”Jag är ingen skurk”

(Telefonen ringer)Hej Sven! Det, är Caroline från Mystery!
”Hej Caroline!”
”Jo, Sven du har ju gjort många olika uppdrag för Oss. Nu undrar vi om du kan tänka dig att arbeta som observatör på ombud i Halland som jobbar med s.k ”Moneytransfers”.
”Vad innebär det i så fall Caroline?”
”En uppdragsgivare vill ha hjälp att via en checklista intervjua sina ombud om en del av de rutiner som gäller för att sända pengar från ett land till ett annat. Samt hur de agerar om de misstänker att en kund ägnar sig åt penningtvätt. Du agerar denna gång inte som en ”mystery” utan bokar en tid med ombudet som du sen träffar på överenskommen tid i dennes butik.”
”Det låter spännande Caroline.”
”Bra Sven, då bokar jag in tre ombud som du får uppdrag på. Det är i Halmstad, Varberg och Kungsbacka. Arvodet är 60 Euro + milersättning per ombud. Du får kompletta instruktioner i uppdragsbeskrivningen. Rapporteringen sker i Baidata på engelska.”
”Tack, Caroline. Jag fixar detta.”
”Tack, Sven då önskar jag dig en riktigt fin dag och om du har frågor så ringer du till mig.”
”Det ska jag göra. Önskar dig också en fin dag Caroline.”
Det var inledningen till besöket med Karim Khalid på Origokiosken i Halmstad klockan 13, en onsdag i början av juli. 30 minuters bilresa för att sen finna en ledig parkering i centrala Halmstad klockan 13 under turistsäsong handlade om tur. Jag hade tur, bara 2 minuters gångväg från parkerad bil till Origokiosken på Origogatan 23 C. Ser strax butiken på 23 C. Reklamflaggor som vajar från fasaden och en GB-clown på marken utanför ingången. En av flaggorna signalerar om ”Moneytransfer”. Själva butikens ingång ser vid första ögonkastet ut som ett stort gult hål i väggen med ett gallrat fönster på varje sida om ”hålet”. Enkelt och tydligt med det generösa öppethållandet stripat i fönstren; Måndag – Torsdag samt söndag 10 – 22. Fredagar – Lördagar längre öppet, 10 – 24. Genom de gallrade fönstren ser jag dunkelt, staplade OLW chipskartonger, en glassfrys och en läskkyl.

