Året är 1990, jag var då 35 år, när jag började jag arbeta på Domus i Simrishamn. Jag bodde kvar i Malmö men Konsum Solidar, som jag jobbade för, hyrde ett hus i Brantevik som jag kunde övernatta i under arbetsperioden. Varuhuset var ett på den tiden ett traditionellt Domus. Med många olika avdelningar samlade under ett tak. Men något som skilde detta varuhus från mängden var att det fanns ett bageri i huset. På den tiden bakade Solidar ett eget bröd under namnet Solidarbageriet. Alla, på den tiden, 90-tal butiker/varuhus, försågs med bröd från eget bageri och under ett eget föreningsnamn på bröden och kagorna.
För att klara brödförsörjningen, på alla orter i Skåne, fanns det även lokalt några butiker som hade ett eget bageri under Solidarbagarens regi. De bakade det mesta av allt bröd som såldes i butiken och ofta fanns det även ett café i anslutning som förutom matbröden även sålde läckra bakverk från detta lokala bageri.

På Domus i Simrishamn låg det lokala Solidarbageriet längst bak i varuhuset likt en hamnpir som en utväxt från lagret.
När jag började mitt arbete i Simrishamn gick jag runt och presenterade mig för alla medarbetare i varuhuset. Så även för de två bagarna som huserade i det lokala Solidarbageriet; Kurt och Allan. Efter att jag presenterat mig för dem sa de:
     ”Tänk nu på att du inte är vår chef Sven. Vi är anställda av Solidarbageriet så vår chef finns i Malmö. Det är han som styr våra arbetsuppgifter, arbetstider och betalar vår lön. Så kom inte hit och bossa över oss”
Det var två ganska bestämda och stolta bagare jag hade att göra med förstod jag ganska snart. Att jag dessutom kom från ”storstan” Malmö fick jag också höra mer än en gång.
     ”Tro inte bara för att du är från Malmö, vet mer än oss hur man bakar ett gott bröd som våra kunder älskar”
Jag försäkrade gång på gång att mina kunskaper inom bakning var obefintliga och att jag helt litade på deras eminenta yrkeskunskaper.
När jag jobbat i varuhuset i ungefär en vecka så såg jag en stor papperssäck med överblivet bröd på lagret. Jag kallade till mig lagerchefen Mats och frågade
     ”Vet du vad detta är? I pappsäcken här ligger massor av bröd som tydligen ska slängas”
     ”Ja”, svarar Mats, ”det är bröd som inte gått att sälja i varuhuset. Det brukar bli några säckar i veckan som jag måste kasta”
     ”Bli några säckar i veckan?” utbrast jag ”Menar du på allvar att du slänger flera säckar överblivet bröd i veckan?
     ”Ja, det är den bistra sanningen. Bagarna bakar så det står härliga till. Det är aldrig någon som styrt deras bakande så de bakar bröd för glatta livet. Vad jag förstår har de provision från Solidarbageriet. Så ju mer de bakar desto mer får de i lön”
     ”Men herregud i himmelen, så här kan det ju inte fortsätta” säger jag med hög röst.
Jag går med snabba steg in till bagarna som just rullat in två fyllda vagnar för bakning till ugnen och säger
     ”Kurt och Allan, förklara för mig varför det blir så mycket bröd över som vi måste slänga varje vecka?”
Kurt spänner bröstet och kommer med 20 centimeters avstånd fram till mig.
     ”Det är inte så svårt att förklara lille Malmöpåg. Ni i butiken misslyckas varje vecka att sälja det bröd vi bakar upp till er”
Jag blir irriterad och svarar ”Jaså, det är butikens fel att det slängs flera sopsäckar bröd varje vecka”
     ”Ja, lille påg”, svarar Kurt, ”det är det. Rollfördelningen mellan butiken och oss bagare är att vi bakar brödet och du säljer det. Lyckas du inte sälja vårt bröd är det ditt fel. Då är du en misslyckad säljare”
     ”Men bakar ni inte upp efter vad vi beställer från Er?”
      ”Vi bakar upp med vår fulla kapacitet i bageriet, helt enligt de anvisningar vi har fått från vår chef på Solidarbageriet. Glöm inte att du inte är vår chef. Du är bara ansvarig för varuhuset, inte över oss”
Jag förstod att det inte var lönt att prata med två tjuriga och envisa bagare vidare om detta. Inte heller var det lönt att ringa upp Solidarbagarens chef och diskutera förändringar. Han och jag var redan på kant med varandra eftersom jag ville ha in privata leverantörer på bröd i de butiker jag tidigare jobbat på. Mitt önskemål var att vi förutom Solidarbagarens bröd också skulle sälja bästsäljarna från Lockarps, Pågens och Pååls bageri i butiken. Så jag kände att en diskussion mellan honom och mig inte skulle leda någon vart. Dessutom tjänade Solidarbagaren som företag på allt överbak de fakturerade vårt varuhus.
Jag åkte hem till min övernattningslya i Brantevik och funderade på ett motdrag. På köksbordet låg Ystad Allehanda, den lokala dagstidningen som kom med posten på morgonen. Bläddrade igenom tidningen lite förstrött och kom plötsligt på en lösning.
     ”Nu ska bagarna få känna på kallt stål”, säger jag högt för mig själv.

