”Biltema-Lars”

Detta hände år 2011. Jag var då ansvarig för Biltema i Halmstad. På åtta år, sedan jag anställdes, hade vi lyckats dubbla försäljningen i varuhuset. Att öka försäljningen år från år var en given drivkraft i allt vi företog oss. Vi hade en ganska bred marknadsföring:

  • Vi annonserade i Hallands Nyheter med två små annonser på Tv-sidan på fredagar. (Sidan som flest läsare tittar på om och om igen. När börjar filmen ikväll?)
  • Vi sponsrade Falkenbergs FF och fick för det en helsida i matchbladet. En stor skylt på arenans långsida: ”Biltema i Halmstad, ditt nästa mål”. Samt en cykel som en juniorspelare från FFF cyklade runt löparbanan på arenan med innan match-start medan speakern ropade ut: ”Här ser ni en prisvärd cykel från Biltema i Halmstad, den kostar endast 999 kronor”
  • Vi hade 10 sekunders reklaminslag med ett erbjudande i Tv4:s lokala sändningar där vi samarbetade med Stenalyckans handelsförening. 10 inslag i veckan på olika tider.
  • Vi hade lokala reklaminslag i Radio Rix, där ”Biltema i Halmstad presenterar vädret”.

Men mycket vill ha mer. Så ögon och öron var alltid på öppet spjäll för tips hur vi kunde öka försäljningen ännu mer.
Självklart var vi måna om att ha ett fint varuhus, servicevänlig personal, korta kassaköer och en bra logistik så det inte var tomt i något hyllfack. Generösa öppettider med sommaröppet från midsommar till vecka 32. Då vi hade öppet en timme längre på vardagar och helg.
Så allt detta hade vi faktiskt, men hur gör vi för att öka försäljningen ännu mer? Detta var det dagliga tankespåret. För att lyckas med det måste vi ju göra något nytt, något annat än det vi redan har.
Det var som att säljaren på Tv4 i Halland kunde läsa mina tankar. Han bokade tid med mig i varuhuset för ett möte, ville presentera ett förmånligt förslag för Biltema i Halmstad avseende Tv-reklam.

Förslaget han presenterade var att vi kunde få 15 reklaminslag i veckan som varade i 25 sekunder.

Jag ringde strax och bokade en tid med Biltemas marknadschef för att presentera en idé för hur vi skulle kunna öka försäljningen.
Efter att ha presenterat offerten från Tv4 ville han ha ett förslag på hur reklamfilmerna skulle se ut.
Jag bad om en veckas betänketid och lovade att återkomma med förslag på hur reklamfilmerna skulle se ut.
Så nu var utmaningen att hitta på berättelser som var så säljande att ännu fler kunder lockades till Biltema i Halmstad.
Åter till varuhuset satte jag på den kreativa tankehatten och funderade på vad filmerna skulle innehålla. Jag var själv ganska trött på reklamfilmer som vevades om och om igen med samma innehåll. Har vi reklaminslag i fyra veckor så ville jag ha ett nytt innehåll i filmerna varje vecka. Tittaren skulle inte tröttna på våra filmer utan se fram emot den nya filmen som kom nästa vecka ungefär som framgångarna med ”ICA-Stig”

När jag sitter med mina tankar kommer vår företagssäljare Lars Braunstein in i rummet. Till sin hjälp hade han en stripad Renault Kangoo. På denna bil hade vi dessutom satt en cykel på takräcket för att göra reklam för våra prisvärda cyklar. Lars var en drivande eldsjäl för vårt varuhus och inte minst för att sälja våra fina prisvärda cyklar. Dessa demade han gärna på de mässor vi var representerade på.

”Biltema-Lars” bil

Jag ser på Lars och förstår plötsligt att filmerna måste kretsa kring honom. ”Biltema-Lars” föddes när han kom in i mitt rum en vårdag 2011. Nu hade jag en huvudperson. Vad gör då en sådan figur i ett reklamavsnitt? Sen trillade alla polletterna ner i korgen. ”Biltema-Lars” är ute och hjälper kunder till att göra bra inköp på Biltema i Halmstad. Men för att göra figuren mer intressant dyker han upp när han egentligen inte är speciellt välkommen. Ungefär som rollfiguren ”Ove” i Solsidan.

Min idé om starten på reklamfilmen var alltid med Lars stående bredvid sin Renault Kangoo där han började med att säga:
     ”Hej jag heter Biltema-Lars, följ med mig när jag ska hjälpa kunder till ett bra köp i vårt varuhus” Sen for Lars och bil iväg upp i luften för att efter någon sekund hamna hos en potentiell kund.
Med den inledningen kreerade jag sedan fyra olika manus jag senare ville presentera för marknadschefen.

Manus 1. Lars hjälper inbrottstjuvar.
Biltema-Lars stannar bilen utanför ett förråd där två bovar med tydliga bovmasker försöker bryta sig in i förrådet. Lars kommer fram till dom med orden:
     ”Hej, jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 285 i katalogen erbjuder vi en kofot av specialstål för endast 79 kronor. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och kofoten för 79 kronor visas i bild.

Manus 2. Lars hjälper ett förälskat par.
Biltema-Lars stannar bilen vid stranden och går fram till ett förälskat par som sitter och kysser varandra i en cabriolet med suffletten öppen.
     ”Hej jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 476 i katalogen erbjuder vi 40 våtservetter för endast 19:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med bilen och våtservetterna för 19:90 visas i bild.

Manus 3. Lars hjälper barn till en meningsfullare fritid.
Biltema-Lars stannar bilen vid en lekplats och går fram till två barn som sitter i sandlådan och spelar med varsitt dataspel.
     ”Hej, jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 559 i katalogen erbjuder vi ett sandlådeset i 10 delar för endast 19:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och sandlådesetet för 19:90 visas i bild.

Manus 4. Lars hjälper sadomasochister på en bar.
B
iltema-Lars stannar bilen vid utanför en bar som heter ”Sado Bar” och går fram till bardisken där två personer så smått håller på att ge varandra örfilar.
     ”Hej jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 590 i katalogen erbjuder vi ett elastiskt hundkoppel för endast 39:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och hundkopplet för 39:90 visas i bild.

Med manusen i min hand vänder jag åter till marknadschefen. Jag presenterar mina förslag för honom. Han tycker idén och upplägget verkar bra. Så vi kommer strax in på hur reklamen ska finansieras. Det betydde i stora drag att jag fick säga upp sponsringen med FFF och all annan reklam om Biltema-Lars skulle bli av.

Så med sorg i hjärtat, för jag vet att det hade blivit en succé, får jag säga nej till erbjudandet till Tv4. Och ”Biltema-Lars” skapelse förpassades till en låda på kontoret. Men tack vare denna blogg kom han till minnes igen.

Stort tack Lars! Du var lika entusiastisk som jag på att detta skulle bli av.
& tänk så roligt vi hade under hela denna tiden.

En man, en hund en vinter i Malmö. (En romantisk berättelse i 5 delar)

1. Bakgrund. Resan till Dragør.

Fredrik Joakim, eller FJ som han brukade kallas, vaknade ur sin slummer och konstaterade att nu kom den första snön för i år. Från sin säng, nyss vaken, såg han snöflingor vackert singla ner utanför det stora fönstret i sovrummet. Klockradion visade på 15:06 denna lördag den 2 november. Det fanns all tid att ligga kvar i sängen och njuta av snöflingornas dans mot träden utanför fönstren. En impuls väckte fram att öppna upp fönstret något och sen dra en filt över sig för att få snökänslan mer live och nära denna speciella dag. Ytterligare 15 minuter njöt FJ av naturens skådespel innan fönstret fick stängas och armar och ben sträcktes ut längs det nybonade golvet. Ritualen med en siesta mitt på dagen kring 14-tiden, hade nästan kommit som en medfödd instinkt dagarna efter han blivit pensionär för 2 år sedan.
Efter 40 år som klockhandlare på Skomakargatan i Malmö tyckte FJ att det var på tiden att han fick sin egen tid i kapitel 2 av livet. Klockbutiken hade varit hans liv och leverne. Så länge han kunde minnas var det i denna butik hela hans liv kretsat före och efter han övertagit butiken efter sin far; ”Klock-Gustaf”. På 200 kvadratmeter längs en familjetradition på totalt 80 år hade FJ levt och verkat i denna butik, i det centralaste av Malmö. När så FJ för två år sedan sålde familjens butik ”Klock-Gustaf” till Ur & Penn för att gå i pension var tidningen Metro framme och fick en intervju.
”Hur har utvecklingen av klockor förändrats från 50-talet till nu FJ?”
”Egentligen är klockor, vad gäller på armband, rätt tidlösa. En klocka du såg i vårt butiksfönster 1950 kan du finna designmässigt än idag. Skillnaden är att du inte behöver dra upp klockan för hand och att urvalet är så mycket större jämfört med då. Armbandsklockans status är också lägre idag än den var på 50-talet. Då gick klockan i arv i generationer, nu gör modet att klockan har en tidscykel på max 5 år. Men det är tidens gång. All tid har sin tid, som vi urmakare brukar säga”

Det var nu dags att sätta på kaffe, ta fram en kanelbulle och micra från frysen. Findus kanelbullar med Zoegas, Mollbergs blandning, var livets karamell varje eftermiddag sen två år tillbaka.
FJ hade inte alltid levt själv. Många passionerade förhållanden hade passerat i hans liv.
Det senaste förhållandet var det som hade varat längst.
Amione hette kärleken då som tog upp all tid i hjärtat och sinnerummet.
Men nu var även den kärleken förbi.
De hade träffats på en krog i Dragør, en liten by 12 kilometer från Köpenhamn.
På den tiden gick det båtar från Limhamn till Dragør. En båtfärd på 50 minuter.
Det var i tiden innan Öresundsbron byggdes år 2000.

När FJ flydde från arbetsvärlden , som ägare och urmakare på anrika butiken ”Klock-Gustaf”, var resan till Dragør en avkopplande färd. FJ hade också en tid verkat som fritidspolitiker för det lilla kommunpartiet; ”KV” (kommunens väl). Men FJ lämnade efter något år partiet.
Det var för många hetsiga debatter, ilskna telefonsamtal från andra väljargrupper och inte minst hotfulla brev.
     ”Det är sådant du får räkna med” sade en mentor i kommunfullmäktige till honom. ”Våra väljare är engagerade och följer varje steg vi tar”
Som regel bokade FJ bokning i restaurangen ombord på Dragørfärjan som hette ”Hamlet”.
 

Dragørfärjan Hamlet

Önskemålet var ett fönsterbord, vilket alltid gick att lösa om beställningen skedde någon vecka innan ombordstigning. Väl ombord, vid fönsterbord på Hamlet, stod tiden stilla. Stress och arbetsplikter kändes helt borta. Så på plats, vid reserverat bord kom alltid den raske kyparen. Med nystruken vit skjorta, svarta byxor och pomaderat hår med orden:
     ”Min bedste herre, hvad kan jeg gøre for dig?”
FJ beställde som vanligt, friterad spätta med pommes frites och remouladsås. Till det en Tuborg Grøn och en 4:a Gammeldansk.
”Ja, naturligvis. Det arrangerer vi til min bedste herre”, svarade kyparen på beställningen med klackarna smackande ihop på skorna. Utsikten från bordet på Hamlet ut på Öresund var totalt hänförande. Malmö skymtades i fjärran och Köpenhamn likaså. Till vänster vid färjans färd skymtade Dragørs inlopp, hamnen dit färjan var på väg. Färjan Hamlet svepte fram längs ett vågsvall med vita skumkransar kring färjans skrov vid färden över Öresund. Saltholm passerades och FJ intog Gammeldansken vid denna syn halvvägs till Dragør.
    ”Hej, du gamle!”, sa FJ till sig själv ombord på färjan.
Så nådde färjan land i Dragør. Det var alltid en speciell känsla att gå i land i Dragør, Danmark. Som att beträda ett helt annat lands mark. (Vilket det ju var) När FJ försökte tolka upplevelsen att beträda dansk mark, var den omedelbara känslan: Frihet. Fanns egentligen ingen logik i att det var mer ”frihet” i Danmark än i Sverige, mer än att känslan inombords sade detta.

FJ styrde stegen till Dragørs Kro. En krog som funnits sedan 1721. Ett beprövat koncept. Det är så vackert i Dragør. Kullerstensgatorna och den terrakottagula färgen på alla hus i den lille byn, var hänförande. Man hade bestämt i Dragør att i den här kulören målar vi alla våra hus. Ja, det är skillnad från Limhamn, tänkte FJ, i vårt kommunfullmäktige kan vi knappt enas om någonting. Om den säger si, så säger den andre så. Om en sida säger bu, så säger den andra sidan bä.

FJ närmar sig Dragørs Kro längs kullerstensgatorna. Det hörs sorl från kroen redan innan FJ träder in en halvtrappa från Strandstræde. ”Så, underbart. Här vill jag vara”. Tänker FJ när han träder in på Dragør kro.

JF klev in på Dragør Kro från Strandstrede. Han möttes av den bekanta vestibulen med plats att hänga kläder på innan han steg vidare in mot restaurang och krostue.
Atmosfären var magnifik. En krog som oavbrutet varit i drift sedan 1721 väntade.
Tidigare gäster sen mer än 250 år, hade på alla sätt gett avtryck, anda och känsla på Dragør Kro. Deras tidigare närvaro satt påtagligt i väggar, luft och doft på denna krog.
Förmodligen hade något förändrats sedan 1721. Men förändringen kändes inte. Känslan var istället att Allt, i denna tidsresas farkost bak i tiden, var naturligt bevarat och genuin i varenda vrå.
Restaurangen ”med god mad” innehöll: linnedukar, levande ljus vid borden och kypare med vit skjorta och fluga som nästan omärkligt visste när det var dags att fylla på ”en lille en”. Det var då namnet, nästan alltid, på en 5:a Aalborg Dild Akvavit.

Dragør kro

På menyn självklart: Lun fiskefilet, med rejer og remoulade, Plankebøf , Kalvemørbrad och Stjerneskud. Den senare, Stjerneskud måste alltid beställas innan klockan 16.
Så var krogens lag.
Men förrätten i form av: Rejecocktail med salat og dressing, ”Fik ikke nogen gæst at glemme at bestille fra menuen”

FJ passerade den i tid evigt levande restaurangen och fortsatte in mot Krostuen.
Om restaurangen var tidlös så andades Krostuen verkligt som om året fortfarande var år 1721 i detta nu. De smått vingliga träborden, raspade i fåror och runt dem trästolarna. Säkerligen inköpta till krogens invigning 1721.
Vid fönstren vid dessa faktiskt antika bord satt fiskare som efter nattens arbete och några timmars vila kopplade av på Kroen.
Fiskarna var stamgäster på Kroen sen deras far och mor säkerligen introducerat dem där. Sen kan man gissa att deras föräldrar i sin tur i säkert mer än sex generationer presenterat dem för den nu aktuelle ägaren av Dragør Kro.
Fiskarna satt vid de bästa platserna, fönsterborden, och var på något sätt på toppen af kransekagen på kroen.
Här satt nu exempelvis fiskaren Lars Bjerregaard vars bedsteefars bedstefars bedstefar förmodligen suttit på samma bord på kroen efter 1721.

En stamgäst på Dragør kro

En liten nick, liksom på en auktion, berättade för krogvärden att det behövdes påfyllning vid fiskarens bord. Här behövdes inga ord och gissningsvis sattes flaskan upp på fiskarens nota som avräknades en gång i månaden vid löningsdags. Eller när ägaren av fiskebåten fått betalt av de danska kedjorna Dansk Supermarked, Brugsen eller Netto för sin fiskfångst.

2. Amione.

FJ slog sig ner vid ett bord med en Grøn Tuborg, beställd från krogdisken av den leende ”tjenaren” och njöt till fullo av allt kroen bjöd i sitt naturliga skådespel. Längst in i krostuen fanns det biljardbord. På helgerna flitigt besökta men just denna dag var det släckt i biljardrummet och inga kroggäster som utmanade varandra.
FJ såg sig omkring. Förutom ”fiskarna” vid fönsterborden var det bara han, några högljudda svenska par och en kvinna som syntes på kroen.
Kvinnan tittade på honom och FJ tittade tillbaka. Som i en impuls lyfte FJ flaskan och skålade med kvinnan. Skålen återgäldades med en flaskhöjning och en nick med ett utrop på skånsk dialekt åt Ystad-hållet:
     ”Va, nu inte så fjånig. Kom och sitt vid mitt bord så vi kan snacka lite”
Fj blev överraskad och en blyghet kom över honom. Skulle han verkligen gå dit, till en främmande kvinna?
Sen hör han: ”Kom, kom jag är inte farlig”
FJ reser sig och går över till hennes bord.
     ”Ja, det var väl inte så farligt?”, hör han henne säga.
     ”Hej!”, säger FJ, jag heter Fredrik. Egentligen Fredrik Joakim, men kallas för FJ. Trevligt att få sitta vid ditt bord” och tar henne i handen för en hälsning.
     ”Hej, Fredrik! Jag heter Amione och jag ser att du spanat in mig sen du kom in på krogen”
     ”Du, jag har inte spanat på dig överhuvudtaget. Jag njuter av krogens atmosfär och av min ledighet och såg inte dig alls förrän jag skålade med dig”
     ”Ja, vi säger väl det, säger Amione. Vad gör då en påg som du här på Dragørs Kro?”
     ”Jag bara njuter av en ledig dag och att få vara i ett annat land i en annan tid, säger FJ. Ock, du då?”
     ”Du är rolig, säger Amione, du snackar nästan som ur ett skådespel av Shakespeare. Jag antar att du kommer från Malmö. Där brukar man ju vara mer på och inga krusiduller. Är du förläst eller gjorde du alla hemläxor i skolan till långt in på natten för att briljera på lektionerna?”
     ”Lite rolig är du också Amione. Vilket fint namn du har förresten. Varför gav dina föräldrar dig detta ovanliga namn; Amione?”
     ”Min far sa att det namn man får, det bär ens ego genom livet. Jag var Vännen Nr: 1; Amigo One eller förkortat Amione”
     ”Din far verkar ju vara en klok man som gav dig ett så vackert förnamn?”
     ”Nej, säger Amione, ”han var en stor fubick. Aldrig hemma, lät mamma ta hand om allt och tänkte bara på sig själv”
     ”Det låter dramatiskt, men vad säger du om att gå ut och sitta i haven?”, föreslår FJ.
     ”Gärna, trädgården här på Dragør Kro är verkligen vacker att sitta i med alla klätterrosor, Hortensia och andra vackra blommor som löper runt hela haven”
FJ och Amione beställde påfyllning i baren, tog flaskorna med och gick ut till den hänförande haven.

Dragørs kro have

Om haven var ljuvlig, förtogs det genuina kro-intrycket av vanliga vita vingliga plastbord och stolar. Men vad kan man annars ha ute?
Går ju inte att sätta vanliga träbord här.  Men ägaren kunde ju haft teakbord och stolar som bättre matchade den fina grönskan i haven, tänkte FJ för sig själv, medan han med Amione som sällskap slog sig ner i en sliten vit plaststol.
FJ satt ute i haven (trädgården) på anrika Dragør Kro tillsammans med Amione. För några minuter när de båda suttit inne på Kroen hade de varit främlingar för varandra. Nu satt de tillsammans och delade den nyvunna vänskapens tid med varandra.
Det var en ljuvlig förkväll. Omkring 23 grader.

Svalorna hade byggt bo nästan under alla takåsar runt haven i Kroen och var oavbrutet i färd med att ge sina små ungar mat. Svalorna flög ut, fångade en liten flygande insekt, flög in igen och gav den lille svalungen mat. Om och om igen. FJ räknade från sitt synhåll till åtta svalbon. Svalorna flög dessutom lågt, vilket kunde tyda på ett ankommande regn. Plötsligt syns en kråka från ingenstans flyga in mot ett svalbo. Ska den ta en svalunge? Som på en given signal samlar alla svalor sig samman och går till attack mot kråkan. Det är imponerande. 10 – 20 flygande Kamikatze-flyg-svalor går i gemensam attack mot kråkan som bara kan ge upp, kraxa lätt och flyga därifrån. Ett fascinerande skådespel i denna vackra utemiljö.

FJ tittade på Amione, som oavbrutet berättade om både det ena och det andra om hur vår tillvaro ter sig idag. Hur orättvist samhället är som inte gör en bättre fördelning av de tillgångar som alla medborgare efter egen förmåga bidragit med.
     ”Ja, Fredrik, du verkar vara en typisk svensk som inte bryr sig om hur vårt samhälle ser ut idag”, säger Amione plötsligt i en mening. ”Hur tror du att vårt land kan bli tryggt när så många känner otrygghet på grund av fattigdom och utanförskap? Bryr du dig om det, Fredrik?”
FJ tittade på Amione och svarade.
     ”Med all respekt, Amione. Vi träffades för en kvart sen. Du vet nästan ingenting om mig och ännu mindre hur jag ser på resursfördelningen i vårt samhälle. Du verkar dessutom dra alla över en kam därför att det du tror på, är det bara du och en liten sekt gelikar som förstår sig på. Ja, enligt din uppfattning alltså.”
FJ kände sig besvärad och ångrade att han satt sig i haven med Amione och plötsligt kommit in i politiska resonemang. Det var mer spännande att titta på svalornas liv vid takåsarna än att försvara sin syn på samhället.
     ”Bra, Fredrik! Härligt att du ger mig lite tuggmotstånd. Jag tror att du behöver ryckas ut ur din dvala och få lite mothugg i din bekväma tillvaro. Nu ser du mer levande ut än vad du gjorde när jag kom in i krogen.”
     ”Ärligt Amione, måste vi prata politik just nu? Jag har en ledig dag. Vill unna mig lite återhämtning. Har åkt till min favoritkrog för att bara njuta, känna och fantisera. Om du så gärna vill prata politik så ber jag dig att hitta någon annan på krogen du kan munhugga med.”

Plötsligt kändes luften lite renare. Diskussionen mellan FJ och Amione hade rensat och brutit den första muren dem emellan. När FJ såg igen på Amione. Var det som om hon skiftat väsen. Det rebelliska och kantiga var förbytt mot något vackrare och mer innerligt.  Amione kunde vara i 30-årsåldern. Byxorna var jeans. Ganska vida och slitet ljusblå. På byxbenet satt ett klistermärke; ”LA 1969”. Så en tröja på det som verkade hemmastickad i pärlemor vit färg. Ovan tröjan en scarves runt halsen med mönster likt cowboyernas snusnäsdukar. Passade egentligen inte. Men fint på Amione.
Håret var blont och långt samlat i en knut i nacken. Ingen vanlig hårsnodd mer ett vanligt grönt gummiband som fått tjäna som hårsamlare. Hennes ansikte var ganska neutralt, men kunde skifta som en kameleont till den sinnesstämning hon var i.
FJ tänkte på klassiska Dramatenskådespelerskor när han tittade på Amione. De kunde också från några sekunder skifta i anletsdrag från demonisk till ljuvligt vacker. Likt Disneys Magica de Hex till vänaste vackra Elvira Madigan på ringa tid.  
Amione bröt tankarna FJ hade.
     ”Jo, Fredrik, du är faktiskt en typisk svensk. Massor av åsikter egentligen bakom en stängd dörr, men när du konfronteras stänger du in dig i din Comfort Zone Men jag håller med dig. Varför diskutera livets allvar en fin dag som denna? Jag vill också njuta av en vacker sommardag. Skål Fredrik!”
     ”Skål, Amione”, klingar Fredrik sin butelj mot hennes.
FJ ser på Amione och plötsligt skiftar hon intryck igen. Hennes blick är glasklar och genomträngande med kristallklara blå ögon. Likt en Törnrosa som nyss vaknat upp och ser världen på nytt efter 100 år.
Något oförklarligt här och nu håller på att hända känner FJ. Det smyger sig in längs benen, vidare mot magen och upp mot hjärtat. Lungorna krymper och luften måste hämtas in med fler och snabbare andetag. FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt. Kärlekens direktverkande pil passerade in genom svalornas flygraider, in över Kroens Have och anlände med varm direktpost till FJ:s redan dunkande hjärta.
     ”Nu gäller det att hålla i sig”, tänker FJ.
     ”Men å andra sidan, varför ska jag denna gång bara hålla igen?” resonerar FJ med sig själv. Det är väl nu om någonsin jag bara ska ryckas med och ta för mig av vad livet kan bjuda mig.

3. Kärlekens direktverkande pil.

FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt.
Kärlekens direktverkande pil passerade in till FJ:s dunkande hjärta.
     ”Vad är det som händer Fredrik?” frågar Amione som hellre tilltalar honom som Fredrik än FJ. ”Dina ögon glöder och talar kärlekens språk”
FJ hör frågan men kan inte riktigt få distans till vad som sker. För 10 år sedan när han knappt var 30 år var han redan skild efter 5 års äktenskap. Sedan dess hade han levt för arbetet och inga kvinnor hade korsats hans väg på ett djupare plan. Skilsmässan var en uppslitande process. Han hade varit ute på en ”rumlarkväll” med gamla skolkamrater och på klassiskt sätt hamnat i säng med en annan kvinna än sin fru. När allt uppdagades var kemin dem emellan bruten. Det heliga löftet var sviket och trots bokade möten med en samtalsterapeut gick det inte att få tillbaka magin i äktenskapet. Det egna sveket till sin då älskade hustru tog hårt på FJ och sen dess hade inte fler djupa känslor uppstått till en annan kvinna. Förrän nu…
     ”Ja, det är någonting med dig som börjar förtrolla mig. Jag kan inte säga vad det är, bara känna det inombords”, säger FJ plötsligt blygt och tittar ner i bordet.
     ”Aha!, du börjar bli kär din lille rackare och dessutom i mig”, säger Amione, men inte hånfullt utan med en öm blick som andas förväntan på ett överraskande sätt.
     ”Ja, du har tagit mig på bar gärning, med fingrarna i kakburken, kära Amione”
     ”Vad ska vi göra med dina romantiska fantasier. Ska du gräva ner dom på baksidan av ditt hjärta eller våga du leva ut dem med mig?”, frågar Amione med en blick som omfamnar hela FJ:s själ och hjärta.
     ”Just nu vill jag bara leva hela livet med dig, hela du har omslukat alla mina sinnen och ockuperat mitt hjärta”
     ”Men så rart och romantiskt du uttrycker dig Fredrik, jag tror det bor en liten poet inom dig som bara längtar efter att bli förlöst och få säga vackra ord till den kvinna som fångar dig”
     ”Du har helt rätt och det är du som har förlöst mig, underbara Amione”
     ”Nej, nu kan vi inte sitta här och leka musicalföreställning. Nu går du och köper två öl till oss och sen får vi se om dina känslor är kvar och har någon chans att bli besvarade. Och du, ta inte ölen i glas. Öl ska drickas ur flaskan. Det är bara mesiga turister som dricker ur glas”

Fj reser sig från bordet med knän som skakar och huvudet fullt av tankar. Han går bort till baren i krohaven och beställer två Grøna Tuborg. Ölen kostar 20 danska kronor och FJ räcker över två 10-kronors mynt. Han tittar på bartendern under några sekunder när han vänder sig om för att ta de två flaskorna. Byxorna, som är för stora, har snörats in med en smal livrem, Den vita skjortan har fläckar av öl från den gångna arbetsveckan. Den svarta flugan överst på skjortan antyder att ”jag är en bartender”. Han kan vara omkring 60 år. Smal och med ett skägg som nog inte så ofta ansas. Kanske klipps när andan faller på, funderar FJ innan ölen sätts fram. Hans andedräkt med whisky når FJ när ölflaskorna sätts på bardisken.
     ”Min kjære gæst. Her har du to flaskor med den bedste öl ni kan finna i vores have”
FJ tackar och räcker över två 10-kronors mynt. När han ska ta flaskorna ser han att bartendern stoppar ner en 10-krona i kassalådan och en 10-krona i sin egen ficka. ”Det är kanske så en hyggens man belönar sig själv under ett långt arbetspass”, tänker FJ.

