Det är en ovanligt varm dag i mitten av april månad, klockan är 11 på förmiddagen. Simon Hammar, med sin hund Alice, är på kontoret på Kaptensgatan 14 i Malmö. Fläkten i taket som med automatik går igång vid 22 plusgrader är på sedan någon timme. Utanför fönstret ser Simon en böljande skara av cyklister och gående som målmedvetet är på väg till en skola, arbetsplats eller kanske ett närliggande Café.
Det är nu en månad sedan Simon startade upp sin detektivbyrå med en optimistisk tro att kunna hjälpa de som behövde hans kunskap. Tidigare hade Simon under sitt förvärvsliv ägt och drivit familjeföretaget Klock-Gustav i centrala Malmö sedan 40 år.
Vid pensioneringen hade han sålt företaget och tagit engagemang som delägare i gode vännens Osmans kvarterskrog Brokrogen. Men Simon insåg att kroglivet inte var det han sökte som aktiv pensionär utan sålde efter några månader tillbaka sitt delägarskap till Osman för en krona. Samma köpeskilling han fick ge när han registrerades som delägare i Bolagsverket.
     ”Du har alla egenskaper som behövs för att vara en detektiv av första högsta graden” sade Osman ”Du är både smart, har ett bra minne och sinne för detaljer. Du kommer att göra succé”
Men trots uppmuntrande tillrop kom det inte några klienter som sökte hans villighet att hjälpa behövande klienter.
Mobilen var tyst och det enda som hördes på detektivkontoret var Alice snarkningar på den eluppvärmda hundbädden på kontoret. Simon tar sin mobil och ringer Osman.

Kaptensgatan 14 i Malmö. (Simons kontor)

     ”Det är tröstlöst. Inget rykte har gått om min verksamhet. Här sitter jag med en snarkande hund och har inget att göra en solig dag i april. Har du något tips vad jag kan göra?”
     ”Du måste vara mer aktiv Simon. Läs i tidningarna vad som sker och om det finns något du ser att du kan hjälpa till med så tar du en aktiv kontakt” säger Osman uppmuntrande till Simon.
Något klickar till i Simon.
     ”Bra Osman, där fick jag ett uppslag på vad jag kan göra”
     ”Bara glad att få hjälpa till” svarar Osman uppskattande och avslutar samtalet.
Simon tar fram denna dags Sydsvenskan och bläddrar sida efter sida för att få uppslag. Han får ingen inspiration och letar istället fram gårdens Sydsvenskan i tidningsåtervinningen.
I Ystads lokaldel i tidningen får han syn på en rubrik ”Spökhuset som inte går att sälja” Simon läser att fastigheten nästan är omöjlig att sälja trots att den är nära centrum och har en stor, välskött trädgård på tomten.
     ”Vad händer här?” undrar Simon och tar upp mobilen för att ringa mäklaren som försöker sälja huset.
     ”Tomas Nilsson, Mäklarhuset i Ystad. Vad kan jag göra för dig?” Svarar rösten i den andra ändan.
     ”Hej Tomas, jag heter Simon Hammar och jobbar som privatdetektiv i Malmö. Läser i gårdagens Sydsvenskan en artikel om en fastighet du är mäklare för som är svårsåld på grund av spökerier. Stämmer det?”
     ”Är du spekulant eller journalist?” svarar Tomas på min fråga.
     ”Jag är den som jag presenterade mig som. Simon Hammar och är licensierad privatdetektiv. Du kan gå in på min hemsida www.simonhammar.se och se att allt är seriöst. Då ser du också att mobilnumret jag ringt från stämmer med hemsidans.”
     ”Jag återkommer, häng kvar några minuter” Hör Simon Tomas säga.
Efter några minuter ringer Tomas upp.
     ”Hej, det är Tomas igen. Ursäkta att jag inte hade förtroende för vad du sa. Men sen artikeln om det så kallade spökhuset kom in i tidningarna har mobilen gått varm. Det har varit medium som hört av sig och diverse spiritister. Även kyrkan i Ystad har erbjudit sin hjälp. Men jag upplever att de bara vill värna om sina egna intressen och få uppmärksamhet i tidningen. Ryktet har till och med spridit sig ända till USA. För en vecka sen var det ett reportage i CNN med rubriken The Haunted Mansion ”
     ”Berätta om huset. Vem äger det och varför är det till salu?” frågar Simon.
     ”Huset var från början en lanthandel, men de tjugo senaste åren har här varit en fotobutik med en ateljé. Gamle fotohandlaren gick bort för ett halvår sedan och nu vill dottern sälja huset hon fick ärva”
     ”Vad gör huset så svårsålt Tomas?”
     ”Ja, Simon hade du stigit in i huset så hade du känt det som jag och andra spekulanter känner. Man får gåshud bara man kommer in genom dörren. Det vilar en obehaglig stämning i varenda vrå. Mer än en gång har jag och de jag visar huset för hört märkliga ljud, dörrar som öppnas och stängs, knarrande steg. Ja alla attribut som hör till ett hus som är hemsökt. Utanför huset har flera personer nattetid sett en mörk skugga smyga runt i trädgården”
     ”Har du fått något bud på huset?”
     ”Ja, ett enda bud på en halv miljon kronor. Men säljaren vill ha minst två miljoner. Taxeringsvärdet är på en miljon kronor. Huset har legat ute till försäljning nu i tre månader. Men folk nästan flyr bara de kommit innanför dörrarna”
     ”Tror du själv att huset är så kallat hemsökt?”
     ”Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro Simon. Det är något som inte stämmer i detta. Så länge säljarens pappa levde hade inga sådana aktiviteter märkts enligt säljaren”
     ”Så allt började för ett halvår sedan när gamle fotografen dog”
     ”Ja, det är det som är det märkliga”
     ”Om du och säljaren är intresserad, så kan jag försöka utreda vad det är som händer. Men jag jobbar inte gratis som du förstår”
     ”Ja, Simon du är inte den enda som erbjudit sin hjälp. Men säljaren vill bara betala för resultat. Inte verkningslösa utredningar eller spådomar från olika medier som besökt huset. Får du ordning på detta är jag beredd att dela med mig av halva mäklararvodet som är på 25 000 kronor och jag är övertygad om att säljaren skjuter till lika mycket”
     ”Taget. När kan jag besöka huset?”
     ”Jag har en visningstid i morgon mellan 13 – 14. Kom gärna då. Men med den information som finns i tidningar och ryktet som går i Ystad lär du bli ganska ensam spekulant på visningen. Adressen är Bermansvägen 5. Det är lätt att parkera på infarten och jag har satt ut visningsskyltar”
     ”Tack Tomas. Jag kommer klockan tretton och jag tar med min kollega Alice också”
     ”Ni är båda hjärtligt välkomna”
Efter samtalet med mäklare Tomas började Simon att Google på fotoateljén på Bermansgatan 5. Trots att fotoateljén var nedlagd sedan ett halvår sedan fanns det bilder kvar på interiören och en presentation av affärsidén: Atelje Nordin ligger centralt i Ystad. Våra kunder är både privatpersoner och företag. Med fokus på att ge dig en personlig service och produkter som håller marknadens bästa kvalité, är vi säker på att du som kund alltid kommer att bli nöjd.
Fotografen, den sedan ett halvår sedan avlidne, Anders Nordin finns också med på några bilder på Google.

Anders Nordin. (Gamle fotografen)

Simon tar fram sin stora spaningstavla och börjar fästa Post-it-lappar under rubriken ”Spökhuset i Ystad”. Utan inbördes ordning fäster han rubriker på lapparna.

• Hus som är svårt att sälja. Hemsökt?
• Ägaren till huset dog för ett halvår sedan
• Dottern vill sälja huset
• Mäklaren har fått ett anbud på 500 000, utgångspriset är 2 miljoner
• Huset har flera gånger figurerat i tidningar och Tv som Spökhuset

     ”Ja, du Alice, vad kan vi göra här? I morgon så åker du och jag till Ystad för att se vad som händer” Alice bekräftar med att vifta glatt på svansen.
Följande dag, klockan 13, sätter Simon sin svarta Audi på parkeringsuppfarten på Bermansgatan 5 i Ystad. Det är en gråmulen dag i april vilket inte förskönar intrycken. Mäklarskylten med Visning idag 13–14 möter honom och Alice när de stiger ur bilen. Första intrycket av huset är att det är stort, mörkt och ger ett kusligt intryck. På husfasaden syns en sliten skylt med Foto. Allt som allt är hela exteriören slitet dyster.

Spökhuset i Ystad

När Simon och Alice går in genom den öppna dörren möter mäklare Tomas dem båda.
     ”Hej Tomas, jag är Simon och med mig har jag Alice min hund som ska hjälpa mig”
     ”Välkommen Simon och Alice. Jaha din assistent är en hund. Ja, det måste kanske till för att få en lösning på mysterierna i huset”
     ”Ge mig en rundvisning Tomas och berätta vad som händer här i huset”. I samma stund hörs en dörr som stängs en trappa upp.
     ”Ja, du hör själv. Det är bara vi i huset och nu hörde du en dörr som stängdes. Vid varje visning händer oförklarliga saker.”
Tomas går runt med Simon i huset. På nedanvåningen finns ett kök, ett vardagsrum och ett övernattningsrum. Här finns också ett badrum. En trappa upp på hela ovanvåningen finns den gamla fotoateljén nästan intakt med en stor skärmduk, soffa och en fåtölj. Samt lite kvarlämnad fotoutrustning.

Fotoateljén en trappa upp i spökhuset

På en byrå ser Simon en ram på ett fotografi som är vänd mot väggen. Simon vänder på ramen och ser en spöklik hand på fotot.
     ”Det här är också lika mystiskt Simon. Varje gång jag kommer upp i ateljén är detta foto vänt in mot väggen. Jag vänder det rätt och sen vänds det tillbaka igen. Dessutom är det ett ganska kusligt foto” På bottenvåningen hörs plötsligt ett ljud när den öppna ytterdörren slås igen med stor kraft och en kall vind tycks svepa upp för trappan och vina förbi.
     ”Ja, du hör och känner själv Simon. Det är nu de flesta spekulanter börjar ge sig härifrån.” Simon pekar på en dörr längst in i ateljén.
     ”Vad finns bakom den dörren Tomas?”
     ”Vad säljaren har berättat för mig så är det ett litet förråd. Det är bara säljaren som har nyckel dit. Hon har berättat att det är minnessaker från hennes far hon förvarar där. När huset är sålt kommer hon att tömma det och ta sakerna med sig”
     ”Vem är spekulanten som bjudit en halv miljon för huset?”
     ”Tyvärr förbjuder mäklarsekretessen att säga det. Men så mycket kan jag ändå säga att det är en spekulant i fastighetsbranschen. Han vill köpa huset billigt och bygga om till studentlägenheter som han sedan hyr ut. Han är i 35 års-åldern och jag har googlat fram hans företag på nätet. Verkar seriös, men han vill göra ett klipp och köpa billigt. Han känner väl till fotobutiken då han själv har ett fotointresse och ofta träffade den gamle fotohandlaren som kund”
     ”Vad säger säljaren till det anbudet?”
     ”Säljaren, Annika Nordin, är förtvivlad och hoppas eftersom huset ligger så centralt i Ystad att kunna få ut vårt värderade pris på 2 miljoner. Men hon vill sälja, så bjuder inga andra spekulanter inom rimlig tid så kommer hon ändå att sälja till högstbjudande”
     ”Går det bra om jag kontaktar Annika och ställer några frågor?”
     ”Det går tyvärr inte. Säljaren har undanbett sig alla frågor både från media och andra spekulanter. Hon vill att alla kontakter går genom mig. Vi måste respektera detta Simon”
     ”Självklart Tomas. Men det betyder att om jag har frågor till henne kan jag ställa dom via dig?”  
”Ja, det går bra”
Plötsligt flyger det lilla fönstret i ateljén upp, som om någon bryskt öppnat det. Simon rusar fram till fönstret men ser inget konstigt och stänger det åter med fönsterhakarna. Trädgården som omger huset är stor och välskött. Han ser också att det börjat regna och att himlen om möjligt är ännu mörkare än förut. Ända sedan han steg in i huset har luften var tung att inandas. Det kommer också en krypande obehagskänsla smygande ju längre han vistas i huset.
     ”Vem sköter trädgården efter den gamle fotohandlaren?” undrar Simon.
     ”Inför visningarna har vi anlitat Farmartjänst att sköta trädgården. Det var gamle fotohandlarens skötebarn och dottern vill inte att det förfaller”
     ”Jag skulle vilja sätta upp övervakningsutrustning här i ateljén och ovanför entrédörren. Går det bra?”
     ”Annika har sagt mig att hon ger dig fria händer att ta reda på vad som händer. Så installera allt det du behöver Simon”
De går bägge nerför trappan. Tomas väntar i köket medan Simon och Alice går ut till bilen. Alice börjar morra när de närmar sig bilen.
      ”Vad är det Alice? Varför morrar du?” Simon börjar se sig omkring men ser inget konstigt. När han ska öppna bakluckan för att hämta utrustning känner han att något inte stämmer. Bilen har flyttats fram ungefär en meter sen han parkerade den. Han går runt bilen och tittar invändigt men inget är konstigt förutom att bilen flyttats fram en bit. Bilen stod tidigare i mitten av de grå stenarna och nu är bilen framför de grå stenarna. Kan spöken nu flytta bilar också? Undrar Simon lite ironiskt.

Simon Hammars bil som flyttats fram en meter

Simon tar med övervakningsutrustningen in i huset. Går en trappa upp till ateljén. Det första han ser är att fotot med handen är vänd in mot väggen igen. Simon ställer fotot rätt igen och sätter upp övervakningskameran så att den även fångar fotoramen på byrån. När han monterar kameran känner Simon en obehaglig känsla. Att någon ser och hör varje steg han tar. Alice börjar morra igen.
     ”Vad är det du känner Alice? Var är det?” Alice pekar med nosen på fotografiet och morrar.
     ”Ja, det är märkligt Alice. En fotoram kan väl inte bara vända på sig själv.” När Simon monterat kameran tittar han i sin mobil att den fungerar. Kameran aktiveras av rörelser i ateljén. Om någon rör sig i ateljén sänder den en bild till mobilen. När Simon tittar i sin mobil ser han att han och Alice tydligt syns på bilden kameran har tagit.
     ”Bra Alice, kameran fungerar som utlovat” Simon går ner en trappa och möter mäklaren. De växlar några ord för att sedan höra fotsteg från ovanvåningen. Stora och bestämda klamp. Simon tittar i sin mobil, men ser inga rörelser i ateljén. Fotoramen är fortfarande rättvänd också.
     ”Vad detta än är Tomas, lovar jag att gå till botten med det”
     ”Tack Simon, jag är glad när detta är över och huset är sålt. Det kryper i kroppen på mig varje gång jag kommer hit. Det ringer tidningar från hela världen varje dag och vill att jag berättar om de påstådda spökerierna”
     ”Vad säger du då?”
     ”Jag säger att jag ger inga fler kommentarer om huset och att det fortfarande är till salu. Men journalisterna har ju träffat folk som varit här på visning. Det finns journalister som suttit utanför huset på natten för att fånga spökerierna på bild. Men ingen har lyckats vad jag kunnat se”
Simon monterar ytterligare en övervakningskamera ovanför husets entré för att se vem som eventuellt besöker huset utanför visningstiderna.
     ”Tomas, vet du om säljaren kommer hit ibland?”
     ”Nej, säljaren har gett mig alla nycklar och säger själv att det inte är roligt att besöka huset. När hon gav mig nycklarna sa hon att nästa gång hon kommer hit så är det när huset är sålt. Då ska hon tömma det lilla förrådet också på minnessaker efter sin far.”
Simon tackar Tomas för visningen och lovar att återkomma om det finns något att berätta. När han går till bilen känner han sig åter betraktad. Han tittar upp mot fönstret på andra våningen och tycker sig skymta något, men kameran i ateljén har inte gett något utslag i mobilen.
När Simon kommit hem till kontoret på Kaptensgatan i Malmö tittar han i mobilen. Det enda som gett utslag är bilder på mäklaren som lämnat huset efter visningen. På spaningstavlan fäster han nu ytterligare Post-it-lappar

• Nyfikna journalister från hela världen
• Ett fönster som plötsligt öppnades upp i ateljén
• Fotsteg och tramp på andra våningen
• Ett litet förråd med minnessaker
• Någon/något som betraktar mig i huset
• Fotoram med spöklik hand som vänds in mot väggen
• Min bil flyttades fram en meter

Simon läser igenom alla lapparna på spaningstavlan och förstår med all tydlighet att något inte står rätt till i huset.
     ”Här har vi fått något att bita i Alice. Nu åker vi hem och sover. I morgon ska vi ha en strategi för att klara ut vad som händer”
Så vänder Simon och Alice hem till Västra Ryttmästaregatan där de bägge bor. Klockan är 18 och himlen är mörkgrå. Om någon timme går solen ner.  Av det vackra aprilvädret som syntes igår syns inga spår. Idag har det bara varit mörkt, kallt och regnigt.

Simon vaknar klockan 3 på natten med ett ryck. Han ser att mobilen lyser upp nattduksbordet. Första tanken är har kameran fångat något på bild? När han tar mobilen ser han att kameran fångat något i ateljén. Simon får gåshud över hela kroppen när han ser bilden och tänder snabbt lampan i rummet. Alice vaknar också och gnyr. I mobilen ser han en enda bild som kameran har fångat. Handen på fotot i ateljén. Inget annat finns på det kameran har registrerat.

Spökhanden på fotografiet

Alice har också vaknat till och sitter vid Simons fötter för att förstå vad som gjort hennes husse skrämd.
     ”Alice, det här är skumt. Jag får rysningar när jag tänker på vad som pågår i huset i detta nu” Det finns bara en enda bild tagen med kameran i ateljén. Den på handen. Kameran ovanför entrén har inte gett utslag alls ännu. Simon går upp för att dricka vatten och lägger sig sen med Alice bredvid på golvet vid sängen. Det tar en halvtimme ytterligare för Simon att somna om. I mardrömmarna som följer är han i trädgården på Bermansgatan i Ystad och blir jagad av en mörk figur som än gömmer sig bakom ett träd för att sedan plötsligt stå bakom honom. Simon vaknar svettdränkt med en ryckning. Nu visar klockan 04:48. En timmes sömn med mardrömmar har åter väckt Simon. Så länge han kan minnas har han aldrig haft svårt för att somna och brukar inte heller ha svårt för att somna om när han gått upp för att exempelvis dricka mitt i natten. Simon tittar på mobilen och ser att den har aktiverats med en bild. Denna gång har det kommit en bild också från kameran från entrén. Han känner igen bilden och motivet. Det är samma person som jagat honom i mardrömmarna; spökfiguren.
Bilden är tagen 04:16. På bilden syns en oskarp figur och i bakgrunden en svart himmel som lysts upp av något i mörkret. Grenarna från ett träd i trädgården skymtar också på bilden. Figuren tycks posera framför kameran med uppsträckt huvud för att visa sin makt.

