Det var en gång ett äppleträd och ett päronträd som stod sida vid sida bredvid varandra i ett fruktbart land.
Både äppleträdet och päronträdet gav fin tillväxt för landet de växte i och de producerade varje år fina gröna äpplen och stora saftiga päron.
De var de bästa vänner och pratades vid varje dag hur bra de hade det.
”Tänk att få leva så fritt som vi gör ute på landet, lapa sol varje dag och uppleva de fyra årstiderna”, sa äppleträdet
”Ja, vi är lyckliga vi att få växa upp i ett så fint land”, svarade päronträdet
En dag hände emellertid något oväntat.
Bredvid de båda fruktkamraterna planterades det in ett nytt äppleträd.
”Välkommen lille vän, vilken färg på äpplena kommer du att ha?” frågade äppleträdet
”Tack”, sa det nya äppleträdet. ”Jag är ny här i landet men med tiden hoppas jag kunna lämna ifrån mig fina stora röda äpplen”
Det unga äppleträdet växte sedan så det knakade och bedömningen var att om några år skulle det komma fina röda äpplen från trädet.
”Jag tycker inte om nykomlingar”, sa päronträdet till sin gamle kompis.
”Varför då?” undrade äppleträdet?
”Han tar näring ifrån oss som vi behöver själva för att kunna växa”, svarade päronträdet
”Tänker du inte lite kortsiktigt nu”, svarar äppleträdet. ”Om 5 år har vår nya kompis vuxit upp och kan ge ytterligare äpplen i vårt land”
”Ja, men vem köper då vår frukt?” svarar päronträdet.
”Tänk efter en gång till”, svarar äppleträdet. ”Nu är det bara du och jag som levererar frukt. Men om vårt land kan producera ännu mer frukt, kan markägaren sälja ännu mer och då kan han investera ännu mer i vårt fruktland”
”Ja, det har du kanske rätt i”, svarar päronträdet. ”Men jag kan inte komma ifrån att han ser konstig ut med sina stora fula röda äpplen som hänger runt om honom.”
”Du vänjer dig”, svarar äppleträdet. ”Han tycker säkert vi ser konstiga ut också. Två färgade kompisar, den ene med en rund grön skalle och den andre med ett gult avlångt huvud.”
& där var denna saga slut

Den 1 september 1977 började jag jobba på Konsum på Nydalatorget. Det var mitt andra år som Solidaraspirant. Under tre år gick jag i teoretisk och praktisk utbildning i Konsumentföreningen Solidar för att kunna driva en egen konsumbutik i framtiden. Jag var då 22 år.
Första året hade jag varit på Konsum Högaholm och lärt mig detaljhandelns grunder av den karismatiske butikschefen Arne Forsell. (Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg)
På Konsum på Nydala hette butikschefen Inge Jönsson som nu skulle vidga mina kunskaper inom detaljhandeln.
Det kändes lite speciellt att börja jobba på Konsum på Nydala. Inte bara för att denna butiken var betydligt större och sålde mer än butiken på Högaholm.
Jag hade också bott i höghuset (det s.k ”13-våningshuset”) tvärs över Konsumbutiken på Nydalatorget, i barn- och ungdomsår, mellan åren 1960 – 1973.

Själv var jag då mellan 5 – 18 år.

Än idag, när man talar om Konsum på Nydalatorget, minns man invigningen den 4 mars 1964. Då invigde kosmonauten Jurij Gagarin butiken med pompa och ståt. Ryssarna hade sänt runt den populära ryssen hela jordens länder i propagandasyfte. För att visa att Sovjetunionen kunde klara något inget annat land kunde. Gagarin var den första människan som färdats jorden runt i en rymdfarkost. Världspressen var samlad och massor av folk klungade sig utanför Konsumbutiken på Nydala för att kunna se den kände ryssen.
Självklart var jag också där och gluttade, 9 år gammal. Hade ett autografblock i handen som tyvärr blev osignerat. I tidningen kunde man nästa dag läsa:

”Till Nydalatorget kom Jurij Gagarin på eftermiddagen den 4:e mars 1964. De flesta som hade samlats på platsen förundrades genast av hans korthet. Trots en axelbred och vältränad lekamen gav han ett ganska ynkligt intryck. Visserligen bar han tjusig rysk mörkblå uniform, men med sina 157 cm i strumplästen imponerade han inte på Malmöborna. -Han ser ut som en liten fyrkant, var det någon som sa.”

