Det var en gång en gammal tant. Hon bodde högst upp i ett hus på fjärde våningen utan hiss.
Aldrig till besvär och alltid vänligt hälsande på alla grannar hon mötte i trappan.
Få vet hennes riktiga namn. Någon hade hört att hon heter Vera och någon visste med bestämdhet att hon heter Karin. Men för de flesta gick hon under namnet ”den lilla tanten högst upp i huset”.
Men då kan jag berätta att Anna är den lilla tantens riktiga namn. Farmor Anna för de som känner henne.
Vad inte grannarna vet heller är att Anna har en egenskap som är helt unik för en vanlig människa. I berättelsen kommer du att få bekanta dig mer med denna egenskap. Ett bättre uttryck är kanske gåva.
————————

Fredriks berättelse

En dag ringde hon mig.
”Fredrik, kan du inte komma hit. Det är så mycket jag vill berätta för dig”
Anna är min farmor och sen jag var liten har vi tytt oss till varandra med våra små hemligheter.
När jag besöker henne, i mitten av november, är hennes lägenhet överraskande nog redan julpyntad.

Det luktar också jul i hennes lägenhet. Doften av nybakade pepparkakor och julknäck slår varmt emot mig när farmor välkomnar mig med en innerlig kram. Jag sätter mig i soffan och framför mig har jag julens alla gottar på bordet och en flaska julmust som farmor Anna dukat upp med.
”Nu Fredrik ska du få höra. Det här vill jag berätta för dig eftersom du känner mig bäst och inte kommer att tro att jag blivit dum i huvudet”
Sen berättar min farmor att hon som vanligt skrivit ett brev till Tomten och önskat sig några saker. Men denna gången berättar hon att det inte är prylar som stått på önskelistan. Istället har farmor skrivit och bett att få hjälpa Tomten inför den kommande julen.
”Du kan ju bara tänka så mycket Tomten har att stå i när det blir jul. Och eftersom han varit så snäll mot mig, dig och alla i vår familj är det inte mer än rätt att jag erbjuder mig att hjälpa till”
Det går en tanke i mig att min farmor nu med åren blivit en aning dement. Hon fyllde trots allt 85 år den gångna sommaren. Att till exempel börja julpynta i november känner jag inte igen att min farmor heller brukar göra. Ändå överraskas jag inte för farmor har alltid haft en ung själ i sin åldrande kropp. Pigg och alert under alla tidsåldrar. Så jag svarar henne utan att verka överraskad som att brevet hon skickat är som ett brev vilket som helst. (Men hör att min röst ändå låter skeptisk…)
”Men farmor”, svarar jag ”det låter fantastiskt. Har Tomten svarat på ditt brev?”
”Ja, det har han. Och jag kan se på dig att du kanske tror att jag fått lite tomtar på loftet. Men han är glad att få hjälp och Tomten hade faktiskt själv tänkt att ta kontakt med mig om jag inte skrivit till honom”
”Vad vill han ha hjälp med? Har inte Tomten en massa nissar som hjälper honom?”

”Kära Fredrik. Om du tänker efter så förstår du att Tomten också börjat bli gammal. Tomtemor lever inte längre och nissarna är inte något sällskap på kvällarna efter arbetet. Då ligger de bara och snarkar på loftet. Tomten hade fått ett stort problem i år som han trodde att just jag kunde hjälpa honom med. Dessutom hinner han inte ordna något trevligt tills han fyller år. Det har han fått försaka i alla år”
”Fyller Tomten år? Ja, det gör han så klart, men när fyller han år?”
”Men Fredrik, det vet väl alla när Tomten fyller år? Tomten fyller år på Julafton. Då förstår du väl att han aldrig haft tid med något firande”

Så ser jag min farmor gå in i sovrummet. På sängen står en stor resväska som hon håller på att packa ner i. Det verkar som att avfärden till Tomten är ganska omgående.
Jag dricker lite av den goda julmusten och frågar min farmor.
”När är det tänkt att du ska resa till Tomten?”
”Lille Fredrik”, säger min farmor som att hon glömt att jag är 42 år och väger över 100 kilo, ”jag reser iväg under kvällen. Det kommer en nisse och hämtar mig vilken minut som helst. Du får ta hand om mitt hem när jag är borta. Säg till din mamma att jag kommer hem till familjens julfirande först annandag jul. Som du ser tänkte jag duka fram lite julstämning för dig innan jag åker. Så ta för dig av alla gottar”
Farmor hinner inte mer än lägga det sista i resväskan innan det ringer på dörren.
”Fredrik, gå och öppna, det är nog en nisse som kommer och hämtar mig”
Jag öppnar dörren och utanför står det en nisse som hämtad ur en julsaga man läste som liten.

