Biltema i Malmö

Detta är den 1 september 2011. Det är första dagen för mig som varuhuschef på Biltema i Malmö. Dessförinnan hade jag haft samma arbete under 9 år i Halmstad.
Varuhuset är i ett riktigt dåligt skick, ja rent av misskött. Tomma hyllor, torg och gavelexponeringar blandas med en osammanhängande struktur på varje avdelning. Varuhuset har byggts om fyra gånger på sex år och redan ett halvår efter varje ombyggnad ser det lika bedrövligt ut som innan ombyggnaden.
Två chefsbyten har gjorts sedan starten år 2005.
     ”Vi tror på dig Sven, säger Biltemas styrelseordförande till mig. ”Du har erfarenheten att göra detta till Sveriges bästa Biltema-varuhus”
Stärkt av förtroendet från ledningen börjar jag min analys av vad som behöver göras.

Jag presenterar mig för all personal på ett kvällsmöte. Beskriver kort min bakgrund och det uppdrag jag har fått. Berättar att jag måste få en inblick i alla avdelningar med en kort praktik på varje varuavsnitt för att få en bild av varuhusets status. Därefter lovar jag att återkomma på ett nytt stormöte om några veckor och berätta vad som behöver göras. Under två veckor jobbar jag några timmar i kassan, räknar kassorna, arbetar i kundservice/reklamationer/reservdelsdisken och i caféet. Har praktiskt avdelningsarbete med sälj och upplock på bil/mc/bilvård, bygg, verktyg, fritid, båt, hem, kontor/teknik. Är en halvdag på lagret och tar emot varor och kör in veckans leveranser med truck. Några timmar på varje avdelning för att lära känna varje medarbetare (det jobbade på den tiden ca 50 personer) och kvalitén på varje varuavsnitt.
Efter två veckor är min analys klar. Praktiskt taget alla avdelningar behöver fräschas upp och mer eller mindre totalrenoveras. Många rutiner behöver repeteras att de fortfarande gäller. Någon egentlig ombyggnad behövs inte utan mer återställas till ursprungskick. Varje avdelning behöver en genomgång, produkt för produkt i hyllfack för hyllfack. Dels för att tillse att rätt vara ligger på rätt plats med en aktuell hyllkantsetikett, att förpackningen är hel/obruten och att hyllutrymmet är tillräckligt för att klara fyra veckors försäljning. Det finns statistik på alla 20 000 produkter vi säljer. Med den statistiken kan vi logistiskt beräkna fyra veckors tillräcklighet. Egentligen tre veckor mer tillräcklighet än vad som behövs eftersom vi beställer varor varje vecka. De tre extra veckorna ska täcka felbeställningar, slut på lagret och större försäljning än beräknat.
När det gäller personalen finns det stor kunnighet men låg motivation och arbetsglädje. Nu kommer dessutom ännu en chef och har sina idéer hur allt ska bli bättre.
Det hörs suckar i många vrår.
Under dessa två veckor är jag glad att jag också hade min fru Eva med från Halmstad. Eva fångade upp synpunkter från personalen och kunde ge utbildning i logistik, administration och färdigställandet av fungerande schema till de som sedan fick ansvar för dessa arbetsuppgifter.
Jag kallar till ett nytt stormöte med all personal som jag utlovat och beskriver min handlingsplan för Biltema i Malmö.

  1. Övergripande: Varuhuset är kraftigt underbemannat. Det finns inte tillräcklig tid avsatt för att ta hand om kunder, plocka upp varor i hyllorna och göra varuvård för söndriga förpackningar. Vi måste anställa mer personal i kassa, sälj och varuplock.
  2. Arbetstidsschemana måste göras om. Vi har mycket personal när vi har lite kunder och lite personal när vi har mycket kunder. På helgerna behöver vi anställa minst 4 personer till för att kunna klara kassavlösningar och rastavlösningar på avdelningarna. Vi behöver plocka varor redan från 6 på morgnarna onsdag till fredag för att tillse att alla beställda varor kommer upp i hyllan innan helgen. Uppmaning att varje medarbetare också kommer med önskemål om sitt eget grundschema. Om det finns önskemål om ändringar på detta. Prioritet från ledningen att försöka göra så bra arbetstidsschema som möjligt för varje anställd.
  3. Förändring att istället för att alla arbetar varannan helg istället arbetar var tredje helg. (Det finns ett problem att få in sjukvikarier på helgerna eftersom de vi frågar har jobbat föregående helg.) Ingen anställd ska heller behöva jobba mer än två kvällar i veckan till klockan 20. Ibland har någon fyra kvällar i veckan med nuvarande schema.
  4. Alla avdelningar måste ”återställas” till nyöppningsskick. Inte genom en större ombyggnad utan att vi hylla för hylla på alla avdelningar ger alla produkter den hyllplats som krävs för fyra veckors försäljning. Att alla varor i hyllan får en genomgång så trasiga varor slängs. Hyllkantslister med rätta avdelningsfärger och korrekta prisetiketter sätts upp i varje hyllsektion. Se till så att det inte finns tomma hyllfack på grund av att varan finns som buffert på lagret eller ligger på ett säljtorg eller på en gavel.
  5. Jag kommer att ha utvecklingssamtal med all personal inom 10-veckorsperioden. Fånga upp visioner och tankar om nuet och framtiden hos varje medarbetare. 
  6. Hela lagret behöver en genomgång. Dels för att se om det finns varor som går ut i hyllan. Dels för att lagerlägga alla varor som inte gått ut i hyllan avdelningsvis på sitt avdelningsstallage. Idag är varorna på lagret kors och tvärs istället för ordnat på sitt eget avdelningsstallage. Slutligen rutin att när upplockning av veckans leverans på exempelvis Fritidsavdelningen görs, sker också en genomgång av denna avdelnings buffert på lagret. För varje avdelning det plockas upp varor på utses en varuplocksledare som organiserar arbetet och kan svara på frågor.
  7. Uppfräschning av oss själva. Alla medarbetare kvitterar ut nya hela arbetskläder i form av t-shirtar, pikétröjor, västar, tröjor och byxor.
  8. Uppfräschning och städning av alla gemensamma utrymmen som lunchrum, omklädningsrum och toaletter. Installation av en ny kaffemaskin med gratis kaffe och en vattenbehållare där det är möjligt att tappa friskt källvatten att dricka eller ta med sig till kassan.
  9. Bild i personalentrén på varje medarbetare och en kort arbetsbeskrivning vilka arbetsuppgifter var och en har.
  10. Informationsfacken uppdateras med varje anställds namn för att möjliggöra den veckoinformation vi nu ska säkerställa kommer varje vecka.
  11. Muntlig veckoinformation på lagret varje fredag klockan 9 av mig för att berätta hur veckan har gått. Jag kan då svara på alla frågor som cirkulerar. Ledningsgruppsmöte varje tisdag med protokoll som anslås offentligt för all personal. (Transparens)
  12.  Informationstavla i personalentrén som berättar om gårdagens försäljning och om denna siffra är bättre eller sämre i procent mot förra året och budget.
  13. Ny informationstavla vid lunchrummet med arbetstidsscheman för hela veckan. Samt en ”laguppställning” där varje medarbetare, när så känns oklart, varje dag tilldelas en specifik arbetsuppgift. Till exempel kassa, varuplock, säljare på bygg, reklamation/kundservice etc. På schemat står också angivet rasttider. Så inte alla i kassan eller på säljavdelningarna går på rast samtidigt och lämnar kassaköer eller avdelningar utan synliga säljare.
  14. Slutligen berättar jag att under de två veckor jag praktiserat i varuhuset personligen känner stor glädje över den stora kunnighet som finns bland all personal. Att de flesta jobbat kvar sedan öppningen år 2005 och har stor kunnighet i produkterna vi säljer. Att jag känner en stor stolthet av få vara en del i denna arbetsgemenskap.

Ja, det fanns mycket som behövde göras för att få Biltema i Malmö i toppskick igen.
Tillsammans med ledningsgruppen gjorde vi upp en plan att ”återställa” varuhuset i nyöppningsskick på 10 veckor. Vi bildar en projektgrupp med min ställföreträdare Janne och de som är avdelningsansvariga. De tillsammans med medarbetarna på varje avdelning ska aktivt medverka i renoveringsprocessen. Vi börjar med start från ingångsgrindarna med avdelningarna hem och fritid. Sedan arbetar vi oss igenom det stora kundvarvets alla avdelningars hyllor & vrår. Avslutar efter 10 veckor på bilavdelningen. Då är alla varuhusets hyllor genomgångna.

Exempel på bra hylla/hyllvård
Exempel på en dålig hylla/hyllvård

Jag nästan gråter av lycka när allt är klart.
Vilket fint varuhus vi har fått på 10 veckor!
Varuhuset är inte i egentlig mening ombyggd men är i fullgott nyöppningsskick. Inga tomma hyllfack. Inga trasiga förpackningar. Ingen vara som saknar prisetikett. Stora välfyllda säljtorg och gavlar med korrekt angivna prisskyltar. Ett lager med ordning, reda och avdelningsstruktur. All personal i nya fina arbetskläder med en synlig namnbricka. I butiksentrén finns också en temaexponering (skyltning) med säsongsaktuella varor.
Det blir ett minne jag kommer bära med mig i mitt 40-åriga arbetsliv. Förmodligen det stoltaste.
Men det finns en faktor kvar i varuhuset som delvis inte hänger med i denna nya utveckling; medarbetarna. Som alltid, har jag lärt mig på de 16 tidigare butiker jag verkat på, är de flesta som arbetar med på tåget vid en förändring. Och för andra tar det bara lite längre tid. Vid förändringen i Malmö utskiljer jag följande karaktärer i medarbetarkåren:

  • Den lojale och alltid glade. Hänger med på vilken förändring som helst. Älskar att jobba men fäster inte sitt sinne på om varuhuset förändras eller ej, bara de egna villkoren inte blir sämre. Här finns majoriteten av all personal.
  • Jobbet är ett nödvändigt ont. Gör sitt arbete fullgott utan att jubla. Jobbar bara för att få en lön att försörja sig på. Klagar sällan men kan gnälla över egentligen helt oviktiga småsaker öppet. Är oftast kvar på samma arbetsuppgifter från anställning till pension.
  • Den kritiske. Ställer relevanta kritiska frågor. Ifrågasätter ibland hela förändringen med dramatiska ord och åthävor. När alla frågor besvarats och det synligt blivit bättre är den som ställer sig först i ledet och vill bevara förändringen. Propagerar för de tveksamma att det blivit bättre i slutändan. Blir varuhusets klippa ju längre tiden går.
  • Mullvaden. Hyllar förändringen synligt och öppet men minerar lömskt i bakgrunden. Jobbar alltid för jaget, aldrig för laget. Ger sig till känna genom att aktivt inte utföra sina arbetsuppgifter eller låtsas om att inte förstå dem. Är rädd för att de egna villkoren ska försämras och försöker därför omkullkasta en ny ledning och dess projekt. Egentligen den farligaste av dem alla. Måste tyvärr oftast köpas ut/sparkas om samtal inte leder till en bättre förändring.
  • Den som kliver fram. Förstår förändringen och dess mål omedelbart. Föreslår ytterligare förbättringar som utvecklar varuhuset ännu mer. Är eldsjälen för sin egen avdelning.
  • Framtidslöftet. Är i början inaktiv i en förändring och gärna öppet kritisk. Men sätter sig in i möjligheterna för sig själv och börjar ställa upp egna mål för framtiden. Är fortsatt kritisk genom hela sin arbetsperiod men då i syfte att komma med förslag hur rutiner och arbetsuppgifter kan bli ännu bättre. Är den som söker jobb utanför varuhuset snabbast. Och får oftast också en mer ansvarsfull tjänst när han/hon söker den.

Det finns säkert fler ”stereotyper”. Självklart går det inte att dra alla över en kam heller. Men detta är mina subjektiva omdömen om de medarbetare jag jobbade med på Biltema i Malmö.
Skulle jag berätta alla historier och berätta om alla som jobbade på Biltema i Malmö de sex år jag var där hade jag behövt skriva en hel bok. Alla var på sitt sätt fantastiska och bidrog till den framgång vi fick försäljningsmässigt.
Men några fler vill jag ha med. Och då glömmer jag inte Dragan, Roger, Ljupco, Sonja, Yvonne, Johan, Ronny, Sanny, Bosse, Jonas, Anetta, Elvedina, Selma, Henry, Arton, Robert med flera, med flera som jag också velat ge några rader var.
Först och främst är vi en sammansvetsad ledningsgrupp. Det är huvudnycklarna till framgång.
I denna ingick:
Janne. Min ställföreträdare. Han bär på en otrolig detaljhandelserfarenhet och har kunskap om de allra flesta av de 20000 produkter som finns i sortimentet. Kan arbeta på alla avdelningar inklusive kassa och administration. Säker blick för säljande exponeringar och torg. Styrkan som människa är hans orubbliga ärlighet och äkta empati för varje medarbetare i varuhuset. När något känns tungt för någon medarbetare, ja då är det Janne som fångar upp och löser den tråden. Börjar 5,30 varje morgon och jobbar tills han är klar (aldrig några bestämda sluttider). Outtröttligt driv att förbättra och hålla fast varuhuset vid en hög kvalité och skötsel.
Dimitar. Började som avdelningschef på byggavdelningen. När vi ska till att anställa en ny logistikansvarig blir han det självklara valet. Har en tydlig ledarprofil. Han har också en nästan synsk förmåga att lokalisera varor från lagret som går ut i tomma hyllfack och genom kloka beställningar eliminera tomma hyllfack. Kan bemanna rätt mängd timmar baserat på kommande veckas leverans för upplock, så alla varor kommer upp i hyllan innan helgen. Har även en blick för interna oegentligheter. Finns det fiffel bland de anställda i varuhuset nosar Dimitar fram det först av alla. (Tack och lov hade vi inte många sådana tråkigheter)
Admir. (Framtidslöftet).Administrativ chef med ansvar för kassan, återköp/reklamationer, arbetstidsscheman och Biltema Café. Vår relation var de två första åren jag jobbade i Malmö frostig på grund av ömsesidig misstro till varandra. Ändå saknar vi inte respekt för varandra som arbetspersoner. Vår arbetskemi är helt enkelt på olika frekvenser. När misstron med tiden övergår i ett förtroende får vi en fin och ärlig relation även på det privata planet. Ur de otaliga duster vi har om caféet, beställningar och datum på korvar, kassaräkning, scheman, tydligare information och hur långt man kan acceptera rutiner som inte följs, får vi med tiden en gemensam samsyn som utvecklar både oss som människor men även varuhusets drift till det bättre.
Admirs svaghet är att han, enligt mig, inte har ”detaljhandelsblicken”. Det vill säga förmågan att gå en runda i varuhuset och se vad som behöver rättas till. Att genom egen handpåläggning och delegering till medarbetarna få till ett fräscht och säljande varuhus efter 9 timmars öppethållande med rivande i hyllorna efter kundernas framfart.
Det brukar i och för sig inte administratörer ha blick för. Men Admir har ambitionen att ta mitt jobb.
     ”Om något år har jag ditt jobb” hör jag mer en gång under en arbetsvecka från Admirs mun.
Vi har en utsedd varuhusjour på kväll och på helger. Den personen har som ansvar att se till att varuhuset är i ett snyggt och säljande skick även de sista timmarna innan stängning. Att förutom sig själv, delegera och coacha de som jobbar på kvällar och helger att hålla ordning.
De gånger Admir går sin varuhusjour är det en bedrövlig syn att skåda dagen efter. Uppslitna förpackningar, returvagnar som inte körs ut, säljgavlar som inte är påfyllda, oreda och oordning i varje vrå.