Spökfiguren i trädgården

Simon beslutar sig nu för att stiga upp helt och hållet. Han duschar, klär på sig och äter en snabb frukost.
     ”Nu åker vi till Ystad Alice” De går bägge ner för trapporna och sätter sig i bilen mot Ystad. Under tiden de kör ringer Simon upp mäklaren som yrvaket svarar i sin mobil.
     ”Simon varför ringer du så här tidigt. Klockan är strax efter 6 på morgonen. Vad har hänt?” Simon förklarar vad som hänt under natten och ber mäklaren att möta honom vid huset.
     ”Jag är där om 40 minuter, Tomas. Tack för att du är på plats då”
När Simon anländer ser han mäklarens bil utanför huset. Ur bilen stiger Tomas, han har träningskläder på sig. Simon visar Tomas bilderna från övervakningskamerorna.
     ”Det blir bara märkligare och märkligare” kommenterar Tomas bilderna.
     ”Vi får gå in och se om det har skett någon förändring jämfört med när vi var här igår” Simon, Alice och Tomas går in i huset. På nedre våningen syns inga förändringar. De går en trappa upp till ateljén där övervakningskameran aktiverades i natt. Simon tittar omedelbart på fotoramen på byrån. Den står vänd mot väggen. Fotot med handen har flyttats sedan igår. De ser sig omkring men ser inget synligt som har hänt sedan gårdagen. Simon går fram till övervakningskameran han fäst på väggen i ateljén. Nu ser han en förändring.
     ”Övervakningskameran är borta. Jag satte den på väggen här, men nu är den borta. Den tog ett kort i natt och det var på handen i fotoramen.”
     ”Jag märker också en stor skillnad här jämfört med igår Simon” säger Tomas.
    ”Vad är det du märker?”
    ”Det känns inte instängt, luften är lätt att andas och inga konstiga ljud heller sen vi kommit hit idag”
    ”Ja, när du säger det så känns stämningen i huset lättare idag”
    ”Får jag be dig om en tjänst Tomas? Kan inte du finkamma nedre våningen och se om någon varit inne i huset i natt. Du har varit här flest gånger och kanske ser något som hänt sedan igår. Jag och Alice är kvar här och letar vidare om vi kan hitta övervakningskameran”
När Simon hör att Tomas har gått nedför trapporna säger han till Alice
    ”Alice, sök! Hittar du något spår att nosa upp?” Simon tar fotoramen med bilden på handen och säger att Alice ska lukta på den.
    ”Får du upp något spår Alice?” Simon ser att Alice går fram till trappan och sen in i ateljén igen. Hon nosar runt byrån där fotot brukar stå och går sedan rakt fram emot förrådsdörren i ateljén.
    ”Du är duktig Alice. Ja, vad är det som finns bakom den här dörren? Det måste vi ta reda på” Simon ser att det är ett enkelt lås till förrådet. Han tar fram sin dyrkknippa ur fickan och kan ganska enkelt öppna upp förrådsdörren. Det första Simon ser i förrådet är två stora svarta tofflor i övrigt är förrådet helt tomt. Var är minnessakerna efter Annikas far? tänker Simon. Förrådet kan högst vara på 2 kvadratmeter. Plötsligt skäller Alice och Simon går ut från förrådet och stänger dörren. Alice markerar med skallet att Tomas är på väg uppför trapporna till ateljén igen.
     ”Fann du något som inte stämmer Tomas?”
     ”Nej, jag såg inte någonting som verkar förändrat. Det som fortfarande märks mest är att det är lugnt i huset. Inga konstiga ljud och ingen förtätad stämning”
Simon vill inte i nuläget berätta för Tomas om fyndet i förrådet utan frågar åter
     ”Så Annika, dottern, har minnessaker i förrådet i ateljén. Har du själv varit inne i det förrådet Tomas?
    ”Nej, den nyckeln har jag inte på min knippa. Hon har bara sagt att hon ska tömma det när försäljningen gått i lås. Hittade du den försvunna övervakningskameran?”
     ”Nej, den är borta. Finns inte någonstans i ateljén”
De går alla nerför trappan och Simon tänker plötsligt på den andra kameran som han satte upp ovanför entrén. Han går ut och kan konstatera att även den kameran är borta. Det är något som verkar för bra i detta. Båda kamerorna är borta, ett förråd med minnessaker som är tomt och ett par svarta trätofflor på en våning där det hörts steg och tydliga klamp. Simon tackar Tomas och avslutar besöket.
     ”Tack Tomas. Ursäkta att du blev väckt tidigare idag. Men du skulle ändå ut och springa förstår jag”
     ”Det är lugnt Simon. Ja, jag skulle ändå ut och jogga. Kanske inte så tidigt men nu blev det så. Har du något spår på gång Simon?”
     ”Inte omöjligt Tomas. Bilden som var suddig i hjärnan tidigare börjar klarna något. Jag återkommer så snart jag kan berätta mer för dig och Annika”
Vad Simon undrar är givetvis varför förrådet som skulle vara fyllt med minnessaker efter Annikas far är helt tomt. Varför uppger hon att detta förråd ska tömmas när huset är sålt. Alice nosade dessutom ganska direkt ett spår från fotoramen till förrådet denna morgon.
     ”Nu är det dags att sammanfatta alla våra iakttagelser Alice. Nu åker vi hem till Malmö”
Väl på kontoret på Kaptensgatan går Simon fram till spaningstavlan och sätter ytterligare Post-it-lappar på denna.

• Förrådet innehöll inga minnessaker som dottern sagt
• Det finns två svarta trätofflor i förrådet
• Någon har tagit de två övervakningskameror jag placerat i ateljén och vid entrédörren

Simon tittar noggrannare på kameraövervakningens bilder i mobilen. Både på bilden som visar handen i ateljén och sen visar den oskarpa figuren vid entrén är bilden innan detta foto är taget helt svart.
Simon tar telefonen och ringer säljaren, Lars Braunstein, på Kjell & Company där han köpt övervakningskamerorna. När Simon köpte övervakningskamerorna sa Lars
     ”Får du något som helst problem eller har frågor om kamerorna. Ring mig. Våra kameror kan jag utan och innan”
Simon beslutar sig för att ringa upp Lars. Den svarta bilden innan bilden på handen på fotot och samma svarta bild innan den oskarpa figuren utanför dörren stör Simons sinne.
     ”Hej Lars! Det är Simon. Minns du mig som köpte två övervakningskameror av dig i veckan? Jag ställde också ganska många frågor.”
     ”Hej Simon. Jag minns dig mycket väl. Du köpte två kameror och hade många frågor innan du avslutade köpet”
     ”Då undrar jag om du kan förstå varför jag fått en svart bild innan nästa bild där jag ser en klar bild”
     ”Så först har du en svart bild och sedan en bild som är tydlig? Inga andra bilder efter det?
     ”Nej, bara två bilder, sen ingenting. Övervakningskamerorna jag satte upp är dessutom borta. Någon har plockat ner kamerorna”
     ”En kamera satte jag ovanför en dörr. Bilden som inte är svart visar en spökliknande figur”
     ”Min bedömning Simon efter det du berättar är att det verkar som det är två personer som samarbetar. Ena personen sätter ett skynke över kameran. Därefter tas ett arrangerat foto av person 1 med hjälp av person 2.
     ”Tack Lars. Nu fick jag ett uppslag. Du tror det handlar om två personer inblandade i detta”
     ”Om jag skulle spekulera tror jag att någon av dessa personer antingen är duktig på kameror och eller har en teknisk färdighet hur denna typ av kamera fungerar”
     ”Tack åter Lars. Du har varit till stor hjälp”
     ”Ingen orsak. Lycka till med din utredning”
Med de nya uppgifterna Simon fått fortsätter han att göra noteringar på spaningstavlan:

• Två personer bör vara inblandade
• Minst en av dessa är kunnig i kamerateknik

Simon går ut på nätet och söker på hitta.se var Annika Nordin i Ystad bor. Han ser att hon bor på Träskovägen 12 i Ystad. Hon bor tillsammans med en Daniel Serfari. Simon googlar därefter på Daniel Serfari och får upp text och bild på honom på nätet.

Daniel Serfari (fastighetsklipparen)

Daniel Serfari är i sin bransch en känd fastighetsklippare. Han köper upp hus och fastigheter billigt, renoverar och hyr ut dyrt. Simon kan också se att Daniel är sekreterare i Ystads fotoklubb. Simon ser bilden på Daniel och mejlar den till mäklare Tomas med texten:
Om du inte svarar på detta mejl (jag respekterar din mäklarsekretess) inom fyra timmar då heter spekulanten som bjudit 500 000: – för huset på Bermansgatan Daniel Serfari.
Simon väntar fem timmar och när han inte fått svar förstår han vilka som är inblandade. Han river ner alla lappar på spaningstavlan och skriver istället:
Annika Nordin och Daniel Serfari bor tillsammans. De samverkar med att göra huset på Bermansgatan 5 i Ystad till ett spökhus. Men varför?
Någon timme efter att Simon skrivit ner sina slutsatser ringer mäklare Tomas.
     ”Hej Simon. Annika ber dig lägga ner utredningen. Hon har accepterat spekulantens bud på
500 000 kronor”
     ”Ja, det kunde jag misstänka, men angav hon något skäl?”
     ”Nej, Annika berättade inte varför. Bara att hon accepterat budet och att jag skulle få mitt mäklararvode på 50 000 kronor snart. Faktiskt ser jag att arvodet är insatt på mitt företags konto redan. Med det vill jag tacka för din hjälp. Den som köpt huset har uppgett att han inte behöver mer hjälp vare sig från mig eller dig”
     ”Då vet jag. Det var trevligt att träffa dig och så länge det varade så var det spännande”   
   ”Ja, verkligen Simon. Lycka till i fortsättningen. Du vann ingenting på detta, men jag är gärna referens som kund om du vill ha mig på din hemsida”
     ”Det tackar jag för Tomas. Ja, gärna. Jag sätter med tacksamhet upp dig som referens med ditt telefonnummer för den som vill höra om mina färdigheter. Alice hälsar också”

Nästa dag läser Simon på nätet: www.ystadsallehanda.se Den stora rubriken lyder: Spökhuset i Ystad blir Tv-serie. C More har köpt rättigheterna till en Tv-serie i 8 delar som baseras på händelserna och spelas in i det omtalade spökhuset på Bermansgatan 5 i Ystad. Rättigheterna till tv-serien har sålts till C More av fastighetsklipparen Daniel Serfari. Ryktet gör gällande att det handlar om en miljonaffär
C More bjudit för att få låna huset tre månader.

Simon sänder samma dag en faktura på omkostnader för spaning och två övervakningskameror på 25 000 kronor till företaget Serfari Estate AB.
Fakturan som Simon gav 10 dagars betalningstid blev betald efter tre dagar.

Ps. Tack Tony för bilderna (foto) på Spökhuset.

Så kallades den lokala Malmö-kändisen på Möllevångstorget. Hans riktiga namn är Thorvald Sjöström. Han var oinskränkt King of Möllevångstorget på 1960–80-talet. När jag som 14-årig grabb sommarjobbade på Möllevångstorget 1969, hade jag ”Tomatkungen” på bordet framför mig. Han sålde som namnet antyder tomater i parti och minut. Men endast svenska tomater.
Själv sålde jag som jag berättat i ett annat inlägg sekunda frukt och grönsaker utvalda av min chef Kronvall som därför i folkmun kallades ”Kronmull”. Kvalitén var sekunda men priset var lågt. För de familjer som gjorde storkok med grytor, gratänger eller eget vin var våra sekunda varor ett bra köp. Min plats på torget bestod av två bord där jag la upp mina primörer. Tomatkungen som var framför mig hade säkert om jag minns rätt åtta bord eller mer. Fyllda av tomater men även gurkor, potatis och dill.

Om jag hade en svärm av flugor och getingar omkring som lockades till de skämda frukterna hade Tomatkungen en svärm av kunder omkring sig. Företrädesvis paranta damer 50 plus.
     ” Åh Thorvald, så fina tomater du säljer”, hördes många gånger under en dag.
     ”Ja, bara kom fram och köp. Det är svenska tomater av högsta kvalité som jag köper av Mäster Grön i Helsingborg. Mina tomater är de bästa du kan hitta i Malmö. Lågt pris har jag också.” hördes Tomatkungen deklamera med hög röst då och då under torgdagen.
Tomatkungen var karismatisk med lite filmstjärnelook. Ofta bar han keps och norsk lusekofta. Han utstrålade glädje med charm, han var kvick i munnen och när han betjänade de paranta damerna drunknade dom i hans förföriska blick. Den blicken kunde värma upp varje kvinnas hjärta.Det var alltid lång kö för att bli betjänad av Tomatkungen. Visserligen hade han medarbetare omkring sig, men det var ju kungen själv de flesta ville bli expedierade av.
Då mina egna bord inte drog så många kunder hade jag god tid att studera Tomatkungen. När han var på plats på torget var det mycket kunder och när han åkte iväg nästan avfolkades torget. En riktig publikmagnet med andra ord. Förklaringen när han skulle hålla lunch var alltid:
     ”Nej, mina damer nu håller tomaterna på att ta slut. Nu måste jag åka till Helsingborg för att fylla på till eftermiddag”. Sen åkte han symboliskt iväg med transportbilen. Tomaterna tog alltid ”slut” vid 11-tiden på förmiddagen. Tomatkungen hann sedan åka till Helsingborg, fylla på förrådet och hinna tillbaka till klockan 12. Det var ju naturligtvis omöjligt. Då även jag blev avlöst för lunch vid 11-tiden kunde jag mer än en gång se honom på någon av Möllevångstorgets kringliggande caféer i stillhet avnjuta sin lunch. Men jag måste beundra hans eleganta marknadsföring av sina produkter. Det var hos tomatkungen man köpte tomater på torget. Det var det som gällde punkt och slut.
Han hade också ett litet trix med vågen jag observerade från mitt bord. När han lyckats charma en parant dam och tittat henne djupt i ögonen la han ibland ett litet finger på vågen och tyngde ner den.
     ”Det blir tolv hekto sköna fröken Larsson och 12 riksdaler. Men bara för att det är du och du strålar så vackert ikapp med solens sken så ska du få det för 10 kronor jämnt. Ja, jag slänger med en liten dillkvist också”
     ”Åh Thorvald, du är alldeles för snäll” hördes svaret.
     ”Vackra fröknar som Larsson har jag aldrig kunnat motstå att ge ett bra pris”
     ”Åh Thorvald, din lille flörtare, så säger du väl till alla”
     ”Nej, fröken Larsson det gör jag bara till de vackraste Malmötöserna som handlar av mig.”
Ja, så höll det på hela torgdagen. Ett litet finger på vågen då och då möjliggjorde en bra rabatt till kunden och en extra dillkvist eller lite potatis i bonus. Tomatkungen var absolut inte oärlig, tvärtom var han mycket seriös och den lilla fingertryckningen gav ju kunden pengarna tillbaka och ofta också lite dill och potatis som gåva. Plus och minus tog ut varandra.
Tomatkungens tomater höll verkligen högsta klass. Jag minns än idag de svenska första klass-tomater han la upp på bordet. De var jämnstora och knallrött glänsande. Ville någon smaka, tog han raskt fram kniven och skivade fram ett smakprov.
     ”Här ska du få, det är Malmös vackraste och godaste tomater”
 Jag minns honom som en verklig Malmöprofil, ja nästan artist i hela sitt uppträdande och de publikskaror han drog till sina bord.
Själv kunde jag stå utan kunder i flera timmar. Mina halvkassa produkter lockade bara till sig ”Vad kostar en hel lådda-kunder” De var inte så många men när de väl köpte så handlade det om många ”låddor” Jag tippar att det var restaurangägare eller familjer som gjorde ett storkok.

Tomatkungen tittade då och då på mig med lite beklagande blick. Han tyckte väl synd om en fjortonåring som ständigt saknade kunder. En dag kom han bort till mitt bord.
     ”Lilla påg, nu ska jag lära dig hur man säljer. För det första ska du inte sitta ner på en stol. Stå alltid upp vid bordet med sträckt rygg och sen ler du mot alla kunder som går förbi. Tittar dom på dig så säger du välkommen fram här finns det billiga frukt och grönsaker. När dom har handlat av dig tackar du för köpet och bockar sen säger du välkommen tillbaka”
Jag följde hans råd och såg han instämmande blinka till mig när jag följt hans instruktioner. Så fick jag min första lärare i service och uppträdande i detaljhandeln.

Thorvald Sjöström var inte bara tomatkung han var även författare som skrev flera böcker om sina upplevelser på Möllevångstorget och om de Malmöprofiler som fanns i staden vid denna tid. Till exempel Tage Tosa, Ka’l de snöar, Töne Kurt, Svarta damen, Otto med tänderna med flera.
Hans böcker går att finna på nätet fortfarande. Till exempel ”Från vaggan till Möllan” som jag lånat som förgrundsbild.

     ”Äntligen”, sa Simon till sig själv ”nu är min lokal inredd och klar”
Simon har antagit namnet Simon Hammar som affärsförnamn på företaget Byrån. Byrån är namnet på den verksamhet som Simon med sin hund Alice bedriver, mitt i stadens puls på Kaptensgatan 14 i Malmö.
Affärsidén för Byrån lyder: Alla ärenden av moralisk eller monetär tveksam bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade.
Det är stora ord, känner Simon, men förhoppningsvis ett tydligt affärsbudskap för den som behöver min hjälp.
—————————————————

Simon hade fått lokalen för en månad sedan. Den hade stått tom i några månader innan dess. HSB:s hyresförvaltning, Sundsfastigheter i Malmö hyrde ut den månadsvis. Så egentligen var det en korttidskontraktslokal.  Den hyrdes ut för 1-2-3 månader vanligtvis. Simon erbjöd Sundsfastigheter ett långtidskontrakt på två år med samma hyra per månad som i ordinära korttidskontrakt, vilket Sundsfastigheter tyckte var bra och nappade på.
Läget mitt i Malmö Stad är fantastiskt. Nära till spaning och utryckning för de kunder Byrån i första hand tänkte sig hjälpa.
Från sitt eget hem på Västra Ryttmästaregatan 17 a, hade Simon med sin hund Alice, cirka 30 minuters promenad till Byrån. Vägen till arbetet och hem varje dag, motsvarade enligt mobilens stegmätare 12 000 steg eller sex kilometer. 2000 steg över det av hälsoexperter rekommenderade för varje dag.
Egenvård och vallning av hund blev därmed avklarad varje dag med hjälp av promenaden till och från arbetet.
Efter att kontraktsskrivningen var klar började Simon att inreda Byrån.
Uppslagen att styla sin detektivbyrå kom från klassiska scener. Med inspiration från böckerna med Sherlock Holmes och Hercules Poirot letade Simon möbler och designuppslag från auktioner, loppmarknader och secondhand i hela Skåne.
Utan att vara skolad designer, inredde så Simon sin privatdetektivbyrå på Kaptensgatan 14.

Lokalen på 72 kvm består av en hall med en toalett. Ett pentry med köksbord och sex stolar. Ordinär spis i pentryt med fyra plattor, ugn samt en mikrovågsugn bredvid på avställningsbordet. Det finns två separata kontorsrum. Det ena kontorsrummet görs inledningsvis till ett allmänt mötesrum där Simon kan ta emot klienternas ärenden. Kontorsrum nummer två är det s.k. utredningsrummet och även det rum där Simon vill ha de förtroliga samtalen med sin klient under utredningens gång. I detta rum finns ett stort massivt skrivbord i ek, en kontorsstol i skinn och sex replika tavlor av de stora nederländska mästarna i mustiga tavelramar längs väggarna. Tapeterna på väggarna går i samma stil i alla kontorsrum. Det är färgrik engelsk tapet; Pimpernell, som bara den vid Simons första lokala besiktning fick honom att bestämma ”Här vill jag vara”. Den fanns tapetserad på väggarna i lokalen från början.

Vid änden av det massiva skrivbordet i ek finns en stor askkopp, en sjöskumspipa i ädelträ och en karaff med Whisky plus tillhörande glas. En association som i sin kliché vill andas respekt och erfarenhet till inredaren och ägaren till detektivbyrån; Byrån. Simon har aldrig rökt vare sig pipa eller cigaretter, men pip-attributet stämde in på det varumärke han ville förmedla till sina kunder; trygghet. Längs ena väggen i utredningsrummet finns en stor massiv bokhylla i ek som går från golv till tak. En specialdesign som en finsnickare i kvarteret var glad att få göra. Bokhyllorna fylldes sen med böcker som Simon beställt från Frälsningsarméns secondhandbutik Myrorna.
     ”Jag tar allt ni har hemma oavsett titlar eller genrer” sa Simon när han besökte Myrornas butik i Malmö. Böcker, uppslagsverk, atlaser, pockets som inte är speciellt eftertraktade på secondhandbutik idag blev tacksamt sålda, avyttrade och fraktade till Simons nya lokal.
Resultatet blev hänförande. Lite klassisk gammaldags stämning skapar böcker, tavlor och inredning tillsammans. Allt stämde in på den bild av deckarbyrå Simon hade i sitt huvud när han från början såg lokalen han ville hyra.
Simons partner Alice är också uppmärksammad. Hon har fått en egen hörna i kontorsrummet med en stor mjuk Emma-madrass där hon kan sträcka ut och vila sig på mellan spaningarna.

Redan samma dag Simon och Alice flyttat in i den nyinredda lokalen händer märkliga saker. De stora tavlorna av de nederländska mästarna hänger ena gången på sned och andra gången helt rakt. Kranen i pentryt börjar plötsligt att rinna och på toaletten hörs emellanåt att någon spolar efter sig. På skrivbordet byter saker plats. Pipan ligger ömsom på askkoppen och ömsom bredvid. Stolarna vid köksborden är ibland utdragna på golvet för att sedan vara på plats en stund efteråt. Allt sker när Simon och Alice är i ett annat rum än där händelserna sker.
Alice gnyr varje gång och pekar med nosen i händelseriktningen att något inte stämmer.