Kanske bara att denna nissen är något större än vad man sett illustrerad på julkort. Det börjar gå upp för mig att farmor verkligen ska åka iväg till Tomten ikväll.
Jag hälsar på nissen som säger:
”Jag Nisse, ska hämta Anna till Tomten. Han väntar på henne”
”Men farmor, vem tar hand om din lägenhet när du är borta? Post och julkort som ramlar in genom brevlådan.”
”Lille Fredrik. Det tänkte jag att du skulle ta hand om. Du har nyckel och att ta in lite post och vattna några blommor tror jag säkert att du klarar av. Som du ser har jag gjort det lite julmysigt för dig också. Men en sak får du inte glömma. Det är viktigt.”
”Farmor kan lita på mig. Vad är det jag inte får glömma?”
”Du får inte glömma att ge Kolle (koltrasten) äpplen på balkongen. Om han inte får äpplen så är jag rädd för att han inte sjunger för mig när det börjar bli vår igen. Jag har en stor påse Cox´s Orange på balkongen. Dela dem i två halvor och ge honom vartefter. Förresten lille Fredrik du ska ju ha din peng också, här har du den. Köp nu något riktigt gott till dig”
Med ”peng” menar min Farmor en 20-kronors-sedel som jag fått av henne så länge jag kan minnas. Att värdet urholkats på ”pengen” har inte bekymrat någon av oss. Vår lilla tradition med gottis-pengen har jag alltid tyckt varit kärt. Dessutom påminner min farmor om Astrid Lindgren i både sätt och utseende.

Då hör jag att nissen börjar bli lite otålig.
”Jag, Nisse vill att vi åker till Tomten nu. Tomten har bett att vi kommer innan det blir kväll”
Så ser jag farmor gå iväg nerför trapporna med nissen som bär hennes resväska. Sen säger jag högt för mig själv:
”Hur i hela friden ska min farmor kunna ta sig till Nordpolen? Kör nissen renar med släde dit?
Jag tittar ut genom fönstret och ser farmor med nissen stiga in i en vit skåpbil. På sidan av skåpbilen står det ”Teleporten AB. Ett försvinnande bra företag”

Jag googlar snabbt i min mobil och ser vad ”teleportering” betyder. Förklaringen är:
”Överföring av materia eller energi från en punkt till en annan utan att korsa det fysiska utrymmet mellan dem.”
Nu blir jag riktigt rädd. Ska nissen teleportera min farmor till Nordpolen? Är det en teknik som fungerar?
Jag tittar ner igen och ser skåpbilen starta med nissen i förarsätet och farmor som passagerare.
Sen säger det bara: ”Poff!” och farmor med nissen är spårlöst borta. Som försvunna in i det tomma intet.
”Nej, nej, nej, nej! vad har hänt min kära farmor? Varför lät jag henne åka iväg?”
Tusen tankar for genom mitt huvud. Ska jag ringa polisen? Ska jag ringa min pappa? Och vem skulle tro mig när jag säger att jag sett min farmor teleporterats till Nordpolen? Ingen jag pratar med hade ju trott mig.
Om jag bara hade tänkt till lite så hade jag ju förstått att min farmor blivit kidnappad. Hur dum får man bli som tror att en julnisse hämtar en människa och sen teleporterar henne till en Tomte?
Jag slår mig själv på kinden förtvivlat och vet ingen råd.

Då plingar det i min mobil att jag fått ett SMS.
”Nu är jag framme lille Fredrik. Tomten och nissarna hälsar till dig. Nästa gång vi ses är på annandag jul. Då kommer jag hem. Glöm inte bort att ge Kolle fina svenska äpplen. Jag skickar ett brev till dig och familjen innan jul”
En stor sten faller från min rygg när jag ser att Farmor lever.Det låter ju tryggt, men kan jag verkligen vara det? tänker jag.
Så tar jag fram mobilen och letar fram ”Alla bolag” Sveriges mest populära sajt för företagsinformation. Där skriver jag in ”Teleporten AB” och får fram att VD och ägare till företaget är S. Claus,  med adressen North Pole 1.
”Vi överför människor och produkter i juletid” Säger informationen att företaget gör.
När jag kommer hem så ringer jag min far och berättar att farmor mådde bra. Att hon hade bestämt sig för att åka bort innan jul till en gammal väninna från Norrland och kommer hem till oss i familjen först Annandag jul. Min far verkar inte överraskad utan säger bara:
”Ja, du och farmor har alltid varit lite märkliga. Inte konstigt att ni trivs så bra ihop. Då utgår jag ifrån att hon bett dig att ta hand om hennes lägenhet och pippin på balkongen hon alltid pratar om. Kalle heter han tror jag”
”Nej, han heter Kolle och är en koltrast”
Så blev det inte mer pratat om detta och jag blev glad att jag inte behövde veckla in mig att farmor teleporterats till Nordpolen.
Vem hade trott på det? Inte min logiskt tänkande far i alla fall.
————————

