När jag tittar tillbaka på mitt varierande arbetsliv ser jag många spännande och utvecklande personer jag mött de gångna åren.
   Egentligen dröjer det några år efter att jag träffat dem som jag förstår vilken inverkan de haft på min egen utveckling i arbetslivet.
    Speciellt tänker jag på en person som skulle forma mig i den bransch jag skulle verka inom under 40 år; detaljhandeln. Hon är i alla stycken en enkel person men med ett stort kunnande och har en ärlig arbetsfilosofi som jag kan sammanfatta i: ”Gör du rätt, blir det aldrig fel”
    Hon heter Vera, Vera Nicklasson.

Jag var 22 år, 1977, och arbetade på Konsum på Nydalatorget i Malmö. Det var mitt andra år som aspirant på Konsumentföreningen Solidar. Tre års teori varvat med praktik skulle efter de tre gångna åren utbilda mig till butikschef på en Konsumbutik någonstans i Skåne.

Mitt första år var jag på Konsum på Högaholm, som jag beskrivit tidigare i denna blogg, under den karismatiske butikschefen; Arne Forsell.

    På Nydala jobbade jag för en mycket duktig butikschef som hette Inge Jönsson. Under honom skulle jag arbeta som ansvarig för speceriavdelningen, idag säger man oftare kolonialavdelningen. Det vill säga livsmedelsvaror som inte är färska typ ärter på burk, pasta, kaffe, socker, mjöl etc.
    Ansvaret innebar också att jag en gång i veckan gick jour på butiken. Jour innebar att man var huvudansvarig för butiken i butikschefens frånvaro. Min jour inföll på tisdagskvällar. Inge gick hem vid 17-tiden. Vi hade öppet till klockan 19, så två timmar varje tisdag hade jag huvudansvaret för butiken och dess kunder.
    Jag kan utan vidare säga att dessa två timmar på tisdagen var skrämmande för mig som nybakad ansvarig. ”Tänk om det kommer en besvärlig kund” eller ”Tänk om det blir ett rån” eller ”Tänk om det utbryter brand, vad gör jag då?”
   En kväll besannas mina fasor. Det kommer in en kund som vill prata med Butikschefen och….som inte vill prata med någon annan än Butikschefen.
En av mina kolleger ( förmodligen Siw Högberg) kallar på mig.
    ”Sven, du har en kund som vill prata med dig, det gäller en reklamation”
Jag tänker: Ahnää, nu är det kört. Nu kommer kunden jag inte ville få.
Med tunga steg och ett klistrat leende går jag fram till kassan där kunden står och väntar på mig. Av butikschefen Inge hade jag fått lära att besvärliga kunder tar man alltid i hand, hälsar på med ett leende och presenterar sig med sitt namn. Jag möter upp kunden vid kassan och säger leende:
    ”Hej, jag heter Sven, vad kan jag hjälpa dig med?”
Kunden verkar inte mottaglig för min påklistrade charm utan säger:
    ”Jag köpte pålägg hos er igår, kokt skinka. När jag kom hem såg jag att det hade gått ut i datum. Sista förbrukningsdag (som det då hette på den tiden, inte Bäst före som idag) var för två dagar sedan. Har ni inte koll på vad ni säljer i er butik?” Säger kunden upprörd med pålägget i hand och ett kvitto när hon med en arg blick tittar på mig.
    Min puls verkar stanna och hand- och armsvett rinner på när jag stammar fram som svar:
    ”Detta beklagar jag verkligen, naturligtvis ska vi rätta till detta på en gång”
Kunden svarar:
    ”Det hoppas jag verkligen, jag är stamkund i affären och ordnar ni inte upp detta kommer jag aldrig mer att handla hos er. Jag kräver också kompensation för all tid jag lagt ner”
Jag går med kunden bort till charkdisken för att i första hand hitta ett nytt pålägg till kunden med ett bra datum. I andra hand fundera ut en lämplig kompensation för kunden. När vi närmar oss charkdisken ser jag Vera stå och vänta på oss. Troligtvis hade hon hört vad som skett genom butiksdjungeltrummans virvel.
   Vera Nicklasson var sedan Konsum på Nydalatorget öppnade 1964, alltså i händelsen 13 år sedan, kött- och charkansvarig på butiken. Vera ser mig och kunden komma och tornar upp sig framför charkdisken och frågar:
    ”Är det något jag kan hjälpa till med?”
    ”Ja”, stammar jag, ”kunden köpte pålägg här igår, men det hade gått ut i datum sen två dagar tillbaka”
Vera tittar på mig och sedan på kunden med en bestämd blick och svarar:
   ”Det finns inte något pålägg i min disk som har ett utgånget datum”
Jag får nästan panik, vad gör jag nu? Varför hamnade jag i detta? Men någonting måste jag ju säga.
    ”Vera, kunden har pålägget med sig och utgångsdatum var för två dagar sedan”
Vera säger överseende.
    ”Jag byter gärna pålägget. Det är pålägg från Goman och det är vår charkleverantör. Men kom inte och säg att pålägget har köpts i min disk. För där finns inget pålägg med utgånget datum”
Jag bara önskat att jag haft blöja på mig inför Veras svar. Varför kan du inte bara byta pålägget? Varför detta tjafs?  Vad ska jag göra nu? Jag samlar mig och säger:
    ”Men Vera, kunden har kvitto med sig som visar att hon köpt pålägget hos oss”
Vera säger lugnt:
    ”Det kvittot vill jag gärna titta på”
Då griper kunden in i handlingen och säger:
    ”När jag tänker efter köpte jag nog inte pålägget här utan på Konsum på Söderkulla” (Grannbutiken 2 kilometer bort) Jag tittar på kundens kvitto och ser att det faktiskt står Konsum Söderkulla på kvittot. Jag frågar Vera:
    ”Vad gör vi då?”
Vera svarar lugnt och tryggt:
    ”Självklart byter vi ut pålägget. Det är köpt i en Konsumbutik och vi hjälps alla åt här vilket är en trygghet för kunden. Men jag vill påpeka att här, på Konsum på Nydala, finns inget pålägg, kött eller för den delen några andra varor i mina diskar som har ett utgånget datum” säger Vera utan att på något sätt vara tveksam i sitt svar.
Kunden svarar:
    ”Ursäkta besväret, jag ville bara ha nytt pålägg”
   ”Självklart, du ska alltid känna dig trygg med Gomans pålägg i vilken butik du än handlar”, svarar Vera kunden.
Kunden går med mig till kassan och jag förklarar för kassören att kunden tar detta pålägg med sig ut utan att betala, det är ett byte, en reklamation. Vera kommer fram till mig efteråt.
    ”Det är inte lätt för dig att veta. Men lär dig att från mina diskar kommer aldrig någon vara som gått ut i datum”
”Tack Vera, det är nog en lärdom jag kommer att ha nytta av i framtiden”