Nästa morgon ringer jag till annonsavdelningen på Ystad Allehanda och beställer en halvsida med reklam för Domus Simrishamn. Annonsen jag beställer har två produkter med bilder på den halvsida jag beställer.
Den ena varan är: Från vårt eget butiksbageri erbjuder vi hela veckan flätad långfranska för 1 krona styck. Den andra varan är: Butiksbakat Wienerbröd av högsta klass för 1 krona. Inga köpbegränsningar. Välkomna till Domus i Simrishamn.
Sen går jag ner till bagarna och säger:
     ”I morgon kommer det kunder till vårt varuhus. Kanske ska jag ställa upp kravallstaket. Här är min annons för imorgon. Jag vill att ni minst bakar upp 1000 flätade långfranska och 2000 Wienerbröd till i morgon. Jag räknar med mycket, mycket kunder på den här annonsen”

Allan som normalt sett av de bägge bagarna inte säger så mycket utropar högt: ”1 krona för en flätad hembakad långfranska och 1 krona för ett wienerbröd, är du inte klok. Det går ju inte ihop ekonomiskt. Och hur ska vi hinna baka upp det?”
Inte utan triumf säger jag då till de bägge stukade bagarna:
     ”Ni bakar och jag säljer! Var det inte det vi var överens om? Jag tar vilka priser på bröd jag vill. Det här blir dessutom en kunddragare till varuhuset. Nästa vecka tänkte jag köra med andra liknande erbjudanden. Gubbar nu är det Rock’n,roll som gäller på Domus i Simrishamn”
Sen gick jag ut från bageriet högt sjungande på ”Min vän den den glade bagarn uti San Remo stad, ja om ni kände honom, skulle ni bli glad” av Evert Taube. Min hämnd hos de tjuriga bagerigubbarna var ett faktum. Där sätter de degen i halsen, var min förhoppning.
Men gubbarna bakade på så att svetten lackade. De tänkte inte ge upp i första baktaget. Men när jag berättade att jag nästa vecka tänkte annonsera om en hembakad Österlenkavring för 1 krona och att jag i annons två tänkte ha med en saftig åtta personers Prinsesstårta för bara 10 kronor, då gav de bägge bagarna upp. De hissade vit flagg och kom för ovanlighetens skull in på mitt kontor.
De ville förhandla.
     ”Sven, vi orkar inte med detta. Vi måste komma överens. Kan vi inte hitta en lösning som passar alla?”
     ”Ja, lösningen är att ni bakar upp det vi i varuhuset beställer från er. Inte ett bröd mer än det. Jag förstår såklart att ni förlorar provision på det, men det kommer jag att ersätta er med ett personligt lönetillägg ni får från varuhuset förutom den lönen Solidarbageriet ger er. Genomsnittet av den provision ni fått ut under den senaste tolvmånadersperioden får ni som extra lönetillägg från Domus i Simrishamn. Varuhuset tjänar mer på att ge er extra betalt än att betala för det brödsvinn vi kastar varje vecka”
Kurt var den som snabbast kom fram och tog min hand.
     ”Överenskommet, Sven. Du vet väl att vi alltid har gillat dig”
Den kommentaren var jag lite tveksam till men jag var glad att vi kommit överens. Från och med nästa dag sålde vi bara butiksbakat bröd, kakor och tårtor efter vad vi själva lagt beställning på.

De bakade och jag sålde. Ordningen var återställd i baket. Så jag fortsatte att nynna på Evert Taubes bagarlåt: ”Han sjunger när han bakar, och arbetar med fröjd det ökar varans värde och köparen blir nöjd.”