1973 var ett tragiskt år för mig personligen. Båda mina föräldrar gick bort detta året. Min mor i januari och min far i oktober. Lungödem för mor och en dubbelsidig lunginflammation för far kortade ned deras liv. Så det fanns både glada barndomsminnen och sorg präglat från området (Nydala) jag nu skulle återuppleva i Konsums arbetskläder.

Det som skilde min nya chef Inge Jönsson från min förra (Arne) var främst att Inge var den stora säljaren och informatören. Inge gick alltid och mötte kunderna i kundriktningen, tog i hand och kunde oftast stamkundernas namn.
” Fru Pettersson, så roligt att se Er igen. Hoppas laxen jag skar ut åt Er var till belåtenhet” ”Herr Westerberg, nej tyvärr har vi inte bläckfisk i våra diskar. Men ge mig en vecka så har jag beställt det till Er om Ni kan vänta och vill att jag beställer det till Er.”
Inge var ett med kunderna. Han gav en klapp på axeln till den ene och den andre kunden och minglade med ett stort hjärta och äkta kundkänsla.
Men inte bara kunderna gav han en klapp på axeln. Även vi som var anställda med Inge som chef kände att vi blev uppmärksammade, vägledda och sedda varje arbetstimme under dagen.

”Härligt Sven. Men exponeringen av 3 stycken valfria varor för 10 kronor (Champinjoner, majs, tonfisk, makrill i tomatsås etc) är för klen och skylten med budskapet för intetsägande. Exponera i kartong på pall med att du lyfter av kartonghatten på förpackningen med en kartongkniv. Överst väller du upp alla varor så det ser billigt ut. På en enda pall har då vi något som alla kunder behöver och vill ta med hem. Men det behöver vara mer säljande än så här då. Skyltarna du gjort behöver synas i alla riktningar. Kunden går runt en exponeringspall på ett torg i 4 riktningar. Sätt sen prisskylten i en skylthållare överst i kundriktningarna, så är slaget vunnet.”
Inge var säljaren som såg kunden, pratade med kunden och förförde kunden till köp varthän han gick. Men…Inge var också informatören.
Varje fredag morgon på lagret berättade Inge om hur veckan gått. Om vi ökat försäljningen, nästa veckas erbjudanden, synpunkter från kunder han mött och råd vad vi borde tänka på i mötet med våra kunder.
När Inge var på ett riktigt glatt humör och försäljningen varit över förväntan, då tog han fram dragspelet till fredagsmötet och sjöng med en vacker stämma åt oss närvarande personal.
Ibland till Evert Taube:
”Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.”
Musiken var som Inge själv. Personlig, innerlig och äkta.
Eftersom jag tidigare bott på Nydalatorget i min ungdom kände jag många andra handlare längs torget som kund.
Det var frisören, Björkman som jag klippt mig hos sedan jag var 5 år, det var Zoo-handlaren Frostensson och det var leksakshandlaren Nilsson på Lek & Bo.
Någon vecka efter att jag börjat jobba på Konsum på Nydala kom frisör Björkman in i butiken och frågade:
”Hej Sven, var äter du din lunch?”
Jag svarade:
”Jag äter den som alla andra här på Konsum, i vårt lunchrum. Har med rester hemifrån.”
Björkman svarade:
” Vi är tre gubbar som går och äter på Lärarhögskolan varje lunch. Vi går in som om vi är lärare och betalar bara 20 kronor för en lunch.”
Jag svarar:
”Men vilken risk ni tar. Är ni inte rädda att bli upptäckta? Det är ju bara lärare som ska få äta där. Tänk om ni blir anmälda för bedrägeri?”
Björkman säger då: ”Nu har vi ätit där i 5 år och ingen har ifrågasatt att vi äter lärarnas subventionerade lunch. Den som står i kassan till matsalen kan inte heller skilja på en ohederlig handlare och en lärare”
”Okey, jag hakar på också, säger jag. Om någon frågar mig vad jag läser kommer mitt ämne att vara Handelskunskap”.
”Bra Sven, då ses vi utanför Lek & Bo klockan 12 och så går vi dit. Det tar bara 10 minuter.”
Sagt och gjort. Klockan 12 möttes så ”lärarna” Asplund, Nilsson, Björkman och Frostensson för att efter en kort promenad intaga sin lunch i Lärarhögskolans matsal. Själva skolan var bekant för mig. Jag hade gått ut gymnasiet i huslängan bredvid Lärarhögskolan som heter Heleneholmsskolan, våren 1973.
På Lärarhögskolan gick både lärarelever och lärare och åt i dess matsal. Samt lärarna från Heleneholmsskolan. Det var två stora skolor. Så stor att lärarna från de båda skolorna inte självklart visste vem den andra var.
Vi kom in till skolan gick in genom entrén, sen väntade en stor bred trappa upp till andra våningen. Från den gick man via en övergång (ovan ”stenparken”) för att komma till byggnaden där matsalen låg.

