Livet på sommarkollo år 1966

 Sven-Inge! Gör dig i ordning nu!!!

Jag minns det som igår. Det var den 27 juni år 1966. Jag var 10 år och skulle fylla 11 om två månader. Mina föräldrar hade bestämt att jag skulle åka på sommarkollo till Höllviken på ett ställe som heter Sagostunden.
”Det kommer att bli så roligt för dig Sven-Inge att göra något på sommarlovet. Du kan leka med massor av barn och ni kan göra kul lekar ihop varje dag”.

Men att åka på sommarkollo var inte något jag såg fram emot. Jag hade ju mina kompisar här på gården. Massor av kompisar hade jag här på gården.

Vi bodde i det s.k. ”Trettonvåningshuset” på Nydala i Malmö. Adressen var Eriksfältsgatan 71 B. Huset var bara fem år gammalt och här bodde hur många som helst i min ålder. Det var Olle Olsson, som redan börjat bli flintis, men bäst i fotboll. Han kunde dribbla förbi vem som helst. En annan var Roger Aune, vars föräldrar bara pratade finska. Men Roger pratade, liksom jag, Gårdsskånska eller för att vara exakt GårdsMalmöitiska. Oavsett var våra föräldrar kom ifrån lärde vi oss det språk vi barn pratade när vi härjade runt på gården.
Mina egna föräldrar kom från Umeå (mamma) och pappa från Norrköping. Men deras dialekter hade jag inte heller ärvt i min mun.
Sen hade jag min bästa kompis på andra våningen i vårt hus. Peter Nilsson var hans namn. Peters syster Nina var min stora kärlek på gården där vi bodde. Dock obesvarad. Hon var ju två år äldre än jag. Men vilket blont hårsvall och vackra ögon hon hade.
Oj, oj.
Min kompis Peter var lite speciell. Han skulle alltid inleda varje mening med att säga ”Jag, Peter”
”Jag, Peter tycker att vi ska spela kula idag” ”Jag, Peter undrar om du vill leka med mig idag” ”Jag, Peter tycker Olle är dum. Han vill aldrig spela fotboll”

Men nu närmade sig färden till kolonin i Höllviken. Jag fördröjde det så mycket jag kunde med att behöva gå och kissa. Att jag hade glömt en bok. Att jag behövde ha med fler Kalle Anka-tidningar i väskan etcetera, etcetera.
Min mor var rastlös och stod till slut och stampade hårt i golvet med foten.
”Sven-Inge!!! Vi åker om 1 minut oavsett om du är färdig eller inte”, sa min mor på klingande och bestämt Umemål.
Ja, det var bara att lyda. Ner med hissen från 11:e våningen där vi bodde till far som satt i bilen och ville iväg. Min far hade en speciell bil. Det var en Hillman med modellbeteckning Hillman Super. Kanske hade han lockats av de förföriska reklambilderna på denna bil. Vackra kvinnor som hängde vid passagerarsidan. Tror min far var lite fåfäng för det. Han var militär, men en fåfäng militär doftande Aqua Vera och ett vågigt hår skapat av Brylcreme.

Förförisk reklambild för Hillman super.

När jag kom in i bilen luktade den fortfarande ny. Läderlukten från sätena slog emot mig när jag satte mig i baksätet. Min far hade köpt den ny för bara någon månad sedan. I baksätet fick jag sitta på en handduk för att inte förstöra det nya, vackra beigea lädret på bilen.
Vad min far inte visste var vad barnen på vår gård sa när han åkte iväg med sin nya bil.
”Kolla där åker Hillman och Hillman super” Och eftersom min far, liksom jag, heter Asplund i efternamn blev det också ”Kolla där åker Snapslund iväg och super” Med massor av glada skratt efteråt.
Jag hade inte hjärta att berätta detta för min far som fortfarande levde i ruset att vara en lycklig bilägare till kvinnornas favoritbil Hillman Super.
Min mors åsikt om bilen överensstämde dock inte riktigt i det:
”Kunde du inte köpt en bil med större bagageutrymme? Vi får ju knappt plats med campingbord och stolar när vi ska på utflykt”
Min mor var en verklighetsnära person.

