Fredrik Joakim, eller FJ som han brukade kallas, vaknade ur sin slummer och konstaterade att nu kom den första snön för i år. Från sin säng, nyss vaken, såg han snöflingor vackert singla ner utanför det stora fönstret i sovrummet. Klockradion visade på 15:06 denna lördag den 2 november. Det fanns all tid att ligga kvar i sängen och njuta av snöflingornas dans mot träden utanför fönstren. En impuls väckte fram att öppna upp fönstret något och sen dra en filt över sig för att få snökänslan mer live och nära denna speciella dag. Ytterligare 15 minuter njöt FJ av naturens skådespel innan fönstret fick stängas och armar och ben sträcktes i sängen som var nybäddad med rena och torktumlade lakan.  
Ritualen med en siesta mitt på dagen kring 14-tiden, hade nästan kommit som en medfödd instinkt dagarna efter han blivit pensionär för två år sedan.

Efter 40 år som klockhandlare på Skomakargatan i Malmö tyckte FJ att det var på tiden att han fick sin egen tid i kapitel två av livet. Klockbutiken hade varit hans liv och leverne. Så länge han kunde minnas var det i denna butik hela hans liv kretsat före och efter han övertagit butiken efter sin far:
 ”Klock-Gustaf”. På 200 kvadratmeter längs en familjetradition på totalt 80 år hade FJ levt och verkat i denna butik, i det centralaste av Malmö. När så FJ för två år sedan sålde familjens butik ”Klock-Gustaf” till Ur & Penn för att gå i pension var tidningen Sydsvenskan framme och fick en intervju.
     ”Hur har utvecklingen av klockor förändrats från 50-talet till nu FJ?”
     ”Egentligen är klockor, vad gäller på armband, rätt tidlösa. En klocka du såg i vårt butiksfönster 1950 kan du finna designmässigt än idag. Skillnaden är att du inte behöver dra upp klockan för hand och att urvalet är så mycket större jämfört med då. Armbandsklockans status är också lägre idag än den var på 50-talet. Då gick klockan i arv i generationer, nu gör modet att klockan har en tidscykel på max fem år. Men det är tidens gång. All tid har sin tid, som vi urmakare brukar säga”

Det var nu dags att sätta på kaffe, ta fram en kanelbulle och micra från frysen. Findus kanelbullar med Zoegas, Mollbergs blandning, var livets karamell varje eftermiddag sen två år tillbaka.

FJ hade inte alltid levt själv. Många passionerade förhållanden hade passerat i hans liv.
Det senaste förhållandet var det som hade varat längst.
Amione hette kärleken då som tog upp all tid i hjärtat och sinnerummet.
Men nu var även den kärleken förbi.
De hade träffats på en krog i Dragør, en liten by 12 kilometer från Köpenhamn.
På den tiden gick det båtar från Limhamn till Dragør. En båtfärd på 50 minuter.
Det var i tiden innan Öresundsbron byggdes år 2000.

När FJ flydde från arbetsvärlden, som ägare och urmakare på anrika butiken ”Klock-Gustaf”, var resan till Dragør en avkopplande färd. FJ hade också en tid verkat som fritidspolitiker för det lilla kommunpartiet; ”KV” (kommunens väl). Men FJ lämnade efter något år partiet.
Det var för många hetsiga debatter, ilskna telefonsamtal från andra väljargrupper och inte minst hotfulla brev.
     ”Det är sådant du får räkna med” sade en mentor i kommunfullmäktige till honom. ”Våra väljare är engagerade och följer varje steg vi tar”
Som regel bokade FJ bokning i restaurangen ombord på Dragørfärjan som hette ”Hamlet”.

Dragørfärjan Hamlet
 

Önskemålet var ett fönsterbord, vilket alltid gick att lösa om beställningen skedde någon vecka innan ombordstigning. Väl ombord, vid fönsterbord på Hamlet, stod tiden stilla. Stress och arbetsplikter kändes helt borta. Så på plats, vid reserverat bord kom alltid den raske kyparen. Med nystruken vit skjorta, svarta byxor och pomaderat hår med orden:
     ”Min bedste herre, hvad kan jeg gøre for dig?”
FJ beställde som vanligt, friterad spätta med pommes frites och remouladsås. Till det en Tuborg Grøn och en 4:a Gammeldansk.
    ”Ja, Ja, selvfølgelig ordner vi dem til min bedste herre ”, svarade kyparen på beställningen med klackarna smackande ihop på skorna. Utsikten från bordet på Hamlet ut på Öresund var totalt hänförande. Malmö skymtades i Fjärran och Köpenhamn likaså. Till vänster vid färjans färd skymtade Dragørs inlopp, hamnen dit färjan var på väg. Färjan Hamlet svepte fram längs ett vågsvall med vita skumkransar kring färjans skrov vid färden över Öresund. Saltholm passerades och FJ intog Gammeldansken vid denna syn halvvägs till Dragør.
    ”Hej, du gamle!”, sa FJ till sig själv ombord på färjan.

Så nådde färjan land i Dragør. Det var alltid en speciell känsla att gå i land i Dragør, Danmark. Som att beträda ett helt annat lands mark. (Vilket det ju var)
När FJ försökte tolka upplevelsen att beträda dansk mark, var den omedelbara känslan: Frihet. Fanns egentligen ingen logik i att det var mer ”frihet” i Danmark än i Sverige, mer än att känslan inombords sade detta.

FJ styrde stegen till Dragørs Kro. En krog som funnits sedan 1721. Ett beprövat koncept. Det är så vackert i Dragør. Kullerstensgatorna och den terrakottagula färgen på alla hus i den lille byn, var hänförande. Man hade bestämt i Dragør att i den här kulören målar vi alla våra hus. ”Ja, det är skillnad från Limhamn”, tänkte FJ, ”i vårt kommunfullmäktige kan vi knappt enas om någonting. Om den säger si, så säger den andre så. Om en sida säger bu, så säger den andra sidan bä.”

FJ närmar sig Dragørs Kro längs kullerstensgatorna. Det hörs sorl från kroen redan innan FJ träder in en halvtrappa från Strandstræde. ”Så, underbart. Här vill jag vara”. Tänker FJ när han träder in på Dragør kro.