Fotnot: Bilden på bagaren i vinjetten togs i samband med Manne Linds (1917 – 1975) fotodokumentation av kvarteret S:t Per i Uppsala i mitten av 1960-talet. Han besökte kvarteret under flera års tid, innan bebyggelsen revs för att ge plats för en galleria. Bilderna ställdes ut på Upplandsmuseet med vernissage i maj 1969.

I 41 år har jag arbetet inom detaljhandeln. 1976 började jag arbeta som butiksaspirant (”butikslärling”) på Konsum Högaholm i Malmö. 2017, fjorton butiker och varuhus senare, avslutade jag arbetskarriären på Biltema i Malmö.
En del gånger har jag under dessa år fått fått frågan:
     ”Hur blir man en bra detaljhandlare Sven?”
Svaret på den frågan liksom allt annat man vill bli bra på heter självklart träning, träning och åter träning.
Den som vill bli duktig på att spela ett instrument eller bli bra på en idrott måste träna ihärdigt och ofta.
Sen måste det så klart också finnas ett genuint intresse och talang för det man vill bli bra på.

Vad är då detaljhandel?
Googlar man på begreppet kan man läsa:
En process där man säljer konsumentprodukter eller tjänster via olika distributionskanaler för att slutligen göra en vinst.
Det låter lite torftigt och akademiskt för mig när ordet detaljhandel beskrivs på detta sätt. I min värld är detaljhandel ett hantverk som liksom målaren som först gått som gesäll och därefter lärt till mästare får yrkeskunskapen i blodet efter ett antal år.
Ock… som det klyschiga ordspråket säger: ”Man blir aldrig fullärd”. För varje år som gick sedan 1976 tyckte jag själv att jag lärde mig mer och mer i detaljhandelns ädla konst.

Från åren 1976 – 1988 hade jag (tacksamt nog) bra chefer ovan om mig på alla nivåer och dimensioner för de butiker jag arbetade på. De lärde föredömligt ut hur en butik med alla dess beståndsdelar; lager, beställning, kundservice, kassa, administration etc. fungerade.
Dessutom fick jag förmånen att läsa handelslära (-86-88) på heltid på ”Vår Gård”. Den svenska kooperationens akademi i Saltsjöbaden. Jag tillsammans med fem andra butikskooperatörer valdes ut att som en sorts trainees för KF i Sverige att få en skräddarsydd utbildning inom detaljhandel under 18 månader. (HL heltid)
Så efter totalt 12 år i butiksyrket trodde jag, och efter denna fina
KF-utbildning, att jag var lika fullärd liknande en utexaminerad målarmästare…men så var det icke alls skulle det visa sig.

Den som slutligen lärde mig att få alla detaljer på plats i en butik och bli en riktig detaljhandlare heter Peter Westring. Han var inhyrd konsult till Konsumentföreningen Solidar, som jag jobbade för, under åren 1988–1990. Peter hade mångårig, framgångsrik erfarenhet av detaljhandeln och kom närmast från 7-Eleven-kedjan, vars butiker han i rask takt och framgångsrikt startade upp i Sverige med start från år 1984 på Tomtebogatan i Stockholm.
Själv hade jag efter utbildningen på Vår Gård, avancerat från butikschef till områdeschef och hade elva större Konsumbutiker jag nu var ansvarig för i Skåne. Mitt område sträckte sig i från Simrishamn, Domus Ystad, Konsum Ystad, Skurup, Tomelilla, Sjöbo, Anderslöv, Höllviken, Vellinge fram till Malmöbutikerna vid Nydala och Oxie.
Vi var nio relativt unga områdeschefer kring 25–40-årsåldern och helt oerfarna i våra nya yrkesroller, men som hade fått förtroendet att leda 8 – 10 butiker vardera. Vi fick med tjänsten en hög lön, tjänstebil och blev uppmanade att klä oss snyggt med skjorta och slips när vi besökte våra butiker. På föreningskontoret hade vi ett eget skrivbord med telefon och tillgång till en gemensam sekreterare. Hon kunde hjälpa oss med utskrifter, tog emot samtal och höll koll på våra kalendrar. Egentligen fick vi ingen annan utbildning för våra nya jobb än den vi själva lärt oss genom att studera de områdeschefer vi hade på Konsum. Men föreningen ville föryngra den tidigare generationen av låt säga ”gubbchefer” och sätta in unga, friskare krafter som hade nya idéer och kunde växla upp butikerna modernare mot framtiden.
De tidigare äldre cheferna gavs andra arbetsuppgifter och lät oss för arbetsuppgiften gröna områdeschefer ta över och leda butikschefer på de områden i Skåne vi blev tilldelade.

