————————————————————————–
Vem är Simon Hammar? Simon Hammar är en privatdetektiv med kontor på Kaptensgatan 14 i centrala Malmö. Tillsammans med sin hund Alice tar han sig an uppdrag inom ramen för affärsidén som lyder:
”Alla ärenden av moralisk eller monetär bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.”
Tidigare drev Simon en klockaffär i Malmö: ”Klock-Gustaf”, men sålde verksamheten när han gick i pension. På inrådan från sin gode vän Osman, som driver ”Bykrogen” i närheten där Simon bor, startade han upp sin verksamhet för lite mer än ett år sedan. Simon har haft några uppdrag förut som är beskrivna i tidigare blogginlägg.
…………………………………………………………………………………………………………….
Det är början av november, år 2020. Pandemin härjar som aldrig förr i Malmö. Efter att Simon hade blivit smittad av Covid-19, på en fest gode vännen Osman arrangerat på sin restaurang, fick han stänga ner detektivbyrån en hel månad. Men nu var Simon och Alice tillbaka på kontoret igen. Simon var skeptisk till att de skulle få fler uppdrag under året.
”Ja, du Alice” säger Simon till sin hund, ”tror du vi får fler kunder i år? Nu har vi haft stängt en hel månad. Jag undrar om någon kommer ihåg vad vi gör?”
Alice svarar med att vifta på svansen och med kroppsspråket antyda att det inte finns någon anledning att vara orolig.
Klockan börjar närma sig 17 när det plötsligt ringer på dörren. Alice ger ett kort skall och går viftandes med svansen fram till entrédörren. Simon öppnar och ser en ung kvinna som vill göra visit. Kvinnan bär en exklusiv kappa som han låter hänga på en galge i vestibulen. Han skymtar märket Mulberry i kappfodret när han trär hennes kappa på galgen. Med en gest ber han kvinnan att slå sig ner i klientfåtöljen på hans kontor. Kvinnan kan vara i 20–25-årsåldern. Är smal som en mannekäng med ett asiatiskt utseende. Hon verkar ganska lång och har ett kortklippt mörkt hår med en pageliknande frisyr. Ansiktet och hennes kroppsspråk verkar helt neutralt, men ett spår av sorg och förstämning går ändå skönja i henne innan hon sätter sig ner.
Den unga kvinnan tar sen direkt till orda när hon distinkt vänder sig till Simon.
”Jag heter Li Sjöström. Jag är sedan ett år änka efter Frank Sjöström som ni kanske har hört talas om?” Men Simon skakar på huvudet.
”Min man var en känd redare som ägde Sjöström-linjen som trafikerar Köpenhamn-Oslo-Aberdeen. Jag ärvde rederiet, men sålde det när arvskiftet efter Frank blev klar. Jag är ingen affärskvinna och ville inte att Franks rederi skulle förfalla under min okunniga ledning. Frank och jag gifte oss för tre år sedan. Jag var bara 19 år och Frank var då 72 år. Det är en stor åldersskillnad, men för mig var han ung, vital och vacker. Vi älskade verkligen varandra fastän olyckskorpar ständigt kraxade om motsatsen i skvallerpressen. Så hände det som inte fick hända, det som kraschade mitt liv. Frank gick bort efter en kort tids sjukdom. Han fick blodcancer och förloppet gick snabbt på bara några veckor.”
”Jag beklagar din sorg” säger Simon empatiskt när han ser att Li kommit i mörka tankar och tystnat.
”Tack, Simon. Sorgen tar aldrig farväl den tar bara en paus då och då. Jag har kommit hit idag för att be dig om en speciell tjänst”
”Då hoppas jag att jag kan hjälpa dig” svarar Simon. ”Vad kan jag göra för dig Li?”
”Min man och jag hade ett kort och intensivt liv. Vi var ständigt på språng och hann med många resor till jordens alla hörn. Men innerligast hade vi det när bara vi båda var hemma tillsammans. Frank och jag hade letat efter och sen funnit ett underbart hus på ön Ven utanför Landskrona. Det är ett litet hus på runt 80 kvadratmeter med en magiskt vacker utsikt över Öresund. Vår egentliga bostad ligger i Aberdeen i Skottland. I ett hus som Frank ärvde tillsammans med rederilinjen efter sin far. Men det var huset på Ven som blev vårt gemensamma paradis. Här hade vi våra finaste stunder under de få år vi fick tillsammans. Ägaren till huset tog alla möbler med sig efter försäljningen förutom en chiffonjé som Frank blev förälskad i och bjöd ägaren ett överbud på. Han älskade att sitta där och skriva brev med gåspenna och bläck till sina få men kära vänner. Han var löjligt förtjust i att skriva breven med gammal snirklig skrivstil och använda ålderdomliga uttryck som han fann i äldre böcker eller googlade fram. En sådan mening kunde till exempel vara för skökones umgänge skuld är hvarken slagen eller dragen. Den kommer jag särskilt ihåg. Den skrattade Frank ofta åt när han berättat att han skrivit ner i ett brev”
”Vad betyder den meningen?” frågar Simon
”Han ironiserade ofta i sina handskrivna brev om skvallerpressen som hävdade att jag var honom otrogen. Uttrycket är ålderdomlig svenska, att otrogenheten är något som inte kan bekräftas.” Li, pausar och får tårar i ögonen av minnet. ”Aldrig, aldrig, inte ens i tanken skulle jag kunna vara otrogen mot Frank”
”Det sista året vi fick tillsammans, i vårt hus på Ven, berättade Frank att han skrivit ett speciellt brev just till mig. Att det brevet skulle jag läsa efter att han en dag gått bort”
”Upplevde du att han var sjuk och kände på sig att han inte hade lång tid kvar?”
”Nej, verkligen inte. Jag brukade skoja med Frank och säga att det brevet kommer jag att läsa när jag är en gammal gumma och när Frank börjar likna den gamle trollkarlen i Harry Potter. När den tiden kommer, sa jag till Frank, hade både han och jag glömt att det brevet någonsin funnits”
”Vad hände med brevet? Läste du det efter att han gått bort?”
”Nej, Simon. Det är därför jag är här idag. Brevet är försvunnet”
”Var tror du brevet finns och när såg du det senast?”
”Frank berättade för mig mer än en gång att brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén. En gång visade han mig själv att brevet låg där men jag tittade aldrig någon gång sen efter kuvertet med brevet. Jag var i kärlekens rus, min Frank var odödlig och för mig evigt levande. Några veckor efter Franks bortgång letade jag efter brevet, men det var försvunnet. Inte heller fanns det i någon annan låda på chiffonjén.
”Kan det finnas ett lönnfack?” undrar Simon.
”Nej, så avancerad är inte chiffonjén Frank köpte. Det är enkla och tunna trälådor i den. Tror att om jag sålt den på en auktion hade den ropats ut för 500 kronor. Men Frank älskade och tog den som sin egen ögonsten från allra första början”
”Tack för förtroendet Li, jag tar mig gärna an uppdraget och försöker leta fram brevet Frank ville att du skulle ha. Har du någon teori om varför brevet försvunnit?”
”Tro mig Simon, jag har vänt ut och in på alla anledningar om det här brevet. Men jag kommer ingenstans. Tror inte jag får riktig lättnad i mitt hjärta och sorg efter Frank förrän brevet kommit fram. Jag vill veta vad han skrev till mig. Varför var det brevet så viktigt för mig att läsa efter hans död?”
”Hur träffades du och Frank?”