För visst var det en lärdom. Ända sedan den dagen i mitten av september 1977 ville jag aldrig någonsin se, i någon av de butiker jag ansvarade för, en vara som gått ut i datum. Visst är det väl kaxigt att kunna säga:
    ”Nej, vi har inte varor som gått ut i datum” eller som en variant
    ”Nej, vi har inga kassaköer”
    ”Nej, vi har inga mjuka tomater, alla är spänstiga och fräscha”
Etcetera
I alla fall blev den lilla händelsen med kunden en väckarklocka för mig hur livsmedelsvaror ska hanteras. Vilken respekt man ska ge dem och till kunden som sen ska köpa dem.
    ”Jag har inte varor i min butik som har gått ut i datum” Den devisen kan vi väl kalla ”Lex Vera”.

Där kunde historien om Vera som jag minns den sluta. Men i skrivande stund har jag en anekdot till om denna fantastiska butiksperson. Vera skulle gå på semester. Enligt Inge hade inte Vera varit på en sammanhängande lång semester på 13 år, sedan butiken öppnade och då Vera sedan dess varit ansvarig för kött, chark och delikatess. Men nu skulle Vera hälsa på sin mor i Norrland och vara borta i två veckor. Hennes ställföreträdare, Ulla-Britt, fick noggranna instruktioner i över ett halvt år tidigare hur beställningar skulle göras, hur diskarna skulle fyllas och hur viktig datumkontrollen var. Ju närmare Veras semester kom, desto nervösare var Ulla-Britt över detta ansvar.

Så kom dagen då Vera skulle resa till Norrland och besöka sin mor. Vera gav Ulla-Britt de sista instruktionerna på eftermiddagen med resväskan i hand och lämnade sedan sin ställföreträdare blek om nosen innan sin avfärd. Nästa dag ringde sig Ulla-Britt sjuk, gissningsvis av nervös stress, och Inge kom till mig med förslaget:
    ”Sven, jag har jobbat mycket med kött- och chark och jag kan stycka. Om jag styckar upp kött och visar dig vad du ska lägga i disken så fixar vi detta till Vera kommer tillbaka”
Jag och Inge slet som djur hela första dagen. Jag kollade datum och la ut kött och chark enligt Inges instruktioner. När dagen var till ända sa Inge:
    ”Kolla Sven, vilka fina diskar vi har fått. Vera skulle varit stolt över oss”
    ”Hoppas det Inge, Vera behöver verkligen semester och koppla av”

Nästa dag jobbade jag och Inge lika frenetiskt. Jag kollade datum, la ut i disken och Inge styckade kött, tog emot charkvaror och gjorde nya beställningar. När vi slet som hårdast hör vi en röst vid köttdisken. Det är Vera som kommit för att ge Ulla-Britt de sista råden och syna hur diskarna såg ut. Tydligen hade hon skjutit upp avresan ytterligare en dag.
    ”Var är Ulla-Britt?”
    ”Hon är sjuk” säger Inge
    ”Jag kommer i morgon, semestern får vänta”, svarar Vera.

Ja, lite stukade kände jag och Inge oss. Vi hade gjort vårt bästa och visat Vera respekt. Men det bästa för oss var bara medelmåttigt för Vera. Vera hade inte licensierat oss att ta hand om hennes fina diskar. Och… vem säger emot en mästare som i en division för sig själv visar vägen?

Vera fick således ett dygn och några timmars semester. Jag såg henne aldrig under det året jag jobbade på Konsum Nydala ta semester efter detta. Enligt Inge vägrade hon ta semester efter vår framfart i färskvarudiskarna. Vera lärde ut kvalitet till varje pris, noggrannhet och omtanke om kunden.
Tack Vera!
Dig har jag berättat om på varje arbetsplats jag varit på och nu även på denna blogg. Vad jag förstår gick du till slut i pension efter att ha arbetat på Konsum på Nydalatorget i Malmö hela ditt liv. Nu bor du i ditt fäderneshem och jag är övertygad om att butiken du handlar i har en seende kund varje gång du är där.
Med ett lätt påpekande om någon vara gått ut i datum…