Fj tar de båda flaskorna med sig och vänder tillbaka till bordet. Genast ser han Amione. Hon fullkomligen strålar från det bord hon sitter vid. De röda klängrosorna längs väggarna på uteplatsen på Dragør Kro bleknar i jämförelse med Amiones väsen. Han tittar på henne längs vägen till bordet med ölen och slukar allt han ser. Hon har ett kort blont, men ändå uppsatt hår samlat i ett grönt gummiband. Klädd i som det verkar, en hemmastickad tröja i pärlemor vit färg. På fötterna har hon cerisefärgade tofflor med ett kattmotiv på den vänstra tofflan och en kamel på den vänstra. FJ tänker: ”Även i valet av tofflor överraskar hon, hon måste bara bli min” 

När FJ kommit till bordet och räckt över ölen till Amione så börjar hon berätta hur hon tänkt.
     ”Fredrik, jag är verkligen glad att du tycker om mig och jag har verkligen trevligt i ditt sällskap. Men just nu är vi på två helt skilda plan. Du är förälskad i mig och jag tycker mycket om dig, men förälskelsen har inte nått mig ännu som den gjort med dig. Låt inte det avskräcka dig. Vad jag vill säga är att vi kan väl fortsätta träffa varandra på hemmaplan i Malmö och se hur allting utvecklas? Jag har tråkiga erfarenheter av förhållanden och är inte helt läkt ännu. Förstår du vad jag menar när jag säger det, du rara Fredrik?”
     ”Ja, allt du säger gör mig bara glad. Att du vill fortsätta att träffa mig och att jag får glädjen att få vara med dig och höra dina tankar det gör mig varm i hjärtat”    

Ute i haven där FJ och Amione sitter börjar det nu fyllas på med glada gäster runt borden. De flesta är svenskar som också tagit färjan över för att få lite hygge på krogen denna helt vanliga onsdagseftermiddag. Sorlet från borden ökar i styrka och Amione föreslår att de ska gå ner till hamnen och titta på båtarna. De lämnar krogen genom att gå ut från trädgårdssidan. Hamnen och båtarna skymtar bara en bit bort och den omisskännliga doften av fisk och måsarnas skri når dem redan. En ledig bänk med utsikt över Öresund och alla båtarna som ligger vid hamnen lockar paret som idag funnit varandra att slå sig ner.
     ”Fredrik, säger Amione. Jag vill att vi gör en sak, så jag lär känna dig bättre”
     ”Vad vill du göra då?”
     ”Jag vill att du lägger din högra hand ovanför min vänstra hand. Blunda med ögonen och försök att inte fokusera på något annat än handen du har ovanför min. Håll den där några minuter och berätta sen för mig vilka bilder som kommer fram i ditt huvud. Fundera inte för mycket på bilderna du ser utan bara berätta för mig hur du tolkar dem”
Fredrik, som sitter till vänster om Amione på bänken lägger då sin högra hand på ovansidan av hennes vänstra hand. Fredrik försöker att fokusera på sin hand som nu vilar på Amiones. Det första han tänker är att hennes hand är så len och varm. Den känns trygg och välkomnande där han nu sitter på bänken. Det går några minuter i tyst stillhet mellan de båda. Sen säger FJ:
     ”Nu får jag en bild framför mig i huvudet”
     ”Vad är det du ser?” frågar Amione.
     ”Jag ser en man runt 70 år som sitter stilla i en rullstol och tittar på mig”
     ”Så fint, Fredrik. Det är min far som kommit för att se vad du är för en filur”
     ”Din far? Lever inte din far?”
     ”Nej, min far gick bort i av en hjärtattack för några år sedan, de sista åren satt han i en rullstol efter en trafikolycka. Det är honom du ser Fredrik”
     ”Ser du något också?” Frågar FJ.
     ”Ja, jag ser en ganska stor vit hund, kanske en Labrador, som sitter framför mig och viftar på svansen.”
     ”Märkligt, säger Fredrik, om det gäller mig så har aldrig haft en hund. Inte heller någon i min familj”
     ”Hunden jag ser nu Fredrik, är ingen du har mött i ditt liv, men i en framtid kommer ni att mötas och då kommer den att spela en stor roll i ditt liv”
FJ, kommenterar inte vad han hör, men förstår att andlighet är en naturlig del av Amiones liv.
De öppnar sen båda ögonen, tar händerna ifrån varandra och ler mot varandra.
     ”Jag vet inte vad jag ska tro, säger FJ, men jag såg faktiskt mannen i rullstol”
     ”Jag är glad att du gjorde det Fredrik, det visar att du ser mer än bara din egen näsa. Det är en sådan man jag vill umgås med i framtiden”
De skrattar båda och kramar varandra. Sen tittar Amione allvarligt på Fredrik och säger:
     ”Låt oss nu ha lite roligt tillsammans. Jag vill inte höra något mer kärlekssnack från dig resten av dagen eller kvällen. Nu ska vi bara umgås och sen blir det vad det blir. Jag är skadad av tidigare relationer och behöver bara ha roligt och känna trygghet omkring mig”
     ”Det kan jag lova dig Amione. Vad sägs om att gå bort till ”Matrosen” och spela på jukeboxen? Vi kan dricka en massa öl och dansa hela kvällen”
     ”Nu snackar du riktig skånska Fredrik. Ja, det vill jag”

Dragør strandhotel

De går ifrån bänken några 100 meter in och där möter dem Puben Matrosen. Matrosen är en enkel pub i samma fastighet som ”Strandhotellet” Dock är Strandhotellet inget hotell utan bara en restaurang med puben i samma länga, fast med två skilda ingångar. Inne på puben är det livligt. Här är det också mer genuint med fler danskar än svenskar. Rökluften slår emot dem när de kommer in på puben. FJ beställer var sin öl och en gammeldansk till de båda, medan Amione letar upp ett ledigt bord.
     ”Här Fredrik! Här kan vi sitta”, hörs med ljudlig röst.
Sen spelar de musik från jukeboxen, dansar, utmanar några lokala danskar på parbiljard och festen pågår ända fram till den sista båten från Dragør ska gå hem till Limhamn. Då är klockan 23:55 och sista avgången är 00:10. De kastar sig skrattande ut från puben och springer hand i hand mot färjan som ligger 500 meter bort. De hinner precis ombord på båten och det är starten på ett förhållande som ska vara i åtta år.

4. Uppbrottet.

Nu var det två år sedan, nästan på dagen, jag och Amione hade gått skilda vägar. Uppbrottet var tungt att bära. Hon hade gjort slut och själv var jag för kraftlös att ta striden till en försoning. Men den borde jag tagit, månaderna som följde från det fram till nu var som ett inferno med diaboliska inblickar i ”Hin Håles” mörkaste rum.
Hennes slutord ekade dock allt tystare vartefter månaderna gick.
     ”Du har inte tid för mig. En sådan som du ska inte vara tillsammans med ett levande väsen. Om pengar betyder så mycket för dig, skaffa en madrass och lägg på golvet i butiken där du jobbar så kan du leva där 24 timmar om dygnet. Själv är jag för levande att hålla dig sällskap resten av mitt liv”
Självklart hade hon rätt insåg jag, dock alltför sent. Att arbeta och tjäna pengar kan inte vara allt på jorden. Men jag bortförklarade för mig själv att jag inte var en anställd utan ägde företaget själv. Dessutom hade jag ärvt butiken efter min far som i sin tur ärvt efter sin far, min farfar. Arvets gåva med dess utmaning fanns, som jag såg det, i ansvar och en tävlan att vara bättre än tidigare generationer, inte i pengar. Dessutom och tyvärr var förtjänsten på en klockaffär i Malmö inte så stor. Avkastningen på eget kapital hade växt till 800 000 kronor de fyrtio år jag verkat som ägare till Klock-Gustaf. Det gick nästan att räkna ut i huvudet att jag tjänat 20 000 kronor per år, förutom lönen jag tog ut på butiken jag skulle lägga huvuddelen av min levnadstid på. Hade jag haft en normal anställning på en butik, vårdinrättning eller dylikt som passade mitt väsen kunde jag förmodligen kunnat spara mer med ett klokt leverne som gift man tillsammans med en redlig kvinna.
Så Amione hade självklart rätt. Butiken skulle inte betytt mer för mig än umgänget med henne.

Två år läker även om hjärtat är sönderslitet av kärlekens sorgsnaste tårar.

Jag bestämde mig nästan direkt efter separationen med Amione att sälja familjens ärveklenod; Klock-Gustaf. Butiken jag verkat (och enligt många levt i) i under 40 år. Kan inte säga att jag så länge jag kan minnas varit en impulsiv man. Men försäljningen av butiken skedde inom loppet av en vecka. Fick tips av min revisor att använda mig av sajten www.bolagsplatsen.se. Sen gick det fort. Ur & Penn tog över verksamheten redan efter en vecka butiken lagts ut till försäljning. Med hjälp av samma revisor värderade vi bolaget till 800 000 kronor. Med goodwill blev köpeskillingen avrundat en miljon kronor. Köpesumman satte jag in på en riskfri fond i min bank. Jag bestämde sedan att det skulle utbetalas 2000 kronor i månaden i fickpengar från denna fond till mig så länge pengarna varade. Fickpengarna tillsammans med min pension gjorde att jag hade ut avrundat 13000 kronor i månaden efter skatt. Men det var tillräckligt. Hyran, för en tvåa på Västra Ryttmästaregatan 17 a i Malmö, där jag bodde, låg på 5000 kronor per månad. Mat, el, försäkringar etc kostade ytterligare 6000 kronor. Så ca 2000 i reda svenska kronor var överskottet för mig varje månad. Något jag aldrig i något sammanhang gnällde på.

Det var en liten befrielse för mig att även i lediga stunder tänka i pengar. När jag tänkte i pengar eller i tal blev det som Yoga i hjärnan. Pengar har inga känslor, pengar är fakta och finns i reda mynt och sedlar. Matematik är den enda faktiska läran som finns på vår jord. Nobelprisets största trofé är att vinna det i ekonomi var min bestämda åsikt. Matematik är befriad från filosofi och tyckanden. Det är tal som alltid grundas på fakta. Så minns jag högstadiets kurser i filosofi. Flumläran jag aldrig förstod mig på. Jag får plötsligt upp en bild i minnet då filosofiläraren visar en bild på en hare som står invid ett träd.

Går haren runt trädet?

     ”Går haren runt trädet eller trädet runt haren?”, frågar läraren.
Vad menar han? Självklart går en hare runt ett träd, eller skuttar runt ett träd eftersom den har fyra ben. Ett träd kan aldrig gå runt om en hare. Men läraren envisades.
     ”Vi har lärt oss vissa saker i livet som vi tycker är självklara. Till exempel att en hare går runt ett träd och att ett träd inte går runt en hare. Men betänk, från vilken synvinkel ser vi då? Hade förloppet filmats, hade lika gärna trädet gått runt haren beroende på hur filmaren rört sig med kameran. Det är detta som är filosofins grundlära att allt vi människor har bestämt oss för att tro på är något människan själv bestämt skall finnas. Exempelvis…tid…tid finns inte i ett universum. Tid har vi människor bestämt skall finnas för att göra livet enklare för oss”

Jaha, så nu finns inte tid heller sarkasmade jag i mitt huvud. Kanske inte konstigt att jag fick en tvåa i betyg på filosofi. Borde fått en etta. Men läraren tyckte av någon egendomlig anledning att mina kommentarer på proven var läsvärda typ när jag skrev: Om man gräver ner en hare i jorden och den växer upp som ett träd. Kallar man haren för ett träd eller för en hare då?

Så fakta, matematik och verklighet var min livsrörelse framåt. Började jag däremot att tänka på Amione började hjärnan att koka ihop. Det gick inte. Hon hade fört känslorna in i mitt monetära rike.
     ”Du tjänar ju knappt ett skit på din butik och ändå ska du jobba röven av dig”, sa Amione ofta ”Hade du investerat 50 procent mer av din tid på mig, så lovar jag att du hade fått en större utdelning. Ja inte i pengar, men i ett rikt liv och samliv som gjort dig ofantligt mycket rikare i själen”

Vår separation var okonstlad och direkt precis som hela Amiones väsen.
     ”Jag vill att vi skiljs åt. Du är en fin kille FJ, men jag behöver mer än det för att få luft i mina lungor. Min personlige tränare; Anthony och jag är nu ett par sedan igår. Flyttlasset till honom går i morgon. Här är nyckeln till din lägenhet. Jag ångrar inte tiden med dig, men jag behöver mer än vad du kan ge mig”
Så försvann Amione ur mitt liv. Egentligen så rakt, tufft och enkelt det borde vara vid en separation.

Nu hördes hundskallet igen, samtidigt som Amiones ord åter vevades i mitt huvud.
Sedan igår hade jag hört en hund skälla i vår trappa flera gånger. Mig veterligt bodde inga hundägare i denna trappa. Men vad visste jag, jag kände ju inga grannar än mindre umgicks med någon av dem. Nu fattas bara att man ska trampa i en hundlort när man kliver utanför entrén.

Sista delen. Alice.

Alice

Jag vaknar åter med ett hundskall. Reser mig upp och ser ljusstaken jag tänt kvällen innan från mitt sovrum. Klockan är 7:42. 18 minuter innan klockan brukar väcka mig. MFF-almanackan visar att det är den 29 november, två dagar innan den 1:e advent. Hunden som finns i huset lokaliserar jag att den bor ovanför mig. Samma våning som för en månad sedan bytte ägare. De som bodde där då; Gert och Sigrid sa att de inte längre orkade med trapporna.
     ”Fyra trappor upp, utan hiss, är för mycket för oss nu FJ. Nu flyttar vi till ett seniorboende på Bellevue Park här i Malmö. Jag och far (som hon kallade sin man) måste inse att vi blivit gamla och vill ha det bekvämt om oss de sista åren”
Sen flyttade mina rara grannar. Flyttavskedet, dagen innan flyttlasset gick till det nya boendet, bestod av kaffe med vispgrädde och hembakade mandelkubbar. Sigrids specialitet.

Där, ovanför mig, bodde alltså de nyinflyttade grannarna som jag aldrig träffat. Bara hört skallet ifrån deras hund. Ryktet sa att de kom från Norrland och hade någon anknytning till företaget Polarbröd. ”Familjeföretag” hördes skvallret i trappan om de nyinflyttade grannarna.

Mina morgonrutiner var ganska inrutade. Kaffe med en ostsmörgås (cheddar) med aprikosmarmelad på. Därefter ett glas morotsjuice. En tablett Gerimax och en tablett E-vitamin fullföljde frukostritualen sedan 20 år tillbaka. Denna månad hade det sedvanliga kaffet; Mollbergs blandning ersatts av Zoégas Julkaffe. En tradition som startade den rätta julkänslan i början av december när julkaffet fanns att köpa i butiken.
Efter frukost, dusch och morgontidningen Sydsvenskan slår jag mig ner i vardagsrummet och slår på Tv: n. Jag har redan julpyntat överallt. Till mesta del med tomtar, bock och julgranskulor från mitt barndomshem. Något julpynt som jag satt upp ser jag att min förra flickvän Amione och jag köpt tillsammans. Hon älskade låååånga tomtar med grått skägg. Hon köpte flera stycken vare sig vi var på Tivoli, i stan eller på Liseberg. Jag hävdade att det inte var riktiga tomtar.
     ”En riktig tomte, ser ut som en vanlig tomte. Så som Jenny Nyström tecknar en tomte. Inte en avlång, smal tomte med ett grått skägg” Amione skrattade åt mig när jag sa det.
     ”Så typiskt av dig FJ att du inte kan ta till dig en vacker tomte bara för att den inte tillhör din sinnebild av en tomte. Lär om och lär nytt innan det är försent”
Trots Amiones hån och min avsky för dessa suspekta tomtar hade jag åter en del av hennes avlånga tomtar med grått skägg i fönsterkarmen. Men jag lovade för mig själv att detta var sista julen jag tog fram dessa egentligt fula tomtar i ljuset.

Så i det morgonrituella tidningsbläddrandet i Sydsvenskan på morgonen minns jag gårdagen på min stamkrog: Brokrogen. Sedan flera år har jag varit stamgäst på denna krog. Ägaren, Osman, hade sedan första gången jag klev in på krogen behandlat mig som en av sina närmaste vänner. Kanske beror det på att vi träffades i stort sett varje lördag under flera års tid då han ägde sin dåvarande kiosk, Osmans kiosk, som låg på Lönngatan i min stad. På den tiden var jag ute och joggade två mil varje lördagsmorgon och nästan halvvägs låg Osmans kiosk. Där stannade jag upp för en vätskekontroll i form av en Mer Äpple som jag drack medan jag språkade med Osman. Jag minns fortfarande det första mötet med Osman. Jag hade stannat vid kiosken för att få något att dricka och ställer mig vid den öppna luckan. Jag ser en man som sitter halvsovande på en stol inne i kiosken. Det osar sprit långt utanför luckan och jag säger till honom:
     ”Hej, vakna! Kan jag få något att dricka?”
Mannen vaknar till liv, ursäktar sig och presenterar sig sen som Osman.
Han säger: ”Fy fan grabben, vilken natt jag har haft”
   ”Vad är det som har hänt?”, frågar jag.
     ”Jag var hemma hos en tant igår och det blev ganska sent. Först drack vi upp hennes vodka, när vi närmade oss midnatt tog hon fram rödvinet och när klockan var två tog hon fram det hembrända. Fy fan grabben, vilken natt”
     ”Brukar du besöka okända tanter på nätterna?” undrar jag smått leende.
     ”Jag ska säga dig grabben att det nog inte är en enda ensam tant i området jag inte varit hemma hos. De brukar stanna precis som du vid kiosken och prata och sen bjuder de hem mig efter ett tag”
     ”Du verkar ju vara en riktig charmör”, säger jag, ”har du någon bra raggningsreplik?”     ”Det jag brukar använda har hittills gått hem. Jag brukar säga när de bjuder hem mig att: Om du bjuder på maten och spriten, så kommer jag med resten
Jag skrattade åt Osman, beställde en Mer Äpple, betalade och joggade vidare. Men på mina lördagsrundor var stoppet vid Osmans kiosk ett roligt avbrott.
Senare berättade Osman att han sparat ihop pengar och skulle öppna en kvarterskrog nära där jag bodde. Från öppningsdagen och fram till nu var jag stamgäst på hans krog. Krogen var enkelt inredd. Stabila träbord, klassiska vintavlor på väggarna, röda sammetsgardiner och i bakgrunden lite svag musik från hans hemland Turkiet. Hans amorösa eskapader hade också lugnat ner sig och sedan fyra år tillbaka var han gift och levde stadgat. De hade tillsammans fått två barn.

Säkert kände flera samma sak som jag, att Osman är min vän, men för mig gjorde det att Brokrogen blev mitt andra vardagsrum och mitt andningshål när jag var ägare för Klock-Gustav under och efter förhållandet med Amione.
Osmans ord klingade i mig från gårdagen.
     ”FJ, du ska inte leva själv. Det är inte bra för dig. Du säger att du kommit över Amione. Men kom ihåg att jag varnade dig för henne. Minns du det? Men du lyssnade bara på en annan del av kroppen än din hjärna. Snygga, klipska tjejer varar aldrig länge för en man. Min fru är inte så snygg, men hon lagar bra mat, städar vårt hem och har fostrat två fina söner. Hon klagar aldrig över någonting mer än att jag inte byter kalsonger varje dag. Nästa gång du funderar på en ny kvinna låt mig träffa henne först. Jag kan kvinnor, jag vet vad du behöver”
Jag hade all respekt för Osman och hans engagemang för mitt liv men samtidigt kände jag att när det gäller relationer och synen på en kvinna var vi från helt olika kulturer. Jag svarade Osman.
     ”Tack Osman för att du bryr dig. Någon kvinna i överskådlig tid kommer inte att kliva in över min tröskel eller att jag tar henne hit till dig på min absoluta favoritkrog. Jag är 64 år. Tiden med kvinnor, parmiddagar och charterresor är förbi”
     ” Men lyd ändå mitt råd FJ. Skaffa ett husdjur, en undulat, katt eller varför inte en hund som du kan dela tillvaron med?”
     ”Bäste Osman, jag känner mig inte ensam. Jag har ju dig, min syster och mina systerdöttrar. Det räcker för mig mer än nog just nu”

Egentligen var jag inte sanningsenlig mot Osman. Men det var samtidigt ett klargörande att Osman inte skulle försöka para ihop mig med fler av sina kvinnliga släktingar eller andra stamkunder som han ansåg att jag behövde i sitt liv än han redan försökt med. Osman tänkte från hjärtat och ville mig väl i att para ihop mig med en ny kvinna. Att det sa tvärstopp från min sida berodde på att hjärtat redan var fulltecknat. Det fanns inte plats för fler boenden i detta hjärtas blodpump än de kvinnor jag redan mött i mitt liv.

Mitt i tidningsläsandet och minnen från gårdagen på Osmans krog stannar jag upp. Nu hörs hundskallet närmare, ja faktiskt utanför min dörr. Det är ett kort ”Voff” följt av ”Voff, voff”. Jag tolkar det som att hunden vill bli uppmärksammad. ”Men står hunden i trappan, utanför min dörr?” tänker jag när jag närmar mig dörren och tittar i dörrögat.
Jag kan inte mycket om hundar men jag tror det är en vit labrador som står i trappan och voffar. Den tittar på alla dörrar och går runt som om den önskar att bli insläppt. Men ingen öppnar för hunden. Jag tittar åter i dörrögat och tycker att hunden ser ”snäll” ut. ”Kanske ska jag öppna och se vad den vill”, tänker jag.
Tanken leds till handling och jag öppnar dörren. Jag kan höra mig tala till hunden.
     ”Hej, lilla vovve. Vad gör du ute i en kall trappa. Är inte husse och matte hemma?”
Hunden tittar på mig avvaktande och väntar på mitt nästa drag.
     ”Låt oss se om husse eller matte är hemma”, säger jag och puffar hunden upp en trappa till där jag tror att den bor.
Jag öppnar dörren till mina nyinflyttade grannar en trappa upp och ser att dörren inte är låst. Dörren går upp när jag trycker ner handtaget och jag tittar på hunden och säger
     ”Är det här du bor? Ska du inte gå in till ditt hem?”
Men min nyvunne fyrfotade vän visar inga tecken på att gå in i det jag förmodar är dess hem. Jag går istället in och tittar mig omkring och ser att ingen husse eller matte är hemma. Två hundskålar i köket, en med torrfoder och en med vatten visar mig att det bor en hund här. Så slutsatsen med hundskall ovanför min lägenhet och matskålarna säger mig att hunden bor i denna lägenhet.
Vidare tänker jag att dörren inte var låst. Hunden måste öppnat dörren med sina tassar och tagit sig ut i trappan. Om det stämmer som ryktet säger att jag fått norrländska grannar så kanske de inte låser sin dörr, även om vi nu är i Malmö.
Jag kommer ut i trappan och hunden tittar på mig som
     ”Vad gör vi nu?” Jag svarar:
     ”Du kan inte stå ute i en trappa och skälla alldeles för dig själv, du får komma in till mig tills husse och matte är tillbaka”
Vi går en trappa ner och hunden följer mig i spåren. Jag öppnar dörren till min lägenhet och säger:
     ”Välkommen in främling. Mitt hem är från och med nu även ditt hem” Ja, varför sa jag det. Kanske för att min vän på fyra ben så självklart bara vandrade in i min lägenhet. Utan att tveka gick hunden jag nyss lärt känna in och bara la sig till vila i mitt vardagsrum.
     ” Jag kan inte ditt namn lille vovve. Men så länge du är här i min lägenhet så kan jag väl kalla dig Alice. Jag ser att du är en tik och vill du ha ett annat namn får du vovva mig”
Alice ligger i mitt vardagsrum när jag är i köket för att laga min lunch; köttbullar med mos. Jag kallar jag på Alice.
     ”Alice, vad sägs om lite hemmalagade köttbullar och mos?”
Jag lägger ner 10 köttbullar och mos i en rund tallrik och i en annan rund tallrik har jag fyllt på med kallt friskt vatten.
Alice glufsar i sig det hela och tackar med att ge mig en blöt nos på mitt knä.

Så blir besöket med Alice en ritual varje dag. Hon krafsar på dörren till mig varje dag klockan 8. Jag antar att husse och matte då har lämnat hemmet för jobbet utan att låsa dörren. Alice öppnar då med tassen dörren till sitt egentliga hem, stänger den med nosen och krafsar sedan på dörren hemma hos mig.
Jag gör mina vardagssysslor; handlar, går på promenad, gymar sitter en stund på det vackra Malmö-biblioteket innan jag går hem till Alice. Alice klarar sig själv när jag är borta.
Men som på en given signal när klockan är 16:30 reser sig Alice upp och gnyr. Hon gnuggar nosen på mitt ben och går mot dörren. Jag släpper ut henne och ser att hon går en trappa upp öppnar dörren med tassen och går in. (Hur lyckas hon stänga dörren med tassen?) Strax därefter hör jag och ser i tittögat att husse och matte går upp för trappan. Alice kände på sig när det var dags att gå hem.
Så följer vår nyvunna ritual under en vecka. Alice är hos mig på dagen och hos sin matte och husse på kvällen. Vad jag också ser är att Alice under de två veckor hon är hos mig blivit allt större om magen.
”Är Alice med vovve/vovvar? ”tänker jag.

Måndag den 16 december, jag minns datumet exakt, krafsar ingen Alice på dörren. Jag fylls av oro. Väntar hela dagen men ingen Alice vare sig hörs, skäller eller krafsar på dörren.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Nu har det gått så lång tid att Alice varit hos mig på dagarna så det känns lite skamligt att nu ringa på hos grannarna och berätta om besöken från deras hund.
Efter fyra dagar av vankande oro bestämmer jag mig ändå för att ringa på dörren till Alice husse och matte. Efter en signal öppnas dörren av den jag uppfattar som Alice matte.
”Hej, jag heter Fredrik Joakim och är granne med er. Jag bor en trappa ner. Om ni har tid så skulle jag vilja prata med Er”
”Självklart”, hör jag henne säga med norrländsk brytning, ”jag heter Julia och min man heter Gustav” säger hon och tar i hand. Jag tar av mig skorna och går in i deras hem. Det är en ombonad atmosfär. Julgranen är tänd och överallt finns det tomtar och mängder av tända levande ljus. Både värme- och stearinljus. Jag spanar efter Alice men ser ingen skymt av henne inte heller hör jag något ljud ifrån henne.
Julia bjuder mig att sitta ner i soffan.
     ”Gustav jobbar över idag och kommer lite senare, men berätta du för mig”
Jag berättar hela historien om hur jag och Alice träffats. Att Alice brukar vara hos mig på dagarna. Ju längre tiden gått att jag saknar Alice sällskap och är orolig att något hänt henne.
Julia tittar på mig och skrattar.
     ”Ja, jag och Gustav undrar också vad som hänt med Sigge. När vi kommer hem är både mat – och vattenskålen orörd. Så vi har undrat om Sigge blivit sjuk eftersom hon inte äter så mycket”
     ”Kallar ni hunden för Sigge?” frågar jag ”det är ju en tik”
     ”Ja, Gustav har alltid sagt att om vi skaffar en hund ska den heta Sigge oavsett kön”
Men nu måste jag fråga ”Hur är det med Alice, förlåt Sigge?”
Julia reser sig upp och vinkar till mig att följa med. Hon öppnar dörren till det jag uppfattar som deras sovrum och där på en stor hundbädd ligger Alice omgiven av fyra små vita valpar.
    ”Ja, som du ser så har Sigge blivit mamma” säger Julia.
Plötsligt blir jag helt rörd och börjar att gråta av glädje. Julia förstår mina känslor och omger mig med en varm omfamnande kram.
     ”Så fint att du har så starka känslor för Sigge” säger Julia ”det är fyra julklappar som hon lämnat till oss innan jul”
     ”Helt underbart, jag är helt överväldigad. Det är så vackert” säger jag och börjar att gråta igen av nypåfylld glädje.
     ”Sigge har fått fyra valpar. En flicka och tre pojkar. Sigge vill vara ifred med sina små de första veckorna, sen kan du få hälsa på henne igen”
”Vilken underbar julklapp hon har gett dig och Gustav” säger jag. ”Nu vet jag vad som hänt. Så jag lämnar er alla ifred och går hem till mig” Jag tar Julia i hand men hon öppnar famnen och ger mig en kram innan jag går.