”Jag var på en möhippa på båten från Köpenhamn till Aberdeen. Jag var längst kvar av tjejerna på efterfesten och satt till slut helt ensam i baren efter att alla andra gått och lagt sig. När jag sitter där i mina tankar ser jag en lång man med silvergrått hår och intensiva blå ögon komma fram till mig. Han verkar trevlig så jag anmodar honom att sitta bredvid mig på stolen. Vi pratar i flera timmar. Han är så artig och välartikulerad. Jag minns också så gott han doftar. Det är en drömskt sensuell doft som utstrålar från honom. Runt hela sitt jag är han en sann och kärleksfull gentleman. Varje mening från hans mun är så levande och glädjefylld så jag känner redan efter en liten stund att det här är mannen jag väntat på i mitt liv. För att inte tala om vilken karisma han har, det fullkomligt strålar runt hela hans väsen. Han lyser upp sin omgivning var han än går i världen med sin magnifika karismatiska utstrålning. Från den stunden, på båten, i de ögonblicken, är vi oskiljaktiga”
Li tar fram ett fotografi från plånboken i väskan.
”Här Simon, här ser du Frank. Min stora kärlek i livet” Simon tittar på fotografiet och tänker att mannen på bilden ser yngre ut än de drygt 72 år han bör vara på bilden. Han ser välklädd och elegant ut. Hela hans approach andas framgång och lycka. Han verkar vara i fin form och på något sätt förstår Simon vad Li föll för hos Frank.
”Hade du och Frank några barn tillsammans eller Frank, innan han träffade dig?”
”Nej, tyvärr fick vi inga barn tillsammans. Jag ville men Frank tyckte han var för gammal i just det avseendet. Frank hade inga andra barn heller. Jag blev ensam arvinge efter det Frank lämnade efter sig.”
”I morgon, Li, börjar jag mina efterforskningar. Jag skulle behöva komma ut till huset på Ven. Jag antar att chiffonjén är kvar där?”
”Ja, Simon. Jag har inte själv varit i huset sen i mars månad. Det känns så spöklikt och tomt där utan Franks närvaro. Ingenting är rubbat i huset. Allt står kvar precis som när jag och Frank var där senast. Du ska få nyckeln till huset av mig. Det är ingen som har tillgång till huset mer än jag och nu du. Trädgården utanför lejer jag en lokal trädgårdsmästare att sköta. Men han har inte nyckel eller tillträde till själva huset. Adressen är Kyrkvägen 66 på Ven. Som du säkert vet går det en färja från Landskrona till Ven. Men den går inte så ofta, så du får googla på Ventrafiken för att hitta en lämplig avgång. Det går bra att sova över också, men då får jag be dig använda soffan i vardagsrummet. Jag har satt termostaten på 15 grader i huset så det går att bo där även nu. Skruva upp termostaten när du kommer in så blir det snart ganska behaglig temperatur. Dessutom är det ju varmt för årstiden.”
”Undrar du över mitt arvode och vad jag debiterar för mina tjänster Li?”
”Nej, det gör jag inte Simon. Jag har gjort lite efterforskningar på dig och du verkar vara en seriös och envis privatdetektiv. Sätt på taxametern från och med nu och leta fram brevet. Skulle du inte lyckas ersätter jag dig självklart ändå med all den tid du har lagt ner”
”Tack Li. Gör det något om jag tar med min hund Alice till huset på Ven?”
”Inte alls Simon. Du måste väl ha din partner med dig om du ska lösa även det här uppdraget” säger Li och visar för första gången upp ett leende sen hon kom in på kontoret. Här får du mitt visitkort med mitt privata telefonnummer där du kan nå mig när du behöver. Som du ser driver jag numera en egen modellagentur. En bransch jag känner mig mer hemma i än ett fartygsrederi” Simon tar kortet och ser en bild på Li på framsidan, klädd i samma kappa som nu hänger i vestibulen och på baksidan hennes företag; Li models. Här finns också Li:s mobilnummer angivet och en postadress.
Simon följer Li till entrén och hjälper artigt att hänga på henne kappan innan hon går ut. De coronahälsar varandra med armen som avsked innan Li försvinner ut i det nu ännu mörkare vimlet i Malmö.
”Ja, du Alice, nu fick vi lite att ta tag i. Undrar var brevet kan ha tagit vägen och vad det innehöll. Nu går vi hem. I morgon ska vi åka till Ven. Där har vi aldrig varit. Hoppas det mildra vädret håller i sig” Alice viftar glatt på svansen när hon ser att Simon verkar uppspelt.
Nästa morgon tar Simon och Alice Pågatåget till Landskrona. De stiger av vid tågstationen och spanar efter bussen som går till färjan mot Ven. Bussen står utanför och ska precis gå. Några minuter senare är de vid färjeterminalen på Skeppsbron i Landskrona. När färjan anlänt till Ven är Simons planering att ta bussen från Bäckviken, där färjan lägger och sen mot Kyrkbacken på andra sidan ön.
Färjan är större än vad Simon trodde och det är ganska många passagerare ombord, trots att det inte är säsong för turism på ön. Det är säkert många bofasta som pendlar från fastlandet till ön, gissar Simon. Väl på färjan trycker Simon ut en kopp kaffe från varuautomaten som finns ombord. Resan går fort men Simon hinner ändå njuta av de vackra vyer som finns att beskåda från färjans fönster ut mot Öresund. På ena sidan Danmark där han skönjer Köpenhamns konturer i fjärran och på den andra sidan vyn Sverige, där han bland annat ser färjorna från Helsingborg till Helsingör gå omlott. Alice ligger vid Simons fötter och slumrar tryggt. Simon ser sig om bland passagerarna ombord och ögonen fastnar på en man som sitter några bänkar bort. Det är något bekant med ansiktet som Simon inte riktigt kan ta på. Sen kommer han på att mannen ombord liknar Frank, som Simon minns ansiktsdragen på kortet som Li visade. Nu tittar ”Frankkopian” också på Simon. Han reser sig efter en stund och kommer fram och sätter sig på bänken mittemot.
”Hej, jag heter Per och jag ser att du har studerat mig en tid. Har vi setts förut? Jag känner de flesta bofasta på Ven men dig har jag inte sett förut. Är du någon jag kan ha glömt bort genom livets gång?”
”Hej, Per. Jag heter Simon och vid mina fötter ligger min hund Alice. Nej, jag tror inte att vi har träffats tidigare. Du bara påminner mig om en man jag såg på ett fotografi igår. Du känner säkert till honom, han heter Frank Sjöström och har ett sommarhus på Ven tillsammans med sin hustru Li. Frank lever inte längre, men Li har kvar huset”
”Jodå, jag har hört vem Frank och Li är. De var ofta gäster på krogen jag numera äger har jag fått berättats från den tidigare ägaren.
Själv har jag aldrig träffat Frank och Li eftersom jag tog över krogen vid tiden efter Franks död. Men hela ön berättar ständigt anekdoter om de båda kändisarna. Min krog heter Mates Krog och ligger inte så långt ifrån Frank och Li:s hus. Du är den förste jag hört som kopplat ihop mitt utseende med Franks. Vad jag förstår skiljer det minst 10 år mellan oss också. Till min fördel” skrattar Per. Vad för dig och din hund till vår vackra Ven-ö?”
”Li har kontaktat mig för ett uppdrag. Vi ska ta oss till deras hus och se om jag vi kan hjälpa henne där. Jag är pensionär men jobbar som privatdetektiv i Malmö. Av den anledningen är jag och Alice på väg till deras hus på Ven”
”Från färjeläget till deras hus är det cirka 3 kilometer”. Jag skjutsar gärna dig och Alice till huset om ni vill. Jag har bilen strax intill färjeläget. Min krog ligger också bara 500 meter från dit ni ska. Så det blir ingen större omväg för mig. Sen hoppas jag naturligtvis att min biltjänst ska göra att jag får se er som matgäster på krogen.
