Livet på Nydala i Malmö, 1964 för en 9-årig påg.

Året var 1964. Jag var nyss fyllda 9 år och bodde med min mor, far, storebror och storasyster i 13-våningshuset (på våning 11) på Eriksfältsgatan 71 b i Malmö. Min far jobbade som yrkesmilitär (Rustmästare) på Lv 4 och min mor var en på den tiden klassisk hemmafru. Med extraknäck att städa frisersalongen på torget. Området var Nydala. Vi flyttade in i det då nybyggda huset 1960.
Det fanns 130 lägenheter i hela huset, med två trappuppgångar och massor av barn runt min egen ålder.
Vi bodde i en tre-rumslägenhet.
Jag delade rum med min bror och min syster, med min mor.
Min far sov på soffan i köket.
Min syster var 10 år äldre än jag och min bror 12 år äldre.
Det var på den tiden man bara gick ut på gården för att leka eller spela boll på gräsmattan utanför. Fanns inga lekkamrater ute, gick man hem och ringde på. Det fanns på den tiden åtminstone 2–3 lekkamrater i varje trappa, (71 A och 71 B), man bara kunde ringa på och höra om lek.
Till exempel Peter Nilsson på andra våningen i 71 B. Det var roligt att leka med Peter som alltid svarade. ”Jag, Peter” inledningsvis på alla frågor. ”Jag, Peter vill spela boll”, Jag, Peter vill köpa en glass” etc
Riiinnnnggg… (Mamma Nilsson öppnar dörren som jag ringt på)
”Hej, är Peter hemma och får gå ut och leka?”, frågade jag.
”PEEEETEEER!!”, ropade mamma Nilsson in i lägenheten, ”det är Sven-Inge. Han vill gå ut på gården och leka med dig”
”Jag, Peter kommer”, hördes en röst inifrån lägenheten. Så kommer Peter som strax frågar Mamma Nilsson:
”Hur länge får jag, Peter vara ute och leka?”
”Nu är klockan två, du ser till att inte komma hem senare än klockan 5, för då ska vi äta. Far vill inte att nån är sen till middan”
”Ja, mamma jag, Peter, kommer hem till klockan 5”, svarade Peter och sen sprang vi ut på gräsmattan och spelade boll i några timmar. Ännu mer spännande än Peter var att träffa hans vackra syster Nina som var 11 år (2 år äldre än mig). Lång och blond med ett oändligt vackert ansikte och med kortklippt lite rebelliskt hår. Min första förälskelse, men givet aldrig besvarad. Jag var ju ”småglin” för henne. Men jag tror nog att hon förstod att jag var intresserad av henne när jag var hemma hos ”Jag, Peter”
Så…en dag kom hon förföriskt fram till mig. Mitt hjärta bultade, hon såg på mig som hon aldrig gjort innan och sa:
”Sven-Inge, du är faktiskt den jag tycker bäst om på gården. Jag vet att du och min bror Peter också är kompisar. Vill inte du bli min käresta också? Att vi blir tillsammans?” Mitt hjärta höll på att slå frivolt. Vad säger Nina, tänkte jag. Hon, den som jag avgudar mest i hela världen vill bli tillsammans med mig. Min hjärna var som i en dimmig kärleksbank när jag svarade:
”Ja, Nina, jag vill vara med dig mer än allt annat i hela världen”, svarade jag med en darrande röst, skälvande ben och en svettig panna.
”Då, sa Nina, är det bara en sak som vi måste göra innan vi är trolovade”
”Vad är det?” svarade jag med grötig hals och helt förbi i kärleksfeber.
”Du och jag Sven-Inge, vi ska sova i samma säng i natt tillsammans.
”Nu när vi har sagt att det ska bli vi två då vill jag att vi sover tillsammans redan i natt. Innan man blir trolovade, måste man lära sig att pussa varandra och krama om varandra. Inte vara blyga att vara nakna i samma säng med den andre”, sa Nina vuxet till mig.
”Ja, Nina, det måste man göra innan man blir trolovad”, sa jag precis som att det hade man ju hört hur det gick till.
”Ikväll klockan 19 kommer du hit. Du ska säga till dina föräldrar att du ska sova över hos Peter. Mina föräldrar är aldrig hemma på tisdags-kvällar så då kommer du och lägger dig i sängen på mitt rum. Jag pratar med Peter. Vi skvallrar aldrig på varandra och han gillar dig och vill ha dig som sin systers fästman”
Tiden stod stilla denna tisdagseftermiddag. Tänk att jag skulle få sova i samma säng en hel natt med den underbara, ljuvliga och vackra Nina.
Klockan masade sig fram till klockan 19. Att få lov att sova över hos Peter som jag frågade mina föräldrar om var inga problem. Det hade jag gjort förut.
”Ät bara mat innan du går ner till Peter och borsta tänderna efteråt när du ätit. Sen kommer du hit i morgon innan du går till skolan och äter frukost” sa min mamma.
I handduken som mamma hade sagt att jag skulle ta med mig för att tvätta ansiktet innan jag la mig, hade jag gömt en liten bukett blommor som jag köpt i blomsteraffären på torget. Jag hade sett i amerikanska filmer att den uppvaktande mannen alltid hade blommor med sig till sin käresta.