Julen tillbringar jag även denna jul med Osmans familj som nästan blivit som min egen under de gångna åren.

Åtta veckor senare. Den 10 februari ringer det på min dörr. Utanför står Julia och Gustav med en valp i famnen.
     ”Hej Fredrik, vi tänkte att du kanske ville hälsa på Alice, Sigges lilla dotter. Hon är bara åtta veckor gammal men undrar om hon får bo hos dig.”
Jag tittar på den lilla valpen och fylls av oemotståndlig kärlek och glädje.
     ”Underbara lilla, lilla vän. Så glad jag blir att du vill bo hos mig”
Så kommer en försenad julklapp som inte kunde ge mig större glädje än något annat i livet.

Sedan dess är jag och Alice oskiljaktiga. Var jag går, går Alice och var Alice går, går jag.
Emellanåt är mamma Sigge och krafsar på dörren för att hälsa på. Men på något sätt förstår hon att Alice flyttat hemifrån och gör därför bara korta besök.

Efterord:
Någon annan kvinna än Alice kom därefter aldrig mer in i mitt liv. Osman erbjöd mig att bli delägare i Brokrogen, vilket jag på en gång tackade ja till. Så nu är jag tacksam krögare och hundägare och lever ett lyckligt men aktivt pensionärsliv i min kära stad.

Vera

När jag tittar tillbaka på mitt varierande arbetsliv ser jag många spännande och utvecklande personer jag mött de gångna åren.
   Egentligen dröjer det några år efter att jag träffat dem som jag förstår vilken inverkan de haft på min egen utveckling i arbetslivet.
    Speciellt tänker jag på en person som skulle forma mig i den bransch jag skulle verka inom under 40 år; detaljhandeln. Hon är i alla stycken en enkel person men med ett stort kunnande och har en ärlig arbetsfilosofi som jag kan sammanfatta i: ”Gör du rätt, blir det aldrig fel”
    Hon heter Vera, Vera Nicklasson.

Jag var 22 år, 1977, och arbetade på Konsum på Nydalatorget i Malmö. Det var mitt andra år som aspirant på Konsumentföreningen Solidar. Tre års teori varvat med praktik skulle efter de tre gångna åren utbilda mig till butikschef på en Konsumbutik någonstans i Skåne.

Sven i dåtidens arbetskläder

Mitt första år var jag på Konsum på Högaholm, som jag beskrivit tidigare i denna blogg, under den karismatiske butikschefen; Arne Forsell.

    På Nydala jobbade jag för en mycket duktig butikschef som hette Inge Jönsson. Under honom skulle jag arbeta som ansvarig för speceriavdelningen, idag säger man oftare kolonialavdelningen. Det vill säga livsmedelsvaror som inte är färska typ ärter på burk, pasta, kaffe, socker, mjöl etc.
    Ansvaret innebar också att jag en gång i veckan gick jour på butiken. Jour innebar att man var huvudansvarig för butiken i butikschefens frånvaro. Min jour inföll på tisdagskvällar. Inge gick hem vid 17-tiden. Vi hade öppet till klockan 19, så två timmar varje tisdag hade jag huvudansvaret för butiken och dess kunder.
    Jag kan utan vidare säga att dessa två timmar på tisdagen var skrämmande för mig som nybakad ansvarig. ”Tänk om det kommer en besvärlig kund” eller ”Tänk om det blir ett rån” eller ”Tänk om det utbryter brand, vad gör jag då?”
   En kväll besannas mina fasor. Det kommer in en kund som vill prata med Butikschefen och….som inte vill prata med någon annan än Butikschefen.
En av mina kolleger ( förmodligen Siw Högberg) kallar på mig.
    ”Sven, du har en kund som vill prata med dig, det gäller en reklamation”
Jag tänker: Ahnää, nu är det kört. Nu kommer kunden jag inte ville få.
Med tunga steg och ett klistrat leende går jag fram till kassan där kunden står och väntar på mig. Av butikschefen Inge hade jag fått lära att besvärliga kunder tar man alltid i hand, hälsar på med ett leende och presenterar sig med sitt namn. Jag möter upp kunden vid kassan och säger leende:
    ”Hej, jag heter Sven, vad kan jag hjälpa dig med?”
Kunden verkar inte mottaglig för min påklistrade charm utan säger:
    ”Jag köpte pålägg hos er igår, kokt skinka. När jag kom hem såg jag att det hade gått ut i datum. Sista förbrukningsdag (som det då hette på den tiden, inte Bäst före som idag) var för två dagar sedan. Har ni inte koll på vad ni säljer i er butik?” Säger kunden upprörd med pålägget i hand och ett kvitto när hon med en arg blick tittar på mig.
    Min puls verkar stanna och hand- och armsvett rinner på när jag stammar fram som svar:
    ”Detta beklagar jag verkligen, naturligtvis ska vi rätta till detta på en gång”
Kunden svarar:
    ”Det hoppas jag verkligen, jag är stamkund i affären och ordnar ni inte upp detta kommer jag aldrig mer att handla hos er. Jag kräver också kompensation för all tid jag lagt ner”
Jag går med kunden bort till charkdisken för att i första hand hitta ett nytt pålägg till kunden med ett bra datum. I andra hand fundera ut en lämplig kompensation för kunden. När vi närmar oss charkdisken ser jag Vera stå och vänta på oss. Troligtvis hade hon hört vad som skett genom butiksdjungeltrummans virvel.
   Vera Nicklasson var sedan Konsum på Nydalatorget öppnade 1964, alltså i händelsen 13 år sedan, kött- och charkansvarig på butiken. Vera ser mig och kunden komma och tornar upp sig framför charkdisken och frågar:
    ”Är det något jag kan hjälpa till med?”
    ”Ja”, stammar jag, ”kunden köpte pålägg här igår, men det hade gått ut i datum sen två dagar tillbaka”
Vera tittar på mig och sedan på kunden med en bestämd blick och svarar:
   ”Det finns inte något pålägg i min disk som har ett utgånget datum”
Jag får nästan panik, vad gör jag nu? Varför hamnade jag i detta? Men någonting måste jag ju säga.
    ”Vera, kunden har pålägget med sig och utgångsdatum var för två dagar sedan”
Vera säger överseende.
    ”Jag byter gärna pålägget. Det är pålägg från Goman och det är vår charkleverantör. Men kom inte och säg att pålägget har köpts i min disk. För där finns inget pålägg med utgånget datum”
Jag bara önskat att jag haft blöja på mig inför Veras svar. Varför kan du inte bara byta pålägget? Varför detta tjafs?  Vad ska jag göra nu? Jag samlar mig och säger:
    ”Men Vera, kunden har kvitto med sig som visar att hon köpt pålägget hos oss”
Vera säger lugnt:
    ”Det kvittot vill jag gärna titta på”
Då griper kunden in i handlingen och säger:
    ”När jag tänker efter köpte jag nog inte pålägget här utan på Konsum på Söderkulla” (Grannbutiken 2 kilometer bort) Jag tittar på kundens kvitto och ser att det faktiskt står Konsum Söderkulla på kvittot. Jag frågar Vera:
    ”Vad gör vi då?”
Vera svarar lugnt och tryggt:
    ”Självklart byter vi ut pålägget. Det är köpt i en Konsumbutik och vi hjälps alla åt här vilket är en trygghet för kunden. Men jag vill påpeka att här, på Konsum på Nydala, finns inget pålägg, kött eller för den delen några andra varor i mina diskar som har ett utgånget datum” säger Vera utan att på något sätt vara tveksam i sitt svar.
Kunden svarar:
    ”Ursäkta besväret, jag ville bara ha nytt pålägg”
   ”Självklart, du ska alltid känna dig trygg med Gomans pålägg i vilken butik du än handlar”, svarar Vera kunden.
Kunden går med mig till kassan och jag förklarar för kassören att kunden tar detta pålägg med sig ut utan att betala, det är ett byte, en reklamation. Vera kommer fram till mig efteråt.
    ”Det är inte lätt för dig att veta. Men lär dig att från mina diskar kommer aldrig någon vara som gått ut i datum”
”Tack Vera, det är nog en lärdom jag kommer att ha nytta av i framtiden”

För visst var det en lärdom. Ända sedan den dagen i mitten av september 1977 ville jag aldrig någonsin se, i någon av de butiker jag ansvarade för, en vara som gått ut i datum. Visst är det väl kaxigt att kunna säga:
    ”Nej, vi har inte varor som gått ut i datum” eller som en variant
    ”Nej, vi har inga kassaköer”
    ”Nej, vi har inga mjuka tomater, alla är spänstiga och fräscha”
Etcetera
I alla fall blev den lilla händelsen med kunden en väckarklocka för mig hur livsmedelsvaror ska hanteras. Vilken respekt man ska ge dem och till kunden som sen ska köpa dem.
    ”Jag har inte varor i min butik som har gått ut i datum” Den devisen kan vi väl kalla ”Lex Vera”.

Där kunde historien om Vera som jag minns den sluta. Men i skrivande stund har jag en anekdot till om denna fantastiska butiksperson. Vera skulle gå på semester. Enligt Inge hade inte Vera varit på en sammanhängande lång semester på 13 år, sedan butiken öppnade och då Vera sedan dess varit ansvarig för kött, chark och delikatess. Men nu skulle Vera hälsa på sin mor i Norrland och vara borta i två veckor. Hennes ställföreträdare, Ulla-Britt, fick noggranna instruktioner i över ett halvt år tidigare hur beställningar skulle göras, hur diskarna skulle fyllas och hur viktig datumkontrollen var. Ju närmare Veras semester kom, desto nervösare var Ulla-Britt över detta ansvar.

Så kom dagen då Vera skulle resa till Norrland och besöka sin mor. Vera gav Ulla-Britt de sista instruktionerna på eftermiddagen med resväskan i hand och lämnade sedan sin ställföreträdare blek om nosen innan sin avfärd. Nästa dag ringde sig Ulla-Britt sjuk, gissningsvis av nervös stress, och Inge kom till mig med förslaget:
    ”Sven, jag har jobbat mycket med kött- och chark och jag kan stycka. Om jag styckar upp kött och visar dig vad du ska lägga i disken så fixar vi detta till Vera kommer tillbaka”
Jag och Inge slet som djur hela första dagen. Jag kollade datum och la ut kött och chark enligt Inges instruktioner. När dagen var till ända sa Inge:
    ”Kolla Sven, vilka fina diskar vi har fått. Vera skulle varit stolt över oss”
    ”Hoppas det Inge, Vera behöver verkligen semester och koppla av”

Nästa dag jobbade jag och Inge lika frenetiskt. Jag kollade datum, la ut i disken och Inge styckade kött, tog emot charkvaror och gjorde nya beställningar. När vi slet som hårdast hör vi en röst vid köttdisken. Det är Vera som kommit för att ge Ulla-Britt de sista råden och syna hur diskarna såg ut. Tydligen hade hon skjutit upp avresan ytterligare en dag.
    ”Var är Ulla-Britt?”
    ”Hon är sjuk” säger Inge
    ”Jag kommer i morgon, semestern får vänta”, svarar Vera.

Ja, lite stukade kände jag och Inge oss. Vi hade gjort vårt bästa och visat Vera respekt. Men det bästa för oss var bara medelmåttigt för Vera. Vera hade inte licensierat oss att ta hand om hennes fina diskar. Och… vem säger emot en mästare som i en division för sig själv visar vägen?

Vera fick således ett dygn och några timmars semester. Jag såg henne aldrig under det året jag jobbade på Konsum Nydala ta semester efter detta. Enligt Inge vägrade hon ta semester efter vår framfart i färskvarudiskarna. Vera lärde ut kvalitet till varje pris, noggrannhet och omtanke om kunden.
Tack Vera!
Dig har jag berättat om på varje arbetsplats jag varit på och nu även på denna blogg. Vad jag förstår gick du till slut i pension efter att ha arbetat på Konsum på Nydalatorget i Malmö hela ditt liv. Nu bor du i ditt fäderneshem och jag är övertygad om att butiken du handlar i har en seende kund varje gång du är där.
Med ett lätt påpekande om någon vara gått ut i datum…

Konsum Nydalas personalstyrka vid öppningen 1964. Vera står i mitten.

Min indiske vän

Skrivarkursen jag går är nu på den 7:e lektionen. Denna gång fick vi lära oss att ha en spännande inledning på en novell/bok och ha en ”cliffhanger” i slutet på varje kapitel om berättelsen ska bli intressant.  (När man googlar på ”cliffhanger” betyder det ”Spännande och oavslutad händelse”)
Vidare fick vi en kreativ övning av vår duktiga kurslärare; Anna-Carin Svanå.
På 15 minuter skulle vi göra inledningen på en novell med en avslutande ”cliffhanger” på meningen: ”Det finns ju bara en säng”

Jag kastade mig över pennan och skrev följande:
”Det finns ju bara en säng!” utropar min hustru när jag förklarar vem som kommer till oss med båt.
För 20 år sedan bodde jag i Indien och träffade då på Sing-Al-I-Bin. En indisk visdomslärare. Vi hade hållit kontakten även sedan jag lämnade Indien. Vi brevväxlade på Hindu som jag då hade lärt mig.
Sing-Al-I-Bin hade många gånger skrivit att han och hans familj en dag skulle komma till Sverige och besöka oss på vår isolerade skärgårdsö.
”Hi al ba so na di ra” som översatt (på fejkhindu) betyder ”När du minst anar det”  När jag ser båten närma sig och flaggan med den Indiska visdomslärans tecken, en sol och en ko, vajande i fören då förstod jag att nu kommer Sing-Al-I-Bin med sin familj.
Min hustrus utrop om sängen förvånar mig, jag svarar henne:
”Sing-Al-I-Bin och hans familj kommer inte för att hälsa på vår säng, det är faktiskt oss dom vill träffa. Dom kommer med glädje, visdom och kärlek till vår lilla skärgårdsö. Hur vi sen ska sova, ja det klarar man ju i varje av avsnitt av långtids-sopan ”Robinson” på Tv exempelvis.
Båten närmar sig land och jag går fram mot bryggan för att hjälpa till med landstigningen.
Men jag blir överraskad..det är inte Sings familj som är med Sing.
Bakom Sing i båten ser någon jag absolut inte trodde eller ville se i detta sammanhanget…..

Efter denna skrivövning i blixtens hastighet fick vi en lektion hur nästan alla berättelser, filmer, serier och även reklamfilmer är upplagda. De benämns av vår lärare som ”Hollywood” eller som ”Valen”.’
I alla berättelser är det viktigt att ha en Protagonist (huvudperson) och en Antagonist (fiende eller motståndare)

Huvudpersonen möter sin motståndare

I början av berättelsen står Protagonisten i centrum för att därefter möta Antagonisten. Kampen mellan de båda bildar själva kärnan i de flesta berättelser vi känner.
Spännande är då att göra Protagonisten inledningsvis from och ljuvlig men längre fram bedräglig och farlig. Liksom det kan vara att göra Antagonisten i början hemsk och diabolisk men vartefter berättelsen skrider fram ta fram dennes mer förskönande drag.

Jag bifogar bilderna jag fått från kursen på ”Hollywood” och ”Valen”. De talar egentligen för sig själva.
Ja, det är roligt och utvecklande att gå på en skrivarkurs.

Ryktet som gjorde alla ännu fetare på Brf Blomman i Saligstad. (En komedi i två akter)

Akt 1.

Det låg ett befriande lugn över bostadsrättsföreningen Blomman i staden Saligstad denna morgon. Solen stod högt på himlen och det doftade nyklippt gräsmatta i varenda trädgård. Lite förväntan låg i luften eftersom det var lördag och de flesta var lediga denna ljuva sommardag. Redan vid 12-tiden hade således de första grillarna börjat tändas och ölpysen hade strax därefter börjat att höras runt alla boendes uteplatser.
    Lyckan låg således som ett varmt, harmoniskt töcken över de boende denna dag den 29 juni. Det var en vecka kvar till semestern för många. Men en dag som idag kändes det redan som semestern börjat. Få anade att denna dag skulle bli starten på de händelser det senare skulle skrivas böcker om, filmer produceras och olika dokumentärer kom att skildra.

  Bostadsrättsföreningen Blomman bestod av 120 lägenheter. Adressen var Solvägen 12 – 18 i Saligstad. Enligt hemsidan http://www.blomman.se bestod lägenhetsbeståndet av 10 + 50 + 60 + 5 lägenheter rangordnade från 1 till 4 rum. Byggstarten var år 2006 och på våren 2008 hade 312 lyckliga boenden flyttat in i de nybyggda lägenheterna. Övervägande bodde, nio år senare, barnfamiljer i de eftertraktade lägenheterna i Blomman. När inflyttningen skedde år 2008 var genomsnittsåldern, barn under 15 år borträknat, 35 år. De flesta boende var alltså i ålder mellan 40 och 50 år i detta år. Familjebeståndet hade också ökat med 38 barn under samma tid.

Grannsämjan var hög och de flesta kände varandra som bodde i föreningen. Redan från första inflyttningsdagen hade vänskap börjat spira mellan de närmaste grannarna. Efter ett år hade övervägande delen av de boende varit på minst två parmiddagar hos en eller flera grannar. De 10 singlar som hade flyttat in i ettorna från början, hade också lärt känna varandra väl med tiden och därefter flyttat in hos varandra som gifta eller sammanboende. De fem lägenheter som då matematiskt blev över var de enda som varit ute till försäljning på nio år.

  Allt hade varit frid och fröjd och denna berättelse hade inte heller skrivits om det inte varit en genomgående sak som besvärade nästan alla boende i den i övrigt harmoniska föreningen. Från år 2008 till 2011 hade genomsnittsvikten för de boende, barn under 15 år oräknat, ökat med 30 kilo. Alla parmiddagar, grillfester, gårdsfester, födelsedagar, dopfester etc, hade under nio år satt sina spår runt magen på alla levnadsglada boende i föreningen Blomman. Det hade smugit sig på hos dem alla. Kommentarer som ”lite trivselvikt är bara bra att ha” eller ”nu älskar jag min man 10 kilo mer” var vanliga kommentarer grannar emellan vartefter åren gick. Klädkontot var en stor och dyr budgetpost för de flesta boende. Inte för att de behövde visa upp sig i det senaste modet utan för att storlekarna snabbt växtes ur. De som besökte föreningen slogs ofta av att de som bodde där alltid var välklädda och hade nya kläder.
”Det måste vara ordentliga människor som bor på Blomman, aldrig ser man någon i slitna kläder. Allt verkar nytt de bär på”, sades när folk snackade på stan om de boende i föreningen.

  Efter fem år upphörde de jovialiska kommentarerna om sin vikt. Det som från början verkade charmigt runt magen blev nu en tung säck som ingen hade något gott att säga om.
”Mamma, har pappa en stor ballong på magen?” eller ”Pappa, väntar mamma barn?” var frågor barn ofta ställde till sina föräldrar.
  Det blev också andra konsekvenser av den fetare livsstilen som ingen kunde föreställt sig för nio år sedan. Redan året efter inflyttning hade en fotbollsklubb med mix av damer och herrar bildats. Namnet på klubben, ”Blommans FK” var inte originellt men enkelt. Varje onsdag klockan 19, spelades match med tvåmål. Det lottades då medlemmar till två lag som kunde möta varandra i en 2 x 30 minuters match. Det var stor anslutning av spelare som ville vara med i matchen. De som inte spelade utan lottades som avbytare sprang med spänstiga steg runt löparbanan som uppvärmning, i väntan på att de skulle kallas in i matchen. Domare var vid den tiden ständigt ”Stickan Jönsson” som bodde i 12 A. Det var tuffa matcher och alla orkade på den tiden spela hela matchen. Pausvilan var bara 5 minuter och bestod nästan bara av ytterligare uppvärmning med armhävningar och intervallträning för de spelande.
Med tiden och åren förändrades spelmönstret på plan. Redan efter tre år hade fotbollsmatcherna kortats ner till 2 x 10 minuter. Avbytarna sprang inte längre runt planen utan väntade på sin tur med att äta fläsksvålar och dricka Coca-Cola för att stärka sig på bänken innan det var dags att kliva in på planen.

   Året efter (2012) lades fotbollsklubben ner av ”Stickan”, som redan lagt på sig 30 kilo och inte orkade springa runt och döma fotboll i 20 minuter. Istället bildade Stickan en ny klubb för de forna fotbollsnördarna. Tillsammans med ”Svålet Nilsson” i 14 c, startade de båda en pokerklubb i den stora gemensamma tvättstugan bredvid grillplatsen.
  Omställningen från fotboll till att spela poker på onsdagarna var helt problemfri. Lika mangrant som de förut spelat fotboll kom de till tvättstugan med sina påsar med OLW:s lökringar som fungerade som spelmarker i pokerturneringen. Den som tog hem jackpotten på bordet för kvällen kunde vinna motsvarande 120 påsar lökringar att ta med hem. Statusen att vara veckans vinnare av jackpotten var också hög bland de boende fram till nästa veckas tävling. Som symbol för hedersbetygelsen kunde vinnaren sätta på sig en stickad lökringsmössa på huvudet. Denna skulle man enligt ritualen buga inför när någon mötte vinnaren.
   Den kraftiga viktökningen hade inte bara nackdelar. För affärsidkare i Saligstad var detta det bästa som kunde hända. Familjeföretaget ”Fatty and Son” som var på konkursens brant år 2005 gick strålande som aldrig förut. Likaså Modehuset, ”Systrarna Frodig”, som specialiserat sig på större damstorlekar, ökade försäljningen vecka efter vecka sedan några år tillbaka. För att tillfredsställa den stora efterfrågan på nya kläder i föreningen Blomman, hade de båda konfektionsföretagen gemensamt köpt en varubuss, som stod ställd på den tidigare frekventerade fotbollsplanen om lördagar. Från 10 på morgonen fram till 15 var bussen på plats. Det fanns inga provrum eller speglar för de ivrigt köpande kunderna som ringlade i långa köer. Men eftersom det var gångavstånd till bussen, fick de istället ta med hem och prova de plagg som intresserade dem. Kommersen flödade och alla var nöjda.
Lika blomstrande gick den ideella föreningen ”Auctarium” (övervikt på latin ) som tog emot plagg som inte längre användes av de boende i föreningen. Kläderna såldes sedan som Second-hand, inne i stan och överskottet gick till forskning kring hur man kunde bromsa ohejdad övervikt. Klädcontainern som stod på fotbollsplanen fick tömmas en gång i veckan. Så stor var generositeten bland givarna på Brf Blomman.
  Men denna dag, den 29 juni år 2017 kom så vändpunkten. Ordföranden i Brf-föreningen, Herr Jansson, hade tillsammans med sin feta fästmö, fröken Ister skrivit ett anslag på föreningens gemensamma anslagstavla.
Herr Jansson och fröken Ister hade som historien berättas träffats på en hamburgerbar och varit finalister i tävlingen ”Vem kan äta flest 200 grams hamburgare på en timme?” Fröken Ister vann överraskande tävlingen. Tycke uppstod mellan de båda och på kvällen hade Fröken Ister högt sjungit
”Oh, du min ljuva Janssons frestelse!” Varpå Herr Jansson instämt med orden:
”Oh, du ljuva Fröken Ister, nu kan jag inte lägga band på mig längre”
Det skrivna anslaget hade följande rubrik: Less is more” sen följde texten Nu är vi less på detta. Är vi de enda medlemmarna i vår förening som plågas av övervikt? Om inte sammankallar jag till möte vid tvättstugan idag klockan 15. Saligstad 29 juni 2017. Undertecknat av Hr Jansson och Fr Ister.

  Responsen lät inte utebli. Mangrant hade de boende släppt grilltängerna, druckit upp sina ölburkar, gjort nr 2 på toaletten, rapat ut och anslutit sig till samlingen vid tvättstugan. Alla hade känt samma sak. Nu är det nog. Herr Jansson som från början ställt sig på en stol för att synas i publikmängden fick fortsätta agitationen stående. Varför? Undrar kanske någon. Jo, stolen hade helt enkelt brakat samman när Herr Jansson klev upp på den. Dock var ingen skada skedd utan mötet fortlöpte i enigt samförstånd med vad som nu måste göras. Ur protokollet som skrevs denna historiska dag kunde man läsa:
§ 5. Mötets deltagare godkänner att styrelsen för Brf Blomman anlitar 10 st kostrådgivare och 10 personliga tränare för tillfälliga anställningar i föreningen.
§.6. Mötets deltagare godkänner föreningens förslag att hyresavgiften för kommande år höjs med 5% för att täcka kostnaden för de tillfälliga anställningar föreningen kommer att ta i anspråk.

Redan två veckor senare började resurserna med kostrådgivare och personliga tränare sin anställning i föreningen.

Akt 2.

Den 10 juli, klockan 7 på morgonen, sågs de komma. 20 vältränade, blandat män och kvinnor, som med bestämda marschliknande steg gick mot Brf Blommans samlingslokal. Först gick kostrådgivarna med sina laptops under armen. Sen kom, som i en osynlig rangordning, de personliga tränarna med varsin pilatesboll i händerna. Alla bar de samma märke på sina träningskläder. Det trinda paret Hull, i 16 B, kände igen de exklusiva träningsdräkterna från http://www.wallderinska.se där de tidigare utan framgång försökt finna kläder i deras nuvarande storlek på nätet.
”De har alla dressat sig med svenska träningskläder av högsta kvalitet” hördes de berätta för alla och envar i föreningen de mötte.

Föreningens ordförande Herr Jansson, som gick på sin andra semestervecka, hade ställt klockan en kvart tidigare men redan hunnit ta två Alvedon och en återställare innan han mötte upp den topptränade församlingen. Gårdagens sena grillkväll med gode grannen Tremens Delirium i 16 D hade satt tydliga doftspår. Det stod denna morgon en air av Fishermans friend runt honom, allt för att i någon mån balsamera den whiskeydränkta andedräkten som ohejdat löpte ut ur munnen. Han förstod att klädvalet var viktigt så han hade dressat sig med en nyinköpt beigebrun träningsoverall storlek 4 XL, från Ullared. Denna dress såg på håll ut som en gigantisk potatissäck med svarta träskor på fötterna och solglasögon på toppen. Den nyvakna ordföranden stod således i färgsprakande kontrast, denna sommarmorgon, mot de trådsmala fitnesskonsulter med moderiktiga träningskläder, han öppnade samlingslokalen för.
     ”Välkomna till bostadsrättsföreningen Blomman” började Herr Jansson anförandet efter att de 20 konsulterna bänkat sig i samlingslokalen.
”Jag kan försäkra er att alla boende har sett fram emot er ankomst och vad ni kan göra för att öka välbefinnandet för våra medlemmar. Hur har ni tänkt att lägga upp det hela?” frågade en uppspelt Herr Jansson som kände att återställaren nu började skapade stadga och pondus i kroppen.
Ur gruppen av konsulter reser sig en reslig man och tar till orda.
     ”Herr Jansson. Först och främst tack för att ni anlitat vårt framgångsrika företag Miracle on 21 days. Själv heter jag Hardy Boiled och är VD på företaget. Vi har ett framgångskoncept vi tillämpat sedan många år som jag vill visa upp för dig” Hardy tar fram sin laptop och kopplar upp den mot projektorn i samlingslokalen. På den vita väggen visar Hardy programmet samtidigt som han kommenterar varje veckomoment:
      Vecka 1. Mental träning.
       ”Vi samlar de boende i tre grupper, där vi går igenom de mentala hinder som uppstår när man ska äta rätt och samtidigt börjar röra sig i rätt riktning. Efter det bokar våra kostrådgivare personliga samtal med var och en i föreningen som varar en timme per person. Alla får då sätta upp en målbild vart de vill gå och vad de vill uppnå”
      Vecka 2. Fysisk träning.       ”Även denna vecka startar vi upp med tre gruppsamlingar. På samma sätt som veckan innan bokar våra personliga tränare även här tid med varje medlem i er förening. De gör konditionstest på varje enskild person och lägger därefter upp ett skräddarsytt träningsprogram. Denna samlingslokal fyller vi sedan upp med moderna träningsmaskiner ni får låna av oss och på fotbollsplanen som ni idag inte använder anlägger vi ett modernt utegym”
     Vecka 3. Kostrådgivning      ”Gruppsamling som tidigare veckor. Individuell konsultation och målbeskrivning med våra duktiga kostrådgivare. Avslutning efter 21 dagar på restaurang ”Späket” där vi gemensamt äter god och näringsriktig kost”
Herr Jansson, som under presentationen klunkat på ytterligare av gårdagens glädjevätska i sin medhavda sportflaska, reser sig upp och applåderar.
      ”Fantastiskt, det är detta vi behöver. Äntligen har vi en möjlighet att åter komma i den form vi så väl behöver. Stort tack. Ni är proffs. Jag är glad att vi anlitat er till vår förening. Då vill jag att vi skriver avtal Herr Hardy och som utlovat betalar jag ert företag i förskott med en fet check som jag skrivit på beloppet ni gett mig en offert på.” Ur den medhavda sportväskan fumlar Herr Jansson fram checkhäftet som han förskrivit med 2 500 000 kronor på företaget Miracle on 21 days och sedan anställningskontrakten för konsulterna de tre veckor de arbetar för föreningen. När checksigneringen och alla anställningskontrakt skrivits börjar de 20 konsulterna direkt sitt arbete i föreningen enligt det fastställda, tidigare presenterade programmet.

