ut från hotellrummet och tar hissen ner till receptionen.
     ”Hej, kan ni låna mig en laptop som kan läsa av en DVD-skiva?”
     ”Självklart, ett ögonblick” säger den vänliga receptionisten. Efter en liten stund kommer han med laptoppen och en blankett jag ska skriva under för att bekräfta lånet.
Åter på mitt rum sätter jag i skivan jag fick av kyparen på Bullen och ser nu hela filmsekvensen den kvart jag sitter med mitt kvinnliga sällskap vid bardisken. Efter fem av femton inspelade minuter får jag nästa chock när jag ser något på filmen.    
”Nej, nej, nej. Detta är inte möjligt!” skriker jag högt rakt ut i hotellrummet.

Akt 2.

Jag tittar närmare på filmen jag fått. På mannen jag ser i bild, syns tydligt en tatuering av en svart mamba på höger sidan om halsen. Det finns bara en person i hela världen jag känner som hade tatuerat in en svart mamba på sin hals och det var min bror Pontus även kallad Ponte. Dessutom var han min tvillingbror. Då borde det vara enkelt. Men hur hamnade min sedan länge försvunne bror på Bullen igår och dessutom i onåd hos en kvinna? Min tvillingbror försvann för fyra år sedan. Han var seglingsentusiast och hade bosatt sig i Australien för att sälja segelbåtar. Segling, förutom svarta mamba-ormar var hans stora passion sedan barnsben. Som oftast när det är förflyttning från ett land till ett annat var det kärleken som styrde seglen. Så även för min bror. Han hade träffat Raelene Nacer, från Sydney, på Volvo Ocean Race i Southampton i England där han liksom Raelene var volontärer. De var båda seglingsentusiaster som frivilligt anmält intresse att bistå seglarna innan avfärd.
För fyra år sedan hade min bror också lyckats komma med på ett tävlingsrace och var med på båten: Team Sun Hung Kai/Scallywag. Hans livs dröm hade infriats. Att få vara med ombord på en båt som tävlade i Volvo Ocean Race.
Det är oklart varför Ponte föll överbord. Det var kraftig vind och höga vågor, och vattnet bara nio grader varmt. Då Ponte föll överbord befann sig båten, som representerar Hongkong, mer eller mindre mitt i Södra ishavet, 2250 kilometer från land väster om Kap Horn. Hela teamet försökte på alla sätt att hitta honom men tvingades snart hjälplöst segla vidare mot land efter att de fastnade i hård sjögång mitt i ett av världens mest ogästvänliga hav.
Det verkar ju omöjligt att det är min bror på filmen som plötsligt från södra ishavet, uppstigen från de döda, träffat kvinnor i Malmö igår. Dessutom i en tweedkavaj, pikétröja och svarta jeans som liknade mina.
Inte heller kan det ju vara jag eftersom jag inte lämnade mitt rum efter besöket hos min kompis igår. Jag var ju på hotellrummet efter klockan 21. Men filmen säger att en person som liknar mig och med en tatuering som min försvunna bror har på sin hals faktiskt var på Bullen igår och blev utskälld och örfilad av en kvinna igår. Hur går allt detta ihop?
Det finns visserligen ett glapp i tiden för mig mellan 21:15 och 22:42 igår. Tiden där jag senast kom ihåg att jag var på hotellrummet och då jag i tid syns på filmen på Bullen. ”Skulle jag verkligen vandrande i sömnen ta på mig min kavaj, tröja och jeans och ta mig till Bullen? Hur hinner jag också på denna korta tid träffa en kvinna och bli ovän med henne så snabbt.” resonerar jag i huvudet för mig själv. Gångtiden från Savoy hotell till Bullen är cirka 10 minuter så det är ju i och för sig inte omöjligt. Hade jag varit på en rättegång hade åklagarna sagt att jag hade all tid att göra detta. Men å andra sidan hade ju motiv saknats. ”Varför skulle jag vilja bli ovän med en kvinna jag plötsligt träffat i Malmö?”    