FJ kliver in på Dragør Kro från Strandstræde. Han möts av den bekanta vestibulen med plats att hänga kläder på innan han stiger vidare in mot restaurang och krostue.
Atmosfären är magnifik. En krog som oavbrutet varit i drift sedan 1721 väntade.
Tidigare gäster sen mer än 250 år, hade på alla sätt gett avtryck, anda och atmosfär på Dragør Kro. Deras tidigare närvaro sitter ännu påtagligt i väggar, luft och doft på denna krog.
Förmodligen hade något förändrats sedan 1721. Men förändringen kändes inte. Känslan var istället att Allt, i denna tidsresas farkost bak i tiden, var naturligt bevarat och genuin i varenda vrå.
Restaurangen ”med god mad” innehöll: linnedukar, levande ljus vid borden och kypare med vit skjorta och fluga som nästan omärkligt visste när det var dags att fylla på ”en lille en”.
Det var då namnet, nästan alltid, på en 5:a Aalborg Dild Akvavit.

Dragør kro

På menyn självklart: Lun fiskefilet, med rejer og remoulade, Plankebøf , Kalvemørbrad och Stjerneskud. Den senare, Stjerneskud måste alltid beställas innan klockan 16.
Så var krogens lag.
Men förrätten i form av: Rejecocktail med salat og dressing, ”Fik ikke nogen gæst at glemme at bestille fra menuen”

FJ passerade den i tid evigt levande restaurangen och fortsatte in mot Krostuen.
Om restaurangen var tidlös så andades Krostuen verkligt som om året fortfarande var år 1721 i detta nu. De smått vingliga träborden, raspade i fåror och runt dem trästolarna. Kanske inköpta till krogens invigning 1721.
Vid fönstren vid dessa faktiskt antika bord satt fiskare som efter nattens arbete och några timmars vila kopplade av på Kroen.
Fiskarna var stamgäster på Kroen sen deras far och mor säkerligen introducerat dem där. Sen kan man gissa att deras föräldrar i sin tur i säkert mer än sex generationer presenterat dem för nya ägaren av Dragør Kro.
Fiskarna satt vid de bästa platserna, fönsterborden, och var på något sätt på toppen af kransekagen på kroen.
Här sitter nu exempelvis fiskaren Lars Bjerregaard vars bedsteefars bedstefars bedstefar förmodligen suttit på samma bord på kroen efter 1721.

Stamgästen Lars Bjerregaard, (fiskare) på Dragør kro

En liten nick, liksom på en auktion, berättade för krogvärden att det behövdes påfyllning vid fiskarens bord. Här behövdes inga ord och gissningsvis sattes flaskan upp på fiskarens nota som avräknades en gång i månaden vid löningsdags. Eller när ägaren av fiskebåten fått betalt av de danska kedjorna Dansk Supermarked, Brugsen eller Netto för sin fiskfångst.

Amione

FJ slog sig ner vid ett bord med en Grøn Tuborg, beställd från krogdisken av den leende ”tjenaren” och njöt till fullo av allt kroen bjöd i sitt naturliga skådespel. Längst in i krostuen fanns det biljardbord. På helgerna flitigt besökta men just denna dag var det släckt i biljardrummet och inga kroggäster som utmanade varandra.

FJ såg sig omkring. Förutom ”fiskarna” vid fönsterborden var det bara han, några högljudda svenska par och en kvinna som syntes på kroen.
Kvinnan tittade på honom och FJ tittade tillbaka. Som i en impuls lyfte FJ flaskan och skålade med kvinnan. Skålen återgäldades med en flaskhöjning och en nick med ett utrop på skånsk dialekt åt Ystad-hållet:
     ”Va, nu inte så fjånig. Kom och sitt vid mitt bord så vi kan snacka lite”
FJ blev överraskad och en blyghet kom över honom. Skulle han verkligen gå dit, till en främmande kvinna?
Sen hör han: ”Kom, kom jag är inte farlig”
FJ reser sig och går över till hennes bord.
     ”Ja, det var väl inte så farligt?”, hör han henne säga.
     ”Hej!”, säger FJ, jag heter Fredrik. Egentligen Fredrik Joakim, men kallas för FJ. Trevligt att få sitta vid ditt bord” och tar henne i handen för en hälsning.
     ”Hej, Fredrik! Jag heter Amione och jag ser att du spanat in mig sen du kom in på krogen”
     ”Du, jag har inte spanat på dig överhuvudtaget. Jag njuter av krogens atmosfär och av min ledighet och såg inte dig alls förrän jag skålade med dig”
     ”Ja, vi säger väl det, säger Amione. Vad gör då en påg som du här på Dragørs Kro?”
     ”Jag bara njuter av en ledig dag och att få vara i ett annat land i en annan tid, säger FJ. Ock, du då?”
     ”Du är rolig, säger Amione, du snackar nästan som ur ett skådespel av Shakespeare. Jag antar att du kommer från Malmö. Där brukar man ju vara mer på och inga krusiduller. Är du förläst eller gjorde du alla hemläxor i skolan till långt in på natten för att briljera på lektionerna?”
     ”Lite rolig är du också Amione. Vilket fint namn du har förresten. Varför gav dina föräldrar dig detta ovanliga namn; Amione?”
     ”Min far sa att det namn man får, det bär ens ego genom livet. Jag var Vännen Nr: 1; Amigo One eller förkortat Amione”
     ”Din far verkar ju vara en klok man som gav dig ett så vackert förnamn?”
     ”Nej, säger Amione, ”han var en stor fubick. Aldrig hemma, lät mamma ta hand om allt och tänkte bara på sig själv”
     ”Det låter dramatiskt, men vad säger du om att gå ut och sitta i haven?”, föreslår FJ.
     ”Gärna, trädgården här på Dragør Kro är verkligen vacker att sitta i med alla klätterrosor, Hortensia och andra vackra blommor som löper runt hela haven” FJ och Amione beställde mer, tog flaskorna med och gick ut i haven.

Dragør kros have

Om haven var ljuvlig, förtogs det genuina kro-intrycket av vanliga vita vingliga plastbord och stolar. Men vad kan man annars ha ute?
Går ju inte att sätta vanliga träbord här.  Men ägaren kunde ju haft teakbord och stolar som bättre matchade den fina grönskan i haven, tänkte FJ för sig själv, medan han med Amione som sällskap slog sig ner i en sliten vit plaststol.
FJ satt ute i haven (trädgården) på anrika Dragør Kro tillsammans med Amione. För några minuter när de båda suttit inne på Kroen hade de varit främlingar för varandra. Nu satt de tillsammans och delade den nyvunna vänskapens tid med varandra.
Det var en ljuvlig förkväll. Omkring 23 grader.