Klockan i samlingslokalen visar nu på 8:30. Herr Hardy är just i begrepp att gå när Herr Jansson hejdar honom i dörren.
      ”Bäste Herr Hardy, det är ett nöje att göra affärer med er. Ska vi inte som affärsmän emellan brukar göra, ta oss en liten avtalssup?”
      ”Bäste Herr Jansson. Det har varit ett sant nöje att få göra affärer med dig också och er förening. Dock har jag en liten princip. Jag dricker aldrig starkt före 9 på morgonen”
      ”Ärade Herr Hardy självklart respekterar jag denna moraliska levnadsregel. Själv har jag satt klockan 8 som absolut starttid för dylika drycker. Tack för ert besök och välkommen åter” tänker Herr Jansson som redan längtar hem att få dricka upp de odruckna avtalssuparna.

Träning med pilatesboll.

Så dras det ambitiösa hälsoprojektet igång på Brf Blomman. I varenda vrå i föreningen syns gående par, joggande ungdomar, pilatesbollar med träningsvilliga på rygg, mage och diverse balansakter. Utegymmet har ersatt de glada pokerkvällarna som samlingspunkt. Morgonens frukostbullar med generösa mängder smör och fet ost har ersatts av proteinrik kvarg, färska blåbär rikligt toppat med hälsosamma chiafrön. Kvällsmålet består av förrätter med avocado, räkor, lax följt av mål med kyckling, fisk, ägg, bönor som huvudinslag.
De flesta boende i föreningen semestrar denna tid på hemmaplan för att kunna ta del av programmen fullt ut.
Den 31 juli är det tack- och avskedsmiddag på restaurang Späket. Det serveras en buffé med näringsriktig kost och hälsosamma drycker. Mellan omtagningarna på buffébordet hålls tacktal dels till konsulterna och från konsulterna till alla föreningens medlemmar. När kvällen lider mot sitt slut tar Vd Hardy Boiled till orda och knackar för tystnad med skeden på det hårdkokta ägget.
      ”Kära deltagare till programmet Miracle on 21 days. När jag ser mig omkring på borden ser jag lättnad både i vikt och i sinneslag. Ni har ambitiöst medverkat och slitit hårt under 21 dagar. Jag och mina 20 medarbetare vill utropa ett fyrfaldigt hurra till er alla som kämpat så fantastiskt. Hurra, hurra, hurra och hurra”

(Blommans ordförande Herr Jansson hade tyvärr inte möjlighet att medverka denna kväll. Han hade hastigt blivit inbjuden till en ”Svensexa” för en av sina närmaste och käraste vänner; Tremens Delirium som skulle gifta sig med den fagra Rosita Sauvignon inom kort. Rosita hade accepterat frieriet från Tremens under förutsättning att hon fick behålla sitt eget efternamn som gift.)

Veckan efter alla hyllningar och hurrarop återgår så vardagen till Brf Blomman och dess medlemmar. Inledningsvis var utegymmet lika frekventerat som under projektveckorna och joggande ungdomar jämte gångande par syntes ofta ute på motionsslingorna i Saligstad. Men efterhand tiden går övergår allt till tidigare dagars, månaders och års lättjefulla leverne. Både vad gäller motion och kosthållning.

Blommans utegym

Under programmet som höll på i tre veckor hade ingen vågat säga sanningen till varandra. Utåt sett när föreningens boende möttes kunde det låta på följande sätt.
  ” Hur går det med träning och kosthållning?”
      ”Oh, ja det går fantastiskt. Jag har redan gått ner 3 kilo och min man har minskat 10 centimeter i midjemått. Vi har slutat att dricka alkohol och bara jag ser en chipspåse så vill jag kräkas. Hur går det för dig?”
      ”Oh, ja samma här. Men jag har gått ner 5 kilo och min man har minskat med 15 centimeter runt midjan. Vi löper 3 mil i veckan tillsammans.
      ”Oj, fem kilo och 15 centimeter, på bara tre veckor?”
      ”Ja, käre granne på bara tre veckor”
      ”Själv menade jag att jag gått ner 3 kilo och min man 10 centimeter den senaste veckan. Totalt har jag gått ner 10 kilo och min man minskat med 20 centimeter på de tre veckor vi hållit på. Vi löper en mil varje vardag och på helgerna 2 mil om söndagarna efter sushibuffén vi äter tillsammans i familjen.”
Men…och det var det tragiska. Ingen sa den egentliga sanningen. Ingen ville låta sig avslöjas att inte ha gått ner i vikt ett enda gram eller förlorat en enda millimeter i midjemått. Nio år av vällevnad försvann inte som mentalitet under tre veckors ambitiöst hälsoprogram.
Skenet hölls dock fortfarande uppe bland de flesta grannar som nästan alltid kom joggandes hem eller till bilen i färgglada träningskläder och moderiktig ryggsäck. Sushikartongerna som bars hem synligt från den nyöppnade restaurangen i stan dolde likt den Trojanska hästen i själva verket feta hamburgare. Den flashiga sportväskan alla bar hem från den till synes tuffa träningen innehöll godispåsar och grillkorvar med korvbröd.
Lögnens mörker vilade nu tungt över den forna lyckliga Brf Blomman.

I början av oktober blir plötsligt en lägenhet på Brf Blomman såld. Det är en 1-rums-lägenhet som ger föreningen en ny medlem. Den 25-årige ynglingen som köpt lägenheten heter Herman Mediokercuse. Ett märkligt efternamn kan vid första anblicken tyckas. Men vet man att tidigare generationer av Hermans släkt till övervägande del bestått av tvivelaktiga hästhandlare blir efternamnet mer tolkningsbart. Herman har precis avslutat sina studier på den medicinska fakulteten på Uppsala universitet med en examensavhandling som heter: How medicine, exercise and diet cure obesity. Eller på svenska: Hur medicin, motion och kosthållning botar fetma. Det grannar och boende runt Herman i första hand lägger märke till är inte hans studier utan att han är trådsmal. De flesta gissningar landar runt en vikt 60 kilo och på en längd kring 175 centimeter. Inte så dumt gissat för i själva verket vägde han 62 kilo och var 176 centimeter lång.
Ryktet sprider sig snabbt bland de boende om Herman och hans forskning. Kanske han har lösningen på hur de permanent ska kunna gå ner i vikt och tappa midjemått?
På ett mycket informellt och hemligt boendemöte anordnat av lägenheterna 64 till 68 i trappa 16 C tas frågan upp på allvar.
Initiativtagaren Stig Diger i lägenhet 65 tar till orda.
      ”Herman som flyttat in i vår förening kan ha lösningen på alla våra problem. Om vi studerar hur han lever och vad han äter så kan det bli vägvisaren för oss andra. Vi måste helt enkelt dela upp oss i spaningsgrupper och se hur Herman lyckas bibehålla en så smal kropp.”
Sagt och gjort. Den lilla boendeskaran på 12 personer i lägenheterna 64 till 68 med Stig Diger som informell ordförande delar upp sig på spaningsuppdragen. En grupp ska se var han handlar mat och vad han då handlar för något. De får även i uppdrag att se om han äter ute och var det sker någonstans. Uppdragen för detta ges till lägenheterna 64 – 65. En annan grupp ska se var och hur han idkar sin motion. Ett uppdrag som ges 66 – 67. Stig Diger i lägenhet 68 ska då och då ringa på hos Herman för att se om det finns några hemligheter hemma hos honom som kan ge några ledtrådar till att han är så smal. Har han ett hemmagym, träningscykel eller Pilatesboll han tränar på? Det blir Stigs uppgift att ta reda på.
Efter två veckors spaning samlas den hemliga gruppen hos Stig Diger för att avrapportera sina resultat.
Grupp 64–65 rapporterar att Herman köper alla livsmedel på ICA Supermarket i Saligstad. Han köper vanliga livsmedel som mjölk, vitt bröd, smör, kött och Dafgårds frysta färdigmat. Nästan varje gång han handlar köper han också ett kilo lösgodis och en 2 liters Coca-Cola och lägger på bandet. Han köper knappt alls några grönsaker eller frukter.
Grupp 66–67 har lika sensationella resultat att redovisa. De rapporterar att Herman minst tre gånger i veckan äter på Pizzeria ”Mangia Grasso” (”ät dig fet” på Italienska). Dessutom dricker han minst tre stora starköl varje gång han besöker den populära pizzerian. Även Stig Diger kan ge en sensationell rapport till den nu häpna spaningsskaran.
      ”Kära spanare. Jag hade fått i uppdrag att ringa på hos Herman för att se vad som fanns hemma hos honom. När jag ringde på, bjöd Herman glatt in och frågade om jag var sugen på en öl, vilket jag självklart avstod ifrån (Njaa gjorde du det?). Men Herman hann dricka både en och två öl under den tid vi snackades vid. Han hade inget hemmagym, träningscykel eller Pilatesbollar. Däremot såg jag att sovalkoven i hans hem såg ut som i ett laboratorium. Jag kunde observera skyddsglasögon, electrobrännare, labvagn, mängder av mätglas och naturligtvis elektronmikroskåp vid skrivbordet som fyllde hela alkoven”
      ”Frågade du inte vad han gjorde med ett laboratorium i sin lägenhet?” frågar spaningsgruppen nyfiket i kör.

Hermans laboratorium

      ”Självklart gjorde jag det” svarar Stig Diger den exalterade församlingen.
      ”Herman berättar att han utexaminerats från Uppsala Universitet som labbus medicus Fil dr på en avhandling hur man kan bota fetma. Han fortsatte nu hemma, efter examinationen, med egna försök i en egen labbmiljö”
Spaningsgruppen med Stig Diger i spetsen jublar av lycka. Stig öppnar kylen och bjuder alla på en efterlängtad starköl och tackar för god spaning.
      ”Kära vänner, nu har vi kommit på hemligheten till ett smalt liv. Låt oss anamma Hermans livsstil så blir vi smala och fina igen. Vi kan äta hur mycket pizza vi vill, ja, faktiskt allt vad vi vill. Ölen kan börja flöda igen och vi kan åter få en god mening i våra liv. Ingen tråkig jogging eller meningslösa rullanden på Pilatesbollar Nu slänger jag mina träningskläder som bara har gett mig ångest” säger Stig som symboliskt tar dem av sig och slänger i soporna.
      ”Hurra, hurra, hurra, hurra för Herman”. Jublar hela församlingen ivrigt skålande med varandra.
Det dröjer sedan inte länge innan ryktet om Herman når ut till alla på Brf Blomman.

Herr Jansson annonserar samma dag ryktet når honom till ett blixtinkallat stormöte i samlingslokalen som bara en timme efter kallelsen gått ut fylls till brädden av nyfikna medlemmar
      ”Han äter pizza, dricker öl och motionerar inte. Vi har tänkt helt fel. Naturligtvis ska vi göra tvärtom vad konsulterna sa till oss, då kommer vi också att gå ner i vikt. Herman är ju ett levande bevis för det” säger en överlycklig Herr Jansson.
      ”Leve livet, nu ska vi ta tillbaka våra liv” instämmer församlingen i kör.
Samlingslokalens dörr öppnas och ut strömmar lyckliga medlemmar som fort springer hem. Där sliter de av sig träningskläderna och kastar, likt Stig Diger gjorde, dem föraktfullt i soporna. Sen byter nästan alla unisont om till sina vanliga trivselkläder för att redan 10 minuter efter att mötet avslutats samlas på Pizzeria Mangia Grassa.

Kön ringlar lång till den lokala pizzerian. Men efter en timme har alla fått vad de önskat sig. Pizzerian är fylld till brädden både inne och ute. Till och med på gräsmattorna runt Pizzerian syns de boende sitta och äta Pizza och njuta av öl eller vin.
      ”Hur kunde vi gå på den lätte” säger Herr Jansson till sin vackra men alltmer voluminösa fästmö Fröken Ister.
      ”Vi borde inte gett så mycket pengar för att inte må bra. Hade Herman bott i vår förening bara för något år sedan sen hade vi alla varit trådsmala idag. Nej, nu går jag in och beställer en hel Bag-in-box till oss vi kan njuta av här på gräset”
      ”Oh, Herman du vet hur du kan locka mig med frestelser” svarar Fröken Ister kärleksfullt sin fästman.
      ”Oh, Fröken Ister, låt oss knyta hymens band” säger Herman som i ett plötsligt känslosvall kastar sig ner på gräset för att fria.
Alla gratulerar sen det trolovade paret och lyckan är fullständig denna paradisets dag.

Tiden går och julen med alla dess högtider och festligheter passeras. Nyår och trettonhelgen likaså. Sen ryktet nådde alla om Hermans magra livsstil, grundat på ett fett leverne, kan nu alla boende på Brf Blomman avläsa sina egna viktresultat på vågen i mitten av januari. Midjemåtten likaså.
Resultaten är överraskande och nedslående. Ingen, absolut ingen har minskat denna gång heller vare sig i vikt eller midjemått. Faktiskt är det precis tvärtom. I en enkät som Herr Jansson tillsammans med Fru Jansson, som hon nu heter, låtit skicka ut har resultaten nu sammanställts. I genomsnitt har viktökningen sedan september förra året (då Herman flyttade in) fram till mitten av januari år 2018 blivit ytterligare 10 kilo. Midjemåtten har i snitt ökat med ytterligare 15 centimeter.

När Herr Jansson ser vikt- och midjemåttresultaten som kommer fram i undersökningen blir han både ledsen och uppgiven. Jag ville ju bara väl för våra medlemmar. Men vad jag än gör så blir det bara värre tänker han högt medan han läppjar på en stor whiskey.
      ”Kära du min fru” säger han till Fru Jansson ”vad mer kan vi göra? Snart ser vi ut som väderballonger allihop. När det blir vår kanske vi flyger upp i luften”
Men omfångsrike Fru Jansson tyckte inte att hennes man skulle misströsta.
      ”Rare älskling. Du försöker och vill allas väl. Kan du inte göra ett nytt försök? Om jag varit som dig hade jag kontaktat Herman och hört om han kan hjälpa oss. Trots allt är han den enda i föreningen som inte bär på en övervikt”
Herr Jansson sveper whiskeyn och häller snabbt upp en ny, medan han signalerar med armarna att han vill ha en kram.
      ”Underbara, älskade. Du har helt rätt. Herman har lösningen, men säkert en annan än den vi gått och trott på. Honom ska vi kontakta”
Nästa dag ringer Herr Jansson upp Herman. Han säger att han hört en del om den forskning Herman bedriver och undrar om han vill berätta mer om det över en öl hos sig. Herman hörsammar kallelsen och efter någon timme ringer han på dörren hos Janssons.
Herr Jansson öppnar dörren och välkomnar Herman in att sitta i soffan, medan Fru Jansson hämtar öl och glas till de båda.
      ”Berätta Herman” säger han ”hur kan du vara så trådsmal när alla vi andra som bor på Blomman knappt kan hitta byxor som passar?  Själv har jag den största storlek Dressman kan uppbringa. Nästa gång får jag låta skräddaren sy upp mina byxor. Jag kan inte längre ens hitta livrem till dessa byxor utan efter jul har jag gått med hängsle”
      ”För det första” säger Herman ”är jag bara 25 år. Min kropp förbränner mat och dryck effektivare än alla ni andra som bor i området. Sen äter jag sunt och motionerar regelbundet”
      ”Vad jag har hört är att du inte motionerar alls och dina kost- och dryckesvanor verkar inte heller vara de bästa” säger Herr Jansson som redan vinkat till sig en andra öl av sin hustru.
      ”Ja, jag har hört att en del i området har legat på spaning hur jag lever, äter och dricker. Men det har nog blivit lite missförstånd med det. Jag är forskare till yrket. Min forskning kretsar kring hur man kan minska fetma. För att inte utsätta någon för fara med ett mänskligt experiment har jag utsatt min egen kropp för studier. Vad händer i kroppen när man äter en pizza? Vad händer i kroppen när man dricker tre starköl? Vad händer i kroppen om man inte motionerar på två veckor och äter lösviktsgodis? Jag har ett laboratorium i lägenheten, så jag kunde direkt kolla effekterna av ett osunt leverne. Effekten av en sådan livsföring ger utslag i otäcka mätvärden. Kroppen fräts långsamt sönder och dör så småningom kan jag berätta för dig.
Herr Jansson är chockad över denna information, sveper hela ölen och häller sen upp en stor whiskey till sig själv.
      ”Menar du att ditt sätt att leva bara varit ett experiment?”
      ”Ja, jag kunde väl aldrig tro att ni skulle smyga i buskarna för att se hur jag levde mitt liv. Men jag har blivit förvånad vilket uppsving Pizzerian har fått sen jag flyttade in. Det är ju köer jämt. Och utegymmet är det nästan ingen som använder. Med tiden har jag förstått att jag indirekt är orsaken till detta.
      ”Ja, vi trodde ju att om vi lever som du då blir vi lika smala”
      ”Jag förstår, men så enkelt är det inte att minska på fetman. Att dricka öl, äta pizza och sluta motionera blir ju etter värre.”
Fru Jansson som ser sin man allt mer sjunka in i rusets bedövande töcken frågar Herman:
      ”Har du något råd åt oss vad vi kan göra?”
      ”Som sagt, jag forskar ju på fetmans gåta och tror jag funnit en lösning som alla kan få ta del av. Men om det ska fungera och ni ska gå ner i vikt till normala proportioner då måste ni göra exakt som jag säger”
Herr Jansson som nu ses dricka direkt ur whiskeyflaskan sluddrar fram:
      ”Goe lille Herman. Finaste gosche i hela världen. Tror du att du vill hjälpa osch? Du är en schån rar pojke och jag är övertygad om att din mor och far är schtolta över dig”
      ”Ja, det är dom kanske. Senast jag träffade dom sålde dom tveksamma hästar på marknaderna runt om i Sverige. Men självklart vill jag hjälpa till om jag kan. Indirekt har jag ju varit er ledstjärna rakt in i sämsta tänkbara leverne.”
Från Herr Jansson hördes nu en högljudd snarkorkad från soffan då han tillfälligt lämnat verkligheten för att fara upp till drömmarnas land. (Gissningsvis till ett whiskeydestilleri i Skottland). Fru Jansson ursäktade sin man och frågade Herman.
      ”Hur går vi vidare, vad gör vi?”
Herman tittade allvarligt på Fru Jansson och sa:
      ”Läget är akut och kanske till och med livsavgörande för många. Den övervikt de flesta samlat på sig måste minska annars kommer Fonus att parkera en permanent husvagn på er gata de kommande åren. Kalla alla till ett stormöte i samlingslokalen i morgon klockan 19. Hälsa din man och tacka för ölen”
      ”Tack Herman, det ska jag göra”

Klockan 19 påföljande dag var samlingslokalen fylld till bredden. Många fick stå då en hel del boende på grund av rumpomfånget var tvungna att nyttja två stolar när de satt.
Herman förklarade myndigt och rakt på sak vad som skulle göras. Att timglaset höll på att rinna ut för många av åhörarna i lokalen. Åtgärder måste sättas in redan i morgon för att inte det akuta ohälsoläget skulle bli ännu värre.
      ”Jag har varit i kontakt med företaget Miracle on 21 days De har sänt mig alla era individuella hälsoplaner och mål då jag antar att ni förmodligen inte själva har dem kvar. Dessa kommer jag att dela ut till er idag. Jag kommer även att ge er varsin tablett ni ska ta till natten innan ni lägger er. Tabletten är resultatet av den forskning jag bedriver om fetma. Tar ni den tabletten varje dag, gör er träning och följer kostråden ni fått kan jag garantera er en bestående viktminskning som kommer att synas om tre månader. Det är viktigt att ni tar tabletten varje kväll innan ni lägger er. Bara att ta tabletten hjälper er inte. Endast genom att följa tränings- och kostplanerna jag nu delar ut, tillsammans med min tablett, ger er på sikt en bättre hälsa och mindre vikt”
Församlingen reser sig upp och applåderar Herman. Reser sig upp gör också Herr Jansson som spänner ögonen i publiken medan han högljutt knäpper i hängslestropparna på byxorna för att markera tystnad i salen.
      ”Föreningen har köpt in 300 pilleraskar som fyllts med Hermans tablett. Pillerasken har dosering för fyra veckor. Efter det lämnar ni in pillerasken till mig som jag då byter ut till en ny tablettladdad omgång. Ni tar en, jag säger EN tablett per dag. Det är mycket farligt att överdosera. Herman bjuder på tabletterna med löfte om att ni verkligen tar en tablett varje kväll till natten. Det här är kanske vår sista chans att få ett vettigt liv. Låt oss gemensamt lova att vi följer våra hälsoplaner och tar Hermans tablett till natten. Visa det genom att sträcka upp era händer i luften”
Alla händer i lokalen sträcktes upp och jublet visste inga gränser. Pilleraskarna delades ut och de boende som nu alla gick hem till sitt hade denna gång föresatt sig att hålla sina löften.

Pillerask för fyra veckor

Tre månader senare syntes resultaten av Hermans stormöte i samlingslokalen. Alla boende hade gått ner i vikt och minskat midjemåtten. Då hälsoplaner och mål var individuellt satta gick det inte att beräkna något snittresultat. Men alla hade uppnått de mål och löften de tidigare gett till Miracle on 21 days förra året.

Hälsans ljus la sig nu som ett varmt täcke över de boende på Brf Blomman.

Efterord
Många som läst denna berättelse har frågat mig var man kan köpa Hermans ”mirakelpiller”. Till allas glädje kan jag göra det. Herman har gett mig tillstånd att berätta det för er under förutsättning att ni inte skvallrar till någon boende på Brf Blomman i Saligstad.
Tabletten heter ”tic tac” och säljs i vanliga livsmedelsbutiker. Herman hade inte tillverkat något eget mirakelpiller utan köpt ”tic tac” och lagt i pillerdosorna. Den s.k. Placeboeffekten på tabletten tillsammans med näringsriktig kost och regelbunden motion var den egentliga lösningen på problemen.

tictac-tabletter

Placeboeffekt är en gynnsam effekt vid behandlingen av en persons åkomma eller sjukdom som uppnås med en egentligen, för personen ovetande, fysiologiskt verkningslös behandling eller medicin.

 




Bröllopsdagen. (Med 18 ”ord-bidrag” från mina läsare)

Bakgrund.

Den 12 oktober bad jag mina Facebookvänner om 10 ord som skulle ingå i en novell som skrivarkursen jag går har som hemläxa. I slutändan blev det 18 ord. Alla orden är med i min novell, men även personerna som skickat dom har olika roller som karaktärer i berättelsen. (En liten överraskning…kanske) Här är personerna som bidragit med ord, hur jag känner dom och vilket ord de gett mig till novellen:

Eva Asplund, min fru. Ordet: Spänstiga
Jonas Syrén
. Arbetskollega på Smart Club i Löddeköpinge 1999. Ordet: Arkelstorp
Camilla Skógarnes med sin man Thomas. Systerdotter. Ordet = Islandshäst

Håkan Johansson, Studiekollega på Vår Gård 87–88. Ordet = Saltsjöbaden.

Ingegerd Johansson. Fru till Olle som är Evas morbror. Ordet: Svärmor

Marie Yllitovla med sin man Jari. Kusin till Eva. Ordet: Karameller.

Anna Catharina Silfverfalk med sin man Oscar. Kusin till mig. Ordet: Trädgård.

Ronny Lingstam. Facebook-vän. Har illustrerat min Julsaga. Ordet: Förfäran

Ann-Charlotte Jonasson. Kusin till Eva. Ordet: Havet

Lennart Sigvard Bengtsson. Vi arbetade samtidigt på Konsumentföreningen Solidar 1976 – 96. Ordet: Chef

Jeanette Kroon. Arbetskamrater på Bauhaus 2001. Ordet: Astrid Lindgren.

Carolina Pettersson med barn. Dotter till Anna Catharina Silfverfalk. Kusinbarn. Ordet: Värme

Monika Rolf. Exfästmö på mitten av 90-talet. Ordet: Lockarps bröd.

Magnus Hansson. Handlarkollega på Biltema 2006 – 2016. Ordet: Omelettkock.

Susanne & Preben Simonsen. Dotter till mina ”viceföräldrar” Sören & Lillan. Tidigare grannar i Malmö. Ordet: Nydala.

Isaak Zughaft. Handlarkollega på Konsum Solidar 1976 – 82. Ordet: Vår Gård.

