Efter livet som pensionär fann jag ganska snabbt en sysselsättning som ”Mystery shopper” eller butiksobservatör som det också kan kallas. I korthet går det ut på att som en betald anonym kund bedöma till exempel en butiks status och den service jag får under ett besök. Efter besöket fyller jag i ett frågeformulär som specifikt frågar efter det jag ska bedöma och ge svar på. Allt rapporteras sedan via en nätsajt.

Företag som är mån om sina kunder anlitar Mystery-shopper företag för att få bedömt om deras löften till kunderna lever upp till de krav de själva ställt upp.

Betalda butiksobservationer används på en mängd olika områden. Själv har jag bedömt bilfirmor, däckservicestationer, äldreboenden, apotek, restauranger, pubar bensinstationer, hotell, bygghandel, systembolag, konditorier, klockbutiker, klädbutiker, mediabutiker, matbutiker och säkert några branscher till. Totalt har jag gjort över 200 uppdrag. Det är ett spännande och varierande extraknäck. Arvodena ligger mellan 100 – 1200 kronor per besök beroende på omfattningen av observationerna. För min egen del gör jag ett till två uppdrag i veckan och har en genomsnittlig extrainkomst efter skatt på c: a 1500 kronor/månad. Ibland när företaget är internationellt beräknas arvodet i euro som sedan omvandlas till svenska kronor på mitt konto.

Jag har blivit ansluten till fem olika företag som utför uppdrag med diverse butiksobservationer. Uppdragen läggs ut på en sajt. Därefter söker jag de uppdrag jag är intresserad av. Om företaget tycker att just jag är lämpad för uppdragen tilldelas jag detta och får mer information om besöket mejlat till mig. I speciella fall ringer även mystery-företaget upp mig och frågar om jag är intresserad av ett speciellt uppdrag. Så var fallet i detta exempel.

Det gällde ett ”Mysterybesök” på ett hotell.
I början av maj detta år ringer mobilen vid 9-tiden på morgonen och jag svarar. Det var en välkänd röst; Caroline från Mystery.
”Hej, Sven. Är allt bra med dig?”
”Jadå”, svarade jag, ”allt är bara bra. Samma med dig?”
”Tack, allt är fint, Sven. Jag ringer för att höra om du är intresserad av att boka in dig på ett hotell i Malmö en natt och göra en gästanalys hur du upplever vistelsen”
”Det uppdraget tar jag gärna, Caroline. Besöker med glädje min kära hemstad för ett sådant uppdrag”
”Jag trodde väl det Sven. Arvodet är 90 euro och du får milersättning och alla omkostnader betalda”
”Härliga tider, när ska besöket göras?”
”Det är lite kort om tid, Sven. Det är redan denna veckas helg. Antingen bokar du in dig lördag mot söndag, eller söndag mot måndag. Hotellkedjans ledning vill se vad som händer på hotellet under en helg”
Jag fick sedan lite utförligare information om besöket i det efterföljande mejlet som Caroline skickade mig.
Hotellet låg centralt i Malmö med 50 rum och utsikt över kanalen. Det var ett hotell i en kedja som hade hotell i stort sett i hela världen.

Hotellet hade fina omdömen i ”tripadvisor” (Nätbaserade omdömen, där hotellgäster ger sina synpunkter på hotellvistelsen) Men hade det sista halvåret tappat gästnätter jämfört med föregående år.
Tappet gällde främst på helgerna.
Kedjans ledning önskade därför en fördjupad analys från en erfaren observatör om det fanns något som kunde förklara de minskade hotellbokningarna.
Uppdraget var också lite speciellt eftersom jag ombads att ta kontakt med hotellets direktör direkt efteråt och berätta om mina iakttagelser.
Så påbörjade ”hotellspionen” från Hjortsberg i Falkenberg sitt uppdrag.
Uppdraget började med själva bokningen. Gick in på hotellets hemsida och bokade in mig lördag mot söndag andra veckan i maj.
Det gick smidigt. Valen för bokningen och betalningen för hotellrummet var enkel att göra.
Ringde så till hotellet (bara för att se om de svarade i telefon). Min fråga hade då gällt var jag skulle parkera. Försökte tre gånger, samtalen gick fram men ingen svarade och ingen telefonsvarare mötte mig heller.
Mejlade till hotellet samma fråga tisdag klockan 13:14. Tar en skärmbild på att jag sänt mejlet med klockslag.
Får svar på onsdag, dagen därpå, klockan 9:17 i ett mejl. (Kan redan där tycka att det tog lång tid att få svar och att det var dåligt att ingen svarar i telefon.) Hotellet har inga egna parkeringar, men de rekommenderar parkering på Bagers Plats där ”Parkering Malmö” har bra dygnspriser skriver hotellet i sitt svarsmejl till mig.
Tar en skärmbild på svaret jag får till min dokumentation.
Googlar på omdömena om Hotellet på ”tripadvisor”. Gästerna ger ett bra betyg (i snitt 4 av högsta betyg 5). Främst på grund av det fina läget, centralt och med utsikt över kanalen. Går in på Facebook. Där är omdömena mer skiftande. Det finns dessutom en Facebook-grupp som heter ”Bojkotta detta Malmö-hotell” Av allt att döma en grupp hotellgäster som för några år sedan fick en så otrevlig upplevelse av besöket att de startade en egen Facebook-grupp för att varna för hotellet. Allt ovanstående noterade jag i min rapport.
Min erfarenhet är att en affärsresenär som reser mycket i tjänsten är ganska eller mycket kräsen. Medan vanliga turistgäster/weekendgäster är mer toleranta. Själva vistelsen och avkopplingen gör för dem att de har överseende med mindre fel i hotellets serviceutbud. Det kan innebära att de fel de ser är för små för att klaga på men är ändå avgörande för att hotellgästen vill prova ett annat hotell nästa gång. Därför är ett hotells ständiga utmaning att hela tiden se till att varje moment i hotellvistelsen för gästen är till belåtenhet. Ingen länk i kedjan från bokning till utcheckning får fallera. Det hotell som visar upp högst kvalité i upplevelsekedjan (minst misstag) får också flest återkommande hotellgäster.

Så kom lördagen för en biltur från Falkenberg till Malmö. Kära hustru hade ingen lust att följa med mig utan överlät Malmö-vistelsen denna gång till att gälla bara mig själv. ”Det är inte kul att åka till Malmö, när du hela tiden har ett anteckningsblock med dig och antecknar allting. Jag åker med när du har tid för mig i Malmö” Lät argumenten från den kära.

Parkerar som rekommenderats på Bagers plats. Dygnshyran är 125 kronor. Har ungefär 200 meter att gå till hotellet. Packningen är lätt med en liten kabinväska som rymmer allt innehåll för en natts hotellvistelse. Värre är att det börjat regna. Himlen står i ett vattenfall ner och obarmhärtigt blir alla utan paraply (som jag) dyblöta även efter en liten promenad.
Närmar mig hotellet, klockan är runt 17 på lördagskvällen. Hotellet ligger vackert i anrika gamla kvarter mot Östra hamnkanalen som löper efter gatan utanför hotellet. När jag närmar mig synar jag området runt ingången. ”Inte så bra”, tänker jag. Två rediga hundlortar välkomnar mig bredvid trappan innan jag stiger in i hotellfoajén. ”Finns rutiner för receptionen att avsyna området utanför ingången med jämna mellanrum?”, funderar jag. När jag kommer in på själva hotellet imponeras jag av den vackra lobbyn bakom receptionen. Det är gedigna sittmöbler omgärdad av hyllsektioner med vacker svensk glaskonst. En kontrast till hundtollarna utanför entrén.