Simon ringer upp hyresförvaltaren på Sundsfastigheter för att få en förklaring till observationerna.
     ”Hej, det är Simon Hammar. Som du vet så hyr jag lokalen på Kaptensgatan 14. Har du hört från föregående hyresgäster om det förekommer lite udda saker i lokalen?”
     ”Hej Simon. Vad jag minns så har vi faktiskt fått in rapporter från tidigare hyresgäster om speciella händelser eller om du så vill, spökerier i lokalen. Kranar som rinner och stolar som flyttas. Men som du själv förstår, det kan man ju inte ta på allvar. Ingen modern människa tror väl på spökerier, eller hur?
     ”Nej, det tror inte jag heller på. En fråga till. Innan ni började hyra ut lokalen med korttidskontrakt. Vem hyrde då denna lokal från början? Huset kan ju inte vara mer än tio år gammalt”
     ”Från början hyrde en psykolog lokalen. Hans specialitet var att genom uppriktiga samtal söka avvänja hårt kriminaliserade brottslingar från återfall i brottslighet. Kriminalvården, vad jag förstår, utnyttjade hans unika kompetens. När bovarna träffade denna psykolog skedde oftast en positiv förändring har jag fått höra. Han var duktig på sitt gebit.
     ”Vet du om det hände någon incident under tiden han hyrde lokalen?”
     ”Mig veterligt hände ingenting. Men det som kanske är lite märkligt är att psykologen plötsligt en dag ringde upp mig och bara på en gång ville säga upp kontraktet på lokalen du hyr nu”
     ”Ingen förklaring varför?”, undrar Simon
     ”Han hade fått ett annat åtagande på annan ort, sa han och undrade hur snabbt han kunde lämna lokalen. Jag berättade att det var tre månaders uppsägningstid på kontraktet och han berättade att det var han villig att lösa omedelbart. Mycket riktigt betalade han också in tre månadshyror några timmar efter vårt samtal. Han gjorde rätt för sig och försvann sedan utan att jag fått vidare kontakt med honom. När han avslutade sitt hyreskontrakt tog vi beslutet att hyra ut lokalen du nu hyr på korttidskontrakt”
     ”Tack för all information du gett mig” säger Simon och avslutar samtalet.
Strax efter att Simon avslutat samtalet börjar Alice att gny. Hon reser sig upp från sin madrass och pekar med nosen mot toaletten i hallen. Det blir tyst några sekunder sen hörs en spolning från toaletten.
     ”Ingen är ju här, vad är det som sker?” tänker Simon.
Han går mot Alice, sätter sig i kontorsstolen och säger:
     ”Förstår du detta Alice?”
Alice står fortfarande rest med nosen mot hallen och toaletten där spolningen hörts. Alice gnyr, vänder sig till Simon och lägger sin nos i hans knä som för att få en stunds trygghet.
     ”Kära lilla Alice, jag förstår att du är rädd, men nu ska vi gå till botten med detta. Har vi en så kallad osalig ande i vår lokal så vill vi också att denna ska ge sig till känna. Du och jag Alice vill ingen någon ont. Om det finns en ande i vår lokal tror jag att det är bra om vi kan kommunicera med henne eller honom”
Så hör Alice och jag ett ljud. Från garderoben i hallen rullas ut något som ser ut som en rockring.
     ”Varför en rockring, om det är en ande vill den säga mig något?
Rockringen står sedan still för att sedan rulla fram några centimeter fram och tillbaka. Om och om igen.

     ”Anden vill faktiskt säga något, men vad? Rockringen formar ju bokstaven O, är jag på rätt spår då?” undrar Simon.
Simon tänder ett ljus som står på skrivbordet. Han sätter sig sen ner på stolen vid skrivbordet och tittar på rockringen som tidigare rört sig.
     ”Börjar ditt namn på O?” frågar Simon som gissar att anden försöker göra en rebus för att namnge sig. Rockringen rör sig.
     ”Då börjar ditt namn på O” säger Simon ”Men vad är ditt fullständiga namn?”
Ljuset på skrivbordet börjar att fladdra och stillar sig sedan. Simon säger
     ”Ditt namn börjar på O, men sen…?
Ljuset fladdrar till fyra gånger. Simon säger:
     ”Har du ett namn som börjar på O och har fyra bokstäver?”
Ljuset fladdrar åter till som en bekräftelse
      ”Jag gissar Otto. Heter du det?”
Ljuset är helt stilla, uppenbart är gissningen fel.
     ”Jag prövar igen, heter du Olle, jag gissar att du är en man?”
Ljuset fladdrar till en gång som för att bekräfta att detta är rätt.
     ”Bra, då vet jag vad du heter. Vi måste ha ett samtal du och jag Olle så vi reder ut våra förehavanden med varandra. Jag hyr den här lokalen och ska inom kort ta mig an känsliga uppdrag. Så länge du inte betalar någon hyra till mig så måste jag ge dig en viktig regel du ska följa. Den viktiga regeln är att du inte på något sätt stör min verksamhet när jag har ett samtal med en klient. Inga stolsutdragningar, kranar som öppnas eller spolningar på toaletten. Är vi överens?”
Simon ser att ljuset fladdrar till som på en bekräftelse.
     ”En fråga till Olle. Gick du på samtal till psykologen som hyrde lokalen här för några år sedan?”
Åter får Simon se att ljuset fladdrar till.
     ”Då är det ingen större gissning att du i ditt förra liv var en hårt kriminaliserad brottsling som samhället genom samtal ville få bukt med. Hur många år sedan var det du gick bort Olle?”
Ljuset fladdrar till två gånger.
     ”För två år sedan” bekräftar Simon. Som plötsligt får en idé.
     ”Olle, du verkar vara en osalig ande som av någon anledning inte helt gått över till den andra sidan. Vad sägs om att hjälpa mig här på deckarbyrån? Då kan du gottgöra lite av den kriminalitet du utsatt oskyldiga brottsoffer för” Ljuset fladdrar häftigt till en gång och visar att Olle vill hjälpa Simon i verksamheten.
    ”Så bra, då är vi tre medarbetare i Simon Hammars detektivbyrå. En spårhund som heter Alice och en ande som heter Olle som kan gå igenom väggar. Vilket team vi kommer att bli. Välkommen i gänget Olle. Alice kom fram och hälsa på Olle du också” Alice som stått bredvid Simon under samtalet viftar glatt på svansen som i en hälsning till Olle.

Nu var alla förberedelser gjorda, nu väntade ärenden som Simon med sitt team lovat att lösa. På TV-sidan i Sydsvenskan i fredags hade Simon lagt ut en liten annons: Alla ärenden av moralisk eller monetär tveksam bakgrund utreder jag och ställer tillrätta åt de som känner sig förfördelade. Följt av Simon Hammar, ett mobilnummer och ”Byrån”.Redan nästa dag skulle affärsidén prövas då en terroriserad livsmedelshandlare i Malmö bad att få Simons hjälp.

Privatdetektiv Simon Hammar och fallet med den terroriserade livsmedelshandlaren i Malmö. Kommer den berättelsen att heta.

Från det oansenliga kontoret på Kaptensgatan 14 i Malmö tittar jag ut på cyklar och gångtrafikanter som i mängder passerar förbi utanför fönstret på morgonen.
Jag kallar min firma för ”Byrån”. Det är namnet på min spaningsbyrå som man förr i tiden brukade kalla för en detektivbyrå.
     ”Jag är Simon Hammar, privatdetektiv. Det för tankarna till Sherlock Holmes och Hercules Poirot. Jag utreder oegentligheter. Vare sig det är av moralisk karaktär eller monetär. För det krävs en utredning av en byrå, därav namnet Byrån”
Egentligen är mitt rätta namn Fredrik. Men för den typ av verksamhet jag bedriver kan man inte heta Fredrik. Därför har jag tagit Simon som mitt affärsförnamn och Hammar som efternamn. För övrigt ett gammalt namn som funnit i släkten i generationer. Namnet Simon leder också tankarna till min ungdomshjälte Simon Templar (Helgonet).Uppdragen är av alla de möjliga slagen. Men inriktningen är otrohetsaffärer, bedrägerier och interna stölder i butiker.
     ”Ja, du Alice, vilken slump att vi hamnade här”, säger jag till min fyrfota vän som ligger utsträckt på golvet.
Sen drar jag mig till minnes händelserna som gjorde att jag och min hund Alice driver en detektivbyrå tillsammans…
———————————————–

För ett år sedan var jag delägare i restaurang Brokrogen tillsammans med min gode vän Osman. Egentligen hade jag gått i pension, men Osman erbjöd ett delägarskap på krogen jag sedan längre varit stamgäst på.
     ”Du kan snacka med kunderna och ta upp beställningar, så lagar jag mat” var Osmans enkla arbetsfördelning oss emellan.
I början gick det bra och Osman verkade helnöjd med mig som sin nye restaurangpartner.
     ”Härliga tider, vilken gemytlig svada du har. Vi får in nya kunder hela tiden tack vare dig”, berömde Osman.
Men själv kände jag alltmer att det inte kändes rätt. Att stå i ett dörrhål och prata köttbullar, fotboll och aktuella händelser dagarna i ända, börjar kännas för mycket av en slentrian.
     ”Det känns som jag står på en mässa och bara upprepar banaliteter hela tiden. Hjälp mig ut härifrån.”, tänkte jag ofta vartefter dagarna gick.
Osman såg vad som höll på att hända och föreslog ett businessmeeting på kontoret klockan 9, två timmar innan Brokrogen öppnade.
Jag minns att jag gick till mötet med tunga steg, rädd att göra min gode vän Osman besviken när jag ska berätta att jag inte orkade fullfölja vår överenskommelse. Samtidigt som jag funderade på vad alternativet för mig skulle kunna vara.
     ”Nu har jag fått ett jobb att mingla med kunder och prata hyggesnack hela dagen. Emellanåt kan jag ta mig en öl och sitta vid något bord och bara umgås med ett trevligt sällskap. Vad mer kan jag begära som pensionär? Dessutom är jag delägare i en krog som går bra?
När jag kom till mötet var Osman redan på plats. Han satt bakom sitt grandiosa skrivbord i massiv ek han en gång köpt på en loppmarknad. Skrivbordet för tankarna till framgångsrika dåtida grosshandlare som man i gamla svenska filmer ser sitter bakom bordet och röker en fet cigarr. Det jämte en kontorsstol i oxläder gör att Osman fick en sorts herremannapondus när jag klev in på hans kontor.
På bordet såg jag en flaska Raki och två glas.

     ”Välkommen till vårt businessmöte” hälsade Osman frejdigt. ”Slå dig ner och ta en Raki med mig. När jag bodde hemma på Cypern och min far skulle ha ett allvarligt samtal med mig började han alltid med att bjuda mig på en stor Raki. Från jag var tolv år och han blev ombedd av min mamma att lära mig om blommor och bin eller en uppmaning att jag skulle ta mer allvarligt på skolan så bjöd han mig först på en Raki. Så skål, nu vill jag att vi delar en stor Raki tillsammans innan vi börjar businessa”
Osman hällde upp en stor Raki som jag spädde ut med vatten från karaffen som stod bredvid. Glaset grumlades när vattnet mötte Rakin. Jag tog en stor klunk medan Osman pratade om sitt liv:
     ”När jag kom till Sverige för tjugo år sedan hade jag bara mitt självförtroende med i bagaget. Min mor och min far gav mig trygghet i min barn- och ungdom som jag sedan har burit med mig hela livet. Den tryggheten de gav mig är värd mer än alla pengar på jorden. Min mor lärde mig också tidigt att laga mat. Mat som min mor i sin tur lärt av sin mor och denne av sin mor. Jag kunde inte fått en bättre lärare. När jag var femton år var det jag som lagade all mat hemma till familjen på helgerna under min mors övervakande öga.
Sen vet du att jag träffade min fru Ebla som var på semesterresa till Cypern när jag blev en vuxen man. Resten är historia och nu sitter jag här och har en framgångsrik kvarterskrog med samma goda mat som min mor lärde mig att laga”
     ”Osman, käre vän. Jag vet att du har en fantastisk resa bakom dig och jag är glad att jag fått förmånen att lära känna dig. Men som du säkert förstått så börjar min motivation att tryta för vår krog.”
Osman höjer glaset för en skål och säger ”Om du inte har motivationen kvar för Brokrogen då ska inte jag hindra dig att göra något annat i livet. Vad är det du vill göra istället?”
     ”Jag vet inte Osman. Vet bara att jag inte kan stå och rabbla banaliteter dag ut och dag in med våra gäster. Känner mig emellanåt socialt utbränd. När jag hade min klockaffär kunde jag prata om olika märken med kunderna och vi hade också ett bredare sortiment. Här på krogen är det samma diskussioner hela tiden. Vad kostar en stor stark? Hur går det för MFF på lördag? Kan du sätta upp det på min kredit?”
     ”Då tycker jag att vi avslutar vårt samarbete på Brokrogen. Du får skriva över din andel till mig och ge mig en krona i ersättning. Samma krona som du fick betala för att få delägarskap i min krog. Skål för den fina tid vi haft tillsammans och no hard feelings oss emellan framöver”

Så avslutades mitt engagemang i Brokrogen. Jag minns att jag sedan gick hem och funderade på vad jag skulle göra nu. Att återgå till en heltidssysselsättning som pensionär lockade mig inte. Kände mig fortfarande ung och tyckte att det fanns mer spännande jag kunde göra i livet. Lösningen på mina funderingar kom ganska överraskande.
Det började med att det ringde på dörren. Såg i tittögat att det var min granne Ella. Jag öppnade dörren och frågade:
     ”Hej, Ella. Har det hänt något? Du verkar bekymrad.”
     ”Hej, jag vet inte vart jag ska vända mig” säger Ella med en ledsen min ”min kära katt Dolly är försvunnen sedan två dagar. Jag har letat och letat men kan inte hitta henne. Har satt upp anslag i alla trappor, men ingen har kontaktat mig.”
     ”Är inte Dolly en innekatt? Hur smet den ut? Förresten kom in och sätt dig”
Ella steg in, tog av sig tofflorna, gick in i vardagsrummet och satte sig i min soffa.
     ”Ja, Dolly är en innekatt. Men på något sätt måste den ha hoppat över inhägnaden jag har på balkongen. Rätt vad det var så var Dolly försvunnen”
     ”Tack för att du tror jag kan hitta din katt, men på vilket sätt är jag lämpad att hitta Dolly?” undrade jag med en konfunderad min.
     ”Jag vet att det låter märkligt, men du har en hund. Tror du inte din hund kan spåra upp min Dolly?
Jag funderade över förslaget. Alice hade tränat lite spårning på brukshundsklubben och jag visste att hon har ett fint luktsinne.
     ”Ja” svarade jag ”det kostar ju ingenting att försöka. ”Men ha inte för stora förhoppningar. Eftersom du tänkt att Alice kan spåra upp din katt hur ska det gå till?”
     ”Hundar är naturliga spårdjur. Om Alice får lukta på något som Dolly har legat på eller lekt med tror jag Alice kan spåra min Dolly”
     ”Då får vi gå ner till dig och börja spaningen där” svarade jag och satte på Alice ett halsband för att sen gå ner en våning där Ella bor.
Ella öppnade dörren och jag och Alice klev in.
Jag hade aldrig tidigare varit i Ellas lägenhet. Hennes lägenhet var vid första intrycket som en finare auktionsbutik. Kristallkronor i taket och möbler som andades sekeltal. Bokhyllorna var fyllda av böcker med tunga mörka klassiska ryggar och mellan dem porslinsfigurer som jag gissade var från Royal Copenhagen eller tyska dylikt. I all denna prakt mötte mig också doften av katturin. Doftspåren efter Dolly. Jag fick en idé.
     ”Har du någon liten plastlåda? Den starkaste doften är Dollys katturin. Om jag lägger lite kattsand som varvats med urin i en plastlåda, då har Alice ett starkt doftspår att följa”
Ella tog fram en liten plastlåda och skedade upp kattsand som blandats med urin från Dollys kattlåda och gav mig.
     ”Vi ska prova spårningen med en av hennes kattleksaker. Om jag lägger den utanför balkongen så ska vi se om Alice kan spåra den”
Jag gick ut på balkongen. Ellas lägenhet var på nedersta våningen och jag gissade att Dolly från denna balkong hade hoppat ner på marken för vidare äventyr. Jag slängde ut en leksaksmus som Dolly brukade leka med på marken. Sen kopplade jag Alice och bad henne dofta i plastlådan följt av kommandot ”Sök”. Vi gick ut genom dörren nedför trappan och ut på trottoaren. Alice drog i kopplet och jag kände att hon fick upp ett spår. Ganska snart drog hon mig med till musen som ligger under Ellas balkong.
     ”Duktigt Alice, duktigt Alice” ropade jag berömmande samtidigt som jag klappade Alice när hon funnit musen.
Ella såg det hela från sin balkong och jublade. ”Det kan gå, det kan gå. Hoppas Alice kan hitta Dolly.”
Jag tog leksaksmusen och bad Alice dofta på den och gav sedan kommandot ”Sök”. Rimligtvis hade Dolly hoppat ner från balkongen och sprungit vidare i någon riktning och förhoppningsvis kunde Alice följa de doftspåren efter henne. Efter att jag gett kommandot ”Sök” nosade Alice i alla riktningar men bestämde sig sedan för att gå rakt fram över trottoaren till närmsta hus. Hon drog i kopplet och nosade sig fram till en ventil vid husets källare. Ventilen var trasig med ett öppet hål ner till källaren och det verkade inte omöjligt att en katt slunkit in den vägen. Alice pekade med nosen mot hålet och verkade vara intresserad av att följa det spåret. Just då kom en man gående med en cykel som han ska sätta ner i källaren.
     ”Hej” säger jag ”ser att du bor här. Kan jag och min hund Alice få följa med dig in i källaren? Alice har troligtvis spårat en försvunnen katt hit”
     ”Inga problem, bara följ mig” svarade mannen.
     ”Har du sett eller hört en katt här i källaren?” frågade jag honom.
     ”Jag har inte sett någon katt men jag tror att jag hört ett jamande i något av källarförråden”
När vi kom in i källaren tog jag fram Dollys mus igen och bad Alice sniffa på den följt av kommandot ”Sök”. Alice drog åter iväg mig mot källarförråden som låg i riktning mot där det öppna ventilationshålet ska finnas. Utanför ett av förråden stannade Alice och pekade med nosen in på förrådet.

Dörren till förrådet var av trä, låst med ett stort hänglås och det gick inte att se in vad som fanns där. Jag slängde in Dollys leksaksmus ovanför trädörren in i förrådet för att se om det hände något. Då hörde jag små tassande steg och ett litet ”Mjauu”. Bingo, nu visste jag att vi hade hittat en katt som förhoppningsvis var Dolly. Såg att förrådet hade numret 113. Logiskt sett borde källarförrådsinnehavaren också bo i lägenhet 113. Jag klappade om Alice och berömde henne och sen gick vi för att hitta lägenhet 113. Det fanns en uppgång till A-trappan och vi började där. Det fanns tre lägenheter på bottenplan som är märkta 111, 112 och 113 i ovankant på dörrlisten. Lägenhet 113 hade namnet ”Kristensson” på dörren. Jag gick med Alice en halvtrappa och gav kommandot ”Sitt” vid entrén. Ville inte skrämma den som bodde i lägenheten med en hund när jag ringde på dörren, då jag vet att många är rädda för hundar hur snälla de än är. Så ringer jag på hos ”Kristensson”. Kan se att någon tittade i dörrögat efter en stund och så hörde jag en gammal mansröst genom dörren
     ”Vad vill du? Jag köper ingenting. Stick härifrån”
Jag svarade honom högt genom dörren ”Jag är inte säljare och inte farlig. Du har en katt i ditt källarförråd som jag letat efter”. Dörren öppnades tveksamt och jag såg att dörrkedjan ligger på. Mannen som öppnade i en grå stickad väst, höll en käpp vid sidan om sig.
     ”Försök ingenting, du är inte den första som fått smaka på denna käpp” hörde jag en myndig stämma säga till mig.
     ”Det enda jag vill” svarade jag honom ”är att få ut katten som är i ditt källarförråd. Katten kan inte ta sig ut själv och matte har sökt efter henne i flera dagar. Jag har spårat upp henne med hjälp av min hund”
     ”Har du en hund?” frågade mannen ”var är den?”
     ”Min hund Alice står nere i entrén, jag ville inte skrämma dig med henne”
     ”Om du visar mig hunden så kanske jag hjälper dig” Jag gick ner en halvtrappa och hämtar Alice sen ställde vi oss bägge utanför Kristenssons dörr.
     ”Kan man klappa hunden?” frågade Kristensson.
     ”Jadå, det går bra, Alice är en snäll hund”
Dörren öppnades nu helt och Kristensson klappade Alice som glatt viftade på svansen.
     ”Vilken fin hund. Jag hade hund förut också men nu orkar jag inte gå ut och rasta en hund mer. Det blir bara sittande i lägenheten nu förtiden. Jag ska hämta nyckeln till källaren”. Kristensson gick in i sin lägenhet och öppnade en låda i hallen där nyckeln skulle finnas. När han hittat rätt nyckel så gav han den till mig.
      ”Du kan själv gå ner i källaren och öppna förrådet. Där finns ingenting av värde och jag har inte varit där på flera år. Ta källarnyckeln också annars kommer du inte in i källaren”
Jag tackade och tog de bägge nycklarna för att öppna upp till källaren och sedan förråd nummer 113. När jag låst upp hänglåset såg jag en katt bakom dörren som jag antog var Dolly. Jag ringde till Ella och berättade att jag troligtvis funnit Dolly i ett källarförråd i närmsta hus. Bad att hon skulle komma dit för att identifiera sin katt och tacka förrådsägaren.
Jag gick upp från källaren för att möta Ella som jag såg komma springande över trottoaren i riktning mot mig. I handen hade hon en påse med hembakade bullar som jag antog var belöningen till Kristensson.
Dolly identifierades av en överlycklig Ella som tog henne i sin famn. Vi gick bägge upp till Kristensson som tackade för bullar och en stunds sällskap.
Avslutningsvis gick vi hem till Ella som höll Dolly ömt i famnen hela tiden.
     ”Min älskade fina Dolly. Nu får vi skaffa en högre inhägnad på balkongen innan du får ge dig ut där. Och du Alice ska ha ett stort tack för att du hittade henne” sa Ella och gav henne en stor omfamning.
     ”Ni är världens bästa spårdetektiver. Det borde vara ert yrke” sa sen Ella entusiastiskt.
Någonting klack till i mig där. Världens bästa spårdetektiver… Ja, nu visste jag vad jag skulle syssla med framöver.
Någon månad senare hyrde jag en lokal på Kaptensgatan 14 och lät trycka upp visitkort med företagsnamnet Byrån och namnet Simon Hammar, privatdetektiv på.
Nu började en ny resa i livet.