Klockan blev 19, nästan precis. Jag tar hissen ner från 11:e våningen till 2: a våningen i vår trappa och ringer på dörren med blombuketten i min hand hos ”Nilsson” där Nina väntade på mig.
Efter två ringningar på dörren for den upp. Bakom dörren ser jag Nina och tre väninnor till henne som jag kände igen från vår gård.
”Kolla, säger Nina, kolla vilket litet gli som tror att han ska sova i samma säng som mig i natt”

Nina skrattar, pekar och hånar mig. Hennes väninnor skrattar hejdlöst åt mig där jag står kärleksångande med min lilla blombukett.

”Trodde den här lilla myran att han skulle få ihop det med dig, han har ju knappt slutat använda blöjor och napp” skrattade hennes väninna.
Det var bara att vända om, ta hissen till 10:e våningen och gå ut i brandtrappan och gråta ut. Efter att ha gråtit ut, torkat mig i ansiktet med handduken gick jag uppför trapporna till 11:e våningen. Jag går in på våningsplanet, rakt fram till sopnedkastet och slänger ner blombuketten.

Sen går jag in genom dörren till där jag bor. Mamma ser min olyckliga nuna och frågar vad som hänt.
”Peter har mässlingen, ljuger jag, det är bäst att jag går och lägger mig så att jag inte smittar någon i familjen” Sen gråter jag ut riktigt på mitt rum några timmar och somnar. Morgonen efter är jag okey igen. Sen, när jag känner efter är jag fortfarande förälskad i Nina. Men jag förstår att det aldrig kan bli vi två någonsin. Aldrig kan det bli Vi. Jag ser henne sen på gården med än den ene killen och än med den andre och alla är säkert mer än 3–4 år äldre än henne.
”Ni kan få henne, för mig väntar någon annan, en annan gång” tänker jag.
Det var ett enkelt liv för en 9-åring på vår fina gård vid Nydalatorget. Var man inte i skolan eller gjorde läxan, var man ute på gården och lekte. På helgerna var man ute hela dagarna, lyckligt befriad från läxor och de få måsten en 9-åring hade på den tiden. Vi spelade boll, klättrade i träd, lekte detektiv och följde efter en ”skum person” eller lekte Bröderna Cartwright. Alla ville då vara Little Joe. Regnade det ute spelade vi Stigas Hockeyspel eller kort hemma hos någon.
Vill jag vara själv och inte ute och leka, läste jag om de båda Tvillingdetektiverna; Klas och Göran Bergendahl av författaren Sivar Ahlrud. Tvillingdetektiverna gavs ut på B. Wahlströms förlag. Det fanns säkert 50 böcker om de båda privatdetektiverna från Vindsele.

Alla boktitlar slutade som regel med ändelsen ”-mysteriet” Som: ”Fäbodsmysteriet”, ”Speedway-mysteriet”, ”Chiffer-mysteriet” etc. På den tiden jättespännande böcker. När tjejerna hade Kitty-böckerna, läste jag och många med mig ”Mysterie-böckerna”
Efter ett år hade jag nästan läst alla böckerna som jag betalade med min veckopeng eller fick i födelsedags- eller julgåva.
Min syster Laila, som då var 19 år, var populär och ofta utbjuden på dans eller till en tur i bilen av killar några år äldre än henne. Fast jag bara var 9 år, såg jag hur de kråmade och svassade runt henne. Obegripligt för mig, som kände min sura och bortskämda syster. Att någon överhuvudtaget var intresserad av henne var en gåta för mig. Men hon var oftast snäll mot mig.
En av uppvaktarna var lite mer intresserad av min syster än de andra. Han hette Klas och jobbade som säljare på radioaffären Wabe som låg på Nydalatorget. Jag förstod att han var några år äldre än min syster, kanske 25 år.
Klas ägde en blå Volkswagen 1200 som han ofta hämtade min syster och körde iväg med. På fritiden var Klas juniortränare för Lindeborgs FF:s fotbollslag (P9). På det sättet kom jag också in i ett klubblag i fotboll.