Jag vänder mig mot receptionen och får se receptionisten byta om bakom disken. De vita kalsongerna lyser mot mig och ganska snabbt kommer svarta byxor på och en vit skjorta med blå väst.
”Ursäkta”, hör jag den nu ombytte receptionisten säga, ”har precis börjat mitt skift. De flesta gäster brukar checka in innan klockan 16”
”Inga problem alls”, säger jag. Så presenterar jag mig, hälsningsfraser utbytes, kreditkort lämnas och jag får kortet till mitt rum; 116. Frågar om det finns någon skoputsmaskin att tillgå. Svaret blir nekande. Frågar om det finns en ”skoshiner” att köpa för att putsa upp skorna. Får ett leende och ett beklagande ”Nej, tyvärr” även på denna fråga. (Så detta noteras) Blir visad hissen av receptionisten. (Som dock är utan namnbricka på skjortan, observerar jag) Tar hissen en våning upp till det förbokade hotellrummet. I hissen noterar jag att det inte finns någon information om frukosttider eller utbud. Hissen är helt blank. Ingen spegel finns heller, noterar jag. På receptionsdisken såg jag att de erbjöd en liten räksmörgås för 59 kronor. Ett erbjudande om en liten flaska vin eller öl till en räksmörgås för 99 kronor hade kunnat vara ett paketerbjudande anslaget i hissen. Det finns ju en fin lobby att sitta och njuta detta av i hotellets foaje.
Rummet ligger ganska nära hissen och jag tar kortet för att skanna vid dörren för att komma in. Detta går inte. Försöker om och om igen utan resultat. Går trapporna ner till receptionen för att få ett nytt kort. Den namnlöse receptionisten skannar om mitt kort och försäkrar att det nu ska gå.
Kommer åter utanför hotellrum 116 och denna gång kommer jag in. Min jacka är helt dyblöt av det häftiga regnet tidigare. Söker en krok att hänga av jackan på när jag direkt stiger in i rummet samt en stol att sitta på för att ta av de våta skorna. Det finns inte. Tänker: ”Vore det inte klokt med en klädkrok och en stol strax efter man kommit in i hotellrummet så man kan hänga av sig blöta ytterkläder och skor?” (Detta noteras)

Nu är jag inne på hotellrummet. Har hängt av jackan på en stol, tagit av mig ytterskor och jag ser mig om. Jag ser en säng, en Tv som hänger på väggen och ett skrivbord som står ut från en vägg och en stol därvid. Något saknas och strax ser jag vad det är. Det finns ingen välkomsthälsning på mitt rum.
Så minns jag, som skillnad mot detta, när jag för 15 år sedan i snöstorm åkte till Karlskrona. Det var halt, snöblask och jag kom inte fram förrän vid 22-tiden till ”First Hotell Statt”. Hela mitt jag var efter 5 timmars resa stundtals efter 30 km/timme i snöyran helt ur fas när jag checkade in på hotellet. Men receptionisten var som en lysande ängel när jag steg in och välkomnade mig varmt till hotellet. Jag får hotellnyckeln (som det var på den tiden) och öppnar upp mitt rum. Kommer in och ser en dubbelsäng och på denna säng lyser det från lampan på en kudde. Kommer närmare och ser två chokladbitar på kudden och ett litet kort bredvid bitarna med texten: ”Välkommen till First Hotell Statt, Sven, hoppas du ska trivas” Jag sätter mig på sängen och är milt gråtfärdig av denna omtanke. Det var så tajmat, så rätt, så kärleksfullt och livade genast upp den tunga sinnesstämning jag kände efter bilfärden.

Men åter till mitt hotell i Malmö. Ser att dubbelsängen inte har något ovantäcke. Ett litet minus. Trött efter dagen hade jag velat vila huvudet på ett täcke ovan sovlakanet. Inte vila med ytterkläder direkt på lakanet. Packar upp väskan och ordnar till, sen går jag ut i Malmös vimmel några timmar. Det är ett centralt läge så allt finns nära där jag bor. Kommer tillbaka vid midnatt. Receptionen är bemannad. Jag ställer frågan: ”Går det att få upp frukost till rummet?” ”Nej, svarar receptionisten, vi har bara det i vårt Bröllopspaket”. Går sen upp på rummet och somnar nästan direkt.

Vaknar vid 2-tiden på natten. Det är ”krafs” vid dörren”. Sen lyssnar jag vidare. ”Krafset” kommer från väggarna. Efter lite nattanalys kommer jag fram till att det är möss eller råttor som kryper längs väggarna. Om det finns möss/råttor i väggarna…då kommer de åt maten till frukosten också tänker jag. Så jag bestämmer mig för att inte äta någon mat vid frukosten, bara dricka kaffet som bjuds. ”Krafset” i väggarna upphör eller flyttar på sig och jag somnar åter gott i min säng. Vaknar gott nästa morgon och ska ta en dusch. Listen vid kanten på duschen är lös så vattnet rinner utanför.
Väl vaken efter duschen gör jag mina övriga anmärkningar på rummet:

• Det fanns en tvättbar sängmatta utan tvättanvisning vid min säng. Jag misstänkte med tanke på mattans färg att den inte tvättades så ofta. En matta vid en säng som inte tvättas ofta borde krylla av smuts och bakterier.
• Roomservice 24 timmar. Fanns som sagt inte. Nackdel för handikappade eller de som vill vara för sig själva.
• Tandborstglas saknades. Inget glas att dricka eller skölja munnen med. Ändå bjöd hotellet på en 50 cl Loka som stod på bordet. Hur skulle jag dricka den? (ur flaskan?)
• ”Vänligen-stör-ej-lapp” saknades i rummet. (Hur meddelar jag min extra sovmorgon då?)
• Eluttag i badrum saknades. Fördel vid föning och rakning.
• Toalettpappershållaren lossnade från väggen vid ”sittningen”
• ”Sträva plattor fanns i duschen som halkskydd. Men de var mer hala än sträva. Det borde sättas in riktigt halkskydd med omtanke om hotellgästen.
• Fönsterkarmarna bakom gardinerna i rummet var fulla av damm. Den som städar hade ”fuskat och trott att gardinerna skymde dammet på karmarna.
• Ingen Wifi på rummet. Ingen notis i informationsbroschyren om detta. Så jag får ”streama” till en högre kostnad istället.
• Fanns ingen synlig klocka från sängen i rummet. Borde suttit vid Tv:n.
• Skohorn saknades i rummet.
• Det fanns bara två galgar till den i övrigt stora garderoben.
• Det gick inte att släcka totalbelysningen från sängen, endast sänglampan. För att släcka i hela rummet fick jag ta mig upp och släcka på knappen vid väggen.