Detta är den 1 september 2011. Det är första dagen för mig som varuhuschef på Biltema i Malmö. Dessförinnan hade jag haft samma arbete under 9 år i Halmstad.
Varuhuset är i ett riktigt dåligt skick, ja rent av misskött. Tomma hyllor, torg och gavelexponeringar blandas med en osammanhängande struktur på varje avdelning. Varuhuset har byggts om fyra gånger på sex år och redan ett halvår efter varje ombyggnad ser det lika bedrövligt ut som innan ombyggnaden.
Två chefsbyten har gjorts sedan starten år 2005.
     ”Vi tror på dig Sven, säger Biltemas styrelseordförande till mig. ”Du har erfarenheten att göra detta till Sveriges bästa Biltema-varuhus”
Stärkt av förtroendet från ledningen börjar jag min analys av vad som behöver göras.

Jag presenterar mig för all personal på ett kvällsmöte. Beskriver kort min bakgrund och det uppdrag jag har fått. Berättar att jag måste få en inblick i alla avdelningar med en kort praktik på varje varuavsnitt för att få en bild av varuhusets status. Därefter lovar jag att återkomma på ett nytt stormöte om några veckor och berätta vad som behöver göras. Under två veckor jobbar jag några timmar i kassan, räknar kassorna, arbetar i kundservice/reklamationer/reservdelsdisken och i caféet. Har praktiskt avdelningsarbete med sälj och upplock på bil/mc/bilvård, bygg, verktyg, fritid, båt, hem, kontor/teknik. Är en halvdag på lagret och tar emot varor och kör in veckans leveranser med truck. Några timmar på varje avdelning för att lära känna varje medarbetare (det jobbade på den tiden ca 50 personer) och kvalitén på varje varuavsnitt.
Efter två veckor är min analys klar. Praktiskt taget alla avdelningar behöver fräschas upp och mer eller mindre totalrenoveras. Många rutiner behöver repeteras att de fortfarande gäller. Någon egentlig ombyggnad behövs inte utan mer återställas till ursprungskick. Varje avdelning behöver en genomgång, produkt för produkt i hyllfack för hyllfack. Dels för att tillse att rätt vara ligger på rätt plats med en aktuell hyllkantsetikett, att förpackningen är hel/obruten och att hyllutrymmet är tillräckligt för att klara fyra veckors försäljning. Det finns statistik på alla 20 000 produkter vi säljer. Med den statistiken kan vi logistiskt beräkna fyra veckors tillräcklighet. Egentligen tre veckor mer tillräcklighet än vad som behövs eftersom vi beställer varor varje vecka. De tre extra veckorna ska täcka felbeställningar, slut på lagret och större försäljning än beräknat.
När det gäller personalen finns det stor kunnighet men låg motivation och arbetsglädje. Nu kommer dessutom ännu en chef och har sina idéer hur allt ska bli bättre.
Det hörs suckar i många vrår.
Under dessa två veckor är jag glad att jag också hade min fru Eva med från Halmstad. Eva fångade upp synpunkter från personalen och kunde ge utbildning i logistik, administration och färdigställandet av fungerande schema till de som sedan fick ansvar för dessa arbetsuppgifter.
Jag kallar till ett nytt stormöte med all personal som jag utlovat och beskriver min handlingsplan för Biltema i Malmö.

1. Övergripande: Varuhuset är kraftigt underbemannat. Det finns inte tillräcklig tid avsatt för att ta hand om kunder, plocka upp varor i hyllorna och göra varuvård för söndriga förpackningar. Vi måste anställa mer personal i kassa, sälj och varuplock.
2. Arbetstidsschemana måste göras om. Vi har mycket personal när vi har lite kunder och lite personal när vi har mycket kunder. På helgerna behöver vi anställa minst 4 personer till för att kunna klara kassavlösningar och rastavlösningar på avdelningarna. Vi behöver plocka varor redan från 6 på morgnarna onsdag till fredag för att tillse att alla beställda varor kommer upp i hyllan innan helgen. Uppmaning att varje medarbetare också kommer med önskemål om sitt eget grundschema. Om det finns önskemål om ändringar på detta. Prioritet från ledningen att försöka göra så bra arbetstidsschema som möjligt för varje anställd.
3. Förändring att istället för att alla arbetar varannan helg istället arbetar var tredje helg. (Det finns ett problem att få in sjukvikarier på helgerna eftersom de vi frågar har jobbat föregående helg.) Ingen anställd ska heller behöva jobba mer än två kvällar i veckan till klockan 20. Ibland har någon fyra kvällar i veckan med nuvarande schema.
4. Alla avdelningar måste ”återställas” till nyöppningsskick. Inte genom en större ombyggnad utan att vi hylla för hylla på alla avdelningar ger alla produkter den hyllplats som krävs för fyra veckors försäljning. Att alla varor i hyllan får en genomgång så trasiga varor slängs. Hyllkantslister med rätta avdelningsfärger och korrekta prisetiketter sätts upp i varje hyllsektion. Se till så att det inte finns tomma hyllfack på grund av att varan finns som buffert på lagret eller ligger på ett säljtorg eller på en gavel.
5. Jag kommer att ha utvecklingssamtal med all personal inom 10-veckorsperioden. Fånga upp visioner och tankar om nuet och framtiden hos varje medarbetare. 
6. Hela lagret behöver en genomgång. Dels för att se om det finns varor som går ut i hyllan. Dels för att lagerlägga alla varor som inte gått ut i hyllan avdelningsvis på sitt avdelningsstallage. Idag är varorna på lagret kors och tvärs istället för ordnat på sitt eget avdelningsstallage. Slutligen rutin att när upplockning av veckans leverans på exempelvis Fritidsavdelningen görs, sker också en genomgång av denna avdelnings buffert på lagret. För varje avdelning det plockas upp varor på utses en varuplocksledare som organiserar arbetet och kan svara på frågor.
7. Uppfräschning av oss själva. Alla medarbetare kvitterar ut nya hela arbetskläder i form av t-shirtar, pikétröjor, västar, tröjor och byxor.
8. Uppfräschning och städning av alla gemensamma utrymmen som lunchrum, omklädningsrum och toaletter. Installation av en ny kaffemaskin med gratis kaffe och en vattenbehållare där det är möjligt att tappa friskt källvatten att dricka eller ta med sig till kassan.
9. Bild i personalentrén på varje medarbetare och en kort arbetsbeskrivning vilka arbetsuppgifter var och en har.
10. Informationsfacken uppdateras med varje anställds namn för att möjliggöra den veckoinformation vi nu ska säkerställa kommer varje vecka.
11. Muntlig veckoinformation på lagret varje fredag klockan 9 av mig för att berätta hur veckan har gått. Jag kan då svara på alla frågor som cirkulerar. Ledningsgruppsmöte varje tisdag med protokoll som anslås offentligt för all personal. (Transparens)
12.  Informationstavla i personalentrén som berättar om gårdagens försäljning och om denna siffra är bättre eller sämre i procent mot förra året och budget.
13. Ny informationstavla vid lunchrummet med arbetstidsscheman för hela veckan. Samt en ”laguppställning” där varje medarbetare, när så känns oklart, varje dag tilldelas en specifik arbetsuppgift. Till exempel kassa, varuplock, säljare på bygg, reklamation/kundservice etc. På schemat står också angivet rasttider. Så inte alla i kassan eller på säljavdelningarna går på rast samtidigt och lämnar kassaköer eller avdelningar utan synliga säljare.
14. Slutligen berättar jag att under de två veckor jag praktiserat i varuhuset personligen känner stor glädje över den stora kunnighet som finns bland all personal. Att de flesta jobbat kvar sedan öppningen år 2005 och har stor kunnighet i produkterna vi säljer. Att jag känner en stor stolthet av få vara en del i denna arbetsgemenskap.

Ja, det fanns mycket som behövde göras för att få Biltema i Malmö i toppskick igen.
Tillsammans med ledningsgruppen gjorde vi upp en plan att ”återställa” varuhuset i nyöppningsskick på 10 veckor. Vi bildar en projektgrupp med min ställföreträdare Janne och de som är avdelningsansvariga. De tillsammans med medarbetarna på varje avdelning ska aktivt medverka i renoveringsprocessen. Vi börjar med start från ingångsgrindarna med avdelningarna hem och fritid. Sedan arbetar vi oss igenom det stora kundvarvets alla avdelningars hyllor & vrår. Avslutar efter 10 veckor på bilavdelningen. Då är alla varuhusets hyllor genomgångna.

Jag nästan gråter av lycka när allt är klart.
Vilket fint varuhus vi har fått på 10 veckor!
Varuhuset är inte i egentlig mening ombyggd men är i fullgott nyöppningsskick. Inga tomma hyllfack. Inga trasiga förpackningar. Ingen vara som saknar prisetikett. Stora välfyllda säljtorg och gavlar med korrekt angivna prisskyltar. Ett lager med ordning, reda och avdelningsstruktur. All personal i nya fina arbetskläder med en synlig namnbricka. I butiksentrén finns också en temaexponering (skyltning) med säsongsaktuella varor.
Det blir ett minne jag kommer bära med mig i mitt 40-åriga arbetsliv. Förmodligen det stoltaste.
Men det finns en faktor kvar i varuhuset som delvis inte hänger med i denna nya utveckling; medarbetarna. Som alltid, har jag lärt mig på de 16 tidigare butiker jag verkat på, är de flesta som arbetar med på tåget vid en förändring. Och för andra tar det bara lite längre tid. Vid förändringen i Malmö utskiljer jag följande karaktärer i medarbetarkåren:

• Den lojale och alltid glade. Hänger med på vilken förändring som helst. Älskar att jobba men fäster inte sitt sinne på om varuhuset förändras eller ej, bara de egna villkoren inte blir sämre. Här finns majoriteten av all personal.
• Jobbet är ett nödvändigt ont. Gör sitt arbete fullgott utan att jubla. Jobbar bara för att få en lön att försörja sig på. Klagar sällan men kan gnälla över egentligen helt oviktiga småsaker öppet. Är oftast kvar på samma arbetsuppgifter från anställning till pension.
• Den kritiske. Ställer relevanta kritiska frågor. Ifrågasätter ibland hela förändringen med dramatiska ord och åthävor. När alla frågor besvarats och det synligt blivit bättre är den som ställer sig först i ledet och vill bevara förändringen. Propagerar för de tveksamma att det blivit bättre i slutändan. Blir varuhusets klippa ju längre tiden går.
• Mullvaden. Hyllar förändringen synligt och öppet men minerar lömskt i bakgrunden. Jobbar alltid för jaget, aldrig för laget. Ger sig till känna genom att aktivt inte utföra sina arbetsuppgifter eller låtsas om att inte förstå dem. Är rädd för att de egna villkoren ska försämras och försöker därför omkullkasta en ny ledning och dess projekt. Egentligen den farligaste av dem alla. Måste tyvärr oftast köpas ut/sparkas om samtal inte leder till en bättre förändring.
• Den som kliver fram. Förstår förändringen och dess mål omedelbart. Föreslår ytterligare förbättringar som utvecklar varuhuset ännu mer. Är eldsjälen för sin egen avdelning.
• Framtidslöftet. Är i början inaktiv i en förändring och gärna öppet kritisk. Men sätter sig in i möjligheterna för sig själv och börjar ställa upp egna mål för framtiden. Är fortsatt kritisk genom hela sin arbetsperiod men då i syfte att komma med förslag hur rutiner och arbetsuppgifter kan bli ännu bättre. Är den som söker jobb utanför varuhuset snabbast. Och får oftast också en mer ansvarsfull tjänst när han/hon söker den.

Det finns säkert fler ”stereotyper”. Självklart går det inte att dra alla över en kam heller. Men detta är mina subjektiva omdömen om de medarbetare jag jobbade med på Biltema i Malmö.
Skulle jag berätta alla historier och berätta om alla som jobbade på Biltema i Malmö de sex år jag var där hade jag behövt skriva en hel bok. Alla var på sitt sätt fantastiska och bidrog till den framgång vi fick försäljningsmässigt.
Men några fler vill jag ha med. Och då glömmer jag inte Dragan, Roger, Ljupco, Sonja, Yvonne, Johan, Ronny, Sanny, Bosse, Jonas, Anetta, Elvedina, Selma, Henry, Arton, Robert med flera, med flera som jag också velat ge några rader var.
Först och främst är vi en sammansvetsad ledningsgrupp. Det är huvudnycklarna till framgång.
I denna ingick:
Janne. Min ställföreträdare. Han bär på en otrolig detaljhandelserfarenhet och har kunskap om de allra flesta av de 20000 produkter som finns i sortimentet. Kan arbeta på alla avdelningar inklusive kassa och administration. Säker blick för säljande exponeringar och torg. Styrkan som människa är hans orubbliga ärlighet och äkta empati för varje medarbetare i varuhuset. När något känns tungt för någon medarbetare, ja då är det Janne som fångar upp och löser den tråden. Börjar 5,30 varje morgon och jobbar tills han är klar (aldrig några bestämda sluttider). Outtröttligt driv att förbättra och hålla fast varuhuset vid en hög kvalité och skötsel.
Dimitar. Började som avdelningschef på byggavdelningen. När vi ska till att anställa en ny logistikansvarig blir han det självklara valet. Har en tydlig ledarprofil. Han har också en nästan synsk förmåga att lokalisera varor från lagret som går ut i tomma hyllfack och genom kloka beställningar eliminera tomma hyllfack. Kan bemanna rätt mängd timmar baserat på kommande veckas leverans för upplock, så alla varor kommer upp i hyllan innan helgen. Har även en blick för interna oegentligheter. Finns det fiffel bland de anställda i varuhuset nosar Dimitar fram det först av alla. (Tack och lov hade vi inte många sådana tråkigheter)
Admir. (Framtidslöftet).Administrativ chef med ansvar för kassan, återköp/reklamationer, arbetstidsscheman och Biltema Café. Vår relation var de två första åren jag jobbade i Malmö frostig på grund av ömsesidig misstro till varandra. Ändå saknar vi inte respekt för varandra som arbetspersoner. Vår arbetskemi är helt enkelt på olika frekvenser. När misstron med tiden övergår i ett förtroende får vi en fin och ärlig relation även på det privata planet. Ur de otaliga duster vi har om caféet, beställningar och datum på korvar, kassaräkning, scheman, tydligare information och hur långt man kan acceptera rutiner som inte följs, får vi med tiden en gemensam samsyn som utvecklar både oss som människor men även varuhusets drift till det bättre.
Admirs svaghet är att han, enligt mig, inte har ”detaljhandelsblicken”. Det vill säga förmågan att gå en runda i varuhuset och se vad som behöver rättas till. Att genom egen handpåläggning och delegering till medarbetarna få till ett fräscht och säljande varuhus efter 9 timmars öppethållande med rivande i hyllorna efter kundernas framfart.
Det brukar i och för sig inte administratörer ha blick för. Men Admir har ambitionen att ta mitt jobb.
     ”Om något år har jag ditt jobb” hör jag mer en gång under en arbetsvecka från Admirs mun.
Vi har en utsedd varuhusjour på kväll och på helger. Den personen har som ansvar att se till att varuhuset är i ett snyggt och säljande skick även de sista timmarna innan stängning. Att förutom sig själv, delegera och coacha de som jobbar på kvällar och helger att hålla ordning.
De gånger Admir går sin varuhusjour är det en bedrövlig syn att skåda dagen efter. Uppslitna förpackningar, returvagnar som inte körs ut, säljgavlar som inte är påfyllda, oreda och oordning i varje vrå.

      ”Du kan aldrig få mitt jobb om du inte har blick för hur ett säljande varuhus med ordning och reda ser ut. Sorry. Du gör dock ett bra jobb inom administrationen. Det är nog där du ska stanna kvar” säger jag.
Admir blir ledsen och tycker att jag är petig och överpedant med hur ett varuhus ska se ut. När så Admir redan veckan efter vårt samtal har jouransvar för varuhuset en lördag och en söndag. Då brakar det loss. När jag kommer på måndagen och ser att varuhuset nästan är till spillror efter den gångna helgen blir jag uppriktigt förbannad.
     ”Hur i helvete ska du kunna driva ett varuhus när du inte ens ser att det ligger varor på golvet, finns uppslitna förpackningar i hyllan, papperskorgar på parkeringen som svämmar över, kundkorgar som inte plockats upp från gångarna, skylthållare som saknar skyltar och kundtoaletter som saknar papper. Kan man inte ens se det ska man inte ens tänka tanken på att ha mitt jobb”
Admir spänner ögonen i mig och säger:
     ”Sven Asplund, detta är sista gången du kritiserar mig för att lämna ett dåligt varuhus efter mig. Nästa gång jag har jour kommer jag att ha det bästa varuhus du sett. Ännu bättre än när du jobbar en helg”
     ”Admir, jag hoppas verkligen det. För den gångna helgen du lämnat efter dig var bedrövlig. Jag blir ledsen när jag ser sån dynga. Men ingen blir gladare än jag om du kan överraska mig”
Det tog fyra veckor, sen har Admir varuhusjouren på helgen igen. Jag tar en sista runda på fredagen innan jag lämnar över varuhuset till Admir. Jag har dåliga föraningar eftersom varuhuset är i toppskick. Allt är städat, frontat och tip-top precis överallt.
     ”Jag kommer inte att göra dig besviken Herr Chef. Du kan lita på mig” säger Admir när jag berättar att jag nu lämnar varuhuset för att fira helg.
Så kommer måndagen och jag åker till varuhuset med dåliga föraningar.
      ”Hur ska Admir plötsligt få fram den detaljhandelsblick han inte haft innan, ska vi nu få en holmgång med varandra igen?” tänker jag i mitt stilla sinne. Admir själv sitter i kassaräkningsrummet och räknar pengar denna morgon. Jag brukar börja min arbetsvecka med att hälsa på honom där. Men denna gång vill jag börja med att göra en okulär besiktning av varuhuset han har haft ansvar för den gångna helgen. Sen kan vi ta en uppriktig diskussion om hur han skött sitt arbete.
Jag börjar på parkeringen. Inget synligt skräp syns, papperskorgarna är tömda. Kundvagnarna står i jämnt antal i varje hus. Det ligger inte skräp synligt vare sig i kundvagnar eller vid kundvagnshus. Går in genom entrén. Entrévisningen är fin och i ordning. Det är påfyllt kataloger vid utgången. Kommer in i varuhuset går in bakom återköpsdisken och ser att alla returvagnar körts ut och är tomma. Det är städat och i ordning på reklamationsdisken. Fortsätter min syn och går in i varuhuset via entrégrindarna. Ser att kundkorgarna är på plats och står staplade i jämn ordning. Följer sen kundvarvet runt hela varuhuset och kollar i varje hyllgång på varje avdelning att det inte ligger skräp eller kundkorgar på golvet. Att inga förpackningar är uppslitna i hyllan. Ser att democyklarna står i ordning. Alla säljtorg är påfyllda och alla säljgavlar är påfyllda med varor. Hyllor som gått att fronta har blivit frontade. Bilkemitorget med oljor och bilvårdsprodukter har städats och blivit påfyllda. Var jag än går ser jag i varje hörna ett varuhus som är städat, andas ordning och sälj.