På den tiden (1988) fanns det över 90 Konsumbutiker, ett Domus -interiör och två OBS! -varuhus i föreningens regi.
Men utväxlingen av områdeschefer från en äldre generation till en yngre kom snabbt igång. Jag tillsammans med mina nya kolleger gav oss rakt in i arbetsuppgifterna och började arbeta efter bästa förmåga, utan någon egentlig arbetsbeskrivning eller tydligt uppsatta mål. Visst, vi hade en chef ovanför oss också. Men han var fostrad i samma skola som vi och kunde egentligen inte ge oss den utveckling vi behövde för att lyfta oss och våra butiker framåt några snäpp.
Så logiskt, uteblev också framgångarna för vår nya nio-manna-grupp efter redan några månader på våra nya tjänster. Det blev aldrig den ”Quick-fix” ledningen hade hoppats på genom ett föryngrat ledarskap. Då beslöt föreningsledningen klokt nog denna gång att hyra in en erfaren konsult som kunde lära oss vad det innebar att jobba som områdeschef och i alla övriga delar sätta Solidar-föreningen på fötter. De rekryterade då tidigare nämnda Peter Westring som på konsultbasis skulle räta upp det som gått snett under många år i Solidar-föreningen. Vår niomanna-grupp skulle vara en nyckel i låset för att utveckla Konsumbutikerna i föreningen.

På det första mötet med Peter Westring frågade han var och en av oss områdeschefer vad våra arbetsuppgifter bestod i och hur vi coachade våra butiker. Han vände sig till mig först:
     ”Hur gör du Sven? Beskriv hur du ser på din arbetsuppgift och hur du inspirerar dina butikschefer att nå sina mål och sin budget”
Jag blev lite ställd inför frågan och var dessutom nervös när jag skulle svara denna erfarna detaljhandelskonsult.
     ”Jag brukar ringa butikschefen och boka en tid då vi kan träffas på butiken”, svarade jag Peter, ”sen åker jag ut till butiken på överenskommen tid. Går en butiksrunda med butikschefen som kommenterar vad han eller hon har gjort sen jag var där senast. Under butiksrundan vi går tillsammans kommenterar jag också vad jag tycker är bra och vad jag tycker kan göras bättre”
     ”Jag hör vad du säger, men vad är det du medverkar till som gör butiken och butikschefen till att bli ännu bättre?”, svarar Peter mig.
     ”Själva diskussionen och kommentarerna när vi går runt tillsammans. Det är det som utvecklar butiken och dess chef”
     ”Ärligt talat Sven, tror du verkligen att ditt mingel i gångarna med butikschefen gör att dina butiker lyfter? När jag läser av resultatrapporten för dina butiker de tre senaste månaderna så har ingen av dina butiker ett bättre resultat än förra året. Försäljningsökningen verkar också ha stannat av”
Peter ställer sedan samma frågor till de resterande sju områdescheferna och verkar få samma ”luddiga svar” som jag själv gav honom. Till var och en kommenterar han lika rakt och smått cyniskt som han gjorde till mig svaren de ger till honom.
Efter att fått svar från den siste i gruppen tittar Peter på oss alla med en allvarlig min.
     ”Pojkar och flickor i detta rum. Ni har blivit tilldelade ett viktigt ansvar som det innebär att vara områdeschef för ett stort antal butiker. Ni ska leda butiker och butikschefer att få inspiration att överträffa sig själva. Anledningen till att just ni blev utvalda beror på att ni var de butikschefer på Konsumentföreningen Solidar som Vd och ledning anser har störst potential för framtiden i föreningen. Men ärligt talat, ni kan inte och ni förstår inte era arbetsuppgifter. Det vandrande omkring i butiksgångarna ni gör med butikscheferna med ett avslutande kafferep skiljer sig inte nämnvärt åt vad kyrkans präster gör när de gör hembesök till sina församlingsmedlemmar. Men vad är det då ni ska göra istället?
Ja, något ska ju jag tillföra er eftersom jag blev kallad hit att leda denna ganska okunniga grupp. Tycker vi avslutar vårt första möte så här eftersom det är fredag och det är vackert väder ute i dag. Passa på att vila upp er under helgen, så ses vi igen på måndag för då börjar resan för er och er förening mot att få fina välmående butiker och butikschefer. Trevlig helg önskar jag er, så ses vi igen i detta rum på
måndag klockan åtta.”
Sen vinkade Peter av oss och försvann ut från mötesrummet där jag och mina kolleger satt med röda kinder och stukade självförtroenden.
Det var tyst någon minut och alla satt och tittade ner i bordet med en känsla av att ha blivit aningen kränkt, förnedrad och offentligt uthängd som en misslyckad figur.
Den förste som öppnade munnen i gruppen var Johan. Han var röd i huvudet som en kräfta och lät topplocket öppna upp sig av ilska. På klingande skånska utbröt han från hjärnan till munnen utan filter:
     ”Varför i helvete ska en djävla nollåtta-konsult komma hit och läsa skiten av oss. Vi har väl inte gjort något fel? Jag är stolt över mina butiker. Att det inte går bra just nu beror bara på en liten svacka i konjunkturen. Det är väl inte vårt fel att Sverige är i en lågkonjunktur? Ärligt talat. Just nu har jag bara lust att klippa den här satans djävla slipsen man tvingar på oss, säga upp mig och lämna den här skiten. Djävla förbannade pisseställe. Det är väl för helvete inte jag som bett att få detta förbannade mögjobb. Ledningen bad mig ta det. Men jag hade det mycket bättre i min butik som jag saknar som fan”
Ingen kommenterade vad Johan hade kräkt ur sig, men det kändes ändå som en lättnad att någon punkterat den unkna, mörka stämningen i rummet. Vi önskade varandra en god helg och försvann snabbt ut till våra tjänstebilar för en snabb färd mot hemmets trygga vrå. Gissningsvis öppnade alla lika snabbt Whiskyflaskan som jag för att ge lite balsam åt den sårade och sargade själen.
Helgen gick snabbt och jag pendlade mellan att skriva en uppsägning, skriva ett försvarstal att läsa upp på måndagen för Peter till att försöka hitta aktiviteter som distraherade tankarna som malde i mig.