Uppslitna förpackningar i hyllan

      ”Du kan aldrig få mitt jobb om du inte har blick för hur ett säljande varuhus med ordning och reda ser ut. Sorry. Du gör dock ett bra jobb inom administrationen. Det är nog där du ska stanna kvar” säger jag.
Admir blir ledsen och tycker att jag är petig och överpedant med hur ett varuhus ska se ut. När så Admir redan veckan efter vårt samtal har jouransvar för varuhuset en lördag och en söndag. Då brakar det loss. När jag kommer på måndagen och ser att varuhuset nästan är till spillror efter den gångna helgen blir jag uppriktigt förbannad.
     ”Hur i helvete ska du kunna driva ett varuhus när du inte ens ser att det ligger varor på golvet, finns uppslitna förpackningar i hyllan, papperskorgar på parkeringen som svämmar över, kundkorgar som inte plockats upp från gångarna, skylthållare som saknar skyltar och kundtoaletter som saknar papper. Kan man inte ens se det ska man inte ens tänka tanken på att ha mitt jobb”
Admir spänner ögonen i mig och säger:
     ”Sven Asplund, detta är sista gången du kritiserar mig för att lämna ett dåligt varuhus efter mig. Nästa gång jag har jour kommer jag att ha det bästa varuhus du sett. Ännu bättre än när du jobbar en helg”
     ”Admir, jag hoppas verkligen det. För den gångna helgen du lämnat efter dig var bedrövlig. Jag blir ledsen när jag ser sån dynga. Men ingen blir gladare än jag om du kan överraska mig”
Det tog fyra veckor, sen har Admir varuhusjouren på helgen igen. Jag tar en sista runda på fredagen innan jag lämnar över varuhuset till Admir. Jag har dåliga föraningar eftersom varuhuset är i toppskick. Allt är städat, frontat och tip-top precis överallt.
     ”Jag kommer inte att göra dig besviken Herr Chef. Du kan lita på mig” säger Admir när jag berättar att jag nu lämnar varuhuset för att fira helg.
Så kommer måndagen och jag åker till varuhuset med dåliga föraningar.
      ”Hur ska Admir plötsligt få fram den detaljhandelsblick han inte haft innan, ska vi nu få en holmgång med varandra igen?” tänker jag i mitt stilla sinne. Admir själv sitter i kassaräkningsrummet och räknar pengar denna morgon. Jag brukar börja min arbetsvecka med att hälsa på honom där. Men denna gång vill jag börja med att göra en okulär besiktning av varuhuset han har haft ansvar för den gångna helgen. Sen kan vi ta en uppriktig diskussion om hur han skött sitt arbete.
Jag börjar på parkeringen. Inget synligt skräp syns, papperskorgarna är tömda. Kundvagnarna står i jämnt antal i varje hus. Det ligger inte skräp synligt vare sig i kundvagnar eller vid kundvagnshus. Går in genom entrén. Entrévisningen är fin och i ordning. Det är påfyllt kataloger vid utgången. Kommer in i varuhuset går in bakom återköpsdisken och ser att alla returvagnar körts ut och är tomma. Det är städat och i ordning på reklamationsdisken. Fortsätter min syn och går in i varuhuset via entrégrindarna. Ser att kundkorgarna är på plats och står staplade i jämn ordning. Följer sen kundvarvet runt hela varuhuset och kollar i varje hyllgång på varje avdelning att det inte ligger skräp eller kundkorgar på golvet. Att inga förpackningar är uppslitna i hyllan. Ser att democyklarna står i ordning. Alla säljtorg är påfyllda och alla säljgavlar är påfyllda med varor. Hyllor som gått att fronta har blivit frontade. Bilkemitorget med oljor och bilvårdsprodukter har städats och blivit påfyllda. Var jag än går ser jag i varje hörna ett varuhus som är städat, andas ordning och sälj.

Frontade hyllor

     ”Admir har rätt”, tänker jag, ”inte ens jag, Janne eller någon annan har kunnat göra det här bättre”

Jag går in till Admir som sitter i kassaräkningsbunkern.
     ”Bäste Admir. Grattis! Vilket fint varuhus du lämnat efter dig. Jag är djupt imponerad. Jo, du har rätt, inte ens jag eller någon annan kunde gjort bättre än det du presterat den gångna helgen”
     ”Tack Herr Chef. Ja, nu var jag så trött på ditt gnäll. Alla som jobbat i helgen har slitit och kämpat för att visa dig hur fint ett varuhus kan se ut efter en stor köphelg”
     ”Ja, Admir. Men det är du som höll i dirigentpinnen. Härmed dubbar jag dig till licensierad detaljhandlare. Nu har du kunskapen att ha även mitt jobb”

2016 slutar jag på Biltema. Janne tar över som varuhuschef efter mig.  Admir söker och får jobbet som varuhuschef på Biltema i Landskrona som öppnar i juni 2017.
Admir med sitt team drev sen varuhuset i Landskrona lyckosamt i ytterligare två år. Sen sade Admir självmant upp sig för att gå vidare i karriären och lyckan i blommornas värld på Blomsterlandet.

Eftertext:
Nu är det mer än tre år sedan jag lämnade Biltema i Malmö. Då och då åker jag för att hälsa på mina forna adepter. För en pensionär som mig är det också glädjande att uppleva hur välkommen jag blir bemött när jag kommer på besök. Och att varuhuset i Malmö är ännu bättre än när jag lämnade det. Team Janne & Co är fantastiska. Vilket kanon-varuhus Biltema i Malmö blivit!!

Den 24 januari 2019 åkte jag sedan och besökte Admirs Biltema-varuhus i Landskrona.
Besöket gjorde mig inte besviken. Jag lämnade en blomma och skrev ett message till Admir så här:     ”Kan bara säga att hela varuhuset var by the book. Helt fulländat i varenda vrå. Det var toppfrontat i varenda hylla/spjut och samtliga gavlar var massladdade. Överallt var det rent och fint. Skyltarna var kompletta och samtliga vända mot kunden. Ja, jag är imponerad Admir. Detta har du genom ditt team gjort riktigt, riktigt bra. Bara att lyfta på hatten och visa en handlares respekt för detta artisteri. Hälsningar Eders X-boss”

Blomman till Admir

Svaret från Admir lät inte vänta på sig:
    ”Tack Sven. Jag uppskattar din text och blomman du gav mig. Det betyder mer för mig än du själv någonsin kan förstå”

Sådana fina ord värmer och skänker sann glädje till en malmopags hjärta.


En husmors reflektioner år 1947

För tre år sedan fick jag läsa en underbar berättelse som min farmor Anna Asplund hade skrivit 1947. Hon älskade att skriva brev och kunde uttrycka sig både cyniskt men roligt när hon med ordens precision betraktade sin omvärld.
(På bilden sitter hon i rutig klänning längst ner på bild, tvåa från höger.)
     Handlingen är när farmor Anna återger en husmorssemester den 23 augusti 1947. Anna är 63 år och är troligtvis för första gången utanför sitt och sin man Axels hem sen de gifte sig år 1907. Husmorssemester var något staten ville bjuda husmödrar på (År 1947 och 1948) som aldrig hade en chans att komma från hemmet utan i princip jobbade dygnet runt, förutom sömn, alla dagar i veckan. Med sin Axel fick Anna 11 barn så det var lätt att förstå att det fanns mycket att göra som husmor i hemmanet på den tiden.
Trots att beskrivningen av husmorssemestern är kort får i alla fall jag upp en hel film i huvudet om karaktären på personerna och vad de gjorde där.
Så här skriver min farmor:
”En husmors reflektioner
En vacker sommardag i början av augusti 1947 kommo de glada husmödrarna för att semestra 10 dagar på det illaluktande Lunnevad.
     Först kom den elaka Fru Edit Gustavsson och den grådaskiga Fru Märta Johansson som åkt den smärta vägen från Åsbysand. Under dagens lopp anlände gruppvis de övriga damerna. Där var den goda Ellen Karlsson och den fula Elin Karlsson från Tjällmo. Från alla trakter i Östergötland hade många rest i anskrämliga järnvägsvagnar och trippande bussar. Vid Sjögestads smala station mötte skojiga Andersson för att skjutsa förtjusande Karin Larsson, torra Anna Egbert, gröna Elin Svensson, dumma Marta Johansson, plirande Alma Ärlin, knarriga Olivia Nilsson, knorriga Viktoria Månsson, vresiga Blenda Hoff, nonchalanta Elsa Andersson, älskliga Gertrud Andersson och kärleksfulla Svea Johansson, malliga Alice Adolfsson, tokroliga Judit Abrahamsson, förtvivlade Ingrid Olsson, spontana Hildur Månsson, grönskiftande Elin Karlsson, småleende fru Stjernborg, rädda fru Landqvist, tassande Hanna Bengtsson, djärva Elsa Gustavsson, krokiga Alma Ärlin, flitiga Ida Andersson, lata Edit Asklöv och ömsinta Tekla Nilsson.
     Snabbt hade alla de skinande damerna installerat sig i de ledsna rummen på Östangård. Somliga försovo sig första dagen så de hotades med att bli utan det röda eftermiddagskaffet. Snart var dock alla i Lunnevads tråkiga vanor.
     I torsdags var en utflykt till Vadstena och Omberg. De viftande fruarna togo plats i den rullande bussen som kom för att hämta. Som ledare följde den längtande ombudsman Gustavsson med och alla beundrade den trängtande chaufför Dalles stilighet att kryssa fram till det kvicktänkta hönseriet på Naddö.
     I Vadstena besågs klosterkyrkan och Slottet där en sörlig fotograf gjorde ett försök att avbilda våra smutsiga anleten. Korten serverade våta. I Alvastra gjordes ett uppehåll för att dricka kaffe och äta de besvärliga medhavda smörgåsarna. Efteråt besågs Omberg och man måste beundra den hjärtegoda Alma Johanssons spänst liksom man också förvånades över att den sura Fröken Sprets badade i den söta Lillanån. Hemfärden gick genom Heda och Rök, där rökstenen besågs och snart skymtade det smilande Lunnevad där de snabba köksflickorna väntade med trög middag.
     De kvicka husmödrarna har om dagarna inte helt vilat sig ifrån matbekymmer. De har varit synnerligen villiga att hjälpa blåa husmor att snoppa gredelina bönor och skala lätta äpplen. Detta har nog tilltalat Fru Anna Asplund som är vegetarian och det torde vara ganska lättförklarligt att hon vid snoppandet så gärna stått till tjänst med högläsning för de dumdristiga arbetande damerna.
     Snart är de 10 dagarna på Lunnevad ett minne blott. De frusna fruarna Kaliff och Broberg har redan lämnat oss. Kvar på Lunnevad finns visslande fru Söderbäck och gnisslande magister Molin och andra sjungande Lunnevadsbor som snart är redo att ta emot en ny grupp av trötta husmödrar.
Lunnevad lördag den 23/8 1947

Anna Asplund”
__________________________   
Vad är ”husmorssemester”?
Landets första semesterlag kom inte förrän 1938 och den gav alla anställda rätt till två veckors betald ledighet.
Tidigare hade det bara varit tjänstemän i staten som fått sommarledigt.
Men staten tänkte på utarbetade husmödrar också. Att en stor grupp svenskar stod utanför arbetstidslagen, utan någon reglerad fritid och semester. Det var landets en miljon husmödrar. De skulle få möjlighet att åka iväg, få chans att vila och vara för sig själva, inte tänka på hushållsarbete och på barnen. 1946 beslutade staten att ordna rekreationsveckor för husmödrar som behövde ta ledigt från hemmet. 80 000 kvinnor åkte på husmorssemester fram till 1948.

Detta kan inte ha hänt! (Ett drama i två akter.)

Akt 1.

Dagen som börjat så bra fick en abrupt vändning. Mot mig, på trottoaren där jag går, kommer en kvinna med ett ilsket kroppsspråk och en hatisk blick.
     ”Det är fähundar som du som förstör själen för oss kvinnor”
Jag förstår inte vad hon menar. Har aldrig sett henne förut. Någon förklaring fick jag inte heller. När jag vänder mig om efter påhoppet var hon redan ur synhåll.
Det var maj, det låg vår och förväntan i luften i Malmö. I Thomas tobak, på gågatan, hade jag precis innan mötet med den okända kvinnan, skrapat en Triss-lott. Jag skrapade fram 100 kronor och sedan i slumprutan gånger 5, alltså 500 kronor.
     ”Plötslig händer det” sa tobakshandlaren till mig.
De orden skulle komma att följa mig hela födelsedagen skulle det visa sig.

Jag är på besök i Malmö. Det var tre år sedan sist. Min hustru överraskade mig på min fyrtiofemårsdag med att bjuda på en helikopterflygning till Malmö. Helikoptern stod utanför huset vid Sävsjö på morgonen vid frukost. Avgång klockan 9:00 från Sävsjö med landning på Sturup för vidare limousinfärd till Savoy hotell.
     ”Min gåva är en resa till Malmö bara för dig. Ta väl vara på dina egendagar i Malmö och gör nu precis vad du vill” sa hustrun när hon glatt vinkade av mig vid helikoptern.

Styrkt av min nyvunna vinst på Thomas tobak går jag in på Bullens krog längre ner på gågatan och beställer in en Guinness och en 4: a Jäger. Det är lördag. Krogen hade precis öppnat klockan 11 och redan var bardelen inomhus fullsatt av törstiga gäster. Jag sätter mig på krogens lediga uteplats där jag väntar på min beställning. Kyparen kommer efter några minuter.
     ”Inte för att jag har med det att göra” säger han och sätter ner dryckerna vid mitt bord ”men är du inte rädd att träffa sällskapet du var med igår, idag igen? Hon var inte nådig när hon skällde ut dig”
     ”Det är jag inte rädd för, jag var inte här igår. Jag var i Vellinge hela dagen hos en kompis. Du har tagit fel på mig och någon annan” svarar jag leende tillbaka på kyparen.
     ”Som sagt, jag bryr mig inte om vem du träffar men henne hade jag inte velat träffa igen” svarar han tillbaka med en bekymrad blick. ”Om du sitter kvar en halvtimme så kan jag visa dig filmen från igår. Vi har kameraövervakning av baren. Då kommer du att få se att du var här igår. Du var inte speciellt berusad, men något hade du gjort ditt kvinnliga följe för hon var inte nådig i sina kommentarer.”
     ”Jag sitter nog kvar en timme minst. Du får gärna visa filmen där jag enligt dig är med” svarar jag lätt skrattande.
     ”Ok, jag kallar på dig när jag tagit fram filmavsnittet från övervakningen du är med i”     ”Ja, gör det. Lycka till med det förresten!” säger jag lite försmädligt som svar.