Björkman tipsade mig om att se lugn och samlad ut när jag gick in i matsalen. Att jag sen frågade efter ett lunchhäfte på 10 kuponger i kassan och hade 200 kronor kontant i handen. Allt flöt på bra. Jag lämnade mina 200 kronor, fick mitt lunchhäfte och kassören bröt av en kupong för dagens rätt innan jag steg in. Varje dag serverades i matsalen en buffé med olika rätter att välja på. Jag följde mina ”lärarkollegers” exempel, tog en bricka, bestick och la upp mat på tallriken från buffébordet. Sen följde jag dem till ett ledigt bord där vi satt och språkade. Maten var fantastisk, mycket godare än jag mindes skolmaten i huslängan bredvid. Ja, lärarna är kanske lite mer priviligierade, tänkte jag. Vi satt så och språkades vid när jag fick höra en bekant röst:
”Är det inte Asplund?”
Jag vänder mig om och fick se Hammarström, min lärare på gymnasiet i matematik.
Så jag reser mig upp och hälsar på Hammarström och presenterar mina övriga lärarkolleger för honom.
”Men”, säger Hammarström, ”sist jag såg dig jobbade du på Konsum på Högaholm?”
”Det stämmer”, svarar jag. ”Men sen sökte jag in här på skolan och utbildar mig nu som lärare i Handelslära”, ljög jag Hammarström i ansiktet.
”Handelslära”, svarar Hammarström frågande. ”Har vi lärarutbildningar i Handelslära här på skolan? Det visste jag inte. Vem är din lärare där?” Frågar Hammarström konfunderat.
Jag var redan insnärjd i lögner och kunde bara fortsätta på den vägen. Mina kära kolleger som hörde detta, kunde knappt hålla sig för skratt när de åsåg mina lögnaktiga krumbukter.
”Ja, egentligen”, säger jag, ”läser jag bara grundläggande pedagogik här på skolan. (Jag tänkte att det var väl ändå ett ämnesområde denna skola skulle ha) Sen ska jag vidareutbilda mig på Handelshögskolan i Stockholm. Behöver läsa upp några betyg för att komma in”, ljög jag hejvilt.
”Då förstår jag”, svarar Hammarström. ”Det är ju klokt av dig att först börja jobba i branschen för att sen utbilda dig vidare. Hur länge ska du gå här på skolan då?”
”Jag har precis skrivit in mig, svarar jag, så det är minst en termin jag ska gå här”
”Lycka till Asplund, vi kan väl pratas vid mer en annan gång”, avslutar Hammarström samtalet.
Mina bordskolleger kan nästan inte sluta att skratta.
”Jaha, då ska du till Stockholm nästa år och läsa på Handelshögskolan”
”Ja, snart är han en rektor emeritus med en hög hatt på knoppen”
”Får vi fortfarande sitta vid samma bord som professor Asplund?”
Skratten och glåporden haglade, men också lite beröm.
”Bra, Sven. Du klarade dig galant ur denna knipa.”
Sen hände inga fler incidenter. Varje vardag klockan 12 gick vi från Lek & Bo till Lärarhögskolans matsal och åt en delikat buffé. Jag tänkte om jag blev påkommen fler gånger, så hade jag också en trovärdig story jag kunde dra.
Granskad och godkänd av självaste matematiklärare Hammarström på Heleneholmsskolan.