”Tack, Per. Vi tar gärna emot skjuts och naturligtvis kommer vi och äter på din krog senare också.
Simon som aldrig tidigare varit på Ven förundras omedelbart över det vidunderligt vackra landskapet han ser från bilfönstret. Han ser en skånsk idyll med många åkrar och pittoreska små hus med perfekta trädgårdar. Här och var finns det även hus med vasstak, helt fantastiskt! Det finns både en bykänsla och bördiga åkrar med öppna landskap. Utöver det en förtrollande kustremsa med branta sluttningar. Den närmaste jämförelsen Simon kan göra är att Ven så här långt ser ut att vara en blandning av Skagen, med dess unika ljus, och Österlen med dess skiftande natur. Det är lätt att förstå varför mängder av turister dras till Ven när det är säsong. ”Varför har jag inte besökt Ven, denna vackra ö, förut?” Tänker Frank hänförd av vyerna längs bilfärden.
Simon och Alice blir avsläppta av Per vid Franks och Li:s sommarhus på Kyrkovägen 66. Huset ligger en liten bit ner från den stora vägen. För att vara ett boende för en miljardär med fru ser det inte alls så lyxigt som schablonen vill levandegöra för honom. Men den fria utsikten mot Öresund är absolut bedårande även om en dov, dunkel dimma börjar dra in till Ven nu från Öresund. När de båda närmar sig huset och Simon ska sätta nyckeln i låset känner han att dörren är inte är låst. Dörren har dessutom två lås. Ett vanligt lås och ett sjutillhållarlås. Det syns markanta märken runt de båda dörrlåsen också vilket tyder på att dörren möjligtvis har dyrkats upp. ”Kan Li, verkligen ha glömt att låsa dörren?” tänker Simon. Alice morrar när de går in i huset.
”Vad är det Alice? Vad känner du?”
Simon släpper lös Alice och hon går och sniffar runt chiffonjén som står vid väggen nästan mitt i rummet. Sen vänder hon tillbaka till Simon som för att säga ”någon har varit där borta”. Då Simon aldrig varit i huset ser han inte om något verkar konstigt. Allt verkar till synes som det ska vara. Inga utdragna lådor eller något främmande som ligger på golvet. Han går in i sovrummet och ser en stor dubbelsäng med en svag stjärnhimmel ovanför sängen som lyses upp när han tänder ljuset. Slutligen går han in i köket och även här verkar allt till synes vara intakt. Allt verkar vara orört varthän han går. Det finns även ett litet gästrum i huset som Simon synar. Där finns bara en säng och en stor byrå. Även dessa lådor verkar opåverkade av någon främmande gäst. Han återvänder till vardagsrummet som förutom chiffonjén där Alice sniffade runt har en stor soffa med en tjock pläd mitt i rummet. ”Min sovplats för natten”, tänker Simon. På chiffonjén finns några inramade fotografier. Det ena på Li och Frank i bröllopsskrud och det andra huvudet på två män som verkar vara tvillingar med sminkade vita ansikten likt clowner. Den ene är konstlat glad på bilden och den andre lika konstlat sur. Simon känner igen Frank på fotot som den konstlat glade. ”Har Frank en tvillingbror?” undrar Simon samtidigt som han tar fram mobilen för att ringa till Li.
”Hej Li, det är Simon. Nu är jag i ert hus på Ven. Det verkar som du har haft inbrott i huset. Dörren stod olåst trots att det finns två separata lås på dörren. Har du någon förklaring på det?”
”Ojdå, nej, det har jag inte Simon. Jag är inte så ofta i huset på Ven så jag känner alltid både en, två och gärna tre gånger om dörren är låst innan jag reser hem. Då verkar det som det har varit inbrott. Kan du se om något är stulet?”
”Jag har inte varit här tidigare så jag kan inte se om något har försvunnit. Har du något av värde i huset och vad är det i så fall?”
”Nej, Simon, jag har ingenting av något större värde i huset. Frank älskade att ha lyx omkring sig i vårt hus på Aberdeen och lika enkelt nästan motsatsen på Ven. Det mesta vi köpte var på auktion eller secondhand förutom den stora sängen med stjärnhimlen som en elektriker på ön monterade ovanför sängen. Även Tv:n är begagnad och har ett ringa värde. Den tittade vi, som du förstår, nästan aldrig på när vi var där. Inte heller har vi någon sprit eller annan alkohol hemma som kan vara intressant att stjäla. Oftast gick vi ut och åt och drack när vi var på Ven. Smycken och kläder jag hade där när Frank levde har jag tagit hem”
”Jag ser ett kort med två män på ett fotografi, varav Frank är den ene, som sminkat sig vita i ansiktet. Har Frank en tvillingbror?”
”Ja, Frank har en tvillingbror. Han bor enligt vad Frank sa i Australien. När Franks far dog hade han testamenterat hela rederiet och huset i Aberdeen till Frank. Petter, som hans tvillingbror heter, fick istället en stor summa pengar i arv. En penningsumma så stor att han utan vidare kan leva på det resten av sitt liv utan att behöva arbeta mer för sin försörjning. Frank var den driftige av de båda bröderna. Petter var den sprallige och levnadsglade. Men även duktig på att laga förstklassig mat och med en stor kunskap om exklusiva viner. Han hade aldrig kunnat driva vidare faderns rederi, vilket Frank och Petters far förstod. Därför föll arvslotterna som de gjorde. I samband med att testamentet lästes upp för de båda bröderna avslutades också vänskapen dem emellan. Petter skyllde Frank för att ha lobbat sin far att skriva testamentet som han gjorde vilket Frank förnekade. Petter tyckte sig vara förfördelad med att inte få lika mycket som Frank på sin arvslott. De såg aldrig varandra efter den tvisten. Petter var inte med på vårt bröllop, inte heller var han på Franks begravning. Själv har jag aldrig träffat honom, bara sett honom på bild. Men vad Frank berättat hade de roligt och trivsamt tillsammans varje gång de träffades ända fram till arvskiftet. Frank ville minnas sin bror som på kortet du ser. En glad gamäng.”
”Då förstår jag” säger Simon. ”Jag har en idé att jag tar bilder på hur det ser ut i de olika rummen och skickar till dig. Sen kan du berätta om det är något som saknas på bilderna. Verkar det Ok?”
”Bra idé, Simon. Jag har ett ganska bra minne på var sakerna ska stå i vårt hus. Dessutom hade vi inte överpyntat med saker där. Det mesta som fanns i huset var prylar som Frank ropat in på auktion eller köpt på loppmarknad. Frank var noga med att allt som köptes till huset skulle köpas på Ven. Karman blev bättre om allt som fanns i huset hade en lokal förankring på något sätt, ansåg han. Så sänd mig gärna bilder så tror jag att jag ser om något fattas.”
Simon går sedan runt i huset och tar bilder i varenda vrå. Totalt blir det 20 bilder som han sedan vidarebefordrar till Li via mobilen. Redan 10 minuter efter att han sänt sista bilden ringer Li. ”Tack för bilderna Simon. Jag ser omedelbart på bilden du tagit på teven i vardagsrummet något som saknas. Det är en så kallad kinesisk vas som Frank ropade in på auktion för 100 kronor. Vasen är fin och Frank trodde att det var en vas från Ming-dynastin värd flera tusen kronor. Men när Frank fick värderat vasen var den tillverkad i Rumänien och var en vanlig Kina-kopia gjord i flera tusen exemplar. Han som gjorde värderingen uppskattade värdet till max 200 kronor och tyckte att Frank ändå gjort ett fynd eftersom värdet var det dubbla mot vad Frank ropade in vasen för. Jag ser ingenting annat som saknas på de bilder du sänt mig”
”Så någon har brutit sig in för att stjäla en vas, värd 200 kronor?”