Björn Sandström. Tidigare svåger. Affärspartner i Sandström & Asplund. Ordet: Mystery

Per-Ove Asplund, kusin. Ordet: Pildammsparken

Del I. Resan till Malmö.
Det låg ett befriande lugn i köket på Hjortvägen 24 e i Falkenberg. Här bor Eva och Sven. Det är söndag den 19 maj år 2019. I luften svävar nybakad bulldoft och från kaffekokaren hörs de sista suckarna som säger att kaffet är klart. Utanför fönstret lyser en klarblå himmel och en fasadflagga vajar likaså blå och stolt från väggen. Idag ska MFF möta Kalmar. Då ska flaggan vara uppe innan match. Vinner MFF får den hänga kvar och skulle de mot all förmodan spela oavgjort eller förlora tas flaggan ner enligt ritualen tills det är dags för nästa match.
”Nu är kaffet klart” ropar Sven till Eva.
”Har du mikrat bullarna?” svarar Eva.
”Ja, två till dig och tre till mig” (som vanligt tänkte han)
Klockan var lite efter klockan två på eftermiddagen och den sedvanliga eftermiddagsfikan dem emellan tog vid. Eva sätter sig vid köksbordet, Sven häller upp kaffe och upptäcker att Eva har en ”Lantmannen-keps” på huvudet. ”Så nu är det dags” säger Sven. ”Ja, nu är det dags, nu ska köksluckorna i stugan målas”, svarar Eva.
”Hinner du det innan matchen?”
”Den matchen får du se själv, idag ska det målas. Jag målar när jag har inspiration och då får allt annat komma vid sidan. Förresten börjar ju inte matchen förrän 17.30”
”Från en sak till en annan hur gör vi med vår bröllopsdag i år?” undrar Sven
”Vi gör väl som tidigare år och åker till Kockska Gården i Simrishamn?” svarar Eva.
”Då blir det nionde året i sträck vi åker dit. Ska vi göra något nytt i år som omväxling?”
”Gärna för mig, har du något bra förslag?”
”Mitt förslag är att jag bestämmer var vi åker i år och sen kan du överraska mig nästa år” ”Ja”, svarar Eva, ”det låter bra men ta mig nu inte till något obskyrt ställe.”
Det jag tänker på i ögonblicket vet jag att du kommer att tycka om”
Plötsligt börjar Eva att skruva upp musiken i köket.
”Hör du vilken fantastisk låt?”, säger Eva och sjunger med i refrängen: ”Vendela du är så fin, godare än all världens Mazarin. Din kind är så varm och len, när vi gnosar rart vid brasans sken”
”Gnosar”, undrar Sven, ”vad är gnosar?”
”Gnosade du aldrig med din mamma” skrattar Eva.
”På min tid så kramade man om varandra. Gnoset var inte uppfunnet. Vem är det som sjunger förresten? Har aldrig hört låten innan”
”Det är det nya stjärnskottet Carolina. Hon vann tävlingen Talang just med denna låten”
”Carolina”, undrar Sven, ”var har jag hört det namnet förut?”
”Ursäkta, men är du inte lite lovligt väck nu. Hon heter Carolina Pettersson och nästan hela Sverige känner till henne efter att hon vunnit Talang på TV. När hon var med i finalen kom hon inridande sjungande på en häst. Efter halva numret kom hennes dotter Vendela, som låten handlar om, in med sin hund och sjöng med i avslutningen. Alla som såg det vid Tv-sofforna satt och grät, det var så hjärtknipande när hennes dotter sjöng med sådan värme till sin mor. Förra veckan var hon med i Skavlan och hon har precis släppt en ny skiva jag tänkt att ladda ner från Itunes”
Eva tar fram datorn och klickar på Itunes. Trea på topplistan ser man albumet: ”Vendela”. Eva laddar ner albumet som förutom titelspåret också innehåller de nya publikfavoriterna: ”Min Pålle”, och ”Lilla Tejmi på vift”
”Jag läste att Carolina ska ut på signeringsturné och lansera sin nya skiva, säger Eva. Hon ska resa landet runt och lansera skivan samtidigt som hon säljer en poster med sig själv, Vendela och hunden som var med på Talang. Postern har deras båda autografer och ett tassavtryck. Guldskivan hon fick för låten om Vendela, har hon redan skänkt till Musikhjälpen. Den kommer att dra in mycket på årets auktion”

Så blev det den 9 juni och resan mot Bröllopsdagens mål den 12 juni tog sin början. Eva kände lite spänning i luften för hon visste inte alls var de skulle åka. Sven hade uppmanat Eva att packa kläder för en vecka. Det var hittills den enda ledtråden han gett. Sven kör fram den nytvättade och fulltankade bilen till dörren och Eva kommer ut med två resväskor, handbagage och en låda småflaskor med Loka. Det är varmt ute och klokt att ha med sig vatten i bilen. Resan kan nu ta sin start.
”Jag kan berätta för dig att vi ska börja i Malmö. Jag har bokat hotell Scandic på Stortorget, rum 116 och klockan 17 är det bokat bord på vår stampub Drumbar. Där väntar gäster som ska överraska dig” säger Sven.

Edvard Persson

Bilen startar från Falkenberg, förbi Halmstad, över Hallandsåsen, passerar Ängelholm för att sedan komma till det första stoppet på rastplatsen vid Erikslund. Eva går ut för att ringa till sin mor och Sven går in på ”Korvmojjen” vid rastplatsen för att inmundiga den obligatoriska kokta korven med bröd och ketchup. Där hälsar sen Sven på sin forne arbetskamrat Isaak Zughaft som är ny ägare till ”Korvmojjen” vid den forna Preemmacken på rastplatsen.
”Såhär smakar en riktigt korv med bröd” utbrister Sven förnöjt efter det kulinariska mellanmålet.
”Roligt att du tycker”, säger Isaak. ”Men det populäraste vi har just nu är Edvard-köttbullar med riktig mos. Det får du ta dig tid att äta en gång”
Sven läser på skylten: ”Vi på Korvmojjen är stolta att som det första gatuköket i Sverige få sälja köttbullar med smak som på Edvard Perssons tid. De går därför under namnet ”Edvard-köttbullar”
”Det låter som ett spännande namn, har du hittat på det själv?”
”Nej”, säger Isaak, ”vi har fått köpa rättigheterna att använda Edvard-namnet från hans familj, Edvards ättlingar. Hans namn i Skåne är fortfarande lika starkt och stort som exempelvis Astrid Lindgren är i övriga Sverige.”
”Vilka är vi?” undrar Sven.
”Du känner väl Jeanette Kroon från Malmö?” säger Isaak. ”Din gamle arbetskamrat från Bauhaus. Numera stjärnkocken på allas läppar som syns i magasin och kvällstidningar sju dagar i veckan verkar det som. Då vet du inte heller att vi båda också öppnat en snabbmatskedja med start i Malmö och i Eslöv som heter just Edvard Persson.”
Sven låter förvånad: ”Aldrig hört talas om”
”Jeanette och jag har startat något som borde startats för länge sedan, en helsvensk snabbmatskedja och då ska du glömma halvfabrikatskiosken Sibylla i detta sammanhanget. Vårt gatukök säljer förutom Edvard-köttbullar också kåldolmar, sill med hemmalagad mos, pytt-i-panna, raggmunk med fläsk, kalops, ugnspannkaka med fläsk och fläsklägg med rotmos. Det måste du besöka när du är i Malmö eller Eslöv. Det har blivit en dundersuccé. Kön ringlar 30 meter lång innan vi öppnar där klockan 11 varje dag. Edvard Persson själv hade ätit där varje dag om han levt är jag övertygad om.”
”Det måste vi prova”, säger Sven. ”Idag har vi bokat bord på annan plats i Malmö, men nästa gång”
”Har du några planer att besöka Vår Gård i sommar?” frågar Isaak. ”På den kursgården hade vi många hyss för oss på 70-talet”
”Bäste Isaak, låt det vara en hemlighet. Men frugan som står där ute och ringer vid bilen vet ännu inte om att vi ska dit” säger Sven.
Isaak drar ett streck över munnen och säger ”Min mun är förseglad. Ha en riktigt trevlig resa”
”Tack Isaak och hälsa Jeanette. Ja vi forna detaljhandlare har alltid något på gång”

De åker från Erikslund, efter 40 minuter skymtar Center Syd och sen passeras Lund. Klockan 15.30 är de båda resenärerna i Malmö. Sven kör fram bilen till Scandics entré vid Stortorget. Eva lastar ur och sedan åker Sven för att parkera bilen på Lugna Gatan. På väg till Lugna Gatan gör han en liten omväg och kör runt Pildammsparken. Minnena kommer när han och hans kusin Per-Ove Asplund brukade jogga runt parken tre varv varje lördag (3 x 3 kilometer). ”Det var cirka 30 kilo sedan. På den tiden var vi verkligen spänstiga”, tänker Sven högt innan han åker vidare mot Lugna gatan. Allt för många lackskador på Stortorgets trånga parkering har gjort det ”lackvänligare” att parkera på gatan vid Lugnet, även om det är längre att gå och ”dyrt som pocker”. Efter att Sven också checkat in på Scandic tar de trapporna ner från sitt rum till hotellfoajén. Nu kan de slappna av efter resan. Det är en timme kvar till bordet som bokats på Drumbar. Sven beställer in en Gin och Tonic till dem bägge och de slår sig ner på fåtöljerna vid receptionen. Väggen är fylld av vinylskivor med kända titlar av Elvis Presley, Nat King Cole, Rolling Stones etc. Det känns lite kontinentalt också att blicka ut över Stortorget. Om två månader kommer det att synas karuseller, musikscener och matstånd på hela torget. Det kommer att vimla av folk i varenda vrå då det är dags för den årliga Malmöfestivalen i augusti.

Drumbar Lilla Torg

Del II. Susanne & Preben Simonsen har köpt en pub på Lilla Torg
Klockan närmar sig 17 och de båda tar sig från hotellet över Lilla Torg till den andra änden av torget där ”Drumbar”, den skotska restaurangen ligger. Efter en kort diskussion om de ändå inte ska sitta ute när det är så fint väder, enas de om att gå in och ta bordet som reserverats inne för dem. Servitören visar dem bordet och de ser ”Asplund, klockan 17” på lappen.
”Vem mer ska komma hit?” frågar Eva.
Susanne och Preben. Dom som bodde ovanför oss på Erikslustvägen 30, när vi bodde i ettan” svarar Sven.
”Oh, vad roligt. Hur har du lockat dem hit?” undrar Eva.
”Faktum är att det är dom som lockat oss hit. Jag ringde Susanne och sa att vi skulle till Malmö i helgen, om vi kunde träffas, då föreslog hon Drumbar”
”Vilket sammanträffande, vårt stamhak”
”Ja, Susanne lovade oss en överraskning inför vår bröllopsdag som jag berättade om i telefon. Förresten här kommer hon nu” säger Sven och pekar mot köket där Susanne kommer ut.
”Hej på Er”, säger Susanne och ”välkomna” med den stora famnen utsträckt för att ge oss en kram.
”Ja, välkommen är du också”, säger Sven. ”Var har du Preben?”
”Blunda och titta bort mot köksingången” säger Susanne.
Vi blundar någon minut och sen säger Susanne att vi kan öppna upp ögonen. Från köksingången kommer Susannes man Preben i full kockmundering med läderförkläde, kockmössa och slaktarkniv emot oss.
”Välkommen till mitt kök!” säger Preben.
”Ditt kök, har du blivit anställd som kock på Drumbar? vilken överraskning”
”Nej, nej Sven. Jag och Susanne äger Drumbar. Vi köpte det i förra veckan och nu är vi ägare till denna fina pub”
”Hur i allsin dar gick det till?” frågar Sven och Eva samstämt.
”Plötsligt händer det”, svarar Susanne, ”vi skrapade fram 5 miljoner i TV4 för en månad sedan. Preben har länge önskat att få äga en fin pub inne i Malmö. När vi hörde att Drumbar var till salu slog vi till”
”Ska ni båda jobba här också då?” frågar Sven
”Vi kommer bara att vara ägare. De som tidigare var anställda på Drumbar kommer att jobba kvar. Ägaren gick i pension efter att vi gjort köpet. Men vi har anställt en ny köksmästare som har tagit över och driver puben som den alltid har gjorts. Själva ska vi fortsätta att åka ut och resa, spela golf och njuta av livet. Men visst är det coolt att äga en egen Pub?” svarar Preben.
”Kommer ni inte att ändra någonting?” undrar Eva.
”Ha, ha” skrattar Susanne. ”Det kommer att bli en liten Dansk have på uteserveringen på gården. Preben har döpt den till ”Prebens have” Den ska efterlikna anrika Dragör Kro’s trädgård som den såg ut när den fanns. Med klängrosor och stora, glada frejdiga danska kypare som kommer att jobba när haven är öppen om helgerna i sommar. Men det är faktiskt det enda som vi kommer att förändra”
”Spännande, Susanne. Från livet på Nydala för mer än 50 år sen där vi lekte som små parvlar till idag. Vad stolta dina föräldrar Sören och Lillan hade varit över dig”, säger Sven
”Ja, pappa hade nog suttit här varje dag om han levt”
”Jag tror hellre han hade velat jobba som frejdig kypare i Prebens have och spela lite spratt med gästerna” skrattar Sven.

Så fortlöpte kvällen med glada skratt och utfrågningar till Preben om hur olika rätter tillagades. Inte utan överraskning kunde han svara på hur de flesta rätterna på menyn skulle tillagas. Inte heller drinklistan gick han bet på. ”White Russian, ”Manhattan”, ”Gin Fizz” bland många andra, klarade Preben galant ingredienserna på.
De vände efter några glada timmar tillbaka till hotellet och sov sen djupt på det vackra rummet: 116.

Vid 9-tiden på morgonen knackar det på dörren till hotellrummet. Sven och Eva var nyss uppstigna, färdiga att efter en stund gå ner till frukost.
”Det är roomservice, vi kommer med frukost”

Sven öppnar och in kommer tre personer från hotellet med frukostvagnar som rullas in.
”Med hälsning från hotelledningen. Grattis på bröllopsdagen. Tack också för att ni bott på vårt hotell mer än 50 gånger” säger receptionisten vi känner igen från incheckningen.
”Vilken överraskning, stort tack” säger Sven och förstår att kommentaren i bokningsfältet att de var på bröllopsresa möjliggjort denna överraskning.

Scandic Stortorget

Vid 11-tiden checkar de båda ut och ber att få prata med hotelldirektören för Scandic Stortorget innan de åker iväg.
Efter en stund kommer en pigg kvinna gåendes emot dem.
”Hej, jag heter Monika Rolf och är hotelldirektör här på Scandic. Trevligt att ni uppskattade vår överraskning till Er. Ni har ju också bott på hotellet mer än 50 gånger så vi tyckte att det kunde vara en rolig premie”
”Ja, tack än en gång vill jag säga. Jag har en fråga också. Vilket gott bröd ni serverar till frukost. Vad är det för bröd?” frågar Sven.
”Vi har två absoluta morgonstjärnor på våra bord till frukost. Den ena stjärnan heter Lockarps Fina, från Lockarps bageri och sen har vi Zoegas kaffe, Mollbergs blandning. Brödet är mycket uppskattat och som en gäst sa till oss i veckan: Lockarps bröd är det enda som borde kallas för bröd” säger Monika med ett leende.
”Det ska vi lägga på minnet. Då tackar vi för oss denna gången. Vi lovar att återkomma till Malmöfestivalen”
”Ni är alltid lika välkomna till vårt hotell”

Del III. Färden mot Hallamölla Gård
De lastar in i bilen som Sven hämtat från Lugna Gatan och fortsätter färden ut från Malmö och sedan från Oxie ut på anrika väg 101. Vägen som liksom i Edvard Perssons film leder ”Söder om Landsvägen”

Vägen är andlöst vacker och går från Oxie till Mossbystrand där den sedan ansluter till väg 9, den utsiktsbenådade kustvägen mot Ystad. Här syns längs en milsvid utsikt böljande rapsfält och här anas forna gång- och kostigar längs hela sträckan.

Husen ligger ofta tätt intill varandra utmed vägen vilket skapar en karaktäristisk bykänsla. De flesta äldre husen längs landsvägen är från 1800-talet. En del hus har nyuppförts eller efterhand renoverats med moderna material och i skiljande stilar vilket ger bebyggelsen ibland en speciell karaktär. Många hus vittnar om tidigare handelsidkande, till exempel hus med stora butiksfönster, men som nu mer utgör privatbostäder.
De stannar bilen vid Svarte och njuter av den makalösa havsutsikten mot Östersjön när mobilen ringer.
”Hej Sven-Inge. Det är Björn” (Sandström). ”Vad gör ni?”
”Vi är på väg till Hallamölla Gård och till Camilla och Thomas”
”Nu har jag en kanonidé på gång Sven-Inge. Det här kan bli något som gör de stora pengarna för oss två om du hoppar på tåget”
”Vad är det för idé du har Björn” frågar Sven
”Jag kommer att skicka dig en länk till en app du ska ladda ner. Appen heter Mystery. När du laddat ner den och aktiverat den ska du få se på grejor. Men vänta till ikväll när ni kommit till rummet. Min dotter Monique har kläckt själva idén och min andra dotter, Jeanette har förhandlat med Apples app-avdelning så det är helgjutet. Nu ska du också vara med när vi säljer in den till världen”
”Du låter verkligen entusiastisk. Okey, jag laddar ner appen och aktiverar den ikväll. Vi hörs. Hej så länge” avslutar Sven lite skeptiskt samtalet med Björn.

Hallamölla Gård

Vid Ystad viker bilen av mot Tomelilla på väg 19. Ytterligare en halvtimme senare är de framme vid nästa stopp; Hallamölla Gård. I hjärtat av Österlen driver Camilla och Thomas Skógarnes sedan fyra år en gård med verksamheter som turridning på Islandshästar, bed & breakfast, konferens och kurser.
De kör in på gården och här är det full aktivitet. Förutom gårdens verksamheter verkar det också pågå en TV-inspelning. En stor buss stripad med TV4-loggan syns på sidorna. Det är kamerafolk och team som syns överallt vid gårdens huvudbyggnad där de parkerat bilen. De stiger ur och möts genast av Thomas som hälsar dem välkomna med en stor och varm kram.
”Hjärtligt välkomna till Hallamölla Gård. Som ni ser är det full fart som vanligt. Idag har vi dessutom en TV-inspelning på gården. Om ni hört talas om programmet ”Sveriges bästa omelettkock” så är de det som spelas in här idag. Ta in era väskor till rummen så tar vi en fika sen ute i det gröna. Camilla har en turridning och dyker upp senare”
De tar ur väskorna från bilen och går till byggnaden där de ska sova, lägger in väskorna på rummet. Sen går de ut till bordet vid hästhagen där Thomas dukat fram fika.
”Vilka fantastiska omgivningar ni har omkring er” säger Sven
”Ja, vi är glada jag och Camilla att vi har fått ynnesten att både få leva och jobba i hjärtat av Österlen. Nu är vi på det fjärde året. Det har varit tufft, men nu börjar vi få resultatet på rätt sida och detta året tror vi kommer att bli vårt allra bästa”
”Grattis, ja det syns på er Facebooksida att ni har många nöjda gäster” säger Eva.  
De pratar vidare och efter ett tag ansluter Camilla till det stundande bröllopsdagsparet med en stor varm hälsningskram. Camilla säger till Sven ” Du vet väl vem som är programledare för Sveriges bästa omelettkock?”
”Nej, ingen aning har aldrig sett programmet. Förstår inte att det kan sändas på bästa TV-tid”
Camilla skrattar och säger ”Det ska du nog inte berätta för din gamle kollega på Biltema, Magnus Hansson, för han leder numera det populära programmet”
Och från ingenstans dyker sen Magnus upp bakom ryggen på Eva och Sven. ”Jag hör att ni pratar mög om mitt populära program” skrattar Magnus dunkandes Sven och Eva hårt i ryggen.
”Men av allt otänkbart som kan hända, vad gör du här?” frågar Sven.
”Som du vet så har jag engagerat mig i Omelettkockarnas vardag. Det är en yrkesgrupp som många har sett ner på och oförtjänt inte fått den uppskattning de borde. Medan frukostvärdinnorna på hotellet har fått applåder och beröm har omelettkockarna i skymundan gjort de mest fantastiska rätter frukostbordet har”
”Hur kom du in i detta programmet?” undrar Sven
”Jo, den karismatiske tidigare programledaren Lennart Sigvard Bengtsson, slutade när han blev erbjuden att vara stående julvärd, blåsa ut stearinljus och visa Disneyfilmer på julafton. Med mitt engagemang för omelettkockarna fick jag erbjudande att ta över. Detta blir mitt första program på Tv.”
Sven blir häpen. ”Gav Lennart dig några råd när du skulle ta över?”
Magnus skrattar ”Ja, han sa till mig, Magnus, en sak ska du veta, det är lättare att vara chef över Volvo än att vara programledare för Sveriges bästa omelettkockar. Det surras i varenda hörna runt de stressiga kockarna och programledningen som vill hålla produktionstiderna på minuten. Håll huvudet kallt”
”Ja, då förstår jag att han tycker det är behagligare att tända tändstickor och blåsa ut ljus än att fortsätta med det jobb du har fått”
”Men ditt jobb på Biltema, har du slutat?”
Magnus ruskar på huvudet. ”Nej, nej, jag fick bara tjänstledigt två veckor som denna inspelningen tar. Biltema tycker det är bra reklam att jag är med. Dessutom kommer de att ha flera egna reklaminslag under programmets gång”
”När visas programmet, jag har aldrig sett det?”
”Redan nu på söndag den 12 juni, klockan 20. Vi kommer till och med att tränga undan Solsidan detta finalpass. Vi har bara två finalister. Det är Ann-Charlotte Jonasson och Ingegerd Johansson. Dom har var för sig vunnit tävlingen vartannat år. Nu ska de mötas för att vi slutligt ska kunna kora Sveriges bästa omelettkock”
Sven höjer upp en tumme. ”Som inför en teaterpremiär får man väl inte säga lycka till. Men, Magnus, jag kan ju önska dig en fin resa på färden”
”Tack, Sven”
Camilla och Thomas återgår till sina många sysslor på gården.
”Känn Er som hemma Eva och Sven” hade Camilla sagt innan de skiljdes åt. ”Passa på att gå och njuta av den fina naturen. Thomas serverar er mat klockan 19. Jag och Thomas kan tyvärr inte vara med sittandes med er. Vi får äta gående och stående när vi har så mycket som händer på gården. Innan ni äter ikväll är det fria aktiviteter. Maten serveras där vi nu satt och fikade. Tv4-teamet har ju tagit beslag på hela matsalen och köket för sig själva några dagar till så där kan vi inte sitta denna gång”

Del IV. En underbar kväll följt av mysterierna på Hallamölla Gård
Sven och Eva går en promenad i den ljuva trakten. Med hästar, ren luft och Verkeån ljuvt brusande vid Hallamölla Gård känns detta som ett paradis på jorden där de promenerar sakta fram. Efter en timmes promenad vänder de åter och packar upp sina resväskor på rummet. Sven öppnar upp länken han fått från Björn; ”Mystery”. Efter han öppnat upp länken förändras ljuset i rummet och gråa skuggor liknande mänskliga figurer syns svepa runt sovrummets väggar.
Sven säger till Eva ”Kolla vad som händer när jag öppnat upp appen från Björn. Det virvlar mörka skuggfigurer överallt” Eva småler ”Det är väl inte konstigt, det är stora träd utanför fönstret och solen kastar skuggor in i rummet” Sven nöjer sig med svaret. Men något i bakhuvudet säger honom att det är mer än så. Dessutom började allt när han öppnade upp appen:”Mystery”
Vid 19-tiden, efter en behaglig eftermiddagssiesta utan några skuggfigurer som störde den härliga vilan, tar Eva en dusch medan Sven ligger kvar på sängen och njuter. ”Vad härligt livet ändå är” tänker han, ”Så skönt det är att ligga kvar i sängen och bara sträcka ut benen och gnosa. Vad det inte ordet gnosa Caroline använde i den fina låten om Vendela? Ja, gnosa betydde tydligen kram. Men för mig kan väl gnosa betyda att sträcka ut och njuta av stunden” funderar Sven.
Eva kommer ut från duschen och de gör sig klara för kvällsmålet. De låser dörren till sovrummet och har kommit en bit på väg när Sven säger: ”Vänta, jag måste ta min mobil, den ligger kvar på rummet”
”Måste du ha den när vi äter. Du har väl ingenting viktigt som kan ringa ikväll?” frågar Eva.
”Du vet inte om min planering, så det är bäst att jag får med mobilen” Sven vänder tillbaka till rummet. När han öppnar dörren står en tydlig skuggfigur vid sängbordet där mobilen ligger. Men den försvinner lika snabbt in i väggen när han tar telefonen. ”Om detta är skuggor från träden, då är det nog dags att göra en undersökning” tänker Sven när han åter stänger dörren. Han möter upp Eva och tillsammans vandrar de ner till det tillfälliga matbordet vid hästhagen. Thomas klädd i kockkläder hälsar dem välkomna med ett glas skummande rosa Champagne. ”Välkomna åter. Ursäkta att vi fått dukat tillfälligt ute i det fria. Vi har ju hyrt ut hela vår ordinarie matplats till Tv4 fram till söndag. Men vädret är ju fint så jag hoppas att ni ändå ska njuta”
Eva klappar förtjust händerna ”Detta är toppen Thomas, det kan inte bli bättre än så här” Thomas berättar om vad som ska serveras. ”Till förrätten serverar jag en räkcanapé. Som huvudrätt grillad oxfilé med färsk sparris, ångkokt Christinehofspotatis och bearnaisesås á la Camilla. Till efterrätt, kaffe med gårdens jordgubbar och vispad grädde från Österlen. Alla råvaror ni äter har vi hämtat in och tillagat här på Hallamölla från max en mils radie från där ni sitter. Jag har också valt ut vita, riktigt goda viner som ska passa till varje mål” 

Grillad Rostbiff med färsk sparris

”Herregud Thomas, jag är stum” säger Sven andäktigt.
”Tackar, jag återkommer och serverar er vidare vartefter ni är klara med rätterna. Smaklig spis”
De båda äter och njuter med god aptit. Det är ju ingen brådska. Landskapet med hästarna som fridfullt går och betar, den rena friska luften, ja allt tillsammans skapar vid parets matbord en rofylld atmosfär det inte går att stressa i. Thomas är en suverän värd som med ett leende serverar rätt efter rätt under den ljumma sommarkvällen. När de druckit kaffet och ätit av jordgubbar och grädde, slår sig Camilla och Thomas ner vid bordet för en liten pratstund.
”Först och främst kära Ni båda, vilken mat och vilka omgivningar. All mat, dryck och omgivning verkar vara födda samtidigt” prisar Sven värdparet.
”Tack, ja vi trivs bra på Hallamölla” säger Camilla.
”Det blir väl stora intäkter för Er när TV4 är här och har inspelningar i flera dagar?” frågar Eva.
”Faktum är att intäkterna vi får från TV4 blir ett nollsummespel med vad de sedan kommer att fakturera oss” säger Thomas.
Sven reagerar förvånat ”Nollsummespel? det blir väl stora inkomster på det?”
Thomas berättar vidare ”Vi har tecknat ett reklamfilmsavtal med TV4 som kostar lika mycket som de intäkter vi får för att de är här. Till sommaren kommer vi att lansera vårt Hallamölla Gård som bröllopsfestexperten på Österlen. Googlar kunden på orden: bröllop och Österlen kommer Hallamölla Gård först upp också. Tanken är att vi ska sätta Hallamölla på kartan som förstahandsalternativ för de som önskar ett romantiskt och speciellt bröllop. Vi kan ju erbjuda det mesta i mat, dryck, övernattning, omgivningar och Bröllop på häst. Inget annat hotell eller restaurang kan erbjuda något liknande. När det gifta paret sedan har bröllopsdag, kontaktar vi dem åter och erbjuder ett attraktivt bröllopsdagspaket till dem”
”Det har ni kokat ihop bra Camilla och Thomas” säger Eva beundrande.
”Tack” säger Thomas ”önskar ni något avslutningsvis att dricka innan köket stänger för kvällen?”
”Varsitt glas rosa Champagne hade varit en fin avslutning på kvällen” säger Sven
Glasen med rosa Champagne kommer in. Värdparet kramar Eva och Sven godnatt för att sedan gå och ta itu med de sista bestyren inför natten.
”Min mor har ringt” säger Eva som ser att mobilen blippar ”jag får ringa upp henne”
”Ja, gör det” säger Sven som fortsatt njuter av livet på Hallamölla med Champagne och jordgubbar.
Det börjar skymma så smått och Sven tittar på sin mobil som sakta tycks börja leva ett eget liv i mobilfönstret. Det syns vågor och streck som kors och tvärs far genom mobilen. ”Det måste vara den rosa champagnen” tänker Sven. ”Snart ser jag väl rosa elefanter också” Han lutar sig bak på stolen och tittar upp mot de alltmer mörka molnen. Så plötsligt far en svart skugga upp från mobilen och tycks dansa bort mot den närliggande hästhagen. Eva kommer tillbaka och frågar ”Vad är det som har hänt?” Sven suckar och svarar ”Skuggfigurerna har kommit tillbaka, men nu är dom utomhus också” Eva säger trött ”Nu får det vara nog. Nu går vi och lägger oss. Du försöker hitta på figurer som inte finns bara för att skrämma mig. Men det kan du försöka. Den lätte fungerar inte på mig”

”Mystery-figurer”

De bäddar upp sängarna, nattar varandra och lägger sig. Sömnen kommer nästan genast inrullande till dem i de sköna sängarna och av den helt tysta natten omkring dem. Efter tre timmar vaknar Sven och ser då tydligt en skuggfigur som står vid hans säng. Han gnuggar ögonen och tittar igen. Det här är en person han mycket väl känner igen; Björn Sandström. Sven ropar högt och väcker då också Eva ”Björn! Är det du? Vad gör du här, ser du mig?” Eva ser samma sak ”Herregud, jag ser också Björn. Men han ser ut som en mörk ande. Vad är detta?”
Men Sven och Eva får inte kontakt med Björn, ”anden i rummet” Sven säger ”Nej, nu ringer jag upp Björn och hör vad detta är” Han slår in Björns mobilnummer och fastän klockan är två på natten svarar Björn direkt: ”God morgon Sven-Inge, det är Björn i andra änden” Sven svarar lite irriterat ”Här hos oss är du inte i andra änden, här går du igen som anden. Vet du varför du är en mörk skuggfigur i vårt rum på Hallamölla?” Björn skrattar ”Nu vet du hur appen Mystery som du laddat in i mobilen fungerar” Sven frågar förundrat ”Är det din app som jag laddat ner som gör alla dessa fenomen? Det måste du förklara. Men inte för tekniskt, berätta så att till och med jag kan förstå Björn. Jag sätter på högtalaren i mobilen så Eva kan höra vad du säger också” Sen ger Björn förklaringen till alla fenomenen.
”Jag ska börja från början. Har ni hört talas om att ABBA ska ut på turné år 2020?” Sven och Eva nickar mot mobilen.” De ska inte ut fysiskt själva utan med hjälp av ny teknik ska de framträda i form av Avatarer på scenerna runt om i världen. Publiken kommer att uppleva att det är ABBA som står framför dem när de var i 30-årsåldern och uppträdde på scen. Den nya Avatartekniken som kommer att bli banbrytande och slå igenom fullt ut nästa år, gör att alla gamla rock- och popstjärnor kan uppträda inför sin publik igen” Eva som fortfarande är skeptisk frågar ”Ja, Avatarer har man hört talas om. Men hur har du kommit i kontakt med den tekniken? Har inte ABBA patent på den?”
Björn förklarar vidare ”Nej, inte på alla olika tekniska mjukvaruvarianter som liknar Avatars. När ABBA kom på idén med Avatarer la de ut anbud till flera olika bolag som sen presentade och visade sina förslag för Björn & Benny. De fastnade då för just Avatars mjukvaruteknik som de har ensamt patent på. Flera bolag kom inte med i denna upphandling och ett av bolagen, Arkelstorps AB har jag nu köpt patenträtten av på den mjukvara de erbjöd ABBA. Den är snarlik Avatar, men inte fullt så avancerad. Jag hade en tuff förhandling med bolagets Vd; Jonas Syrén i veckan. Men nu är patenträtten i vårt eget bolag Sandström & Asplund. Om Avatar är den teknik som ABBA har valt heter vår teknik Cleo. Cleo kan inte göra allt som en Avatar kan göra men ganska mycket ändå. Laddar man ner appen, jag döpt till Mystery, som du gjorde kommer tekniken i Cleo ganska snabbt i kontakt med närmsta Wifi- eller nätverksanslutning. Sen kan jag sända mig själv som bild, om än lite suddig, genom mobilfönstret och ut i rummet. Visst är det häftigt, Eva och Sven?”
Sven skrattar ”Ja, det är häftigt, men du höll på att skrämma ihjäl åtminstone mig i natt, när du stod här bredvid min säng. Hur får jag nu bort din skuggbild från vårt rum Björn?” Björn skrattar också och säger ”Cleo-tekniken är fortfarande ny och jag ska utveckla den vidare med Jonas. Enklast för att Ni ska slippa mig i natt är att ni raderar bort Mystery-appen från mobilen. När den är färdigutvecklad kan du ladda ner den på nytt och se framstegen”
”Tack Björn” säger Eva, ”det ska vi göra. Nu önskar vi dig lycka till med utvecklingen av appen Mystery och härifrån rummet vi snart har befriat från din ande önskar vi en god natt”
”Ja, god natt på er. Ha en fortsatt spännande resa” önskar Björn.