När jag bitit av Jägern och tagit några klunkar Guinness funderar jag på gårdagen. Efter incheckningen på Savoy hotel i Malmö igår så tog jag bussen till min kompis i Vellinge. Klockan kan ha varit runt 13 på fredagen när jag ringde på hans dörr. För övrigt en barndomskompis sedan 30 år tillbaka. Sen satt vi på hans balkong. Han spelade musik, vi drog fräcka vitsar, drack öl och tittade på fotbollsmatcher vi spelat resultat på hela eftermiddagen och kvällen. Precis som vi alltid gör de gånger vi träffas. Vid 20-tiden tackade jag för mig och beställde en taxi från Vellinge till hotellet. Innan jag gick upp på rummet drack jag en Gin och tonic i hotellbaren. Det var ganska lite hotellgäster så jag drack upp och var på mitt hotellrum strax efter klockan 21. Aktuellt hade pågått en stund när jag satte på tv: n. Märkt av dagen la jag mig sen på sängen och somnade. Vaknade vid 3-tiden med att jag hade lagt mig under täcket med pyjamasbyxor och en T-shirt. Hur jag lagt mig under täcket kom jag emellertid inte ihåg.
     ”I vilket fall, var jag inte här igår” konstaterar jag tyst för mig själv.

Savoy hotel i Malmö

I mina tankar denna ljuva vårdag på min favoritkrog ser jag plötsligt kyparen vinka mig till sig från dörren till entrén på krogen.
     ”Nu har jag filmen från igår” säger han.
Jag tänker att detta måste vara ett skämt. Något kära hustru och min kompis kokat ihop som ett födelsedagsevent.
När jag kommer in i krogen följer jag kyparen som går före mig och visar vägen. Jag förväntar mig att när som helst ska det dyka upp några personer och skrika ”Surprise”. Men inget händer så jag följer honom in genom restaurangköket och vid dess bortre ände ser jag ett litet kontor med en dator. Kyparen ber mig att sitta ner på kontorsstolen framför datorskärmen.
     ”Tryck med musen på play så rullar filmen” säger han uppfordrande till mig. Jag trycker play och ser efter ett tag en bardisk som kryllar av människor.
     ”Titta till vänster vid bardisken, där sitter du och kvinnan du har med dig”. Jag gör som han säger och i vänsterkant ser jag en man i min ålder som sitter med en kvinna.
     ”Det kan ju vara vem som helst” säger jag skrattande. ”Nu tror jag att du skojar med mig”
     ”Följ dom med blicken snart händer det saker” säger kyparen lugnt.
Mannen på filmen som har samma kroppsform som mig sett bakifrån och samma typiska frisyr med en hårpiska med ett svart band om vänder sig om plötsligt. Kvinnan som sitter bredvid har gett honom en örfil och bägge paren reser sig upp från stolarna. De vänder sig nu om och står med ansiktena synligt mot kameran. Det första jag ser är mitt eget ansikte och bredvid står en kvinna till synes helt ursinnig och hytter med näven. Det är inget ljud till filmen men det är lätt att förstå att hon är rejält förbannad. Hon står och läxar upp mig offentligt någon minut till, sen får jag ytterligare en örfil innan hon bara går ut från krogen. ”Jag” bär en blåmönstrad tweedkavaj med en vit pikétröja och svarta jeans. Samma kläder som jag tror att jag packade ner i väskan till Malmö.
     ” Men vad i helvete!” säger jag uppbragt. ”Jag ser att han liknar mig, men jag var absolut inte här igår. Vilken tid skedde detta?”
     ”Titta på filmen”, säger kyparen, ”du ser att klockan visar på 22:42”
     ”Förlåt om jag varit skeptisk mot dig. Men ärligt talat jag fattar verkligen ingenting”
     ”Vill du kan jag kopiera filmsekvensen på en skiva, så kan du titta på filmen i lugn och ro” säger kyparen som uppenbarligen bara vill hjälpa mig att minnas gårdagen. ”Du var inte heller speciellt berusad när du pratade med mig efter att hon gått ut. Du verkade klar i huvudet och sa bara att hon blir så ibland. Sen betalade du hennes glas vin och din Guinness och dricksade mig med en hundring utöver notan. Sen gick du ut”.
     ”Ja, tack. Du får gärna kopiera filmen till mig. Jag måste gå ut i friska luften och stärka sinnet. Kommer du ut med skivan? Ta med notan också, inkluderat för filmen, jag måste hem och fundera på allt detta”
     ”Filmen bjuder vi på, du dricksade ju friskt igår. Jag kommer med notan till dig därute.”
    ”Tack, stort tack!” Jag går ut och sätter mig. Dricker rent i alla glas och känner mig helt förvirrad. Kyparen kommer med notan och jag avrundar till helt hundratal på kontokortsmaskinen. Han ger mig skivan med filmen och klappar mig på ryggen.
    ”Hon blir så ibland, säger du, då är det ju inget allvarligt”
Jag kommenterar inte det han sagt utan tar bara i hand och tackar. Sedan går jag som i en dimma till hotellet.
     ”Vad i alla glödars hästars bävlar hände igår”, tänker jag för mig själv.
Jag kommer in på hotellrummet. Om jag minns rätt så packade jag ner min blåa tweedkavaj, ett par svarta jeansbyxor och en vit pikétröja i väskan till Malmö. Men avresan gick snabbt så jag kan lika gärna glömt att packa med dessa plagg. Sen packade ju inte upp något på hotellrummet i går utan slängde bara in väskan och tog första bästa buss till Vellinge. Med spänning öppnar jag väskan men där ligger bara några kalsonger och strumpor. Jag sneglar mot garderobsdörren och får en isande känning i kroppen. ”Säg snälla goda makters herre att det inte hänger en kavaj, vit pikétröja och ett par svarta jeans i garderoben. Att jag inte fick med mig dem från Sävsjö” Jag öppnar försiktigt dörren ser ett par svarta jeans som hänger på en galge och bredvid dem en vit pikétröja men ingen kavaj.
     ”Precis som jag trodde. Jag fick inte med mig kavajen, den hänger kvar hemma alltså är det omöjligt att det är jag som är med på filmen”, tänker jag lättad.

Mitt i min lättnad att kavajen inte kom med på resan så knackar det på dörren. Jag öppnar och ser en liten man som liknar en skräddare stå utanför dörren.
     ”Så bra att ni var på rummet. Här är kavajen. Jag har kemtvättat den och sytt i knapparna ni bad mig om. Det blir 400 kronor. Jag tar bara kontanter.”
Min värld går i skymning igen, men jag fattar mig och frågar:
     ”När fick ni den här kavajen av mig?”
     ”Jag fick den inte av Er utan av hotellreceptionen, ni lämnade in den i går kväll och bad att de skulle kemtvätta den och sy i två knappar som lossnat. Så det har jag gjort. Jag är hotellets skräddare, men jag har också hand om kemtvätten för våra hotellgäster”
Jag betalar honom och tackar. När jag synar kavajen ser jag att den är min. På innerfickan i kavajen har jag skrivit med en fin tuschpenna SH (Sixten Harald, alltså initialerna i mitt namn).
Med bestämda steg går jag ut från hotellrummet och tar hissen ner till receptionen.
     ”Hej, kan ni låna mig en laptop som kan läsa av en DVD-skiva?”
     ”Självklart, ett ögonblick” säger den vänliga receptionisten. Efter en liten stund kommer han med laptoppen och en blankett jag ska skriva under för att bekräfta lånet.
Åter på mitt rum sätter jag i skivan jag fick av kyparen på Bullen och ser nu hela filmsekvensen den kvart jag sitter med mitt kvinnliga sällskap vid bardisken. Efter fem av femton inspelade minuter får jag nästa chock när jag ser något på filmen.    
”Nej, nej, nej. Detta är inte möjligt!” skriker jag högt rakt ut i hotellrummet.

Akt 2.

Svart mamba

Jag tittar närmare på filmen jag fått. På mannen jag ser i bild, syns tydligt en tatuering av en svart mamba på höger sidan om halsen. Det finns bara en person i hela världen jag känner som hade tatuerat in en svart mamba på sin hals och det var min bror Pontus även kallad Ponte. Dessutom var han min tvillingbror. Då borde det vara enkelt. Men hur hamnade min sedan länge försvunne bror på Bullen igår och dessutom i onåd hos en kvinna? Min tvillingbror försvann för fyra år sedan. Han var seglingsentusiast och hade bosatt sig i Australien för att sälja segelbåtar. Segling, förutom svarta mamba-ormar var hans stora passion sedan barnsben. Som oftast när det är förflyttning från ett land till ett annat var det kärleken som styrde seglen. Så även för min bror. Han hade träffat Raelene Nacer, från Sydney, på Volvo Ocean Race i Southampton i England där han liksom Raelene var volontärer. De var båda seglingsentusiaster som frivilligt anmält intresse att bistå seglarna innan avfärd.
För fyra år sedan hade min bror också lyckats komma med på ett tävlingsrace och var med på båten: Team Sun Hung Kai/Scallywag. Hans livs dröm hade infriats. Att få vara med ombord på en båt som tävlade i Volvo Ocean Race.
Det är oklart varför Ponte föll överbord. Det var kraftig vind och höga vågor, och vattnet bara nio grader varmt. Då Ponte föll överbord befann sig båten, som representerar Hongkong, mer eller mindre mitt i Södra ishavet, 2250 kilometer från land väster om Kap Horn. Hela teamet försökte på alla sätt att hitta honom men tvingades snart hjälplöst segla vidare mot land efter att de fastnade i hård sjögång mitt i ett av världens mest ogästvänliga hav.
Det verkar ju omöjligt att det är min bror på filmen som plötsligt från södra ishavet, uppstigen från de döda, träffat kvinnor i Malmö igår. Dessutom i en tweedkavaj, pikétröja och svarta jeans som liknade mina.
Inte heller kan det ju vara jag eftersom jag inte lämnade mitt rum efter besöket hos min kompis igår. Jag var ju på hotellrummet efter klockan 21. Men filmen säger att en person som liknar mig och med en tatuering som min försvunna bror har på sin hals faktiskt var på Bullen igår och blev utskälld och örfilad av en kvinna igår. Hur går allt detta ihop?
Det finns visserligen ett glapp i tiden för mig mellan 21:15 och 22:42 igår. Tiden där jag senast kom ihåg att jag var på hotellrummet och då jag i tid syns på filmen på Bullen. ”Skulle jag verkligen vandrande i sömnen ta på mig min kavaj, tröja och jeans och ta mig till Bullen? Hur hinner jag också på denna korta tid träffa en kvinna och bli ovän med henne så snabbt.” resonerar jag i huvudet för mig själv. Gångtiden från Savoy hotell till Bullen är cirka 10 minuter så det är ju i och för sig inte omöjligt. Hade jag varit på en rättegång hade åklagarna sagt att jag hade all tid att göra detta. Men å andra sidan hade ju motiv saknats. ”Varför skulle jag vilja bli ovän med en kvinna jag plötsligt träffat i Malmö?”    
Försöker tänka logiskt. ”Kanske kan någonting i hotellrummet jag bor på kan ge en vägledning?” Jag tittar i garderoben som är helt tom förutom kavajen jag hängt in som skräddaren kom med i morse. Den hänger på en galge bredvid pikétröjan och de svarta jeansen som hängde där förut. Ser på skrivbordet att där finns en låda. Öppnar den och finner förutom bibeln resterna av en mall som använts för ”fusktatuering”. Mallen är förbrukad och det som är kvar säger att det är en Black mamba som har använts. Någon har alltså köpt en fusktatueringsmall i form av en svart mamba och använt den. Resterna av den ligger kvar i skrivbordslådan. Jag rusar upp till spegeln i rummet och tittar på min hals. Men, nej det finns inga spår av någon fusktatuering någonstans på min hals.
Telefonen ringer plötsligt i mitt rum, det är receptionisten.
     ”Hej det är Lisa i receptionen, jag har en gåva till dig som någon har lämnat in till dig. Jag blev ombedd att ringa dig. Du kan hämta den när du vill”
     ”Vad är det för gåva?”
     ”Det kan jag inte se. Den är inslagen i papper. Det är en avlång present. Liknar i form den rökta ålen jag och min man köpte hem förra veckan som fiskhandlaren slog in i papper”
     ”Okey, jag kommer och hämtar den”, svarar jag.
Jag går strax till receptionen och hämtar gåvan en okänd välgörare har gett mig av Lisa. Det är något som syns avlångt och är inslaget i silverfärgat papper. Liknar en slips som är inslagen i dess fulla längd eller varför inte en hel rökt ål som Lisa trodde.
När jag kommer in på hotellrummet öppnar jag gåvan. Den är väl inslagen med flera varv papper. Inne i den inslagna gåvan med silverfärgat papper är det ytterligare en inslagning med guldfärgat papper. En sorts pappersvariant av ryska dockor.
Det tar tid att öppna upp gåvan. Flera varv av inslaget papper. Varv efter varv, tills jag slutligen kan öppna och se vad det är som är inslaget. Gåvan är en svart mamba i plast. En leksak, en orm som någon slagit in som present till mig. Förvirringen som var total innan blir nu ännu större.
     ”Varför får jag en svart mamba i present? Varför har mannen på filmen en svart mamba tatuerad på halsen? Och varför har jag resterna av en falsk tatueringsmall med en svart mamba i min skrivbordslåda?” Är givet funderingar jag har i detta nu.
Jag ringer ner till receptionen igen, det är Lisa som svarar igen.
     ”Hej, det är Sixten på rum 113. Jag fick nyss en present som du ringde mig om. Kan du beskriva personen som lämnade in den?”
     ”Hej Sixten, samma givare som var här innan vill ge dig en present till och denna gång själv lämna över den till dig” säger Lisa.
     ”Lisa, ser det ut som någon man kan lita på? Jag vill inte att vem som helst kommer till mitt hotellrum”
     ”Som jag ser det behöver du inte vara rädd överhuvudtaget”
     ”Jag litar på dig Lisa, be personen komma till rum 113”
Så vankar jag omkring i mitt rum virrig av tankar. ”Vem är det nu som kommer till mitt rum?”
Det knackar på min dörr och med lite tvekan med en förhöjd puls öppnar jag dörren. Utanför dörren står ett sällskap på snabbt räknat 10 personer.
     ”Grattis på födelsedagen!!” är det jag hör i en unison stämma.
Hela församlingen tumlar så in i mitt hotellrum, men den jag absolut inte räknat med att se är min bror, min tvillingbror som försvann i Södra ishavet för fyra år sedan.
     ”Ponte är det du? Är det verkligen du? Det liknar du, men du försvann ju i havsdjupet för fyra år sedan”