Året var 1976. Jag var 21 år. Bodde i mitt första samboförhållande på Balladgatan 5 i Malmö. En tvåa, en trappa upp. Då i utkanten av Malmö, som sen växte ihop med den övriga staden.

I lägenheten fanns både balkong och ett välstämt piano. Samt min då förtjusande sambo I-L. På ett Tupperware-party där sambon på den tiden var hemmasäljare, handlade jag långt över min klena budget mäktade bara för att visa mitt intresse…. Ja, för henne. Där på detta TW-party hade våra själar och hjärtan mötts till att senare bli till ett gemensamt boende.

Jag blev samma år antagen som butikschefsaspirant på Konsumentföreningen Solidar. Solidar-annonsen lockade med 5000:-/månad i grundlön. Tre år förband man sig att jobba i föreningen och få allt tänkbar utbildning för att bli en butikschef i Solidar.
Oemotståndligt!
Hade egentligen tänkt att bli copywriter och via journalisthögskolan i Skurup ta mig vidare in på den grenen. Men en fattig och snål yngling som jag var då, ville inte ta studielån utan försökte hellre jobba, tjäna pengar och sen gå vidare med min egentliga dröm.
Den drömmen stannade redan det första året när jag började jobba som aspirant på Konsum Högaholm, Serenadgatan i Malmö.
Butikschefen hette Arne Forssell. En eldsjäl inom sin bransch. Arne började jobba i sin butik redan 5 på morgonen. Lämnade sällan butiken tidigare än klockan 19.
Det första Arne sa när jag mötte honom som aspirant:
”Dina arbetstider är 8 – 17, men om du vill lära dig detaljhandel på riktigt kan du komma redan klockan 7 och stanna till 18. Dom två timmarna är extra-lektioner jag bjuder på, men du får ingenting betalt”
”Taget”, sade jag den lilla ynglingen.

Arne var en fantastisk lärare. ALLT skulle läras från grunden. Ja, från grund, grunden. Verkligen från grunden. Man släpptes inte fram innan man kunde det avsnitt i butiken man blivit lärd och visad. Första lektionen var beställning av specerier (kolonial).

Logistiken bestod av det ”tränade ögat” inte av en dator som idag som sa att när hyllan börjar bli tom så beställs automatiskt en förpackning till så att hyllan blir full.
”Tänk på Sven”, sa Arne. ”Varje tomt hyllfack gör att en kund går utan sin vara. Varje tomt hyllfack kan vara en del av ett recept på 10 olika varor. Våra kunder i vår butik Sven, ska aldrig uppleva att vi saknar någonting i vårt sortiment. Är det tomt i ett hyllfack som kunden frågar efter, är det ditt problem att lösa det till kunden. Det är du som beställer Sven”
I praktiken innebar detta att om en kund efterfrågade exempelvis Ärter & Morötter på burk och det var slut i hyllan kallade Arne på mig.
”Sven, när tror du vi får in Ärter & morötter på burk igen?”
Svaret var då alltid:
”Ärter & morötter på burk har jag beställt, det ska komma om en timme”, svarade jag.
Sen var det bara att cykla iväg till närmsta Konsum-butik och låna några burkar med Ärter & Morötter. Cykla hem till Konsum på Högaholm igen och säga till kunden:
”Ursäkta att ni fått vänta, nu har Ärter & morötter kommit in igen”