Svalorna hade byggt bo nästan under alla takåsar runt haven i Kroen och var oavbrutet i färd med att ge sina små ungar mat. Svalorna flög ut, fångade en liten flygande insekt, flög in igen och gav den lille svalungen mat. Om och om igen. FJ räknade från sitt synhåll till åtta svalbon. Svalorna flög dessutom lågt, vilket kunde tyda på ett ankommande regn. Plötsligt syns en kråka från ingenstans flyga in mot ett svalbo. Ska den ta en svalunge? Som på en given signal samlar alla svalor sig samman och går till attack mot kråkan. Det är imponerande. 10 – 20 flygande Kamikatze-flyg-svalor går i gemensam attack mot kråkan som bara kan ge upp, kraxa lätt och flyga därifrån. Ett fascinerande skådespel i denna vackra utemiljö.

Ett svalbo på takåsen på Dragør Kro

FJ tittade på Amione, som oavbrutet berättade om både det ena och det andra om hur vår tillvaro ter sig idag. Hur orättvist samhället är som inte gör en bättre fördelning av de tillgångar som alla medborgare efter egen förmåga bidragit med.
     ”Ja, Fredrik, du verkar vara en typisk svensk som inte bryr sig om hur vårt samhälle ser ut idag”, säger Amione plötsligt i en mening. ”Hur tror du att vårt land kan bli tryggt när så många känner otrygghet på grund av fattigdom och utanförskap? Bryr du dig om det, Fredrik?”
FJ tittade på Amione och svarade.
     ”Med all respekt, Amione. Vi träffades för en kvart sen. Du vet nästan ingenting om mig och ännu mindre hur jag ser på resursfördelningen i vårt samhälle. Du verkar dessutom dra alla över en kam därför att det du tror på, är det bara du och en liten sekt gelikar som förstår sig på. Ja, enligt din uppfattning alltså.”
FJ kände sig besvärad och ångrade att han satt sig i haven med Amione och plötsligt kommit in i politiska resonemang. Det var mer spännande att titta på svalornas liv vid takåsarna än att försvara sin syn på samhället.
     ”Bra, Fredrik! Härligt att du ger mig lite tuggmotstånd. Jag tror att du behöver ryckas ut ur din dvala och få lite mothugg i din bekväma tillvaro. Nu ser du mer levande ut än vad du gjorde när jag kom in i krogen.”
     ”Ärligt Amione, måste vi prata politik just nu? Jag har en ledig dag. Vill unna mig lite återhämtning. Har åkt till min favoritkrog för att bara njuta, känna och fantisera. Om du så gärna vill prata politik så ber jag dig att hitta någon annan på krogen du kan munhugga med.”

Plötsligt kändes luften lite renare. Diskussionen mellan FJ och Amione hade rensats och brutit den första muren dem emellan. När FJ såg igen på Amione. Var det som om hon skiftat väsen. Det rebelliska och kantiga var förbytt mot något vackrare och mer innerligt.  Amione kunde vara i 30-årsåldern. Byxorna var jeans. Ganska vida och slitet ljusblå. På byxbenet satt ett klistermärke; ”LA 1969”. Så en tröja på det som verkade hemmastickad i pärlemor vit färg. Ovan tröjan en scarves runt halsen med mönster likt cowboyernas snusnäsdukar. Passade egentligen inte. Men fint på Amione.
Håret var blont och långt samlat i en knut i nacken. Ingen vanlig hårsnodd mer ett vanligt grönt gummiband som fått tjäna som hårsamlare. Hennes ansikte var ganska neutralt, men kunde skifta som en kameleont till den sinnesstämning hon var i.
FJ tänkte på klassiska Dramatenskådespelerskor när han tittade på Amione. De kunde också från några sekunder skifta i anletsdrag från demonisk till ljuvligt vacker. Likt Disneys Magica de Hex till vänaste vackra Elvira Madigan på ringa tid.  
Amione bröt tankarna FJ hade.
     ”Jo, Fredrik, du är faktiskt en typisk svensk. Massor av åsikter egentligen bakom en stängd dörr, men när du konfronteras stänger du in dig i din Comfort Zone Men jag håller med dig. Varför diskutera livets allvar en fin dag som denna? Jag vill också njuta av en vacker sommardag. Skål Fredrik!”
     ”Skål, Amione”, klingar Fredrik sin butelj mot hennes.
FJ ser på Amione och plötsligt skiftar hon intryck igen. Hennes blick är glasklar och genomträngande med kristallklara blå ögon. Likt en Törnrosa som nyss vaknat upp och ser världen på nytt efter 100 år.

Något oförklarligt här och nu håller på att hända känner FJ. Det smyger sig in längs benen, vidare mot magen och upp mot hjärtat. Lungorna krymper och luften måste hämtas in med fler och snabbare andetag.
FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt. Kärlekens direktverkande pil passerade in likt svalornas flygraider, in över Kroens Have och anlände med varm direktpost till FJ:s redan dunkande hjärta.
”Nu gäller det att hålla i sig”, tänker FJ. ”Men å andra sidan, varför ska jag denna gång bara hålla igen?” resonerar FJ med sig själv. Det är väl nu om någonsin jag bara ska ryckas med och ta för mig av vad livet kan bjuda mig.

Kärlekens direktverkande pil

FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt.
Kärlekens direktverkande pil passerade in till FJ:s dunkande hjärta.
     ”Vad är det som händer Fredrik?” frågar Amione som hellre tilltalar honom som Fredrik än FJ. ”Dina ögon glöder och talar kärlekens språk”
FJ hör frågan men kan inte riktigt få distans till vad som sker. För 10 år sedan när han knappt var 30 år var han redan skild efter fem års äktenskap. Sedan dess hade han levt för arbetet och inga kvinnor hade korsats hans väg på ett djupare plan. Skilsmässan var en uppslitande process. Han hade varit ute på en ”rumlarkväll” med gamla skolkamrater och på klassiskt sätt hamnat i säng med en annan kvinna än sin fru. När allt uppdagades var kemin dem emellan bruten. Det heliga löftet var sviket och trots bokade möten med en samtalsterapeut gick det inte att få tillbaka magin i äktenskapet. Det egna sveket till sin då älskade hustru tog hårt på FJ och sen dess hade inte fler djupa känslor uppstått till en annan kvinna. Förrän nu…
     ”Ja, det är någonting med dig som börjar förtrolla mig. Jag kan inte säga vad det är, bara känna det inombords”, säger FJ plötsligt blygt och tittar ner i bordet.
     ”Aha!, du börjar bli kär din lille rackare och dessutom i mig”, säger Amione, men inte hånfullt utan med en öm blick som andas förväntan på ett överraskande sätt.
     ”Ja, du har tagit mig på bar gärning, med fingrarna i kakburken, kära Amione”
     ”Vad ska vi göra med dina romantiska fantasier. Ska du gräva ner dom på baksidan av ditt hjärta eller våga du leva ut dem med mig?”, frågar Amione med en blick som omfamnar hela FJ:s själ och hjärta.
     ”Just nu vill jag bara vara med dig, hela du har omslukat alla mina sinnen och invaderat mitt hjärta”
     ”Men så rart och romantiskt du uttrycker dig Fredrik, jag tror det bor en liten poet inom dig som bara längtar efter att bli förlöst och få säga vackra ord till den kvinna som fångar dig”
     ”Du har helt rätt och det är du som har förlöst mig, underbara Amione”
     ”Nej, nu kan vi inte sitta här och leka musicalföreställning. Nu går du och köper två öl till oss och sen får vi se om dina känslor är kvar och har någon chans att bli besvarade. Och du, ta inte ölen i glas. Öl ska drickas ur flaskan. Det är bara mesiga svenskar som dricker ur glas”