Matteo Carlos fiskebåt

     ”Bästa bror Sixten, ja det är verkligen jag. Jag ska ge dig den långa versionen när vi sitter bara du och jag. Den korta versionen är att jag helt utmattad fångades upp av en chilensk fiskarfamilj i södra ishavet efter att ha kämpat för mitt liv i flera timmar. Jag hade varit i vattnet så länge att syret till hjärnan nästan tagit slut. Mitt minne var helt borta i flera månader. När minnet kom tillbaka tog jag ett beslut att helt ändra min livsföring. Jag skulle börja ett helt nytt liv, vilket var enkelt för ingen trodde ju att jag levde. Min chilenska familj som räddade mig från havsdjupet ville jag tacka med att ge tillbaka med arbetskraft. Den kärlek de visade mig kan jag aldrig någonsin ge tillbaka om jag så lever 100 år till. Men jag var hos dem och hjälpte till med fisket i fyra år. Jag skrev ett brev till Raelene och berättade om mitt nya livsbeslut. Hon skrev aldrig tillbaka. Så jag förstod att vårt förhållande var över. Efter fyra år som fiskare på familjens båt sa pappan Matteo Carlos till mig Pontus vi är av hjärtat glada att du hjälpt oss. Vi förstår att du vill ge tillbaka och tacka oss. Men vi vill, för att vi älskar dig, att du återvänder till din egen familj. Du har nära och kära som säkerligen har längtat efter dig och vill att du kommer hem.
     ”Så för att inte chocka dig efter att ha varit borta i fyra år så ringde jag din fru och berättade kortversionen vad som hänt mig. Hon sa att det var precis perfekt timing och sen la vi upp en plan hur vi skulle kunna överraska dig på din 45-årsdag” säger Ponte skrattande.
Fortfarande smått chockad frågar jag ”Vem var mannen på Bullens krog?”     ”Det var jag” säger Ponte
     ”Vem var kvinnan jag mötte på gågatan som var ilsken på mig igår?”
     ”Det var jag. Det var också jag som var på Bullen och örfilade upp din bror” säger leende en kvinna i det stora gratulationssällskapet. ”Jag heter förresten Eva och är Pontes fästmö”
     ”Men hur kunde ni veta var jag var i Malmö, att jag just då gick på gågatan i Malmö?”
     ”Enkelt”, svarar min hustru ”din och min iPhone har en tjänst som heter Hitta vänner, där kunde vi hela tiden se var du gick eftersom du aktiverat Bluetooth. Jag kollade för säkerhets skull också att den var aktiverad innan du åkte hemifrån igår ”
     ”Så ni riggade allt detta. Från det jag lämnade min kompis Johnny i Vellinge till detta?”
     ”Ja, Johnny var involverad också. Han söp dig nästan under bordet och såg till att du kom med en taxi till hotellet i Malmö. Märkte du inte att groggarna han bjöd var lite starkare än vanligt? Sen spädde du själv på det hela med en grogg i hotellbaren såg jag på ditt bankkonto”
     ”Men jag minns ju att jag såg Aktuellt på kvällen” svarar jag.
     ”Förmodligen vaknar du till en stund då”, säger frun Men vi klädde av dig kläderna efter att du kommit till hotellrummet. Du låg helt bedövad raklång och storsnarkade. Vi satte på dig pyjamasbyxor och en T-shirt. Du var så berusad att du inte ens märkte eller gjorde något motstånd när du fick andra kläder på dig. Sen lånade Ponte dina kläder från väskan och vi iscensatte skådespelet på Bullen. Ledningen och kyparen var helt med på noterna och övervakningen på film blev en fullträff. För att förvilla dig lämnade vi kavajen på kemtvätt och la ett använt fusktatueringsmärke i skrivbordslådan”
     ”Men hur kunde ni veta att jag skulle gå till Bullen nästa dag?” svarar jag undrande.
     ”Lilla födelsedagsgris. Har du någonsin varit i Malmö en lördag utan att ha besökt Bullen strax efter att dom öppnat” säger min hustru med ett självsäkert leende. ”Du gick precis i de spåren vi planerat. Vi hade plan B att be Johnny att ringa från Bullen och be dig att komma dit. Men det behövdes inte. Vi följde din iPhone i morse och såg att du gick med raska steg från hotellet till Thomas tobak. Förmodligen för att köpa en trisslott, det brukar du också alltid göra när du är i Malmö. Sen gick du spikrakt till Bullen med ankomst strax efter klockan elva”
     ”Vilken planering och organisation. Jag är djupt imponerad och vill tacka er alla som har medverkat i detta. Det blir ett minne för livet. Dessutom har jag fått tillbaka min tvillingbror Ponte från de stora haven. Vad gör vi nu?”
     ”Vi har bokat bord för hela detta sällskap och dig på Bullen. Där väntar Johnny också med en stor grogg till dig om 15 minuter” säger Ponte med förväntan i ord och blick.

Självklart blev kvällen som fortsatte lyckad. Jag beställde dock själv det jag ville ha att dricka. Med gårdagens Johnny-groggar i färskt minne drack jag bara öl på flaska med välkänd etikett resten av kvällen.
    


”Biltema-Lars”

Detta hände år 2011. Jag var då ansvarig för Biltema i Halmstad. På åtta år, sedan jag anställdes, hade vi lyckats dubbla försäljningen i varuhuset. Att öka försäljningen år från år var en given drivkraft i allt vi företog oss. Vi hade en ganska bred marknadsföring:

  • Vi annonserade i Hallands Nyheter med två små annonser på Tv-sidan på fredagar. (Sidan som flest läsare tittar på om och om igen. När börjar filmen ikväll?)
  • Vi sponsrade Falkenbergs FF och fick för det en helsida i matchbladet. En stor skylt på arenans långsida: ”Biltema i Halmstad, ditt nästa mål”. Samt en cykel som en juniorspelare från FFF cyklade runt löparbanan på arenan med innan match-start medan speakern ropade ut: ”Här ser ni en prisvärd cykel från Biltema i Halmstad, den kostar endast 999 kronor”
  • Vi hade 10 sekunders reklaminslag med ett erbjudande i Tv4:s lokala sändningar där vi samarbetade med Stenalyckans handelsförening. 10 inslag i veckan på olika tider.
  • Vi hade lokala reklaminslag i Radio Rix, där ”Biltema i Halmstad presenterar vädret”.

Men mycket vill ha mer. Så ögon och öron var alltid på öppet spjäll för tips hur vi kunde öka försäljningen ännu mer.
Självklart var vi måna om att ha ett fint varuhus, servicevänlig personal, korta kassaköer och en bra logistik så det inte var tomt i något hyllfack. Generösa öppettider med sommaröppet från midsommar till vecka 32. Då vi hade öppet en timme längre på vardagar och helg.
Så allt detta hade vi faktiskt, men hur gör vi för att öka försäljningen ännu mer? Detta var det dagliga tankespåret. För att lyckas med det måste vi ju göra något nytt, något annat än det vi redan har.
Det var som att säljaren på Tv4 i Halland kunde läsa mina tankar. Han bokade tid med mig i varuhuset för ett möte, ville presentera ett förmånligt förslag för Biltema i Halmstad avseende Tv-reklam.

Förslaget han presenterade var att vi kunde få 15 reklaminslag i veckan som varade i 25 sekunder.

Jag ringde strax och bokade en tid med Biltemas marknadschef för att presentera en idé för hur vi skulle kunna öka försäljningen.
Efter att ha presenterat offerten från Tv4 ville han ha ett förslag på hur reklamfilmerna skulle se ut.
Jag bad om en veckas betänketid och lovade att återkomma med förslag på hur reklamfilmerna skulle se ut.
Så nu var utmaningen att hitta på berättelser som var så säljande att ännu fler kunder lockades till Biltema i Halmstad.
Åter till varuhuset satte jag på den kreativa tankehatten och funderade på vad filmerna skulle innehålla. Jag var själv ganska trött på reklamfilmer som vevades om och om igen med samma innehåll. Har vi reklaminslag i fyra veckor så ville jag ha ett nytt innehåll i filmerna varje vecka. Tittaren skulle inte tröttna på våra filmer utan se fram emot den nya filmen som kom nästa vecka ungefär som framgångarna med ”ICA-Stig”

När jag sitter med mina tankar kommer vår företagssäljare Lars Braunstein in i rummet. Till sin hjälp hade han en stripad Renault Kangoo. På denna bil hade vi dessutom satt en cykel på takräcket för att göra reklam för våra prisvärda cyklar. Lars var en drivande eldsjäl för vårt varuhus och inte minst för att sälja våra fina prisvärda cyklar. Dessa demade han gärna på de mässor vi var representerade på.

”Biltema-Lars” bil

Jag ser på Lars och förstår plötsligt att filmerna måste kretsa kring honom. ”Biltema-Lars” föddes när han kom in i mitt rum en vårdag 2011. Nu hade jag en huvudperson. Vad gör då en sådan figur i ett reklamavsnitt? Sen trillade alla polletterna ner i korgen. ”Biltema-Lars” är ute och hjälper kunder till att göra bra inköp på Biltema i Halmstad. Men för att göra figuren mer intressant dyker han upp när han egentligen inte är speciellt välkommen. Ungefär som rollfiguren ”Ove” i Solsidan.

Min idé om starten på reklamfilmen var alltid med Lars stående bredvid sin Renault Kangoo där han började med att säga:
     ”Hej jag heter Biltema-Lars, följ med mig när jag ska hjälpa kunder till ett bra köp i vårt varuhus” Sen for Lars och bil iväg upp i luften för att efter någon sekund hamna hos en potentiell kund.
Med den inledningen kreerade jag sedan fyra olika manus jag senare ville presentera för marknadschefen.

Manus 1. Lars hjälper inbrottstjuvar.
Biltema-Lars stannar bilen utanför ett förråd där två bovar med tydliga bovmasker försöker bryta sig in i förrådet. Lars kommer fram till dom med orden:
     ”Hej, jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 285 i katalogen erbjuder vi en kofot av specialstål för endast 79 kronor. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och kofoten för 79 kronor visas i bild.

Manus 2. Lars hjälper ett förälskat par.
Biltema-Lars stannar bilen vid stranden och går fram till ett förälskat par som sitter och kysser varandra i en cabriolet med suffletten öppen.
     ”Hej jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 476 i katalogen erbjuder vi 40 våtservetter för endast 19:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med bilen och våtservetterna för 19:90 visas i bild.

Manus 3. Lars hjälper barn till en meningsfullare fritid.
Biltema-Lars stannar bilen vid en lekplats och går fram till två barn som sitter i sandlådan och spelar med varsitt dataspel.
     ”Hej, jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 559 i katalogen erbjuder vi ett sandlådeset i 10 delar för endast 19:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och sandlådesetet för 19:90 visas i bild.

Manus 4. Lars hjälper sadomasochister på en bar.
B
iltema-Lars stannar bilen vid utanför en bar som heter ”Sado Bar” och går fram till bardisken där två personer så smått håller på att ge varandra örfilar.
     ”Hej jag heter Biltema-Lars. Har ni läst vår nya katalog? Det har ni nog inte gjort, för då hade ni läst att på sidan 590 i katalogen erbjuder vi ett elastiskt hundkoppel för endast 39:90. Prova det nästa gång. Hejdå!”
Sen far Lars iväg med Bilen och hundkopplet för 39:90 visas i bild.

Med manusen i min hand vänder jag åter till marknadschefen. Jag presenterar mina förslag för honom. Han tycker idén och upplägget verkar bra. Så vi kommer strax in på hur reklamen ska finansieras. Det betydde i stora drag att jag fick säga upp sponsringen med FFF och all annan reklam om Biltema-Lars skulle bli av.

Så med sorg i hjärtat, för jag vet att det hade blivit en succé, får jag säga nej till erbjudandet till Tv4. Och ”Biltema-Lars” skapelse förpassades till en låda på kontoret. Men tack vare denna blogg kom han till minnes igen.

Stort tack Lars! Du var lika entusiastisk som jag på att detta skulle bli av.
& tänk så roligt vi hade under hela denna tiden.

En man, en hund en vinter i Malmö. (En romantisk berättelse i 5 delar)

1. Bakgrund. Resan till Dragør.

Fredrik Joakim, eller FJ som han brukade kallas, vaknade ur sin slummer och konstaterade att nu kom den första snön för i år. Från sin säng, nyss vaken, såg han snöflingor vackert singla ner utanför det stora fönstret i sovrummet. Klockradion visade på 15:06 denna lördag den 2 november. Det fanns all tid att ligga kvar i sängen och njuta av snöflingornas dans mot träden utanför fönstren. En impuls väckte fram att öppna upp fönstret något och sen dra en filt över sig för att få snökänslan mer live och nära denna speciella dag. Ytterligare 15 minuter njöt FJ av naturens skådespel innan fönstret fick stängas och armar och ben sträcktes ut längs det nybonade golvet. Ritualen med en siesta mitt på dagen kring 14-tiden, hade nästan kommit som en medfödd instinkt dagarna efter han blivit pensionär för 2 år sedan.
Efter 40 år som klockhandlare på Skomakargatan i Malmö tyckte FJ att det var på tiden att han fick sin egen tid i kapitel 2 av livet. Klockbutiken hade varit hans liv och leverne. Så länge han kunde minnas var det i denna butik hela hans liv kretsat före och efter han övertagit butiken efter sin far; ”Klock-Gustaf”. På 200 kvadratmeter längs en familjetradition på totalt 80 år hade FJ levt och verkat i denna butik, i det centralaste av Malmö. När så FJ för två år sedan sålde familjens butik ”Klock-Gustaf” till Ur & Penn för att gå i pension var tidningen Metro framme och fick en intervju.
”Hur har utvecklingen av klockor förändrats från 50-talet till nu FJ?”
”Egentligen är klockor, vad gäller på armband, rätt tidlösa. En klocka du såg i vårt butiksfönster 1950 kan du finna designmässigt än idag. Skillnaden är att du inte behöver dra upp klockan för hand och att urvalet är så mycket större jämfört med då. Armbandsklockans status är också lägre idag än den var på 50-talet. Då gick klockan i arv i generationer, nu gör modet att klockan har en tidscykel på max 5 år. Men det är tidens gång. All tid har sin tid, som vi urmakare brukar säga”

Det var nu dags att sätta på kaffe, ta fram en kanelbulle och micra från frysen. Findus kanelbullar med Zoegas, Mollbergs blandning, var livets karamell varje eftermiddag sen två år tillbaka.
FJ hade inte alltid levt själv. Många passionerade förhållanden hade passerat i hans liv.
Det senaste förhållandet var det som hade varat längst.
Amione hette kärleken då som tog upp all tid i hjärtat och sinnerummet.
Men nu var även den kärleken förbi.
De hade träffats på en krog i Dragør, en liten by 12 kilometer från Köpenhamn.
På den tiden gick det båtar från Limhamn till Dragør. En båtfärd på 50 minuter.
Det var i tiden innan Öresundsbron byggdes år 2000.

När FJ flydde från arbetsvärlden , som ägare och urmakare på anrika butiken ”Klock-Gustaf”, var resan till Dragør en avkopplande färd. FJ hade också en tid verkat som fritidspolitiker för det lilla kommunpartiet; ”KV” (kommunens väl). Men FJ lämnade efter något år partiet.
Det var för många hetsiga debatter, ilskna telefonsamtal från andra väljargrupper och inte minst hotfulla brev.
     ”Det är sådant du får räkna med” sade en mentor i kommunfullmäktige till honom. ”Våra väljare är engagerade och följer varje steg vi tar”
Som regel bokade FJ bokning i restaurangen ombord på Dragørfärjan som hette ”Hamlet”.
 