Laget tränade 2 gånger i veckan och jag fick börja i anfallet när vi spelade 2-mål mot varandra. Det gick inget vidare. Jag var osäker med bollen och hamnade längre och längre ner positionerna tills jag till slut var en av fyra backar i laget. En söndag skulle vi ha en tävlingsmatch mot Malmöklubben Flagg. Jag var avbytare och inte ordinarie från start. Nästan genast i matchen blev en spelare i backlinjen tacklad och fick utgå. Tränaren bad mig då snabbt att värma upp och ta dennes plats i 11:an. Det tog inte lång stund för anfallarna från Flagg att se var det enklast gick att forcera fram i anfallen. På backlinjens högra sida, där jag gick och vankade.
Matchen slutade 10–1 (Flagg gjorde ett självmål) och med glasklar självinsikt förstod jag att klubbspel på högre nivå än att passa bollen till varandra på en gräsmatta inte var möjligt för mig. Som back på en fotbollsplan var jag ett givet ”rundningsmärke”
Kanske kunde min formsvacka på plan också förklaras med att min syster gjorde slut med min fotbollstränare. Hans intresse och coaching för mig svalnade därefter ganska snabbt. Jag delade rum med min bror på den tiden. Vi låg i varsin ända av rummet i en enkel spjälsäng. Rummet var avdelat med två byråar vända mot varsin säng i mitten av rummet. Symboliskt som en ”vägg” mellan oss. Min bror Leif var 12 år äldre än jag och tack och lov sällan hemma. Han kunde vara hemifrån i veckor för att sedan bara komma hem.

Leif var med och roddade och festade med på den tiden populära dansbandet ”Bernt Dahlbäcks Gå-runt-show”. När bandet var på turné runt i Sverige följde min bror med och hjälpte till med allt mellan himmel och jord. Tacksamheten för att Leif ofta var ute på turné bestod i att han, när han var hemma, kedjerökte, läste Manhattan pocketböcker och var en genuin nattmänniska.När jag skulle sova på kvällen och han var hemma, låg han i sin säng och rökte cigarett efter cigarett infångad i en Manhattan-deckare. Mickey Spillane eller James Hadley Chase hette oftast författarna till deckarna han läste. Rummet rökfylldes snabbt efter att Leif kommit in och lagt sig. Om jag klagade hos min mor, gick hon in i rummet och öppnade fönstret och sa:
”Gå nu och lägg dig Sven-Inge, du har skola i morgon. Leif släcker lampan snart”
Ock visst, jag vande mig. Jag var lättsövd och efter några hostattacker sov jag ändå gott i det allt mer rökförtätade rummet. På min 9-årsdag det året hade jag blivit firad med allehanda fina presenter. Bland annat hade jag fått en 100-lapp av min bror.

Det var mycket, mycket pengar på den tiden för en 9-årig malmöpåg. ”Köp en riktig fotbollströja, sa min bror. Det är på tiden att du börjar hålla på ett fotbollslag och sen ska du och jag gå och se en match på Malmö Stadion” Det fanns två stora lag i Malmö år 1964. Det var nu som då Malmö FF och sen var det IFK Malmö (”Kanariefåglarna”).
Malmö FF var det stora laget som de flesta hejade på. Men även IFK Malmö hade sina supportrar. IFK Malmö gjorde som bäst en andraplats i Allsvenskan 1960 och nådde en kvartsfinal i Europacupen 1961. Jag tog busslinje 15, från Heleneholm ner till Triangeln i Malmö Centrum och gick in på välsorterade ”Månssons sport” på Östra Rönneholmsvägen. Där valde jag mellan en kanariegul fotbollströja som IFK Malmös spelare bar eller en himmelsblå som Malmö FF spelade i.
Den kanariegula IFK Malmö-tröjan tyckte jag var läckrast så det blev den jag köpte för födelsedagspengarna. När jag kom hem satte jag genast på mig min fina fotbollströja och gick ut på gården för att leka.