Så kom äntligen lugnet i rummet till dem åter. Fåglarna började sakta att vakna till liv. Koltrastens sång med ljudet av några frustande hästar från hagen gjorde att nattsömnen åter mjukt rullade in vid 3-tiden på morgonen.

Efter en härlig frukost ute vid bordet vid hagen är det så dags att fortsätta färden mot nya äventyr. De packar ner sina bestyr och lägger in i bilen. Tackar och kramar Camilla och Thomas för ett fantastiskt dygn. Långt bort ser de den nya programledaren Magnus Hansson med produktionsteamet. De vinkar bort till honom då de ser att han är inbegripen i en stressig diskussion. Han vinkar tillbaka med kroppspråket ”Vi ses”

Del V. Färden till Marie, Jari och Joel i Röke, dramatiken i Ekorrbär-buskarna. Eva blir änka?
”Vart åker vi nu?” frågar Eva.
”Nu ska vi till din kusin Marie och hennes man Jari. Till deras nya sommarstuga i Röke” svarar Sven. ”Vi har ungefär en timmes vacker bilväg dit”
Med hjälp av GPS:en kommer de så till Röke vid 12-tiden den 11 juni. En dag innan själva bröllopsdagen. De parkerar på gräsplanen framför det röda sommarparadiset som Marie och Jari bebor på semestern och fina helger. När de stiger ur bilen kommer deras son Joel springande till dom och skriker ”Heja, heja, heja, vill ni spela boll?”
Marie skrattar. ”Joel, ta det lugnt med Eva och Sven. Dom vill nog inte spela boll. De ska bara stanna en stund och sen åker dom igen” Joel är envis ”Men bara lite boll Mamma, alla vill spela boll som kommer hit till oss” Eva lyfter upp Joel och säger ”Nästa gång vi kommer hit, då ska vi spela boll, men nu ska vi bara sitta och mysa och prata lite” Joel fortsätter ”Vuxna ska bara prata hela tiden. Så dumt när man kan ha roligt och spela boll” Eva sätter ner Joel som strax springer iväg med bollen och spelar med sig själv.
Marie och Jari visar runt i det delvis nyrenoverade huset och Eva slås av hur stort det är. ”Här skulle ni kunna bo permanent, ni har ju både botten- och ovanvåning. Hur stort är det?” Jari svarar ”Vi har renoverat 80 kvadratmeter. Det finns ungefär 20 kvadratmeter till att göra i ordning. Sen har vi bygglov om vi vill bygga ut ytterligare 40 kvadratmeter. En riktig vedbastu vore inte fel heller att ha på tomten”
Sven frågar ”Ursäkta, men vad är för lukt ni har i huset? Det verkar vara en blandning av choklad, polkagris och kemisk syra”

Loppis i Röke

Marie småler och säger ”Godisdoften du känner är mina hemlagade karameller. Jag håller på att göra olika blandningar och lägga i godisstrutar. Sen skänker vi dom till loppisen som Röke IF anordnar varje år. Det är ett stort event här i Röke. I år är loppisen den 27 juli och överskottet går till föreningens idrottsverksamhet för damer och herrar. Damerna ligger så högt som i division 2 medan herrarna glatt joggar i division 7. Kemidoften är mitt eget labb jag har i uthuset. Jag forskar på egen hand fram gödning och trädplantor som skulle göra det möjligt att få nyplanterade träd att växa dubbelt så fort som idag. Visst vore det väl bra? Kemi och forskning är min hobby även privat”
Efter kaffesittningen ute i det fria går Jari med Joel för att spela boll.
Eva och Marie sitter kvar och snackar släkt och gamla minnen, medan Sven strosar iväg och tittar runt i omgivningarna. Förutom växter och en del grönsaker som Marie och Jari planterat växer här även en hel del vilda buskar med bär i. Några bär känner Sven igen. Jordgubbar som redan är färdiga att äta medan hallonen behöver någon månad till för att mogna. Sen ser Sven en liten inhägnad plats med ett cirka 40 centimeter högt staket. Innanför staketet finns buskar med små röda bär. ”Det måste vara röda skogsbär” tänker Sven för sig själv. Han kliver över staketet och tittar på bären innan han smakar på dom. ”Mmmm, så söta och goda” säger han högt smaskandes på de klarröda bären. Efter bärfesten går Sven tillbaka till kaffebordet där Marie och Eva fortfarande är i diskussion om släktens olika grenar och dess framträdande karaktärer.
Marie tittar på Sven och säger ”Men Sven, var har du varit. Ditt huvud har börjat svälla som en ballong. Öronen har börjat växa upp. Du ser ut som en ballong med kaninöron” Sven tror inte på Marie men ser att Eva sitter helt blek och bara tittar på honom. Han går in i stugan och in i hallen och tittar på sig i spegeln. ”Men milda ballonger. Hur ser jag ut?” ropar han högt. ”Ja, Marie har rätt en ballong med kaninöron. Så ser mitt huvud ut” tänker Sven. Marie går upp bakom Sven och frågar ”Har du klivit över det inhägnade området bakom träden vid tomten? Om du har det och ätit av bären där är du illa ute. Där finns bara giftiga bär. Dom heter Ekorrbär. Namnet låter oskyldigt men bären är mycket giftiga” Sven erkänner direkt ”Ja, det är där jag har varit. Det var jättegoda bär” Marie skakar betänksamt på huvudet ”Men Sven, det finns en anledning till att vi inhägnat bären med ett staket. Inte minst för lille Joels skull. Hade vi visst att vi skulle ha stora barn som dig lekandes där hade vi byggt ett elstaket som var 150 centimeter högt” Eva säger bestämt ”Men vad ska vi göra? Om Sven är förgiftad, vad gör vi? Ska vi ringa efter en ambulans? Vi kan inte bara stå still och glo, något måste göras” Marie blir fokuserad i tonen och har ett förslag ”Innan vi får en ambulans hit till Röke, kommer Sven att svälla upp ännu mer. Då är det för sent. Låt mig slå lite i mina böcker på labbet så ska vi se”
Marie går med bestämda steg till uthuset och man ser henne slå i böcker och ringa samtal på mobilen. Eva håller om Sven och säger ”Vad skulle du nu gå in över staketet för? Ska du lämna mig som änka dagen innan vår bröllopsdag?”
Sven kan inte säga så mycket. Huvudet sväller upp mer och mer och han kan inte prata överhuvudtaget. Från uthuset hörs en myndig stämma ”Sven, kom hit!!” Eva drar med Sven till Marie som står inne i labbet. Hon säger ”Jag har ringt några kolleger som kan lite om detta. Du ska dricka en blandning av

Acetylcystein med aktivt kol som jag rört om här i glaset. Det verkar som ett motgift eller antidot som man säger. Det kan hjälpa mot giftet i bären” Sven tar glaset och dricker. Han känner det som att dricka flytande taggtråd när det rinner ner i strupen. Marie dirigerar ”Nu går vi in i huset. Jag ska ge dig vatten och du ska dricka så mycket du får ner genom strupen. Vattnet spär ut giftet och tillsammans med antidoten jag gett dig kanske vi kan klara dig. Har du någon högste du brukar be till så gör det mellan vattenklunkarna” Säger Marie oförhandlingsbart.
Sven går fram till vattenkranen med glaset och dricker, dricker och dricker. Mellan klunkarna säger han ”Herre, förlåt mina dumheter, ta mig i din nåd. Jag ångrar av hjärtat mina synder”
Efter åtta glas vatten ivrigt påhejad av Eva och Marie ”Drick, drick, drick!!” känner Sven att trycket i huvudet börjar lätta. Han går fram till spegeln och ser att kaninöronen börjar att sloka lite lätt också. Marie tar fram den bestämda tonen igen. ”Sluta inte att dricka Sven, bara drick, drick och drick!!”
Efter ytterligare en halvtimme börjar det synas riktiga resultat. Huvudet har börjat återgå till normal storlek och öronen har gått från kanin till människa igen. ”Jag tror att du är botad nu Sven” säger Marie glatt. ”Om man kan vända en sådan förgiftning du fick kan den gå över på en halvtimme” Sven jublar och säger ”Tack doktor Marie, stort tack för att du räddade mitt liv. Jag förstår varför du är expert på ditt företag ”Camurus” där du jobbar med dina fantastiska kunskaper” Marie går fram till godisstrutarna och ger en till Sven med orden ”Som min förste och hittills ende patient förärar jag dig härmed en karamellstrut för att du varit duktig och lydigt mina råd.”
Det hörs stoj och stim i hallen och in rusar Joel med bollen helt överlycklig ”Mamma, mamma jag vann över pappa i fotboll. Han tog inga straffar. Mamma, mamma jag vann” Marie kramar om Joel och säger ”Så duktig du varit. Du besegrade pappa i fotboll fastän han spelat i landslaget” blinkar Marie till Jari ”Förresten Joel. Vad har vi sagt om inhägnaden bakom träden där buskarna med bär är?” Joel tittar på sin mamma nästan oförstående ”Men där får man inte gå. Det är bara dummisar som går in bakom där. Ingen vill väl äta något man blir sjuk av?” Marie klappar Joel stolt på huvudet ”Du är klok lille Joel. Man ska inte äta bär man blir sjuk av” och tittar med spjuvriga ögon på Sven.

Håkans Eurocopter

Del VI. Med helikopter till Saltsjöbaden
Plötsligt från skyn hörs ett muller som allt mer ökar i styrka. Det låter som hämtat från TV-serien M*A*S*H. Alla tittar upp mot himlen och ser en helikopter närma sig. Lille Joel hoppar upp och ner ”Titta, titta det är en sån flygande kopter som pappa har köpt till mig” Jari tittar på Joel och säger ”Ja, nästan Joel. Den du fick var en radiostyrd helikopter men det här som flyger in är en riktig helikopter”
Helikoptern närmar sig allt mer huset där de står och rätt vad det är så vecklas en banderoll ut från den. Där står: ”Rädda de förlorade handtagen. Ge din vän ett handtag idag”
På helikopterns långsida står ett företagsnamn: ”Aros RMC”
”Ah, nä!” säger Sven: Jag vet precis vem det är som kommer hit” Eva undrar ”Vem är det som kommer? Är det till oss den ska” Sven skakar på huvudet ”Det är min gamle studiekompis på Vår Gård, Håkan Johansson, som verkar ha köpt eller hyrt en helikopter hit till oss”
Helikoptern landar så på ängen en bit bort från stugan. Ur hytten firas en repstege ner på marken. Från den stegar en glad man med stora solglasögon emot vårt sällskap. Sven kan konstatera att det är Håkan själv som ensamt flugit och landat med en helikopter. Håkan kommer fram till den beundrande skaran och bakom ryggen har han en stor blombukett.
”Man får gratulera på bröllopsdagen, ni är välkomna ombord. Jag kommer att flyga er till er slutdestination i Saltjöbaden” Sven är helt paff ”Ja, men vi kom ju överens om att du skulle överraska i Stockholm och köra oss med en limousin sista biten?” Håkan skrattar ”Ja, Sven. Men nu är det så att en liten fågel viskade i mitt öra var ni befann er idag” och blinkar åt Jari ”så då tog jag min helikopter hit istället” Jari bekräftar ”Ja, jag och Håkan känner varandra sen många år. Håkan berättade om limousinfärden när vi spelade padel i förra veckan. Allt uppdagades och Håkan bad mig ringa när ni hade kommit hit till Röke. Så när Sven höll på med att imitera en levande kanin i bärbuskarna ringde jag Håkan och berättade att ni kommit hit”
Hela sällskapet gick bort mot huset och satte sig ner på den idylliska uteplatsen. Solen stod nu högt på himlen. Jari tog fram stora parasoller medan Marie tog hjälp av Joel att duka fram nybakade bullar och hemlagad saft. När alla var på plats runt bordet och låtit sig smaka av saft och bullar frågar Sven:
”Nu Håkan, nu måste du berätta allting. Hur kan det komma sig att du kommit hit idag och själv kört en helikopter?”
”Som ni alla vet så driver jag ett eget företag; Aros RMC. Jag är just nu ensam i företaget. Kortfattat bedriver mitt bolag konsultverksamhet inom affärsutveckling med främsta inriktning på detaljhandeln. Jag sitter säkert 8 000 mil per år i bilen, flyger en gång per vecka och tar tåget lika ofta. Min fru säger att jag ständigt är på resa. När bolaget var i en fas där vi behövde anställa en person till fick jag tips att istället köpa en helikopter”
”Ursäkta” säger Sven ”köpa en helikopter istället för att anställa?”
”Med en helikopter tar jag mig fram 2–3 gånger snabbare än vad bilen, tåget och körningarna till och från flyget tar. Jag kan helt enkelt transportera mig själv dubbelt så snabbt och då behöver jag inte anställa en man till”
”Men” säger Jari ”är det inte dyrt att äga en helikopter?”
”Man skulle kunna tro det. Men då får man jämföra det med att anställa en kunnig person till mitt företag. För att få kvalité till företaget hade jag behövt betala minst 60 000 kronor/månad + pensionsförmåner och traktamente. Lägg till arbetsgivaravgifter på det och prislappen för en extraresurs hamnar runt 1,2 miljoner. Helikoptern jag köpte kostade begagnad 1,5 miljoner. Flygbensinen kostar 6 kronor per liter och den drar 100 liter i timmen. Det blir billigare än att äga en bil. Dessutom sjunker inte en helikopter i värde. Efterfrågan är större än tillgången på begagnat. Min helikopter kommer att vara mer värd om två är än vad jag gett för den”
”Kära vänner, säger Sven till Marie, Jari och Joel ”nu ska vi flyga vidare mot nya mål. Tack Marie för att jag fick uppleva en helikoptertur och tack för goda bullar och hemlagad saft. Joel, jag lovar dig att vi ska spela fotboll nästa gång vi ses”

Efter ett stort kramkalas går Håkan i täten med sina passagerare Sven och Eva till helikoptern. Bilen de lämnat hos Marie och Jari ska Marie köra till Falkenberg nästa dag när hon besöker sitt föräldrahem där. De går uppför repstegen en bit och langar sitt bagage till Håkan som står överst vid dörren. Håkan instruerar hur de ska spänna fast sig och gick sen igenom säkerhetsinstruktionerna ombord. För att de ska kunna kunna prata med varandra under flygningen delar Håkan ut headset med mikrofon för kommunikationen ombord.
Så startar helikoptern. Den svävar snabbt upp mot himlen och Röke syntes efter en kort stund som en liten prick på marken.
”Så häftigt Håkan. Jag tror det här är det roligaste jag gjort i mitt liv” sa Sven.
”Tack, det är alltid trevligt att kunna bjuda sina vänner på en upplevelse”
”Är du på Vår Gård någonting nuförtiden?” undrar Sven
”Faktum är och detta är något jag bara berättar för er, så har jag något spännande på gång med ledningen för Vår Gård. Om allt går i lås kommer Vår Gård att bli Nordens ledande Retailcentrum. Entreprenörer i hela norden kommer att ha en fast mittpunkt för att utbyta affärer, seminarier, mässor etc. Inom kort kommer även en högoktanig handelsskola starta där. Utbildningen sker helt på engelska med elever från hela Norden. Med utbildning helt på engelska lär sig eleverna affärsspråket naturligt. Utbildningen är på 4 år och antagningskraven kommer att vara mycket höga. Själv är jag spindeln i nätet för att synka ihop hela processen. Vår Gård har fördelen med sin detaljandelskultur från början av 1900-talet fram till nu. Hela miljön runt Vår Gård andas och lever både historia och nutid”

Helikoptern for fram snabbt genom luften och snart syntes konturerna av Grand hotell i Saltjöbaden och bredvid Vår Gård, resans mål. Vid Sjöudden, 200 meter från hotellet/kursgården, går Håkan ner med helikoptern, landar och släpper av sina passagerare.
”Kära passagerare. Ha nu en underbar bröllopsdag i morgon. Hoppas vi ses snart igen”
”Stort tack Håkan, för en minnesvärd flygfärd” säger Eva uppspelt innan Håkan åter lyfter upp i skyn.
”Oj, det var häftigt” säger Sven ”nu går vi upp och checkar in.

Vår Gård, Saltjöbaden

Del VII. Incheckning på Vår Gård i Saltsjöbaden
Vår Gård är både en kursgård och ett hotell. Sven hade bokat sviten i på ”Ektofta”, hotellkomplexet som låg bredvid det mäktiga slottsliknande ”Skärtofta”.
De bar upp väskorna på rummet och alla upplevelser gjorde att de satte sig på stolarna och bara pustade ut. Utsikten från rummet mot Baggensfjärden var andlös och utan några ord bara satt de och njöt av den vackra synen. Eva började efter en stund att packa upp väskorna och när hon öppnade garderoben såg hon en ishink med Champagne med ett kort i.
”Sven titta vad vi har fått. En flaska champagne var gömd i garderoben, det finns ett ort med också”
De läste båda på kortet som var vidhäftat på flaskan, där stod ”Grattis på bröllopsdagen önskar Era grannar Kent och Agneta
”Vilken överraskning. Så fina våra grannar är. Det här tar aldrig slut och vi har inte firat bröllopsdag ännu” skrattar Sven.
Sven och Eva öppnar champagnen och skålar med varandra.
”Whauu, har du sett så fina tavlor vi har på rummet Sven”
Sven tittar sig omkring och ser alla tavlorna men också med förfäran att en tavla ramlat ner på golvet. Han lyfter upp tavlan och säger ”Titta Eva, känner du igen den här tavlan?”
”Ja, den tavlan har vi ju hemma. Det är ju konstnären Ronny Lingstam som målat den” Sven rättar henne ”Ja, men Ronny vill inte kalla sig för konstnär. Han vill bli kallad illustratör, men under alla omständigheter gör han vacker konst som går rakt in i hjärtat på en”

Vacker illustration av Ronny Lingstam

Eva säger att nu får det bli lite paus och går och lägger sig i sängen för en kort vila innan maten. Sven går ner till receptionen för att köpa Aftonbladet som han tar med sig upp till rummet. Han bläddrar förstrött bland alla kändisar, elände på jorden tills han ser en artikel han hajar till om. Det är ett reportage om hans kusin Anna Catharina Silfverfalk med sin man Oscar. Han läser vidare om reportaget Aftonbladet gjort hemma hos dem i Harmånger, Hälsingland i Nordanstigs kommun. Rubriken på artikeln lyder: ”Kan drönarna rädda landsbygden?” Journalisten som skrivit artikeln hade fått uppslaget efter att ha läst en notis i nättidningen ”helahälsingland.se” Han ringde därefter upp paret Silfverfalk och bad om att få göra ett ”hemma-hos-reportage” Det var Anna Catharina som tog samtalet. Hon trodde först att reportaget skulle handla om hennes fina och stora trädgård men förstod sedan att det journalisten var intresserad av var försäljningen av frukt, grönsaker och blommor som skedde med hjälp av drönare. Paret hade länge haft en gårdsbutik i deras hem för försäljning av gårdens alla grödor. Trots ett pris om var 70% lägre än vad vanliga butiker höll kom det inte så många kunder. Det långa avståndet till kunderna var den huvudsakliga orsaken till att kunderna svek fyndbutiken. Oscar som alltid varit nyfiken på moderna uppfinningar hade läst om drönare i en facktidning. Han förstod snabbt att de ny moderna drönarna kunde frakta mindre gods långväga för en mindre peng. Drönarna var solcellsdrivna och laddades upp även i luften. Kostnaden för att frakta varor med en drönare kostade egentligen ingenting. Det var bara själva inköpet av en drönare som kostade pengar. När Oscar läst reportaget tog han kontakt med ett företag i Sundsvall som både sålde och hyrde ut drönare. Han förhandlade fram ett bra hyrpris på 15 drönare med 30 dagars kredit och kunde redan samma dag tjäna pengar på gårdens grödor innan första fakturan för drönare kom med posten. Reklam för gårdens produkter gjorde han på E4:an som gick en bit från deras gårdsbutik. Anslag han satte vid vägkanten med budskapet: ”Svenska ekologiska frukt och grönsaker, ALL TID, halva priset” Sen följde telefonnumret. Ett kort budskap som bilisterna hann uppfatta när de körde. Han hade bett Telia att få ett enkelt nummer som var lätt att komma ihåg från bilen på E4:an. Med numret 070- 44 44 44 började strax mobilen att ringa och beställningarna vällde in. Anna Catharina packade frukt och grönsaker i korgar, räknade ut priset och Oscar kollade banken så att de fått betalt av kunden via Swish. Sen fäste de korgen vid drönaren, slog in kundens GPS-koordinator och vipps var drönaren iväg till den förväntansfulla kunden. När sen kunden hakat av korgen på drönaren gav korgens följesedel en instruktion hur drönaren skulle vända tillbaka till utgångspunkten; Silfverfalks gårdsbutik. På sidan av drönaren fanns en grön knapp som det stod ”Hem” på. Genom att kunden tryckte ”Hem” flög drönaren tillbaka för att åter stå redo för nya leveranser av prima ekologiska varor.
Givetvis var detta en succé, läste Sven. Bara efter en månad hade de fått hyra ytterligare 15 drönare för att hinna med efterfrågan.
”Det kunde man inte tro att min kusin och hennes man var så förslagna och idérika. Det ligger väl i våra släktgener” tänkte Sven.

Eva började vakna upp, sträckte på sig och sa ”Nu är jag hungrig” De vandrade ner för backen från Ektofta bort mot Strandtofta som var Vår Gårds pub och restaurang. Där åt de av en härlig buffé som dukats fram till kvällen.
”Nu är klockan snart åtta”, säger Sven, ”Sveriges bästa omelettkock börjar snart. Vi får ge oss iväg”

Allrummet på Skärtofta

Del VIII. Sveriges bästa Omelettkock, finalen.
De satt bänkade framför Tv:n i allrummet på Skärtofta. De var inte ensamma. Flera hotellgäster hade också sökt sig dit för att söka plats och se den slutliga finalen i ”Sveriges bästa omelettkock”. Gårdsledningen hade förekommit bråk under Tv-sändningen med att skriva skyltar i allrummet med ”Prasselpåsar under sändning förbjudna. Inga samtal får ske under programmets gång” Det låg spänning i luften för nu skulle det avgöras. I flera år hade Ann-Charlotte Jonasson och Ingegerd Johansson vunnit tävlingen. De aldrig varit med i samma tävling utan vunnit vartannat år. Nu ville Tv-publiken se vem som var bäst av de båda. Ny programledare i år var Magnus Hansson som efterträtt den omåttligt populäre Lennart Sigvard Bengtsson. Han hade lämnat över stafettpinnen till Magnus för att istället få det ärofulla uppdraget att som julvärd tända stearinljus och spela Disneyfilmer årets julhelg. Det här var en dag då Sverige stod still. Förhandsmätningar visade att 80% av svenska folket skulle se denna final på Tv. Det var endast omsorgs- och räddningspersonal som i teorin inte såg programmet. De som såg programmet skulle minnas dagen som lika stor och viktig som tidigare generationer sett månlandningen, Elvis på Hawaii etc.
Efter ett längre reklaminslag började nu programmet. Magnus kommer in på scenen genom att gå igenom ett gigantiskt ägg som effektfullt delar sig i två skal. Som vanligt hör man vid denna programentré ett ljudpålägg där massor av hönor skrockar. Några i Tv-publiken på Skärtofta skrockar inlevelsefullt med också. Men blir genast tystade av de övriga som nu följer varje bildsekvens på TV:n.
Magnus tar till orda ”Kära publik framför Tv-sofforna och här i studion. Ja, nu ska det avgöras. Tio års kamp med vartannat års vinst för kandidaterna kommer under denna kväll att få en slutlig vinnare. Jag kan lova att kvällen kommer att bli något riktig Äggstra” skrockar och skrattar Magnus ”Jag välkomnar kandidaterna in på scen. Ni vet alla vem de är så de behöver ingen ytterligare presentation” Publiken jublar, skrockar och klappar händerna när Ann-Charlotte och Ingegerd med en gigantisk kockmössa i form av ett ägg kommer in på scenen.
”Välkomna” säger Magnus ”hur känns det? ”Och framförallt allt hur har ni förberett er? Vi kan väl börja med dig Ingegerd”
Ingegerd tar mikrofonen vinkar till publiken och säger ”Det känns bra. Jag och Ann-Charlotte är bästa vänner så vi har njutit av den vackra dagen nere vid bryggan mot Baggensfjärden”
”Hur tänker du, Ann-Charlotte?”, frågar Magnus
”Vi har haft en så fantastisk dag tillsammans. Vi är de bästa väninnor som njutit av vädret och blickat ut mot havet. Nu så står vi här och ska tävla mot varandra. Det känns lite overkligt med det här stora intresset för oss två”
Magnus fortsätter ”Ja, intresset är stort ska ni veta. Vi räknar med sex miljoner tittare i Sverige, men även i övriga länder följer man denna sändning med intresse. TV4 har sålt rättigheterna till denna finaltävling till 60 länder. Just nu tittar cirka 800 miljoner människor runt om på jordklotet på er”
”Milda makter”, säger Ingegerd, ”det här skulle svärmor sett medan hon levde. Hon som inte ens tyckte att jag kunde koka ett ägg till frukost”
Magnus skrockar och tar till orda ”Nej, nu mina damer och kära publik nu ska det avgöras. Må bäste man vinna, även i år blir det en kvinna” Ljudpålägget med skrockande hönor läggs på och en trumvirvel med redepinnar hörs när de båda kombattanterna går in i varsitt kök.
”Men innan vi fortsätter, så blir det reklam. Missa inte fortsättningen på Sveriges, ja kanske världens idag mest spännande tävling” säger Magnus, skrockar och sträcker ut armarna mot publiken.