     ”Admir har rätt”, tänker jag, ”inte ens jag, Janne eller någon annan har kunnat göra det här bättre”

Jag går in till Admir som sitter i kassaräkningsbunkern.
     ”Bäste Admir. Grattis! Vilket fint varuhus du lämnat efter dig. Jag är djupt imponerad. Jo, du har rätt, inte ens jag eller någon annan kunde gjort bättre än det du presterat den gångna helgen”
     ”Tack Herr Chef. Ja, nu var jag så trött på ditt gnäll. Alla som jobbat i helgen har slitit och kämpat för att visa dig hur fint ett varuhus kan se ut efter en stor köphelg”
     ”Ja, Admir. Men det är du som höll i dirigentpinnen. Härmed dubbar jag dig till licensierad detaljhandlare. Nu har du kunskapen att ha även mitt jobb”

2016 slutar jag på Biltema. Janne tar över som varuhuschef efter mig.  Admir söker och får jobbet som varuhuschef på Biltema i Landskrona som öppnar i juni 2017.
Admir med sitt team drev sen varuhuset i Landskrona lyckosamt i ytterligare två år. Sen sade Admir självmant upp sig för att gå vidare i karriären och lyckan i blommornas värld på Blomsterlandet.

Eftertext:
Nu är det mer än tre år sedan jag lämnade Biltema i Malmö. Då och då åker jag för att hälsa på mina forna adepter. För en pensionär som mig är det också glädjande att uppleva hur välkommen jag blir bemött när jag kommer på besök. Och att varuhuset i Malmö är ännu bättre än när jag lämnade det. Team Janne & Co är fantastiska. Vilket kanon-varuhus Biltema i Malmö blivit!!

Den 24 januari 2019 åkte jag sedan och besökte Admirs Biltema-varuhus i Landskrona.
Besöket gjorde mig inte besviken. Jag lämnade en blomma och skrev ett message till Admir så här:     ”Kan bara säga att hela varuhuset var by the book. Helt fulländat i varenda vrå. Det var toppfrontat i varenda hylla/spjut och samtliga gavlar var massladdade. Överallt var det rent och fint. Skyltarna var kompletta och samtliga vända mot kunden. Ja, jag är imponerad Admir. Detta har du genom ditt team gjort riktigt, riktigt bra. Bara att lyfta på hatten och visa en handlares respekt för detta artisteri. Hälsningar Eders X-boss”

Svaret från Admir lät inte vänta på sig:
    ”Tack Sven. Jag uppskattar din text och blomman du gav mig. Det betyder mer för mig än du själv någonsin kan förstå”

Sådana fina ord värmer och skänker sann glädje till en malmopags hjärta.

För tre år sedan fick jag läsa en underbar berättelse som min farmor Anna Asplund hade skrivit 1947. Hon älskade att skriva brev och kunde uttrycka sig både cyniskt men roligt när hon med ordens precision betraktade sin omvärld.
(På bilden sitter hon i rutig klänning längst ner på bild, tvåa från höger.)
     Handlingen är när farmor Anna återger en husmorssemester den 23 augusti 1947. Anna är 63 år och är troligtvis för första gången utanför sitt och sin man Axels hem sen de gifte sig år 1907. Husmorssemester var något staten ville bjuda husmödrar på (År 1947 och 1948) som aldrig hade en chans att komma från hemmet utan i princip jobbade dygnet runt, förutom sömn, alla dagar i veckan. Med sin Axel fick Anna 11 barn så det var lätt att förstå att det fanns mycket att göra som husmor i hemmanet på den tiden.
Trots att beskrivningen av husmorssemestern är kort får i alla fall jag upp en hel film i huvudet om karaktären på personerna och vad de gjorde där.
Så här skriver min farmor:
”En husmors reflektioner
En vacker sommardag i början av augusti 1947 kommo de glada husmödrarna för att semestra 10 dagar på det illaluktande Lunnevad.
     Först kom den elaka Fru Edit Gustavsson och den grådaskiga Fru Märta Johansson som åkt den smärta vägen från Åsbysand. Under dagens lopp anlände gruppvis de övriga damerna. Där var den goda Ellen Karlsson och den fula Elin Karlsson från Tjällmo. Från alla trakter i Östergötland hade många rest i anskrämliga järnvägsvagnar och trippande bussar. Vid Sjögestads smala station mötte skojiga Andersson för att skjutsa förtjusande Karin Larsson, torra Anna Egbert, gröna Elin Svensson, dumma Marta Johansson, plirande Alma Ärlin, knarriga Olivia Nilsson, knorriga Viktoria Månsson, vresiga Blenda Hoff, nonchalanta Elsa Andersson, älskliga Gertrud Andersson och kärleksfulla Svea Johansson, malliga Alice Adolfsson, tokroliga Judit Abrahamsson, förtvivlade Ingrid Olsson, spontana Hildur Månsson, grönskiftande Elin Karlsson, småleende fru Stjernborg, rädda fru Landqvist, tassande Hanna Bengtsson, djärva Elsa Gustavsson, krokiga Alma Ärlin, flitiga Ida Andersson, lata Edit Asklöv och ömsinta Tekla Nilsson.
     Snabbt hade alla de skinande damerna installerat sig i de ledsna rummen på Östangård. Somliga försovo sig första dagen så de hotades med att bli utan det röda eftermiddagskaffet. Snart var dock alla i Lunnevads tråkiga vanor.
     I torsdags var en utflykt till Vadstena och Omberg. De viftande fruarna togo plats i den rullande bussen som kom för att hämta. Som ledare följde den längtande ombudsman Gustavsson med och alla beundrade den trängtande chaufför Dalles stilighet att kryssa fram till det kvicktänkta hönseriet på Naddö.
     I Vadstena besågs klosterkyrkan och Slottet där en sörlig fotograf gjorde ett försök att avbilda våra smutsiga anleten. Korten serverade våta. I Alvastra gjordes ett uppehåll för att dricka kaffe och äta de besvärliga medhavda smörgåsarna. Efteråt besågs Omberg och man måste beundra den hjärtegoda Alma Johanssons spänst liksom man också förvånades över att den sura Fröken Sprets badade i den söta Lillanån. Hemfärden gick genom Heda och Rök, där rökstenen besågs och snart skymtade det smilande Lunnevad där de snabba köksflickorna väntade med trög middag.
     De kvicka husmödrarna har om dagarna inte helt vilat sig ifrån matbekymmer. De har varit synnerligen villiga att hjälpa blåa husmor att snoppa gredelina bönor och skala lätta äpplen. Detta har nog tilltalat Fru Anna Asplund som är vegetarian och det torde vara ganska lättförklarligt att hon vid snoppandet så gärna stått till tjänst med högläsning för de dumdristiga arbetande damerna.
     Snart är de 10 dagarna på Lunnevad ett minne blott. De frusna fruarna Kaliff och Broberg har redan lämnat oss. Kvar på Lunnevad finns visslande fru Söderbäck och gnisslande magister Molin och andra sjungande Lunnevadsbor som snart är redo att ta emot en ny grupp av trötta husmödrar.
Lunnevad lördag den 23/8 1947
Anna Asplund”
__________________________   
Vad är ”husmorssemester”?
Landets första semesterlag kom inte förrän 1938 och den gav alla anställda rätt till två veckors betald ledighet.
Tidigare hade det bara varit tjänstemän i staten som fått sommarledigt.
Men staten tänkte på utarbetade husmödrar också. Att en stor grupp svenskar stod utanför arbetstidslagen, utan någon reglerad fritid och semester. Det var landets en miljon husmödrar. De skulle få möjlighet att åka iväg, få chans att vila och vara för sig själva, inte tänka på hushållsarbete och på barnen. 1946 beslutade staten att ordna rekreationsveckor för husmödrar som behövde ta ledigt från hemmet. 80 000 kvinnor åkte på husmorssemester fram till 1948.

Akt 1.

Dagen som börjat så bra fick en abrupt vändning. Mot mig, på trottoaren där jag går, kommer en kvinna med ett ilsket kroppsspråk och en hatisk blick.
     ”Det är fähundar som du som förstör själen för oss kvinnor”
Jag förstår inte vad hon menar. Har aldrig sett henne förut. Någon förklaring fick jag inte heller. När jag vänder mig om efter påhoppet var hon redan ur synhåll.
Det var maj, det låg vår och förväntan i luften i Malmö. I Thomas tobak, på gågatan, hade jag precis innan mötet med den okända kvinnan, skrapat en Triss-lott. Jag skrapade fram 100 kronor och sedan i slumprutan gånger 5, alltså 500 kronor.
     ”Plötslig händer det” sa tobakshandlaren till mig.
De orden skulle komma att följa mig hela födelsedagen skulle det visa sig.

Jag är på besök i Malmö. Det var tre år sedan sist. Min hustru överraskade mig på min fyrtiofemårsdag med att bjuda på en helikopterflygning till Malmö. Helikoptern stod utanför huset vid Sävsjö på morgonen vid frukost. Avgång klockan 9:00 från Sävsjö med landning på Sturup för vidare limousinfärd till Savoy hotell.
     ”Min gåva är en resa till Malmö bara för dig. Ta väl vara på dina egendagar i Malmö och gör nu precis vad du vill” sa hustrun när hon glatt vinkade av mig vid helikoptern.

Styrkt av min nyvunna vinst på Thomas tobak går jag in på Bullens krog längre ner på gågatan och beställer in en Guinness och en 4: a Jäger. Det är lördag. Krogen hade precis öppnat klockan 11 och redan var bardelen inomhus fullsatt av törstiga gäster. Jag sätter mig på krogens lediga uteplats där jag väntar på min beställning. Kyparen kommer efter några minuter.
     ”Inte för att jag har med det att göra” säger han och sätter ner dryckerna vid mitt bord ”men är du inte rädd att träffa sällskapet du var med igår, idag igen? Hon var inte nådig när hon skällde ut dig”
     ”Det är jag inte rädd för, jag var inte här igår. Jag var i Vellinge hela dagen hos en kompis. Du har tagit fel på mig och någon annan” svarar jag leende tillbaka på kyparen.
     ”Som sagt, jag bryr mig inte om vem du träffar men henne hade jag inte velat träffa igen” svarar han tillbaka med en bekymrad blick. ”Om du sitter kvar en halvtimme så kan jag visa dig filmen från igår. Vi har kameraövervakning av baren. Då kommer du att få se att du var här igår. Du var inte speciellt berusad, men något hade du gjort ditt kvinnliga följe för hon var inte nådig i sina kommentarer.”
     ”Jag sitter nog kvar en timme minst. Du får gärna visa filmen där jag enligt dig är med” svarar jag lätt skrattande.
     ”Ok, jag kallar på dig när jag tagit fram filmavsnittet från övervakningen du är med i”     ”Ja, gör det. Lycka till med det förresten!” säger jag lite försmädligt som svar.

När jag bitit av Jägern och tagit några klunkar Guinness funderar jag på gårdagen. Efter incheckningen på Savoy hotel i Malmö igår så tog jag bussen till min kompis i Vellinge. Klockan kan ha varit runt 13 på fredagen när jag ringde på hans dörr. För övrigt en barndomskompis sedan 30 år tillbaka. Sen satt vi på hans balkong. Han spelade musik, vi drog fräcka vitsar, drack öl och tittade på fotbollsmatcher vi spelat resultat på hela eftermiddagen och kvällen. Precis som vi alltid gör de gånger vi träffas. Vid 20-tiden tackade jag för mig och beställde en taxi från Vellinge till hotellet. Innan jag gick upp på rummet drack jag en Gin och tonic i hotellbaren. Det var ganska lite hotellgäster så jag drack upp och var på mitt hotellrum strax efter klockan 21. Aktuellt hade pågått en stund när jag satte på tv: n. Märkt av dagen la jag mig sen på sängen och somnade. Vaknade vid 3-tiden med att jag hade lagt mig under täcket med pyjamasbyxor och en T-shirt. Hur jag lagt mig under täcket kom jag emellertid inte ihåg.
     ”I vilket fall, var jag inte här igår” konstaterar jag tyst för mig själv.

I mina tankar denna ljuva vårdag på min favoritkrog ser jag plötsligt kyparen vinka mig till sig från dörren till entrén på krogen.
     ”Nu har jag filmen från igår” säger han.
Jag tänker att detta måste vara ett skämt. Något kära hustru och min kompis kokat ihop som ett födelsedagsevent.
När jag kommer in i krogen följer jag kyparen som går före mig och visar vägen. Jag förväntar mig att när som helst ska det dyka upp några personer och skrika ”Surprise”. Men inget händer så jag följer honom in genom restaurangköket och vid dess bortre ände ser jag ett litet kontor med en dator. Kyparen ber mig att sitta ner på kontorsstolen framför datorskärmen.
     ”Tryck med musen på play så rullar filmen” säger han uppfordrande till mig. Jag trycker play och ser efter ett tag en bardisk som kryllar av människor.
     ”Titta till vänster vid bardisken, där sitter du och kvinnan du har med dig”. Jag gör som han säger och i vänsterkant ser jag en man i min ålder som sitter med en kvinna.
     ”Det kan ju vara vem som helst” säger jag skrattande. ”Nu tror jag att du skojar med mig”
     ”Följ dom med blicken snart händer det saker” säger kyparen lugnt.
Mannen på filmen som har samma kroppsform som mig sett bakifrån och samma typiska frisyr med en hårpiska med ett svart band om vänder sig om plötsligt. Kvinnan som sitter bredvid har gett honom en örfil och bägge paren reser sig upp från stolarna. De vänder sig nu om och står med ansiktena synligt mot kameran. Det första jag ser är mitt eget ansikte och bredvid står en kvinna till synes helt ursinnig och hytter med näven. Det är inget ljud till filmen men det är lätt att förstå att hon är rejält förbannad. Hon står och läxar upp mig offentligt någon minut till, sen får jag ytterligare en örfil innan hon bara går ut från krogen. ”Jag” bär en blåmönstrad tweedkavaj med en vit pikétröja och svarta jeans. Samma kläder som jag tror att jag packade ner i väskan till Malmö.
     ” Men vad i helvete!” säger jag uppbragt. ”Jag ser att han liknar mig, men jag var absolut inte här igår. Vilken tid skedde detta?”
     ”Titta på filmen”, säger kyparen, ”du ser att klockan visar på 22:42”
     ”Förlåt om jag varit skeptisk mot dig. Men ärligt talat jag fattar verkligen ingenting”
     ”Vill du kan jag kopiera filmsekvensen på en skiva, så kan du titta på filmen i lugn och ro” säger kyparen som uppenbarligen bara vill hjälpa mig att minnas gårdagen. ”Du var inte heller speciellt berusad när du pratade med mig efter att hon gått ut. Du verkade klar i huvudet och sa bara att hon blir så ibland. Sen betalade du hennes glas vin och din Guinness och dricksade mig med en hundring utöver notan. Sen gick du ut”.
     ”Ja, tack. Du får gärna kopiera filmen till mig. Jag måste gå ut i friska luften och stärka sinnet. Kommer du ut med skivan? Ta med notan också, inkluderat för filmen, jag måste hem och fundera på allt detta”
     ”Filmen bjuder vi på, du dricksade ju friskt igår. Jag kommer med notan till dig därute.”
    ”Tack, stort tack!” Jag går ut och sätter mig. Dricker rent i alla glas och känner mig helt förvirrad. Kyparen kommer med notan och jag avrundar till helt hundratal på kontokortsmaskinen. Han ger mig skivan med filmen och klappar mig på ryggen.
    ”Hon blir så ibland, säger du, då är det ju inget allvarligt”
Jag kommenterar inte det han sagt utan tar bara i hand och tackar. Sedan går jag som i en dimma till hotellet.
     ”Vad i alla glödars hästars bävlar hände igår”, tänker jag för mig själv.
Jag kommer in på hotellrummet. Om jag minns rätt så packade jag ner min blåa tweedkavaj, ett par svarta jeansbyxor och en vit pikétröja i väskan till Malmö. Men avresan gick snabbt så jag kan lika gärna glömt att packa med dessa plagg. Sen packade ju inte upp något på hotellrummet i går utan slängde bara in väskan och tog första bästa buss till Vellinge. Med spänning öppnar jag väskan men där ligger bara några kalsonger och strumpor. Jag sneglar mot garderobsdörren och får en isande känning i kroppen. ”Säg snälla goda makters herre att det inte hänger en kavaj, vit pikétröja och ett par svarta jeans i garderoben. Att jag inte fick med mig dem från Sävsjö” Jag öppnar försiktigt dörren ser ett par svarta jeans som hänger på en galge och bredvid dem en vit pikétröja men ingen kavaj.
     ”Precis som jag trodde. Jag fick inte med mig kavajen, den hänger kvar hemma alltså är det omöjligt att det är jag som är med på filmen”, tänker jag lättad.

Mitt i min lättnad att kavajen inte kom med på resan så knackar det på dörren. Jag öppnar och ser en liten man som liknar en skräddare stå utanför dörren.
     ”Så bra att ni var på rummet. Här är kavajen. Jag har kemtvättat den och sytt i knapparna ni bad mig om. Det blir 400 kronor. Jag tar bara kontanter.”
Min värld går i skymning igen, men jag fattar mig och frågar:
     ”När fick ni den här kavajen av mig?”
     ”Jag fick den inte av Er utan av hotellreceptionen, ni lämnade in den i går kväll och bad att de skulle kemtvätta den och sy i två knappar som lossnat. Så det har jag gjort. Jag är hotellets skräddare, men jag har också hand om kemtvätten för våra hotellgäster”
Jag betalar honom och tackar. När jag synar kavajen ser jag att den är min. På innerfickan i kavajen har jag skrivit med en fin tuschpenna SH (Sixten Harald, alltså initialerna i mitt namn).
Med bestämda steg går jag ut från hotellrummet och tar hissen ner till receptionen.
     ”Hej, kan ni låna mig en laptop som kan läsa av en DVD-skiva?”
     ”Självklart, ett ögonblick” säger den vänliga receptionisten. Efter en liten stund kommer han med laptoppen och en blankett jag ska skriva under för att bekräfta lånet.
Åter på mitt rum sätter jag i skivan jag fick av kyparen på Bullen och ser nu hela filmsekvensen den kvart jag sitter med mitt kvinnliga sällskap vid bardisken. Efter fem av femton inspelade minuter får jag nästa chock när jag ser något på filmen.    
”Nej, nej, nej. Detta är inte möjligt!” skriker jag högt rakt ut i hotellrummet.

Akt 2.

