En lysande pedagog

Längs vägen i våra liv möter vi då och då personer som blir en form av vägvisare i våra privata liv eller i vårt aktiva arbetsliv. Självklart är det familj, vänner och arbetskamrater som formar oss mest i vår vardag. Men medge att vi även då och då stöter på andra personer som vi egentligen aldrig träffat förut men som på en tidsperiod av en stund ger en riktning åt vår framtida vardag. Det kan vara på en kurs, en granne som du lärt känna, eller någon av en slump på Facebook. Gemensamt i detta är att det skett på ett oväntat sätt.

Jag har mött en hel del vägvisare i mitt liv. Säkert Du också.
De flesta jag mött i det epitet förstod jag inte då, när jag träffade dem, att de skulle få ett inflytande i mitt liv förrän efteråt.
När jag nu blickar tillbaka är jag evigt tacksam att jag fått möta alla dessa människor på min färd genom livet.
Kom de till mig av en slump eller är det livets gång att vi alla då och då möter en ”kompass” som ger en riktning framåt på resan?

En av dessa vägvisare för mig i mitt arbetsliv heter pedagogen Jonas Himmelstrand.

Jag träffade Jonas på den vackra slottsliknande kursgården ”Vår Gård” belägen vid Saltsjöbaden utanför Stockholm. Jag var där tillsammans med 5 andra studiekamrater på en kurs som hette ”HL” (Högre Ledarutbildning) på denna kursgård. Året var 1986.
Gemensamt för Oss sex som gick HL på Vår Gård var att vi arbetade inom Kooperationen (KF). Vi arbetade då på det vi gemensamt kallar ”Coop” idag. Man kan säga att vi var utvalda unga framtida ledare som genom en ”audition”. Ansökan-intervju-urval valdes ut att föra kooperationens framtid vidare. Under perioden från 1986 – 1988 (18 månader) studerade vi på heltid med lön av KF med målsättning att Vi skulle föra kooperationens fana framåt i Sverige.

Förutom att vi gick på många ledarkurser som hölls på Vår Gård på den tiden ombads vi också att efter en tid att vara ”hjälplärare” på dessa kurser. På det sättet praktisera med handledning, vad vi lärt oss i studiebänken. Vi kunde teckna oss för vilken kurs som helst som hölls på Vår Gård. Som parentes kom jag ihåg den första kurs jag tecknade mig för, den hette ”Människosyn i kooperationen”

En kurs med Lennart Koskinen (kändispräst på den tiden), Ma Oftedal (likaså kändispräst) och Per Ragnar (ja, känd från Tv).
Med facit i hand en ”flumkurs” (fast självklart intressant)
Idén med kursen var att 10 butikschefer inom kooperationen och 10 präster skulle få idéer av varandra.
Trots att kooperationen har en stark ideologi sen 90 år tappar de kunder och trots att kyrkan har en stark ideologi sedan mer än 2000 år tappar de kyrkobesökare. På kursen utbyttes branscherfarenheter inom respektive områden. Prästerna gjorde studiebesök i en Konsumbutik och vi butikschefer besökte en kyrka. Sen utbyttes idéer från våra olika perspektiv.
”Varför har ni inte Er kooperativa ideologi skyltad när kunderna kommer till Konsumbutiken? Vem vet idag att det var kooperativa pionjärer som kom till den fattige kundens hjälp och såg till att hålla priserna nere från den girige private handlaren i början av 1900-talet?” Ofta på den tiden var kunden i skuld och hade lånat av Handlaren genom att köpa på kredit. På det sättet blev han fast hos handlaren som kunde fortsätta att ta överpriser på kunden. Genom att öppna butiker, utan egentligt vinstintresse, kunde de kooperativa pionjärerna förse medlemmarna i det område de verkade inom med skäliga priser på livsmedel. Dessutom gällde kontantprincipen. Ingen kooperativ kund kunde köpa på kredit i kooperationen och blev beroende av sin handlare. Med en medlemsavgift runt 100 kronor blev de till och med delägare i sin butik.
Vi kooperatörer visste också att ge goda råd till kyrkans män efter att vi besökt en kyrka och deltagit i en gudstjänst.
”Varför säljer ni inte Biblar och Psalmböcker före och efter gudstjänsten? Nu är de gratis att låna och det tjänar inte kyrkan på. Varför har inte kyrkan musikkvällar på orgel med entréavgift som spelar nutida musik typ Abba eller Bob Dylan? Kyrkan måste vara med i tiden och locka besökare till en vardag som liknar deras egen”
Ja, idéerna flödade för Oss kooperatörer på just denna kurs.

Men åter till Jonas Himmelstrand, mitt inläggs huvudperson.