Givetvis skärpte det sinnet och koncentrationen. INGET fick ta slut innan nästa leverans. INGA tomma hyllor. Allt som var slut och kunden efterfrågade innebar för mig en cykeltur och en skämmighet inför min chef.
Så fortsatte Arnes fantastiska och rättframma utbildning. Inga hårda ord, bara tydliga förmaningar hur jag i det ena och det andra avseendet kunde göra allt bättre för kunden.
”Tänk alltid på Sven. Hur går kunden i butiken? Lägg alltid storsäljarna i kundens väg. Låt aldrig en vara i sortimentet ta slut. Aldrig en vara som gått ut i datum ska heller möta vår kund”, mantrade Arne i mitt sinne.
Arne älskade att tävla också (mot mig).
Till exempel, vem säljer mest bröd?
Arne eller Sven?
Men först efter att ha blivit utbildad grundligt på brödavdelningen.
”Tänk på Sven, att göra det enkelt för kunden. Lägg brödet som säljer mest på hyllan i kundens huvudsakliga väg genom butiken. Lägg det ljusa brödet först, franskbrödet i mitten, som alla vill ha. Sen lägger du det mörka brödet därefter. Först det mellangrova brödet och i slutet kavringen. Allra sist i hyllan ska Baskekavringen ligga. (Det mytomspunna brödet från Baskemölla. Hemligt recept sedan 1800-talet, dyrt som pocker och med ett grönskimrande bakplåtspapperliknande omslag med motiv från just Baskemölla”)
”Vill du tävla Sven?”
Självklart ville jag det.
”Tror du vi säljer mer bröd om vi lägger brödet vertikalt eller vågrätt?” frågar Arne
”Jag tror av vi ska våga att lägga det vertikalt, svarade jag. Då får vi mer plats med storsäljarna i mitten och bröd som inte säljer så bra behöver inte mer än sin vertikallängds bredd.”
”Då tävlar vi Sven, må bäste man vinna”, svarade Arne
Men det kvittade. Arne var övermannen i alla tävlingar. Vann allt, men uppmuntrade mig alltid efter tävlingarna.
”Bra Sven, du är duktig. Kämpa på. Nästa gång är det din tur”
Jag blev utbildad i både det ena och det andra i denna förhållandevis lilla Konsumbutik.
Det var beställningar, bröd, specerier (kolonial, kallar man det idag.) Det vill säga allt som inte var färska livsmedel, tipset, tidningar, special (allt icke livs som schampo etc.) charkvaror, köttvaror, kassan, räkna kassan, öppna butiken, stänga butiken etc, etc, etc.
Efter ett år i Arnes butik hade jag lärt mig mycket.
Men inte allt…
Nu skulle jag ”släppas fram” till den heliga Graal i Arnes butik.
Det var dags för Sven att lära sig Frukt- och grönsaker.
Dessa produkter och exponeringar var Arnes skötebarn. Samt en av anledningarna till att han var där redan 5 på morgonen. När vi öppnade klockan 8 skulle frukt- och grönsaksdiskarna lysa likt Las Vegas neonskyltar mot de anlända kunderna.
Det var två exponeringar. En kyldisk och en exponering (trädisk) framför med okyld frukt (typ äpplen & päron) i en länga lika lång som kyldisken.
Jag lovar. Det var mer en konstnärlig ”installation” än en exponering av frukt- och grönsaker Arne visade upp i diskarna.
När jag började 7 på morgonen var diskarna redan fulländade.
Det var ett färgskådespel och en inspiration i frukt och grönsaksglädje jag aldrig sett maken till.
När vi öppnade butiken klockan 8, stod Arne en bit ifrån sina konstverk och registrerade alla kunders beundran för detta skådespel. Han slickade i sig allt beröm han hörde en halvtimme eller så, sen började kunderna ta frukt och grönt från hans tavla och då lämnade han skådespelet.
Det var nu Jag skulle lära mig Frukt- och Grönt. Bara att Arne ville lära mig detta absoluta primus i butiken gjorde mig stolt.
Om allt annat jag lärt tagit 12 månader (80 % av butiken) tog denna del minst 6 månader. Det var produktkunskap, avsmakning, färglära (”lägg aldrig grönt bredvid grönt, då försvinner produkten”).
”Se disken som ett levande skådespel, Sven, som gör att kunden stannar upp, vill se mer och sen bara köpa av glädje. Frukt- och grönsaksdisken är vår butiks nav som ger våra kunder glädje och inspiration att köpa allt i vår butik”, deklamerade Arne stolt.
Jag lade disk efter disk, frukt efter frukt och grönsak efter grönsak med den petige mentorns övervakande öga. Ock, nästan alltid fick jag höra:
”Nästan Sven, men inte ända fram”
Så om och om, och om igen.
”Salladen ser torr ut. Fräscha upp vitkålen. Var inte rädd och slänga mjuka tomater. Låt aldrig gurka och tomater bo sida vid sida. Bananer ska vara gula, inte gröna eller ha mörka övermogna band. Höj priset så vi har råd att kasta dåliga frukter. Låt aldrig, aldrig dålig frukt- och grönt ligga i våra diskar”
Men en dag var jag framme.
Jag såg det inte själv. Mina exponeringar liknade ju dom som jag gjorde igår. Men jag såg Arne, som med tårar i ögonen kom fram till mig.
”Sven, du har lyckats. Jag är stolt över dig. Nu ska du få ta över frukt- och grönsaksdisken i vår butik. Grattis! I morgon Sven ska du få en fin belöning också för att du lyckats så bra. Det kommer att bli en överraskning”
Det blev en väntan på vad denna överraskning bestod i.
Arne mötte grönsaksbilen ute på lagret och bad mig vänta inne i butiken på det han hade beställt åt mig.
”Nu Sven, ska du få en fin present av mig du kan lägga i grönsaksdisken.”
Presenten bestod av pyntkål. Färgrik kål, som egentligen inte gick att sälja. Bara ett färgspel för ögat.
”Sven, nu tar du denna fina pyntkål och lägger längst till vänster och höger i vår fina frukt- och grönsaksdisk. Idag är inga diskar i vårt land vackrare än våra”
Jag la pyntkålen som anvisat. Till vänster och till höger.
Ock….nu kom också mina tårar fram i åsynen av denna fina disk. Det var ett färgspel och ett konstverk jag såg som än idag har etsat sig fast i mina ögon. Därmed var jag också fast i detaljhandelns magiska värld.

