Gagarin och Konsum på Nydalatorget

Den 1 september 1977 började jag jobba på Konsum på Nydalatorget.

Det var mitt andra år som Solidaraspirant.

Under tre år gick jag i teoretisk och praktisk utbildning i Konsumentföreningen Solidar för att kunna driva en egen konsumbutik i framtiden. Jag var då 22 år.

Första året hade jag varit på Konsum Högaholm och lärt mig detaljhandelns grunder av den karismatiske butikschefen Arne Forsell. (Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg)

På Konsum på Nydala hette butikschefen Inge Jönsson som nu skulle vidga mina kunskaper inom detaljhandeln.

Det kändes lite speciellt att börja jobba på Konsum på Nydala. Inte bara för att denna butiken var betydligt större och sålde mer än butiken på Högaholm.

Jag hade också bott i höghuset (det s.k ”13-våningshuset”) tvärs över Konsumbutiken på Nydalatorget, i barn- och ungdomsår, mellan åren 1960 – 1973.

Själv var jag då mellan 5 – 18 år.

Än idag, när man talar om Konsum på Nydalatorget, minns man invigningen den 4 mars 1964. Då invigde kosmonauten Jurij Gagarin butiken med pompa och ståt.

Ryssarna hade sänt runt den populära ryssen hela jordens länder i propagandasyfte. För att visa att Sovjetunionen kunde klara något inget annat land kunde.

Gagarin var den första människan som färdats jorden runt i en rymdfarkost. Världspressen var samlad och massor av folk klungade sig utanför Konsumbutiken på Nydala för att kunna se den kände ryssen.

Självklart var jag också där och gluttade, 9 år gammal. Hade ett autografblock i handen som tyvärr blev osignerat.

I tidningen kunde man nästa dag läsa:

”Till Nydalatorget kom Jurij Gagarin på eftermiddagen den 4:e mars 1964. De flesta som hade samlats på platsen förundrades genast av hans korthet. Trots en axelbred och vältränad lekamen gav han ett ganska ynkligt intryck. Visserligen bar han tjusig rysk mörkblå uniform, men med sina 157 cm i strumplästen imponerade han inte på Malmöborna. -Han ser ut som en liten fyrkant, var det någon som sa.”

1973 var också ett tragiskt år för mig personligen. Båda mina föräldrar gick bort detta året. Min mor i januari och min far i oktober. Lungödem för mor och en dubbelsidig lunginflammation för far kortade ned deras liv.

Så det fanns både glada barndomsminnen och sorg präglat från området jag nu skulle återuppleva i Konsums arbetskläder.

Det som skilde min nya chef Inge Jönsson från min förra (Arne) var främst att Inge var den stora säljaren och informatören. Inge gick alltid och mötte kunderna i kundriktningen, tog i hand och kunde oftast stamkundernas namn.

” Fru Pettersson, så roligt att se Er igen. Hoppas laxen jag skar ut åt Er var till belåtenhet” ”Herr Westerberg, nej tyvärr har vi inte bläckfisk i våra diskar. Men ge mig en vecka så har jag beställt det till Er om Ni kan vänta och vill att jag beställer det till Er.”

Inge var ett med kunderna. Han gav en klapp på axeln till den ene och den andre kunden och minglade med ett stort hjärta och äkta kundkänsla.

Men inte bara kunderna gav han en klapp på axeln. Även vi som var anställda med Inge som chef kände att vi blev uppmärksammade, vägledda och sedda varje arbetstimme under dagen.

”Härligt Sven. Men exponeringen av 3 stycken valfria varor för 10 kronor (Champinjoner, majs, tonfisk, makrill i tomatsås etc) är för klen och skylten med budskapet för intetsägande. Exponera i kartong på pall med att du lyfter av kartonghatten på förpackningen med en kartongkniv. Överst väller du upp alla varor så det ser billigt ut. På en enda pall har då vi något som alla kunder behöver och vill ta med hem. Men det behöver vara mer säljande än så här då. Skyltarna du gjort behöver synas i alla riktningar. Kunden går runt en exponeringspall på ett torg i 4 riktningar. Sätt sen prisskylten i en skylthållare överst i kundriktningarna, så är slaget vunnet.”

Inge var säljaren som såg kunden, pratade med kunden och förförde kunden till köp varthän han gick. Men…Inge var också informatören.

Varje fredag morgon på lagret berättade Inge om hur veckan gått. Om vi ökat försäljningen, nästa veckas erbjudanden, synpunkter från kunder han mött och råd vad vi borde tänka på i mötet med våra kunder.

När Inge var på ett riktigt glatt humör och försäljningen varit över förväntan, då tog han fram dragspelet till fredagsmötet och sjöng med en vacker stämma åt oss närvarande personal.

Ibland till Evert Taube:

”Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.”

Musiken var som Inge själv. Personlig, innerlig och äkta.

Eftersom jag tidigare bott på Nydalatorget i min ungdom kände jag många andra handlare längs torget som kund.

Det var frisören, Björkman som jag klippt mig hos sedan jag var 5 år, det var Zoo-handlaren Frostensson och det var leksakshandlaren Nilsson på Lek & Bo.