Farmor Annas berättelse

Efter att jag kramat min kära sonson Fredrik farväl blir jag hämtad av en nisse till en skåpbil som står parkerad utanför min dörr. Nissen är så vänlig och bär in min resväska i bilen. Han är snäll som en nisse alltid ska vara, men har en olat att alltid börja varje mening med ”Jag Nisse”
Vi hinner inte mer än gå in i bilen efter att Nisse startat den så är vi i Nordpolen. ”Telleportererra” tror jag Nisse kallade det för. Bilen parkerar precis utanför Tomtens fina hus.

Sen får jag ett välkomnande av Tomten som är så hjärtligt. Han ger mig en stor varm kram. Från början säger Tomten att han bara vill bli kallad Claus. ”Du är min vän, Anna och då kan vi inte hålla på med fina titlar”

Precis lika ombonat som man kan tänka sig är det hos Tomten. Självklart går de mesta tonerna i hans hus i rött. Gardiner och dukar är alla röda. Ljus som det finns många av i flera olika storlekar är också röda och man känner en subtil, ren doft av brinnande stearin eller vax från de tända ljusen. Allt detta bidrar till en känsla av lugn och tradition. Hans möblemang är rustikt och är inspirerat av en så kallad Chesterfield stil. Flera chiffonjé har han som går i stil med just Chesterfield. Det som också fångar min blick är att det inte finns en tom yta på någon plats. Överallt syns det brev, pärmar, pennor, böcker med mera. Så det kliar i fingrarna på en gammal farmor att få städa och organisera upp hos min vän Claus. Sen har vi doften, som inte kommer från ljusen. En framträdande ton av kanel, ingefära och kryddnejlika, som är både söt och lite pepprig. En doft från de varma pepparkakorna och kanske glöggen som nissarna bakat och druckit under dagen.
————————

Efter jag inkvarterat mig i mitt rum så har Tomten Claus bett att få prata med mig enskilt. Vi ses vid hans stora skrivbord där han ber mig slå mig ner i en stor elegant fåtölj i brittisk stil.
”Kära Anna, först och främst är jag tacksam att du tar dig tid att åka ifrån din familj, åka till Nordpolen och hjälpa mig med mina julbestyr. Som du förstår är det av en speciell anledning som jag bett dig att komma hit”
”Ja, Claus, lite förvånad är jag att du ber just mig att hjälpa dig när huset vimlar av flitiga nissar som verkar kunna det mesta du behöver”
”Ja, Anna de flesta nissar är riktigt duktiga men i år är inte allt som det brukar. Förvånar det dig inte att jag hämtade dig i min Teleport-bil?”
”Jo, det måste jag erkänna att jag blev. En Tomte som du transporterar väl allt med hjälp renar?

”Ja, så var tanken även i år och det är därför jag kallat på dig. Mina renar är inte sig själva i år. Dom är inte sjuka men jag får dom inte att lyfta från marken längre. De har fått samma mat som tidigare år. De har fått både renlav och påskrislav. Och minst den speciella flyglav som gör att renarna kan ta mig dit jag vill. Som vanligt har jag avdelat en av mina bäst förtrogna nissar att ta hand om denna speciella utfordring. Men det hjälper inte. Blir det inte bättre tvingas jag dela ut julklappar med hjälp av min Teleport-bil”
”Din Teleport-bil var har du hittat den?”
”En av mina nissar ville studera ny teknik och jag ville uppmuntra framtidens nytänkande så jag sände honom till Silicon Valley i somras.
När han kom hem hade han uppfunnit en teleporteringsmaskin som kan sända människor och varor över hela jordklotet. Idén är att jag ska åka i en vit skåpbil med julklappar och teleportera mig runt i världen med den”
”Men Claus, då kommer ju alla renarna att bli helt överflödiga!”
”Ja, säg det barn och för den delen vuxna också som får se Tomten i en vit skåpbil istället för en flock med glada renar. Hur glada blir dom? Det vill jag ju helst inte. Absolut inte! Det är därför jag kallat på dig, Anna.”
”Nu är jag här och jag kommer att hjälpa dig med vad du vill.”
”Anna du har en unik egenskap som jag vill ta hjälp av. Jag vet att du kan prata med renar. Din far-fars-far, Mihkkel Turi, hjälpte en gång en av mina förfäder som var Tomten på sin tid. Hans renhjord blev skadad av en plötslig snöstorm som tvingade ner dom på marken utanför Mihkkel Turis hus. Han gav dem skydd och mat och såg till att de tillfrisknade. Som tack för hjälpen begåvades Mihkkel och hans efterkommande blodsband av renhjorden att kommunicera med renar”