Så kom måndagen och den första egentliga arbetsdagen tillsammans med Peter Westring. Jag liksom alla mina kolleger var på plats punktligt klockan åtta till vad som kändes för mig som avrättning nummer två. Efter en klok inrådan från min sambo hade jag rivit itu försvarstalet jag skrivit för att läsa upp och (bort-)förklara mina ansträngningar i butikerna mot Peter.
Vi är således alla nio områdeschefer på plats i mötesrummet. Alla kom ändå denna måndag. Ingen säger något utan vi har bara en gemensam bävan för vad som komma skall. När vi sitter där i våra tankar med kollegieblocket uppslaget och nervöst plitar ner bokstäver, streckfigurer och annat på våra block så slås mötesdörren upp och in kommer Peter Westring. Jag känner hur en akut armsvett duschar fram i armhålan och jag blir helt torr i munnen av nervositet. Vågar knappt möta Peter med blicken.
Peter själv ser ut som han nyss kommit från ett hälsospa.
Han är i 45–50-årsåldern. Frisk, lätt solbränd hy. Märkeskavaj med färgglad näsduk i bröstfickan och nypressade byxor. Mörkbruna italienska skor, som glänser som en nyvaxad bil. Slipsen är också färgglad och hela mannen lyser av självförtroende, framgång och klassisk elegans. Allt inbakat med den naturliga pondus och karisma ett långt och framgångsrikt yrkesliv har gett honom. Synligt ser han ut att vara i absolut toppform jämfört med oss nio bleka, kuvade hösäckar runt mötesbordet.
     ”Gomorron!” säger Peter med hög och klar Östermalmsdialekt. ”Hoppas ni haft en fin helg och kommit laddade inför veckans uppgifter”
     ”Gomorron”, hörs svagt unisont från den urvattnade församlingen.