Jag var 31 år och studerade kooperation på Vår Gård. Tecknade mig som hjälplärare för Jonas Himmelstrand som på Vår Gård bland annat höll ”peppkurser” i personlig utveckling (”Jag är Ok, du är Ok, alla är Ok”) och i pedagogik.
Denna gång skulle Jonas hålla i en kurs utanför vår kursgård som hette ”Service-skola för lastbilschaufförer”            

Jag träffade Jonas och han ville att vi skulle åka ut till lokalen, som låg i Fisksätra några kilometer från Saltjöbaden. Vi satte bilen på parkeringen och sen började Jonas förberedelserna.        

”Nu ska vi sätta oss in i hur chauffören tänker när han kommer med bil till kursen. Han sätter sin bil här på parkeringen och går ut. Vad tror du han tänker på Sven, när han lämnar sin bil?”

”Jag tror han undrar hur han ska hitta till lokalen”, svarade jag. ”Bra, du tänker precis som jag. När han lämnar bilen spanar han var han ska gå för att hitta till lokalen. Därför ska vi sätta skyltar runtom parkeringen med pil som pekar dit lokalen är med texten: Serviceskola för lastbilschaufförer”

”Hur får vi fram skyltar?” frågar jag Jonas.

”Du som är Konsum-kille måste lärt dig att texta skyltar i butikerna du haft. Jag vet också var du kan texta upp dessa skyltar på Vår Gård. Innan vi åker hem ska vi åka till en byggfirma och köpa plankor vi kan fästa dina skyltar på”

”Ok, då löser det sig”        

”Sen går chauffören från parkeringen, vägledd av skyltarna mot lokalen som ligger här uppe i backen” Vi gick så backen upp till lokalen där kursen skulle hållas.       

”Den dag vi har kurs vill jag att du står här vid entrédörren och hälsar dem välkomna. Du ska ta i hand och säga: Välkommen på servicekurs, jag heter Sven, sen pekar du in i lokalen och säger: Det går bra att hänga av sig jackan på en av krokarna därinne. Inne i lokalen står jag. Eftersom de flesta chaufförer inte gått i skolan eller någon annan kurs på många år är de lite nervösa innan kursen börjar. Så här på långsidan inne i entrén ska vi sätta ett bord med skålar med äpplen och päron. Jag kommer att ta emot dem när de hängt av sig jackan och peka på frukten och säga: Välkommen jag heter Jonas, varsågod tag gärna lite frukt innan kursen börjar. Spänningen brukar släppa när man håller något i handen. Då är ett äpple perfekt att gå omkring och mumsa på. När du räknat in att alla har kommit stänger du entrédörren, ger mig ett tecken och sen hälsar jag alla välkomna in i lokalen där vi ska ha vår kurs.
” Jonas öppnade dörren till lokalen. I lokalen såg det nästan ut som en skolsal med bänkar och stolar i rader.          

”Vad vi nu ska göra Sven är att ta bort alla bänkar, sen ska vi sätta stolar i en ring mitt i lokalen” Vi hjälptes åt att ta bort alla bänkar och satte sedan 15 stolar i en ring i mitten av lokalen. ”Anledningen till att vi tar bort bänkarna, Sven, är att chauffören inte ska kunna lägga händerna på bänken och slappna av. Genom att de bara sitter på en stol är de utlämnade till vad jag säger till dom, jag får ett mentalt övertag från början”
Sen gick Jonas bort till en blädderblockstavla som stod i en hörna. Han satte tavlan i mitten framför stolarna och började skriva:

”Välkommen till servicekurs för lastbilschaufförer”

8:00 Kursstart – Presentation.

9:30. Fikapaus med kaffe och ost/skinkfrallor.

11:00 Paus 15 minuter.

12:00 Lunch, bestående av en buffé i matsalen.

13:00 Återsamling efter lunch

14:30 Fikapaus med kaffe och kanelsnäcka.

16:30 Kursen avslutas.     

”Det här är viktigt, Sven. När de kommer in i lokalen och sätter sig på stolarna vill de ha klart för sig vad som händer under dagen och när kursen avslutas. Sätt dig ner på en stol Sven. Vad tror du chauffören tänker på när han satt sig på stolen och tittar på programmet på tavlan?”