Journalistik och copywritervärlden fanns inte längre i mitt sinne.

(Telefonen ringer)Hej Sven! Det, är Caroline från Mystery!
”Hej Caroline!”
”Jo, Sven du har ju gjort många olika uppdrag för Oss. Nu undrar vi om du kan tänka dig att arbeta som observatör på ombud i Halland som jobbar med s.k ”Moneytransfers”.
”Vad innebär det i så fall Caroline?”
”En uppdragsgivare vill ha hjälp att via en checklista intervjua sina ombud om en del av de rutiner som gäller för att sända pengar från ett land till ett annat. Samt hur de agerar om de misstänker att en kund ägnar sig åt penningtvätt. Du agerar denna gång inte som en ”mystery” utan bokar en tid med ombudet som du sen träffar på överenskommen tid i dennes butik.”
”Det låter spännande Caroline.”
”Bra Sven, då bokar jag in tre ombud som du får uppdrag på. Det är i Halmstad, Varberg och Kungsbacka. Arvodet är 60 Euro + milersättning per ombud. Du får kompletta instruktioner i uppdragsbeskrivningen. Rapporteringen sker i Baidata på engelska.”
”Tack, Caroline. Jag fixar detta.”
”Tack, Sven då önskar jag dig en riktigt fin dag och om du har frågor så ringer du till mig.”
”Det ska jag göra. Önskar dig också en fin dag Caroline.”
Det var inledningen till besöket med Karim Khalid på Origokiosken i Halmstad klockan 13, en onsdag i början av juli. 30 minuters bilresa för att sen finna en ledig parkering i centrala Halmstad klockan 13 under turistsäsong handlade om tur. Jag hade tur, bara 2 minuters gångväg från parkerad bil till Origokiosken på Origogatan 23 C. Ser strax butiken på 23 C. Reklamflaggor som vajar från fasaden och en GB-clown på marken utanför ingången. En av flaggorna signalerar om ”Moneytransfer”. Själva butikens ingång ser vid första ögonkastet ut som ett stort gult hål i väggen med ett gallrat fönster på varje sida om ”hålet”. Enkelt och tydligt med det generösa öppethållandet stripat i fönstren; Måndag – Torsdag samt söndag 10 – 22. Fredagar – Lördagar längre öppet, 10 – 24. Genom de gallrade fönstren ser jag dunkelt, staplade OLW chipskartonger, en glassfrys och en läskkyl.