     ”I fredags hade vi en genomgång vad ni gjort tidigare i Era butiker. Idag ska vi börja diskussionen med vad ni från och med nu ska göra i de butiker ni regelbundet kommer att besöka. Respekt som ledare får man bara genom att kunna de arbetsuppgifter man själv lär ut och har synpunkter till andra i våra butiker. En ledare behöver inte ha en hög röst och ett stort pekfinger för att leda en grupp. Er främsta egenskap som områdeschefer i Konsumentföreningen Solidar är att behärska detaljhandelns ädla konst. Det kan ni inte idag. Jag klandrar er inte för det heller, för ingen har lärt er hantverket. Men Jag kan och Jag ska lära er det. Om 10 veckor kommer ni att gå med ett stort självförtroende i era fina butiker och glädas över att ni har ett så spännande och utvecklande jobb som ni har fått förmånen att ha. Nu, nu pågar och töser, nu sätter vi igång!”

Jag var fylld av förväntan vad Peter skulle kunna tillföra oss och samtidigt glad att jag till synes fått behålla mitt jobb. I fredags kändes det som att denna måndag bara skulle innehålla massavskedanden under ytterligare förnedrande former.
Peter tog till orda igen:
     ”Er viktigaste uppgift är att ha butiker som lyser av ordning och reda. Har säljglädje med välfyllda hyllor och torg. Våra kunder ska möta personal som trivs med sina arbeten och utstrålar en naturlig glädje att möta sina kunder. Ni själva och de butikschefer ni ska coacha mot framgång ska också känna samma devis. Naturlig och äkta arbetsglädje. Det får man helt av sig självt när butiken börjar öka sin försäljning och kunderna berättar hur roligt det är att handla i sin butik och så fin butiken är. Så då tänker ni alla i detta rum: Hur ska det gå till? Ja, en sak kan jag säga. Denna ljuva framtid skapas inte över en natt utan genom ihärdigt målmedvetet arbete. Det är där ni kommer in i bilden. Ni är instrumenten som ska ge butikerna en ljuvligare klang. Under tio veckor kommer ni att få stämma era butikspianon så det kommer ljuv musik fram i durackord som heter bra resultat och försäljningsökningar”

Den i fredags ilskne Johan som suttit och skruvat sig under Peters föredrag säger då:
     ”Ursäkta Peter, nu är det du som verkar luddig. Vad gör vi rent praktiskt mer än att du häller ut vackra ord?”
     ”Bra Johan! Precis rätt fråga att ställa. Vad gör vi nu? Det ska jag berätta. Framför er har ni ett kollegieblock med rutmönster. Gör ett diagram där ni lodrät har namnet på era butiker och på den vågräta sidan sätter ni vecka 1, vecka 2 etc fram till vecka 10. På veckoraderna ska ni skriva in de aktiviteter ni ska genomföra med start denna vecka.”
Jag följer Peters anvisningar och skriver lodrät in mina elva butiker och är beredd med pennan att skriva in aktiviteterna vi ska genomföra under veckan.
     ”Så”, säger Peter, ”jag ser att ni alla gjort klart schemat i kollegieblocken. De första aktiviteterna ni ska genomföra denna vecka och som ni ska skriva in i på raden vecka 1, är kundparkeringen och reklamtavlorna på väggen.
Ni ska åka ut till era respektive butiker utan att ringa och meddela er ankomst innan. Sen tar ni butikschefen med ut på kundparkeringen och där synar ni gemensamt om det är städat, inte finns något skräp, fimpar eller överfyllda papperskorgar. Ni som har kundvagnshus utomhus ser till så att det inte ligger skräp i kundvagnarna eller i kundvagnshuset. Gå också igenom annonsskyltarna på fasaden. Där ska finnas veckans aktuella annonsvaror i skyltramarna och ingen skyltram ska stå tom utan en annonsskylt. Har ni några frågor på detta?”
     ”Ja, jag har”, svarar jag. ”Du vill att jag åker från Malmö till Simrishamn, en sträcka på 10 mil, för att se om parkeringen är städad och att aktuella annonser hänger på plats? Är det inte effektivare att ringa butiken och höra om detta är gjort?”
     ”Nej Sven. Ni ska själva åka ut och göra en besiktning tillsammans med butikschefen. Däri ligger pedagogiken. Skulle parkeringen vara ostädad och aktuella skyltar inte kommit upp i skyltramarna då erbjuder ni er att hjälpa till så att detta blir gjort. Ni behöver inte kritisera era butiker om det inte blivit gjort. Var bara lösningsfokuserade och se till att detta blir gjort när ni är där”
     ”Jag har också en fråga”, säger Johan. ”Vad gör vi om inte butikschefen är på plats. Han eller hon har kanske en fridag den dagen vi kommer ut om vi inte ringer och hör om denne är på plats?”
     ”Då ber ni att ställföreträdaren kommer ut och gör samma procedur med denne. Om inte butiken har någon ställföreträdare på plats när butikschefen är borta så är det en nyttig kunskap för er att veta det. Då får ni se till att det framöver alltid finns en ställföreträdare när butikschefen är ledig. Finns ingen ställföreträdare heller när ni kommer. Då gör ni hela arbetet själv och ringer sedan upp butikschefen när denne är på plats och berättar vad ni gjort”
     ”Hur lång tid har vi på oss?” frågar Camilla.
     ”Idag är det måndag. Ni har fram till torsdag att se till att detta blir gjort. På fredag träffas vi här igen klockan åtta och då avrapporterar ni till mig hur det har gått. Det kan tyckas lång tid, men säkert kommer det frågor från era butiker om detta och mycket annat också. Jag tror ryktesspridningen om mig och den här nio-gruppen redan florerar ute i butikerna. Så ta god tid på er och gör det ordentligt. När vi ses på fredag kommer ni att få nya aktiviteter ni ska genomföra i era butiker. Då blir det dels kundparkeringen, skyltarna, dels de nya aktiviteter jag ger er i uppdrag då. Under 10 veckor ska ni steg för steg, praktiskt och metodiskt återskapa nya fina Konsumbutiker till er förening. Ni kommer inte att synas mycket här på kontoret utan er plats är ute på fältet där ni ska medverka till att göra föreningens butiker riktigt bra. Lycka till nu, så ses vi på fredag. Har ni fler frågor så är det bara att ringa mig när som helst”