Jag lämnar rummet på morgonen för att gå ner till frukost. Klockan är 7:30. Utanför mitt rum ser jag en städvagn och en städerska som suckar tungt flera gånger när jag stänger dörren och går för att trycka upp hissen. Jag tänker: ”Även om hon inte tycker om sitt jobb, är det tvunget att visa upp det för hela världen?” Inte heller uppmärksammade hon mig med en nickning eller en ögonkontakt. Jag kände mig som den ”osynlige mannen”

Tar hissen ner till reception och frukost. Går in i frukostmiljön och tar en kopp kaffe. Atmosfären är avspänd. Det finns tidningar och en Tv som står på utan ljud och visar Tv4:s nyhetsmorgon. Sätter mig vid ett ledigt bord med min kaffemugg och gör följande observationer:

• Ingen frukostpersonal hälsade på mig. De var upptagna med att torka bord och fylla på frukostingredienser. Åter var jag ”osynlige mannen”
• Kaffe fanns på termos, men det var ljummet trots att det var relativt tidigt på morgonen.
• Vid frukostbordet är Bregott slut på morgonen. Inget komplement typ Flora eller Smör fanns att tillgå.
• De som serverade frukost (och inte hälsade) hade heller ingen namnbricka på sig.
• Vid frukosträtterna saknades många produktskyltar vad det var som erbjöds gästen. Bjöds det rökt skinka eller rökt kalkon på fatet?
• Såg ingen ”specialkost”; gluten- och laktosfritt på frukostbuffén. Fanns det verkligen ingen efterfrågan på det?
• Det fanns toalett vid frukostserveringen, men ingen tydlig anvisning dit om detta. Dessutom var denna toalett inte ”morgonstädad”. Papperskorgen var full och det var lite toalettpapper utan en extrarulle tillgänglig. Toastolen såg inte heller trevlig ut sedan senaste besöket.

Jag lämnar frukostbordet och åker upp till mitt rum igen för att packa väskan och åka hem. Åker sedan ner till receptionen för att checka ut. Gör ytterligare noteringar vid utcheckningen:

• Fick ingen fråga vid utcheckningen om jag var nöjd med besöket på hotellet.
• Fick ”Hejdå”, när jag lämnade hotellet, men inte påföljande ”Välkommen åter”

Sen ber jag att få prata med hotelldirektören. Han frågar om mitt ärende som jag förklarar för honom. Säger att jag behöver 30 minuter av hans tid. Vi sätter oss ner i den vackra hotellobbyn och jag berättar mina iakttagelser. Av de många svar jag får på mina observationer kommer här några i urval:
”Krafs i väggarna? Ja, dom håller på att renovera huset intill och ibland blir det sättningar som hörs in till vårt hotell”
”Ingen av städ och morgonpersonal som hälsade? Vi hade svårt att få in ordinarie extrapersonal denna helg. Jag fick ta vad jag fick för att det skulle fungera”
”Ljummet kaffe? Varför sa du inte till? Vi kokar ju nytt kaffe hela tiden”
”Hundbajs utanför entrén. Det vimlar av hundägare som passerar vårt hotell. Vi har rutiner att med jämna mellanrum titta utanför hotellet. Men det måste skett i skarven då” (Jag påpekar då att bajset var ”gammalt” och intorkat, utan påtagligt intresse)
”Inga produktskyltar vid frukostbuffén? Du ska veta Sven hur många som stjäl dessa skyltar. Vi hinner knappt att få nya förrän de stjäls igen”
När 30 minuter gått och jag fått bortförklaringar på de mesta av mina punkter, tackar jag för besöket och ger mig iväg till parkeringen för att köra hem. När jag sedan kommit hem till Falkenberg får jag inget SMS eller mejl från hotellet om jag varit nöjd med min vistelse. Sänder ett ”fejkmail” till hotellet att jag blivit av med ett paraply som jag troligtvis glömt på hotellrum: 116. Jag får inget svar på detta överhuvudtaget. Sen redovisar jag mina iakttagelser, med att svara utförligt på de frågor som krävt detta. Observation och rapport är slutförd och uppdraget är till ända.
Ja, så kan ett besök för en ”Mysteryshopper” på ett hotell se ut.
När jag läser igen vad jag skrivit känns det som mycket ”gnäll”. De flesta Weekendgäster var nog nöjda med besöket på detta hotell och egentligen jag också. Men om jag varit en stolt hotelldirektör som ville det allra bästa för mina hotellgäster hade jag åtgärdat även dessa beskrivna ”störningar” för mina betalande gäster.

Det var en ljuvlig dag, en alldeles fantastisk dag. Redan när fötterna nådde golvet från sängen kändes vad som komma skulle denna dag. Lyckan i mitt bröst nådde varenda del av min kropp. Håret, halsen, armarna, midjan, benen och fötterna.
Jag vibrerade av lycka.
Så varför denna lycka? Ock varför just idag?
Natten med drömmarna jag försökte återkalla gav inte svar på några frågor. Inte heller minnena av en speciell föregående dag. Den ljuva dagen var bara här och nu som min egen lyckliga dag. Kanske var det en gåva tillsänd just mig utan en större anledning än vad den fick mig att känna.
Den lilla kära låg kvar i sin säng och sov så rogivande inbäddad i sin dröm. Så ännu var jag ensam med lyckan som omgav mig.
Sträcker upp, strosar fram och tar tidningen utanför dörren.
Vid köksbordet ser jag rubrikerna som skriker på mig i svart. Det är illavarslande nyheter från många håll. Utifrån betraktat är det som beskrivs en dag som gjort många medmänniskor illa. Ännu fler berörda. Men inte mig…Inte Jag…inte idag.
Jag ser och läser men det onda når mig inte denna dag. All farsot, ångest, elände och kval mals ner till strimlor rinnande längs en plog som bildlikt talat bara ger fåror i sanden. Tänk en sådan fin vän min nya dag redan blivit, bara halvannan timme in i denna vakna morgon.
Går ut på altanen, blickar ut över vår lilla trädgård, känner mig som en liten fjolle när jag ropar i mitt inre: ”Schersmin oh schersmin, så vacker du är”. För schersminen blommar som den aldrig gjort innan i år, denna min dag. Tittar på pionerna. Ja, även de står i blodrödaste blomning. Ett tecken från naturen att idag står allt levande i sin blommande peak.

Vad göra vidare med denna fantastiska dag? Egentligen inget. Det är en dag att leva i nuet med. Mitt religiösa jag vill öppna Bibeln och gör det. Bläddrar och ser att varje text varthän jag går i den stora boken talar förstående till mig. Lägger den åt sidan, sätter mig i solstolen på altanen. Tar in luft, fågelsång, gräsdoft i åskådandet av den vackraste himmel som kan ses.

Idag är Min dag och den är faktiskt bara Min.

Det kommer många dagar än, men dagen som är idag dröjer det många dagar än att komma så ljuvligt nära av.

