Vår dyrbaraste arvedel

Det vilar ett sällsamt sken över världen just nu,
långt ifrån det mörker som alltför ofta besjungs.
Månen stiger klarare än någonsin över horisonten,
medan en tung, tyst snö vilar mjukt över trädens grenar.
En vit famn som lyfter fram deras rena, nakna prakt
mot en sjunkande sol som färgar himlen i glöd.

Vi virvlar runt i vardagens kyla,
kvider en smula som om allting vore förtärt.
Men nej, ack nej – så är det inte alls.

Tänk hur jorden tålmodigt fortsätter sin eviga färd
med oss vid sin barm.
Låt oss därför dröja kvar i förundran, vi unika få,
som just idag fick bevittna detta ljus
och gryningens nya löfte.

Ibland smyger sig oron på när klockan tickar,
och viskar sitt obevekliga bud:
att vägen framåt smalnar av som en snötäckt stig,
och att bågen vi spänner inte längre har sin forna kraft.

Men i en stilla önskan, djupt inom mig,
låter jag sinnet sväva bort –
till en tid som är kristallklar och orörd likt nyfallen snö,
och där ingen i mitt eget rike vill någon annan illa.
En värld där allt det vackra som en gång var, lyser ännu varmare nu;
där drömmen om frid vilar stadigt på fredens grund,
och där vår dyrbaraste arvedel är ödmjukheten inför jorden som bär oss.

Lämna ett svar