Jag gjorde som Peter sa. Satte mig i bilen och åkte de 10 milen till Simrishamn. Det var en måndag och jag kom fram vid 13-tiden. Det första jag får se på parkeringen är fåglar som rotar i de överfulla papperskorgarna. Runt om ligger det papper, servetter och muggar. Annonserna som hänger uppe på skyltramarna har erbjudanden från den förra veckan och jag stänger bilen, suckar och går in till butikschefen som ovetandes inte känner till att jag kommit dit. Butikschefen är på plats, han hälsar överraskat på mig och frågar om han får bjuda mig på kaffe. Jag tackar nej till kaffet och ber honom sätta sig så jag kan berätta vad vi ska göra. Jag säger till honom att jag från och med nu kommer oannonserat någon dag måndag-torsdag. För att se till att vissa saker fungerar i butiken enligt ett schema jag har med mig. Att om han inte är på plats någon av dessa dagar att det alltid finns en ställföreträdare som kan vara med under denna genomgång. Jag berättar vidare att det inte är frågan om någon kontroll där han prickas om saker och ting inte fungerar men att jag utgår ifrån att det vi varit överens om från och med idag ska fungera varje gång jag är på besök. Han nickar förstående och vi går sedan ut på parkeringen med varsin plockpinne och sopsäck. I en kundvagn har vi med de aktuella annonsskyltarna som vi hjälps åt att byta ut.
När detta är gjort besöker jag under veckan som kommer mina andra tio butiker med samma procedur. På någon butik är allt fulländat, men på de flesta andra är antingen parkeringen ostädad eller har fel skyltar uppsatta alternativt att några skyltställ står tomma.

Vi samlas varje fredag för en genomgång och Peter förklarar att det är detta som är praktisk detaljhandelslära och att han tror att vi börjar förstå vad våra egentliga arbetsuppgifter är.
     ”Det ni började på denna vecka börjar ni också med när ni startar upp er butiksrunda. Sen fortsätter ni med de aktiviteter ni veckovis har skrivit in i era kollegieblock.”

I mitt kollegieblock, som jag för övrigt fortfarande har kvar, skrev jag sedan ner:

Vecka 1. Kundparkering och reklamtavlor.
Vecka 2.Kundentré, kundtoaletter och kundkorgar.
Golvet i entrén ska vara städad, skrapmattan ska se fin ut. Inga otömda papperskorgar. Om det finns ”Köpes-Bytes-Säljes” på anslagstavlan ska de vara aktuella och inte ha hängt kvar i flera år. Butiksfönstren ska vara välputsade. Kundkorgar och kundvagnar ska vara rena. Kundtoaletten ska vara ren, ha rikligt med toalettpapper och ett tidsschema med signatur när den blev städad eller synad.
Vecka 3.Personalen i butiken
ska ha rena och hela arbetskläder enligt Konsums klädpolicy. Alla ska bära namnbricka. Vill man inte skylta med sitt eget namn får man skapa ett namn som då alltid ska vara detsamma just på butiken. När man svarar i telefon ska man alltid säga: ”Välkommen till Konsum XXXXX, du pratar med XXXX, vad kan jag hjälpa till med?” Kassören i kassan ska hälsa på kunden med ett leende och säga ”Tack” eller ”Tack så mycket” när de får betalt av kunden.
Vecka 4. Bröd och Frukt & grönt.
Inget gammalt bröd får finnas. Inget bröd får säljas till halva priset. Finns storsäljarna av bröd på hyllan? Annars gå igenom beställningsrutinerna. Ingen gammal och mjuk frukt eller grönt ska finnas i diskarna. Det ska finnas namn och pris på alla varor. Diskarna ska vara välfyllda och se fräscha och säljande ut. Inga annonsvaror får vara slut. Om något är slut åk till närmaste Konsumbutik som har överskott och be att få hämta.
Vecka 5. Kött-, chark-, mejeri- och ostdiskar.
Diskarna ska vara rena. Stickprov att inga varor är utgångna i datum. Aktuella annonsvaror ska finnas hemma. Om det finns en delikatess ska personalen bära hårskydd i form av keps eller hårnät. Alla varor i delikatessdisken ska ha namn och pris. Kolla även temperaturen. Titta i lagerkylarna att det är städat och att inga utgångna eller ofräscha varor finns där. Kontrollera så allt svinn (det som slängs) skrivs in i en bok.Vecka 6. Kolonial- och specialvaror.
Finns alla annonsvaror hemma? Är säljtorgen välfyllda med annonsvarorna ifrån veckans flygblad? Finns det många tomma hyllfack? Gå i sådant fall igenom beställningsrutinerna med den ansvarige. Är det städat i det nedersta hyllfacket? Damm och skräp faller som bekant neråt. Är butiksgolven rena och fria från skräp?
Vecka 7. Service till kunderna. Information till personal.
Personal ska nicka, le eller hälsa på alla kunder de möter. Ser personal någon kund som behöver hjälp ska de gå fram och erbjuda att hjälpa till. Boka ett möte med personalen i olika grupper för detta. Se över vilken information personalen får av butikschefen. Försäljning mot föregående år och budget är självklar. Det ska också alltid anslås om det finns kunder som gett butiken en positiv feedback. Inga negativa” pekpinnar ska anslås skriftligt på anslagstavlan. Negativ kritik från kunder tas muntligt med de som är berörda.
Vecka 8. Lager och varuplocksrutiner.
Tas allt gods emot enligt de anvisningar som Solidar gett med en personlig mottagning av godset. Chauffören får inte själv bara lämna av varor på lagret. Prickas alla varor av? Finns det tillräcklig med personal så att varorna snabbt kommer ut i hyllorna. Inget upplock i hyllorna på fredag efter klockan 10 eller på helger. Givetvis är påfyllning vid slut i hyllan från lagret tillåten även på helger.
Vecka 9. Kassa och kassörrutiner samt återköp.
Hur ser kassadifferenserna för enskilda kassörer ut i butiken? Hur plockas kassalådor ut i butiken och på kvällen? Följs de anvisningar som getts av Solidar för en säker kassahantering? Sker värdehämtning av dagskassor från ett av Solidar sanktionerat vaktbolag? Stämmer inlämnade pantkvitton mot dagsredovisningen? Markeras pantkvittona som förbrukade efter att de lämnats in? Följs återköpsrutinerna med kundens namn och telefon på återköpskvittot? Stämmer återköpskvittona mot dagsredovisningen? Gör stickprov på något av nämnda från föregående dag.
Vecka 10 och 11. Förbered ett kvällsmöte.
Planera detta med varje butikschef på varje butik och samla all personal. Gå igenom dina intryck av de gångna veckorna och ge ris och ros till respektive butik. Få butikschefen att hålla ett positivt berömmande ”brandtal”. Bjud på något gott och håll hela mötet i en positiv anda.

Avslutningsvis. Tror någon att våra butiker efter dessa 10–11 veckor fick ett rejält lyft? Jo, det kan jag lova. Dessutom började det att synas försäljningsökningar från de flesta butikerna. (Trots ”lågkonjunkturen”.)

Tack än en gång Peter Westring för dina kloka detaljhandelslektioner