FJ reser sig från bordet med knän som skakar och huvudet fullt av tankar. Han går bort till baren i krohaven och beställer två Grøna Tuborg. Ölen kostar 20 danska kronor och FJ räcker över två 10-kronors mynt. Han tittar på bartendern under några sekunder när han vänder sig om för att ta de två flaskorna. Byxorna, som är för stora, har snörats in med en smal livrem, Den vita skjortan har fläckar av öl från den gångna arbetsveckan. Den svarta flugan överst på skjortan antyder att ”jag är en bartender”. Han kan vara omkring 60 år. Smal och med ett skägg som nog inte så ofta ansas. Kanske klipps när andan faller på, funderar FJ innan ölen sätts fram. Hans andedräkt med whisky når FJ när ölflaskorna sätts på bardisken.
     ”Min kjære gæst. Her har du to flaskor med den bedste öl ni kan finna i vores have”
FJ tackar och räcker över två 10-kronors mynt. När han ska ta flaskorna ser han att bartendern stoppar ner en 10-krona i kassalådan och en 10-krona i sin egen ficka. ”Det är kanske så en hyggens man belönar sig själv under ett långt arbetspass”, tänker FJ.

FJ tar de båda flaskorna med sig och vänder tillbaka till bordet. Genast ser han Amione. Hon fullkomligen strålar från det bord hon sitter vid. De röda klängrosorna längs väggarna på uteplatsen på Dragør Kro bleknar i jämförelse med Amiones väsen. Han tittar på henne längs vägen till bordet med ölen och slukar allt han ser. Hon har ett kort blont, men ändå uppsatt hår samlat i ett grönt gummiband. Klädd i som det verkar, en hemmastickad tröja i pärlemor vit färg. På fötterna har hon cerisefärgade tofflor med ett kattmotiv på den vänstra tofflan och en kamel på den vänstra. FJ tänker: ”Även i valet av tofflor överraskar hon, hon måste bara bli min” 

När FJ kommit till bordet och räckt över ölen till Amione så börjar hon berätta hur hon tänkt.

     ”Fredrik, jag är verkligen glad att du tycker om mig och jag har verkligen trevligt i ditt sällskap. Men just nu är vi på två helt skilda plan. Du har fattat tycke i mig och jag tycker mycket om dig, men den passionen har inte nått mig ännu som den gjort med dig. Låt inte det avskräcka dig. Vad jag vill säga är att vi kan väl fortsätta träffa varandra på hemmaplan i Malmö och se hur allting utvecklas? Jag har tråkiga erfarenheter av förhållanden och är inte helt läkt ännu. Förstår du vad jag menar när jag säger det, du rara Fredrik?”
     ”Ja, allt du säger gör mig bara glad. Att du vill fortsätta att träffa mig och att jag får glädjen att få vara med dig och höra dina tankar det gör mig varm i hjärtat”    

Ute i haven där FJ och Amione sitter börjar det nu fyllas på med glada gäster runt borden. De flesta är svenskar som också tagit färjan över för att få lite hygge på krogen denna helt vanliga onsdagseftermiddag. Sorlet från borden ökar i styrka och Amione föreslår att de ska gå ner till hamnen och titta på båtarna. De lämnar krogen genom att gå ut från trädgårdssidan. Hamnen och båtarna skymtar bara en bit bort och den omisskännliga doften av fisk och måsarnas skri når dem redan. En ledig bänk med utsikt över Öresund och alla båtarna som ligger vid hamnen lockar paret som idag funnit varandra att slå sig ner.
     ”Fredrik, säger Amione. Jag vill att vi gör en sak, så jag lär känna dig bättre”
     ”Vad vill du göra då?”
     ”Jag vill att du lägger din högra hand ovanför min vänstra hand. Blunda med ögonen och försök att inte fokusera på något annat än handen du har ovanför min. Håll den där några minuter och berätta sen för mig vilka bilder som kommer fram i ditt huvud. Fundera inte för mycket på bilderna du ser utan bara berätta för mig hur du tolkar dem”
Fredrik, som sitter till vänster om Amione på bänken lägger då sin högra hand på ovansidan av hennes vänstra hand. Fredrik försöker att fokusera på sin hand som nu vilar på Amiones. Det första han tänker är att hennes hand är så len och varm. Den känns trygg och välkomnande där han nu sitter på bänken. Det går några minuter i tyst stillhet mellan de båda. Sen säger FJ:
     ”Nu får jag en bild framför mig i huvudet”
     ”Vad är det du ser?” frågar Amione.
     ”Jag ser en man runt 70 år som sitter stilla i en rullstol och tittar på mig”
     ”Så fint, Fredrik. Det är min far som kommit för att se vad du är för en filur”
     ”Din far? Lever inte din far?”
     ”Nej, min far gick bort i av en hjärtattack för några år sedan, de sista åren satt han i en rullstol efter en trafikolycka. Det är honom du ser Fredrik”
     ”Ser du något också?” Frågar FJ.
     ”Ja, jag ser en ganska stor vit hund, kanske en Labrador, som sitter framför mig och viftar på svansen.”
     ”Märkligt, säger Fredrik, om det gäller mig så har aldrig haft en hund. Inte heller någon i min familj”
     ”Hunden jag ser nu Fredrik, är ingen du har mött i ditt liv, men i en framtid kommer ni att mötas och då kommer den att spela en stor roll i ditt liv”
FJ, kommenterar inte vad han hör, men förstår att andlighet är en naturlig del av Amiones liv.
De öppnar sen båda ögonen, tar händerna ifrån varandra och ler mot varandra.
     ”Jag vet inte vad jag ska tro, säger FJ, men jag såg faktiskt mannen i rullstol”
     ”Jag är glad att du gjorde det Fredrik, det visar att du ser mer än bara din egen näsa. Det är en sådan man jag vill umgås med i framtiden”
De skrattar båda och kramar varandra. Sen tittar Amione allvarligt på Fredrik och säger:
     ”Låt oss nu ha lite roligt tillsammans. Jag vill inte höra något mer kärlekssnack från dig resten av dagen eller kvällen. Nu ska vi bara umgås och sen blir det vad det blir. Jag är skadad av tidigare relationer och behöver bara ha roligt och känna trygghet omkring mig”
     ”Det kan jag lova dig Amione. Vad sägs om att gå bort till ”Matrosen” och spela på jukeboxen? Vi kan dricka en massa öl och dansa hela kvällen”
     ”Nu snackar du riktig skånska Fredrik. Ja, det vill jag”