Roliga timmen. Skrattar hejdlöst åt ett klipp med Johan Glans, den skånska komikern från Eslöv.
Var, när i tiden börjar all humor?
I mitt fall och många med mig, började improviserade skojigheter i ungdomen på ”Roliga timmen” i skolan. Roliga timmen var sista lektionen på lördagar för Oss som gick i skolan på 60-talet. När jag gick på Nydalaskolan i Malmö 1966–67, var denna lektion mellan klockan 11 till klockan 12. Sen var det helg.

Klassföreståndaren samlade in förslag från elever i klassen och utsåg sedan den som skulle ta ansvar för denna roliga timme. Vad jag minns var intresset svalt bland de flesta elever i min klass. Så det var oftast samma person eller gäng som kreerade ”showen” för roliga timmen. Innehållet i Roliga timmen varierade stort.
Det påminner mig så här 50 år senare som när jag var i Hamburg med ett grabbgäng på 80-talet och såg en obskyr kabaré. Vi satt i loger med ett bord framför oss och åsåg än det ena uppträdandet efter det andra. Det kunde vara en clown som trollade, någon som jonglerade med 5 bollar följt av en stor madam som sjöng opera eller hundar som hoppade genom ringar. Från logen gick det att beställa in öl, färska ägg och övermogna tomater. Ölen dracks löpande men om det var ett uppträdande man som publik var missnöjd med var det helt i sin ordning att kasta ägg eller tomater på artisten följt av burop. Kastades något in på scenen avbröts uppträdandet och en ny artist kallades omedelbart in.
Kvalitén på uppträdandena var högt och lågt. Det var lysande sångnummer med stora applåder följt av trollkarlar där kaninerna rymde från hattarna innan själva huvudnumret gick av stapeln. Så här i efterhand kan man väl kalla det ”betald accepterad mobbing”. Men jag måste medge…enormt roligt.
Säkert mer än 50 uppträdanden under c: a 2 timmar.

Roliga timmen, på vår skola, hade (tack och lov) inte anammat detta tyska koncept i någon form. I vår klass 5 e på Nydala-skolan 1967, var det främst jag själv och min rödhårige klasskompis Staffan som stod för showerna. Vi vädjade till läraren att få köra Roliga timmen på lördagen som skulle komma. Klassföreståndaren; Britt Malmsjö, var rättvis och gav oss varannan lördag. Kom det till äventyrs någon annan som ville köra Roliga timmen fick denna omedelbart inträde.

Jag och Staffan hade varsin fast ensemble av skolkamrater som vi gav diverse roller i våra hemsnickrade pjäser. Men inte huvudrollen, den tog vi själva i varje uppsättning. Jag körde efterapningar av Tv-serier som gick på Tv. Till exempel ”Helgonet” eller ”Bröderna Cartwright”. Alltid med mig själv i huvudrollen. Helgonet var egentligen en charmig tjuv som tog från de rika, men gav oftast till sig själv utom när det gällde vackra damer som kom i hans väg.
Storyn var enklast möjliga. Exempelvis: Helgonet blir tillkallad av en ung vacker dam till ett hotell för att lösa ett rån av ett diamanthalsband. Helgonet (Simon Templar) kommer till hotellet och träffar den unga vackra damen. När de ses säger damen: ”Är ni Simon Templar?”, varpå någon i skolensemblen nynnar signaturmelodin: ”Na-nanna-na-na-na-na”. Ytterligare en aktör kommer fram och håller upp en gloria gjord av piprensare ovanför Helgonets huvud. ”Ja, jag är Simon Templar, men kallas även för The Saint, Helgonet” Damen berättar snyftande för Helgonet att diamanthalsbandet hon fått av sin kära far och är värt flera miljoner blev stulet från hotellet idag. Helgonet säger till damen: ”Var inte orolig min unga dam, detta löser jag snabbt” Helgonet tittar ut över hotellfoajen och ser genast en misstänkt person som har ett stort vitt skägg. (Någon hade fått låna fassans tomteskägg till skådespelet) Den misstänkta boven skuggas sedan av Helgonet runt klassrummet. När boven inte tror någon ser honom plockar han plötsligt fram diamanthalsbandet ur en skolväska. (Mossans halsband av glaspärlor fick lånas denna dag)
”Aha, säger Helgonet, nu har jag dig fast”
Sen följer lite kapplöpning runt klassrummet tills Helgonet skjuter ner boven med ett pekfinger som sträcks ut i luften.
”Paaang!!!”
 Boven vet inte alltid om när den blir skjuten, så någon får viska: ”Lägg dig ner, Helgonet har skjutit ner dig” Varpå en dödsdykning ner till golvet följer. Helgonet tar sedan väskan från boven, öppnar den och ger diamanthalsbandet till den unga vackra damen. Signaturmelodin: ”Na-nanna-na-na-na-na” upprepas och glorian gjord av piprensare kommer åter fram ovanför huvudet på Helgonet.
”Oh tack, Simon. Ni är min hjälte” säger den unga vackra damen.
”Jag står alltid till er tjänst, kan jag få bjuda på en drink?” varpå Helgonet följer den unga damen till hotellbaren (katedern) för att bjuda på ett glas saft (martini)
Oftast vet ingen när skådespelet är slut, så jag får säga: ”Nu kan ni applådera, det blir inget mer idag” Varpå lite halvhjärtade applåder följer på detta kriminaldrama. Sen tömdes skolbänkarna på sekunden för alla längtade hem och vi hörde bara vår klassföreståndare önska en glad helg långt bak i korridoren.
Staffan gillade ”Familjen Addams” och körde många lördagar med detta inslag och sin egen ”fasta” ensemble.

För min egen del var motivet till att ”äga” roliga timmen att försöka imponera på klassens vackraste tös; Margaret. I hopp om att hon såg en stor skådespelare, hjälte och regissör i mig.

Lyckades jag med detta? Nej, mopednissar 3–4 år äldre än mig vann hennes uppmärksamhet mer än en 12-årig kulturpersonlighet.

Ack ja….