”Förmodligen tror tjuven att vasen är värd betydligt mer, precis som Frank en gång trodde. Sen som jag sa till dig i övrigt finns det inga värdeföremål i huset. Tjock-teven, där vasen stod, kan möjligtvis vara värd 500 kronor”
”Tack Li. Då vet jag det. Ikväll tänkte jag och Alice äta på Mates Krog. Krogägaren sa att du och Frank ofta var där och åt. Men han hade aldrig träffat er själva eftersom han tog över krogen för ett år sedan.”
”Jo, det stämmer att jag och Frank ofta var på Fassans Krog som den hette på den tiden. Ägaren hade emellertid svårt att få verksamheten att gå runt och sista gången vi var där hörde vi att han skulle sälja verksamheten. Den som skulle ta över hade enligt ryktet drivit en restaurang i Australien men var svensk medborgare och ville avsluta sina aktiva dagar i Sverige. Frank och jag träffade honom aldrig och själv har jag aldrig varit på Mates Krog eller Fassans Krog som jag känner den som.”
”Tack Li. Jag håller dig informerad om jag vet något mer i våra efterforskningar. Det som nu är intressant är om stölden av vasen och brevet som försvunnit har ett samband”
”Tack, Simon jag känner på mig att om någon ska lösa det är det du. Ha det så bra på Ven och smaklig spis på krogen”
”Det ska vi ha. Jag återkommer. Tack för din helhjärtade support”, varpå Simon stänger av mobilen.
Klockan närmar sig 16 och Simon går mot soffan. Han lägger sig ner och tar pläden om sig för en kort vila.
”Nu tar vi en kort siesta Alice. Det har varit en upplevelserik dag och säkert kommer det mer framöver” Varpå Simon med Alice bredvid sig på golvet faller in i sömnens rike.
Mitt i en dröm där Simon är ute på sjön och ror en eka, vaknar han abrupt av att höra Alice skälla. Alice står vid dörren och han hör också att någon är på väg att dra ner dörrhandtaget. Men allt upphör då Alice står vid dörren och skäller. Simon far upp från soffan och springer mot entrédörren som han snabbt öppnar upp. Det har börjat skymma i kvällen men han hinner se en figur som med snabba steg flyr bort från huset. Personen Simon ser fly ut verkar inte vara fullvuxen, mer en kort, gänglig tonåring som springer med snabba steg. Uppenbarligen skrämd av Alice skällande. Simon anar att det är tjuven som vänt tillbaka för att hämta mer stöldgods eller för att leta vidare efter något. ”Är det brevet som försvunnit, tjuven letar efter?” Tänker Simon.
”Nu Alice”, säger Simon medan han tar på sig jackan, ”Nu spårar vi tjuven som var här alldeles nyss. Kan du nosa upp vilken riktning tjuven tog?”
Alice nosar och tar med Simon distinkt i en riktning. Simon har inget koppel på Alice utan låter henne fritt nosa fram flyktvägen. I riktning mot Kyrkbacken springer Alice iväg med bestämda steg. Redan efter cirka tre minuter och ungefär 300 meter från där de bor stannar Alice. Spåren leder mot ett litet hus nerför en backe. Simon ser att det är tänt i det lilla huset, men beslutar att efterforska mer nästa dag när det är ljust. ”Huset står ju kvar”, tänker Simon, och den som bor i huset har med all säkerhet varit utanför vår dörr. Inte heller är det troligt att den möjlige tjuven i huset återvänder i kväll efter att ha blivit skrämd av Alice skällande.
”Bra Alice! Nu vet vi var tjuven bor. I morgon ska vi ta ett snack med honom eller henne som bor där om en vas och ett försvunnet brev. Men nu är jag hungrig så nu vi beger oss till Mates Krog och äter gott”
Alice viftar glatt på svansen för att bekräfta att hon också ser fram emot något gott att äta.
Simon och Alice går till krogen från där de är. 10 minuter senare står de utanför. Utvändigt är det en vitrappad fasad med röda stuprör som fångar blicken innan de går in genom dörrarna. Synligt är det inga andra gäster när de anländer strax efter klockan 18. Det första Simon hör när han kommer in på krogen är en bekant låt. Det tar lite tid innan han känner igen den men sen hör han att det är ”You´re the voice” med John Farnham från Australien. Själva miljön interiört andas tropikerna, Kuba och medelhavet om vartannat. Det hänger flätade korgar i taket i olika storlekar och längd som är fyllda med gröna, ringlande växter. Bord och stolar är i mörkbrun rotting och ljuset i restaurangen går i brandgula toner. Precis som på de många restauranger han en gång i tiden besökte när han var i Key West, Florida under en semesterresa. Knappt hinner Simon och Alice komma in på krogen förrän de hör en välbekant röst:
”Välkomna Simon och Alice. Så trevligt att ni vill äta på min krog. Önskar ni något att dricka innan maten?”
”Tack, Per, Riktigt roligt att vara här på din krog. Alice vill nog ha lite vatten i en skål till att börja med. För min egen del får du gärna rekommendera en fördrink.
”Då rekommenderar jag dig Vens stolthet: Spirit of Hven Organic Navy Strength Gin. Som är ett unikt destillat skapat från grunden här på vår ö. Denna underbara dryck bär på flera hundra års anor, dessutom anpassad till modern dryckeskultur med nutidens förfinade smaklökar. En fyra av den tillsammans med en Tonic Water för dig närmare till det förlovade landet du drömmer att få leva i”
”Tack Per, den tar jag gärna och provar. Vad rekommenderar du till huvudrätt?”
”Självklart rekommenderar jag dig Spaghetti Vehnetiane, krogens paradrätt. Tack vare Vens vädermässigt gynnsamma läge kan Ven stoltsera med Europas nordligaste odlingar av durumvete som bland annat blir till den bästa pasta du någonsin smakat. Till maten efter fördrinken rekommenderar jag dig att prova öl från öns egna nanobryggeri, Hvens bryggeri. Annars har vi en inte oansenlig vinkällare som jag kan rekommendera ett underbart vin ifrån till din pasta”
”Är pastan du rekommenderar något Alice också kan äta?”
”Min erfarenhet är att hundar kan äta det mesta. Men jag rekommenderar för Alice våra goda köttbullar med kött från gårdsnära bönder samt kokt potatis som vi plockar upp och tillagar från den egna odlingen utanför krogen”
”Underbart Per. Det låter riktigt gott. Det tar vi.”
”Jag kan tyvärr inte underhålla er i väntan på maten. Vi har lågsäsong och jag sköter både servering, kök och kassa själv”
Om restaurangen andades tropikerna och Kuba, så gick menyn på krogen i svensk och italiensk riktning tänker Simon efter att han beställt in mat till de båda.
Efter en halvtimme kommer Per ut från köket med beställningarna. Han sätter först ner ett fat köttbullar och potatis på golvet och en skål med vatten. ”Damerna först, har fått lära mig” skrattar Per och pekar på Alice för att sedan åter gå ut i köket. Sen hämtar han Simons pastabeställning tillsammans med en stor öl härtappad från Hvens Bryggeri.
Simon och Alice låter sig väl smaka på de goda maträtterna. När Alice ätit upp allt som serverats på tallriken viftar hon intensivt på svansen och tittar på Simon som i en undran ”Tror du jag kan få mer?”