De går ifrån bänken några 100 meter in och där möter dem Puben Matrosen. Matrosen är en enkel pub i samma fastighet som ”Strandhotellet” Dock är Strandhotellet inget hotell utan bara en restaurang med puben i samma länga, fast med två skilda ingångar. Inne på puben är det livligt. Här är det också mer genuint med fler danskar än svenskar. Rökluften slår emot dem när de kommer in på puben. FJ beställer var sin öl och en gammeldansk till de båda, medan Amione letar upp ett ledigt bord.
     ”Här Fredrik! Här kan vi sitta”, hörs Amione säga med ljudlig röst.
Sen spelar de musik från jukeboxen, dansar, utmanar några lokala danskar på parbiljard och festen pågår ända fram till den sista båten från Dragør ska gå hem till Limhamn.
Då är klockan 23:55 och sista avgången är 00:10. De kastar sig skrattande ut från puben och springer hand i hand mot färjan som ligger 500 meter bort.
De hinner precis ombord på båten och det är starten på ett förhållande som ska vara i åtta år.

Uppbrottet

Nu var det två år sedan, nästan på dagen, jag och Amione hade gått skilda vägar. Uppbrottet var tungt att bära. Hon hade gjort slut och själv var jag för kraftlös att ta striden till en försoning. Men den borde jag tagit, månaderna som följde från det fram till nu var som ett inferno med diaboliska inblickar i ”Hin Håles” mörkaste rum.
Hennes slutord ekade dock allt tystare vartefter månaderna gick.
     ”Du har inte tid för mig. En sådan som du ska inte vara tillsammans med ett levande väsen. Om pengar betyder så mycket för dig, skaffa en madrass och lägg på golvet i butiken där du jobbar så kan du leva där 24 timmar om dygnet. Själv är jag för levande att hålla dig sällskap resten av mitt liv”
Självklart hade hon rätt insåg jag, dock alltför sent. Att arbeta och tjäna pengar kan inte vara allt på jorden. Men jag bortförklarade för mig själv att jag inte var en anställd utan ägde företaget själv. Dessutom hade jag ärvt butiken efter min far som i sin tur ärvt efter sin far, min farfar. Arvets gåva med dess utmaning fanns, som jag såg det, i ansvar och en tävlan att vara bättre än tidigare generationer, inte i pengar. Dessutom och tyvärr var förtjänsten på en klockaffär i Malmö inte så stor. Avkastningen på eget kapital hade växt till 800 000 kronor de fyrtio år jag verkat som ägare till Klock-Gustaf. Det gick nästan att räkna ut i huvudet att jag tjänat 20 000 kronor per år, förutom lönen jag tog ut på butiken jag skulle lägga huvuddelen av min levnadstid på. Hade jag haft en normal anställning på en butik, vårdinrättning eller dylikt som passade mitt väsen kunde jag förmodligen kunnat spara mer med ett klokt leverne som gift man tillsammans med en redig kvinna.
Så Amione hade självklart rätt. Butiken skulle inte betytt mer för mig än umgänget med henne.
Två år läker även om hjärtat är sönderslitet av kärlekens sorgsnaste tårar.

Jag bestämde mig nästan direkt efter separationen med Amione att sälja familjens ärveklenod; Klock-Gustaf. Butiken jag verkat (och enligt många levt i) i under 40 år. Kan inte säga att jag så länge jag kan minnas varit en impulsiv man. Men försäljningen av butiken skedde inom loppet av en vecka. Fick tips av min revisor att använda mig av sajten www.bolagsplatsen.se. Sen gick det fort. Ur & Penn tog över verksamheten redan efter en vecka butiken lagts ut till försäljning. Med hjälp av samma revisor värderade vi bolaget till 800 000 kronor. Med goodwill blev köpeskillingen avrundat en miljon kronor. Köpesumman satte jag in på en riskfri fond i min bank. Jag bestämde sedan att det skulle utbetalas 2000 kronor i månaden i fickpengar från denna fond till mig så länge pengarna varade. Fickpengarna tillsammans med min pension gjorde att jag hade ut avrundat 13 000 kronor i månaden efter skatt. Men det var tillräckligt. Hyran, för en tvåa på Västra Ryttmästaregatan 17 a i Malmö, där jag bodde, låg på 5000 kronor per månad.
Mat, el, försäkringar etc kostade ytterligare 6000 kronor. Så ca 2000 i reda svenska kronor var överskottet för mig varje månad. Något jag aldrig i något sammanhang gnällde på.

Det var en liten befrielse för mig att även i lediga stunder tänka i pengar. När jag tänkte i pengar eller i tal blev det som Yoga i hjärnan. Pengar har inga känslor, pengar är fakta och finns i reda mynt och sedlar. Matematik är den enda faktiska läran som finns på vår jord. Nobelprisets största trofé är att vinna det i ekonomi var min bestämda åsikt. Matematik är befriad från filosofi och tyckanden. Det är tal som alltid grundas på fakta. Så minns jag högstadiets kurser i filosofi. Flumläran jag aldrig förstod mig på. Jag får plötsligt upp en bild i minnet då filosofiläraren visar en bild på en hare som står invid ett träd.

Går haren runt trädet?