Det hade gått några veckor sedan Nina, som var två år äldre än jag, lurade mig att tro att jag var hennes trolovade och skulle få dela säng med henne. Med blomsterbukett i handen blev jag förnedrad när jag ringde på hennes dörr. Istället för att Nina ensam tog emot mig, stod hon och hennes väninnor och gapskrattade när de såg mig. (Allt detta beskrev jag i mitt förra inlägg ”Livet på Nydala för en 9-åring”)
När min kompis Peter fått höra hela historien var han ilsken och ledsen på sin syster Nina.
”Jag, Peter skäms för min dumma syster som lurade dig. Nu springer hon runt till alla på gården och berättar vad som hänt också. Nu vet alla vad som har hänt. Dom skrattar åt dig. Jag, Peter vill att vi ger tillbaka. Hon ska få ett straff av oss”
Själv försökte jag bara glömma det hela. På något sätt hade jag ju lärt mig något av allt som hänt. Att ”allt är inte guld som glimmar” hade jag hört ett ordspråk som hette. Nu visste jag vad det betydde också. Dessutom var jag fortfarande kär i Nina. Hon var den vackraste flickan på hela gården, ja på jorden. Hennes vackra ansikte mötte mig fortfarande varje morgon i tankarna när jag vaknade eller gick och la mig. Nej, hämnd ville jag inte ha. Bara tid att glömma allting.
Men Peter hade rätt. Det kom många glåpord från ungarna på gården. ”Har du köpt några blommor idag?” ”Låg du i din egen säng i natt” ”Kolla där går ju Casanovan” Var bara några kommentarer jag hörde i min väg.
Min kompis var envis. ”Jag, Peter vill att vi ger min dumma syster ett straff. Nu har hon gått för långt. Dessutom är jag trött på alla killar hon drar hem och smyger med på sitt rum för min mor och far”
”Tar hon hem killar på riktigt i sitt rum och i sin säng?”, frågade jag med en avundsjuk mörk ton i rösten.
”Ja, det gör hon”, svarade Peter. ”Hon har gömt både den ena och den andre killen över natten på sitt rum. När mor och far spelar Bingo på tisdagskvällar har hon alltid någon hon smusslat in på rummet för hela natten. Sen får jag inte säga något för då kommer hon att skvallra om saker som jag gjort”
”Vad har du gjort för saker?”, frågar jag.
”Nina säger att hon vet saker om mig som mor och far skulle bli riktigt förbannade på om de fick veta om. Jag vet inte vad det är. Dessutom hade jag ändå inte velat skvallra på min syster. Det vill jag fortfarande inte, men vi måste göra något åt min malliga syster som tror hon är vackrast i hela världen”
Själv tänkte jag, men vackrast i hela världen, det är hon ju. Den underbart, ljuvligt vackra Nina.
”Vad ska vi göra då?”, frågar jag.
”I morgon är det tisdag och då kommer hon garanterat att dra in en snubbe på rummet igen. Kan nästan gissa vem det är också”, säger min kompis.
”Vem är det då?”, frågar jag avundsjukt.

”Hennes senaste flört är Lasse, han med Zündappen, du vet, säger Peter”
”Ahnääää!, svarar jag, hon är väl inte ihopa med ”Lasse-Kasse”, han kan ju inte ens räkna till två även om han använder bägge händerna. Det är ju den dummaste åsnan på gården”

”Jo, min syster är ihop med Lasse-Kasse. Hon sitter på hans Zündapp och åker iväg så fort han slutat skolan”
Min värld rasar åter samman. ”Min” fina, vackra Nina är ihop med Lasse-Kasse. Kunde hon inte valt någon bättre än det dumma spektaklet? En gång bad Lasse-Kasse mig om hjälp. ”Sven-Inge, kan inte du gå in på Larssons Allköp och köpa en Pucko till mig?” Själv stod han i vimlet av grabbar på gården som beundrade hans gamla Zündapp han fått av sin äldre bror.
”Vad får jag för det då?”, svarade jag.
”Här får du en 5-krona, svarar Lasse-Kasse, en Pucko kostar en krona, kronan du får över kan du behålla själv” Innan Lasse-Kasse hann tänka ut den riktiga mellanskillnaden på en femkrona och en Pucko för en krona, stack jag snabbt in i butiken och köpte hans Pucko. Sen behöll jag de fyra kronorna som blev över.
”Här är Puckon, Lasse. Jag kan springa fler ärenden till dig om du vill”
”Vi får se, sa Lasse-Kasse. En sån liten snorunge som du kan man ändå inte ha till nåt annat än att springa ärenden till en”
Mitt hämndbegär växte allt mer vid tanken på att den urdumma Lasse-Kasse förstörde alla fina minnen jag hade av Nina.
”Peter, jag är med på att vi gör nånting med Nina”, säger jag med kraft i rösten när jag träffar honom.
”Bra, Sven-Inge. Jag, Peter har en plan.” Peter berättade om planen och jag rös vid tanken så bra den var.
MKB, (Malmö kommunala bostadsaktiebolag) som hyrde ut lägenheterna där vi bodde, hade vid varje trappuppgång ett telefonnummer till en s.k. ”störningsjour” Dit kunde man ringa om man blev störd av festande grannar eller bråk på gården.
”I morgon kväll kommer Nina att dra in Lasse-Kasse på sitt rum, när mor och far är på bingon. När de sedan vänder hem, kommer dom att sitta och titta på Tv och vet ingenting om att Nina har gömt Lasse-Kasse i sängen på sitt rum”
”Ock, sen då”? svarar jag.
”Min mor och far är alltid hemma senast tio över nio på kvällen. Bingot slutar klockan nio och de har bara fem minuter att gå hem. Halvtio ringer du störningsjouren från telefonkiosken på gården. Du säger att du är Fanjunkare Mattsson som bor i 71 a. Att du är upprörd över att man kastar ut smällare från fönstret hos Nilssons på 2: a våningen. Då måste dom rycka ut och ringa på vår dörr. Sen kan du räkna ut resten”, säger min smarte kompis.
Det går ett dygn tills det blir tisdag och det är dags att skrida vår plan till verket. Peter och jag är överens om att träffas på gården klockan åtta på kvällen för att gå igenom allt igen och för att säkra upp att Nina verkligen hade gömt Lasse-Kasse på sitt rum.
”Lasse-Kasse är på Ninas rum nu”, säger Peter till mig när vi ses.
”Bra, svarar jag, då kör vi vår plan” Peter går in till sitt och jag till mitt. När klockan är lite över nio på kvällen säger jag till min mor och far att jag måste sätta in cykeln i garaget. Annars är jag rädd att den blir stulen.
”Bra, Sven-Inge”, säger min mor. ”Det är bra att du är rädd om din cykel och vill låsa in den”
Jag drar mig ner i trappuppgången och får se Sölve och Rose-Marie Nilsson komma gåendes från bingokvällen i huset över gården.
”Hej, Sven-Inge”, säger Sölve. ”Får du vara ute så här sent?”
”Ja, jag ska sätta in min cykel i garaget. Vill inte att den blir stulen”, svarar jag.
”Det är duktigt av dig, säger Sölve, jag har hört att det är många cyklar som stulits på gården i år”
”Ja, sa jag, hälsa Peter också” Med en liten tanke att Peters föräldrar kan vara budbärare att jag är på plats på gården enligt vår uppgjorda plan.
10 minuter senare går jag bort till telefonkiosken. Jag lägger på två tioöringar i myntfacket och slår numret till MKB:s störningsjour. Nästan genast får jag svar:
”Det är MKB:s störningsjour, presentera dig med namn och vad ditt ärende är”
Jag försöker anta en ”Opera-röst” som jag leker med då och då på ”Roliga-timmen” i skolan när jag skojar att jag är en divastjärna på Operan.
”Mitt namn, säger jag myndigt och med stor röst, är Fanjunkare Mattsson. Jag bor på Eriksfältsgatan 71a. Ni måste komma hit. Slynglarna som bor hos Nilssons på andra våningen håller på att kasta ut smällare genom fönstret. Jag tror inte att deras föräldrar är hemma”

”Det låter allvarligt, fanjunkaren, vi ska genast skicka upp en bil och se vad som händer”
”Ja, låt det gå raskt undan min unge herr, snart har slynglarna satt eld på hela huset”, svarar jag.