Försöker tänka logiskt. ”Kanske kan någonting i hotellrummet jag bor på kan ge en vägledning?” Jag tittar i garderoben som är helt tom förutom kavajen jag hängt in som skräddaren kom med i morse. Den hänger på en galge bredvid pikétröjan och de svarta jeansen som hängde där förut. Ser på skrivbordet att där finns en låda. Öppnar den och finner förutom bibeln resterna av en mall som använts för ”fusktatuering”. Mallen är förbrukad och det som är kvar säger att det är en Black mamba som har använts. Någon har alltså köpt en fusktatueringsmall i form av en svart mamba och använt den. Resterna av den ligger kvar i skrivbordslådan. Jag rusar upp till spegeln i rummet och tittar på min hals. Men, nej det finns inga spår av någon fusktatuering någonstans på min hals.
Telefonen ringer plötsligt i mitt rum, det är receptionisten.
     ”Hej det är Lisa i receptionen, jag har en gåva till dig som någon har lämnat in till dig. Jag blev ombedd att ringa dig. Du kan hämta den när du vill”
     ”Vad är det för gåva?”
     ”Det kan jag inte se. Den är inslagen i papper. Det är en avlång present. Liknar i form den rökta ålen jag och min man köpte hem förra veckan som fiskhandlaren slog in i papper”
     ”Okey, jag kommer och hämtar den”, svarar jag.
Jag går strax till receptionen och hämtar gåvan en okänd välgörare har gett mig av Lisa. Det är något som syns avlångt och är inslaget i silverfärgat papper. Liknar en slips som är inslagen i dess fulla längd eller varför inte en hel rökt ål som Lisa trodde.
När jag kommer in på hotellrummet öppnar jag gåvan. Den är väl inslagen med flera varv papper. Inne i den inslagna gåvan med silverfärgat papper är det ytterligare en inslagning med guldfärgat papper. En sorts pappersvariant av ryska dockor.
Det tar tid att öppna upp gåvan. Flera varv av inslaget papper. Varv efter varv, tills jag slutligen kan öppna och se vad det är som är inslaget. Gåvan är en svart mamba i plast. En leksak, en orm som någon slagit in som present till mig. Förvirringen som var total innan blir nu ännu större.
     ”Varför får jag en svart mamba i present? Varför har mannen på filmen en svart mamba tatuerad på halsen? Och varför har jag resterna av en falsk tatueringsmall med en svart mamba i min skrivbordslåda?” Är givet funderingar jag har i detta nu.
Jag ringer ner till receptionen igen, det är Lisa som svarar igen.
     ”Hej, det är Sixten på rum 113. Jag fick nyss en present som du ringde mig om. Kan du beskriva personen som lämnade in den?”
     ”Hej Sixten, samma givare som var här innan vill ge dig en present till och denna gång själv lämna över den till dig” säger Lisa.
     ”Lisa, ser det ut som någon man kan lita på? Jag vill inte att vem som helst kommer till mitt hotellrum”
     ”Som jag ser det behöver du inte vara rädd överhuvudtaget”
     ”Jag litar på dig Lisa, be personen komma till rum 113”
Så vankar jag omkring i mitt rum virrig av tankar. ”Vem är det nu som kommer till mitt rum?”
Det knackar på min dörr och med lite tvekan med en förhöjd puls öppnar jag dörren. Utanför dörren står ett sällskap på snabbt räknat 10 personer.
     ”Grattis på födelsedagen!!” är det jag hör i en unison stämma.
Hela församlingen tumlar så in i mitt hotellrum, men den jag absolut inte räknat med att se är min bror, min tvillingbror som försvann i Södra ishavet för fyra år sedan.
     ”Ponte är det du? Är det verkligen du? Det liknar du, men du försvann ju i havsdjupet för fyra år sedan”