”Älskade Alice”, säger Simon, ”mer än så här brukar du inte äta. Vi väntar att överfylla våra magar tills uppdraget är klart. Då ska vi fira med att du får dubbla matportioner med köttbullar nästa gång”
Alice tittar på Simon till synes förstående och viftar glatt med svansen. När båda ätit klart kommer Per fram till deras bord och frågar om maten smakade bra och allt varit till belåtenhet.
”Helt ärligt Per, det här är den godaste spaghetti jag ätit i hela mitt liv. Hur kan någon som kommer från Australien laga så här god spaghetti?”
”Jag tog över krogen för jag älskar Ven och jag fick nys att den här krogen var till salu. Alla populära rätter tillagade enligt tidigare ägarens recept behöll jag. Det enda jag ändrat är namnet på krogen. Tidigare hette den Fassans krog men jag ändrade till Mates Krog för att få lite av min egen prägel på det hela”
”Tack, Per. Då får vi be om notan. När vi är klara med uppdraget lovar vi att komma tillbaka. Då tror jag Alice vill ha två tallrikar av dina goda köttbullar också”
”Ni är alltid välkomna tillbaka. Jag hämtar kortmaskinen på en gång”
Simon och Alice vänder tillbaka till huset efter den goda middagen. Simon börjar efterforskningarna efter brevet omedelbart med att genomsöka chiffonjén noggrant. Han drar ut och vänder på varenda låda som är helt tomma. Utom i den sista lådan där han hittar ett reklamblad från Hvens Livs förra året. ”Välkomna till Hvens Livs, din godaste affär” lyder rubriken på flygbladet som innehåller traditionella varor som brukar annonseras före jul.
Han får en ingivelse att ringa till Li igen som omedelbart svarar.
”Hej Li. Nu har jag börjat leta efter brevet i huset. Det slår mig när jag letar igenom chiffonjén att den verkar vara helt tömd. Det fanns ingenting i lådorna som kan ha försvunnit i samband med inbrottet?”
”Nej, Simon. Chiffonjén ska också vara tömd på innehåll. Det var Franks lilla mancave och bara han hade saker i lådorna. Men efter hans bortgång tömde jag allting. Det blev för känsligt att se hans gåspennor, brevpapper och kuvert ligga framme. Möjligtvis kan det ligga ett flygblad i någon låda som jag hämtade hem förra julen. Jag fick en idé att fira julen själv där då. Men så blev det inte.”
”Vad exakt sa Frank om brevet? Var skulle du hitta det?”
”Frank sa att brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén. En gång öppnade han den lådan också och visade mig rent fysiskt var kuvertet med brev låg. Så jag har sett med egna ögon att brevet en gång låg där”
”Vet någon annan om att brevet låg där? Ni hade väl gäster ibland och Frank kanske nämnde det i något sammanhang?”
”När vi var inne i vårt hus var det alltid bara jag och Frank där. Det var vår privata sfär. På sommaren brukade vi ha ett stort sommarkalas där vi bjöd in alla våra grannar runt ön. Men det kalaset hade vi utomhus i ett stort partytält med catering från Fassans Krog. De dukade fram, serverade och dukade sen av och städade efter festen. Likaså hade vi en populär kräftskiva för våra egna vänner i mitten av augusti. Även då hjälpte våra vänner från krogen till och hjälpte oss med allting så vi bara kunde njuta och umgås på festen. Bägge gångerna hade vi huset låst. Vi hyrde bajamajor av det lite lyxigare slaget med handfat och speglar så våra gäster aldrig behövde komma in i huset. Vad jag vet så pratade aldrig Frank med någon om brevet. Det var ju skrivet till mig, så jag kan inte tänka mig att han talade med någon annan om det”
”Advokaten som gjorde bouppteckningen. Hade han eller hon hört talas om brevet?”
”Det var Franks mångårige advokatvän Ingvar Sjödin som gjorde bouppteckningen. På en direkt fråga från mig hade han aldrig hört talas om brevet.”
”Tack Li. Det verkar ju ändå som brevet måste finnas kvar i huset eftersom ingen annan vet om att det existerar. Jag fortsätter mina efterforskningar. Önskar dig en fortsatt fin kväll.”
”Tack, Simon. Jag är i Aberdeen nu. Här är ganska behagligt med 13 grader i luften och idag har det inte heller regnat som det annars brukar göra. Lycka till. Ska någon hitta brevet är det du.” Varpå Li avslutar samtalet.
Simon fortsätter genomforskningarna i huset. Vänder på stolar, tittar under mattor, ser om det finns lönnfack i golvet eller i taket. Synar madrassen i sovrummet och tittar i kuddfodren i soffan. Tittar i alla skåp och lådor i köket, vänder ut och in överallt men hittar ingenting.
”Nej du Alice. Jag tror att vi får ta lite nattvila i letandet. I morgon hälsar vi på inbrottstjuven. Kanske han eller hon ändå har något med detta att göra.”
Nästa morgon efter en enkel frukost i huset beger sig Frank och Alice mot det lilla huset där tjuven senast sågs bege sig. Cirka 300 meter bort och nerför slänten på vägen ligger huset som de tidigare spårat till. De går fram mot dörren, det finns ingen ringklocka, så Simon bankar bestämt på dörren utan att någon innanför reagerar. Han går runt om huset och tittar in genom fönstren men ser inte att det finns någon där. Det enda han ser när han tittar in är en enkelsäng och en stor Tv-skärm. På golvet ligger några spelkonsoller. Precis som skepnaden på kvällen som sprang iväg, gissar Simon på att det bor en yngre person i huset. När han kommer tillbaka på framsidan ser han en äldre man runt 80 år med långt vitt, yvigt skägg med ryggsäck som vilar händerna på en gammal militärcykel.
”Hallå där” säger mannen ”vad snokar du efter?”
”Hej. Jag heter Simon och detta är min hund Alice. Förlåt om vi verkar lite närgångna. Men vi söker den som bor i huset. Jag tror att den personen har försökt få tag på oss igår kväll.
”Det är Jesper, Hugo Anderssons son, som bor där. Hugo är trädgårdsmästare och allfixaren på Ön. Jag tror med säkerhet att Jesper är i skolan i Landskrona vid denna tid på dagen. Men ni kan säkert få tag på Hugo, han jobbar ju dygnet runt. Ta dig mot mitten av Landsvägen mot Kungsgården cirka en och en halv kilometer härifrån så ser du Hugos firma där. Den heter HA Entreprenad. Sen vill jag att du identifierar dig Simon. Vi har grannsamverkan mot brott i området och därför frågar vi som bor här alltid vad det är för filurer vi inte känner igen som strosar omkring”
”Självklart. Jag är verkligen för allt som är brottsförebyggande. Här är mitt visitkort. Jag uppfattade inte ditt namn?”
”Jag heter, Sture, Sture Lindh och bor granne med Jesper, nästa hus bort” Sture tittar på visitkortet och säger ”Är du privatdetektiv? Vad är det du detektivar här?”
”Jag hjälper Li Sjöström, som jag är säker på du vet vem det är, med att leta efter ett försvunnet föremål. Vad jag fick höra ryktas så kunde Jesper hjälpa mig med det.”
”Det tvivlar jag starkt på. Han är 16 år och jag har bara sett honom när han cyklat till och från färjeläget för att komma till skolan i Landskrona. Annars verkar han mest sitta bakom en Tv-skärm hela kvällarna. Inte alls så driftig som sin far. Den firman kommer inte att gå i arv till sonen kan jag slå vad om.”