Jag gömmer mig sedan i B-trappen och får snart se en svart Volvo Amazon med två gubbar gå ur bilen. De stannar upp och lyssnar utanför A-trappen och går sen in i trappan.

Nästa dag kan jag knappt bärga mig förrän jag hört vad som hände när störningsjouren ringde på dörren hos Nilssons. Peter berättar för mig: ”Jag, Peter sitter på mitt rum vid halv-tio på kvällen. Då hör jag att det ringer på dörren. Min far går ut för att öppna och jag hör att de presenterar sig som MKB:s störningsjour” Sen berättar Peter målande om fortsättningen.
”Ursäkta, herr Nilsson, vi har fått in en anonym anmälan från en granne att det har kastats ut smällare från fönstret i denna lägenhet, säger störningsväktaren”
”Smällare, vi har inga smällare i vår lägenhet”, säger Sölve.
”Det var en yrkesmilitär som ringde och han var ganska säker på att det var från denna lägenheten”, säger väktaren.
”Då får vi höra med våra barn om de vet något, säger Sölve” Sölve knackar på dörren hos Peter och frågar om han fick komma in.
”Kom in”, säger Peter.
”Peter, vet du om någon har kastat ut smällare från fönstren i vår lägenhet?”
”Jag, Peter vet ingenting om det eller har hört något, kanske Nina vet?”
Sölve knackar på dörren hos Nina och frågar om han får komma in. Nina svarar inte trots flera knackningar.
”Nina, öppna dörren! säger Sölve, vi har väktare som undrar om du känner till smällare som har kastats ut genom fönstret?” Nina svarar fortfarande inte, då går mamma Rose-Marie fram till dörren och öppnar upp den.
”Nina, varför svarar du inte när vi ber dig?”
Inifrån hör man sedan två ljudliga tjut. Lasse-Kasse springer ut från rummet helt naken med kläderna i handen. Han tar på sig skorna i hallen och flyr ut i trapphuset där han antagligen tar på sig sina kläder. Kvar är Nina som försöker dölja kroppen med ett lakan.
”Niiiinaa!!!!, säger Rose-Marie, vad är det som händer?”
”Jag vet inget om några smällare mamma och jag vet inte vem som legat i min säng när jag sov”, säger Nina ynkligt.
Störningsjouren förstår att det är ”falskt alarm”, tackar för sig och ursäktar besöket. ”Ni, får förlåta Herr och Fru Nilsson, detta är uppenbarligen ett falskt alarm. Vi drar oss tillbaka, så ni kan ta hand om era barn. Ni har nog mycket att prata om”
Peter berättar sen för mig hur de dragit fram sanningen ur Nina vid köksbordet. Pappa Sölve hade flera gånger sagt:
”Inga lögner Nina, inga fler lögner!! Nu talar du om sanningen för din mor och far”
Mamma Rose-Marie håller sedan en längre föreläsning om vad man kallar flickor som byter kille varje vecka och tar dom med hem på sitt rum. Det blev utegångsförbud och indragen veckopeng i en månad för den vackra Nina som familjestraff.
Ja, Nina anade nog vad som hade hänt och hur det hade hänt. Men Peters och min pakt bestod och inte förrän jag skriver detta idag är det avslöjat för någon hur det gick till när ”Hämnden på Nina” verkställdes.
Tyvärr flyttade några månader senare familjen Nilsson från vårt hus och vår gård vid 71:an. Sölve hade ärvt ett hus utanför Lund och dit gick flyttlasset. Den ljuva, vackra Nina följde med flyttlasset och henne såg jag aldrig mer. Inte heller min kompis Peter träffade jag igen. Avståndet från Malmö till Lund var alltför långt för en 9-årig Malmöpåg på den tiden.

Året var 1964. Jag var nyss fyllda 9 år och bodde med min mor, far, storebror och storasyster i 13-våningshuset (på våning 11) på Eriksfältsgatan 71 b i Malmö. Min far jobbade som yrkesmilitär (Rustmästare) på Lv 4 och min mor var en på den tiden klassisk hemmafru. Med extraknäck att städa frisersalongen på torget. Området var Nydala. Vi flyttade in i det då nybyggda huset 1960.
Det fanns 130 lägenheter i hela huset, med två trappuppgångar och massor av barn runt min egen ålder.
Vi bodde i en tre-rumslägenhet.
Jag delade rum med min bror och min syster, med min mor.
Min far sov på soffan i köket.
Min syster var 10 år äldre än jag och min bror 12 år äldre.
Det var på den tiden man bara gick ut på gården för att leka eller spela boll på gräsmattan utanför. Fanns inga lekkamrater ute, gick man hem och ringde på. Det fanns på den tiden åtminstone 2–3 lekkamrater i varje trappa, (71 A och 71 B), man bara kunde ringa på och höra om lek.
Till exempel Peter Nilsson på andra våningen i 71 B. Det var roligt att leka med Peter som alltid svarade. ”Jag, Peter” inledningsvis på alla frågor. ”Jag, Peter vill spela boll”, Jag, Peter vill köpa en glass” etc
Riiinnnnggg… (Mamma Nilsson öppnar dörren som jag ringt på)
”Hej, är Peter hemma och får gå ut och leka?”, frågade jag.
”PEEEETEEER!!”, ropade mamma Nilsson in i lägenheten, ”det är Sven-Inge. Han vill gå ut på gården och leka med dig”
”Jag, Peter kommer”, hördes en röst inifrån lägenheten. Så kommer Peter som strax frågar Mamma Nilsson:
”Hur länge får jag, Peter vara ute och leka?”
”Nu är klockan två, du ser till att inte komma hem senare än klockan 5, för då ska vi äta. Far vill inte att nån är sen till middan”
”Ja, mamma jag, Peter, kommer hem till klockan 5”, svarade Peter och sen sprang vi ut på gräsmattan och spelade boll i några timmar. Ännu mer spännande än Peter var att träffa hans vackra syster Nina som var 11 år (2 år äldre än mig). Lång och blond med ett oändligt vackert ansikte och med kortklippt lite rebelliskt hår. Min första förälskelse, men givet aldrig besvarad. Jag var ju ”småglin” för henne. Men jag tror nog att hon förstod att jag var intresserad av henne när jag var hemma hos ”Jag, Peter”
Så…en dag kom hon förföriskt fram till mig. Mitt hjärta bultade, hon såg på mig som hon aldrig gjort innan och sa:
”Sven-Inge, du är faktiskt den jag tycker bäst om på gården. Jag vet att du och min bror Peter också är kompisar. Vill inte du bli min käresta också? Att vi blir tillsammans?” Mitt hjärta höll på att slå frivolt. Vad säger Nina, tänkte jag. Hon, den som jag avgudar mest i hela världen vill bli tillsammans med mig. Min hjärna var som i en dimmig kärleksbank när jag svarade:
”Ja, Nina, jag vill vara med dig mer än allt annat i hela världen”, svarade jag med en darrande röst, skälvande ben och en svettig panna.
”Då, sa Nina, är det bara en sak som vi måste göra innan vi är trolovade”
”Vad är det?” svarade jag med grötig hals och helt förbi i kärleksfeber.
”Du och jag Sven-Inge, vi ska sova i samma säng i natt tillsammans.
”Nu när vi har sagt att det ska bli vi två då vill jag att vi sover tillsammans redan i natt. Innan man blir trolovade, måste man lära sig att pussa varandra och krama om varandra. Inte vara blyga att vara nakna i samma säng med den andre”, sa Nina vuxet till mig.
”Ja, Nina, det måste man göra innan man blir trolovad”, sa jag precis som att det hade man ju hört hur det gick till.
”Ikväll klockan 19 kommer du hit. Du ska säga till dina föräldrar att du ska sova över hos Peter. Mina föräldrar är aldrig hemma på tisdags-kvällar så då kommer du och lägger dig i sängen på mitt rum. Jag pratar med Peter. Vi skvallrar aldrig på varandra och han gillar dig och vill ha dig som sin systers fästman”
Tiden stod stilla denna tisdagseftermiddag. Tänk att jag skulle få sova i samma säng en hel natt med den underbara, ljuvliga och vackra Nina.
Klockan masade sig fram till klockan 19. Att få lov att sova över hos Peter som jag frågade mina föräldrar om var inga problem. Det hade jag gjort förut.
”Ät bara mat innan du går ner till Peter och borsta tänderna efteråt när du ätit. Sen kommer du hit i morgon innan du går till skolan och äter frukost” sa min mamma.
I handduken som mamma hade sagt att jag skulle ta med mig för att tvätta ansiktet innan jag la mig, hade jag gömt en liten bukett blommor som jag köpt i blomsteraffären på torget. Jag hade sett i amerikanska filmer att den uppvaktande mannen alltid hade blommor med sig till sin käresta.