Dragørfärjan Hamlet

Önskemålet var ett fönsterbord, vilket alltid gick att lösa om beställningen skedde någon vecka innan ombordstigning. Väl ombord, vid fönsterbord på Hamlet, stod tiden stilla. Stress och arbetsplikter kändes helt borta. Så på plats, vid reserverat bord kom alltid den raske kyparen. Med nystruken vit skjorta, svarta byxor och pomaderat hår med orden:
     ”Min bedste herre, hvad kan jeg gøre for dig?”
FJ beställde som vanligt, friterad spätta med pommes frites och remouladsås. Till det en Tuborg Grøn och en 4:a Gammeldansk.
”Ja, naturligvis. Det arrangerer vi til min bedste herre”, svarade kyparen på beställningen med klackarna smackande ihop på skorna. Utsikten från bordet på Hamlet ut på Öresund var totalt hänförande. Malmö skymtades i fjärran och Köpenhamn likaså. Till vänster vid färjans färd skymtade Dragørs inlopp, hamnen dit färjan var på väg. Färjan Hamlet svepte fram längs ett vågsvall med vita skumkransar kring färjans skrov vid färden över Öresund. Saltholm passerades och FJ intog Gammeldansken vid denna syn halvvägs till Dragør.
    ”Hej, du gamle!”, sa FJ till sig själv ombord på färjan.
Så nådde färjan land i Dragør. Det var alltid en speciell känsla att gå i land i Dragør, Danmark. Som att beträda ett helt annat lands mark. (Vilket det ju var) När FJ försökte tolka upplevelsen att beträda dansk mark, var den omedelbara känslan: Frihet. Fanns egentligen ingen logik i att det var mer ”frihet” i Danmark än i Sverige, mer än att känslan inombords sade detta.

FJ styrde stegen till Dragørs Kro. En krog som funnits sedan 1721. Ett beprövat koncept. Det är så vackert i Dragør. Kullerstensgatorna och den terrakottagula färgen på alla hus i den lille byn, var hänförande. Man hade bestämt i Dragør att i den här kulören målar vi alla våra hus. Ja, det är skillnad från Limhamn, tänkte FJ, i vårt kommunfullmäktige kan vi knappt enas om någonting. Om den säger si, så säger den andre så. Om en sida säger bu, så säger den andra sidan bä.

FJ närmar sig Dragørs Kro längs kullerstensgatorna. Det hörs sorl från kroen redan innan FJ träder in en halvtrappa från Strandstræde. ”Så, underbart. Här vill jag vara”. Tänker FJ när han träder in på Dragør kro.

JF klev in på Dragør Kro från Strandstrede. Han möttes av den bekanta vestibulen med plats att hänga kläder på innan han steg vidare in mot restaurang och krostue.
Atmosfären var magnifik. En krog som oavbrutet varit i drift sedan 1721 väntade.
Tidigare gäster sen mer än 250 år, hade på alla sätt gett avtryck, anda och känsla på Dragør Kro. Deras tidigare närvaro satt påtagligt i väggar, luft och doft på denna krog.
Förmodligen hade något förändrats sedan 1721. Men förändringen kändes inte. Känslan var istället att Allt, i denna tidsresas farkost bak i tiden, var naturligt bevarat och genuin i varenda vrå.
Restaurangen ”med god mad” innehöll: linnedukar, levande ljus vid borden och kypare med vit skjorta och fluga som nästan omärkligt visste när det var dags att fylla på ”en lille en”. Det var då namnet, nästan alltid, på en 5:a Aalborg Dild Akvavit.

Dragør kro

På menyn självklart: Lun fiskefilet, med rejer og remoulade, Plankebøf , Kalvemørbrad och Stjerneskud. Den senare, Stjerneskud måste alltid beställas innan klockan 16.
Så var krogens lag.
Men förrätten i form av: Rejecocktail med salat og dressing, ”Fik ikke nogen gæst at glemme at bestille fra menuen”

FJ passerade den i tid evigt levande restaurangen och fortsatte in mot Krostuen.
Om restaurangen var tidlös så andades Krostuen verkligt som om året fortfarande var år 1721 i detta nu. De smått vingliga träborden, raspade i fåror och runt dem trästolarna. Säkerligen inköpta till krogens invigning 1721.
Vid fönstren vid dessa faktiskt antika bord satt fiskare som efter nattens arbete och några timmars vila kopplade av på Kroen.
Fiskarna var stamgäster på Kroen sen deras far och mor säkerligen introducerat dem där. Sen kan man gissa att deras föräldrar i sin tur i säkert mer än sex generationer presenterat dem för den nu aktuelle ägaren av Dragør Kro.
Fiskarna satt vid de bästa platserna, fönsterborden, och var på något sätt på toppen af kransekagen på kroen.
Här satt nu exempelvis fiskaren Lars Bjerregaard vars bedsteefars bedstefars bedstefar förmodligen suttit på samma bord på kroen efter 1721.

En stamgäst på Dragør kro

En liten nick, liksom på en auktion, berättade för krogvärden att det behövdes påfyllning vid fiskarens bord. Här behövdes inga ord och gissningsvis sattes flaskan upp på fiskarens nota som avräknades en gång i månaden vid löningsdags. Eller när ägaren av fiskebåten fått betalt av de danska kedjorna Dansk Supermarked, Brugsen eller Netto för sin fiskfångst.

2. Amione.

FJ slog sig ner vid ett bord med en Grøn Tuborg, beställd från krogdisken av den leende ”tjenaren” och njöt till fullo av allt kroen bjöd i sitt naturliga skådespel. Längst in i krostuen fanns det biljardbord. På helgerna flitigt besökta men just denna dag var det släckt i biljardrummet och inga kroggäster som utmanade varandra.
FJ såg sig omkring. Förutom ”fiskarna” vid fönsterborden var det bara han, några högljudda svenska par och en kvinna som syntes på kroen.
Kvinnan tittade på honom och FJ tittade tillbaka. Som i en impuls lyfte FJ flaskan och skålade med kvinnan. Skålen återgäldades med en flaskhöjning och en nick med ett utrop på skånsk dialekt åt Ystad-hållet:
     ”Va, nu inte så fjånig. Kom och sitt vid mitt bord så vi kan snacka lite”
Fj blev överraskad och en blyghet kom över honom. Skulle han verkligen gå dit, till en främmande kvinna?
Sen hör han: ”Kom, kom jag är inte farlig”
FJ reser sig och går över till hennes bord.
     ”Ja, det var väl inte så farligt?”, hör han henne säga.
     ”Hej!”, säger FJ, jag heter Fredrik. Egentligen Fredrik Joakim, men kallas för FJ. Trevligt att få sitta vid ditt bord” och tar henne i handen för en hälsning.
     ”Hej, Fredrik! Jag heter Amione och jag ser att du spanat in mig sen du kom in på krogen”
     ”Du, jag har inte spanat på dig överhuvudtaget. Jag njuter av krogens atmosfär och av min ledighet och såg inte dig alls förrän jag skålade med dig”
     ”Ja, vi säger väl det, säger Amione. Vad gör då en påg som du här på Dragørs Kro?”
     ”Jag bara njuter av en ledig dag och att få vara i ett annat land i en annan tid, säger FJ. Ock, du då?”
     ”Du är rolig, säger Amione, du snackar nästan som ur ett skådespel av Shakespeare. Jag antar att du kommer från Malmö. Där brukar man ju vara mer på och inga krusiduller. Är du förläst eller gjorde du alla hemläxor i skolan till långt in på natten för att briljera på lektionerna?”
     ”Lite rolig är du också Amione. Vilket fint namn du har förresten. Varför gav dina föräldrar dig detta ovanliga namn; Amione?”
     ”Min far sa att det namn man får, det bär ens ego genom livet. Jag var Vännen Nr: 1; Amigo One eller förkortat Amione”
     ”Din far verkar ju vara en klok man som gav dig ett så vackert förnamn?”
     ”Nej, säger Amione, ”han var en stor fubick. Aldrig hemma, lät mamma ta hand om allt och tänkte bara på sig själv”
     ”Det låter dramatiskt, men vad säger du om att gå ut och sitta i haven?”, föreslår FJ.
     ”Gärna, trädgården här på Dragør Kro är verkligen vacker att sitta i med alla klätterrosor, Hortensia och andra vackra blommor som löper runt hela haven”
FJ och Amione beställde påfyllning i baren, tog flaskorna med och gick ut till den hänförande haven.

Dragørs kro have

Om haven var ljuvlig, förtogs det genuina kro-intrycket av vanliga vita vingliga plastbord och stolar. Men vad kan man annars ha ute?
Går ju inte att sätta vanliga träbord här.  Men ägaren kunde ju haft teakbord och stolar som bättre matchade den fina grönskan i haven, tänkte FJ för sig själv, medan han med Amione som sällskap slog sig ner i en sliten vit plaststol.
FJ satt ute i haven (trädgården) på anrika Dragør Kro tillsammans med Amione. För några minuter när de båda suttit inne på Kroen hade de varit främlingar för varandra. Nu satt de tillsammans och delade den nyvunna vänskapens tid med varandra.
Det var en ljuvlig förkväll. Omkring 23 grader.

Svalorna hade byggt bo nästan under alla takåsar runt haven i Kroen och var oavbrutet i färd med att ge sina små ungar mat. Svalorna flög ut, fångade en liten flygande insekt, flög in igen och gav den lille svalungen mat. Om och om igen. FJ räknade från sitt synhåll till åtta svalbon. Svalorna flög dessutom lågt, vilket kunde tyda på ett ankommande regn. Plötsligt syns en kråka från ingenstans flyga in mot ett svalbo. Ska den ta en svalunge? Som på en given signal samlar alla svalor sig samman och går till attack mot kråkan. Det är imponerande. 10 – 20 flygande Kamikatze-flyg-svalor går i gemensam attack mot kråkan som bara kan ge upp, kraxa lätt och flyga därifrån. Ett fascinerande skådespel i denna vackra utemiljö.

FJ tittade på Amione, som oavbrutet berättade om både det ena och det andra om hur vår tillvaro ter sig idag. Hur orättvist samhället är som inte gör en bättre fördelning av de tillgångar som alla medborgare efter egen förmåga bidragit med.
     ”Ja, Fredrik, du verkar vara en typisk svensk som inte bryr sig om hur vårt samhälle ser ut idag”, säger Amione plötsligt i en mening. ”Hur tror du att vårt land kan bli tryggt när så många känner otrygghet på grund av fattigdom och utanförskap? Bryr du dig om det, Fredrik?”
FJ tittade på Amione och svarade.
     ”Med all respekt, Amione. Vi träffades för en kvart sen. Du vet nästan ingenting om mig och ännu mindre hur jag ser på resursfördelningen i vårt samhälle. Du verkar dessutom dra alla över en kam därför att det du tror på, är det bara du och en liten sekt gelikar som förstår sig på. Ja, enligt din uppfattning alltså.”
FJ kände sig besvärad och ångrade att han satt sig i haven med Amione och plötsligt kommit in i politiska resonemang. Det var mer spännande att titta på svalornas liv vid takåsarna än att försvara sin syn på samhället.
     ”Bra, Fredrik! Härligt att du ger mig lite tuggmotstånd. Jag tror att du behöver ryckas ut ur din dvala och få lite mothugg i din bekväma tillvaro. Nu ser du mer levande ut än vad du gjorde när jag kom in i krogen.”
     ”Ärligt Amione, måste vi prata politik just nu? Jag har en ledig dag. Vill unna mig lite återhämtning. Har åkt till min favoritkrog för att bara njuta, känna och fantisera. Om du så gärna vill prata politik så ber jag dig att hitta någon annan på krogen du kan munhugga med.”

Plötsligt kändes luften lite renare. Diskussionen mellan FJ och Amione hade rensat och brutit den första muren dem emellan. När FJ såg igen på Amione. Var det som om hon skiftat väsen. Det rebelliska och kantiga var förbytt mot något vackrare och mer innerligt.  Amione kunde vara i 30-årsåldern. Byxorna var jeans. Ganska vida och slitet ljusblå. På byxbenet satt ett klistermärke; ”LA 1969”. Så en tröja på det som verkade hemmastickad i pärlemor vit färg. Ovan tröjan en scarves runt halsen med mönster likt cowboyernas snusnäsdukar. Passade egentligen inte. Men fint på Amione.
Håret var blont och långt samlat i en knut i nacken. Ingen vanlig hårsnodd mer ett vanligt grönt gummiband som fått tjäna som hårsamlare. Hennes ansikte var ganska neutralt, men kunde skifta som en kameleont till den sinnesstämning hon var i.
FJ tänkte på klassiska Dramatenskådespelerskor när han tittade på Amione. De kunde också från några sekunder skifta i anletsdrag från demonisk till ljuvligt vacker. Likt Disneys Magica de Hex till vänaste vackra Elvira Madigan på ringa tid.  
Amione bröt tankarna FJ hade.
     ”Jo, Fredrik, du är faktiskt en typisk svensk. Massor av åsikter egentligen bakom en stängd dörr, men när du konfronteras stänger du in dig i din Comfort Zone Men jag håller med dig. Varför diskutera livets allvar en fin dag som denna? Jag vill också njuta av en vacker sommardag. Skål Fredrik!”
     ”Skål, Amione”, klingar Fredrik sin butelj mot hennes.
FJ ser på Amione och plötsligt skiftar hon intryck igen. Hennes blick är glasklar och genomträngande med kristallklara blå ögon. Likt en Törnrosa som nyss vaknat upp och ser världen på nytt efter 100 år.
Något oförklarligt här och nu håller på att hända känner FJ. Det smyger sig in längs benen, vidare mot magen och upp mot hjärtat. Lungorna krymper och luften måste hämtas in med fler och snabbare andetag. FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt. Kärlekens direktverkande pil passerade in genom svalornas flygraider, in över Kroens Have och anlände med varm direktpost till FJ:s redan dunkande hjärta.
     ”Nu gäller det att hålla i sig”, tänker FJ.
     ”Men å andra sidan, varför ska jag denna gång bara hålla igen?” resonerar FJ med sig själv. Det är väl nu om någonsin jag bara ska ryckas med och ta för mig av vad livet kan bjuda mig.