     ”Bästa bror Sixten, ja det är verkligen jag. Jag ska ge dig den långa versionen när vi sitter bara du och jag. Den korta versionen är att jag helt utmattad fångades upp av en chilensk fiskarfamilj i södra ishavet efter att ha kämpat för mitt liv i flera timmar. Jag hade varit i vattnet så länge att syret till hjärnan nästan tagit slut. Mitt minne var helt borta i flera månader. När minnet kom tillbaka tog jag ett beslut att helt ändra min livsföring. Jag skulle börja ett helt nytt liv, vilket var enkelt för ingen trodde ju att jag levde. Min chilenska familj som räddade mig från havsdjupet ville jag tacka med att ge tillbaka med arbetskraft. Den kärlek de visade mig kan jag aldrig någonsin ge tillbaka om jag så lever 100 år till. Men jag var hos dem och hjälpte till med fisket i fyra år. Jag skrev ett brev till Raelene och berättade om mitt nya livsbeslut. Hon skrev aldrig tillbaka. Så jag förstod att vårt förhållande var över. Efter fyra år som fiskare på familjens båt sa pappan Matteo Carlos till mig Pontus vi är av hjärtat glada att du hjälpt oss. Vi förstår att du vill ge tillbaka och tacka oss. Men vi vill, för att vi älskar dig, att du återvänder till din egen familj. Du har nära och kära som säkerligen har längtat efter dig och vill att du kommer hem.
     ”Så för att inte chocka dig efter att ha varit borta i fyra år så ringde jag din fru och berättade kortversionen vad som hänt mig. Hon sa att det var precis perfekt timing och sen la vi upp en plan hur vi skulle kunna överraska dig på din 45-årsdag” säger Ponte skrattande.
Fortfarande smått chockad frågar jag ”Vem var mannen på Bullens krog?”     ”Det var jag” säger Ponte
     ”Vem var kvinnan jag mötte på gågatan som var ilsken på mig igår?”
     ”Det var jag. Det var också jag som var på Bullen och örfilade upp din bror” säger leende en kvinna i det stora gratulationssällskapet. ”Jag heter förresten Eva och är Pontes fästmö”
     ”Men hur kunde ni veta var jag var i Malmö, att jag just då gick på gågatan i Malmö?”
     ”Enkelt”, svarar min hustru ”din och min iPhone har en tjänst som heter Hitta vänner, där kunde vi hela tiden se var du gick eftersom du aktiverat Bluetooth. Jag kollade för säkerhets skull också att den var aktiverad innan du åkte hemifrån igår ”
     ”Så ni riggade allt detta. Från det jag lämnade min kompis Johnny i Vellinge till detta?”
     ”Ja, Johnny var involverad också. Han söp dig nästan under bordet och såg till att du kom med en taxi till hotellet i Malmö. Märkte du inte att groggarna han bjöd var lite starkare än vanligt? Sen spädde du själv på det hela med en grogg i hotellbaren såg jag på ditt bankkonto”
     ”Men jag minns ju att jag såg Aktuellt på kvällen” svarar jag.
     ”Förmodligen vaknar du till en stund då”, säger frun Men vi klädde av dig kläderna efter att du kommit till hotellrummet. Du låg helt bedövad raklång och storsnarkade. Vi satte på dig pyjamasbyxor och en T-shirt. Du var så berusad att du inte ens märkte eller gjorde något motstånd när du fick andra kläder på dig. Sen lånade Ponte dina kläder från väskan och vi iscensatte skådespelet på Bullen. Ledningen och kyparen var helt med på noterna och övervakningen på film blev en fullträff. För att förvilla dig lämnade vi kavajen på kemtvätt och la ett använt fusktatueringsmärke i skrivbordslådan”
     ”Men hur kunde ni veta att jag skulle gå till Bullen nästa dag?” svarar jag undrande.
     ”Lilla födelsedagsgris. Har du någonsin varit i Malmö en lördag utan att ha besökt Bullen strax efter att dom öppnat” säger min hustru med ett självsäkert leende. ”Du gick precis i de spåren vi planerat. Vi hade plan B att be Johnny att ringa från Bullen och be dig att komma dit. Men det behövdes inte. Vi följde din iPhone i morse och såg att du gick med raska steg från hotellet till Thomas tobak. Förmodligen för att köpa en trisslott, det brukar du också alltid göra när du är i Malmö. Sen gick du spikrakt till Bullen med ankomst strax efter klockan elva”
     ”Vilken planering och organisation. Jag är djupt imponerad och vill tacka er alla som har medverkat i detta. Det blir ett minne för livet. Dessutom har jag fått tillbaka min tvillingbror Ponte från de stora haven. Vad gör vi nu?”
     ”Vi har bokat bord för hela detta sällskap och dig på Bullen. Där väntar Johnny också med en stor grogg till dig om 15 minuter” säger Ponte med förväntan i ord och blick.