Klockan blev 19, nästan precis. Jag tar hissen ner från 11:e våningen till 2: a våningen i vår trappa och ringer på dörren med blombuketten i min hand hos ”Nilsson” där Nina väntade på mig.
Efter två ringningar på dörren for den upp. Bakom dörren ser jag Nina och tre väninnor till henne som jag kände igen från vår gård.
”Kolla, säger Nina, kolla vilket litet gli som tror att han ska sova i samma säng som mig i natt”

Nina skrattar, pekar och hånar mig. Hennes väninnor skrattar hejdlöst åt mig där jag står kärleksångande med min lilla blombukett.

”Trodde den här lilla myran att han skulle få ihop det med dig, han har ju knappt slutat använda blöjor och napp” skrattade hennes väninna.
Det var bara att vända om, ta hissen till 10:e våningen och gå ut i brandtrappan och gråta ut. Efter att ha gråtit ut, torkat mig i ansiktet med handduken gick jag uppför trapporna till 11:e våningen. Jag går in på våningsplanet, rakt fram till sopnedkastet och slänger ner blombuketten.

Sen går jag in genom dörren till där jag bor. Mamma ser min olyckliga nuna och frågar vad som hänt.
”Peter har mässlingen, ljuger jag, det är bäst att jag går och lägger mig så att jag inte smittar någon i familjen” Sen gråter jag ut riktigt på mitt rum några timmar och somnar. Morgonen efter är jag okey igen. Sen, när jag känner efter är jag fortfarande förälskad i Nina. Men jag förstår att det aldrig kan bli vi två någonsin. Aldrig kan det bli Vi. Jag ser henne sen på gården med än den ene killen och än med den andre och alla är säkert mer än 3–4 år äldre än henne.
”Ni kan få henne, för mig väntar någon annan, en annan gång” tänker jag.
Det var ett enkelt liv för en 9-åring på vår fina gård vid Nydalatorget. Var man inte i skolan eller gjorde läxan, var man ute på gården och lekte. På helgerna var man ute hela dagarna, lyckligt befriad från läxor och de få måsten en 9-åring hade på den tiden. Vi spelade boll, klättrade i träd, lekte detektiv och följde efter en ”skum person” eller lekte Bröderna Cartwright. Alla ville då vara Little Joe. Regnade det ute spelade vi Stigas Hockeyspel eller kort hemma hos någon.
Vill jag vara själv och inte ute och leka, läste jag om de båda Tvillingdetektiverna; Klas och Göran Bergendahl av författaren Sivar Ahlrud. Tvillingdetektiverna gavs ut på B. Wahlströms förlag. Det fanns säkert 50 böcker om de båda privatdetektiverna från Vindsele.

Alla boktitlar slutade som regel med ändelsen ”-mysteriet” Som: ”Fäbodsmysteriet”, ”Speedway-mysteriet”, ”Chiffer-mysteriet” etc. På den tiden jättespännande böcker. När tjejerna hade Kitty-böckerna, läste jag och många med mig ”Mysterie-böckerna”
Efter ett år hade jag nästan läst alla böckerna som jag betalade med min veckopeng eller fick i födelsedags- eller julgåva.
Min syster Laila, som då var 19 år, var populär och ofta utbjuden på dans eller till en tur i bilen av killar några år äldre än henne. Fast jag bara var 9 år, såg jag hur de kråmade och svassade runt henne. Obegripligt för mig, som kände min sura och bortskämda syster. Att någon överhuvudtaget var intresserad av henne var en gåta för mig. Men hon var oftast snäll mot mig.
En av uppvaktarna var lite mer intresserad av min syster än de andra. Han hette Klas och jobbade som säljare på radioaffären Wabe som låg på Nydalatorget. Jag förstod att han var några år äldre än min syster, kanske 25 år.
Klas ägde en blå Volkswagen 1200 som han ofta hämtade min syster och körde iväg med. På fritiden var Klas juniortränare för Lindeborgs FF:s fotbollslag (P9). På det sättet kom jag också in i ett klubblag i fotboll.

Laget tränade 2 gånger i veckan och jag fick börja i anfallet när vi spelade 2-mål mot varandra. Det gick inget vidare. Jag var osäker med bollen och hamnade längre och längre ner positionerna tills jag till slut var en av fyra backar i laget. En söndag skulle vi ha en tävlingsmatch mot Malmöklubben Flagg. Jag var avbytare och inte ordinarie från start. Nästan genast i matchen blev en spelare i backlinjen tacklad och fick utgå. Tränaren bad mig då snabbt att värma upp och ta dennes plats i 11:an. Det tog inte lång stund för anfallarna från Flagg att se var det enklast gick att forcera fram i anfallen. På backlinjens högra sida, där jag gick och vankade.
Matchen slutade 10–1 (Flagg gjorde ett självmål) och med glasklar självinsikt förstod jag att klubbspel på högre nivå än att passa bollen till varandra på en gräsmatta inte var möjligt för mig. Som back på en fotbollsplan var jag ett givet ”rundningsmärke”
Kanske kunde min formsvacka på plan också förklaras med att min syster gjorde slut med min fotbollstränare. Hans intresse och coaching för mig svalnade därefter ganska snabbt. Jag delade rum med min bror på den tiden. Vi låg i varsin ända av rummet i en enkel spjälsäng. Rummet var avdelat med två byråar vända mot varsin säng i mitten av rummet. Symboliskt som en ”vägg” mellan oss. Min bror Leif var 12 år äldre än jag och tack och lov sällan hemma. Han kunde vara hemifrån i veckor för att sedan bara komma hem.