”Så du menar att jag kan prata med renar?”
”Ja, det kan du Anna och alla andra i din familj som är rakt nedstigande blodsband till Mihkkel Turis. Med den egenskapen vill jag att du pratar med min renflock och hör vad det är som hänt dem. Kan jag inte få dem att lyfta med släden som vi brukar får jag ju använda den ojuliga och oljuvliga Teleport-bilen. Julklapparna måste ut på ett eller annat sätt”

————————

Efter en god natts sömn i Tomtens fina stuga så var det dags att ta tag i vad det var fatt med renarna i år. Jag klädde på mig varmt med kläder jag fått låna av Tomten. En  parkas (pälsjacka med huva), byxor, vantar och stövlar. Så kallade ”kamiker”. Under parkas klädde jag mig med lager-på-lager med varma merinoull-tröjor och strumpor.
Sen gick jag ut till Tomtens renhjord som stod samlade i hagen vid skogsdungen. Där stod Dasher, Dancer, Prancer och Donner.
Jag hade ingen erfarenhet av att prata med renar så jag inledde med:
”Hej pojkar! Jag heter Anna och har kommit hit för att hjälpa Tomten och er i år. Hur är det med er?”
Renen som heter Donner kom fram till mig och svarade:
”Det finns en ond nisse i Tomtens hus. Han har gett oss fel kost hela vintern. På grund av det kan vi inte längre lyfta oss upp i luften längre”
Jag blev överraskad att jag förstod vad renen Donner sa, men då verkar ju gåvan jag fått att tala med renar fungera.
”Men kära, du”, svarade jag. ”Vad är det för mat ni har fått och vad heter den onda nissen?”
”Som du kanske vet”, svarade Donner, ”så heter alla nissar Nisse. Men du kan lätt känna igen denna onda nissen med att han alltid börjar en mening med Jag, Nisse. Det är han som uppfunnit Teleport-bilen och gett oss konstig mat hela hösten och vintern. Han har gett oss vanligt gräs och hö istället för olika sorters lavar som vi alltid äter. Speciellt flyglava som gör att vi kan lyfta från marken. Det har vi inte fått på hela vintern”

Jag förstod efter samtalet med renen Donner att detta var allvarligt. En av julens viktigaste traditioner, att Tomten kommer flygande med renar, stod i fara. Frågan är bara hur jag en liten tant ska kunna lösa det?
Detta kräver en natts sömn för att lösa.

————————

Nästa morgon låg snön så vackert utanför Tomtens hus.  Det var som om någon strött naturens eget glitter över marken.  Varje snöflinga bidrog till den ljuvliga tystnad som nu vilade över landskapet. De mörka granarna hade under natten förvandlats till frostvita magiska sagofigurer.

Men det bästa av allt var att jag kommit på en lösning på Tomtens problem under natten. Jag förstod att ”Jag, Nisse”, som jag vill kalla den onda nissen eftersom alla nissar heter Nisse, hade för avsikt att avsätta Tomten. På något sätt eliminera honom innan jul. Han ville ta över hans Tomte-roll och leverera julklappar med sin teleport-bil istället för med renar. Min plan gick ut på att helt enkelt teleportera den onda nissen tillbaka till Silicon Valley. Sedan se till att han inte återvände därifrån och kunde komma tillbaka för att förstöra för Tomten i år.