Nu närmade vi oss Höllviken och sommarkolonin Sagostunden. Jag skulle vara ifrån mina älskade föräldrar och mina gårdskompisar i hela 14 dagar.
På kollot Sagostunden fanns tre olika stugor. Blå stugan, röda stugan och den gula stugan. Totalt tror jag att vi var 70 barn, pojkar och flickor i åldrarna 7 – 13 år. Pojkar och flickor bodde åtskilda i var sin del av stugorna.
Om jag minns rätt bodde jag i den röda stugan.

Snabbare än att jag hunnit lägga min väska på sängen får jag direkt nya kompisar på kolonin. Alla vi pojkar som bodde i vår stuga ville direkt lära känna varandra och frågade vad vi hette. På den tiden hade minneskortet fortfarande ledig kapacitet så det gick fort att komma ihåg alla namn. Lite sämre idag 58 år senare när jag ska komma ihåg vad de då hette.
Men Kalle, Pelle, Olle, Bosse och Bengt kommer jag ihåg. Kanske mest för att de hade smeknamn. ”Kall Anka”, ”Pelle-Snälle”, ”Olle-Bulle”, ”Busse-Tusse” och ”Bänge”.
Själv kallades jag för ”Svanse”. Jag hade en på den tiden populär rävsvans i fuskpäls som hängde vid sidan på blåjeansen.

Så smeknamnet föll naturligt för kreativa barn i den åldern.
”Olle-Bulle” blev min bästa kompis under kollotiden. Som namnet låter så älskade han bullar. Hans mor hade låtit honom få med sig säkert över hundra nybakade kanelbullar till kolonin. Han var också ganska rund om baken. Ja, tjock sa vi pågar på den tiden. Men Olle-Bulle var inte mobbad för det. Det föll sig liksom naturligt med hans personlighet. Jag såg också att hans mor var en ganska omfångsrik kvinna när hon besökte honom på helgen. Olle-Bulle fick med sig många bullar till kolonin för som hans mor uttryckte det:
”Olle, om du inte har något att göra på kvällarna kan du alltid äta några av mossans bullar”
Och det gjorde han. Han kunde sätta i sig över 10 kanelbullar en kväll efter att vi ätit kvällsmiddag. Snål var han inte heller, han bjöd på bullar så länge han hade och jag minns att de var ljuvligt goda. Olle-Bulle orkade inte, med sin rondör att spela fotboll som vi andra pågar brukade roa oss med. Så han och jag brukade sätta upp två mål som vi gjorde med stenar. Sen satte vi oss på marken och kastade vi en tennisboll till den andre och försökte göra mål.
Olle-Bulles mål fick vara framför det nätade staketet, för han orkade inte gå och hämta bollen så långt när vi kastade till varandra.

Till en början minns jag att jag hade mycket hemlängtan. Att vara ifrån mor och far så länge hade jag aldrig gjort innan. Jag grät tyst på min kudde i sovsalen när allt var släckt. Kände det som ett straff att jag inte fick vara hemma.
I efterhand har jag förstått hur min mor och far tänkte. Även dom behövde lite egentid för att reda upp saker i hemmet som inte var så bra. Det var många gräl och det skavde mellan mina föräldrar. Men frid rådde lyckligt nog när jag sen kom hem.