Tv-sändningen fortsatte så efter den långa reklampausen. Reklamen var internationellt inriktad mot en större publik. För delar av den svenska publiken var många reklaminslag helt nya och aldrig visade i Tv. Bland annat den amerikanska kedjan ”Doggybag” som hade specialiserat sig att göra färdiga matpaket till hundar. När husse i reklamfilmen säger ”Doggybag” tar hunden kopplet i munnen och drar med husse längs trottoaren till närmsta Doggybag-butik. Hunden beställer sitt matpaket med nosen och betalar maten i kassan med Husse. Sen följde den japanska kedjan ”Komorebi” som med stor succé hade riktat in sig på att sälja solcellstak till hönshus. Något nischat kanske. Men kunden som efterfrågade produkten var säkert någon av de 800 miljoner tittarna.
Många reklaminslag avbröt sändningen. TV4 ville krama ut mesta möjliga reklampengar från denna tävling. Men nu skulle slutmomentet i tävlingen gå av stapeln.

”Mina damer och herrar” förklarar Magnus med myndig stämma ”låt mig få presentera kvällens domare. Från höger har vi mannen på allas läppar F. Asan med smeknamnet Fassan. Sen har vi kvinnan med stort K, som inte alls är så dålig som namnet antyder K.Alkon!”
Publiken jublar och skrockar. Sven rycks med och reser sig och skrockar högt. Det ekar på Skärtofta, så Svens skrockande går igen i takt med övriga publikens hyschande och Eva som generat drar ner sin man:
”Vad håller du på med? Du som inte ens säger dig gilla tävlingen?” väser hon argt till Sven. ”Förlåt, men det är ju så spännande”

Så kom momentet när omeletterna var klara, skulle visas upp och avsmakas av den kräsna juryn.
Först fram var Ingegerd. Hon satsade på en internationellt gångbar omelett. Receptet som visas upp för Tv-tittarna innehåller:
– 6 ägg från det Tibetanska munkklostret:” Kē tapā’īnlē ṭōpīmā aṇḍā pā’unubhayō” (som fritt översatt betyder ”Har du fått ägg i mössan?”
– Hummerkött från Smögen
– Tre hekto Iransk kaviar. Mycket populär i Iran. Kallas ”Mehrdads kaviar” där. (Motsvarar vår Kalles kaviar)
Ann-Charlotte visar sedan upp sin omelett och receptet som visas upp är:
– 6 ägg från Värpfabriken i Vetlanda. (Äggen är ganska små, eftersom smålänningar inte gärna vill betala för stora ägg)
– 3 hekto basturökt skinka. (Ann-Charlotte hade själv suttit med i bastun på Morpegrisen i Morup när skinkan röktes, för att tillse att rökningen blev perfekt)
– 3 dl ekologiskt ångkokt grönkål från Fjärås i Halland.

Domarna gick var och en fram till tävlingsbordet och avsmakade omeletterna. De började nästan slåss med varandra eftersom omeletterna var så goda. I smyg tog till och med F.Asan lite iransk kaviar och la i snuslocket han stoppade i fickan.
Det var ett evigt smaskande och slafsande mellan domarna. De sista omelettbitarna blev det nästan slagsmål om. Båda visade tuppkammen mot varandra för att roffa åt sig en bit.  Magnus stod lite handfallen och frågade programledningen vad han skulle göra. ”Låt dom hålla på” fick han höra, ”det här är bra TV-underhållning”
Så var omeletterna slut. K. Alkon till och med slickade av tallrikarna som omeletterna legat på och suckade därefter av saknad efter godbitarna. Medan F. Asan inte kunde hejda ett jätterap som hördes genom Tv-rutan ända till Australiens urinvånare Aboriginerna som även de tittade på sändningen.
Magnus styrde upp det hela ”Hoppas domarna har ätit sig mätta. Nu är maten slut och ni ska betygsätta de tävlandes maträtter. Ni ska sätta betyg från 1 som är sämst till skala 10 som är världsklass. Var vänliga och gå in i varsin bur för att ge era omdömen”
Spänningen gick nästan att ta på vare sig man var på affärsgatan Wall Street i New York eller på Mount Everest i Nepal/Kina.
På 7000 meters höjd såg även där de båda bergsbestigarna Ganesh Parvati med sin man Hari Brahma via satellit-mobil, sändningen från Sverige. Ganesh utbrister ”Yasalē malā’ī agāḍi caḍhna ḍrā’iva garcha” som fritt översatt betyder ”Det här programmet eggar mig att klättra vidare”

Domarna kommer ut ur sina burar med betygslapparna gömda i ett fodral märkt med en stor tupp.
”Nå, nu ska det avgöras”, säger Magnus, ”Vad sätter du F. Asan för betyg på Ann-Charlottes omelett?” Han tar fram sitt betyg ur fodralet och visar upp en tia. Publiken jublar. ”Vad sätter du för betyg på Ingegerds omelett?” Även där tar han fram och visar upp en tia i betyg.
Så är det den kvinnliga domaren K. Alkons tur. Men innan hon visar upp sina betyg bryts sändningen åter av reklam och publik i hela världen suckar av spänning.
Sändningen återupptas. Tv-kameran riktas mot K. Alkon och utan att darra ger hon också både Ann-Charlotte och Ingegerds omeletter en tia i betyg.
Magnus kallar fram de båda tävlande ”Det här var i sanning det mest spännande jag tror många av oss har upplevt i hela sitt liv. Ni fick bägge varsin tia av domarna. Så det innebär faktiskt att ni båda idag står som segrare i denna tävling. Ni kan med stolthet båda två kalla er för Sveriges bästa omelettkock. Kom nu fram och ta emot publikens jubel” Publiken är nu helt vild och klappar, visslar och skrockar om vartannat.
Ingegerd och Ann-Charlotte kommer fram till Magnus och får varsitt diplom de kan hänga på väggen. Sen kommer representanten för Svenska Ägg; Herr Tuppén fram till vinnarna. Herr Tuppén tar till orda ”Vi på Svenska Ägg tackar för att ni satt äggen och omeletten på allas tallrikar i dessa dagar. Som ett bevis på vår uppskattning vill vi ge en exklusiv gåva till er och era familjer” På storbildsskärmen i studion visas upp två speciella hus. ”Det är med glädje vi skänker er varsitt specialdesignat hönshus. Huset är på 30 kvadratmeter med ett ovanrede på ytterligare 20. Husen ligger med vacker utsikt på den östgötska slätten vid staden Fogelstad inte långt från Wadstena. Grattis till vinsten”
De bägge pristagarna tackar för vinsten. Pressfotograferna kommer rusande och Magnus avslutar programmet med de traditionella avslutningsorden ” Nu är programmet slut. Hoppas det har eggat er till att göra egna goda omeletter”

Loungen på Ektofta

Del IX. Återhämtningen
Sven och Eva går hem, helt slut från Skärtofta. De sitter nere i loungen, foajén på Ektofta där de bor och bägge säger ”Nu är jag helt slut” Eva fortsätter ”I morgon, på vår bröllopsdag, stänger vi av alla mobiler. Träffar inget folk. Vi sover länge, beställer upp mat på rummet. Nu har jag fått nog av upplevelser” Sven svarar ”Ja, jag kan bara hålla med”
”Jag har ett förslag när vi åker hem, Sven”
”Vad är det, min kära?”
”Kan vi inte bara åka till Ornäs och låta Ingalill och Kenneth Östlin få rå om oss”
”Du är så klok, vad vore bättre än det, dagen efter vår Bröllopsdag. Jag ringer genast och hör om vi kan komma”

Så var berättelsen om Bröllopsdagen slut för denna gång. Tack åter för alla bidrag och för att ni frivilligt eller ej ville vara med och spela lite dramakomedi i denna novell.

Sommarjobbet på Möllevångstorget i Malmö 1969

Det var mitt livs första sommarjobb. Det var år 1969 och jag hade fyllt 14 år.
Möllevångstorget i Malmö på den tiden bestod av mer än 50 olika varustånd. Allt ifrån frukt- och grönt till blommor, honung, hemmalagat godis & kakor till ägg, kyckling och höns. På lördagarna var sedan flera årtionden ett mångkulturellt myller av folk som besökte torget och köpte varor från de många handlarna.
Möllevångstorgets blickpunkt stod i den bakre västra delen av torget. Det var den mäktiga statyn ”Arbetets ära” av konstnären Axel Ebbe som restes av Malmö Arbetarkommun år 1931. Malmö var känd som arbetarnas stad. Det var ingen tillfällighet att både agitatorn August Palm och senare Per-Albin Hansson, Sveriges landsfader, föddes i Malmö. Eller att Handelsavdelning nr: 1 (den första), bildades just i denna stad.

”Arbetets ära”

Min far, Arne, som varje lördag sedan många år handlade all frukt- och grönt till vårt hushåll på Möllevångstorget i Malmö hade ordnat sommarjobbet till mig.
När Arne var och handlade på torget var det nästan alltid hos handlare Kronwall. Men på torget var Kronwall mer känd under det mindre smickrande smeknamnet ”Kronmull”. Varför kan någon undra? Jo, frukt- och grönsaker som låg på Kronwalls färskvarudiskar var visserligen okey, men i klassificering såldes de från grossisterna som sekunda vara. Alltså en sorts B eller C frukt- och grönsaker.
En lördag när Kronwall träffade min far frågade han: ”Känner Arne någon som kan stå på torget i sommar och sälja frukt- och grönsaker?” ”Självklart gör jag det”, svarade Arne. ”Du kan inte hitta någon bättre skickad på det än min egen son, Sven-Inge. Han är visserligen bara 14 år, men mycket mogen och klok för sin ålder. Det är lätt att se vem han brås på”, spädde min far på. ”Det låter bra Arne, honom vill jag träffa”
Så träffade jag Kronvall eller ”Kronmull” som torgets handlare och kunder hellre kallade honom. Efter en ganska kort intervju erbjöd han mig strax sommarjobb på torget från 15 juni till den siste juli. Jag skulle ta ansvar för ett eget bord och ha en egen kassalåda med pengar som jag fick när jag fick betalt för mina varor. Arbetstiden var från 7 på morgonen till klockan 15 varje dag. Lönen var 25 kronor per dag som utbetalades direkt ifrån Kronwalls hand efter arbetsdagens slut.  
Mitt färskvarubord skulle vara laddat med varor från klockan 8 på morgonen till torget stängde klockan 14. Timmen före klockan 8 var till för påfyllning av varor och timmen efter klockan 14 var till för att avsluta försäljningen och köra resterande varor till lagret. Lagret låg på Simrishamnsgatan 22. Inne på gården fanns ett förråd, nära cykelrummet, som var låst med ett hänglås jag hade nyckel till. Jag hade en kärra jag drog för hand med fruktbordet från torget och överblivna varor till detta förråd. På morgnarna, klockan 7, kom Kronwall med nya varor till torget som han delade upp mellan oss. Han hade då varit hos grossisten, K-A Lundbladh och köpt upp de billigare sekunda partierna som såldes. Vid uppdelningen mellan oss tog han sen de ”bästa” varorna av de sekunda till det bord där han själv sålde ifrån. Dock en bit bort så ingen skulle förväxla hans bättre färskvaror med mina betydligt sämre.

Det var spännande för en ”vuxen” 14-åring att stå på torget och sälja färskvaror. Möllevångstorget var på något sätt centrum i Malmö-navet på lördagarna. Folk gick förbi och man kunde höra rena klara Malmödialekter som högljutt snackade:
”A du! Ser du denne tönne som går där? ”Vicken fubbick alltså”
”Nä! Han i mittelen. Men var e hon henne då?” ” Men du! Hur mycke ble de po matchen igår”

Tage Tosa

Alla Malmöprofiler man pratade om på den tiden passerade förr eller senare förbi på torget till exempel Malmös kändaste transa ”Tage Tosa” eller Tant Vera som han kallades hemma på Augustenborg. Vidare kunde man se ”Kal de snöar”, ”Parka-Lotta” och ”Vackra Vera” som allmänt ansågs vara Malmös grannaste tös. Vi ska inte heller glömma ”Jesus” som inte missade ett tillfälle att berätta att han överlät Gud i sina händer. Om honom gick historien att han en dag cyklat utan att hålla händerna på styret. Han blev då stoppad av en polis.
”Det blir böter för att du inte håller händerna på styret”
”Men kära poliskonstapeln, det är Jesus som styr cykeln”
”Jaså, är ni två! Då blir det dubbla böter”

Det var ständigt ett myller av folk som strosade omkring och granskade utbudet. Ibland kom de fram för att känna och till och med klämma på frukten för att se att det var prima vara. Mina varor var sällan ”prima”, men de var billiga. Så mina kunder bestod mest av de som ville köpa en hel låda tomater, äpplen, päron eller någon annan färskvara.
”Va kosta hela lådda?”, var en vanlig fråga jag fick under ett arbetspass. Visserligen var varorna inte så prima, men för de som gjorde grytor, pajer, sylt eller kompotter var mina varor de mest prisvärda på torget. Så jag sålde sällan enstaka frukter mer hela partier eller ”låddor” till mina kunder.

Som kontrast stod bredvid mig på torget pensionären Erland Andersson. Han hade ett litet fruktbord som rymde 4 lådor äpplen och 2 lådor päron. Det var AAA-klass med frukter av absolut högsta kvalité. Jag kan inte minnas än idag att jag sett vackrare och finare äpplen eller päron. ”Kom ihåg påg”, sa han till mig, När du blir mer vuxen än du är idag så sälj aldrig sånt mög du har bordet till någon kund. Kunderna vill ha varor av högsta kvalité och njuta av de vackra frukterna i fruktskålen hemma”
Ibland kom mina kunder som alltid kände på mina varor jag hade och började klämma på Erlands fina äpplen och päron.
Men då!! Då tog Erland fram käppen och som med en pisksnärt slog han käppen på fingrarna på den klåfingrigare tafsaren. ”Pågadjävel, du rör inte min frukt. Kommer du igen ska du få smaka käppen på riktigt” hördes Erlands stämma över torget.

Jag älskade mitt sommarjobb, med alla profiler jag mötte denna minnesvärda tid. Men jobbet hade baksidor också. Framförallt när det började gå mot slutet av juli och den riktigt tunga värmen böljade fram. Då började mina grödor jäsa i värmen och getingar och flugor vällde fram över bordet och på marken där jag hade mitt lager av ”låddor”. Erland som stod bredvid verkade oberörd och täckte bara över sina ädelstenar med en form av plastfolie. Men jag fick vifta och springa bort emellanåt när getingarna blev lite för närgångna. Men kunder hade jag ändå. ”Vad kostar hela lådda?” hördes även när de flygande svärmarna var som påtagligast. Kanske trodde kunden att jag skulle sälja billigare om jag var besvärad av flugor och getingar. Men priserna hade Kronwall satt både på enstaka frukter och hela ”låddor”, så dom fick jag inte sänka utan hans medgivande.
Så gick sommaren mot sitt slut. Fredag den 26 juli skulle bli min sista arbetsdag innan jag fick min egentid på det resterande sommarlovet. Jag såg faktiskt fram emot friheten och att få slippa de flygande objudna gästerna omkring mig. Någon jag också var glad att slippa var torgvakten Herr Nilsson. Han strosade omkring på torget med en blå-grå vaktkostym och pöste med sina säkert 150 kg i bagaget. Han var inte särskilt lång. Om jag var 165 cm på den tiden tror jag att han var 10 cm kortare. Tror hans ålder var mellan 50-60 år. Precis som Erland hade han en käpp. Men käppen fungerade mer som en ”pek-käpp” där han pekade på om något gick utanför det område som handlaren hade hyrt. För mig var han en riktig paria. Dessutom en mutkolv. Alla visste att torgets ”kungar”, de som hade stora och flera frukt- och grönsaksstånd, gav Herr Nilsson mutor och varor varje dag. Då slapp de pek-käppen och slapp också att slå sönder kartongerna innan de skulle slängas i containern vid stängningsdags. Värst var ”Kung” Jönssons pågar. De stod och hånade mig när jag rev sönder fruktkartongerna vid containern.
”Du jobbar vid fel bord lilleplutt. Hade du jobbat hos oss hade du sluppit att slå sönder kartonger och städa efter dig.”

När så mitt inspirerande sommarjobb började lida mot sitt slut kom Kronwall och frågade om jag ville göra ett avslutande extrajobb som skulle ge mig hela 500 kronor. ”Ja, det vill jag”, svarade jag utan att ens fråga vad det gällde. ”Det gäller städning av mina färskvaruförråd. Jag har dels förrådet som du använder på markplan och sen har jag ett förråd en trappa upp i en lägenhet också på Simrishamnsgatan 22. Det står Kronwall på dörren. Om du städar förrådet och lägenheten får du 500 kronor. Här har du nyckeln”
Jag tackade för extrajobbet och lördag den 27 juli tog jag mig an denna i mitt tycke enkla arbetsuppgift. Utrustad med städborste, städmedel, trasor och allt annat min mor ansåg att jag kunde behöva tog jag mig an uppdraget. Förrådet på markplan var enkelt. Där ställde jag ju själv in mina varor och höll fortlöpande snyggt och rent. Sen kom lägenheten….Jag vandrade en trappa upp med mina städgrejor, tog fram nyckeln och öppnade dörren. Jag fick en smärre Chock, ut ur dörren kommer som en svärm miljontals fruktflugor mot mig. Jag stängde snabbt dörren och funderade på råd. Som i en impuls går jag ner till ICA-butiken runt hörnan och köper ett par nylonstrumpor och 4 burkar Radar, insektsspray. Med nylonstrumporna som jag trätt över huvudet, liknande en rånare som rånar banker och med Radarburkarna i bägge händer tog jag mig in i lägenheten på nytt. Jag sprayade några meter, gick ut ur lägenheten och sen in igen om och om igen. Efter en dags sprayande med inandning av frisk luft på gården mellan varven såg jag påföljande dag söndag att jag besegrat flugorna. Jag var nu ”Flugornas herre”. Sen hade jag bara att sopa upp flugorna men först fick jag slänga bort alla halvtomma kartonger med rutten frukt som låg i lägenheten. Ytterligare tre dagars jobb väntade för detta. Men sen var det klart. Kära mor inspekterade det hela och var också nöjd. Jag tog kontakt med ”Kronmull” som jag sen dess också ville kalla honom, gav han nycklarna och inkasserade mina 500 kronor.

Fruktflugor

Sju år senare började jag min anställning på Konsum och jag hade torghandlaren Erland Anderssons ord i huvudet: ”Sälj aldrig mögig frukt till någon kund” och det lovade jag mig själv efter ”flugincidenten” att jag aldrig mer skulle göra.


Hemläxa på skrivarkursen

På skrivarkursen jag och min fru Eva går får vi utmaningar att berätta om en karaktär vi vill skriva om. Då jag på min blogg emellanåt beskriver ” FJ” i min novell: ”En man, en hund en vinter i Malmö” fann jag det bäst att utveckla den karaktären genom skrivarkursen.
Vi fick en hemläxa att besöka vår ”karaktär” och sen leka terapeut och ställa frågor till vår karaktär.
Här är resultat av min hemläxa, där jag beskriver Fredrik Joakim eller ”FJ” i hans hemmamiljö.

Vår lärare ställer frågor genom ”Skriv och Eller”

Skriv: Hur kan man förstå eller ana vad din huvudperson önskar och vill genom att kliva in i hens bostad? Vilka föremål är viktiga i karaktärens liv? Varför?

Svar: Min karaktär heter FJ eller Fredrik Joakim som hans mor döpte honom till. Han bor själv efter flera års förhållande som gift och de senare åren som sambo nu själv i en lägenhet på 3:e våningen med adress Västra Ryttmästargatan 17 a i Malmö. Det första man ser när man går in i hans 2-rumslägenhet är de vackra tavlorna som hänger i hallen. Några är litografier och några är original. Konstnärerna spänner allt från Gunilla Mann till Bob Dylan. När man sen kliver in i hans vardagsrum ser man åter tavlor av en mängd olika konstnärer. Även här blandas originalmålningar med litografier och posters. Alla syns vackert inramade som förmodligen skett på en riktig ramverkstad.

Längs långväggen, innan balkongen, ser man ett elpiano. På pianot finns handskrivna uppslag i notstället till med noter på något blad och texter på ett annat. Längs kortväggen syns en musikanläggning med inbyggda högtalare. De två bokhyllorna omkring musikanläggningen har CD-skivor överst i hyllfacken och vinylskivor nederst. Allt tyder på att karaktären FJ är kulturellt och musikaliskt intresserad. Det andas en kreativ atmosfär i rummet. Mycket riktigt komponerar FJ musik och sätter texter till själv också som en hobby han har. Det som saknas i rummet ser man efter ett tag, är böcker. Det finns inga böcker i hans vardagsrum inte heller några tidningar på eller under soffbordet. Möbleringen i övrigt är en tre-sits grå textilsoffa, fåtölj i samma färg, soffbordet och en minibar i form av en jordglob. Framför balkongen syns en stor stjärnkikare på en ställning. Den bjuder in att titta i då utsikten vetter ut mot en stor park med mycket fåglar. Inga hus skymmer utsikten heller så en stjärnklar natt finns det planeter och stjärnbilder att studera på himlen. Hemmet i övrigt bjuder inte på något ögat fångar som speciellt utom i köket. Där finns två hundskålar på golvet. I den ena skålen finns torrfoder och i den andra vatten. Har FJ en hund?

Eller: Tänk dig att du är din karaktärs terapeut. Ni sitter mitt emot varandra i varsin fåtölj. Du frågar din karaktär om hen kan ge dig fem ord som beskriver relationen till mamman i barndomen. Hitta sedan på fler frågor att ställa till din karaktär. Skriv ner både frågorna och svaren.

Fråga: FJ, först och främst tack för att jag fick komma hit. Då jag nu har fått förtroendet av dig att skriva en bok om dig har jag några frågor för att kunna lära känna dig bättre. Kan du ge mig fem ord som beskriver relationen till din mor?

Svar: Min mor och jag fick fina 30 år tillsammans innan hon lämnade mig och min far. Jag vill beskriva vår relation som: kärleksfull, förstående, vänskaplig, full av skratt och lärande av varandra.

Fråga: Jag fick låna nyckel av dig och studera ditt hem på egen hand. Jag kan se att du är konst- och musikintresserad med tavlorna du hängt på väggarna och elpianot med de egenskrivna noterna och texterna. Vad är det som händer inom dig när du skriver musik?

Svar: Ja, du ser rätt. Jag tycker om att sitta och klinka och få fram toner. Jag har inte tagit några pianolektioner utan är självlärd. Men på elpianot jag köpt kan jag få fram de toner jag behöver till den musik jag vill skapa. När musikstycket är klart sätter jag sedan text till musiken. Musiken utvecklar min kreativitet och jag kan ge färg åt min själs inre tankar.

Fråga: Målar du egna tavlor också?

Svar: Nej, svarar FJ skrattande. Det har jag försökt, men jag har vare sig talang eller lust att utveckla den ädla konsten att måla tavlor.

Fråga: Något som slår mig när jag ser ditt hem är att du verkar kulturellt intresserad med dina tavlor och musikintresse. Men jag ser ingen bok i något enda rum, får du inget utbyte av att läsa böcker?

Svar: Du ser helt rätt. Även om du hade fortsatt leta hade du inte funnit någon bok i mitt hem. Böcker har en speciell plats i mitt hjärta men inte hemma hos mig. Jag älskar nämligen att emellanåt gå till biblioteket i Malmö och gå till plan 4 som du kanske vet kallas det ”tysta rummet”. Där slår jag mig ner och läser i streck en bok på en dag. Det är nästan en andlig upplevelse. Det kan jag inte återskapa här hemma.

Sista frågan: Har du hund? Ser att du har mat- och vattenskålar för en hund i ditt kök?

Svar: Jag förstår att det kan intressera dig. Men jag kommer inte att svara på några frågor om en eventuell hund. Det kan kanske tyckas lite märkligt när du ska skriva allt om mig. Men hunden, om den finns, tillhör min privata sfär. Någon hund vill jag inte prata om.

Avslutning: Då får jag tacka för att jag fått ställa frågor till dig FJ. Det ska bli spännande att få fortsätta att göra en bok om din vardag och berätta om viktiga minnesbilder i ditt liv.

FJ: Tack själv. Det ska bli spännande att en dag få läsa vad du skrivit. Kanske kan boken komma i tryck och komma till biblioteket i Malmö. Då ska jag avnjuta den i det ”tysta rummet” på plan 4.

En lysande pedagog

Längs vägen i våra liv möter vi då och då personer som blir en form av vägvisare i våra privata liv eller i vårt aktiva arbetsliv. Självklart är det familj, vänner och arbetskamrater som formar oss mest i vår vardag. Men medge att vi även då och då stöter på andra personer som vi egentligen aldrig träffat förut men som på en tidsperiod av en stund ger en riktning åt vår framtida vardag. Det kan vara på en kurs, en granne som du lärt känna, eller någon av en slump på Facebook. Gemensamt i detta är att det skett på ett oväntat sätt.

Jag har mött en hel del vägvisare i mitt liv. Säkert Du också.
De flesta jag mött i det epitet förstod jag inte då, när jag träffade dem, att de skulle få ett inflytande i mitt liv förrän efteråt.
När jag nu blickar tillbaka är jag evigt tacksam att jag fått möta alla dessa människor på min färd genom livet.
Kom de till mig av en slump eller är det livets gång att vi alla då och då möter en ”kompass” som ger en riktning framåt på resan?

En av dessa vägvisare för mig i mitt arbetsliv heter pedagogen Jonas Himmelstrand.

Jag träffade Jonas på den vackra slottsliknande kursgården ”Vår Gård” belägen vid Saltsjöbaden utanför Stockholm. Jag var där tillsammans med 5 andra studiekamrater på en kurs som hette ”HL” (Högre Ledarutbildning) på denna kursgård. Året var 1986.
Gemensamt för Oss sex som gick HL på Vår Gård var att vi arbetade inom Kooperationen (KF). Vi arbetade då på det vi gemensamt kallar ”Coop” idag. Man kan säga att vi var utvalda unga framtida ledare som genom en ”audition”. Ansökan-intervju-urval valdes ut att föra kooperationens framtid vidare. Under perioden från 1986 – 1988 (18 månader) studerade vi på heltid med lön av KF med målsättning att Vi skulle föra kooperationens fana framåt i Sverige.

