Det hade gått några veckor sedan Nina, som var två år äldre än jag, lurade mig att tro att jag var hennes trolovade och skulle få dela säng med henne. Med blomsterbukett i handen blev jag förnedrad när jag ringde på hennes dörr. Istället för att Nina ensam tog emot mig, stod hon och hennes väninnor och gapskrattade när de såg mig. (Allt detta beskrev jag i mitt förra inlägg ”Livet på Nydala för en 9-åring”)
När min kompis Peter fått höra hela historien var han ilsken och ledsen på sin syster Nina.
”Jag, Peter skäms för min dumma syster som lurade dig. Nu springer hon runt till alla på gården och berättar vad som hänt också. Nu vet alla vad som har hänt. Dom skrattar åt dig. Jag, Peter vill att vi ger tillbaka. Hon ska få ett straff av oss”
Själv försökte jag bara glömma det hela. På något sätt hade jag ju lärt mig något av allt som hänt. Att ”allt är inte guld som glimmar” hade jag hört ett ordspråk som hette. Nu visste jag vad det betydde också. Dessutom var jag fortfarande kär i Nina. Hon var den vackraste flickan på hela gården, ja på jorden. Hennes vackra ansikte mötte mig fortfarande varje morgon i tankarna när jag vaknade eller gick och la mig. Nej, hämnd ville jag inte ha. Bara tid att glömma allting.
Men Peter hade rätt. Det kom många glåpord från ungarna på gården. ”Har du köpt några blommor idag?” ”Låg du i din egen säng i natt” ”Kolla där går ju Casanovan” Var bara några kommentarer jag hörde i min väg.
Min kompis var envis. ”Jag, Peter vill att vi ger min dumma syster ett straff. Nu har hon gått för långt. Dessutom är jag trött på alla killar hon drar hem och smyger med på sitt rum för min mor och far”
”Tar hon hem killar på riktigt i sitt rum och i sin säng?”, frågade jag med en avundsjuk mörk ton i rösten.
”Ja, det gör hon”, svarade Peter. ”Hon har gömt både den ena och den andre killen över natten på sitt rum. När mor och far spelar Bingo på tisdagskvällar har hon alltid någon hon smusslat in på rummet för hela natten. Sen får jag inte säga något för då kommer hon att skvallra om saker som jag gjort”
”Vad har du gjort för saker?”, frågar jag.
”Nina säger att hon vet saker om mig som mor och far skulle bli riktigt förbannade på om de fick veta om. Jag vet inte vad det är. Dessutom hade jag ändå inte velat skvallra på min syster. Det vill jag fortfarande inte, men vi måste göra något åt min malliga syster som tror hon är vackrast i hela världen”
Själv tänkte jag, men vackrast i hela världen, det är hon ju. Den underbart, ljuvligt vackra Nina.
”Vad ska vi göra då?”, frågar jag.
”I morgon är det tisdag och då kommer hon garanterat att dra in en snubbe på rummet igen. Kan nästan gissa vem det är också”, säger min kompis.
”Vem är det då?”, frågar jag avundsjukt.

”Hennes senaste flört är Lasse, han med Zündappen, du vet, säger Peter”
”Ahnääää!, svarar jag, hon är väl inte ihopa med ”Lasse-Kasse”, han kan ju inte ens räkna till två även om han använder bägge händerna. Det är ju den dummaste åsnan på gården”