     ”Går haren runt trädet eller trädet runt haren?”, frågar läraren.
Vad menar han? Självklart går en hare runt ett träd, eller skuttar runt ett träd eftersom den har fyra ben. Ett träd kan aldrig gå runt om en hare. Men läraren envisades.
     ”Vi har lärt oss vissa saker i livet som vi tycker är självklara. Till exempel att en hare går runt ett träd och att ett träd inte går runt en hare. Men betänk, från vilken synvinkel ser vi då? Hade förloppet filmats, hade lika gärna trädet gått runt haren beroende på hur filmaren rört sig med kameran. Det är detta som är filosofins grundlära att allt vi människor har bestämt oss för att tro på är något människan själv bestämt skall finnas. Exempelvis…tid…tid finns inte i ett universum. Tid har vi människor bestämt skall finnas för att göra livet enklare för oss”

Jaha, så nu finns inte tid heller sarkasmade jag i mitt huvud. Kanske inte konstigt att jag fick en tvåa i betyg på filosofi. Borde fått en etta. Men läraren tyckte av någon egendomlig anledning att mina kommentarer på proven var läsvärda typ när jag skrev: Om man gräver ner en hare i jorden och den växer upp som ett träd. Kallar man haren för ett träd eller för en hare då?

Så fakta, matematik och verklighet var min livsrörelse framåt. Började jag däremot att tänka på Amione började hjärnan att koka ihop. Det gick inte. Hon hade fört in känslor i mitt monetära rike.

     ”Du tjänar ju knappt ett skit på din butik och ändå ska du jobba röven av dig”, sa Amione ofta ”Hade du investerat 50 procent mer av din tid på mig, så lovar jag att du hade fått en större utdelning. Ja inte i pengar, men i ett rikt liv och samliv som gjort dig ofantligt mycket rikare i själen”
Vår separation var okonstlad och direkt precis som hela Amiones väsen.
     ”Jag vill att vi skiljs åt. Du är en fin kille FJ, men jag behöver mer än det för att få luft i mina lungor. Min personlige tränare; Bogdan och jag är nu ett par sedan igår. Flyttlasset till honom går i morgon. Här är nyckeln till din lägenhet. Jag ångrar inte tiden med dig, men jag behöver mer än vad du kan ge mig”
Så försvann Amione ur mitt liv. Egentligen så rakt, tufft och enkelt det borde vara vid en separation.

Nu hördes hundskallet igen, samtidigt som Amiones ord åter vevades i mitt huvud.
Sedan igår hade jag hört en hund skälla i vår trappa flera gånger. Mig veterligt bodde inga hundägare i denna trappa. Men vad visste jag, jag kände ju inga grannar än mindre umgicks med någon av dem. Nu fattas bara att man ska trampa i en hundlort när man kliver utanför entrén.

Sista delen. Alice.

Alice

Jag vaknar åter med ett hundskall. Reser mig upp och ser ljusstaken jag tänt kvällen innan från mitt sovrum. Klockan är 7:42. 18 minuter innan klockan brukar väcka mig. MFF-almanackan visar att det är den 29 november, två dagar innan den 1:e advent.
 Hunden som finns i huset lokaliserar jag att den bor ovanför mig. Samma våning som för en månad sedan bytte ägare. De som bodde där då; Gert och Sigrid sa att de inte längre orkade med trapporna.
     ”Fyra trappor upp, utan hiss, är för mycket för oss nu FJ. Nu flyttar vi till ett seniorboende på Bellevue Park här i Malmö. Jag och far (som hon kallade sin man) måste inse att vi blivit gamla och vill ha det bekvämt om oss de sista åren”
Sen flyttade mina rara grannar. Flyttavskedet, dagen innan flyttlasset gick till det nya boendet, bestod av kaffe med vispgrädde och hembakade mandelkubbar. Sigrids specialitet.

Där, ovanför mig, bodde alltså de nyinflyttade grannarna som jag aldrig träffat. Bara hört skallet ifrån deras hund. Ryktet sa att de kom från Norrland och hade någon anknytning till företaget Polarbröd. ”Familjeföretag” hördes skvallret i trappan om de nyinflyttade grannarna.

Mina morgonrutiner var ganska inrutade. Kaffe med en ostsmörgås (cheddar) med aprikosmarmelad på. Därefter ett glas morotsjuice. En tablett Gerimax och en tablett E-vitamin fullföljde frukostritualen sedan 20 år tillbaka. Denna månad hade det sedvanliga kaffet; Mollbergs blandning ersatts av Zoégas Julkaffe. En tradition som startade den rätta julkänslan i början av december när julkaffet fanns att köpa i butiken.

Efter frukost, dusch och morgontidningen Sydsvenskan slår jag mig ner i vardagsrummet och slår på Tv: n. Jag har redan julpyntat överallt. Till mesta del med tomtar, bock och julgranskulor från mitt barndomshem. Något julpynt som jag satt upp ser jag att min förra flickvän Amione och jag köpt tillsammans. Hon älskade låååånga tomtar med grått skägg. Hon köpte flera stycken vare sig vi var på Tivoli, i stan eller på Liseberg. Jag hävdade att det inte var riktiga tomtar.
     ”En riktig tomte, ser ut som en vanlig tomte. Så som Jenny Nyström tecknar en tomte. Inte en avlång, smal tomte med ett grått skägg” Amione skrattade åt mig när jag sa det.
     ”Så typiskt av dig FJ att du inte kan ta till dig en vacker tomte bara för att den inte tillhör din sinnebild av en tomte. Lär om och tänk nytt innan det är försent”
Trots Amiones hån och min avsky för dessa suspekta tomtar hade jag åter en del av hennes avlånga tomtar med grått skägg i fönsterkarmen. Men jag lovade för mig själv att detta var sista julen jag tog fram dessa egentligt fula tomtar i ljuset.

Så i det morgonrituella tidningsbläddrandet i Sydsvenskan på morgonen minns jag gårdagen på min stamkrog: Brokrogen. Sedan flera år har jag varit stamgäst på denna krog. Ägaren, Osman, hade sedan första gången jag klev in på krogen behandlat mig som en av sina närmaste vänner. Kanske beror det på att vi träffades i stort sett varje lördag under flera års tid då han ägde sin dåvarande kiosk, Osmans kiosk, som låg på Lönngatan i min stad.
På den tiden var jag ute och joggade två mil varje lördagsmorgon och nästan halvvägs låg Osmans kiosk. Där stannade jag upp för en vätskekontroll i form av en Mer Äpple som jag drack medan jag språkade med Osman. Jag minns fortfarande det första mötet med Osman. Jag hade stannat vid kiosken för att få något att dricka och ställer mig vid den öppna luckan. Jag ser en man som sitter halvsovande på en stol inne i kiosken.
Det osar sprit långt utanför luckan och jag säger till honom:
     ”Hallou, vakna! Kan jag få nåt att dricka?”
Mannen vaknar till liv, ursäktar sig och presenterar sig sen som Osman.
Han säger: ”Fy fan grabben, vilken natt jag har haft”
   ”Vad är det som har hänt?”, frågar jag.
     ”Jag var hemma hos en tant igår och det blev ganska sent. Först drack vi upp hennes vodka, när vi närmade oss midnatt tog hon fram rödvinet och när klockan var två tog hon fram det hembrända. Fy fan grabben, vilken natt”
     ”Brukar du besöka okända tanter på nätterna?” undrar jag smått leende.
     ”Jag ska säga dig grabben att det nog inte är en enda ensam tant i området jag inte varit hemma hos. De brukar stanna precis som du vid kiosken och prata och sen bjuder de hem mig efter ett tag”
     ”Du verkar ju vara en riktig charmör”, säger jag, ”har du någon bra raggningsreplik?”    
      ”Det jag brukar använda har hittills gått hem. Jag brukar säga när de bjuder hem mig att: Om du bjuder på maten och spriten, så kommer jag med resten”
Jag skrattade åt Osman, beställde en Mer Äpple, betalade och joggade vidare. Men på mina lördagsrundor var stoppet vid Osmans kiosk ett roligt avbrott.