3. Kärlekens direktverkande pil.

FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt.
Kärlekens direktverkande pil passerade in till FJ:s dunkande hjärta.
     ”Vad är det som händer Fredrik?” frågar Amione som hellre tilltalar honom som Fredrik än FJ. ”Dina ögon glöder och talar kärlekens språk”
FJ hör frågan men kan inte riktigt få distans till vad som sker. För 10 år sedan när han knappt var 30 år var han redan skild efter 5 års äktenskap. Sedan dess hade han levt för arbetet och inga kvinnor hade korsats hans väg på ett djupare plan. Skilsmässan var en uppslitande process. Han hade varit ute på en ”rumlarkväll” med gamla skolkamrater och på klassiskt sätt hamnat i säng med en annan kvinna än sin fru. När allt uppdagades var kemin dem emellan bruten. Det heliga löftet var sviket och trots bokade möten med en samtalsterapeut gick det inte att få tillbaka magin i äktenskapet. Det egna sveket till sin då älskade hustru tog hårt på FJ och sen dess hade inte fler djupa känslor uppstått till en annan kvinna. Förrän nu…
     ”Ja, det är någonting med dig som börjar förtrolla mig. Jag kan inte säga vad det är, bara känna det inombords”, säger FJ plötsligt blygt och tittar ner i bordet.
     ”Aha!, du börjar bli kär din lille rackare och dessutom i mig”, säger Amione, men inte hånfullt utan med en öm blick som andas förväntan på ett överraskande sätt.
     ”Ja, du har tagit mig på bar gärning, med fingrarna i kakburken, kära Amione”
     ”Vad ska vi göra med dina romantiska fantasier. Ska du gräva ner dom på baksidan av ditt hjärta eller våga du leva ut dem med mig?”, frågar Amione med en blick som omfamnar hela FJ:s själ och hjärta.
     ”Just nu vill jag bara leva hela livet med dig, hela du har omslukat alla mina sinnen och ockuperat mitt hjärta”
     ”Men så rart och romantiskt du uttrycker dig Fredrik, jag tror det bor en liten poet inom dig som bara längtar efter att bli förlöst och få säga vackra ord till den kvinna som fångar dig”
     ”Du har helt rätt och det är du som har förlöst mig, underbara Amione”
     ”Nej, nu kan vi inte sitta här och leka musicalföreställning. Nu går du och köper två öl till oss och sen får vi se om dina känslor är kvar och har någon chans att bli besvarade. Och du, ta inte ölen i glas. Öl ska drickas ur flaskan. Det är bara mesiga turister som dricker ur glas”

Fj reser sig från bordet med knän som skakar och huvudet fullt av tankar. Han går bort till baren i krohaven och beställer två Grøna Tuborg. Ölen kostar 20 danska kronor och FJ räcker över två 10-kronors mynt. Han tittar på bartendern under några sekunder när han vänder sig om för att ta de två flaskorna. Byxorna, som är för stora, har snörats in med en smal livrem, Den vita skjortan har fläckar av öl från den gångna arbetsveckan. Den svarta flugan överst på skjortan antyder att ”jag är en bartender”. Han kan vara omkring 60 år. Smal och med ett skägg som nog inte så ofta ansas. Kanske klipps när andan faller på, funderar FJ innan ölen sätts fram. Hans andedräkt med whisky når FJ när ölflaskorna sätts på bardisken.
     ”Min kjære gæst. Her har du to flaskor med den bedste öl ni kan finna i vores have”
FJ tackar och räcker över två 10-kronors mynt. När han ska ta flaskorna ser han att bartendern stoppar ner en 10-krona i kassalådan och en 10-krona i sin egen ficka. ”Det är kanske så en hyggens man belönar sig själv under ett långt arbetspass”, tänker FJ.

Fj tar de båda flaskorna med sig och vänder tillbaka till bordet. Genast ser han Amione. Hon fullkomligen strålar från det bord hon sitter vid. De röda klängrosorna längs väggarna på uteplatsen på Dragør Kro bleknar i jämförelse med Amiones väsen. Han tittar på henne längs vägen till bordet med ölen och slukar allt han ser. Hon har ett kort blont, men ändå uppsatt hår samlat i ett grönt gummiband. Klädd i som det verkar, en hemmastickad tröja i pärlemor vit färg. På fötterna har hon cerisefärgade tofflor med ett kattmotiv på den vänstra tofflan och en kamel på den vänstra. FJ tänker: ”Även i valet av tofflor överraskar hon, hon måste bara bli min” 

När FJ kommit till bordet och räckt över ölen till Amione så börjar hon berätta hur hon tänkt.
     ”Fredrik, jag är verkligen glad att du tycker om mig och jag har verkligen trevligt i ditt sällskap. Men just nu är vi på två helt skilda plan. Du är förälskad i mig och jag tycker mycket om dig, men förälskelsen har inte nått mig ännu som den gjort med dig. Låt inte det avskräcka dig. Vad jag vill säga är att vi kan väl fortsätta träffa varandra på hemmaplan i Malmö och se hur allting utvecklas? Jag har tråkiga erfarenheter av förhållanden och är inte helt läkt ännu. Förstår du vad jag menar när jag säger det, du rara Fredrik?”
     ”Ja, allt du säger gör mig bara glad. Att du vill fortsätta att träffa mig och att jag får glädjen att få vara med dig och höra dina tankar det gör mig varm i hjärtat”    

Ute i haven där FJ och Amione sitter börjar det nu fyllas på med glada gäster runt borden. De flesta är svenskar som också tagit färjan över för att få lite hygge på krogen denna helt vanliga onsdagseftermiddag. Sorlet från borden ökar i styrka och Amione föreslår att de ska gå ner till hamnen och titta på båtarna. De lämnar krogen genom att gå ut från trädgårdssidan. Hamnen och båtarna skymtar bara en bit bort och den omisskännliga doften av fisk och måsarnas skri når dem redan. En ledig bänk med utsikt över Öresund och alla båtarna som ligger vid hamnen lockar paret som idag funnit varandra att slå sig ner.
     ”Fredrik, säger Amione. Jag vill att vi gör en sak, så jag lär känna dig bättre”
     ”Vad vill du göra då?”
     ”Jag vill att du lägger din högra hand ovanför min vänstra hand. Blunda med ögonen och försök att inte fokusera på något annat än handen du har ovanför min. Håll den där några minuter och berätta sen för mig vilka bilder som kommer fram i ditt huvud. Fundera inte för mycket på bilderna du ser utan bara berätta för mig hur du tolkar dem”
Fredrik, som sitter till vänster om Amione på bänken lägger då sin högra hand på ovansidan av hennes vänstra hand. Fredrik försöker att fokusera på sin hand som nu vilar på Amiones. Det första han tänker är att hennes hand är så len och varm. Den känns trygg och välkomnande där han nu sitter på bänken. Det går några minuter i tyst stillhet mellan de båda. Sen säger FJ:
     ”Nu får jag en bild framför mig i huvudet”
     ”Vad är det du ser?” frågar Amione.
     ”Jag ser en man runt 70 år som sitter stilla i en rullstol och tittar på mig”
     ”Så fint, Fredrik. Det är min far som kommit för att se vad du är för en filur”
     ”Din far? Lever inte din far?”
     ”Nej, min far gick bort i av en hjärtattack för några år sedan, de sista åren satt han i en rullstol efter en trafikolycka. Det är honom du ser Fredrik”
     ”Ser du något också?” Frågar FJ.
     ”Ja, jag ser en ganska stor vit hund, kanske en Labrador, som sitter framför mig och viftar på svansen.”
     ”Märkligt, säger Fredrik, om det gäller mig så har aldrig haft en hund. Inte heller någon i min familj”
     ”Hunden jag ser nu Fredrik, är ingen du har mött i ditt liv, men i en framtid kommer ni att mötas och då kommer den att spela en stor roll i ditt liv”
FJ, kommenterar inte vad han hör, men förstår att andlighet är en naturlig del av Amiones liv.
De öppnar sen båda ögonen, tar händerna ifrån varandra och ler mot varandra.
     ”Jag vet inte vad jag ska tro, säger FJ, men jag såg faktiskt mannen i rullstol”
     ”Jag är glad att du gjorde det Fredrik, det visar att du ser mer än bara din egen näsa. Det är en sådan man jag vill umgås med i framtiden”
De skrattar båda och kramar varandra. Sen tittar Amione allvarligt på Fredrik och säger:
     ”Låt oss nu ha lite roligt tillsammans. Jag vill inte höra något mer kärlekssnack från dig resten av dagen eller kvällen. Nu ska vi bara umgås och sen blir det vad det blir. Jag är skadad av tidigare relationer och behöver bara ha roligt och känna trygghet omkring mig”
     ”Det kan jag lova dig Amione. Vad sägs om att gå bort till ”Matrosen” och spela på jukeboxen? Vi kan dricka en massa öl och dansa hela kvällen”
     ”Nu snackar du riktig skånska Fredrik. Ja, det vill jag”

Dragør strandhotel

De går ifrån bänken några 100 meter in och där möter dem Puben Matrosen. Matrosen är en enkel pub i samma fastighet som ”Strandhotellet” Dock är Strandhotellet inget hotell utan bara en restaurang med puben i samma länga, fast med två skilda ingångar. Inne på puben är det livligt. Här är det också mer genuint med fler danskar än svenskar. Rökluften slår emot dem när de kommer in på puben. FJ beställer var sin öl och en gammeldansk till de båda, medan Amione letar upp ett ledigt bord.
     ”Här Fredrik! Här kan vi sitta”, hörs med ljudlig röst.
Sen spelar de musik från jukeboxen, dansar, utmanar några lokala danskar på parbiljard och festen pågår ända fram till den sista båten från Dragør ska gå hem till Limhamn. Då är klockan 23:55 och sista avgången är 00:10. De kastar sig skrattande ut från puben och springer hand i hand mot färjan som ligger 500 meter bort. De hinner precis ombord på båten och det är starten på ett förhållande som ska vara i åtta år.

4. Uppbrottet.

Nu var det två år sedan, nästan på dagen, jag och Amione hade gått skilda vägar. Uppbrottet var tungt att bära. Hon hade gjort slut och själv var jag för kraftlös att ta striden till en försoning. Men den borde jag tagit, månaderna som följde från det fram till nu var som ett inferno med diaboliska inblickar i ”Hin Håles” mörkaste rum.
Hennes slutord ekade dock allt tystare vartefter månaderna gick.
     ”Du har inte tid för mig. En sådan som du ska inte vara tillsammans med ett levande väsen. Om pengar betyder så mycket för dig, skaffa en madrass och lägg på golvet i butiken där du jobbar så kan du leva där 24 timmar om dygnet. Själv är jag för levande att hålla dig sällskap resten av mitt liv”
Självklart hade hon rätt insåg jag, dock alltför sent. Att arbeta och tjäna pengar kan inte vara allt på jorden. Men jag bortförklarade för mig själv att jag inte var en anställd utan ägde företaget själv. Dessutom hade jag ärvt butiken efter min far som i sin tur ärvt efter sin far, min farfar. Arvets gåva med dess utmaning fanns, som jag såg det, i ansvar och en tävlan att vara bättre än tidigare generationer, inte i pengar. Dessutom och tyvärr var förtjänsten på en klockaffär i Malmö inte så stor. Avkastningen på eget kapital hade växt till 800 000 kronor de fyrtio år jag verkat som ägare till Klock-Gustaf. Det gick nästan att räkna ut i huvudet att jag tjänat 20 000 kronor per år, förutom lönen jag tog ut på butiken jag skulle lägga huvuddelen av min levnadstid på. Hade jag haft en normal anställning på en butik, vårdinrättning eller dylikt som passade mitt väsen kunde jag förmodligen kunnat spara mer med ett klokt leverne som gift man tillsammans med en redlig kvinna.
Så Amione hade självklart rätt. Butiken skulle inte betytt mer för mig än umgänget med henne.

Två år läker även om hjärtat är sönderslitet av kärlekens sorgsnaste tårar.

Jag bestämde mig nästan direkt efter separationen med Amione att sälja familjens ärveklenod; Klock-Gustaf. Butiken jag verkat (och enligt många levt i) i under 40 år. Kan inte säga att jag så länge jag kan minnas varit en impulsiv man. Men försäljningen av butiken skedde inom loppet av en vecka. Fick tips av min revisor att använda mig av sajten www.bolagsplatsen.se. Sen gick det fort. Ur & Penn tog över verksamheten redan efter en vecka butiken lagts ut till försäljning. Med hjälp av samma revisor värderade vi bolaget till 800 000 kronor. Med goodwill blev köpeskillingen avrundat en miljon kronor. Köpesumman satte jag in på en riskfri fond i min bank. Jag bestämde sedan att det skulle utbetalas 2000 kronor i månaden i fickpengar från denna fond till mig så länge pengarna varade. Fickpengarna tillsammans med min pension gjorde att jag hade ut avrundat 13000 kronor i månaden efter skatt. Men det var tillräckligt. Hyran, för en tvåa på Västra Ryttmästaregatan 17 a i Malmö, där jag bodde, låg på 5000 kronor per månad. Mat, el, försäkringar etc kostade ytterligare 6000 kronor. Så ca 2000 i reda svenska kronor var överskottet för mig varje månad. Något jag aldrig i något sammanhang gnällde på.

Det var en liten befrielse för mig att även i lediga stunder tänka i pengar. När jag tänkte i pengar eller i tal blev det som Yoga i hjärnan. Pengar har inga känslor, pengar är fakta och finns i reda mynt och sedlar. Matematik är den enda faktiska läran som finns på vår jord. Nobelprisets största trofé är att vinna det i ekonomi var min bestämda åsikt. Matematik är befriad från filosofi och tyckanden. Det är tal som alltid grundas på fakta. Så minns jag högstadiets kurser i filosofi. Flumläran jag aldrig förstod mig på. Jag får plötsligt upp en bild i minnet då filosofiläraren visar en bild på en hare som står invid ett träd.

Går haren runt trädet?

     ”Går haren runt trädet eller trädet runt haren?”, frågar läraren.
Vad menar han? Självklart går en hare runt ett träd, eller skuttar runt ett träd eftersom den har fyra ben. Ett träd kan aldrig gå runt om en hare. Men läraren envisades.
     ”Vi har lärt oss vissa saker i livet som vi tycker är självklara. Till exempel att en hare går runt ett träd och att ett träd inte går runt en hare. Men betänk, från vilken synvinkel ser vi då? Hade förloppet filmats, hade lika gärna trädet gått runt haren beroende på hur filmaren rört sig med kameran. Det är detta som är filosofins grundlära att allt vi människor har bestämt oss för att tro på är något människan själv bestämt skall finnas. Exempelvis…tid…tid finns inte i ett universum. Tid har vi människor bestämt skall finnas för att göra livet enklare för oss”

Jaha, så nu finns inte tid heller sarkasmade jag i mitt huvud. Kanske inte konstigt att jag fick en tvåa i betyg på filosofi. Borde fått en etta. Men läraren tyckte av någon egendomlig anledning att mina kommentarer på proven var läsvärda typ när jag skrev: Om man gräver ner en hare i jorden och den växer upp som ett träd. Kallar man haren för ett träd eller för en hare då?

Så fakta, matematik och verklighet var min livsrörelse framåt. Började jag däremot att tänka på Amione började hjärnan att koka ihop. Det gick inte. Hon hade fört känslorna in i mitt monetära rike.
     ”Du tjänar ju knappt ett skit på din butik och ändå ska du jobba röven av dig”, sa Amione ofta ”Hade du investerat 50 procent mer av din tid på mig, så lovar jag att du hade fått en större utdelning. Ja inte i pengar, men i ett rikt liv och samliv som gjort dig ofantligt mycket rikare i själen”

Vår separation var okonstlad och direkt precis som hela Amiones väsen.
     ”Jag vill att vi skiljs åt. Du är en fin kille FJ, men jag behöver mer än det för att få luft i mina lungor. Min personlige tränare; Anthony och jag är nu ett par sedan igår. Flyttlasset till honom går i morgon. Här är nyckeln till din lägenhet. Jag ångrar inte tiden med dig, men jag behöver mer än vad du kan ge mig”
Så försvann Amione ur mitt liv. Egentligen så rakt, tufft och enkelt det borde vara vid en separation.

Nu hördes hundskallet igen, samtidigt som Amiones ord åter vevades i mitt huvud.
Sedan igår hade jag hört en hund skälla i vår trappa flera gånger. Mig veterligt bodde inga hundägare i denna trappa. Men vad visste jag, jag kände ju inga grannar än mindre umgicks med någon av dem. Nu fattas bara att man ska trampa i en hundlort när man kliver utanför entrén.

Sista delen. Alice.