”Jo, min syster är ihop med Lasse-Kasse. Hon sitter på hans Zündapp och åker iväg så fort han slutat skolan”
Min värld rasar åter samman. ”Min” fina, vackra Nina är ihop med Lasse-Kasse. Kunde hon inte valt någon bättre än det dumma spektaklet? En gång bad Lasse-Kasse mig om hjälp. ”Sven-Inge, kan inte du gå in på Larssons Allköp och köpa en Pucko till mig?” Själv stod han i vimlet av grabbar på gården som beundrade hans gamla Zündapp han fått av sin äldre bror.
”Vad får jag för det då?”, svarade jag.
”Här får du en 5-krona, svarar Lasse-Kasse, en Pucko kostar en krona, kronan du får över kan du behålla själv” Innan Lasse-Kasse hann tänka ut den riktiga mellanskillnaden på en femkrona och en Pucko för en krona, stack jag snabbt in i butiken och köpte hans Pucko. Sen behöll jag de fyra kronorna som blev över.
”Här är Puckon, Lasse. Jag kan springa fler ärenden till dig om du vill”
”Vi får se, sa Lasse-Kasse. En sån liten snorunge som du kan man ändå inte ha till nåt annat än att springa ärenden till en”
Mitt hämndbegär växte allt mer vid tanken på att den urdumma Lasse-Kasse förstörde alla fina minnen jag hade av Nina.
”Peter, jag är med på att vi gör nånting med Nina”, säger jag med kraft i rösten när jag träffar honom.
”Bra, Sven-Inge. Jag, Peter har en plan.” Peter berättade om planen och jag rös vid tanken så bra den var.
MKB, (Malmö kommunala bostadsaktiebolag) som hyrde ut lägenheterna där vi bodde, hade vid varje trappuppgång ett telefonnummer till en s.k. ”störningsjour” Dit kunde man ringa om man blev störd av festande grannar eller bråk på gården.
”I morgon kväll kommer Nina att dra in Lasse-Kasse på sitt rum, när mor och far är på bingon. När de sedan vänder hem, kommer dom att sitta och titta på Tv och vet ingenting om att Nina har gömt Lasse-Kasse i sängen på sitt rum”
”Ock, sen då”? svarar jag.
”Min mor och far är alltid hemma senast tio över nio på kvällen. Bingot slutar klockan nio och de har bara fem minuter att gå hem. Halvtio ringer du störningsjouren från telefonkiosken på gården. Du säger att du är Fanjunkare Mattsson som bor i 71 a. Att du är upprörd över att man kastar ut smällare från fönstret hos Nilssons på 2: a våningen. Då måste dom rycka ut och ringa på vår dörr. Sen kan du räkna ut resten”, säger min smarte kompis.
Det går ett dygn tills det blir tisdag och det är dags att skrida vår plan till verket. Peter och jag är överens om att träffas på gården klockan åtta på kvällen för att gå igenom allt igen och för att säkra upp att Nina verkligen hade gömt Lasse-Kasse på sitt rum.
”Lasse-Kasse är på Ninas rum nu”, säger Peter till mig när vi ses.
”Bra, svarar jag, då kör vi vår plan” Peter går in till sitt och jag till mitt. När klockan är lite över nio på kvällen säger jag till min mor och far att jag måste sätta in cykeln i garaget. Annars är jag rädd att den blir stulen.
”Bra, Sven-Inge”, säger min mor. ”Det är bra att du är rädd om din cykel och vill låsa in den”
Jag drar mig ner i trappuppgången och får se Sölve och Rose-Marie Nilsson komma gåendes från bingokvällen i huset över gården.
”Hej, Sven-Inge”, säger Sölve. ”Får du vara ute så här sent?”
”Ja, jag ska sätta in min cykel i garaget. Vill inte att den blir stulen”, svarar jag.
”Det är duktigt av dig, säger Sölve, jag har hört att det är många cyklar som stulits på gården i år”
”Ja, sa jag, hälsa Peter också” Med en liten tanke att Peters föräldrar kan vara budbärare att jag är på plats på gården enligt vår uppgjorda plan.
10 minuter senare går jag bort till telefonkiosken. Jag lägger på två tioöringar i myntfacket och slår numret till MKB:s störningsjour. Nästan genast får jag svar:
”Det är MKB:s störningsjour, presentera dig med namn och vad ditt ärende är”
Jag försöker anta en ”Opera-röst” som jag leker med då och då på ”Roliga-timmen” i skolan när jag skojar att jag är en divastjärna på Operan.
”Mitt namn, säger jag myndigt och med stor röst, är Fanjunkare Mattsson. Jag bor på Eriksfältsgatan 71a. Ni måste komma hit. Slynglarna som bor hos Nilssons på andra våningen håller på att kasta ut smällare genom fönstret. Jag tror inte att deras föräldrar är hemma”

”Det låter allvarligt, fanjunkaren, vi ska genast skicka upp en bil och se vad som händer”
”Ja, låt det gå raskt undan min unge herr, snart har slynglarna satt eld på hela huset”, svarar jag.