Vita damen

Efter några dagar hade jag kommit in i kollolivet och jag lekte från morgon till kväll med de jag berättat om innan. Vi pojkar var åtskilda om nätterna i olika sovsalar från flickorna men på dagarna lekte vi och busade med varandra.
Ett stort bus kommer jag ihåg. Jag frågade kollofröken Britta om jag fick läsa en saga jag hittat på för flickorna en kväll. Vi bodde ju trots allt på ett kollo som heter Sagostunden menade jag. Hon frågade:
”Vad handlar den sagan om?”
”Den handlar om den vita damen som brukar gå omkring i Höllviken om nätterna”
Jag tror inte fröken Britta förstod att det var en spöksaga så hon lät mig berätta sagan om den inte varade mer än 10 minuter för sen skulle flickorna komma till ro och somna.
Hela dagen hade jag och mina kompisar trissat flickorna om den vita damen.
”Om ni är rädda för att höra sagan om vita damen kan jag krypa ner i sängen och hålla din hand”, tråkade Pelle-Snälle flickorna.
”Ska jag ringa din mamma och be att hon håller om dig när Svanse ska läsa spöksagor för dig”, tråkade Bänge några tjejer.
Men varje gång vi tråkade dem sa någon av flickorna nåt liknande som:
”Kom du med din vita dam. Jag är inte rädd för henne eller något annat heller”
Så kom kvällen när jag skulle läsa min spöksaga för tjejerna. Det var mycket fniss i rummet och tråkningar.
”Buh, bu nu kommer vita damen och tar oss. Buh, bu…”
Jag fick tysta de 12 tjejerna i stugan och säga högt:
”Detta är bara en saga som jag hittat på. Vill ni höra den eller inte? Om ni vill höra den får ni vara tysta och lyssna på mig. Jag drog den för killarna igår och de tyckte den var bra. Ingen där var så fjantiga som ni är nu”
”Dra din vita dam-saga då, så vi får lägga oss”
”Ja, men först måste vi släcka alla ljusen så vi får lite stämning i rummet.”
Så började jag min saga med ett rum som var helt släckt.
Jag hade också sett till att rullgardinerna inte täckte fönstren. Fastän det var sommar och klockan var vid 21-tiden var det mulet och lite mörkt ute. Det hade regnat och åskat under dagen.
Så förutsättningarna för en kuslig saga var de bästa.
Så började jag att läsa min påhittade saga:
”Det var en gång en prinsessa som hade fått fly från sitt slott när det kom rövare och skulle plundra hela slottet. Hon flydde på sin häst, den vita springaren Silver. Han heter Silver för hans man är helt vit och när det är natt blir han självlysande. Ser du en vit självlysande häst då kan du vara säker på att det är Silver. Prinsessan red allt längre bort från slottet och till slut kunde hon inte hitta hem igen. Efter några dagar i skogen utan mat och dricka så blev hon och hästen Silver svagare och svagare. Till slut var de så svaga att de inte visste om de levde eller var döda. Då, där i skogen kom det en gammal gumma med en korg. När prinsessan såg gumman blev hon rädd och Silver frustade också av rädsla. För när de såg på gumman var hon så gammal att skelettet nästan tittade fram genom skinnet. Ansiktet var som ett skeletthuvud.
Gumman sa till prinsessan:
”Du har inte långt kvar att leva precis som jag. Om du vill kan jag ge dig ett evigt liv, men då måste du lyda mig. Om du inte gör som jag säger kommer du att dö ikväll och aldrig mer få träffa dina föräldrar”.
”Snälla, snälla tant. Låt mig få leva. Jag gör precis som du vill bara jag får leva och träffa min mor och far igen”, sa prinsessan vädjande.
Den gamla tanten öppnade sin korg och strödde ut ett magiskt vitt mjöl på prinsessan och hästen. Sen berättade hon:
”Nu har jag gjort er odödliga. Ni kommer att leva i evighet och kan träffa era föräldrar igen. Men ni kommer bara att synas som vita skuggor i natten. Din häst Silver kommer att vara självlysande och man kommer att se er om nätterna efter klockan 21 på kvällen”
Sen berättade jag att sagan var slut och att jag hoppades att vi inte skulle få se vita damen på hästen Silver ikväll.
Jag kände att det var en kuslig stämning i rummet när jag avslutade sagan.
Någon skrek högt:
”Är det sant att vita damen finns?”
Och jag svarade:
”Det vet man inte. För den som ser vita damen får lova henne att aldrig berätta det för någon”

Sen lämnade jag flickornas rum. Men sen kom buset som jag och Bänge hittat på. Vi hade lånat två par tofflor som vi klapprade med utanför flickornas fönster. Tanken var att vi skulle låta som en häst. Effekten uteblev inte.
”Hör ni, det är Silver, den vita damens häst!!
Sista buset för kvällen kom Bänge på. Han var duktig på att gå på styltor.