”Ja, om det varit jag som var chaufför och inte gått kurs eller i skolan på länge, då hade jag nog grunnat på det som heter: Presentation. Det kan nog vara nervöst för de flesta att presentera sig själv i en församling med okända människor” ”Bra Sven. Det är precis vad de sitter och tänker på. Därför ska jag efter att jag hälsat alla välkomna och gått igenom hålltiderna för dagen berätta hur de ska göra sin presentation av sig själva. Jag ska be dem att resa sig upp och säga sitt förnamn och hur många år de varit i sitt yrke. Genom att de reser sig upp och säger sitt namn och sina yrkesår så släpper spänningen. Då har de börjat prata och det vill vi när de sedan ska diskutera hur en chaufför kan bli ännu bättre på service”
”Vad har jag för uppgift under kursen? frågade jag Jonas.
”Din uppgift är vid dörren när de kommer. Inne i lokalen så ropar du ut när det är fika, paus, lunch etcetera. Själva kursen håller jag. Du sitter bakom chaufförernas stolar och gör anteckningar du behöver när du själv en gång ska hålla kurs. Sen ger du mig feedback efter kursen vad som var bra och vad jag kan förbättra. Slutligen ska du hjälpa mig att göra i ordning lokalen när kursen är över. Jag vill ha helt undanplockat så att vi nästa dag när det kommer nya chaufförer ser ut som det gör nu med stolar och blädderblock. Om du inte lärt dig något annat av mig så vill jag lära dig mitt ordspråk: Varje dag ska vara ny. Det ska inte lukta tisdag på onsdag utan varje dag ska vara helt ny med de utmaningar som väntar just den dagen”

Så kom den första kursdagen av tre. Vi hade ungefär 15 nya deltagare varje dag. Från backen där lokalen var blickade jag ner och såg parkeringen där chaufförerna förväntades komma. Vi var på plats redan 7 på morgonen eftersom Jonas ville förbereda sitt material inne i lokalen och repetera med mig vilka uppgifter jag hade. Dessutom konstaterade Jonas:
”Det här är yrkesfolk som är vana att gå upp tidigt. Börjar kursen klockan 8 kommer det deltagare redan från 7.30 på morgonen. Så vi måste vara beredda”

Den första deltagaren kom mycket riktigt vid ½ 8-tiden. Jag såg när han ställde sin bil, steg ur bilen och fann skyltarna vart han skulle fortsätta. Han går sedan upp för backen där jag vinkar välkomnande till honom. Jag hälsar leende på honom och tar i hand när han kommer med orden:
”Välkommen till servicekurs. Jag heter Sven. Det går bra att hänga av sig jackan på krokarna inne i lokalen” började jag mitt uppdrag denna dag.
Ser att han går in hänger av sig jackan och ser sen Jonas ta honom i hand och säga:
” Välkommen jag heter Jonas, varsågod tag gärna lite frukt innan kursen börjar”
Så började kursdeltagarna anlända en efter en och redan 10 minuter innan kursstart hade jag räknat in 15 deltagare som jag såg med ett äpple eller ett päron i handen mingla runt i lokalen. Några kände varandra och stod och pratade, andra gick runt och tittade på bilder som var upphängda på väggarna eller gjorde ett toalettbesök innan allt började.

Jag ger Jonas ett tyst tecken att nu var alla på plats.

Prick klockan 8 öppnar Jonas upp lokalen där vi ska vara och jag hör:
”Hjärtligt välkomna allihop till servicekurs. Det går bra att gå in och sätta er på en valfri stol i rummet”
Sorlet upphörde, äpple- och päronskrottar slängdes i soptunnorna och en efter en stegade de med förväntan in i lokalen vi förberett för denna kurs. När alla chaufförer satt sig och sorlet tystnat kommer Jonas fram till mitten av stolsringen och säger:
”Välkommen till servicekurs för lastbilschaufförer. Jag heter Jonas Himmelstrand och ska leda er genom denna kursdag. Bakom er sitter Sven. Han är min assistent och kommer att sitta bakom er för att ge mig återkoppling hur jag skött mig och vara behjälplig med hålltiderna jag satt upp på tavlan. Så här kommer dagen att se ut för oss” Sen tar Jonas en pekpinne och går igenom alla hålltiderna för dagen.

”Det första vi ska göra är en presentation av oss själva. Jag vill att ni står upp, berättar ert förnamn och hur många år ni varit i yrket. Jag kan börja. Jag heter Jonas och har varit 10 år i mitt yrke. Sen kan vi börja från vänster och gå till höger” Jonas pekar på den första deltagaren som myndigt reser sig upp och säger: ”Jag heter Lennart och har arbetat 24 år som lastbilschaufför” och sen följer ”Jag heter Ingvar och har arbetat 30 år som lastbilschaufför”
Ja, allt går som på räls. Alla har rest sig upp ganska otvunget och berättat kort om sig själva. Sen kommer den första arbetsuppgiften. De ska tre och tre, totalt 5 grupper, vända stolarna mot varandra och berätta vad tjusningen är att jobba som lastbilschaufför. Jonas delar för tydlighetens skull in dem i grupper och ger den som sitter först till vänster ett block och en penna för redovisningen.
Så flyter kursdagen fram med allt livligare diskussioner om vad bra service är och hur de som yrkesgrupp kan förbättra sig. Avslutningsvis redovisar Jonas en enkät från butikerna de kör varor till hur de betygsatt chaufförernas servicevilja. Jonas ber chaufförerna i grupper om tre och tre gissa vilket betyg från 1 – 5 de satt på dem. De flesta grupper gissar att betyget är mellan 2 och 3. Men Jonas kan redovisa att genomsnittsbetyget var 4,5 där 5 var bästa möjliga. Jag såg hur det stärkte självförtroendet ytterligare hos deltagarna. Jonas läste sen upp kommentarer han fått från butikerna typ:    