Sortimentet verkar lika enkelt som butikens layout; cigaretter, snus, godis, chips, telefonkort och sen egentligen inget mer utöver det att butiken också kan göra penningtransaktioner till jordens alla länder. Ingen spelverksamhet och inga tidningar verkar heller tillhandahållas kunderna på Origokiosken.
Origokiosken har ett förstklassigt centralt ”step-in-läge” som med sitt gula sken likt trafiksignalens ”vänta, stig på” ber förbipasserande att komma in och förse sig med något läskande, något att röka eller gågodis. Ser framför mig ungdomar som i klungor om 3-4-5 passerar Origokiosken på fredagar och lördagar mellan klockan 21–24 steppandes glatt in för att förse sig med något upplyftande inför fortsättningen på kvällen/natten.
Går så uppför en kort stentrappa in i butiken. Rakt fram bakom en disk ser jag det jag uppfattar som ägaren; Karim. Han är inramad av en fond av godis, cigaretter och läsk. Ovanför honom två ljusramar med reklam för Camel-cigaretter.
Bredvid Karim sitter två kunder på stolar och samspråkar med varandra.
Jag går fram och frågar: ”Karim”?
”Hej, ja det är jag som är Karim och du måste vara Sven?”
”Ja, det är jag som är Sven”, svarar jag.
”Välkommen Sven. Låt mig presentera Adi och Bosse för dig.”
De bägge personerna som satt på stolarna reser sig och presenterar sig och jag hälsar på dem med att ta dem i hand och sedan Karim.
”Vad kan jag göra för dig Sven?” frågar Karim.
”Som jag berättade för dig i telefon hjälper jag Moneytransfer med en revision på sina ombud.”
”Ja, men vad betyder det Sven? Varför kollar du mig?”
”Det är ingen som kollar just dig Karim, alla ombud för Moneytransfer får besök denna vecka för en revision.”
”Men Sven, det kan inte vara sant. Du kan inte kolla alla i Sverige denna veckan. Det är över 100 stycken i hela Sverige. Det kan du inte göra Sven.”
”Det är inte bara jag, Karim som besöker dig och dina kolleger, vi är flera stycken revisorer som är ute och besöker ombuden.”
”Är jag en skurk Sven? Jag är ingen skurk ska du veta.”
”Nej, Karim du är ingen skurk. Det är det ingen som tror heller. Mitt besök är bara ett rutinbesök och jag kommer att ställa några frågor till dig.”
”Vänta lite Sven.”
Karim tar upp sin mobiltelefon, ber med handen mig att backa lite bak i butiken medan han ringer ett telefonsamtal.
”Marhabaan Habib! Ealayk musaeidati. Ladaya rajul huna la ‘afham ma yuridu. Hal yumkinuk musaeadatay?” Hör jag Karim säga.
Karim vinkar mig till sig och säger:
”Vill du prata med min revisor Habib, Sven?”
Jag tar mobilen och ser att det står ”Habib” på mobilen.
”Hej Habib! Jag heter Sven och jag är utsänd från Moneytransfer för att göra en kort revision på Origokiosken.”
”Nej, Sven, det kan du inte göra. Det är jag som gör revision på Origokiosken.”
”Ja, det gör du Habib, men det är inte en revision som du brukar göra som jag ska göra. Jag ska bara ställa några frågor till Kamir och be honom att underteckna ett intyg att han förstått de instruktioner han fått från Moneytransfer.”
”Ok Sven. Ge Kamir telefonen igen”, säger Habib.
Jag ger mobilen tillbaka till Kamir och hör honom säga:
”Hubyba! Ana ealaa thiqat ‘anak sawf tusaeidni. Sa’atasil bik ‘iidha kan shay’ la ‘afahamh”.
Kamir tittar på mig och säger att han ska svara på alla frågor jag har. Men om det inte är något han förstår så ringer han upp Habib igen.
”Självklart ska du ringa Habib igen om det är något du inte förstår Karim”, svarar jag. ”Kan jag få sätta mig så jag kan ta alla uppgifter?”
”Adi och Bosse, kan ni lämna mig och Sven ifred en stund? Vi har affärer vi måste gå igenom”, säger Karim.
Bosse reser sig från stolen. Han har käpp, jag bedömer honom som c: a 80+ och kan knappt resa sig upp från plaststolen. Karim hjälper honom upp och Adi, som verkar vara i knappt 30-årsåldern hjälper Bosse ut från butiken och nerför den lilla trappan.