Leif var med och roddade och festade med på den tiden populära dansbandet ”Bernt Dahlbäcks Gå-runt-show”. När bandet var på turné runt i Sverige följde min bror med och hjälpte till med allt mellan himmel och jord. Tacksamheten för att Leif ofta var ute på turné bestod i att han, när han var hemma, kedjerökte, läste Manhattan pocketböcker och var en genuin nattmänniska.När jag skulle sova på kvällen och han var hemma, låg han i sin säng och rökte cigarett efter cigarett infångad i en Manhattan-deckare. Mickey Spillane eller James Hadley Chase hette oftast författarna till deckarna han läste. Rummet rökfylldes snabbt efter att Leif kommit in och lagt sig. Om jag klagade hos min mor, gick hon in i rummet och öppnade fönstret och sa:
”Gå nu och lägg dig Sven-Inge, du har skola i morgon. Leif släcker lampan snart”
Ock visst, jag vande mig. Jag var lättsövd och efter några hostattacker sov jag ändå gott i det allt mer rökförtätade rummet. På min 9-årsdag det året hade jag blivit firad med allehanda fina presenter. Bland annat hade jag fått en 100-lapp av min bror.

Det var mycket, mycket pengar på den tiden för en 9-årig malmöpåg. ”Köp en riktig fotbollströja, sa min bror. Det är på tiden att du börjar hålla på ett fotbollslag och sen ska du och jag gå och se en match på Malmö Stadion” Det fanns två stora lag i Malmö år 1964. Det var nu som då Malmö FF och sen var det IFK Malmö (”Kanariefåglarna”).
Malmö FF var det stora laget som de flesta hejade på. Men även IFK Malmö hade sina supportrar. IFK Malmö gjorde som bäst en andraplats i Allsvenskan 1960 och nådde en kvartsfinal i Europacupen 1961. Jag tog busslinje 15, från Heleneholm ner till Triangeln i Malmö Centrum och gick in på välsorterade ”Månssons sport” på Östra Rönneholmsvägen. Där valde jag mellan en kanariegul fotbollströja som IFK Malmös spelare bar eller en himmelsblå som Malmö FF spelade i.
Den kanariegula IFK Malmö-tröjan tyckte jag var läckrast så det blev den jag köpte för födelsedagspengarna. När jag kom hem satte jag genast på mig min fina fotbollströja och gick ut på gården för att leka.

Efter någon timmes lek i min fina fotbollströja hör jag en välbekant röst skrika: ”NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!!!!”
Jag tittar upp på en balkong på elfte våningen på ”Trettonvåningshuset” där vi bor och får se min bror vifta med händerna och skrika.
” Opp me dig, Opp med dig, Opp me dig genast, Sven-Inge!!!”
Jag springer bort till trappan och tar hissen upp till där vi bor och undrar vad som hänt. ”Har min mor eller far blivit sjuka, vad händer?” undrar jag när jag tar hissen upp till vår våning. Öppnar dörren till lägenheten och får se min bror helt förtvivlad.
”NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!!!!”, hör jag min bror säga igen.
”Vad är det för fotbollströja du har köpt, med IFK Malmö???”
”Ska du skämma ut oss i hela stan. Vad ska folk säga om mig eller dig när vi är ute?”
”Ingen och jag säger Ingen köper en fotbollströja med IFK Malmö”, säger min bror nästan gråtfärdig. ”Vet du vad folk säger om en sån som har en sån tröja? Han kallas för en Fubick, ja en riktig djävla fubick kallas någon som bär en IFK Malmö-tröja”
Jag tar av mig min fina gula tröja och frågar vilken tröja jag skulle köpt istället.
”Det finns bara ett fotbollslag i Malmö, ja förresten på hela jorden. Det laget heter Malmö FF, säger min bror. Jag har inte tagit mitt ansvar som storebror förstår jag när min lillebror knallar ner till stan och köper en pippigul fotbollströja”
Så vi tar tillsammans buss 15 ner till stan och går bort till Månssons sport som jag besökt innan denna dag. Vi går in i butiken. Min bror tar till orda:
”Min lillebror var här för några timmar sen och köpte en IFK Malmö fotbollströja. Vi vill lämna tillbaka den. Vi har kvittot med oss”
”Nej, säger säljaren. Det går inte. Din bror har använt tröjan och då kan vi inte sälja den igen och heller inte ta den tillbaka”
”Kan jag få be att ni slänger denna pippigula tröja i er papperskorg då. Vi har kommit hit för att köpa en RIKTIG fotbollströja. En himmelsblå fotbollströja som Malmö FF har på sig när dom spelar match” säger min bror till säljaren.

Självklart fick jag köpa en fotbollströja till och den tog jag på mig lika lätt som den andre (pippigule) jag köpt hos Månssons innan på dan. Sen sprang jag ner på gården och spelade boll i min himmelsblåa tröja efter vi kommit hem. Det blev lördag samma vecka. Min bror sa till mig:
”Nu ska vi gå po match. Ta din nya matchtröja på dig”
Jag tog på mig min och min bror tog på sig sin. Sen cyklade vi båda till Malmö Stadion från Nydalatorget där vi bodde. Det var c: a 3 kilometer och tog en kvart att cykla.
Malmö FF mötte Örebro denna dag. Min bror betalade inträdet för oss båda när vi gick in på ståplats västra sida på Malmö Stadion. Mitt intresse var egentligen ljumt. Jag hade aldrig sett en riktig fotbollsmatch live förut. Min bror var däremot uppspelt och förväntansfull.
”Nu, lillebror, nu ska du få se en riktig fotbollsmatch, med världens bästa lag. Nu ska du få se hur dom knäcker Mariekexen från Örebro”
Matchen började. Alla jublade så fort en MFF-spelare rörde bollen. Inledningsvis förstod jag inte denna hysteri. Men sen…..
En MFF-spelare ska slå en hörna. Han går fram till flaggan, backar några steg bak och sen skruvar han stenhårt bollen in i mål mot det bortre krysset. Målvakten står kvar och undrar vad som hände medan MFF-spelarna kramar om varandra. Jag följer sen den spelaren hela matchen. Hans skruvar och passningar är något av det läckraste jag sett. Ja, nu hade jag fått en ny idol; Ingvar Svahn* och jag hade på 90 minuters tid också blivit en sann MFF-supporter. Sen var jag inte nödbedd att följa med min bror på alla hemmamatcher som kom den säsongen.
En del av meningen med ett påga-liv i Malmö var funnen.

*= Ingvar Svahn började sin fotbollsbana i Kulladal. Han hade nått A-laget när MFF värvade honom. I MFF började han som vänsterinner, men det var först när han flyttades ut på kanten som karriären tog fart ordentligt. Många av de äldre MFF:arna talar än i dag drömmande om hur det var när Ingvar Svahn slog sina skruvade vänsterinlägg på 1960-talet. Och sen gjorde Bosse Larsson och Dag Szepanski mål på hans passningar. Det stora året för Ingvar Svahns del var 1967. Då vann MFF allsvenskt guld och Ingvar Svahn fick Guldbollen som årets bäste svenske fotbollsspelare.