Två gäss kom en dag flygande från Hammenhög i Skåne och landade på vår altan.
På fråga så kallade dom sig Stuhre & Buhre. De var inte syskon utan grannar där de hade språkats vid över ett staket sedan barndomen. Med tiden visade det sig också att de hade samma intressen. Båda tyckte om fin konst och de älskade glass. De var jämngamla och när respektives mamma gås sa: ”Nu min lille gåsapåg är det dags att ge sig av” förstod de båda att tiden var kommen då de måste lämna hemmet.
De började sin flygresa till Mjellby konstmuseum, utanför Halmstad, där de spatserade in för att njuta av konstverken. Den sommarjobbande flickan i kassan lät dem gå in gratis för hon kunde inte avgöra om dom var barn, vuxna eller pensionärer.

Stuhre & Buhre hade vad man kan kalla en naturlig talang för goda konstverk. De båda kvackade och snattrade i näbben på varandra när de beskrev konstverkens visuella element, komposition och kulturella kontexter.
Efter rundvandringen tutade de båda tack för visningen och beslöt att flyga till nästa glädjeämne i deras liv. Om ni minns…glass. Således flög de till Slöinge och SIA:s glassfabrik där.
Då ordningsregler förbjöd gäss att vistas i glassbutiken fick de vänta utanför på att bli betjänade. Det vänliga glassbiträdet kom strax ut frågade vad de önskade. Hon tolkade helt rätt kvacksnattret som att de ville ha några skopor ”Fizzy Dizzy” (en krämig gräddglass och fudgekulor med smak av surt godis) De båda njöt av delikatessen och ställde sedan villigt upp på selfies med andra besökare till glasskaféet. Efter glassätningen flög de sedan till sin slutdestination i Falkenberg.

De hade funnit bo i en liten trädgård hos ett pensionärspar som passade de båda bra. Från den utgångspunkten hade de i omnejden nära till många konstgallerier och glasscaféer i Halland.
Varje dag prisade dom livet och tyckte att det var välförtjänt att de mådde så bra eftersom de i sann glädje kunde uppskatta och njuta av allt det goda som fanns omkring dem.