”Tack Sture. Behåll kortet. Vi ska söka upp Hugo och höra lite med honom också”
”Vad är det föremål som försvunnit?” undrar Sture
”En kinesisk vas. Eller en kopia av en kinesisk vas”
”Är det något att anlita en privatdetektiv från Malmö att leta upp? Ja, har man mycket pengar eller rent av för mycket pengar då sysslar man kanske med sådant. Själv är jag tacksam och glad att ha råd med mat att sätta på bordet varje dag och ha hälsan. Lycka till säger jag då. Hade det inte blivit billigare att köpa en ny vas än att betala ditt feta arvode?”
”Minnessaker är ibland ovärderliga för personen som en gång har köpt dem. Bättre förklaring har jag inte. Tack för din hjälp än en gång Sture”
Så sätter Sture sig på cykeln, skakar lätt på huvudet och cyklar iväg.
Tjugo minuter efter de stött på Sture, efter att ha gått längs Landsvägen, ser de skylten HA Entreprenad AB. Utanför den öppna garagedörren till firman ser han en man i slitna jeans, vit T-shirt och en bakåtvänd keps som går omkring med en stor lövblåsare. Mannen ser Simon och Alice komma emot honom och stannar upp.
”Hej. Om ni vill ha mina tjänster får jag be er att göra en bokning på min hemsida på nätet. Just nu har jag fullt upp.”
”Nej, vi behöver inte dina tjänster vi vill bara prata med dig en liten stund om Jesper, din son” ”Jaha, vad kan han ha ställt till med. Kom med in då, jag ska ändå ta en kaffepaus. Så kan vi snacka om det runt bordet”
De kommer in i Hugos bostad och om utsidan vid garaget såg rörig ut med maskiner, åkgräsklippare, traktorer, bilar upphängda i lyftar så var insidan mer överraskande. Bostaden och rummen gick i klassisk stil med klassiska Gustavianska snirklade möbler och sidentapeter med blommor och kronor så långt ögat når. Hugo ber dem komma in i köket som i det sammanhanget ser modernt ut.
”Ja, min far, jag ärvde huset av, var antikvitetshandlare här på ön. Han omgav sig med fina klassiska möbler, mattor och prydnadssaker. Jag uppskattar att titta på dom när jag kommer hem från mina många arbeten. Antikvitetsaffären sålde jag emellertid strax efter min far gått bort för 10 år sedan. Jag ville mer hålla på med saker jag kunde göra med händerna. Har alltid hållit på och pillat och lagat grejer sen barnsben. Men vilka är ni och vad kan jag göra för er? Har Jesper ställt till med bekymmer?” säger Hugo samtidigt som han ställer fram en kaffemugg till Simon.
”Jag heter Simon och här är min hund Alice. Vi är på uppdrag av Li Sjöström som alla på Ven verkar bekant med”
”Ja, jag sköter hennes trädgård, så jag är bekant med henne och hennes man sedan några år. Tyvärr gick Frank bort allt för tidigt. Han var trevlig och frikostig på många sätt” avbryter Hugo, Simons inledning.
” I samband med ett uppdrag jag fått av Li som rör en privat angelägenhet i hennes hem, råkade vi när vi tog en eftermiddagslur i huset höra någon som ville öppna dörren för att komma in. Vi tror att denne tidigare lyckats dyrka sig in i huset och stulit en kinesisk vas som Li uppger saknas i huset. När jag rusar upp från soffan med Alice så spårar vi den misstänkte inbrottstjuven till ett litet hus cirka 300 meter från Li:s hus. Enligt uppgift ska din son Jesper bo i det huset. Stämmer det?”
”Ja”, säger Hugo som samtidigt sätter fram kaffe med bullar på bordet och en skål med vatten till Alice, ”Jesper bor där sedan ett halvår tillbaka. Han har svårt att komma in i vuxenlivet så min tanke var att han skulle bli mer självständig och ta ansvar om han klarade sig själv i en egen bostad.
Det var hans farfars bostad som jag ärvde och tyckte Jesper kunde bo i. Tyvärr har jag inte sett några tecken på vuxenmognad än. Han sköter skolan bra, har goda vitsord från lärare och fina betyg. Men all ledig tid tycks bara gå åt till dataspel på nätet. När jag var i hans ålder spelade jag fotboll, smygdrack öl hos kompisar och hade de första tonårsförälskelserna. Så fasades jag in i vuxenvärlden men de generna tycks inte gått i arv till min son.”
”Hur är det med mamman. Bor hon också här?”
Hugo skrattar högt. ”Ärligt talat. Mamman visade sig vara ett riktigt stolpskott. Jag träffade henne på en festresa till Gdansk i Polen. Det ena gav det andra och sen blev hon med gravid med Jesper. Hon bodde här Jespers fem första år men sen lämnade hon bara en lapp på bordet vi sitter vid att hon inte stod ut med tillvaron på ön. Hon bara fes och stack kan man säga tillbaka till Polen. Kanske inte så konstigt att Jesper blev som han blev när han i de viktigaste åren haft en frånvarande mamma och en hemmavarande fast ändå frånvarande pappa med jobb dygnet runt. Tack och lov kunde både hans farfar, tills han gick bort, lära Jesper ganska mycket och hans faster. Det var hon som satt och gjorde det mesta av läxläsningen med honom. Min syster blev modersgestalten för Jesper under barndomsåren. Tror ni att Jesper tagit en kinesisk vas hos Li? Varför då?”
”Det vet vi inte helt säkert. Men vi vet att personen som flydde från Li:s hus sprang i riktning mot Jespers hus och bor därinne”
”Jesper har ärvt mina färdigheter och är ganska praktisk också. Men han vill inte ägna sig åt firman ens när det är sommarlov och jag erbjuder att betala avtalsenlig lön. Själv har jag fullt upp på ön. Jag är både trädgårdsmästare, bilreparatör, låssmed och snickare. Ni kan förstå att jag önskar dygnet hade fler timmar”
”Är du låssmed också?” säger Simon med tanke på låset i huset som dyrkats upp.
”På en så här liten ö med turister som i huvudsak kommer under en begränsad tid så går det inte att nischa in sig i ett fack. Det gäller att kunna många saker om det ska bli full sysselsättning hela året. Det gäller för många andra här på Ven också”
”Jag skulle vilja träffa Jesper och jag ser gärna att du är med då också”
”Jesper slutar skolan och är hemma vid 16-tiden. Vi kan ses hos honom runt den tiden. Jag ska försöka ha ett snack med honom innan ni dyker upp också”
” Vad, bra. Tack för att du vill hjälpa till.” Säger Simon och dricker upp kaffet. Efter ytterligare kringsnack i några minuter tackar Simon för kaffe med bullar och vattnet till Alice för att sen vända hemåt. ”Nu, nu ska brevet hittas. Var är det jag inte har letat?” tänker Simon längs landsvägen hem.
När Simon kommer in i Franks och Li:s hus tar han av sig jackan och skorna och försöker tänka att han är Frank. Han börjar i köket. Miljön i köket är som hämtat från en målning av den amerikanska konstnären Edward Hopper som Simon själv har en inramad poster av hemma. Ultrarealistisk, utifrån ett konstnärligt perspektiv, brukar konstnärens verk beskrivas. Efter betraktelsen sätter han sig ner på en stol vid köksbordet och tittar ut på de vackra omgivningarna genom fönstret. ”Brevet ligger i den översta högra lådan i chiffonjén” är den enda ledtråden Simon har.
