Visst var dåtiden fin när vi skrev brev till varandra. (Dagens mejl- och SMS-konversation i all ära). Det betydde mycket att få ett brev på den tiden. Mycket tid lades på att skriva noggrant och med en fin handstil. Brevet sparades och lästes om och om igen. För att få en känsla av ett brevs betydelse har jag försökt göra ett romantiskt brev från en uppdiktad Carl Nilsson till sin Sophia. Som det kunnat se ut för ett sekel sedan. Kanske det redan idag kan inspirera att sända ett handskrivet brev till den du har kär?
Kära älskade Sophia!
Ett hjärtligt och innerligt tack för det brev jag ikväll fått mottaga ifrån dig. Jag blev så glad, ty jag har väntat så. Ja, det kan du ej tro. O, Sophia tro mig, du har ständigt varit i mina tankar.
I synnerhet denna vecka när jag jämför dig och dem jag förut haft i sällskap. O, vilken skillnad.
Jag har funnit något så ädelt hos dig så jag kan ej annat än högakta en sådan ung och vacker kvinna. Men Sophia, icke nog därmed. Jag känner på mig att du är den rätta. Kan vi inte nu lägga andras dömande åt sidan och bara säga att det är vi. Intet, jag säger intet kan göra mig lyckligare än så kära älskade Sophia. Hör du inte redan som jag små fotsteg som tassar på det hem som en gång kommer att bli vårt.
Du säger att jag är allt för fattig att ta dig min kära i ett hem vi rår och ska bo i.
Men Sophia, tänk efter. Hur kan vi vara fattiga som har varandra. Vi äger ju den största av rikedomar eftersom vi så innerligt älskar varandra. Förlåt om brevet jag låtit hjärtat skriva kan ge dig en börda att skynda på med ditt beslut.
O, rara, kära Sophia känn inte så. Vi har ju all tid eftersom vi alltid ska vara med varandra.
Nu väntar jag bara på ditt brev och att få höra dina fina tankar igen.
Vi ses ju i kyrkan, men så många falskeliga ögon, öron och munnar gör att vi aldrig kan säga våra sanna ord till varandra där.
Saligstad den 15 oktober 1921
Din egen Carl Nilsson.
malmopagen 