Jag tittar närmare på filmen jag fått. På mannen jag ser i bild, syns tydligt en tatuering av en svart mamba på höger sidan om halsen. Det finns bara en person i hela världen jag känner som hade tatuerat in en svart mamba på sin hals och det var min bror Pontus även kallad Ponte. Dessutom var han min tvillingbror. Då borde det vara enkelt. Men hur hamnade min sedan länge försvunne bror på Bullen igår och dessutom i onåd hos en kvinna? Min tvillingbror försvann för fyra år sedan. Han var seglingsentusiast och hade bosatt sig i Australien för att sälja segelbåtar. Segling, förutom svarta mamba-ormar var hans stora passion sedan barnsben. Som oftast när det är förflyttning från ett land till ett annat var det kärleken som styrde seglen. Så även för min bror. Han hade träffat Raelene Nacer, från Sydney, på Volvo Ocean Race i Southampton i England där han liksom Raelene var volontärer. De var båda seglingsentusiaster som frivilligt anmält intresse att bistå seglarna innan avfärd.
För fyra år sedan hade min bror också lyckats komma med på ett tävlingsrace och var med på båten: Team Sun Hung Kai/Scallywag. Hans livs dröm hade infriats. Att få vara med ombord på en båt som tävlade i Volvo Ocean Race.
Det är oklart varför Ponte föll överbord. Det var kraftig vind och höga vågor, och vattnet bara nio grader varmt. Då Ponte föll överbord befann sig båten, som representerar Hongkong, mer eller mindre mitt i Södra ishavet, 2250 kilometer från land väster om Kap Horn. Hela teamet försökte på alla sätt att hitta honom men tvingades snart hjälplöst segla vidare mot land efter att de fastnade i hård sjögång mitt i ett av världens mest ogästvänliga hav.
Det verkar ju omöjligt att det är min bror på filmen som plötsligt från södra ishavet, uppstigen från de döda, träffat kvinnor i Malmö igår. Dessutom i en tweedkavaj, pikétröja och svarta jeans som liknade mina.
Inte heller kan det ju vara jag eftersom jag inte lämnade mitt rum efter besöket hos min kompis igår. Jag var ju på hotellrummet efter klockan 21. Men filmen säger att en person som liknar mig och med en tatuering som min försvunna bror har på sin hals faktiskt var på Bullen igår och blev utskälld och örfilad av en kvinna igår. Hur går allt detta ihop?
Det finns visserligen ett glapp i tiden för mig mellan 21:15 och 22:42 igår. Tiden där jag senast kom ihåg att jag var på hotellrummet och då jag i tid syns på filmen på Bullen. ”Skulle jag verkligen vandrande i sömnen ta på mig min kavaj, tröja och jeans och ta mig till Bullen? Hur hinner jag också på denna korta tid träffa en kvinna och bli ovän med henne så snabbt.” resonerar jag i huvudet för mig själv. Gångtiden från Savoy hotell till Bullen är cirka 10 minuter så det är ju i och för sig inte omöjligt. Hade jag varit på en rättegång hade åklagarna sagt att jag hade all tid att göra detta. Men å andra sidan hade ju motiv saknats. ”Varför skulle jag vilja bli ovän med en kvinna jag plötsligt träffat i Malmö?”    
Försöker tänka logiskt. ”Kanske kan någonting i hotellrummet jag bor på kan ge en vägledning?” Jag tittar i garderoben som är helt tom förutom kavajen jag hängt in som skräddaren kom med i morse. Den hänger på en galge bredvid pikétröjan och de svarta jeansen som hängde där förut. Ser på skrivbordet att där finns en låda. Öppnar den och finner förutom bibeln resterna av en mall som använts för ”fusktatuering”. Mallen är förbrukad och det som är kvar säger att det är en Black mamba som har använts. Någon har alltså köpt en fusktatueringsmall i form av en svart mamba och använt den. Resterna av den ligger kvar i skrivbordslådan. Jag rusar upp till spegeln i rummet och tittar på min hals. Men, nej det finns inga spår av någon fusktatuering någonstans på min hals.
Telefonen ringer plötsligt i mitt rum, det är receptionisten.
     ”Hej det är Lisa i receptionen, jag har en gåva till dig som någon har lämnat in till dig. Jag blev ombedd att ringa dig. Du kan hämta den när du vill”
     ”Vad är det för gåva?”
     ”Det kan jag inte se. Den är inslagen i papper. Det är en avlång present. Liknar i form den rökta ålen jag och min man köpte hem förra veckan som fiskhandlaren slog in i papper”
     ”Okey, jag kommer och hämtar den”, svarar jag.
Jag går strax till receptionen och hämtar gåvan en okänd välgörare har gett mig av Lisa. Det är något som syns avlångt och är inslaget i silverfärgat papper. Liknar en slips som är inslagen i dess fulla längd eller varför inte en hel rökt ål som Lisa trodde.
När jag kommer in på hotellrummet öppnar jag gåvan. Den är väl inslagen med flera varv papper. Inne i den inslagna gåvan med silverfärgat papper är det ytterligare en inslagning med guldfärgat papper. En sorts pappersvariant av ryska dockor.
Det tar tid att öppna upp gåvan. Flera varv av inslaget papper. Varv efter varv, tills jag slutligen kan öppna och se vad det är som är inslaget. Gåvan är en svart mamba i plast. En leksak, en orm som någon slagit in som present till mig. Förvirringen som var total innan blir nu ännu större.
     ”Varför får jag en svart mamba i present? Varför har mannen på filmen en svart mamba tatuerad på halsen? Och varför har jag resterna av en falsk tatueringsmall med en svart mamba i min skrivbordslåda?” Är givet funderingar jag har i detta nu.
Jag ringer ner till receptionen igen, det är Lisa som svarar igen.
     ”Hej, det är Sixten på rum 113. Jag fick nyss en present som du ringde mig om. Kan du beskriva personen som lämnade in den?”
     ”Hej Sixten, samma givare som var här innan vill ge dig en present till och denna gång själv lämna över den till dig” säger Lisa.
     ”Lisa, ser det ut som någon man kan lita på? Jag vill inte att vem som helst kommer till mitt hotellrum”
     ”Som jag ser det behöver du inte vara rädd överhuvudtaget”
     ”Jag litar på dig Lisa, be personen komma till rum 113”
Så vankar jag omkring i mitt rum virrig av tankar. ”Vem är det nu som kommer till mitt rum?”
Det knackar på min dörr och med lite tvekan med en förhöjd puls öppnar jag dörren. Utanför dörren står ett sällskap på snabbt räknat 10 personer.
     ”Grattis på födelsedagen!!” är det jag hör i en unison stämma.
Hela församlingen tumlar så in i mitt hotellrum, men den jag absolut inte räknat med att se är min bror, min tvillingbror som försvann i Södra ishavet för fyra år sedan.
     ”Ponte är det du? Är det verkligen du? Det liknar du, men du försvann ju i havsdjupet för fyra år sedan”

     ”Bästa bror Sixten, ja det är verkligen jag. Jag ska ge dig den långa versionen när vi sitter bara du och jag. Den korta versionen är att jag helt utmattad fångades upp av en chilensk fiskarfamilj i södra ishavet efter att ha kämpat för mitt liv i flera timmar. Jag hade varit i vattnet så länge att syret till hjärnan nästan tagit slut. Mitt minne var helt borta i flera månader. När minnet kom tillbaka tog jag ett beslut att helt ändra min livsföring. Jag skulle börja ett helt nytt liv, vilket var enkelt för ingen trodde ju att jag levde. Min chilenska familj som räddade mig från havsdjupet ville jag tacka med att ge tillbaka med arbetskraft. Den kärlek de visade mig kan jag aldrig någonsin ge tillbaka om jag så lever 100 år till. Men jag var hos dem och hjälpte till med fisket i fyra år. Jag skrev ett brev till Raelene och berättade om mitt nya livsbeslut. Hon skrev aldrig tillbaka. Så jag förstod att vårt förhållande var över. Efter fyra år som fiskare på familjens båt sa pappan Matteo Carlos till mig Pontus vi är av hjärtat glada att du hjälpt oss. Vi förstår att du vill ge tillbaka och tacka oss. Men vi vill, för att vi älskar dig, att du återvänder till din egen familj. Du har nära och kära som säkerligen har längtat efter dig och vill att du kommer hem.
     ”Så för att inte chocka dig efter att ha varit borta i fyra år så ringde jag din fru och berättade kortversionen vad som hänt mig. Hon sa att det var precis perfekt timing och sen la vi upp en plan hur vi skulle kunna överraska dig på din 45-årsdag” säger Ponte skrattande.
Fortfarande smått chockad frågar jag ”Vem var mannen på Bullens krog?”     ”Det var jag” säger Ponte
     ”Vem var kvinnan jag mötte på gågatan som var ilsken på mig igår?”
     ”Det var jag. Det var också jag som var på Bullen och örfilade upp din bror” säger leende en kvinna i det stora gratulationssällskapet. ”Jag heter förresten Eva och är Pontes fästmö”
     ”Men hur kunde ni veta var jag var i Malmö, att jag just då gick på gågatan i Malmö?”
     ”Enkelt”, svarar min hustru ”din och min iPhone har en tjänst som heter Hitta vänner, där kunde vi hela tiden se var du gick eftersom du aktiverat Bluetooth. Jag kollade för säkerhets skull också att den var aktiverad innan du åkte hemifrån igår ”
     ”Så ni riggade allt detta. Från det jag lämnade min kompis Johnny i Vellinge till detta?”
     ”Ja, Johnny var involverad också. Han söp dig nästan under bordet och såg till att du kom med en taxi till hotellet i Malmö. Märkte du inte att groggarna han bjöd var lite starkare än vanligt? Sen spädde du själv på det hela med en grogg i hotellbaren såg jag på ditt bankkonto”
     ”Men jag minns ju att jag såg Aktuellt på kvällen” svarar jag.
     ”Förmodligen vaknar du till en stund då”, säger frun Men vi klädde av dig kläderna efter att du kommit till hotellrummet. Du låg helt bedövad raklång och storsnarkade. Vi satte på dig pyjamasbyxor och en T-shirt. Du var så berusad att du inte ens märkte eller gjorde något motstånd när du fick andra kläder på dig. Sen lånade Ponte dina kläder från väskan och vi iscensatte skådespelet på Bullen. Ledningen och kyparen var helt med på noterna och övervakningen på film blev en fullträff. För att förvilla dig lämnade vi kavajen på kemtvätt och la ett använt fusktatueringsmärke i skrivbordslådan”
     ”Men hur kunde ni veta att jag skulle gå till Bullen nästa dag?” svarar jag undrande.
     ”Lilla födelsedagsgris. Har du någonsin varit i Malmö en lördag utan att ha besökt Bullen strax efter att dom öppnat” säger min hustru med ett självsäkert leende. ”Du gick precis i de spåren vi planerat. Vi hade plan B att be Johnny att ringa från Bullen och be dig att komma dit. Men det behövdes inte. Vi följde din iPhone i morse och såg att du gick med raska steg från hotellet till Thomas tobak. Förmodligen för att köpa en trisslott, det brukar du också alltid göra när du är i Malmö. Sen gick du spikrakt till Bullen med ankomst strax efter klockan elva”
     ”Vilken planering och organisation. Jag är djupt imponerad och vill tacka er alla som har medverkat i detta. Det blir ett minne för livet. Dessutom har jag fått tillbaka min tvillingbror Ponte från de stora haven. Vad gör vi nu?”
     ”Vi har bokat bord för hela detta sällskap och dig på Bullen. Där väntar Johnny också med en stor grogg till dig om 15 minuter” säger Ponte med förväntan i ord och blick.

Självklart blev kvällen som fortsatte lyckad. Jag beställde dock själv det jag ville ha att dricka. Med gårdagens Johnny-groggar i färskt minne drack jag bara öl på flaska med välkänd etikett resten av kvällen.
    

Detta hände år 2011. Jag var då ansvarig för Biltema i Halmstad. På åtta år, sedan jag anställdes, hade vi lyckats dubbla försäljningen i varuhuset. Att öka försäljningen år från år var en given drivkraft i allt vi företog oss. Vi hade en ganska bred marknadsföring:

• Vi annonserade i Hallands Nyheter med två små annonser på Tv-sidan på fredagar. (Sidan som flest läsare tittar på om och om igen. När börjar filmen ikväll?)
• Vi sponsrade Falkenbergs FF och fick för det en helsida i matchbladet. En stor skylt på arenans långsida: ”Biltema i Halmstad, ditt nästa mål”. Samt en cykel som en juniorspelare från FFF cyklade runt löparbanan på arenan med innan match-start medan speakern ropade ut: ”Här ser ni en prisvärd cykel från Biltema i Halmstad, den kostar endast 999 kronor”
• Vi hade 10 sekunders reklaminslag med ett erbjudande i Tv4:s lokala sändningar där vi samarbetade med Stenalyckans handelsförening. 10 inslag i veckan på olika tider.
• Vi hade lokala reklaminslag i Radio Rix, där ”Biltema i Halmstad presenterar vädret”.

Men mycket vill ha mer. Så ögon och öron var alltid på öppet spjäll för tips hur vi kunde öka försäljningen ännu mer.
Självklart var vi måna om att ha ett fint varuhus, servicevänlig personal, korta kassaköer och en bra logistik så det inte var tomt i något hyllfack. Generösa öppettider med sommaröppet från midsommar till vecka 32. Då vi hade öppet en timme längre på vardagar och helg.
Så allt detta hade vi faktiskt, men hur gör vi för att öka försäljningen ännu mer? Detta var det dagliga tankespåret. För att lyckas med det måste vi ju göra något nytt, något annat än det vi redan har.
Det var som att säljaren på Tv4 i Halland kunde läsa mina tankar. Han bokade tid med mig i varuhuset för ett möte, ville presentera ett förmånligt förslag för Biltema i Halmstad avseende Tv-reklam.

Förslaget han presenterade var att vi kunde få 15 reklaminslag i veckan som varade i 25 sekunder.

Jag ringde strax och bokade en tid med Biltemas marknadschef för att presentera en idé för hur vi skulle kunna öka försäljningen.
Efter att ha presenterat offerten från Tv4 ville han ha ett förslag på hur reklamfilmerna skulle se ut.
Jag bad om en veckas betänketid och lovade att återkomma med förslag på hur reklamfilmerna skulle se ut.
Så nu var utmaningen att hitta på berättelser som var så säljande att ännu fler kunder lockades till Biltema i Halmstad.
Åter till varuhuset satte jag på den kreativa tankehatten och funderade på vad filmerna skulle innehålla. Jag var själv ganska trött på reklamfilmer som vevades om och om igen med samma innehåll. Har vi reklaminslag i fyra veckor så ville jag ha ett nytt innehåll i filmerna varje vecka. Tittaren skulle inte tröttna på våra filmer utan se fram emot den nya filmen som kom nästa vecka ungefär som framgångarna med ”ICA-Stig”

När jag sitter med mina tankar kommer vår företagssäljare Lars Braunstein in i rummet. Till sin hjälp hade han en stripad Renault Kangoo. På denna bil hade vi dessutom satt en cykel på takräcket för att göra reklam för våra prisvärda cyklar. Lars var en drivande eldsjäl för vårt varuhus och inte minst för att sälja våra fina prisvärda cyklar. Dessa demade han gärna på de mässor vi var representerade på.

Jag ser på Lars och förstår plötsligt att filmerna måste kretsa kring honom. ”Biltema-Lars” föddes när han kom in i mitt rum en vårdag 2011. Nu hade jag en huvudperson. Vad gör då en sådan figur i ett reklamavsnitt? Sen trillade alla polletterna ner i korgen. ”Biltema-Lars” är ute och hjälper kunder till att göra bra inköp på Biltema i Halmstad. Men för att göra figuren mer intressant dyker han upp när han egentligen inte är speciellt välkommen. Ungefär som rollfiguren ”Ove” i Solsidan.

Min idé om starten på reklamfilmen var alltid med Lars stående bredvid sin Renault Kangoo där han började med att säga:
     ”Hej jag heter Biltema-Lars, följ med mig när jag ska hjälpa kunder till ett bra köp i vårt varuhus” Sen for Lars och bil iväg upp i luften för att efter någon sekund hamna hos en potentiell kund.
Med den inledningen kreerade jag sedan fyra olika manus jag senare ville presentera för marknadschefen.

Manus 1. Lars hjälper inbrottstjuvar.
Biltema-Lars stannar bilen utanför ett förråd där två bovar med tydliga bovmasker försöker bryta sig in i förrådet. Lars kommer fram till dom med orden:
     ”Hej, jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 285 i katalogen erbjuder vi en kofot av specialstål för endast 79 kronor. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och kofoten för 79 kronor visas i bild.

Manus 2. Lars hjälper ett förälskat par.
Biltema-Lars stannar bilen vid stranden och går fram till ett förälskat par som sitter och kysser varandra i en cabriolet med suffletten öppen.
     ”Hej jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 476 i katalogen erbjuder vi 40 våtservetter för endast 19:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med bilen och våtservetterna för 19:90 visas i bild.

Manus 3. Lars hjälper barn till en meningsfullare fritid.
Biltema-Lars stannar bilen vid en lekplats och går fram till två barn som sitter i sandlådan och spelar med varsitt dataspel.
     ”Hej, jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 559 i katalogen erbjuder vi ett sandlådeset i 10 delar för endast 19:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och sandlådesetet för 19:90 visas i bild.

Manus 4. Lars hjälper sadomasochister på en bar.
Biltema-Lars stannar bilen vid utanför en bar som heter ”Sado Bar” och går fram till bardisken där två personer så smått håller på att ge varandra örfilar.
     ”Hej jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 590 i katalogen erbjuder vi ett elastiskt hundkoppel för endast 39:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och hundkopplet för 39:90 visas i bild.

Med manusen i min hand vänder jag åter till marknadschefen. Jag presenterar mina förslag för honom. Han tycker idén och upplägget verkar bra. Så vi kommer strax in på hur reklamen ska finansieras. Det betydde i stora drag att jag fick säga upp sponsringen med FFF och all annan reklam om Biltema-Lars skulle bli av.

Så med sorg i hjärtat, för jag vet att det hade blivit en succé, får jag säga nej till erbjudandet till Tv4. Och ”Biltema-Lars” skapelse förpassades till en låda på kontoret. Men tack vare denna blogg kom han till minnes igen.

Stort tack Lars! Du var lika entusiastisk som jag på att detta skulle bli av.
& tänk så roligt vi hade under hela denna tiden.

När jag tittar tillbaka på mitt varierande arbetsliv ser jag många spännande och utvecklande personer jag mött de gångna åren.
   Egentligen dröjer det några år efter att jag träffat dem som jag förstår vilken inverkan de haft på min egen utveckling i arbetslivet.
    Speciellt tänker jag på en person som skulle forma mig i den bransch jag skulle verka inom under 40 år; detaljhandeln. Hon är i alla stycken en enkel person men med ett stort kunnande och har en ärlig arbetsfilosofi som jag kan sammanfatta i: ”Gör du rätt, blir det aldrig fel”
    Hon heter Vera, Vera Nicklasson.

Jag var 22 år, 1977, och arbetade på Konsum på Nydalatorget i Malmö. Det var mitt andra år som aspirant på Konsumentföreningen Solidar. Tre års teori varvat med praktik skulle efter de tre gångna åren utbilda mig till butikschef på en Konsumbutik någonstans i Skåne.

Mitt första år var jag på Konsum på Högaholm, som jag beskrivit tidigare i denna blogg, under den karismatiske butikschefen; Arne Forsell.

    På Nydala jobbade jag för en mycket duktig butikschef som hette Inge Jönsson. Under honom skulle jag arbeta som ansvarig för speceriavdelningen, idag säger man oftare kolonialavdelningen. Det vill säga livsmedelsvaror som inte är färska typ ärter på burk, pasta, kaffe, socker, mjöl etc.
    Ansvaret innebar också att jag en gång i veckan gick jour på butiken. Jour innebar att man var huvudansvarig för butiken i butikschefens frånvaro. Min jour inföll på tisdagskvällar. Inge gick hem vid 17-tiden. Vi hade öppet till klockan 19, så två timmar varje tisdag hade jag huvudansvaret för butiken och dess kunder.
    Jag kan utan vidare säga att dessa två timmar på tisdagen var skrämmande för mig som nybakad ansvarig. ”Tänk om det kommer en besvärlig kund” eller ”Tänk om det blir ett rån” eller ”Tänk om det utbryter brand, vad gör jag då?”
   En kväll besannas mina fasor. Det kommer in en kund som vill prata med Butikschefen och….som inte vill prata med någon annan än Butikschefen.
En av mina kolleger ( förmodligen Siw Högberg) kallar på mig.
    ”Sven, du har en kund som vill prata med dig, det gäller en reklamation”
Jag tänker: Ahnää, nu är det kört. Nu kommer kunden jag inte ville få.
Med tunga steg och ett klistrat leende går jag fram till kassan där kunden står och väntar på mig. Av butikschefen Inge hade jag fått lära att besvärliga kunder tar man alltid i hand, hälsar på med ett leende och presenterar sig med sitt namn. Jag möter upp kunden vid kassan och säger leende:
    ”Hej, jag heter Sven, vad kan jag hjälpa dig med?”
Kunden verkar inte mottaglig för min påklistrade charm utan säger:
    ”Jag köpte pålägg hos er igår, kokt skinka. När jag kom hem såg jag att det hade gått ut i datum. Sista förbrukningsdag (som det då hette på den tiden, inte Bäst före som idag) var för två dagar sedan. Har ni inte koll på vad ni säljer i er butik?” Säger kunden upprörd med pålägget i hand och ett kvitto när hon med en arg blick tittar på mig.
    Min puls verkar stanna och hand- och armsvett rinner på när jag stammar fram som svar:
    ”Detta beklagar jag verkligen, naturligtvis ska vi rätta till detta på en gång”
Kunden svarar:
    ”Det hoppas jag verkligen, jag är stamkund i affären och ordnar ni inte upp detta kommer jag aldrig mer att handla hos er. Jag kräver också kompensation för all tid jag lagt ner”
Jag går med kunden bort till charkdisken för att i första hand hitta ett nytt pålägg till kunden med ett bra datum. I andra hand fundera ut en lämplig kompensation för kunden. När vi närmar oss charkdisken ser jag Vera stå och vänta på oss. Troligtvis hade hon hört vad som skett genom butiksdjungeltrummans virvel.
   Vera Nicklasson var sedan Konsum på Nydalatorget öppnade 1964, alltså i händelsen 13 år sedan, kött- och charkansvarig på butiken. Vera ser mig och kunden komma och tornar upp sig framför charkdisken och frågar:
    ”Är det något jag kan hjälpa till med?”
    ”Ja”, stammar jag, ”kunden köpte pålägg här igår, men det hade gått ut i datum sen två dagar tillbaka”
Vera tittar på mig och sedan på kunden med en bestämd blick och svarar:
   ”Det finns inte något pålägg i min disk som har ett utgånget datum”
Jag får nästan panik, vad gör jag nu? Varför hamnade jag i detta? Men någonting måste jag ju säga.
    ”Vera, kunden har pålägget med sig och utgångsdatum var för två dagar sedan”
Vera säger överseende.
    ”Jag byter gärna pålägget. Det är pålägg från Goman och det är vår charkleverantör. Men kom inte och säg att pålägget har köpts i min disk. För där finns inget pålägg med utgånget datum”
Jag bara önskat att jag haft blöja på mig inför Veras svar. Varför kan du inte bara byta pålägget? Varför detta tjafs?  Vad ska jag göra nu? Jag samlar mig och säger:
    ”Men Vera, kunden har kvitto med sig som visar att hon köpt pålägget hos oss”
Vera säger lugnt:
    ”Det kvittot vill jag gärna titta på”
Då griper kunden in i handlingen och säger:
    ”När jag tänker efter köpte jag nog inte pålägget här utan på Konsum på Söderkulla” (Grannbutiken 2 kilometer bort) Jag tittar på kundens kvitto och ser att det faktiskt står Konsum Söderkulla på kvittot. Jag frågar Vera:
    ”Vad gör vi då?”
Vera svarar lugnt och tryggt:
    ”Självklart byter vi ut pålägget. Det är köpt i en Konsumbutik och vi hjälps alla åt här vilket är en trygghet för kunden. Men jag vill påpeka att här, på Konsum på Nydala, finns inget pålägg, kött eller för den delen några andra varor i mina diskar som har ett utgånget datum” säger Vera utan att på något sätt vara tveksam i sitt svar.
Kunden svarar:
    ”Ursäkta besväret, jag ville bara ha nytt pålägg”
   ”Självklart, du ska alltid känna dig trygg med Gomans pålägg i vilken butik du än handlar”, svarar Vera kunden.
Kunden går med mig till kassan och jag förklarar för kassören att kunden tar detta pålägg med sig ut utan att betala, det är ett byte, en reklamation. Vera kommer fram till mig efteråt.
    ”Det är inte lätt för dig att veta. Men lär dig att från mina diskar kommer aldrig någon vara som gått ut i datum”
”Tack Vera, det är nog en lärdom jag kommer att ha nytta av i framtiden”

För visst var det en lärdom. Ända sedan den dagen i mitten av september 1977 ville jag aldrig någonsin se, i någon av de butiker jag ansvarade för, en vara som gått ut i datum. Visst är det väl kaxigt att kunna säga:
    ”Nej, vi har inte varor som gått ut i datum” eller som en variant
    ”Nej, vi har inga kassaköer”
    ”Nej, vi har inga mjuka tomater, alla är spänstiga och fräscha”
Etcetera
I alla fall blev den lilla händelsen med kunden en väckarklocka för mig hur livsmedelsvaror ska hanteras. Vilken respekt man ska ge dem och till kunden som sen ska köpa dem.
    ”Jag har inte varor i min butik som har gått ut i datum” Den devisen kan vi väl kalla ”Lex Vera”.