”Dom kommer varje dag Sven. Dom är mina vänner. Bosse har jag känt i 8 år. Han fick en stroke förra året och kommer bara in för att sitta och vara med i livet. Adi är som en son för mig. Hans far, som jag känner sen barndomen har åkt tillbaka till Irak. Adis mamma bor något kvarter härifrån. Dom är båda fina människor. Jag hjälper dom så gott jag kan.”
Karim bjuder mig att sitta på plaststolen Bosse nyss suttit på bredvid kassan i den lilla butiken.
Så ber jag Karim om de kompletta adressuppgifterna, ägarförhållandet, mailadressen, telefonnumret etc, etc.
Frågorna är inte så många. Det är faktauppgifter som Moneytransfer vill uppdatera om sina ombud. Sen vill de ha information om vad ombuden, inklusive Karim gör, om de misstänker penningtvätt. Under hela intervjusessionen vimlar det av kunder till och från i och utanför den lilla butiken.
”Kari, Kari, är det bra?” hör jag någon som passerar säga.
” Ja, ja det är bara bra min vän”, svarar Karim.
Intervjun med frågor och faktainsamling som normalt skulle tagit 10 minuter tar 30 minuter.
Det är fascinerande för mig att sitta bakom disk på en enkel stol och se alla Karims kunder som passerar eller kommer in i Origokiosken denna halvtimme.
”As-Salamu alaykum” (Frid vare över dig), Karim, hör jag en förbipasserande kund säga.
”Wa alaykum as-salam” (Frid vare över dig också), hör jag Karim säga.
Vi går vidare i min frågelista från Moneytransfer.
”Vem mer än du Karim, har rättighet och fått utbildning att sända pengar från din butik?”
”Det är bara jag Sven.”
”Är det bara du Karim? Men du har ju öppet till 22 på vardagar och söndagar och till 24 på fredag-lördag. Sitter du här själv nästan 90 timmar per vecka?”
”Ja, Sven det är bara jag i butiken och alltid.”
”Men har du inte familj Karim? Är du aldrig hemma?” frågar jag.
”Jag är hemma Sven. Detta är mitt hem sedan 8 år tillbaka. Mina kunder är min familj.”
”Så du har suttit här i 8 år, nittio timmar per vecka?”
”Ja, Sven jag bor i en liten lägenhet här ovanför butiken.”
”Men fru och barn, Karim?”
”Fråga inte om min familj Sven, jag saknar dem och jag gråter bara vid tanken.”
Så jag frågar naturligtvis inte mer om Karims familj. Men olika scenario spelar plötsligt upp sig i mitt huvud vad som kan ha hänt Karims familj. Frågorna jag har till Karim är slut.
”Tack Karim för att jag fick låna din tid”, säger jag. ”Nu har jag inte fler frågor.”
”Tack själv Sven. Innan du går. Vill du ha lite kaffe?”
”Nej tack, Karim. Jag måste iväg.”
”Du är min vän nu Sven och från min kultur måste man bjuda en vän på något innan han går.”
”Det är snällt Karim, men jag vill i så fall betala”, säger jag.
”Du ska inte betala Sven, vad vill du ha?”
”Då tar jag en Loka på burk, Karim.”
”Varsågod Sven. Ta en Loka från kylen.”
Jag tar en Loka från kylen, tar Karim i hand, tackar å det varmaste och vandrar vidare till min parkerade bil. Karim har ytterligare 60 timmar kvar att jobba innan arbetsveckan är slut. Sen lite vila och därefter ny 90-timmars-vecka. Själv ska jag bara köra hem till Falkenberg. Rapportera mitt uppdrag i Baidata och sen väntar vilans vardag.

(Origokiosken, Origogatan, Karim Khalid och hans vänner är påhittade namn. Händelserna är dock autentiska och allt hände i Halmstad den 3 juli 2019 mellan klockan 13 – 13.30. Med ”Google Translate” kan svenska översättas till alla andra språk i världen till exempel arabiska. ”Bialtabe ‘iinah mudahash” = Visst är väl det fantastiskt)

Ock tänk
den är just Din
Ljuset som i morse vaknade
och lyste upp staden som en båge vid Din säng
Månen som log under natten
vakade över Dig
Ock, visst hörde vi
fåglar som sjöng på parad

Idag är Din dag
solen lyser bara om Dig
Ock se
hur träden vänder sin krona mot Dig
allt annat på Jorden som bara ler

Idag är Din dag
Sträck upp!
Känn alla tankar som sänds Dig i detta nu
De nära och kära
här och där
som idag vill ge tillbaka en del
av det Du var dag ger
till Oss

Idag är Din dag
men också min
för att jag får dela den
i samma värld som Din