Förutom att vi gick på många ledarkurser som hölls på Vår Gård på den tiden ombads vi också att efter en tid att vara ”hjälplärare” på dessa kurser. På det sättet praktisera med handledning, vad vi lärt oss i studiebänken. Vi kunde teckna oss för vilken kurs som helst som hölls på Vår Gård. Som parentes kom jag ihåg den första kurs jag tecknade mig för, den hette ”Människosyn i kooperationen”

En kurs med Lennart Koskinen (kändispräst på den tiden), Ma Oftedal (likaså kändispräst) och Per Ragnar (ja, känd från Tv).
Med facit i hand en ”flumkurs” (fast självklart intressant)
Idén med kursen var att 10 butikschefer inom kooperationen och 10 präster skulle få idéer av varandra.
Trots att kooperationen har en stark ideologi sen 90 år tappar de kunder och trots att kyrkan har en stark ideologi sedan mer än 2000 år tappar de kyrkobesökare. På kursen utbyttes branscherfarenheter inom respektive områden. Prästerna gjorde studiebesök i en Konsumbutik och vi butikschefer besökte en kyrka. Sen utbyttes idéer från våra olika perspektiv.
”Varför har ni inte Er kooperativa ideologi skyltad när kunderna kommer till Konsumbutiken? Vem vet idag att det var kooperativa pionjärer som kom till den fattige kundens hjälp och såg till att hålla priserna nere från den girige private handlaren i början av 1900-talet?” Ofta på den tiden var kunden i skuld och hade lånat av Handlaren genom att köpa på kredit. På det sättet blev han fast hos handlaren som kunde fortsätta att ta överpriser på kunden. Genom att öppna butiker, utan egentligt vinstintresse, kunde de kooperativa pionjärerna förse medlemmarna i det område de verkade inom med skäliga priser på livsmedel. Dessutom gällde kontantprincipen. Ingen kooperativ kund kunde köpa på kredit i kooperationen och blev beroende av sin handlare. Med en medlemsavgift runt 100 kronor blev de till och med delägare i sin butik.
Vi kooperatörer visste också att ge goda råd till kyrkans män efter att vi besökt en kyrka och deltagit i en gudstjänst.
”Varför säljer ni inte Biblar och Psalmböcker före och efter gudstjänsten? Nu är de gratis att låna och det tjänar inte kyrkan på. Varför har inte kyrkan musikkvällar på orgel med entréavgift som spelar nutida musik typ Abba eller Bob Dylan? Kyrkan måste vara med i tiden och locka besökare till en vardag som liknar deras egen”
Ja, idéerna flödade för Oss kooperatörer på just denna kurs.

Men åter till Jonas Himmelstrand, mitt inläggs huvudperson.

Jag var 31 år och studerade kooperation på Vår Gård. Tecknade mig som hjälplärare för Jonas Himmelstrand som på Vår Gård bland annat höll ”peppkurser” i personlig utveckling (”Jag är Ok, du är Ok, alla är Ok”) och i pedagogik.
Denna gång skulle Jonas hålla i en kurs utanför vår kursgård som hette ”Service-skola för lastbilschaufförer”            

Jag träffade Jonas och han ville att vi skulle åka ut till lokalen, som låg i Fisksätra några kilometer från Saltjöbaden. Vi satte bilen på parkeringen och sen började Jonas förberedelserna.        

”Nu ska vi sätta oss in i hur chauffören tänker när han kommer med bil till kursen. Han sätter sin bil här på parkeringen och går ut. Vad tror du han tänker på Sven, när han lämnar sin bil?”

”Jag tror han undrar hur han ska hitta till lokalen”, svarade jag. ”Bra, du tänker precis som jag. När han lämnar bilen spanar han var han ska gå för att hitta till lokalen. Därför ska vi sätta skyltar runtom parkeringen med pil som pekar dit lokalen är med texten: Serviceskola för lastbilschaufförer”

”Hur får vi fram skyltar?” frågar jag Jonas.

”Du som är Konsum-kille måste lärt dig att texta skyltar i butikerna du haft. Jag vet också var du kan texta upp dessa skyltar på Vår Gård. Innan vi åker hem ska vi åka till en byggfirma och köpa plankor vi kan fästa dina skyltar på”

”Ok, då löser det sig”        

”Sen går chauffören från parkeringen, vägledd av skyltarna mot lokalen som ligger här uppe i backen” Vi gick så backen upp till lokalen där kursen skulle hållas.       

”Den dag vi har kurs vill jag att du står här vid entrédörren och hälsar dem välkomna. Du ska ta i hand och säga: Välkommen på servicekurs, jag heter Sven, sen pekar du in i lokalen och säger: Det går bra att hänga av sig jackan på en av krokarna därinne. Inne i lokalen står jag. Eftersom de flesta chaufförer inte gått i skolan eller någon annan kurs på många år är de lite nervösa innan kursen börjar. Så här på långsidan inne i entrén ska vi sätta ett bord med skålar med äpplen och päron. Jag kommer att ta emot dem när de hängt av sig jackan och peka på frukten och säga: Välkommen jag heter Jonas, varsågod tag gärna lite frukt innan kursen börjar. Spänningen brukar släppa när man håller något i handen. Då är ett äpple perfekt att gå omkring och mumsa på. När du räknat in att alla har kommit stänger du entrédörren, ger mig ett tecken och sen hälsar jag alla välkomna in i lokalen där vi ska ha vår kurs.
” Jonas öppnade dörren till lokalen. I lokalen såg det nästan ut som en skolsal med bänkar och stolar i rader.          

”Vad vi nu ska göra Sven är att ta bort alla bänkar, sen ska vi sätta stolar i en ring mitt i lokalen” Vi hjälptes åt att ta bort alla bänkar och satte sedan 15 stolar i en ring i mitten av lokalen. ”Anledningen till att vi tar bort bänkarna, Sven, är att chauffören inte ska kunna lägga händerna på bänken och slappna av. Genom att de bara sitter på en stol är de utlämnade till vad jag säger till dom, jag får ett mentalt övertag från början”
Sen gick Jonas bort till en blädderblockstavla som stod i en hörna. Han satte tavlan i mitten framför stolarna och började skriva:

”Välkommen till servicekurs för lastbilschaufförer”

8:00 Kursstart – Presentation.

9:30. Fikapaus med kaffe och ost/skinkfrallor.

11:00 Paus 15 minuter.

12:00 Lunch, bestående av en buffé i matsalen.

13:00 Återsamling efter lunch

14:30 Fikapaus med kaffe och kanelsnäcka.

16:30 Kursen avslutas.     

”Det här är viktigt, Sven. När de kommer in i lokalen och sätter sig på stolarna vill de ha klart för sig vad som händer under dagen och när kursen avslutas. Sätt dig ner på en stol Sven. Vad tror du chauffören tänker på när han satt sig på stolen och tittar på programmet på tavlan?”

”Ja, om det varit jag som var chaufför och inte gått kurs eller i skolan på länge, då hade jag nog grunnat på det som heter: Presentation. Det kan nog vara nervöst för de flesta att presentera sig själv i en församling med okända människor” ”Bra Sven. Det är precis vad de sitter och tänker på. Därför ska jag efter att jag hälsat alla välkomna och gått igenom hålltiderna för dagen berätta hur de ska göra sin presentation av sig själva. Jag ska be dem att resa sig upp och säga sitt förnamn och hur många år de varit i sitt yrke. Genom att de reser sig upp och säger sitt namn och sina yrkesår så släpper spänningen. Då har de börjat prata och det vill vi när de sedan ska diskutera hur en chaufför kan bli ännu bättre på service”
”Vad har jag för uppgift under kursen? frågade jag Jonas.
”Din uppgift är vid dörren när de kommer. Inne i lokalen så ropar du ut när det är fika, paus, lunch etcetera. Själva kursen håller jag. Du sitter bakom chaufförernas stolar och gör anteckningar du behöver när du själv en gång ska hålla kurs. Sen ger du mig feedback efter kursen vad som var bra och vad jag kan förbättra. Slutligen ska du hjälpa mig att göra i ordning lokalen när kursen är över. Jag vill ha helt undanplockat så att vi nästa dag när det kommer nya chaufförer ser ut som det gör nu med stolar och blädderblock. Om du inte lärt dig något annat av mig så vill jag lära dig mitt ordspråk: Varje dag ska vara ny. Det ska inte lukta tisdag på onsdag utan varje dag ska vara helt ny med de utmaningar som väntar just den dagen”

Så kom den första kursdagen av tre. Vi hade ungefär 15 nya deltagare varje dag. Från backen där lokalen var blickade jag ner och såg parkeringen där chaufförerna förväntades komma. Vi var på plats redan 7 på morgonen eftersom Jonas ville förbereda sitt material inne i lokalen och repetera med mig vilka uppgifter jag hade. Dessutom konstaterade Jonas:
”Det här är yrkesfolk som är vana att gå upp tidigt. Börjar kursen klockan 8 kommer det deltagare redan från 7.30 på morgonen. Så vi måste vara beredda”

Den första deltagaren kom mycket riktigt vid ½ 8-tiden. Jag såg när han ställde sin bil, steg ur bilen och fann skyltarna vart han skulle fortsätta. Han går sedan upp för backen där jag vinkar välkomnande till honom. Jag hälsar leende på honom och tar i hand när han kommer med orden:
”Välkommen till servicekurs. Jag heter Sven. Det går bra att hänga av sig jackan på krokarna inne i lokalen” började jag mitt uppdrag denna dag.
Ser att han går in hänger av sig jackan och ser sen Jonas ta honom i hand och säga:
” Välkommen jag heter Jonas, varsågod tag gärna lite frukt innan kursen börjar”
Så började kursdeltagarna anlända en efter en och redan 10 minuter innan kursstart hade jag räknat in 15 deltagare som jag såg med ett äpple eller ett päron i handen mingla runt i lokalen. Några kände varandra och stod och pratade, andra gick runt och tittade på bilder som var upphängda på väggarna eller gjorde ett toalettbesök innan allt började.

Jag ger Jonas ett tyst tecken att nu var alla på plats.

Prick klockan 8 öppnar Jonas upp lokalen där vi ska vara och jag hör:
”Hjärtligt välkomna allihop till servicekurs. Det går bra att gå in och sätta er på en valfri stol i rummet”
Sorlet upphörde, äpple- och päronskrottar slängdes i soptunnorna och en efter en stegade de med förväntan in i lokalen vi förberett för denna kurs. När alla chaufförer satt sig och sorlet tystnat kommer Jonas fram till mitten av stolsringen och säger:
”Välkommen till servicekurs för lastbilschaufförer. Jag heter Jonas Himmelstrand och ska leda er genom denna kursdag. Bakom er sitter Sven. Han är min assistent och kommer att sitta bakom er för att ge mig återkoppling hur jag skött mig och vara behjälplig med hålltiderna jag satt upp på tavlan. Så här kommer dagen att se ut för oss” Sen tar Jonas en pekpinne och går igenom alla hålltiderna för dagen.

”Det första vi ska göra är en presentation av oss själva. Jag vill att ni står upp, berättar ert förnamn och hur många år ni varit i yrket. Jag kan börja. Jag heter Jonas och har varit 10 år i mitt yrke. Sen kan vi börja från vänster och gå till höger” Jonas pekar på den första deltagaren som myndigt reser sig upp och säger: ”Jag heter Lennart och har arbetat 24 år som lastbilschaufför” och sen följer ”Jag heter Ingvar och har arbetat 30 år som lastbilschaufför”
Ja, allt går som på räls. Alla har rest sig upp ganska otvunget och berättat kort om sig själva. Sen kommer den första arbetsuppgiften. De ska tre och tre, totalt 5 grupper, vända stolarna mot varandra och berätta vad tjusningen är att jobba som lastbilschaufför. Jonas delar för tydlighetens skull in dem i grupper och ger den som sitter först till vänster ett block och en penna för redovisningen.
Så flyter kursdagen fram med allt livligare diskussioner om vad bra service är och hur de som yrkesgrupp kan förbättra sig. Avslutningsvis redovisar Jonas en enkät från butikerna de kör varor till hur de betygsatt chaufförernas servicevilja. Jonas ber chaufförerna i grupper om tre och tre gissa vilket betyg från 1 – 5 de satt på dem. De flesta grupper gissar att betyget är mellan 2 och 3. Men Jonas kan redovisa att genomsnittsbetyget var 4,5 där 5 var bästa möjliga. Jag såg hur det stärkte självförtroendet ytterligare hos deltagarna. Jonas läste sen upp kommentarer han fått från butikerna typ:    

”De ställer alltid upp när varorna ska levereras. Fastän de har ett pressat schema brukar de hjälpa mig att köra in rullvagnarna med varor ända in i butiken” en annan röst: ”Det är alltid roligt när de kommer. Många känns som mina vänner då jag träffar dem flera gånger i veckan. Alltid lika glada och hjälpsamma”

Så avslutades kursen. Ja, prick 16:30 som det stod på tavlan. Jonas bad chaufförerna och mig att ställa oss upp i en ring, framför varandra med en hand på varje deltagares axel.
”Nu ger ni den ni har framför er en klapp på axeln och sen avslutar vi kursen med att klappa åt oss själva. Bra jobbat allesammans”  

De redan nu peppade chaufförerna avslutade kursen ännu mer peppade än förut och jag såg hur självförtroendet och arbetsglädjen lyste i deras ögon när jag och Jonas stod vid utgången och tog i hand och farväl.

Sammanfattningsvis vad lärde jag mig av detta:
1. Noggrannheten att planera varje steg i ett skede. Det tog jag med mig till de butiker jag sen hade. Här kommer kunden på parkeringen, den ska vara välstädad och ren från skräp och fimpar. Det ska finnas aktuella skyltar på fasaden. Nu går kunden in genom entrén och då ska den vara städad och det ska finnas en fin aktuell visning i entré-området. Ja, så tänkte jag runt hela butiken fram till och efter kassorna.
2. ”Varje dag ska vara ny”. Det tog jag med mig ända hem till mig själv. Fortfarande det sista jag gör på kvällen är att plocka undan allt som inte ska finnas till morgonen därpå. Tidningar, disk, kläder etc. På morgonen det första jag gör är att bädda sängen. Det ska inte vara tisdag på en onsdag. Varje dag ska vara ny och innehålla sina utmaningar.

En yngling på Rhodos 1975

Detta hände år 1975 i början av augusti. Jag var 20 år och hade följt med mina ”viceföräldrar” Sören & Lillan till Rhodos. (När mina föräldrar dog året innan blev mina grannar i samma trappa, Sören och Lillan, som en ny värdfamilj för mig). De var 20 år äldre än jag och vi hade funnit varandra genom mina föräldrar som då var deras goda vänner. De var båda uppväxta på söder i Stockholm och hade en riktigt utpräglad ”söderdialekt”.

Hos Sören & Lillan var det ibland fest om helgerna. Var det inte fest hos dom så åkte jag med dom till Köpenhamn, Dragør och då och då även till Tyskland med färjan från Trelleborg. För en 20-årig yngling var det ett roligt sätt att komma in i vuxenvärlden. Trots att det var 20 år som skiljde oss i ålder upplevde jag dom alltid som jämnåriga med sina hyss och upptåg. De var oerhört utåtriktade och kunde finna nya bekantskaper när vi var på en krog på mindre än en minut. Tack vare detta kom jag också över den blyghet jag dragits med sen barn- och tonåren. Om vi var ute på en krog i Köpenhamn till exempel så kunde de bjuda rakt av in de som satt ensamma på borden bredvid.
” Kære fremmed, kom og sad ved vores bord og hold os selskab. Medbring din øl, så skal vi have det sjovt sammen.” Kunde Sören säga fast på knackig halvdanska. Efter några minuter på krogen var vårt bord fullbokat med främmande danskar och svenskar som också tagit båten över till Kongens by. Det tog inte lång stund förrän det skålades, skrålades och glada sånger sjöngs kors och tvärs över bordet. Så fick jag mina nya ”uppfostran” efter 20-årsåldern. Ja, det var en riktigt rolig tid.

Någon bjöds in att sitta vid vårt bord

Det var året innan jag började jobba på Konsum (Högaholm). Jag läste efter gymnasiet; ”Ekonomisk specialkurs” på Borgarskolan i Malmö. Sen ett år tillbaka bodde jag i en liten etta på Högaholm i Malmö. Hade flickvän och fast sällskap. Men flickvännen var inte så förtjust i Sören & Lillan. ”Dit får du åka själv, jag orkar inte med deras festande”, sa den då kära flickvännen. Vilket alltså inte hindrade mig från att träffa dom på egen hand. Det var ju festerna och livet omkring deras framfart på krogar och restauranger som var det roliga för en då seriöst studerande yngling.

En dag sa Sören när jag besökte dom en helg.
”Vi ska åka till Rhodos tillsammans”. Jag visste att de var förtjusta i Rhodos. De hade varit där över 30 gånger, åkte dit två gånger per år och stannade varje gång i två veckor. När de åkte dit såg jag framför mig hur okända greker, danskar, svenskar och tyskar omringade bordet där de satt och skålade och skrattade. Detta ville jag verkligen vara med om också. Jag funderade på förslaget och efter en betänketid på två sekunder sa jag:
 ”Självklart ska vi åka till Rhodos tillsammans!” Jag hade sommarjobbat sen jag var 13 år och hade för min ålder hyggligt mycket pengar på banken. Mina studier och uppehälle finansierades av studiebidrag och lån. Men sommarjobbspengarna rörde jag aldrig, de sparade jag på banken. Så att betala resa och uppehälle dit var inga problem. Flickvännen nobbade reseinviten direkt.”Två veckor med Sören & Lillan på Rhodos? Aldrig i livet” så även denna gång fick jag åka själv med mina bästa, tjugo år äldre, kompisar.
(Hon gjorde sen, klokt nog av henne, slut med mig när jag kom hem från denna resa)

Rhodiakon Hotel

Vi flög från Sturup ner till Rhodos och kom ner en onsdag vid 17-tiden. Efter busstransfer till hotellet (”Rhodiakon”) och incheckning tog vi hissen upp till hotellrummet som vi delade på alla tre. ”Det är ju inte på hotellrummet vi ska vara på om dagarna, så vi delar rum och sparar pengar”, resonerade Sören klokt. Bagaget lades in på rummet och en minut senare var vi i hotellbaren och drack öl. Resan hade således börjat med stark framfart. Sören & Lillan skojade friskt med hotellets ägare och personal och det märktes att de hade umgåtts många, många gånger förut. Sen blev jag presenterad och vipps var jag också medlem i denna glada hotellfamilj.
Förutom alla roliga besök på krogar, restauranger, bagerier, nattklubbar etc som vi besökte på Rhodos dessa två veckor har jag två bestående minnen av denna fantastiska resa.

Busstransfer till hotellet

Sören leker hotellägare
Vi kom till hotellet på onsdagen. Det stora turistskiftet på hotellet var på söndagarna. Då åkte närmare 70 % av hotellgästerna hem och det kom lika många nya hotellgäster och fyllde rummen som lämnats. Sören fick en idé att skoja med de nya hotellgästerna som skulle komma med buss på söndagen. Han pratade med hotellägaren som genast var med på noterna. Sören skulle spela hotellägare och receptionist när de nya turisterna skulle checka in på sina rum. Efter att ha studerat incheckningslistan gjorde Sören en ny incheckningslista vid sidan om och sen kunde ”skådespelet” börja. Bussen med nya hotellgäster kom under eftermiddagen och Sören stod i hotellobbyn och tog emot.
”Hör upp allihop! sa Sören med en myndig Stockholmsröst. Samla er allihop i lobbyn innan ni checkar in, jag har något att berätta för er alla”

Sen berättade Sören med gråt i halsen att incheckningslistan hade blivit rena snurren. Att han var en ny hotellägare som med sin fru sparat pengar för att kunna driva detta hotellet med sin familj. Sören bredde på och efter en stund kom de nya hotellgästerna fram till honom och tröstade och klappade honom på ryggen med frågan om de kunde hjälpa till.
”Ja, ni kan hjälpa mig om ni är snälla, säger Sören snyftande då. Incheckningslistan är helt felaktig. Men jag kommer att få en ny och riktig senare ikväll. Om ni vill göra som jag säger så bjuder jag er alla på en drink i hotellbaren när ni checkat in på rummen.”
”Självklart ställer vi upp och hjälper dig, hör man då unisont från hotellgästerna, vad är det vi ska göra?”
”Om ni bara vill följa den incheckningslista jag har, även om den är helt fel, så kan vi ändra sen när jag fått den riktiga. Är det Ok?”
”Ja, inga problem” hördes från de nyanlända gästerna.
Sören går då bakom receptionsdisken och ropar ut:
”Kan Herr Nilsson och Fru Karlsson checka in på rum 113?”
”Ja, det kan vi” hördes från Herr Nilsson och Fru Karlsson. Sen gick de båda paren som inte kände varandra med nyckel till rum 113 för att lägga bagaget där. Sören fortsatte med sitt spratt:
”Kan Herr Hansson och Fru Westermark checka in på rum 218?”
”Inga problem” hördes från de båda och så fortsatte det till alla nya resenärer till hotell Rhodiakon denna dag checkade in med en annan partner än den de kommit från Sverige med.
Sören var i sitt verkliga esse och bjöd sen alla som checkat in ner till hotellbaren på en drink. När alla var samlade, berättade han sanningen och tro mig än idag skrattar säkerligen de flesta par åt det lur han gjorde denna dag. Men ingen blev arg. Det var bara skratt och ryggdunkar på Sören hela kvällen och dessutom blev på en gång alla som checkat in denna dag, kompisar med varandra. Det var ett ganska oskyldigt ”prank” helt i linje med Sörens kreativitet och finurlighet. Jag och Lillan fick hålla om varandra från början av skojeriet för att inte falla in i skrattkoma och avslöja Sörens spratt.

Cafeer vid Mandrakihamnen

Sven tror att han är ”oemotståndlig”
En dag gick vi tre ner till ”Mandrakihamnen”. I Mandrakihamnen på Rhodos kan man se allt från miljonärsbåtar och yachter till segelbåtar och små enkla fiskebåtar. Här samlas alla slags människor längs med kajen eller på något av alla de mysiga caféer som finns. Från Mandrakihamnen fanns också på tiden för 226 år f.kr utsikt över ”Kolossen på Rhodos”. Ett av världens sju underverk.

”Kolossen på Rhodos föreställer den nakna guden Titan Helios som man ansåg var Rhodos beskyddare. På den högra sidan av Helios fanns en fackla med eld, något man inspirerats av när man byggde exempelvis Frihetsgudinnan långt senare. Dessvärre stod kolossen på Rhodos intakt under så kort tid som 54 år. År 226 f. Kr ägde nämligen en större jordbävning rum som förstörde mycket av statyn”. (Wikipedia)

Kolossen på Rhodos. Ett av världens 7 underverk.

I Mandrakihamnen hamnade vi så på vår glädjefulla vandring på ett av de många ljuvliga caféer som fanns i den mytomspunna hamnen. På den tiden hade jag mustasch. Min flickvän envisades med att jag skulle anlägga denna mustasch. ”En riktig man har mustasch” förklarade den då kära och jag slutade därefter att raka mig på överläppen för att få till en riktig ”knävelborre”. Resultatet var väl si-så-där, men den kära applåderade försöket och var stolt över det hon såg nedanför näsan.
”Nu är du en riktig man, med mustasch” sa hon förföriskt till mig när hon såg skäggstråna växa ut om än lite grenigt ovanför läppen. Min fåfänga växte och efter ett tag såg även jag det vackra i dessa morrhår. Lite som grand som Errol Flynn kände jag mig när jag tittade i spegeln.

Jag, Sören & Lillan på Rhodos
Errol Flynn (med en äkta mustasch)

Vi tre satte oss ner på ett av de många caféer som fanns i Mandrakihamnen. Sören beställde in öl till oss alla och konversationen flöt på med som vanligt många gagg och roliga anekdoter från Sören & Lillans sida. Efter tre öl började jag känna mig ”snygg”. Jag var på Rhodos, 20 år ung och hade en vacker mustasch som bara kända filmstjärnor kunde matcha. Livet lekte.
”Sven-Inge, nu ska du ta för dig av livet. Det är dags att du raggar upp en vacker tjej”, hörde jag Lillan säga till mig.
”Men, sa jag, jag har ju min flickvän hemma, jag vill inte göra henne besviken”
”I din ålder ska man pröva sig fram”, hördes Lillans visa ord.
Men jag var inte speciellt intresserad att ingå ett förhållande med någon annan även om solen, vattnet och min ljuvliga mustasch säkert hade lockat vilken tjej som helst till mitt bord. Så tittar jag ut över Mandrakihamnen och ser två vackra unga tjejer som verkar spana in mig på ett bord en bit bort. De tittar båda på mig med förtjusning och viskar till varandra något jag inte hör. Men jag uppfattar det som: ”Vilken snygg kille, dessutom har han mustasch”. Jag är fåfäng och förstår att de pratar om mig. För att de riktigt ska se det vackra underverket stryker jag tätt förbi deras bord utan att ge dem en blick för att hämta min fjärde öl i baren. ”Se men inte röra”, tänker jag högt när jag på hemvägen åter stryker förbi deras bord. När jag sätter mig ner ser jag upphetsningen i deras blickar. De pekar på mig och pratar högljutt: ”Jo, det är han!” hör jag de en av de vackra flickorna säga. Jag vrider på min caféstol så att de även ska se mig i profil med mina vackra preussare i sidan. Har inte en tanke på att gå fram till dom och presentera mig. ”Vill dom något, så kommer dom till mig”, tänker jag självklart med upphöjd fåfänga av högsta graden. Ock se…båda de vackra flickorna reser sig upp från sitt bord och börjar gå mot mig där jag sitter. Jag sitter stilla i en andlös pose och tänker: ”Titta ni på detta bländverk, det är det ni får. Ta gärna kort också, men min vackra nuna och skapelse är ämnad för vackrare kvinnor än ni båda”
Så kommer de till vårt bord och jag tittar fåfängt bort som den ytterst vackra person jag idag är i hamnen på Rhodos. Sen säger en av tjejerna:
”Ursäkta att vi stör, vi har suttit och tittat på dig nu en stund och vi undrar…Är du Janne Olsson? Ja, han bankrånaren från Norrmalmstorg?” Min värld rasar i bitar. Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorg, hur kan de överhuvudtaget tänka sig att en gubbe, 15 år äldre än mig, är lik honom. Jag svarar med avsvalnad stolthet och hängande mustach:
”Nej, jag är inte Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorg”
”Synd, säger en av tjejerna, vi hade spetsat in oss på att få en autograf från honom”.

Lik Janne Olsson?
Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorg

Behöver jag säga att Sören & Lillan skrattade resten av vår semester åt detta? ”Tjena, här har vi Janne Olsson” ”Om du fattas pengar, kan min kompis råna en bank åt dig” Samt oändliga variationer på detta rånartema. I mild frustration rakade jag av mustaschen när vi så småningom återvände till hotellet. Min filmstjärnelook hade fått sig en välbehövlig knäck och jag landade åter på jorden som en vanlig 20-årig yngling från Malmö. Vare sig vackrare eller fulare än de flesta.

Efterord om Sören & Lillan.
Sören & Lillan älskade innerligt varandra. Det bästa de visste var att umgås med varandra. När jag lärde känna dom önskade jag att jag en gång i livet skulle få samma fina närhet till min kära älskade som de hade till varandra. Även om de festade varje gång jag träffade dom hade de båda ett arbete som de skötte med stolthet. Sören var säljare på Beckers och Lillan tjänsteman på Länsstyrelsen. Det var städat och ordning och reda i deras hem och huvud. Deras hjärtan var alltid öppet för alla och de hade inga fördomar eller diskriminerade någon människa på jorden. När jag besökte dom och var i deras kök hade Sören tagit hem än den ena och än den andre han mött på gården på Nydala han tyckte behövde lite peppning. Det kunde vara en 90-årig gubbe eller en nyinflyttad Jugoslav. Ingen var för mer eller mindre än någon annan medmänniska på jorden. Mer generösa människor har jag aldrig träffat vare sig förr och nu. Vilket också lärde mig som yngling att vara öppen och tillmötesgående mot alla människor jag mötte. Om det var det Sören & Lillan uppfostrade mig i, så var det just det. De gick tyvärr också bort med den djupaste saknad från mig. Jag fick ungefär 30 fina år med Lillan och 40 år med Sören. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Hur fina, omtänksamma och omhuldande de var med mig efter att mina föräldrar gått bort. Ja, vad hade egentligen hänt om jag inte hade haft dom som så innerligt och omhuldat brytt sig om mig? Det kan ingen veta, men jag vet att mitt liv som ungdom in i vuxenvärlden och därefter hade varit rejält mycket tråkigare än vad det nu blev.