Jag började med att kalla till mig den onde nissen.
”Jag, Nisse, hörde att du ropade på mig vad vill du?”
”Din teleport-bil intresserar mig. Det låter som framtidens melodi när man ska dela ut julklappar på ett effektivt sätt”
”Jag, Nisse, hör att du Anna har förstått den nya tekniken. Tänk om bara Tomten också hade förstått det. Han lever kvar i det gamla ännu”
 ”Då kanske jag kan hjälpa dig. Jag har hittat en massa gamla kretskort, sladdar, trasiga skärmar med mera på Tomtens vind. Dom har jag lagt i din fina teleport-bil. Tror du att du kan ha nytta av det på något sätt?”
”Jag Nisse, vill gärna titta på det”
Eftersom jag visste att Julnissar, goda som onda, dras till glänsande, skimrande ting var jag övertygad om att den onde nissen inte kunde motstå detta glitter som jag lagt längst bak i skåpbilen. De glimmade begärligt i skenet av morgonens solljus. Och precis som jag trott så går ”Jag, Nisse” in i bakutrymmet för att ivrigt rota runt bland skärmar och sladdar. Strax därefter har jag stängt och låst dörren om honom . Jag hör hur han bultar och bankar när han förstår att han blivit instängd.
Sen går jag fram och sätter mig i förarhytten. På instrumentpanelen skriver jag in ”Silicon Valley” med tillägget ”No return to sender, ever”
När den onde nissen, ”Jag, Nisse”, hade hämtat upp mig visade han stolt upp hur teleport-bilen fungerade. Hur enkelt det var att manövrera den. Jag la också på minnet att han sa att om man inte ville att teleport-bilen skulle återvända till den plats där den en gång varit så skulle man skriva ”No return to sender, ever”
Så jag kliver ut ur teleport-bilen med den bankande onde nissen i bagageutrymmet och med en knapptryckning sänder jag honom till Silicon Valley. Där kommer han att trivas kan jag tänka och där han kan leka med sina andra teknikvänner och förhoppningsvis uppfinna bättre saker än en teleport-jul-släde. Men han kommer aldrig mer att återvända till Tomtens hus på Nordpolen.
Det har hans egen uppfinning sett till att han inte gör.

————————

Nu återstod det bara för mig att berätta för Tomten vad som hänt och få honom att förstå att ”Jag, Nisse”, var en riktigt ond nisse och att han inte hör hemma hos Tomten på Nordpolen.
Döm om min förvåning när jag ser vilken handlingskraft Tomten visar efter min berättelse. Han kallar till sig alla julnissarna och renarna Dasher, Dancer, Prancer och Donner. Sen säger Tomten myndigt med stor röst:
”Nu är det bråttom, det är bara några dagar till julafton och vi måste hitta föda så renarna kan lyfta igen. Tyvärr har de fått fel mat hela vintern av en ond nisse vi haft omkring oss. Ni renar får raskt skrapa fram lav ur snön igen. Bara ge er ut och ät så mycket ni kan. Ni nissar får leta fram alla korgar vi har och plocka gnistrande kråkbär och soltorkad flyglav. Titta i snölegan vid granskogen. Under täcket ska det finnas gott om den varan. Själv ska jag reda till min mixtur av polarmint som jag ska strö över de bär och lav ni hämtar hem. Med det ska snart vi få våra renar flygfärdiga och upp i luften igen”

————————

Självklart visste Tomten råd. Några dagar efter Tomtens uppmaning hade Dasher, Dancer, Prancer och Donner skrapat fram lav i snön och ätit allt vad de orkat. Nissarna hade hämtat hem kråkbär och soltorkad flyglav i mängder. Detta tillsammans med Tomtens mixtur av sin speciella polarmint gjorde att renarna var färdiga att flyga med julklappar igen.

Så när ni ser Tomten flyga med sina renar över stan på julafton då vet ni att det är tack vare farmor Anna som julklapparna även i år delas ut med hjälp av Tomtens trogna renar.

————————

Epilog
För er som undrar hade Fredrik skött sig fint och gett koltrasten Kolle fina Cox´s Orange-äpplen ända fram till att farmor kommit hem igen. Så nu fanns det garanti att Kolle skulle sjunga vackert för farmor igen till våren.
”Jag, Nisse”, hade kommit fram till Silicon Valley och där fyllts av ånger för det onda han gjort. Istället för att utveckla teleport-bilen som han genast skrotat hade han uppsökt en logoped som lärt honom att inte börja varje mening med ”Jag, Nisse”.

För Tomten blev det en fin julafton också efter att ha åkt ut med sina trogna renar traditionsenligt till alla snälla barn.
För första gången på länge fick han också fira sin egen födelsedag på julafton och öppna en födelsedagspresent som farmor Anna och julnissarna köpt till honom. Han blev så glad över presenten och att få bygga Tomtens egen verkstad i LEGO.

Med det önskar jag alla läsare en riktigt
                    God Jul!