Där kunde historien om Vera som jag minns den sluta. Men i skrivande stund har jag en anekdot till om denna fantastiska butiksperson. Vera skulle gå på semester. Enligt Inge hade inte Vera varit på en sammanhängande lång semester på 13 år, sedan butiken öppnade och då Vera sedan dess varit ansvarig för kött, chark och delikatess. Men nu skulle Vera hälsa på sin mor i Norrland och vara borta i två veckor. Hennes ställföreträdare, Ulla-Britt, fick noggranna instruktioner i över ett halvt år tidigare hur beställningar skulle göras, hur diskarna skulle fyllas och hur viktig datumkontrollen var. Ju närmare Veras semester kom, desto nervösare var Ulla-Britt över detta ansvar.

Så kom dagen då Vera skulle resa till Norrland och besöka sin mor. Vera gav Ulla-Britt de sista instruktionerna på eftermiddagen med resväskan i hand och lämnade sedan sin ställföreträdare blek om nosen innan sin avfärd. Nästa dag ringde sig Ulla-Britt sjuk, gissningsvis av nervös stress, och Inge kom till mig med förslaget:
    ”Sven, jag har jobbat mycket med kött- och chark och jag kan stycka. Om jag styckar upp kött och visar dig vad du ska lägga i disken så fixar vi detta till Vera kommer tillbaka”
Jag och Inge slet som djur hela första dagen. Jag kollade datum och la ut kött och chark enligt Inges instruktioner. När dagen var till ända sa Inge:
    ”Kolla Sven, vilka fina diskar vi har fått. Vera skulle varit stolt över oss”
    ”Hoppas det Inge, Vera behöver verkligen semester och koppla av”

Nästa dag jobbade jag och Inge lika frenetiskt. Jag kollade datum, la ut i disken och Inge styckade kött, tog emot charkvaror och gjorde nya beställningar. När vi slet som hårdast hör vi en röst vid köttdisken. Det är Vera som kommit för att ge Ulla-Britt de sista råden och syna hur diskarna såg ut. Tydligen hade hon skjutit upp avresan ytterligare en dag.
    ”Var är Ulla-Britt?”
    ”Hon är sjuk” säger Inge
    ”Jag kommer i morgon, semestern får vänta”, svarar Vera.

Ja, lite stukade kände jag och Inge oss. Vi hade gjort vårt bästa och visat Vera respekt. Men det bästa för oss var bara medelmåttigt för Vera. Vera hade inte licensierat oss att ta hand om hennes fina diskar. Och… vem säger emot en mästare som i en division för sig själv visar vägen?

Vera fick således ett dygn och några timmars semester. Jag såg henne aldrig under det året jag jobbade på Konsum Nydala ta semester efter detta. Enligt Inge vägrade hon ta semester efter vår framfart i färskvarudiskarna. Vera lärde ut kvalitet till varje pris, noggrannhet och omtanke om kunden.
Tack Vera!
Dig har jag berättat om på varje arbetsplats jag varit på och nu även på denna blogg. Vad jag förstår gick du till slut i pension efter att ha arbetat på Konsum på Nydalatorget i Malmö hela ditt liv. Nu bor du i ditt fäderneshem och jag är övertygad om att butiken du handlar i har en seende kund varje gång du är där.
Med ett lätt påpekande om någon vara gått ut i datum…

Akt 1.

Det låg ett befriande lugn över bostadsrättsföreningen Blomman i staden Saligstad denna morgon. Solen stod högt på himlen och det doftade nyklippt gräsmatta i varenda trädgård. Lite förväntan låg i luften eftersom det var lördag och de flesta var lediga denna ljuva sommardag. Redan vid 12-tiden hade således de första grillarna börjat tändas och ölpysen hade strax därefter börjat att höras runt alla boendes uteplatser.
    Lyckan låg således som ett varmt, harmoniskt töcken över de boende denna dag den 29 juni. Det var en vecka kvar till semestern för många. Men en dag som idag kändes det redan som semestern börjat. Få anade att denna dag skulle bli starten på de händelser det senare skulle skrivas böcker om, filmer produceras och olika dokumentärer kom att skildra.

  Bostadsrättsföreningen Blomman bestod av 120 lägenheter. Adressen var Solvägen 12 – 18 i Saligstad. Enligt hemsidan http://www.blomman.se bestod lägenhetsbeståndet av 10 + 50 + 60 + 5 lägenheter rangordnade från 1 till 4 rum. Byggstarten var år 2006 och på våren 2008 hade 312 lyckliga boenden flyttat in i de nybyggda lägenheterna. Övervägande bodde, nio år senare, barnfamiljer i de eftertraktade lägenheterna i Blomman. När inflyttningen skedde år 2008 var genomsnittsåldern, barn under 15 år borträknat, 35 år. De flesta boende var alltså i ålder mellan 40 och 50 år i detta år. Familjebeståndet hade också ökat med 38 barn under samma tid.

Grannsämjan var hög och de flesta kände varandra som bodde i föreningen. Redan från första inflyttningsdagen hade vänskap börjat spira mellan de närmaste grannarna. Efter ett år hade övervägande delen av de boende varit på minst två parmiddagar hos en eller flera grannar. De 10 singlar som hade flyttat in i ettorna från början, hade också lärt känna varandra väl med tiden och därefter flyttat in hos varandra som gifta eller sammanboende. De fem lägenheter som då matematiskt blev över var de enda som varit ute till försäljning på nio år.

  Allt hade varit frid och fröjd och denna berättelse hade inte heller skrivits om det inte varit en genomgående sak som besvärade nästan alla boende i den i övrigt harmoniska föreningen. Från år 2008 till 2011 hade genomsnittsvikten för de boende, barn under 15 år oräknat, ökat med 30 kilo. Alla parmiddagar, grillfester, gårdsfester, födelsedagar, dopfester etc, hade under nio år satt sina spår runt magen på alla levnadsglada boende i föreningen Blomman. Det hade smugit sig på hos dem alla. Kommentarer som ”lite trivselvikt är bara bra att ha” eller ”nu älskar jag min man 10 kilo mer” var vanliga kommentarer grannar emellan vartefter åren gick. Klädkontot var en stor och dyr budgetpost för de flesta boende. Inte för att de behövde visa upp sig i det senaste modet utan för att storlekarna snabbt växtes ur. De som besökte föreningen slogs ofta av att de som bodde där alltid var välklädda och hade nya kläder.
”Det måste vara ordentliga människor som bor på Blomman, aldrig ser man någon i slitna kläder. Allt verkar nytt de bär på”, sades när folk snackade på stan om de boende i föreningen.

  Efter fem år upphörde de jovialiska kommentarerna om sin vikt. Det som från början verkade charmigt runt magen blev nu en tung säck som ingen hade något gott att säga om.
”Mamma, har pappa en stor ballong på magen?” eller ”Pappa, väntar mamma barn?” var frågor barn ofta ställde till sina föräldrar.
  Det blev också andra konsekvenser av den fetare livsstilen som ingen kunde föreställt sig för nio år sedan. Redan året efter inflyttning hade en fotbollsklubb med mix av damer och herrar bildats. Namnet på klubben, ”Blommans FK” var inte originellt men enkelt. Varje onsdag klockan 19, spelades match med tvåmål. Det lottades då medlemmar till två lag som kunde möta varandra i en 2 x 30 minuters match. Det var stor anslutning av spelare som ville vara med i matchen. De som inte spelade utan lottades som avbytare sprang med spänstiga steg runt löparbanan som uppvärmning, i väntan på att de skulle kallas in i matchen. Domare var vid den tiden ständigt ”Stickan Jönsson” som bodde i 12 A. Det var tuffa matcher och alla orkade på den tiden spela hela matchen. Pausvilan var bara 5 minuter och bestod nästan bara av ytterligare uppvärmning med armhävningar och intervallträning för de spelande.
Med tiden och åren förändrades spelmönstret på plan. Redan efter tre år hade fotbollsmatcherna kortats ner till 2 x 10 minuter. Avbytarna sprang inte längre runt planen utan väntade på sin tur med att äta fläsksvålar och dricka Coca-Cola för att stärka sig på bänken innan det var dags att kliva in på planen.

   Året efter (2012) lades fotbollsklubben ner av ”Stickan”, som redan lagt på sig 30 kilo och inte orkade springa runt och döma fotboll i 20 minuter. Istället bildade Stickan en ny klubb för de forna fotbollsnördarna. Tillsammans med ”Svålet Nilsson” i 14 c, startade de båda en pokerklubb i den stora gemensamma tvättstugan bredvid grillplatsen.
  Omställningen från fotboll till att spela poker på onsdagarna var helt problemfri. Lika mangrant som de förut spelat fotboll kom de till tvättstugan med sina påsar med OLW:s lökringar som fungerade som spelmarker i pokerturneringen. Den som tog hem jackpotten på bordet för kvällen kunde vinna motsvarande 120 påsar lökringar att ta med hem. Statusen att vara veckans vinnare av jackpotten var också hög bland de boende fram till nästa veckas tävling. Som symbol för hedersbetygelsen kunde vinnaren sätta på sig en stickad lökringsmössa på huvudet. Denna skulle man enligt ritualen buga inför när någon mötte vinnaren.
   Den kraftiga viktökningen hade inte bara nackdelar. För affärsidkare i Saligstad var detta det bästa som kunde hända. Familjeföretaget ”Fatty and Son” som var på konkursens brant år 2005 gick strålande som aldrig förut. Likaså Modehuset, ”Systrarna Frodig”, som specialiserat sig på större damstorlekar, ökade försäljningen vecka efter vecka sedan några år tillbaka. För att tillfredsställa den stora efterfrågan på nya kläder i föreningen Blomman, hade de båda konfektionsföretagen gemensamt köpt en varubuss, som stod ställd på den tidigare frekventerade fotbollsplanen om lördagar. Från 10 på morgonen fram till 15 var bussen på plats. Det fanns inga provrum eller speglar för de ivrigt köpande kunderna som ringlade i långa köer. Men eftersom det var gångavstånd till bussen, fick de istället ta med hem och prova de plagg som intresserade dem. Kommersen flödade och alla var nöjda.
Lika blomstrande gick den ideella föreningen ”Auctarium” (övervikt på latin ) som tog emot plagg som inte längre användes av de boende i föreningen. Kläderna såldes sedan som Second-hand, inne i stan och överskottet gick till forskning kring hur man kunde bromsa ohejdad övervikt. Klädcontainern som stod på fotbollsplanen fick tömmas en gång i veckan. Så stor var generositeten bland givarna på Brf Blomman.
  Men denna dag, den 29 juni år 2017 kom så vändpunkten. Ordföranden i Brf-föreningen, Herr Jansson, hade tillsammans med sin feta fästmö, fröken Ister skrivit ett anslag på föreningens gemensamma anslagstavla.
Herr Jansson och fröken Ister hade som historien berättas träffats på en hamburgerbar och varit finalister i tävlingen ”Vem kan äta flest 200 grams hamburgare på en timme?” Fröken Ister vann överraskande tävlingen. Tycke uppstod mellan de båda och på kvällen hade Fröken Ister högt sjungit
”Oh, du min ljuva Janssons frestelse!” Varpå Herr Jansson instämt med orden:
”Oh, du ljuva Fröken Ister, nu kan jag inte lägga band på mig längre”
Det skrivna anslaget hade följande rubrik: Less is more” sen följde texten Nu är vi less på detta. Är vi de enda medlemmarna i vår förening som plågas av övervikt? Om inte sammankallar jag till möte vid tvättstugan idag klockan 15. Saligstad 29 juni 2017. Undertecknat av Hr Jansson och Fr Ister.

  Responsen lät inte utebli. Mangrant hade de boende släppt grilltängerna, druckit upp sina ölburkar, gjort nr 2 på toaletten, rapat ut och anslutit sig till samlingen vid tvättstugan. Alla hade känt samma sak. Nu är det nog. Herr Jansson som från början ställt sig på en stol för att synas i publikmängden fick fortsätta agitationen stående. Varför? Undrar kanske någon. Jo, stolen hade helt enkelt brakat samman när Herr Jansson klev upp på den. Dock var ingen skada skedd utan mötet fortlöpte i enigt samförstånd med vad som nu måste göras. Ur protokollet som skrevs denna historiska dag kunde man läsa:
§ 5. Mötets deltagare godkänner att styrelsen för Brf Blomman anlitar 10 st kostrådgivare och 10 personliga tränare för tillfälliga anställningar i föreningen.
§.6. Mötets deltagare godkänner föreningens förslag att hyresavgiften för kommande år höjs med 5% för att täcka kostnaden för de tillfälliga anställningar föreningen kommer att ta i anspråk.
Redan två veckor senare började resurserna med kostrådgivare och personliga tränare sin anställning i föreningen.

Akt 2.

Den 10 juli, klockan 7 på morgonen, sågs de komma. 20 vältränade, blandat män och kvinnor, som med bestämda marschliknande steg gick mot Brf Blommans samlingslokal. Först gick kostrådgivarna med sina laptops under armen. Sen kom, som i en osynlig rangordning, de personliga tränarna med varsin pilatesboll i händerna. Alla bar de samma märke på sina träningskläder. Det trinda paret Hull, i 16 B, kände igen de exklusiva träningsdräkterna från http://www.wallderinska.se där de tidigare utan framgång försökt finna kläder i deras nuvarande storlek på nätet.
”De har alla dressat sig med svenska träningskläder av högsta kvalitet” hördes de berätta för alla och envar i föreningen de mötte.

Föreningens ordförande Herr Jansson, som gick på sin andra semestervecka, hade ställt klockan en kvart tidigare men redan hunnit ta två Alvedon och en återställare innan han mötte upp den topptränade församlingen. Gårdagens sena grillkväll med gode grannen Tremens Delirium i 16 D hade satt tydliga doftspår. Det stod denna morgon en air av Fishermans friend runt honom, allt för att i någon mån balsamera den whiskeydränkta andedräkten som ohejdat löpte ut ur munnen. Han förstod att klädvalet var viktigt så han hade dressat sig med en nyinköpt beigebrun träningsoverall storlek 4 XL, från Ullared. Denna dress såg på håll ut som en gigantisk potatissäck med svarta träskor på fötterna och solglasögon på toppen. Den nyvakna ordföranden stod således i färgsprakande kontrast, denna sommarmorgon, mot de trådsmala fitnesskonsulter med moderiktiga träningskläder, han öppnade samlingslokalen för.
     ”Välkomna till bostadsrättsföreningen Blomman” började Herr Jansson anförandet efter att de 20 konsulterna bänkat sig i samlingslokalen.
”Jag kan försäkra er att alla boende har sett fram emot er ankomst och vad ni kan göra för att öka välbefinnandet för våra medlemmar. Hur har ni tänkt att lägga upp det hela?” frågade en uppspelt Herr Jansson som kände att återställaren nu började skapade stadga och pondus i kroppen.
Ur gruppen av konsulter reser sig en reslig man och tar till orda.
     ”Herr Jansson. Först och främst tack för att ni anlitat vårt framgångsrika företag Miracle on 21 days. Själv heter jag Hardy Boiled och är VD på företaget. Vi har ett framgångskoncept vi tillämpat sedan många år som jag vill visa upp för dig” Hardy tar fram sin laptop och kopplar upp den mot projektorn i samlingslokalen. På den vita väggen visar Hardy programmet samtidigt som han kommenterar varje veckomoment:
      Vecka 1. Mental träning.
       ”Vi samlar de boende i tre grupper, där vi går igenom de mentala hinder som uppstår när man ska äta rätt och samtidigt börjar röra sig i rätt riktning. Efter det bokar våra kostrådgivare personliga samtal med var och en i föreningen som varar en timme per person. Alla får då sätta upp en målbild vart de vill gå och vad de vill uppnå”
      Vecka 2. Fysisk träning.       ”Även denna vecka startar vi upp med tre gruppsamlingar. På samma sätt som veckan innan bokar våra personliga tränare även här tid med varje medlem i er förening. De gör konditionstest på varje enskild person och lägger därefter upp ett skräddarsytt träningsprogram. Denna samlingslokal fyller vi sedan upp med moderna träningsmaskiner ni får låna av oss och på fotbollsplanen som ni idag inte använder anlägger vi ett modernt utegym”
     Vecka 3. Kostrådgivning      ”Gruppsamling som tidigare veckor. Individuell konsultation och målbeskrivning med våra duktiga kostrådgivare. Avslutning efter 21 dagar på restaurang ”Späket” där vi gemensamt äter god och näringsriktig kost”
Herr Jansson, som under presentationen klunkat på ytterligare av gårdagens glädjevätska i sin medhavda sportflaska, reser sig upp och applåderar.
      ”Fantastiskt, det är detta vi behöver. Äntligen har vi en möjlighet att åter komma i den form vi så väl behöver. Stort tack. Ni är proffs. Jag är glad att vi anlitat er till vår förening. Då vill jag att vi skriver avtal Herr Hardy och som utlovat betalar jag ert företag i förskott med en fet check som jag skrivit på beloppet ni gett mig en offert på.” Ur den medhavda sportväskan fumlar Herr Jansson fram checkhäftet som han förskrivit med 2 500 000 kronor på företaget Miracle on 21 days och sedan anställningskontrakten för konsulterna de tre veckor de arbetar för föreningen. När checksigneringen och alla anställningskontrakt skrivits börjar de 20 konsulterna direkt sitt arbete i föreningen enligt det fastställda, tidigare presenterade programmet.

Klockan i samlingslokalen visar nu på 8:30. Herr Hardy är just i begrepp att gå när Herr Jansson hejdar honom i dörren.
      ”Bäste Herr Hardy, det är ett nöje att göra affärer med er. Ska vi inte som affärsmän emellan brukar göra, ta oss en liten avtalssup?”
      ”Bäste Herr Jansson. Det har varit ett sant nöje att få göra affärer med dig också och er förening. Dock har jag en liten princip. Jag dricker aldrig starkt före 9 på morgonen”
      ”Ärade Herr Hardy självklart respekterar jag denna moraliska levnadsregel. Själv har jag satt klockan 8 som absolut starttid för dylika drycker. Tack för ert besök och välkommen åter” tänker Herr Jansson som redan längtar hem att få dricka upp de odruckna avtalssuparna.