Från köket går Simon ut och sätter sig i fåtöljen i vardagsrummet som han gissar att Frank satt i när han var i huset och ser sig omkring. Rakt fram ser han sovrummet där han letat utan framgång. Simons blick faller sedan på chiffonjén och den översta högra lådan. Ovan chiffonjén hänger en liten målad tavla med en ganska tjock ram. Simon går fram till tavlan och ser att motivet är dunkelt men han urskiljer ändå att konstnären försökt att avbilda ett rum, troligtvis från ett slott eller en finare herrgård. I den övre högra kanten på målningen urskiljer han svagt bilden av något som kan föreställa en stor byrå, eller varför inte en chiffonjé. ”Finns lösningen i tavlan?”, tänker Simon. Tavlan hänger till höger rakt ovanför chiffonjén och har en liknande möbel som den på målningen. Simon tar en stol från köket han står på och plockar försiktigt ner tavlan från väggen. När han vänder på tavlan ser han ett kuvert som tejpats på baksidan. Till min hustru Li Sjöström, vid min bortgång, står det på kuvertet. Brevet är funnet!!!
Simon tar genast fram mobilen och slår numret till Li. Li svarar direkt som om hon väntat på samtalet.
”Hej Li, jag har glada nyheter. Jag har hittat brevet. Det var tejpat bakom tavlan som hänger ovanför chiffonjén, alltså nära den plats Frank beskrev för dig”
”Oh, Simon nu blev jag lättad. Äntligen, äntligen kan jag få lite ro i själen. Fantastisk att du fann brevet och på en plats som egentligen var tydlig men ändå osynlig. Det känns som påhittiga Frank hela det upplägget. Jag bokar flyg här från Aberdeen till Köpenhamn och kommer till huset i morgon. Hoppas du kan stanna en natt till?”
”Självklart Li. Du vill inte att jag skickar dig brevet istället? Det är ju enklare och billigare än att flyga och ta sig hit?”
”Frank skrev brevet för hand i stugan där du är. Jag är övertygad om att han också ville att jag skulle läsa brevet där på den plats han skrev det. Jag tar flyget och är i Köpenhamn klockan 11:20, sen tar jag en taxi från Kastrup till huset på Ven, det tar cirka två timmar till. I dessa Corona-tider vill jag inte sitta på bussar eller tåg från Köpenhamn. Räknar med att vi ses vid 14-tiden då Simon. Än en gång stort tack för hjälpen. Jag visste att du skulle lyckas med uppdraget”
Simon lägger sen kuvertet i den översta högra lådan i chiffonjén i väntan på att Li ska läsa det nästa dag.
”Kom nu Alice, nu går vi en liten promenad på den vackra ön vi är på, sen möter vi upp Hugo och Jesper.
Klockan är strax före klockan 16 och Simon närmar sig efter promenaden det lilla huset där de överenskommits att träffas. Simon ser en Toyota pickup utanför Jespers hus som är stripad HA Entreprenad AB och drar slutsatsen att Hugo är kommen. När de närmar sig dörren kommer Hugo ut från dörren och pekar på att de ska gå lite vid sidan ut i trädgården.
”Hej Simon. Jag har pratat med Jesper om vasen som försvunnit och han erkänner utan omsvep att det är han som dyrkat upp låset och gjort inbrott. Han är mycket ångerfull och vill inte möta dig ansikte mot ansikte. Han skäms.”
”Men varför bröt han sig in och hur kan han dyrka upp ett lås på det sättet?”
”Som jag berättade för dig tidigare så har han många talanger som jag har inom lås, reparation och snickeri men vill inte hålla på med det som yrke. När han var liten älskade han att dyrka upp lås på dörrar jag ändå skulle kassera och byta nya lås på, så det kan han. När jag frågar varför han brutit sig in till Frank och Li så verkar det som han har fått några saker helt om bakfoten. Jesper har uppfattat att Frank och Li utnyttjade mig och betalade underpris för att jag skötte deras trädgård. Det kan hända att jag kommit hem och svurit efter att jag varit där eftersom tomten är stor och det tar sin tid att få allting i ordning. Jesper har uppfattat min trötthet och irritation som missnöje över husägarna. Men som jag nu berättade för Jesper så betalade de mig inget underpris. Tvärtom. Frank insisterade på att få betala dubbla arvodet för att stötta mig som lokal entreprenör på ön. Samma dubbla arvode fortsatte Li också att betala efter Franks bortgång. Jag sände dem faktura på mitt sedvanliga timarvode men det dubblades när pengarna väl kom in på kontot. Sen tyckte Jesper synd om mig att jag aldrig blev bjuden på deras stora sommarfest de hade en gång om året. Nästan hela ön var bjuden men inte jag, trodde han. Men det är också en missuppfattning. Jag blev alltid bjuden, men jag ville inte gå dit eftersom jag har arbetsuppgifter året om varje dag här på ön. Jag dricker inte heller sprit och går aldrig på fester, så jag tackade alltid vänligt nej till deras inbjudan. Som du ser så förstår inte Jesper det vuxna sociala spelet i vuxenvärlden”
”Men varför bröt han sig in och tog vasen? Och varför försökte han bryta sig in en gång till efter den stölden?”
”När Jesper var liten var han ofta i min fars och alltså hans farfars antikvitetsaffär. Han älskade höra farfar berätta om alla gamla saker som kunder lämnat in för försäljning. Med inbrottet ville han hämna mina så kallade oförrätter genom att ta något värdefullt från Frank och Li. Han visste att huset stod tomt under flera månader. Jesper trodde den kinesiska vasen han såg i vardagsrummet när han brutit sig in var värd flera tiotusentals kronor. Så när han lämnade in den till antikvitetsaffären på ön nere i hamnen blev han förvånad att de bara ville bjuda 100 kronor för vasen. Han sålde den inte utan har den kvar hemma. Sen gjorde han ett nytt försök för han tänkte att de enda miljardärerna på ön måste väl ändå ha några värdefulla saker hemma. Men när han hörde Alice hundskall igår då flydde han hem och resten vet du. Så, Simon, hur går vi vidare nu?”
”Du säger själv att Jesper är ångerfull och känner du att han verkligen ångrat det han gjort tror jag Li kan ta ett klokt beslut. Jag minns fortfarande min konfirmationslärares ord när han predikade: Den syndare som bekänner sin skuld ska alltid bli förlåten. Li kommer hit i morgon vid 14-tiden. Vi har bestämt tid då. Men jag föreslår att du och Jesper går dit senare på kvällen, tar med vasen och berättar det som du berättat för mig. Sen får Li bestämma vad som ska ske. En ordentlig ursäkt från Jesper och två nya, säkrare, lås kan kanske räcka. Det är något som ni får komma överens om med Li. Men jag tycker inte Jesper i morgon ska gömma sig bakom dig utan då själv stå för det han gjort. Ska han tränas i att bli vuxen är detta ett viktigt steg”
”Tack Simon. Det låter som en riktigt bra idé. Jag och Li har en god relation. Kan bara hoppas det fortsätter efter detta. Jag behöver alla arbetsuppdrag jag kan få och trädgårdsskötseln hos Li är viktig ekonomiskt för mig”
Efter att ha gett varandra avsked på ett säkert coronavis skiljs sen deras vägar.
”Nu Alice, nu går vi till Mates krog och firar alla framgångar med att smörja kråset med spaghetti till mig och massor av köttbullar till dig.” Alice verkar förstå vad Simon säger och viftar intensivt på svansen skuttandes glatt framåt hela promenaden fram till krogen.
Nästa dag kommer Li vid 14-tiden. Simon står utanför huset med Alice bredvid sig och ser en bil märkt TAXI København svänga upp framför huset. Han ser Li växla några ord med chauffören, sticker fram ett kontokort och sen är resan betald. Chauffören går bak bilen och tar fram en kabinväska som finns i bagageutrymmet. Li tar väskan och går strålande fram till Simon och Alice.