Efter någon timmes lek i min fina fotbollströja hör jag en välbekant röst skrika: ”NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!!!!”
Jag tittar upp på en balkong på elfte våningen på ”Trettonvåningshuset” där vi bor och får se min bror vifta med händerna och skrika.
” Opp me dig, Opp med dig, Opp me dig genast, Sven-Inge!!!”
Jag springer bort till trappan och tar hissen upp till där vi bor och undrar vad som hänt. ”Har min mor eller far blivit sjuka, vad händer?” undrar jag när jag tar hissen upp till vår våning. Öppnar dörren till lägenheten och får se min bror helt förtvivlad.
”NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!!!!”, hör jag min bror säga igen.
”Vad är det för fotbollströja du har köpt, med IFK Malmö???”
”Ska du skämma ut oss i hela stan. Vad ska folk säga om mig eller dig när vi är ute?”
”Ingen och jag säger Ingen köper en fotbollströja med IFK Malmö”, säger min bror nästan gråtfärdig. ”Vet du vad folk säger om en sån som har en sån tröja? Han kallas för en Fubick, ja en riktig djävla fubick kallas någon som bär en IFK Malmö-tröja”
Jag tar av mig min fina gula tröja och frågar vilken tröja jag skulle köpt istället.
”Det finns bara ett fotbollslag i Malmö, ja förresten på hela jorden. Det laget heter Malmö FF, säger min bror. Jag har inte tagit mitt ansvar som storebror förstår jag när min lillebror knallar ner till stan och köper en pippigul fotbollströja”
Så vi tar tillsammans buss 15 ner till stan och går bort till Månssons sport som jag besökt innan denna dag. Vi går in i butiken. Min bror tar till orda:
”Min lillebror var här för några timmar sen och köpte en IFK Malmö fotbollströja. Vi vill lämna tillbaka den. Vi har kvittot med oss”
”Nej, säger säljaren. Det går inte. Din bror har använt tröjan och då kan vi inte sälja den igen och heller inte ta den tillbaka”
”Kan jag få be att ni slänger denna pippigula tröja i er papperskorg då. Vi har kommit hit för att köpa en RIKTIG fotbollströja. En himmelsblå fotbollströja som Malmö FF har på sig när dom spelar match” säger min bror till säljaren.

Självklart fick jag köpa en fotbollströja till och den tog jag på mig lika lätt som den andre (pippigule) jag köpt hos Månssons innan på dan. Sen sprang jag ner på gården och spelade boll i min himmelsblåa tröja efter vi kommit hem. Det blev lördag samma vecka. Min bror sa till mig:
”Nu ska vi gå po match. Ta din nya matchtröja på dig”
Jag tog på mig min och min bror tog på sig sin. Sen cyklade vi båda till Malmö Stadion från Nydalatorget där vi bodde. Det var c: a 3 kilometer och tog en kvart att cykla.
Malmö FF mötte Örebro denna dag. Min bror betalade inträdet för oss båda när vi gick in på ståplats västra sida på Malmö Stadion. Mitt intresse var egentligen ljumt. Jag hade aldrig sett en riktig fotbollsmatch live förut. Min bror var däremot uppspelt och förväntansfull.
”Nu, lillebror, nu ska du få se en riktig fotbollsmatch, med världens bästa lag. Nu ska du få se hur dom knäcker Mariekexen från Örebro”
Matchen började. Alla jublade så fort en MFF-spelare rörde bollen. Inledningsvis förstod jag inte denna hysteri. Men sen…..
En MFF-spelare ska slå en hörna. Han går fram till flaggan, backar några steg bak och sen skruvar han stenhårt bollen in i mål mot det bortre krysset. Målvakten står kvar och undrar vad som hände medan MFF-spelarna kramar om varandra. Jag följer sen den spelaren hela matchen. Hans skruvar och passningar är något av det läckraste jag sett. Ja, nu hade jag fått en ny idol; Ingvar Svahn* och jag hade på 90 minuters tid också blivit en sann MFF-supporter. Sen var jag inte nödbedd att följa med min bror på alla hemmamatcher som kom den säsongen.
En del av meningen med ett påga-liv i Malmö var funnen.

*= Ingvar Svahn började sin fotbollsbana i Kulladal. Han hade nått A-laget när MFF värvade honom. I MFF började han som vänsterinner, men det var först när han flyttades ut på kanten som karriären tog fart ordentligt. Många av de äldre MFF:arna talar än i dag drömmande om hur det var när Ingvar Svahn slog sina skruvade vänsterinlägg på 1960-talet. Och sen gjorde Bosse Larsson och Dag Szepanski mål på hans passningar. Det stora året för Ingvar Svahns del var 1967. Då vann MFF allsvenskt guld och Ingvar Svahn fick Guldbollen som årets bäste svenske fotbollsspelare.