Så dras det ambitiösa hälsoprojektet igång på Brf Blomman. I varenda vrå i föreningen syns gående par, joggande ungdomar, pilatesbollar med träningsvilliga på rygg, mage och diverse balansakter. Utegymmet har ersatt de glada pokerkvällarna som samlingspunkt. Morgonens frukostbullar med generösa mängder smör och fet ost har ersatts av proteinrik kvarg, färska blåbär rikligt toppat med hälsosamma chiafrön. Kvällsmålet består av förrätter med avocado, räkor, lax följt av mål med kyckling, fisk, ägg, bönor som huvudinslag.
De flesta boende i föreningen semestrar denna tid på hemmaplan för att kunna ta del av programmen fullt ut.
Den 31 juli är det tack- och avskedsmiddag på restaurang Späket. Det serveras en buffé med näringsriktig kost och hälsosamma drycker. Mellan omtagningarna på buffébordet hålls tacktal dels till konsulterna och från konsulterna till alla föreningens medlemmar. När kvällen lider mot sitt slut tar Vd Hardy Boiled till orda och knackar för tystnad med skeden på det hårdkokta ägget.
      ”Kära deltagare till programmet Miracle on 21 days. När jag ser mig omkring på borden ser jag lättnad både i vikt och i sinneslag. Ni har ambitiöst medverkat och slitit hårt under 21 dagar. Jag och mina 20 medarbetare vill utropa ett fyrfaldigt hurra till er alla som kämpat så fantastiskt. Hurra, hurra, hurra och hurra”

(Blommans ordförande Herr Jansson hade tyvärr inte möjlighet att medverka denna kväll. Han hade hastigt blivit inbjuden till en ”Svensexa” för en av sina närmaste och käraste vänner; Tremens Delirium som skulle gifta sig med den fagra Rosita Sauvignon inom kort. Rosita hade accepterat frieriet från Tremens under förutsättning att hon fick behålla sitt eget efternamn som gift.)

Veckan efter alla hyllningar och hurrarop återgår så vardagen till Brf Blomman och dess medlemmar. Inledningsvis var utegymmet lika frekventerat som under projektveckorna och joggande ungdomar jämte gångande par syntes ofta ute på motionsslingorna i Saligstad. Men efterhand tiden går övergår allt till tidigare dagars, månaders och års lättjefulla leverne. Både vad gäller motion och kosthållning.

Under programmet som höll på i tre veckor hade ingen vågat säga sanningen till varandra. Utåt sett när föreningens boende möttes kunde det låta på följande sätt.
  ” Hur går det med träning och kosthållning?”
      ”Oh, ja det går fantastiskt. Jag har redan gått ner 3 kilo och min man har minskat 10 centimeter i midjemått. Vi har slutat att dricka alkohol och bara jag ser en chipspåse så vill jag kräkas. Hur går det för dig?”
      ”Oh, ja samma här. Men jag har gått ner 5 kilo och min man har minskat med 15 centimeter runt midjan. Vi löper 3 mil i veckan tillsammans.
      ”Oj, fem kilo och 15 centimeter, på bara tre veckor?”
      ”Ja, käre granne på bara tre veckor”
      ”Själv menade jag att jag gått ner 3 kilo och min man 10 centimeter den senaste veckan. Totalt har jag gått ner 10 kilo och min man minskat med 20 centimeter på de tre veckor vi hållit på. Vi löper en mil varje vardag och på helgerna 2 mil om söndagarna efter sushibuffén vi äter tillsammans i familjen.”
Men…och det var det tragiska. Ingen sa den egentliga sanningen. Ingen ville låta sig avslöjas att inte ha gått ner i vikt ett enda gram eller förlorat en enda millimeter i midjemått. Nio år av vällevnad försvann inte som mentalitet under tre veckors ambitiöst hälsoprogram.
Skenet hölls dock fortfarande uppe bland de flesta grannar som nästan alltid kom joggandes hem eller till bilen i färgglada träningskläder och moderiktig ryggsäck. Sushikartongerna som bars hem synligt från den nyöppnade restaurangen i stan dolde likt den Trojanska hästen i själva verket feta hamburgare. Den flashiga sportväskan alla bar hem från den till synes tuffa träningen innehöll godispåsar och grillkorvar med korvbröd.
Lögnens mörker vilade nu tungt över den forna lyckliga Brf Blomman.

I början av oktober blir plötsligt en lägenhet på Brf Blomman såld. Det är en 1-rums-lägenhet som ger föreningen en ny medlem. Den 25-årige ynglingen som köpt lägenheten heter Herman Mediokercuse. Ett märkligt efternamn kan vid första anblicken tyckas. Men vet man att tidigare generationer av Hermans släkt till övervägande del bestått av tvivelaktiga hästhandlare blir efternamnet mer tolkningsbart. Herman har precis avslutat sina studier på den medicinska fakulteten på Uppsala universitet med en examensavhandling som heter: How medicine, exercise and diet cure obesity. Eller på svenska: Hur medicin, motion och kosthållning botar fetma. Det grannar och boende runt Herman i första hand lägger märke till är inte hans studier utan att han är trådsmal. De flesta gissningar landar runt en vikt 60 kilo och på en längd kring 175 centimeter. Inte så dumt gissat för i själva verket vägde han 62 kilo och var 176 centimeter lång.
Ryktet sprider sig snabbt bland de boende om Herman och hans forskning. Kanske han har lösningen på hur de permanent ska kunna gå ner i vikt och tappa midjemått?
På ett mycket informellt och hemligt boendemöte anordnat av lägenheterna 64 till 68 i trappa 16 C tas frågan upp på allvar.
Initiativtagaren Stig Diger i lägenhet 65 tar till orda.
      ”Herman som flyttat in i vår förening kan ha lösningen på alla våra problem. Om vi studerar hur han lever och vad han äter så kan det bli vägvisaren för oss andra. Vi måste helt enkelt dela upp oss i spaningsgrupper och se hur Herman lyckas bibehålla en så smal kropp.”
Sagt och gjort. Den lilla boendeskaran på 12 personer i lägenheterna 64 till 68 med Stig Diger som informell ordförande delar upp sig på spaningsuppdragen. En grupp ska se var han handlar mat och vad han då handlar för något. De får även i uppdrag att se om han äter ute och var det sker någonstans. Uppdragen för detta ges till lägenheterna 64 – 65. En annan grupp ska se var och hur han idkar sin motion. Ett uppdrag som ges 66 – 67. Stig Diger i lägenhet 68 ska då och då ringa på hos Herman för att se om det finns några hemligheter hemma hos honom som kan ge några ledtrådar till att han är så smal. Har han ett hemmagym, träningscykel eller Pilatesboll han tränar på? Det blir Stigs uppgift att ta reda på.
Efter två veckors spaning samlas den hemliga gruppen hos Stig Diger för att avrapportera sina resultat.
Grupp 64–65 rapporterar att Herman köper alla livsmedel på ICA Supermarket i Saligstad. Han köper vanliga livsmedel som mjölk, vitt bröd, smör, kött och Dafgårds frysta färdigmat. Nästan varje gång han handlar köper han också ett kilo lösgodis och en 2 liters Coca-Cola och lägger på bandet. Han köper knappt alls några grönsaker eller frukter.
Grupp 66–67 har lika sensationella resultat att redovisa. De rapporterar att Herman minst tre gånger i veckan äter på Pizzeria ”Mangia Grasso” (”ät dig fet” på Italienska). Dessutom dricker han minst tre stora starköl varje gång han besöker den populära pizzerian. Även Stig Diger kan ge en sensationell rapport till den nu häpna spaningsskaran.
      ”Kära spanare. Jag hade fått i uppdrag att ringa på hos Herman för att se vad som fanns hemma hos honom. När jag ringde på, bjöd Herman glatt in och frågade om jag var sugen på en öl, vilket jag självklart avstod ifrån (Njaa gjorde du det?). Men Herman hann dricka både en och två öl under den tid vi snackades vid. Han hade inget hemmagym, träningscykel eller Pilatesbollar. Däremot såg jag att sovalkoven i hans hem såg ut som i ett laboratorium. Jag kunde observera skyddsglasögon, electrobrännare, labvagn, mängder av mätglas och naturligtvis elektronmikroskåp vid skrivbordet som fyllde hela alkoven”
      ”Frågade du inte vad han gjorde med ett laboratorium i sin lägenhet?” frågar spaningsgruppen nyfiket i kör.

      ”Självklart gjorde jag det” svarar Stig Diger den exalterade församlingen.
      ”Herman berättar att han utexaminerats från Uppsala Universitet som labbus medicus Fil dr på en avhandling hur man kan bota fetma. Han fortsatte nu hemma, efter examinationen, med egna försök i en egen labbmiljö”
Spaningsgruppen med Stig Diger i spetsen jublar av lycka. Stig öppnar kylen och bjuder alla på en efterlängtad starköl och tackar för god spaning.
      ”Kära vänner, nu har vi kommit på hemligheten till ett smalt liv. Låt oss anamma Hermans livsstil så blir vi smala och fina igen. Vi kan äta hur mycket pizza vi vill, ja, faktiskt allt vad vi vill. Ölen kan börja flöda igen och vi kan åter få en god mening i våra liv. Ingen tråkig jogging eller meningslösa rullanden på Pilatesbollar Nu slänger jag mina träningskläder som bara har gett mig ångest” säger Stig som symboliskt tar dem av sig och slänger i soporna.
      ”Hurra, hurra, hurra, hurra för Herman”. Jublar hela församlingen ivrigt skålande med varandra.
Det dröjer sedan inte länge innan ryktet om Herman når ut till alla på Brf Blomman.

Herr Jansson annonserar samma dag ryktet når honom till ett blixtinkallat stormöte i samlingslokalen som bara en timme efter kallelsen gått ut fylls till brädden av nyfikna medlemmar
      ”Han äter pizza, dricker öl och motionerar inte. Vi har tänkt helt fel. Naturligtvis ska vi göra tvärtom vad konsulterna sa till oss, då kommer vi också att gå ner i vikt. Herman är ju ett levande bevis för det” säger en överlycklig Herr Jansson.
      ”Leve livet, nu ska vi ta tillbaka våra liv” instämmer församlingen i kör.
Samlingslokalens dörr öppnas och ut strömmar lyckliga medlemmar som fort springer hem. Där sliter de av sig träningskläderna och kastar, likt Stig Diger gjorde, dem föraktfullt i soporna. Sen byter nästan alla unisont om till sina vanliga trivselkläder för att redan 10 minuter efter att mötet avslutats samlas på Pizzeria Mangia Grassa.

Kön ringlar lång till den lokala pizzerian. Men efter en timme har alla fått vad de önskat sig. Pizzerian är fylld till brädden både inne och ute. Till och med på gräsmattorna runt Pizzerian syns de boende sitta och äta Pizza och njuta av öl eller vin.
      ”Hur kunde vi gå på den lätte” säger Herr Jansson till sin vackra men alltmer voluminösa fästmö Fröken Ister.
      ”Vi borde inte gett så mycket pengar för att inte må bra. Hade Herman bott i vår förening bara för något år sedan sen hade vi alla varit trådsmala idag. Nej, nu går jag in och beställer en hel Bag-in-box till oss vi kan njuta av här på gräset”
      ”Oh, Herman du vet hur du kan locka mig med frestelser” svarar Fröken Ister kärleksfullt sin fästman.
      ”Oh, Fröken Ister, låt oss knyta hymens band” säger Herman som i ett plötsligt känslosvall kastar sig ner på gräset för att fria.
Alla gratulerar sen det trolovade paret och lyckan är fullständig denna paradisets dag.

Tiden går och julen med alla dess högtider och festligheter passeras. Nyår och trettonhelgen likaså. Sen ryktet nådde alla om Hermans magra livsstil, grundat på ett fett leverne, kan nu alla boende på Brf Blomman avläsa sina egna viktresultat på vågen i mitten av januari. Midjemåtten likaså.
Resultaten är överraskande och nedslående. Ingen, absolut ingen har minskat denna gång heller vare sig i vikt eller midjemått. Faktiskt är det precis tvärtom. I en enkät som Herr Jansson tillsammans med Fru Jansson, som hon nu heter, låtit skicka ut har resultaten nu sammanställts. I genomsnitt har viktökningen sedan september förra året (då Herman flyttade in) fram till mitten av januari år 2018 blivit ytterligare 10 kilo. Midjemåtten har i snitt ökat med ytterligare 15 centimeter.

När Herr Jansson ser vikt- och midjemåttresultaten som kommer fram i undersökningen blir han både ledsen och uppgiven. Jag ville ju bara väl för våra medlemmar. Men vad jag än gör så blir det bara värre tänker han högt medan han läppjar på en stor whiskey.
      ”Kära du min fru” säger han till Fru Jansson ”vad mer kan vi göra? Snart ser vi ut som väderballonger allihop. När det blir vår kanske vi flyger upp i luften”
Men omfångsrike Fru Jansson tyckte inte att hennes man skulle misströsta.
      ”Rare älskling. Du försöker och vill allas väl. Kan du inte göra ett nytt försök? Om jag varit som dig hade jag kontaktat Herman och hört om han kan hjälpa oss. Trots allt är han den enda i föreningen som inte bär på en övervikt”
Herr Jansson sveper whiskeyn och häller snabbt upp en ny, medan han signalerar med armarna att han vill ha en kram.
      ”Underbara, älskade. Du har helt rätt. Herman har lösningen, men säkert en annan än den vi gått och trott på. Honom ska vi kontakta”
Nästa dag ringer Herr Jansson upp Herman. Han säger att han hört en del om den forskning Herman bedriver och undrar om han vill berätta mer om det över en öl hos sig. Herman hörsammar kallelsen och efter någon timme ringer han på dörren hos Janssons.
Herr Jansson öppnar dörren och välkomnar Herman in att sitta i soffan, medan Fru Jansson hämtar öl och glas till de båda.
      ”Berätta Herman” säger han ”hur kan du vara så trådsmal när alla vi andra som bor på Blomman knappt kan hitta byxor som passar?  Själv har jag den största storlek Dressman kan uppbringa. Nästa gång får jag låta skräddaren sy upp mina byxor. Jag kan inte längre ens hitta livrem till dessa byxor utan efter jul har jag gått med hängsle”
      ”För det första” säger Herman ”är jag bara 25 år. Min kropp förbränner mat och dryck effektivare än alla ni andra som bor i området. Sen äter jag sunt och motionerar regelbundet”
      ”Vad jag har hört är att du inte motionerar alls och dina kost- och dryckesvanor verkar inte heller vara de bästa” säger Herr Jansson som redan vinkat till sig en andra öl av sin hustru.
      ”Ja, jag har hört att en del i området har legat på spaning hur jag lever, äter och dricker. Men det har nog blivit lite missförstånd med det. Jag är forskare till yrket. Min forskning kretsar kring hur man kan minska fetma. För att inte utsätta någon för fara med ett mänskligt experiment har jag utsatt min egen kropp för studier. Vad händer i kroppen när man äter en pizza? Vad händer i kroppen när man dricker tre starköl? Vad händer i kroppen om man inte motionerar på två veckor och äter lösviktsgodis? Jag har ett laboratorium i lägenheten, så jag kunde direkt kolla effekterna av ett osunt leverne. Effekten av en sådan livsföring ger utslag i otäcka mätvärden. Kroppen fräts långsamt sönder och dör så småningom kan jag berätta för dig.
Herr Jansson är chockad över denna information, sveper hela ölen och häller sen upp en stor whiskey till sig själv.
      ”Menar du att ditt sätt att leva bara varit ett experiment?”
      ”Ja, jag kunde väl aldrig tro att ni skulle smyga i buskarna för att se hur jag levde mitt liv. Men jag har blivit förvånad vilket uppsving Pizzerian har fått sen jag flyttade in. Det är ju köer jämt. Och utegymmet är det nästan ingen som använder. Med tiden har jag förstått att jag indirekt är orsaken till detta.
      ”Ja, vi trodde ju att om vi lever som du då blir vi lika smala”
      ”Jag förstår, men så enkelt är det inte att minska på fetman. Att dricka öl, äta pizza och sluta motionera blir ju etter värre.”
Fru Jansson som ser sin man allt mer sjunka in i rusets bedövande töcken frågar Herman:
      ”Har du något råd åt oss vad vi kan göra?”
      ”Som sagt, jag forskar ju på fetmans gåta och tror jag funnit en lösning som alla kan få ta del av. Men om det ska fungera och ni ska gå ner i vikt till normala proportioner då måste ni göra exakt som jag säger”
Herr Jansson som nu ses dricka direkt ur whiskeyflaskan sluddrar fram:
      ”Goe lille Herman. Finaste gosche i hela världen. Tror du att du vill hjälpa osch? Du är en schån rar pojke och jag är övertygad om att din mor och far är schtolta över dig”
      ”Ja, det är dom kanske. Senast jag träffade dom sålde dom tveksamma hästar på marknaderna runt om i Sverige. Men självklart vill jag hjälpa till om jag kan. Indirekt har jag ju varit er ledstjärna rakt in i sämsta tänkbara leverne.”
Från Herr Jansson hördes nu en högljudd snarkorkad från soffan då han tillfälligt lämnat verkligheten för att fara upp till drömmarnas land. (Gissningsvis till ett whiskeydestilleri i Skottland). Fru Jansson ursäktade sin man och frågade Herman.
      ”Hur går vi vidare, vad gör vi?”
Herman tittade allvarligt på Fru Jansson och sa:
      ”Läget är akut och kanske till och med livsavgörande för många. Den övervikt de flesta samlat på sig måste minska annars kommer Fonus att parkera en permanent husvagn på er gata de kommande åren. Kalla alla till ett stormöte i samlingslokalen i morgon klockan 19. Hälsa din man och tacka för ölen”
      ”Tack Herman, det ska jag göra”

Klockan 19 påföljande dag var samlingslokalen fylld till bredden. Många fick stå då en hel del boende på grund av rumpomfånget var tvungna att nyttja två stolar när de satt.
Herman förklarade myndigt och rakt på sak vad som skulle göras. Att timglaset höll på att rinna ut för många av åhörarna i lokalen. Åtgärder måste sättas in redan i morgon för att inte det akuta ohälsoläget skulle bli ännu värre.
      ”Jag har varit i kontakt med företaget Miracle on 21 days De har sänt mig alla era individuella hälsoplaner och mål då jag antar att ni förmodligen inte själva har dem kvar. Dessa kommer jag att dela ut till er idag. Jag kommer även att ge er varsin tablett ni ska ta till natten innan ni lägger er. Tabletten är resultatet av den forskning jag bedriver om fetma. Tar ni den tabletten varje dag, gör er träning och följer kostråden ni fått kan jag garantera er en bestående viktminskning som kommer att synas om tre månader. Det är viktigt att ni tar tabletten varje kväll innan ni lägger er. Bara att ta tabletten hjälper er inte. Endast genom att följa tränings- och kostplanerna jag nu delar ut, tillsammans med min tablett, ger er på sikt en bättre hälsa och mindre vikt”
Församlingen reser sig upp och applåderar Herman. Reser sig upp gör också Herr Jansson som spänner ögonen i publiken medan han högljutt knäpper i hängslestropparna på byxorna för att markera tystnad i salen.
      ”Föreningen har köpt in 300 pilleraskar som fyllts med Hermans tablett. Pillerasken har dosering för fyra veckor. Efter det lämnar ni in pillerasken till mig som jag då byter ut till en ny tablettladdad omgång. Ni tar en, jag säger EN tablett per dag. Det är mycket farligt att överdosera. Herman bjuder på tabletterna med löfte om att ni verkligen tar en tablett varje kväll till natten. Det här är kanske vår sista chans att få ett vettigt liv. Låt oss gemensamt lova att vi följer våra hälsoplaner och tar Hermans tablett till natten. Visa det genom att sträcka upp era händer i luften”
Alla händer i lokalen sträcktes upp och jublet visste inga gränser. Pilleraskarna delades ut och de boende som nu alla gick hem till sitt hade denna gång föresatt sig att hålla sina löften.

Tre månader senare syntes resultaten av Hermans stormöte i samlingslokalen. Alla boende hade gått ner i vikt och minskat midjemåtten. Då hälsoplaner och mål var individuellt satta gick det inte att beräkna något snittresultat. Men alla hade uppnått de mål och löften de tidigare gett till Miracle on 21 days förra året.

Hälsans ljus la sig nu som ett varmt täcke över de boende på Brf Blomman.

Efterord
Många som läst denna berättelse har frågat mig var man kan köpa Hermans ”mirakelpiller”. Till allas glädje kan jag göra det. Herman har gett mig tillstånd att berätta det för er under förutsättning att ni inte skvallrar till någon boende på Brf Blomman i Saligstad.
Tabletten heter ”tic tac” och säljs i vanliga livsmedelsbutiker. Herman hade inte tillverkat något eget mirakelpiller utan köpt ”tic tac” och lagt i pillerdosorna. Den s.k. Placeboeffekten på tabletten tillsammans med näringsriktig kost och regelbunden motion var den egentliga lösningen på problemen.

Placeboeffekt är en gynnsam effekt vid behandlingen av en persons åkomma eller sjukdom som uppnås med en egentligen, för personen ovetande, fysiologiskt verkningslös behandling eller medicin.