”Hej, Simon och Alice vilken lyckans dag. Äntligen ska jag få läsa vad Frank skrev till mig. Jag har väntat i över ett år på detta”
”Ja, Li det ska du få. När du kommer in har jag lagt kuvertet med brevet i den högra översta lådan i chiffonjén. Kontrollerade precis att det verkligen ligger där. Jag och Alice kommer att lämna dig nu så du i lugn och ro kan läsa brevet från Frank. Här är nycklarna till huset. Det har varit spännande och intressant att få uppleva Ven. Vi har aldrig varit här förut, men jag är säker på att vi kommer tillbaka någon gång nästa sommar om pandemin har lagt sig då. Förresten, Hugo, trädgårdsmästaren kommer att besöka dig ikväll med sin son Jesper. Han har något han vill berätta för dig”
”Tusen tack än en gång Simon och Alice för allt ni har gjort. Du kan skicka mig fakturan till adressen på visitkortet du fick av mig i Malmö. Ta nu rejält betalt för alla dina utlägg. Det är du värd. Hur tar ni er ner till färjan?”
”Jag och Alice går dit. Det är vackert väder så det blir en skön promenad tre kilometer för oss båda”
De tar så avsked från varandra och börjar promenaden mot färjeläget i Bäckviken. När de gått någon minut börjar Alice att skälla och rycker i kopplet för att be Simon att titta bakom sig. Han ser en gammal ek. På marken, bredvid eken på höger sida står en liten gestalt, i storlek som intensivt stirrar på Simon och Alice. Figuren höjer den ena handen i luften som för att säga tack och därefter, i samma ögonblick, försvinna bort i tomma intet.
”Oj, Alice såg du? Kan det ha något med brevet att göra? Figuren verkar tacka oss för något i alla fall.”
Sen fortsätter de färden. Tar färjan och kommer tillbaka till Malmö senare under kvällen.
I huset finner Li strax det handskrivna brevet från Frank på anvisad plats i chiffonjén. Hon sätter sig ner i Franks favoritfåtölj, och tänder sedan upp två stearinljus i de båda ljusstakarna på bordet. Ett ljus för Frank och ett till henne själv. Sen öppnar hon försiktigt kuvertet med en kniv. När hon läser brevet fylls hon ömsom av kärlek och sorg tillsammans med en intensiv längtan efter Frank.
Så här lyder brevet som Frank skrev till Li:
Kära älskade Li!
När du läser detta är jag på en annan plats i evigheten. Kunde aldrig tro att jag skulle skiljas från dig så här. Jag har levt ett långt liv, men mina lyckligaste år blev de tre sista åren med dig.
Nu förstår jag äntligen vad äkta kärlek är.
Din innerliga kärlek berör mitt hjärta varje gång vi ses.
När jag skriver är du ute och löper en stärkande joggingtur på vår vackra ö.
Du vet inte heller om det besked jag fått från läkarna. De ger mig bara en månad kvar att leva.
Att jag ligger i dödens väntrum fick jag besked av läkarna redan för några månader sedan. Som du förstår konsulterade jag sen flera läkare om det inte finns en möjlighet att få den onde som inifrån äter sönder min kropp att göra halt. Men alla läkare ger samma svar, det som söndrar min kropp är tyvärr oåterkalleligt och obotligt. Jag har också sen en tid accepterat detta faktum. Om en månad finns jag inte längre med dig min högt skattade Li. Du hade säkert frågat, om du kunnat, varför jag inte berättat det för dig tidigare? Varför så simpelt som i ett handskrivet brev?
Vi har ju aldrig haft några hemligheter för varandra, hade du sagt till mig. Men hellre än att jag berättar dessa hemskheter för dig innan min bortgång, vill jag så länge jag ännu lever få ditt vackra väsen att se mig som den jag är. Att när du tittar på mig ser du den Frank du älskar. Då ser du inte stackaren, den fördömde som bara kan hoppas att få en dag till innan liemannen ropar på avgång.
Du ska veta att jag är tillfreds ändå, kära älskade Li. Jag fick det bästa i livet någon man kunde få. Fick ju dela mitt liv med Dig. Vilken gåva du gett mig i form av dig själv mina sista år. Jag är inte rädd för att dö nu. Jag skriver detta brev av två anledningar. Det första gäller din framtid. Du kommer att sörja mig, det vet jag. Men när det gått något år då måste du låta sorgen läka och gå vidare i ditt ännu unga liv. Lova mig att du finner någon som tar hand om och respekterar dig efter mig. Som blir din nya livskamrat, som du sen delar ditt liv med. Det är aldrig bra att stänga sig inne från det magiska liv du ännu har chans att få. Lova mig Li att du försöker göra det. Lova mig det, kära, älskade du! Det andra jag vill berätta känns konstigt att skriva ner i ett brev men jag tror inte att jag kan berätta det på något annat sätt heller. Jag vet att du önskade att få ett barn med mig. Du tjatade mycket om det, inte minst detta sista år. Det förvägrade jag dig utan att egentligen berätta varför.
I brevskrivandets stund är jag 75 år. När vårt gemensamma barn hade fyllt 20 år, hade jag varit 95. Det fungerar inte även om vår kärlek alltid varit större än åldersbarriärerna vår omgivning vill klistra på oss. Men däremot har jag verkställt ett beslut du själv får ta ställning till framöver. Men Li! Vänta ytterligare ett år från när du läser detta innan du tar ställning härvidlag.
För ett halvår sedan var jag i kontakt med en ledande fertilitetsklinik i Köpenhamn. Där jag lät jag frysa in min sperma för att möjliggöra en kommande graviditet för dig med mig. Postumt, kan man då säga. Jag blev noga undersökt och specialisterna säger att sperman jag lämnat håller högsta kvalité. Den håller sig aktiv i ytterligare tio år på klinikens box.
Ingvar, vår advokat har all information härvidlag och är instruerad att inte ge dig dessa uppgifter förrän du själv ber om dom. Men, tänk dig noga för rara kloka du.
Ett ofött barn, helt oskyldig i sin gärning vill inte vara delaktig i att vara den som lägger sordin på ett nytt förhållande. Den uppväxten fick jag själv erfara, som jag berättat för dig många gånger, och jag önskar ingen efter mig får uppleva det.
Nu hör jag att du börjar närma dig med dina små, kära joggande steg. Så jag avslutar mitt brev här.
Kära älskade Li jag kommer i varje dimension och tidsrum att ha dig evigt, utomjordsligt kär.
Ps. Om du någon gång efter att du lagt mig till den sista vilan känner att jag finns med dig. Tro då också att jag är det. Vart jag än vandrar kommer jag fortsatt att ge dig mitt stöd.
Sankt Ibb, Den 20 maj år 2019. Klockan är 15:25 Med tårar av glädje nu. Din egen Frank.
När Li läst klart brevet känner hon en varm vind svepa förbi henne. Vinden försvinner, men kommer strax tillbaka igen. Stearinljuset fladdrar till en stund för att slutligen helt släckas. Ljuset som släcks är Franks ljus. Nu känner Li inom sig att Frank verkligen släpper henne för att själv följa med upp längs ljusets fortsatta väg in i evigheten.
Någon vecka efter att Simon och Alice senast träffade Li utanför huset på Ven, skickar Simon en faktura till Li för uppdraget han gjort. Han räknar ut arvodet med alla utlägg till 14 715 kronor. Tre dagar senare betalar Li räkningen.
Men summan som betalas in på Simons konto är 29 430 kronor….
malmopagen 