Alice

Jag vaknar åter med ett hundskall. Reser mig upp och ser ljusstaken jag tänt kvällen innan från mitt sovrum. Klockan är 7:42. 18 minuter innan klockan brukar väcka mig. MFF-almanackan visar att det är den 29 november, två dagar innan den 1:e advent. Hunden som finns i huset lokaliserar jag att den bor ovanför mig. Samma våning som för en månad sedan bytte ägare. De som bodde där då; Gert och Sigrid sa att de inte längre orkade med trapporna.
     ”Fyra trappor upp, utan hiss, är för mycket för oss nu FJ. Nu flyttar vi till ett seniorboende på Bellevue Park här i Malmö. Jag och far (som hon kallade sin man) måste inse att vi blivit gamla och vill ha det bekvämt om oss de sista åren”
Sen flyttade mina rara grannar. Flyttavskedet, dagen innan flyttlasset gick till det nya boendet, bestod av kaffe med vispgrädde och hembakade mandelkubbar. Sigrids specialitet.

Där, ovanför mig, bodde alltså de nyinflyttade grannarna som jag aldrig träffat. Bara hört skallet ifrån deras hund. Ryktet sa att de kom från Norrland och hade någon anknytning till företaget Polarbröd. ”Familjeföretag” hördes skvallret i trappan om de nyinflyttade grannarna.

Mina morgonrutiner var ganska inrutade. Kaffe med en ostsmörgås (cheddar) med aprikosmarmelad på. Därefter ett glas morotsjuice. En tablett Gerimax och en tablett E-vitamin fullföljde frukostritualen sedan 20 år tillbaka. Denna månad hade det sedvanliga kaffet; Mollbergs blandning ersatts av Zoégas Julkaffe. En tradition som startade den rätta julkänslan i början av december när julkaffet fanns att köpa i butiken.
Efter frukost, dusch och morgontidningen Sydsvenskan slår jag mig ner i vardagsrummet och slår på Tv: n. Jag har redan julpyntat överallt. Till mesta del med tomtar, bock och julgranskulor från mitt barndomshem. Något julpynt som jag satt upp ser jag att min förra flickvän Amione och jag köpt tillsammans. Hon älskade låååånga tomtar med grått skägg. Hon köpte flera stycken vare sig vi var på Tivoli, i stan eller på Liseberg. Jag hävdade att det inte var riktiga tomtar.
     ”En riktig tomte, ser ut som en vanlig tomte. Så som Jenny Nyström tecknar en tomte. Inte en avlång, smal tomte med ett grått skägg” Amione skrattade åt mig när jag sa det.
     ”Så typiskt av dig FJ att du inte kan ta till dig en vacker tomte bara för att den inte tillhör din sinnebild av en tomte. Lär om och lär nytt innan det är försent”
Trots Amiones hån och min avsky för dessa suspekta tomtar hade jag åter en del av hennes avlånga tomtar med grått skägg i fönsterkarmen. Men jag lovade för mig själv att detta var sista julen jag tog fram dessa egentligt fula tomtar i ljuset.

Så i det morgonrituella tidningsbläddrandet i Sydsvenskan på morgonen minns jag gårdagen på min stamkrog: Brokrogen. Sedan flera år har jag varit stamgäst på denna krog. Ägaren, Osman, hade sedan första gången jag klev in på krogen behandlat mig som en av sina närmaste vänner. Kanske beror det på att vi träffades i stort sett varje lördag under flera års tid då han ägde sin dåvarande kiosk, Osmans kiosk, som låg på Lönngatan i min stad. På den tiden var jag ute och joggade två mil varje lördagsmorgon och nästan halvvägs låg Osmans kiosk. Där stannade jag upp för en vätskekontroll i form av en Mer Äpple som jag drack medan jag språkade med Osman. Jag minns fortfarande det första mötet med Osman. Jag hade stannat vid kiosken för att få något att dricka och ställer mig vid den öppna luckan. Jag ser en man som sitter halvsovande på en stol inne i kiosken. Det osar sprit långt utanför luckan och jag säger till honom:
     ”Hej, vakna! Kan jag få något att dricka?”
Mannen vaknar till liv, ursäktar sig och presenterar sig sen som Osman.
Han säger: ”Fy fan grabben, vilken natt jag har haft”
   ”Vad är det som har hänt?”, frågar jag.
     ”Jag var hemma hos en tant igår och det blev ganska sent. Först drack vi upp hennes vodka, när vi närmade oss midnatt tog hon fram rödvinet och när klockan var två tog hon fram det hembrända. Fy fan grabben, vilken natt”
     ”Brukar du besöka okända tanter på nätterna?” undrar jag smått leende.
     ”Jag ska säga dig grabben att det nog inte är en enda ensam tant i området jag inte varit hemma hos. De brukar stanna precis som du vid kiosken och prata och sen bjuder de hem mig efter ett tag”
     ”Du verkar ju vara en riktig charmör”, säger jag, ”har du någon bra raggningsreplik?”     ”Det jag brukar använda har hittills gått hem. Jag brukar säga när de bjuder hem mig att: Om du bjuder på maten och spriten, så kommer jag med resten
Jag skrattade åt Osman, beställde en Mer Äpple, betalade och joggade vidare. Men på mina lördagsrundor var stoppet vid Osmans kiosk ett roligt avbrott.
Senare berättade Osman att han sparat ihop pengar och skulle öppna en kvarterskrog nära där jag bodde. Från öppningsdagen och fram till nu var jag stamgäst på hans krog. Krogen var enkelt inredd. Stabila träbord, klassiska vintavlor på väggarna, röda sammetsgardiner och i bakgrunden lite svag musik från hans hemland Turkiet. Hans amorösa eskapader hade också lugnat ner sig och sedan fyra år tillbaka var han gift och levde stadgat. De hade tillsammans fått två barn.

Säkert kände flera samma sak som jag, att Osman är min vän, men för mig gjorde det att Brokrogen blev mitt andra vardagsrum och mitt andningshål när jag var ägare för Klock-Gustav under och efter förhållandet med Amione.
Osmans ord klingade i mig från gårdagen.
     ”FJ, du ska inte leva själv. Det är inte bra för dig. Du säger att du kommit över Amione. Men kom ihåg att jag varnade dig för henne. Minns du det? Men du lyssnade bara på en annan del av kroppen än din hjärna. Snygga, klipska tjejer varar aldrig länge för en man. Min fru är inte så snygg, men hon lagar bra mat, städar vårt hem och har fostrat två fina söner. Hon klagar aldrig över någonting mer än att jag inte byter kalsonger varje dag. Nästa gång du funderar på en ny kvinna låt mig träffa henne först. Jag kan kvinnor, jag vet vad du behöver”
Jag hade all respekt för Osman och hans engagemang för mitt liv men samtidigt kände jag att när det gäller relationer och synen på en kvinna var vi från helt olika kulturer. Jag svarade Osman.
     ”Tack Osman för att du bryr dig. Någon kvinna i överskådlig tid kommer inte att kliva in över min tröskel eller att jag tar henne hit till dig på min absoluta favoritkrog. Jag är 64 år. Tiden med kvinnor, parmiddagar och charterresor är förbi”
     ” Men lyd ändå mitt råd FJ. Skaffa ett husdjur, en undulat, katt eller varför inte en hund som du kan dela tillvaron med?”
     ”Bäste Osman, jag känner mig inte ensam. Jag har ju dig, min syster och mina systerdöttrar. Det räcker för mig mer än nog just nu”

Egentligen var jag inte sanningsenlig mot Osman. Men det var samtidigt ett klargörande att Osman inte skulle försöka para ihop mig med fler av sina kvinnliga släktingar eller andra stamkunder som han ansåg att jag behövde i sitt liv än han redan försökt med. Osman tänkte från hjärtat och ville mig väl i att para ihop mig med en ny kvinna. Att det sa tvärstopp från min sida berodde på att hjärtat redan var fulltecknat. Det fanns inte plats för fler boenden i detta hjärtas blodpump än de kvinnor jag redan mött i mitt liv.

Mitt i tidningsläsandet och minnen från gårdagen på Osmans krog stannar jag upp. Nu hörs hundskallet närmare, ja faktiskt utanför min dörr. Det är ett kort ”Voff” följt av ”Voff, voff”. Jag tolkar det som att hunden vill bli uppmärksammad. ”Men står hunden i trappan, utanför min dörr?” tänker jag när jag närmar mig dörren och tittar i dörrögat.
Jag kan inte mycket om hundar men jag tror det är en vit labrador som står i trappan och voffar. Den tittar på alla dörrar och går runt som om den önskar att bli insläppt. Men ingen öppnar för hunden. Jag tittar åter i dörrögat och tycker att hunden ser ”snäll” ut. ”Kanske ska jag öppna och se vad den vill”, tänker jag.
Tanken leds till handling och jag öppnar dörren. Jag kan höra mig tala till hunden.
     ”Hej, lilla vovve. Vad gör du ute i en kall trappa. Är inte husse och matte hemma?”
Hunden tittar på mig avvaktande och väntar på mitt nästa drag.
     ”Låt oss se om husse eller matte är hemma”, säger jag och puffar hunden upp en trappa till där jag tror att den bor.
Jag öppnar dörren till mina nyinflyttade grannar en trappa upp och ser att dörren inte är låst. Dörren går upp när jag trycker ner handtaget och jag tittar på hunden och säger
     ”Är det här du bor? Ska du inte gå in till ditt hem?”
Men min nyvunne fyrfotade vän visar inga tecken på att gå in i det jag förmodar är dess hem. Jag går istället in och tittar mig omkring och ser att ingen husse eller matte är hemma. Två hundskålar i köket, en med torrfoder och en med vatten visar mig att det bor en hund här. Så slutsatsen med hundskall ovanför min lägenhet och matskålarna säger mig att hunden bor i denna lägenhet.
Vidare tänker jag att dörren inte var låst. Hunden måste öppnat dörren med sina tassar och tagit sig ut i trappan. Om det stämmer som ryktet säger att jag fått norrländska grannar så kanske de inte låser sin dörr, även om vi nu är i Malmö.
Jag kommer ut i trappan och hunden tittar på mig som
     ”Vad gör vi nu?” Jag svarar:
     ”Du kan inte stå ute i en trappa och skälla alldeles för dig själv, du får komma in till mig tills husse och matte är tillbaka”
Vi går en trappa ner och hunden följer mig i spåren. Jag öppnar dörren till min lägenhet och säger:
     ”Välkommen in främling. Mitt hem är från och med nu även ditt hem” Ja, varför sa jag det. Kanske för att min vän på fyra ben så självklart bara vandrade in i min lägenhet. Utan att tveka gick hunden jag nyss lärt känna in och bara la sig till vila i mitt vardagsrum.
     ” Jag kan inte ditt namn lille vovve. Men så länge du är här i min lägenhet så kan jag väl kalla dig Alice. Jag ser att du är en tik och vill du ha ett annat namn får du vovva mig”
Alice ligger i mitt vardagsrum när jag är i köket för att laga min lunch; köttbullar med mos. Jag kallar jag på Alice.
     ”Alice, vad sägs om lite hemmalagade köttbullar och mos?”
Jag lägger ner 10 köttbullar och mos i en rund tallrik och i en annan rund tallrik har jag fyllt på med kallt friskt vatten.
Alice glufsar i sig det hela och tackar med att ge mig en blöt nos på mitt knä.

Så blir besöket med Alice en ritual varje dag. Hon krafsar på dörren till mig varje dag klockan 8. Jag antar att husse och matte då har lämnat hemmet för jobbet utan att låsa dörren. Alice öppnar då med tassen dörren till sitt egentliga hem, stänger den med nosen och krafsar sedan på dörren hemma hos mig.
Jag gör mina vardagssysslor; handlar, går på promenad, gymar sitter en stund på det vackra Malmö-biblioteket innan jag går hem till Alice. Alice klarar sig själv när jag är borta.
Men som på en given signal när klockan är 16:30 reser sig Alice upp och gnyr. Hon gnuggar nosen på mitt ben och går mot dörren. Jag släpper ut henne och ser att hon går en trappa upp öppnar dörren med tassen och går in. (Hur lyckas hon stänga dörren med tassen?) Strax därefter hör jag och ser i tittögat att husse och matte går upp för trappan. Alice kände på sig när det var dags att gå hem.
Så följer vår nyvunna ritual under en vecka. Alice är hos mig på dagen och hos sin matte och husse på kvällen. Vad jag också ser är att Alice under de två veckor hon är hos mig blivit allt större om magen.
”Är Alice med vovve/vovvar? ”tänker jag.

Måndag den 16 december, jag minns datumet exakt, krafsar ingen Alice på dörren. Jag fylls av oro. Väntar hela dagen men ingen Alice vare sig hörs, skäller eller krafsar på dörren.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Nu har det gått så lång tid att Alice varit hos mig på dagarna så det känns lite skamligt att nu ringa på hos grannarna och berätta om besöken från deras hund.
Efter fyra dagar av vankande oro bestämmer jag mig ändå för att ringa på dörren till Alice husse och matte. Efter en signal öppnas dörren av den jag uppfattar som Alice matte.
”Hej, jag heter Fredrik Joakim och är granne med er. Jag bor en trappa ner. Om ni har tid så skulle jag vilja prata med Er”
”Självklart”, hör jag henne säga med norrländsk brytning, ”jag heter Julia och min man heter Gustav” säger hon och tar i hand. Jag tar av mig skorna och går in i deras hem. Det är en ombonad atmosfär. Julgranen är tänd och överallt finns det tomtar och mängder av tända levande ljus. Både värme- och stearinljus. Jag spanar efter Alice men ser ingen skymt av henne inte heller hör jag något ljud ifrån henne.
Julia bjuder mig att sitta ner i soffan.
     ”Gustav jobbar över idag och kommer lite senare, men berätta du för mig”
Jag berättar hela historien om hur jag och Alice träffats. Att Alice brukar vara hos mig på dagarna. Ju längre tiden gått att jag saknar Alice sällskap och är orolig att något hänt henne.
Julia tittar på mig och skrattar.
     ”Ja, jag och Gustav undrar också vad som hänt med Sigge. När vi kommer hem är både mat – och vattenskålen orörd. Så vi har undrat om Sigge blivit sjuk eftersom hon inte äter så mycket”
     ”Kallar ni hunden för Sigge?” frågar jag ”det är ju en tik”
     ”Ja, Gustav har alltid sagt att om vi skaffar en hund ska den heta Sigge oavsett kön”
Men nu måste jag fråga ”Hur är det med Alice, förlåt Sigge?”
Julia reser sig upp och vinkar till mig att följa med. Hon öppnar dörren till det jag uppfattar som deras sovrum och där på en stor hundbädd ligger Alice omgiven av fyra små vita valpar.
    ”Ja, som du ser så har Sigge blivit mamma” säger Julia.
Plötsligt blir jag helt rörd och börjar att gråta av glädje. Julia förstår mina känslor och omger mig med en varm omfamnande kram.
     ”Så fint att du har så starka känslor för Sigge” säger Julia ”det är fyra julklappar som hon lämnat till oss innan jul”
     ”Helt underbart, jag är helt överväldigad. Det är så vackert” säger jag och börjar att gråta igen av nypåfylld glädje.
     ”Sigge har fått fyra valpar. En flicka och tre pojkar. Sigge vill vara ifred med sina små de första veckorna, sen kan du få hälsa på henne igen”
”Vilken underbar julklapp hon har gett dig och Gustav” säger jag. ”Nu vet jag vad som hänt. Så jag lämnar er alla ifred och går hem till mig” Jag tar Julia i hand men hon öppnar famnen och ger mig en kram innan jag går.