Sortimentet verkar lika enkelt som butikens layout; cigaretter, snus, godis, chips, telefonkort och sen egentligen inget mer utöver det att butiken också kan göra penningtransaktioner till jordens alla länder. Ingen spelverksamhet och inga tidningar verkar heller tillhandahållas kunderna på Origokiosken.
Origokiosken har ett förstklassigt centralt ”step-in-läge” som med sitt gula sken likt trafiksignalens ”vänta, stig på” ber förbipasserande att komma in och förse sig med något läskande, något att röka eller gågodis. Ser framför mig ungdomar som i klungor om 3-4-5 passerar Origokiosken på fredagar och lördagar mellan klockan 21–24 steppandes glatt in för att förse sig med något upplyftande inför fortsättningen på kvällen/natten.
Går så uppför en kort stentrappa in i butiken. Rakt fram bakom en disk ser jag det jag uppfattar som ägaren; Karim. Han är inramad av en fond av godis, cigaretter och läsk. Ovanför honom två ljusramar med reklam för Camel-cigaretter.
Bredvid Karim sitter två kunder på stolar och samspråkar med varandra.
Jag går fram och frågar: ”Karim”?
”Hej, ja det är jag som är Karim och du måste vara Sven?”
”Ja, det är jag som är Sven”, svarar jag.
”Välkommen Sven. Låt mig presentera Adi och Bosse för dig.”
De bägge personerna som satt på stolarna reser sig och presenterar sig och jag hälsar på dem med att ta dem i hand och sedan Karim.
”Vad kan jag göra för dig Sven?” frågar Karim.
”Som jag berättade för dig i telefon hjälper jag Moneytransfer med en revision på sina ombud.”
”Ja, men vad betyder det Sven? Varför kollar du mig?”
”Det är ingen som kollar just dig Karim, alla ombud för Moneytransfer får besök denna vecka för en revision.”
”Men Sven, det kan inte vara sant. Du kan inte kolla alla i Sverige denna veckan. Det är över 100 stycken i hela Sverige. Det kan du inte göra Sven.”
”Det är inte bara jag, Karim som besöker dig och dina kolleger, vi är flera stycken revisorer som är ute och besöker ombuden.”
”Är jag en skurk Sven? Jag är ingen skurk ska du veta.”
”Nej, Karim du är ingen skurk. Det är det ingen som tror heller. Mitt besök är bara ett rutinbesök och jag kommer att ställa några frågor till dig.”
”Vänta lite Sven.”
Karim tar upp sin mobiltelefon, ber med handen mig att backa lite bak i butiken medan han ringer ett telefonsamtal.
”Marhabaan Habib! Ealayk musaeidati. Ladaya rajul huna la ‘afham ma yuridu. Hal yumkinuk musaeadatay?” Hör jag Karim säga.
Karim vinkar mig till sig och säger:
”Vill du prata med min revisor Habib, Sven?”
Jag tar mobilen och ser att det står ”Habib” på mobilen.
”Hej Habib! Jag heter Sven och jag är utsänd från Moneytransfer för att göra en kort revision på Origokiosken.”
”Nej, Sven, det kan du inte göra. Det är jag som gör revision på Origokiosken.”
”Ja, det gör du Habib, men det är inte en revision som du brukar göra som jag ska göra. Jag ska bara ställa några frågor till Kamir och be honom att underteckna ett intyg att han förstått de instruktioner han fått från Moneytransfer.”
”Ok Sven. Ge Kamir telefonen igen”, säger Habib.
Jag ger mobilen tillbaka till Kamir och hör honom säga:
”Hubyba! Ana ealaa thiqat ‘anak sawf tusaeidni. Sa’atasil bik ‘iidha kan shay’ la ‘afahamh”.
Kamir tittar på mig och säger att han ska svara på alla frågor jag har. Men om det inte är något han förstår så ringer han upp Habib igen.
”Självklart ska du ringa Habib igen om det är något du inte förstår Karim”, svarar jag. ”Kan jag få sätta mig så jag kan ta alla uppgifter?”
”Adi och Bosse, kan ni lämna mig och Sven ifred en stund? Vi har affärer vi måste gå igenom”, säger Karim.
Bosse reser sig från stolen. Han har käpp, jag bedömer honom som c: a 80+ och kan knappt resa sig upp från plaststolen. Karim hjälper honom upp och Adi, som verkar vara i knappt 30-årsåldern hjälper Bosse ut från butiken och nerför den lilla trappan.
”Dom kommer varje dag Sven. Dom är mina vänner. Bosse har jag känt i 8 år. Han fick en stroke förra året och kommer bara in för att sitta och vara med i livet. Adi är som en son för mig. Hans far, som jag känner sen barndomen har åkt tillbaka till Irak. Adis mamma bor något kvarter härifrån. Dom är båda fina människor. Jag hjälper dom så gott jag kan.”
Karim bjuder mig att sitta på plaststolen Bosse nyss suttit på bredvid kassan i den lilla butiken.
Så ber jag Karim om de kompletta adressuppgifterna, ägarförhållandet, mailadressen, telefonnumret etc, etc.
Frågorna är inte så många. Det är faktauppgifter som Moneytransfer vill uppdatera om sina ombud. Sen vill de ha information om vad ombuden, inklusive Karim gör, om de misstänker penningtvätt. Under hela intervjusessionen vimlar det av kunder till och från i och utanför den lilla butiken.
”Kari, Kari, är det bra?” hör jag någon som passerar säga.
” Ja, ja det är bara bra min vän”, svarar Karim.
Intervjun med frågor och faktainsamling som normalt skulle tagit 10 minuter tar 30 minuter.
Det är fascinerande för mig att sitta bakom disk på en enkel stol och se alla Karims kunder som passerar eller kommer in i Origokiosken denna halvtimme.
”As-Salamu alaykum” (Frid vare över dig), Karim, hör jag en förbipasserande kund säga.
”Wa alaykum as-salam” (Frid vare över dig också), hör jag Karim säga.
Vi går vidare i min frågelista från Moneytransfer.
”Vem mer än du Karim, har rättighet och fått utbildning att sända pengar från din butik?”
”Det är bara jag Sven.”
”Är det bara du Karim? Men du har ju öppet till 22 på vardagar och söndagar och till 24 på fredag-lördag. Sitter du här själv nästan 90 timmar per vecka?”
”Ja, Sven det är bara jag i butiken och alltid.”
”Men har du inte familj Karim? Är du aldrig hemma?” frågar jag.
”Jag är hemma Sven. Detta är mitt hem sedan 8 år tillbaka. Mina kunder är min familj.”
”Så du har suttit här i 8 år, nittio timmar per vecka?”
”Ja, Sven jag bor i en liten lägenhet här ovanför butiken.”
”Men fru och barn, Karim?”
”Fråga inte om min familj Sven, jag saknar dem och jag gråter bara vid tanken.”
Så jag frågar naturligtvis inte mer om Karims familj. Men olika scenario spelar plötsligt upp sig i mitt huvud vad som kan ha hänt Karims familj. Frågorna jag har till Karim är slut.
”Tack Karim för att jag fick låna din tid”, säger jag. ”Nu har jag inte fler frågor.”
”Tack själv Sven. Innan du går. Vill du ha lite kaffe?”
”Nej tack, Karim. Jag måste iväg.”
”Du är min vän nu Sven och från min kultur måste man bjuda en vän på något innan han går.”
”Det är snällt Karim, men jag vill i så fall betala”, säger jag.
”Du ska inte betala Sven, vad vill du ha?”
”Då tar jag en Loka på burk, Karim.”
”Varsågod Sven. Ta en Loka från kylen.”
Jag tar en Loka från kylen, tar Karim i hand, tackar å det varmaste och vandrar vidare till min parkerade bil. Karim har ytterligare 60 timmar kvar att jobba innan arbetsveckan är slut. Sen lite vila och därefter ny 90-timmars-vecka. Själv ska jag bara köra hem till Falkenberg. Rapportera mitt uppdrag i Baidata och sen väntar vilans vardag.

(Origokiosken, Origogatan, Karim Khalid och hans vänner är påhittade namn. Händelserna är dock autentiska och allt hände i Halmstad den 3 juli 2019 mellan klockan 13 – 13.30. Med ”Google Translate” kan svenska översättas till alla andra språk i världen till exempel arabiska. ”Bialtabe ‘iinah mudahash” = Visst är väl det fantastiskt)

En reaktion till “”Jag är ingen skurk”

  1. Du är suverän på att fånga, zooma och få fokus på små vardagsföreteelser, sånt som lätt går oss andra förbi. Och du beskriver dem på ditt varma, inkännande sätt. Det här var ett ”samhällsreportage” som heter duga, och så fick jag mer förklarat om hur dina uppdrag kan se ut. Intressant det också. /Ronny

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s