Jag gömmer mig sedan i B-trappen och får snart se en svart Volvo Amazon med två gubbar gå ur bilen. De stannar upp och lyssnar utanför A-trappen och går sen in i trappan.

Nästa dag kan jag knappt bärga mig förrän jag hört vad som hände när störningsjouren ringde på dörren hos Nilssons. Peter berättar för mig: ”Jag, Peter sitter på mitt rum vid halv-tio på kvällen. Då hör jag att det ringer på dörren. Min far går ut för att öppna och jag hör att de presenterar sig som MKB:s störningsjour” Sen berättar Peter målande om fortsättningen.
”Ursäkta, herr Nilsson, vi har fått in en anonym anmälan från en granne att det har kastats ut smällare från fönstret i denna lägenhet, säger störningsväktaren”
”Smällare, vi har inga smällare i vår lägenhet”, säger Sölve.
”Det var en yrkesmilitär som ringde och han var ganska säker på att det var från denna lägenheten”, säger väktaren.
”Då får vi höra med våra barn om de vet något, säger Sölve” Sölve knackar på dörren hos Peter och frågar om han fick komma in.
”Kom in”, säger Peter.
”Peter, vet du om någon har kastat ut smällare från fönstren i vår lägenhet?”
”Jag, Peter vet ingenting om det eller har hört något, kanske Nina vet?”
Sölve knackar på dörren hos Nina och frågar om han får komma in. Nina svarar inte trots flera knackningar.
”Nina, öppna dörren! säger Sölve, vi har väktare som undrar om du känner till smällare som har kastats ut genom fönstret?” Nina svarar fortfarande inte, då går mamma Rose-Marie fram till dörren och öppnar upp den.
”Nina, varför svarar du inte när vi ber dig?”
Inifrån hör man sedan två ljudliga tjut. Lasse-Kasse springer ut från rummet helt naken med kläderna i handen. Han tar på sig skorna i hallen och flyr ut i trapphuset där han antagligen tar på sig sina kläder. Kvar är Nina som försöker dölja kroppen med ett lakan.
”Niiiinaa!!!!, säger Rose-Marie, vad är det som händer?”
”Jag vet inget om några smällare mamma och jag vet inte vem som legat i min säng när jag sov”, säger Nina ynkligt.
Störningsjouren förstår att det är ”falskt alarm”, tackar för sig och ursäktar besöket. ”Ni, får förlåta Herr och Fru Nilsson, detta är uppenbarligen ett falskt alarm. Vi drar oss tillbaka, så ni kan ta hand om era barn. Ni har nog mycket att prata om”
Peter berättar sen för mig hur de dragit fram sanningen ur Nina vid köksbordet. Pappa Sölve hade flera gånger sagt:
”Inga lögner Nina, inga fler lögner!! Nu talar du om sanningen för din mor och far”
Mamma Rose-Marie håller sedan en längre föreläsning om vad man kallar flickor som byter kille varje vecka och tar dom med hem på sitt rum. Det blev utegångsförbud och indragen veckopeng i en månad för den vackra Nina som familjestraff.
Ja, Nina anade nog vad som hade hänt och hur det hade hänt. Men Peters och min pakt bestod och inte förrän jag skriver detta idag är det avslöjat för någon hur det gick till när ”Hämnden på Nina” verkställdes.
Tyvärr flyttade några månader senare familjen Nilsson från vårt hus och vår gård vid 71:an. Sölve hade ärvt ett hus utanför Lund och dit gick flyttlasset. Den ljuva, vackra Nina följde med flyttlasset och henne såg jag aldrig mer. Inte heller min kompis Peter träffade jag igen. Avståndet från Malmö till Lund var alltför långt för en 9-årig Malmöpåg på den tiden.