Julen tillbringar jag även denna jul med Osmans familj som nästan blivit som min egen under de gångna åren.

Åtta veckor senare. Den 10 februari ringer det på min dörr. Utanför står Julia och Gustav med en valp i famnen.
     ”Hej Fredrik, vi tänkte att du kanske ville hälsa på Alice, Sigges lilla dotter. Hon är bara åtta veckor gammal men undrar om hon får bo hos dig.”
Jag tittar på den lilla valpen och fylls av oemotståndlig kärlek och glädje.
     ”Underbara lilla, lilla vän. Så glad jag blir att du vill bo hos mig”
Så kommer en försenad julklapp som inte kunde ge mig större glädje än något annat i livet.

Sedan dess är jag och Alice oskiljaktiga. Var jag går, går Alice och var Alice går, går jag.
Emellanåt är mamma Sigge och krafsar på dörren för att hälsa på. Men på något sätt förstår hon att Alice flyttat hemifrån och gör därför bara korta besök.

Efterord:
Någon annan kvinna än Alice kom därefter aldrig mer in i mitt liv. Osman erbjöd mig att bli delägare i Brokrogen, vilket jag på en gång tackade ja till. Så nu är jag tacksam krögare och hundägare och lever ett lyckligt men aktivt pensionärsliv i min kära stad.

Vera

När jag tittar tillbaka på mitt varierande arbetsliv ser jag många spännande och utvecklande personer jag mött de gångna åren.
   Egentligen dröjer det några år efter att jag träffat dem som jag förstår vilken inverkan de haft på min egen utveckling i arbetslivet.
    Speciellt tänker jag på en person som skulle forma mig i den bransch jag skulle verka inom under 40 år; detaljhandeln. Hon är i alla stycken en enkel person men med ett stort kunnande och har en ärlig arbetsfilosofi som jag kan sammanfatta i: ”Gör du rätt, blir det aldrig fel”
    Hon heter Vera, Vera Nicklasson.

Jag var 22 år, 1977, och arbetade på Konsum på Nydalatorget i Malmö. Det var mitt andra år som aspirant på Konsumentföreningen Solidar. Tre års teori varvat med praktik skulle efter de tre gångna åren utbilda mig till butikschef på en Konsumbutik någonstans i Skåne.

Sven i dåtidens arbetskläder

Mitt första år var jag på Konsum på Högaholm, som jag beskrivit tidigare i denna blogg, under den karismatiske butikschefen; Arne Forsell.

    På Nydala jobbade jag för en mycket duktig butikschef som hette Inge Jönsson. Under honom skulle jag arbeta som ansvarig för speceriavdelningen, idag säger man oftare kolonialavdelningen. Det vill säga livsmedelsvaror som inte är färska typ ärter på burk, pasta, kaffe, socker, mjöl etc.
    Ansvaret innebar också att jag en gång i veckan gick jour på butiken. Jour innebar att man var huvudansvarig för butiken i butikschefens frånvaro. Min jour inföll på tisdagskvällar. Inge gick hem vid 17-tiden. Vi hade öppet till klockan 19, så två timmar varje tisdag hade jag huvudansvaret för butiken och dess kunder.
    Jag kan utan vidare säga att dessa två timmar på tisdagen var skrämmande för mig som nybakad ansvarig. ”Tänk om det kommer en besvärlig kund” eller ”Tänk om det blir ett rån” eller ”Tänk om det utbryter brand, vad gör jag då?”
   En kväll besannas mina fasor. Det kommer in en kund som vill prata med Butikschefen och….som inte vill prata med någon annan än Butikschefen.
En av mina kolleger ( förmodligen Siw Högberg) kallar på mig.
    ”Sven, du har en kund som vill prata med dig, det gäller en reklamation”
Jag tänker: Ahnää, nu är det kört. Nu kommer kunden jag inte ville få.
Med tunga steg och ett klistrat leende går jag fram till kassan där kunden står och väntar på mig. Av butikschefen Inge hade jag fått lära att besvärliga kunder tar man alltid i hand, hälsar på med ett leende och presenterar sig med sitt namn. Jag möter upp kunden vid kassan och säger leende:
    ”Hej, jag heter Sven, vad kan jag hjälpa dig med?”
Kunden verkar inte mottaglig för min påklistrade charm utan säger:
    ”Jag köpte pålägg hos er igår, kokt skinka. När jag kom hem såg jag att det hade gått ut i datum. Sista förbrukningsdag (som det då hette på den tiden, inte Bäst före som idag) var för två dagar sedan. Har ni inte koll på vad ni säljer i er butik?” Säger kunden upprörd med pålägget i hand och ett kvitto när hon med en arg blick tittar på mig.
    Min puls verkar stanna och hand- och armsvett rinner på när jag stammar fram som svar:
    ”Detta beklagar jag verkligen, naturligtvis ska vi rätta till detta på en gång”
Kunden svarar:
    ”Det hoppas jag verkligen, jag är stamkund i affären och ordnar ni inte upp detta kommer jag aldrig mer att handla hos er. Jag kräver också kompensation för all tid jag lagt ner”
Jag går med kunden bort till charkdisken för att i första hand hitta ett nytt pålägg till kunden med ett bra datum. I andra hand fundera ut en lämplig kompensation för kunden. När vi närmar oss charkdisken ser jag Vera stå och vänta på oss. Troligtvis hade hon hört vad som skett genom butiksdjungeltrummans virvel.
   Vera Nicklasson var sedan Konsum på Nydalatorget öppnade 1964, alltså i händelsen 13 år sedan, kött- och charkansvarig på butiken. Vera ser mig och kunden komma och tornar upp sig framför charkdisken och frågar:
    ”Är det något jag kan hjälpa till med?”
    ”Ja”, stammar jag, ”kunden köpte pålägg här igår, men det hade gått ut i datum sen två dagar tillbaka”
Vera tittar på mig och sedan på kunden med en bestämd blick och svarar:
   ”Det finns inte något pålägg i min disk som har ett utgånget datum”
Jag får nästan panik, vad gör jag nu? Varför hamnade jag i detta? Men någonting måste jag ju säga.
    ”Vera, kunden har pålägget med sig och utgångsdatum var för två dagar sedan”
Vera säger överseende.
    ”Jag byter gärna pålägget. Det är pålägg från Goman och det är vår charkleverantör. Men kom inte och säg att pålägget har köpts i min disk. För där finns inget pålägg med utgånget datum”
Jag bara önskat att jag haft blöja på mig inför Veras svar. Varför kan du inte bara byta pålägget? Varför detta tjafs?  Vad ska jag göra nu? Jag samlar mig och säger:
    ”Men Vera, kunden har kvitto med sig som visar att hon köpt pålägget hos oss”
Vera säger lugnt:
    ”Det kvittot vill jag gärna titta på”
Då griper kunden in i handlingen och säger:
    ”När jag tänker efter köpte jag nog inte pålägget här utan på Konsum på Söderkulla” (Grannbutiken 2 kilometer bort) Jag tittar på kundens kvitto och ser att det faktiskt står Konsum Söderkulla på kvittot. Jag frågar Vera:
    ”Vad gör vi då?”
Vera svarar lugnt och tryggt:
    ”Självklart byter vi ut pålägget. Det är köpt i en Konsumbutik och vi hjälps alla åt här vilket är en trygghet för kunden. Men jag vill påpeka att här, på Konsum på Nydala, finns inget pålägg, kött eller för den delen några andra varor i mina diskar som har ett utgånget datum” säger Vera utan att på något sätt vara tveksam i sitt svar.
Kunden svarar:
    ”Ursäkta besväret, jag ville bara ha nytt pålägg”
   ”Självklart, du ska alltid känna dig trygg med Gomans pålägg i vilken butik du än handlar”, svarar Vera kunden.
Kunden går med mig till kassan och jag förklarar för kassören att kunden tar detta pålägg med sig ut utan att betala, det är ett byte, en reklamation. Vera kommer fram till mig efteråt.
    ”Det är inte lätt för dig att veta. Men lär dig att från mina diskar kommer aldrig någon vara som gått ut i datum”
”Tack Vera, det är nog en lärdom jag kommer att ha nytta av i framtiden”

För visst var det en lärdom. Ända sedan den dagen i mitten av september 1977 ville jag aldrig någonsin se, i någon av de butiker jag ansvarade för, en vara som gått ut i datum. Visst är det väl kaxigt att kunna säga:
    ”Nej, vi har inte varor som gått ut i datum” eller som en variant
    ”Nej, vi har inga kassaköer”
    ”Nej, vi har inga mjuka tomater, alla är spänstiga och fräscha”
Etcetera
I alla fall blev den lilla händelsen med kunden en väckarklocka för mig hur livsmedelsvaror ska hanteras. Vilken respekt man ska ge dem och till kunden som sen ska köpa dem.
    ”Jag har inte varor i min butik som har gått ut i datum” Den devisen kan vi väl kalla ”Lex Vera”.

Där kunde historien om Vera som jag minns den sluta. Men i skrivande stund har jag en anekdot till om denna fantastiska butiksperson. Vera skulle gå på semester. Enligt Inge hade inte Vera varit på en sammanhängande lång semester på 13 år, sedan butiken öppnade och då Vera sedan dess varit ansvarig för kött, chark och delikatess. Men nu skulle Vera hälsa på sin mor i Norrland och vara borta i två veckor. Hennes ställföreträdare, Ulla-Britt, fick noggranna instruktioner i över ett halvt år tidigare hur beställningar skulle göras, hur diskarna skulle fyllas och hur viktig datumkontrollen var. Ju närmare Veras semester kom, desto nervösare var Ulla-Britt över detta ansvar.

Så kom dagen då Vera skulle resa till Norrland och besöka sin mor. Vera gav Ulla-Britt de sista instruktionerna på eftermiddagen med resväskan i hand och lämnade sedan sin ställföreträdare blek om nosen innan sin avfärd. Nästa dag ringde sig Ulla-Britt sjuk, gissningsvis av nervös stress, och Inge kom till mig med förslaget:
    ”Sven, jag har jobbat mycket med kött- och chark och jag kan stycka. Om jag styckar upp kött och visar dig vad du ska lägga i disken så fixar vi detta till Vera kommer tillbaka”
Jag och Inge slet som djur hela första dagen. Jag kollade datum och la ut kött och chark enligt Inges instruktioner. När dagen var till ända sa Inge:
    ”Kolla Sven, vilka fina diskar vi har fått. Vera skulle varit stolt över oss”
    ”Hoppas det Inge, Vera behöver verkligen semester och koppla av”

Nästa dag jobbade jag och Inge lika frenetiskt. Jag kollade datum, la ut i disken och Inge styckade kött, tog emot charkvaror och gjorde nya beställningar. När vi slet som hårdast hör vi en röst vid köttdisken. Det är Vera som kommit för att ge Ulla-Britt de sista råden och syna hur diskarna såg ut. Tydligen hade hon skjutit upp avresan ytterligare en dag.
    ”Var är Ulla-Britt?”
    ”Hon är sjuk” säger Inge
    ”Jag kommer i morgon, semestern får vänta”, svarar Vera.

Ja, lite stukade kände jag och Inge oss. Vi hade gjort vårt bästa och visat Vera respekt. Men det bästa för oss var bara medelmåttigt för Vera. Vera hade inte licensierat oss att ta hand om hennes fina diskar. Och… vem säger emot en mästare som i en division för sig själv visar vägen?

Vera fick således ett dygn och några timmars semester. Jag såg henne aldrig under det året jag jobbade på Konsum Nydala ta semester efter detta. Enligt Inge vägrade hon ta semester efter vår framfart i färskvarudiskarna. Vera lärde ut kvalitet till varje pris, noggrannhet och omtanke om kunden.
Tack Vera!
Dig har jag berättat om på varje arbetsplats jag varit på och nu även på denna blogg. Vad jag förstår gick du till slut i pension efter att ha arbetat på Konsum på Nydalatorget i Malmö hela ditt liv. Nu bor du i ditt fäderneshem och jag är övertygad om att butiken du handlar i har en seende kund varje gång du är där.
Med ett lätt påpekande om någon vara gått ut i datum…

Konsum Nydalas personalstyrka vid öppningen 1964. Vera står i mitten.

Min indiske vän

Skrivarkursen jag går är nu på den 7:e lektionen. Denna gång fick vi lära oss att ha en spännande inledning på en novell/bok och ha en ”cliffhanger” i slutet på varje kapitel om berättelsen ska bli intressant.  (När man googlar på ”cliffhanger” betyder det ”Spännande och oavslutad händelse”)
Vidare fick vi en kreativ övning av vår duktiga kurslärare; Anna-Carin Svanå.
På 15 minuter skulle vi göra inledningen på en novell med en avslutande ”cliffhanger” på meningen: ”Det finns ju bara en säng”

Jag kastade mig över pennan och skrev följande:
”Det finns ju bara en säng!” utropar min hustru när jag förklarar vem som kommer till oss med båt.
För 20 år sedan bodde jag i Indien och träffade då på Sing-Al-I-Bin. En indisk visdomslärare. Vi hade hållit kontakten även sedan jag lämnade Indien. Vi brevväxlade på Hindu som jag då hade lärt mig.
Sing-Al-I-Bin hade många gånger skrivit att han och hans familj en dag skulle komma till Sverige och besöka oss på vår isolerade skärgårdsö.
”Hi al ba so na di ra” som översatt (på fejkhindu) betyder ”När du minst anar det”  När jag ser båten närma sig och flaggan med den Indiska visdomslärans tecken, en sol och en ko, vajande i fören då förstod jag att nu kommer Sing-Al-I-Bin med sin familj.
Min hustrus utrop om sängen förvånar mig, jag svarar henne:
”Sing-Al-I-Bin och hans familj kommer inte för att hälsa på vår säng, det är faktiskt oss dom vill träffa. Dom kommer med glädje, visdom och kärlek till vår lilla skärgårdsö. Hur vi sen ska sova, ja det klarar man ju i varje av avsnitt av långtids-sopan ”Robinson” på Tv exempelvis.
Båten närmar sig land och jag går fram mot bryggan för att hjälpa till med landstigningen.
Men jag blir överraskad..det är inte Sings familj som är med Sing.
Bakom Sing i båten ser någon jag absolut inte trodde eller ville se i detta sammanhanget…..

Efter denna skrivövning i blixtens hastighet fick vi en lektion hur nästan alla berättelser, filmer, serier och även reklamfilmer är upplagda. De benämns av vår lärare som ”Hollywood” eller som ”Valen”.’
I alla berättelser är det viktigt att ha en Protagonist (huvudperson) och en Antagonist (fiende eller motståndare)

Huvudpersonen möter sin motståndare

I början av berättelsen står Protagonisten i centrum för att därefter möta Antagonisten. Kampen mellan de båda bildar själva kärnan i de flesta berättelser vi känner.
Spännande är då att göra Protagonisten inledningsvis from och ljuvlig men längre fram bedräglig och farlig. Liksom det kan vara att göra Antagonisten i början hemsk och diabolisk men vartefter berättelsen skrider fram ta fram dennes mer förskönande drag.

Jag bifogar bilderna jag fått från kursen på ”Hollywood” och ”Valen”. De talar egentligen för sig själva.
Ja, det är roligt och utvecklande att gå på en skrivarkurs.