Självklart blev kvällen som fortsatte lyckad. Jag beställde dock själv det jag ville ha att dricka. Med gårdagens Johnny-groggar i färskt minne drack jag bara öl på flaska med välkänd etikett resten av kvällen.
    

Detta hände år 2011. Jag var då ansvarig för Biltema i Halmstad. På åtta år, sedan jag anställdes, hade vi lyckats dubbla försäljningen i varuhuset. Att öka försäljningen år från år var en given drivkraft i allt vi företog oss. Vi hade en ganska bred marknadsföring:

• Vi annonserade i Hallands Nyheter med två små annonser på Tv-sidan på fredagar. (Sidan som flest läsare tittar på om och om igen. När börjar filmen ikväll?)
• Vi sponsrade Falkenbergs FF och fick för det en helsida i matchbladet. En stor skylt på arenans långsida: ”Biltema i Halmstad, ditt nästa mål”. Samt en cykel som en juniorspelare från FFF cyklade runt löparbanan på arenan med innan match-start medan speakern ropade ut: ”Här ser ni en prisvärd cykel från Biltema i Halmstad, den kostar endast 999 kronor”
• Vi hade 10 sekunders reklaminslag med ett erbjudande i Tv4:s lokala sändningar där vi samarbetade med Stenalyckans handelsförening. 10 inslag i veckan på olika tider.
• Vi hade lokala reklaminslag i Radio Rix, där ”Biltema i Halmstad presenterar vädret”.

Men mycket vill ha mer. Så ögon och öron var alltid på öppet spjäll för tips hur vi kunde öka försäljningen ännu mer.
Självklart var vi måna om att ha ett fint varuhus, servicevänlig personal, korta kassaköer och en bra logistik så det inte var tomt i något hyllfack. Generösa öppettider med sommaröppet från midsommar till vecka 32. Då vi hade öppet en timme längre på vardagar och helg.
Så allt detta hade vi faktiskt, men hur gör vi för att öka försäljningen ännu mer? Detta var det dagliga tankespåret. För att lyckas med det måste vi ju göra något nytt, något annat än det vi redan har.
Det var som att säljaren på Tv4 i Halland kunde läsa mina tankar. Han bokade tid med mig i varuhuset för ett möte, ville presentera ett förmånligt förslag för Biltema i Halmstad avseende Tv-reklam.

Förslaget han presenterade var att vi kunde få 15 reklaminslag i veckan som varade i 25 sekunder.

Jag ringde strax och bokade en tid med Biltemas marknadschef för att presentera en idé för hur vi skulle kunna öka försäljningen.
Efter att ha presenterat offerten från Tv4 ville han ha ett förslag på hur reklamfilmerna skulle se ut.
Jag bad om en veckas betänketid och lovade att återkomma med förslag på hur reklamfilmerna skulle se ut.
Så nu var utmaningen att hitta på berättelser som var så säljande att ännu fler kunder lockades till Biltema i Halmstad.
Åter till varuhuset satte jag på den kreativa tankehatten och funderade på vad filmerna skulle innehålla. Jag var själv ganska trött på reklamfilmer som vevades om och om igen med samma innehåll. Har vi reklaminslag i fyra veckor så ville jag ha ett nytt innehåll i filmerna varje vecka. Tittaren skulle inte tröttna på våra filmer utan se fram emot den nya filmen som kom nästa vecka ungefär som framgångarna med ”ICA-Stig”