Senare berättade Osman att han sparat ihop pengar och skulle öppna en kvarterskrog nära där jag bodde.
Från öppningsdagen och fram till nu var jag stamgäst på hans krog. Krogen var enkelt inredd. Stabila träbord, klassiska vintavlor på väggarna, röda sammetsgardiner och i bakgrunden lite svag musik från hans hemland Turkiet. Hans amorösa eskapader hade också lugnat ner sig och sedan fyra år tillbaka var han gift och levde stadgat. De hade tillsammans fått två barn.

Säkert kände flera samma sak som jag, att Osman är min vän, men för mig gjorde det att Brokrogen blev mitt andra vardagsrum och mitt andningshål när jag var ägare för Klock-Gustav och under och efter förhållandet med Amione.
Osmans ord klingade i mig från gårdagen.
     ”FJ, du ska inte leva själv. Det är inte bra för dig. Du säger att du kommit över Amione. Men kom ihåg att jag varnade dig för henne. Minns du det? Men du lyssnade bara på en annan del av kroppen än din hjärna. Snygga, klipska tjejer varar aldrig länge för en man. Min fru är inte så snygg, men hon lagar bra mat, städar vårt hem och har fostrat två fina söner. Hon klagar aldrig över någonting mer än att jag inte byter kalsonger varje dag. Nästa gång du funderar på en ny kvinna låt mig träffa henne först. Jag kan kvinnor, jag vet vad du behöver”

Jag hade all respekt för Osman och hans engagemang för mitt liv men samtidigt kände jag att när det gäller relationer och synen på en kvinna var vi från helt olika kulturer. Jag svarade Osman.
     ”Tack Osman för att du bryr dig. Någon kvinna i överskådlig tid kommer inte att kliva över min tröskel eller att jag tar henne hit till dig på min favoritkrog. Jag är 64 år. Tiden med kvinnor, parmiddagar och charterresor är förbi”
     ”Men lyd ändå mitt råd FJ. Skaffa ett husdjur, en undulat, katt eller varför inte en hund som du kan dela tillvaron med?”
     ”Bäste Osman, jag känner mig inte ensam. Jag har ju dig, min syster och mina systerdöttrar. Det räcker för mig mer än nog just nu”

Egentligen var jag inte sanningsenlig mot Osman. Men det var samtidigt ett klargörande att Osman inte skulle försöka para ihop mig med fler av sina kvinnliga släktingar eller andra stamkunder som han ansåg att jag behövde i sitt liv än han redan försökt med. Osman tänkte från hjärtat och ville mig väl i att para ihop mig med en ny kvinna. Att det sa tvärstopp från min sida berodde på att hjärtat redan var fulltecknat. Det fanns inte plats för fler boenden i detta hjärtas känslokvarter än de kvinnor jag redan mött i mitt liv.

Mitt i tidningsläsandet och minnen från gårdagen på Osmans krog stannar jag upp. Nu hörs hundskallet närmare, ja faktiskt utanför min dörr. Det är ett kort ”Voff” följt av ”Voff, voff”. Jag tolkar det som att hunden vill bli uppmärksammad. ”Men står hunden i trappan, utanför min dörr?” tänker jag när jag närmar mig dörren och tittar i dörrögat.
Jag kan inte mycket om hundar men jag tror det är en vit labrador som står i trappan och voffar. Den tittar på alla dörrar och går runt som om den önskar att bli insläppt. Men ingen öppnar för hunden. Jag tittar åter i dörrögat och tycker att hunden ser ”snäll” ut. ”Kanske ska jag öppna och se vad den vill”, tänker jag.
Tanken leds till handling och jag öppnar dörren. Jag kan höra mig tala till hunden.
     ”Hej, lilla vovve. Vad gör du ute i en kall trappa. Är inte husse och matte hemma?”
Hunden tittar på mig avvaktande och väntar på mitt nästa drag.
     ”Låt oss se om husse eller matte är hemma”, säger jag och puffar hunden upp en trappa till där jag tror att den bor.
Jag öppnar dörren till mina nyinflyttade grannar en trappa upp och ser att dörren inte är låst. Dörren går upp när jag trycker ner handtaget och jag tittar på hunden och säger
     ”Är det här du bor? Ska du inte gå in till ditt hem?”
Men min nyvunne fyrfotade vän visar inga tecken på att gå in i det jag förmodar är dess hem. Jag går istället in och tittar mig omkring och ser att ingen husse eller matte är hemma. Två hundskålar i köket, en med torrfoder och en med vatten visar mig att det bor en hund här. Så slutsatsen med hundskall och matskålar säger mig att hunden bor i denna lägenhet.
Vidare tänker jag att dörren inte var låst. Hunden måste öppnat dörren med sina tassar och tagit sig ut i trappan. Om det stämmer som ryktet säger att jag fått norrländska grannar så kanske de inte låser sin dörr, även om vi nu är i Malmö.