Så han klev upp på styltorna och jag la ett vitt lakan över honom med svarta titthål vi färgat och klippt ut för ögonen. Sen styltade han förbi flickornas fönster utan att säga ett ord med mig klapprandes med träskorna.
Sen fick vi springa, för taklamporna tändes i flickornas rum och alla skrek och grät högt.
”Mamma, mamma jag vill hem. Mamma, jag vill inte vara här längre”
Naturligtvis hörde kollofröken Britta detta och gick in och lugnade flickorna.
”Töser, var det Sven-Inge som skrämde er så med sagan han läste?”
”Ja, sagan var hemsk men vi såg vita damen utanför fönstret och hörde hennes häst på riktigt”
Britta förstod snabbt vad som hänt och gick in i vårt rum där hon såg det utklädda lakanet och hörde 12 storskrattande pågar.
”Pojkar, att ni inte skäms. Nu har ni skrämt upp flickorna så att de inte kan sova. Man får lov att busa men det får vara gränser. I morgon får ni höra mitt straff för detta. Till dess får ni inte gå ut eller visa er hos flickorna igen.”
Sen sov Britta över i flickornas rum efter att ha tröstat dom. Jag fick gå med henne till rummet och berätta att sagan bara var hittepå och att det var Bänge som var utklädd till den vita damen på styltor.
Straffet fick vi nästa dag. Kollofröken Britta berättade att hon pratat med våra föräldrar och de var överens om att jag och Bänge fick utegångsförbud denna dag. Alla andra på kollot skulle gå ner till stranden och bada.
Både Bänge och jag tyckte straffet var rimligt. Så vi stannade på rummet och spelade luffarschack och läste serietidningar vi haft med oss.
Ja, lite skamsen kom jag på mig att jag kände. Vårt bus hade gått några steg för långt.

Annars var aktiviteterna att spela brännboll, fotboll, spela kula, hoppa hage, hopprep och andra lekar vi bara hittade på. När solen sken och det var varmt gick vi ner till stranden. Det var en kilometer att gå dit.
Det var inte tillåtet att ringa hem och alla brev som föräldrarna skrev sparade kollofröknarna till den obligatoriska familjehelgen eller till vi skulle åka hem.
Jag skrev brev hem till min mamma varje dag och undrade varför hon inte svarade mig. Men efter familjehelgen så förstod jag.

Kärlek på koloni

Fast vi bara var mellan 10 – 12 år gamla så uppstod det lite kärlek på kollot.
Det var Bänge som börjat hänga med en av tjejerna. Gullan tror jag hon hette.
Dom spelade kula och hoppade hage tillsammans. Sen gick de allt oftare bort till skogen och jag såg att Bänge hade sugmärken på halsen.
Vi pågar var naturligtvis nyfikna.
”Har du fått chans på Gullan. Ska ni gifta er?”
Bänge berättade att han och Gullan var fästefolk och att dom hade kysst varandra många gånger. Efter kollot skulle de förlova sig och flytta ihop.
En kväll berättade Bänge att Gullan skulle komma in på kvällen och ligga i hans säng. Att vi fick lova med vårt blod att inte berätta det för någon av kollofröknarna. Detta lovade vi naturligtvis dyrt och heligt. Vi var ju nyfikna på vad de skulle hitta på i sängen.
Så kom kvällen. Vi pågar låtsades alla sova när vi hörde hur Gullan smög sig in i rummet. Våra öron var stora som tefat när vi låg tysta och försökte höra vad som hände i Bänges säng. Det prasslar mellan lakanen och sen hör vi Gullan.
”Bänge, det är kallt. Jag fryser så om gumpen”
Då brister det för oss pågar i rummet och vi storskrattar högt och befriat.
Gullan gråter och rusar in i sitt eget rum igen.
Bänge försöker spela cool och säger något i stil med.
”Jag kan väl inte hjälpa att hon inte vill ha byxor på sig när hon sover. Gå och lägg er nu fnittermajor”

När det gått två veckor så kom jag äntligen hem till min gård igen. Det hade inte gått många timmar förrän det ringde på vår dörr. En liten figur med en fotboll i handen frågar min mamma:
”Jag, Peter undrar om jag får leka med Svanse?”

”Svanse” 11år 19/8 1966