När jag sitter med mina tankar kommer vår företagssäljare Lars Braunstein in i rummet. Till sin hjälp hade han en stripad Renault Kangoo. På denna bil hade vi dessutom satt en cykel på takräcket för att göra reklam för våra prisvärda cyklar. Lars var en drivande eldsjäl för vårt varuhus och inte minst för att sälja våra fina prisvärda cyklar. Dessa demade han gärna på de mässor vi var representerade på.

Jag ser på Lars och förstår plötsligt att filmerna måste kretsa kring honom. ”Biltema-Lars” föddes när han kom in i mitt rum en vårdag 2011. Nu hade jag en huvudperson. Vad gör då en sådan figur i ett reklamavsnitt? Sen trillade alla polletterna ner i korgen. ”Biltema-Lars” är ute och hjälper kunder till att göra bra inköp på Biltema i Halmstad. Men för att göra figuren mer intressant dyker han upp när han egentligen inte är speciellt välkommen. Ungefär som rollfiguren ”Ove” i Solsidan.

Min idé om starten på reklamfilmen var alltid med Lars stående bredvid sin Renault Kangoo där han började med att säga:
     ”Hej jag heter Biltema-Lars, följ med mig när jag ska hjälpa kunder till ett bra köp i vårt varuhus” Sen for Lars och bil iväg upp i luften för att efter någon sekund hamna hos en potentiell kund.
Med den inledningen kreerade jag sedan fyra olika manus jag senare ville presentera för marknadschefen.

Manus 1. Lars hjälper inbrottstjuvar.
Biltema-Lars stannar bilen utanför ett förråd där två bovar med tydliga bovmasker försöker bryta sig in i förrådet. Lars kommer fram till dom med orden:
     ”Hej, jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 285 i katalogen erbjuder vi en kofot av specialstål för endast 79 kronor. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och kofoten för 79 kronor visas i bild.

Manus 2. Lars hjälper ett förälskat par.
Biltema-Lars stannar bilen vid stranden och går fram till ett förälskat par som sitter och kysser varandra i en cabriolet med suffletten öppen.
     ”Hej jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 476 i katalogen erbjuder vi 40 våtservetter för endast 19:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med bilen och våtservetterna för 19:90 visas i bild.

Manus 3. Lars hjälper barn till en meningsfullare fritid.
Biltema-Lars stannar bilen vid en lekplats och går fram till två barn som sitter i sandlådan och spelar med varsitt dataspel.
     ”Hej, jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 559 i katalogen erbjuder vi ett sandlådeset i 10 delar för endast 19:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och sandlådesetet för 19:90 visas i bild.

Manus 4. Lars hjälper sadomasochister på en bar.
Biltema-Lars stannar bilen vid utanför en bar som heter ”Sado Bar” och går fram till bardisken där två personer så smått håller på att ge varandra örfilar.
     ”Hej jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 590 i katalogen erbjuder vi ett elastiskt hundkoppel för endast 39:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och hundkopplet för 39:90 visas i bild.

Med manusen i min hand vänder jag åter till marknadschefen. Jag presenterar mina förslag för honom. Han tycker idén och upplägget verkar bra. Så vi kommer strax in på hur reklamen ska finansieras. Det betydde i stora drag att jag fick säga upp sponsringen med FFF och all annan reklam om Biltema-Lars skulle bli av.

Så med sorg i hjärtat, för jag vet att det hade blivit en succé, får jag säga nej till erbjudandet till Tv4. Och ”Biltema-Lars” skapelse förpassades till en låda på kontoret. Men tack vare denna blogg kom han till minnes igen.

Stort tack Lars! Du var lika entusiastisk som jag på att detta skulle bli av.
& tänk så roligt vi hade under hela denna tiden.