Jag kommer ut i trappan och hunden tittar på mig som ”Vad gör vi nu?”
Jag svarar:
     ”Du kan inte stå ute i en trappa och skälla alldeles för dig själv, du får komma in till mig tills husse och matte är tillbaka”
Vi går en trappa ner och hunden följer mig i spåren. Jag öppnar dörren till min lägenhet och säger:
     ”Välkommen in främling. Mitt hem är från och med nu även ditt hem” Ja, varför sa jag det. Kanske för att min vän på fyra ben så självklart bara vandrade in i min lägenhet. Utan att tveka gick hunden jag nyss lärt känna in och bara la sig till vila i mitt vardagsrum.
     ” Jag kan inte ditt namn lille vovve. Men så länge du är här i min lägenhet så kan jag väl kalla dig Alice. Jag ser att du är en tik och vill du ha ett annat namn får du vovva mig”
Alice ligger i mitt vardagsrum när jag är i köket för att laga min lunch; köttbullar med mos. Jag kallar jag på Alice.
     ”Alice, vad sägs om lite hemmalagade köttbullar och mos?”
Jag lägger ner 10 köttbullar och mos i en rund tallrik och i en annan rund tallrik har jag fyllt på med kallt friskt vatten.
Alice glufsar i sig det hela och tackar med att ge mig en blöt nos på mitt knä.

Så blir besöket med Alice en ritual varje dag. Hon krafsar på dörren till mig varje dag klockan 8. Jag antar att husse och matte då har lämnat hemmet för jobbet utan att låsa dörren. Alice öppnar då med tassen dörren till sitt egentliga hem, stänger den med nosen och krafsar sedan på dörren hemma hos mig.
Jag gör mina vardagssysslor; handlar, går på promenad, gymar, sitter ibland en stund på det vackra Malmö-biblioteket innan jag går hem till Alice. Alice klarar sig själv när jag är borta.
Men som på en given signal när klockan är 16:30 reser sig Alice upp och gnyr. Hon gnuggar nosen på mitt ben och går mot dörren. Jag släpper ut henne och ser att hon går en trappa upp öppnar dörren med tassen och går in. (Hur lyckas hon stänga dörren med tassen?) Strax därefter hör jag och ser i tittögat att husse och matte går upp för trappan. Alice kände på sig när det var dags att gå hem.
Så följer vår nyvunna ritual under en vecka. Alice är hos mig på dagen och hos sin matte och husse på kvällen. Vad jag också ser är att Alice under de två veckor hon är hos mig blivit allt större om magen.
”Är Alice med vovve/vovvar? ”tänker jag.

Måndag den 16 december, jag minns datumet exakt, krafsar ingen Alice på dörren. Jag fylls av oro. Väntar hela dagen men ingen Alice vare sig hörs, skäller eller krafsar på dörren.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Nu har det gått så lång tid att Alice varit hos mig på dagarna så det känns lite skamligt att nu ringa på hos grannarna och berätta om besöken från deras hund.
Efter fyra dagar av vankande oro bestämmer jag mig ändå för att ringa på dörren till Alice husse och matte. Efter en signal öppnas dörren av den jag uppfattar som Alice matte.
     ”Hej, jag heter Fredrik Joakim och är granne med er. Jag bor en trappa ner. Om ni har tid så skulle jag vilja prata med Er”
     ”Självklart”, hör jag henne säga med norrländsk brytning, ”jag heter Julia och min man heter Gustav” säger hon och tar i hand. Jag tar av mig skorna och går in i deras hem. Det är en ombonad atmosfär. Julgranen är tänd och överallt finns det tomtar. Vanliga tomtar, inga avlånga och mängder av tända levande ljus. Både värme- och stearinljus. Jag spanar efter Alice men ser ingen skymt av henne inte heller hör jag något ljud ifrån henne.
Julia bjuder mig att sitta ner i soffan.
     ”Gustav jobbar över idag och kommer lite senare, men berätta du för mig”
Jag berättar hela historien om hur jag och Alice träffats. Att Alice brukar vara hos mig på dagarna. Ju längre tiden gått att jag saknar Alice sällskap och är orolig att något hänt henne.
Julia tittar på mig och skrattar.
     ”Ja, jag och Gustav undrar också vad som hänt med Sigge. När vi kommer hem är både mat – och vattenskålen orörd. Så vi har undrat om Sigge blivit sjuk eftersom hon inte äter så mycket”
     ”Kallar ni hunden för Sigge?” frågar jag ”det är ju en tik”
     ”Ja, Gustav har alltid sagt att om vi skaffar en hund ska den heta Sigge oavsett kön”
Men nu måste jag fråga ”Hur är det med Alice, förlåt Sigge?”
Julia reser sig upp och vinkar till mig att följa med. Hon öppnar dörren till det jag uppfattar som deras sovrum och där på en stor hundbädd ligger Alice omgiven av fem små vita valpar.
    ”Ja, som du ser så har Sigge blivit mamma” säger Julia.
Plötsligt blir jag helt rörd och börjar att gråta av glädje. Julia förstår mina känslor och omger mig med en varm omfamnande kram.
     ”Så fint att du har så starka känslor för Sigge” säger Julia ”det är fem julklappar som hon lämnat till oss innan jul”
     ”Helt underbart, jag är helt överväldigad. Det är så vackert” säger jag och börjar att gråta igen av nypåfylld glädje.
     ”Sigge har fått fem valpar. Två flickor och tre pojkar. Sigge vill vara ifred med sina små de första veckorna, sen kan du få hälsa på henne igen”
     ”Vilken underbar julklapp hon har gett dig och Gustav” säger jag. ”Nu vet jag vad som hänt. Så jag lämnar er alla ifred och går hem till mig” Jag tar Julia i hand men hon öppnar famnen och ger mig en kram innan jag går.

Julen tillbringar jag även denna jul med Osmans familj som nästan blivit som min egen under de gångna åren.

Åtta veckor senare. Den 10 februari ringer det på min dörr. Utanför står Julia och Gustav med en valp i famnen.
   
  ”Hej Fredrik, vi tänkte att du kanske ville hälsa på Alice, Sigges lilla dotter. Hon är bara åtta veckor gammal men undrar om hon får bo hos dig.”
Jag tittar på den lilla valpen och fylls av oemotståndlig kärlek och glädje.
     ”Underbara lilla, lilla vän. Så glad jag blir att du vill bo hos mig”
Så kommer en försenad julklapp som inte kunde ge mig större glädje än något annat i livet.

Sedan dess är jag och Alice oskiljaktiga. Var jag går, går Alice och var Alice går, går jag.
Emellanåt är mamma Sigge och krafsar på dörren för att hälsa på. Men på något sätt förstår hon att Alice flyttat hemifrån och gör därför bara korta besök.

Efterord:
Någon annan kvinna än Alice kom därefter aldrig mer in i mitt liv. Osman erbjöd mig att bli delägare i Brokrogen, vilket jag på en gång tackade ja till. Så nu är jag tacksam krögare och hundägare och lever ett lyckligt, aktivt pensionärsliv i min kära stad.

Brokrogen