Någon vecka efter att jag börjat jobba på Konsum på Nydala kom frisör Björkman in i butiken och frågade:

”Hej Sven, var äter du din lunch?”

Jag svarade:

”Jag äter den som alla andra här på Konsum, i vårt lunchrum. Har med rester hemifrån.”

Björkman svarade:

” Vi är tre gubbar som går och äter på Lärarhögskolan varje lunch. Vi går in som om vi är lärare och betalar bara 20 kronor för en lunch.

Jag svarar:

”Men vilken risk ni tar. Är ni inte rädda att bli upptäckta? Det är ju bara lärare som ska få äta där. Tänk om ni blir anmälda för bedrägeri?”

Björkman säger då: ”Nu har vi ätit där i 5 år och ingen har ifrågasatt att vi äter lärarnas subventionerade lunch. Den som står i kassan till matsalen kan inte heller skilja på en ohederlig handlare och en lärare”

”Okey, jag hakar på också, säger jag. Om någon frågar mig vad jag läser kommer mitt ämne att vara Handelskunskap”.

”Bra Sven, då ses vi utanför Lek & Bo klockan 12 och så går vi dit. Det tar bara 10 minuter.”

Sagt och gjort. Klockan 12 möttes så ”lärarna” Asplund, Nilsson, Björkman och Frostensson för att efter en kort promenad intaga sin lunch i Lärarhögskolans matsal.

Själva skolan var bekant för mig. Jag hade gått ut gymnasiet i huslängan bredvid Lärarhögskolan som heter Heleneholmsskolan, våren 1973.

På Lärarhögskolan gick både lärarelever och lärare och åt i dess matsal. Samt lärarna från Heleneholmsskolan. Det var två stora skolor. Så stor att lärarna från de båda skolorna inte självklart visste vem den andra var.

Vi kom in till skolan gick in genom entrén, sen väntade en stor bred trappa upp till andra våningen. Från den gick man via en övergång (ovan ”stenparken”) för att komma till byggnaden där matsalen låg.

Björkman tipsade mig om att se lugn och samlad ut när jag gick in i matsalen. Att jag sen frågade efter ett lunchhäfte på 10 kuponger i kassan och hade 200 kronor kontant i handen.

Allt flöt på bra. Jag lämnade mina 200 kronor, fick mitt lunchhäfte och kassören bröt av en kupong för dagens rätt innan jag steg in.

Varje dag serverades i matsalen en buffé med olika rätter att välja på.

Jag följde mina ”lärarkollegers” exempel, tog en bricka, bestick och la upp mat på tallriken från buffébordet. Sen följde jag dem till ett ledigt bord där vi satt och språkade.

Maten var fantastisk, mycket godare än jag mindes skolmaten i huslängan bredvid. Ja, lärarna är kanske lite mer priviligierade, tänkte jag.

Vi satt så och språkades vid när jag fick höra en bekant röst:

”Är det inte Asplund?”

Jag vänder mig om och fick se Hammarström, min lärare på gymnasiet i matematik.

Jag reser mig upp och hälsar på Hammarström och presenterar mina övriga lärarkolleger för honom.

”Men, säger Hammarström, sist jag såg dig jobbade du på Konsum på Högaholm?”

”Det stämmer, svarade jag. Men sen sökte jag in här på skolan och utbildar mig nu som lärare i Handelslära”, ljög jag Hammarström i ansiktet.

”Handelslära, svarar Hammarström frågande. Har vi lärarutbildningar i Handelslära här på skolan? Det visste jag inte. Vem är din lärare där?” Frågar Hammarström konfunderat.

Jag var redan insnärjd i lögner och kunde bara fortsätta på den vägen. Mina kära kolleger som hörde detta, kunde knappt hålla sig för skratt när de åsåg mina lögnaktiga krumbukter.

”Ja, egentligen, säger jag, läser jag bara grundläggande pedagogik här på skolan. (Jag tänkte att det var väl ändå ett ämnesområde denna skola skulle ha) Sen ska jag vidareutbilda mig på Handelshögskolan i Stockholm. Behöver läsa upp några betyg för att komma in”, ljög jag hejvilt.

”Då förstår jag, svarar Hammarström. Det är ju klokt av dig att först börja jobba i branschen för att sen utbilda dig vidare. Hur länge ska du gå här på skolan då?”

”Jag har precis skrivit in mig, svarar jag, så det är minst en termin jag ska gå här”

”Lycka till Asplund, vi kan väl pratas vid mer en annan gång”, avslutar Hammarström samtalet.

Mina bordskolleger kan nästan inte sluta att skratta.

”Jaha, då ska du till Stockholm nästa år och läsa på Handelshögsskolan”

”Ja, snart är han en rektor emeritus med en hög hatt på knoppen”

”Får vi fortfarande sitta vid samma bord som professor Asplund?”

Skratten och glåporden haglade, men också lite beröm.

”Bra, Sven. Du klarade dig galant ur denna knipa.”

Sen hände inga fler incidenter. Varje vardag klockan 12 gick vi från Lek & Bo till Lärarhögskolans matsal och åt en delikat buffé.

Jag tänkte om jag blev påkommen fler gånger, så hade jag också en trovärdig story jag kunde dra.

Granskad och godkänd av självaste matematiklärare Hammarström på Heleneholmsskolan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s