”De ställer alltid upp när varorna ska levereras. Fastän de har ett pressat schema brukar de hjälpa mig att köra in rullvagnarna med varor ända in i butiken” en annan röst: ”Det är alltid roligt när de kommer. Många känns som mina vänner då jag träffar dem flera gånger i veckan. Alltid lika glada och hjälpsamma”

Så avslutades kursen. Ja, prick 16:30 som det stod på tavlan. Jonas bad chaufförerna och mig att ställa oss upp i en ring, framför varandra med en hand på varje deltagares axel.
”Nu ger ni den ni har framför er en klapp på axeln och sen avslutar vi kursen med att klappa åt oss själva. Bra jobbat allesammans”  

De redan nu peppade chaufförerna avslutade kursen ännu mer peppade än förut och jag såg hur självförtroendet och arbetsglädjen lyste i deras ögon när jag och Jonas stod vid utgången och tog i hand och farväl.

Sammanfattningsvis vad lärde jag mig av detta:
1. Noggrannheten att planera varje steg i ett skede. Det tog jag med mig till de butiker jag sen hade. Här kommer kunden på parkeringen, den ska vara välstädad och ren från skräp och fimpar. Det ska finnas aktuella skyltar på fasaden. Nu går kunden in genom entrén och då ska den vara städad och det ska finnas en fin aktuell visning i entré-området. Ja, så tänkte jag runt hela butiken fram till och efter kassorna.
2. ”Varje dag ska vara ny”. Det tog jag med mig ända hem till mig själv. Fortfarande det sista jag gör på kvällen är att plocka undan allt som inte ska finnas till morgonen därpå. Tidningar, disk, kläder etc. På morgonen det första jag gör är att bädda sängen. Det ska inte vara tisdag på en onsdag. Varje dag ska vara ny och innehålla sina utmaningar.

En yngling på Rhodos 1975

Detta hände år 1975 i början av augusti. Jag var 20 år och hade följt med mina ”viceföräldrar” Sören & Lillan till Rhodos. (När mina föräldrar dog året innan blev mina grannar i samma trappa, Sören och Lillan, som en ny värdfamilj för mig). De var 20 år äldre än jag och vi hade funnit varandra genom mina föräldrar som då var deras goda vänner. De var båda uppväxta på söder i Stockholm och hade en riktigt utpräglad ”söderdialekt”.

Hos Sören & Lillan var det ibland fest om helgerna. Var det inte fest hos dom så åkte jag med dom till Köpenhamn, Dragør och då och då även till Tyskland med färjan från Trelleborg. För en 20-årig yngling var det ett roligt sätt att komma in i vuxenvärlden. Trots att det var 20 år som skiljde oss i ålder upplevde jag dom alltid som jämnåriga med sina hyss och upptåg. De var oerhört utåtriktade och kunde finna nya bekantskaper när vi var på en krog på mindre än en minut. Tack vare detta kom jag också över den blyghet jag dragits med sen barn- och tonåren. Om vi var ute på en krog i Köpenhamn till exempel så kunde de bjuda rakt av in de som satt ensamma på borden bredvid.
” Kære fremmed, kom og sad ved vores bord og hold os selskab. Medbring din øl, så skal vi have det sjovt sammen.” Kunde Sören säga fast på knackig halvdanska. Efter några minuter på krogen var vårt bord fullbokat med främmande danskar och svenskar som också tagit båten över till Kongens by. Det tog inte lång stund förrän det skålades, skrålades och glada sånger sjöngs kors och tvärs över bordet. Så fick jag mina nya ”uppfostran” efter 20-årsåldern. Ja, det var en riktigt rolig tid.

Någon bjöds in att sitta vid vårt bord

Det var året innan jag började jobba på Konsum (Högaholm). Jag läste efter gymnasiet; ”Ekonomisk specialkurs” på Borgarskolan i Malmö. Sen ett år tillbaka bodde jag i en liten etta på Högaholm i Malmö. Hade flickvän och fast sällskap. Men flickvännen var inte så förtjust i Sören & Lillan. ”Dit får du åka själv, jag orkar inte med deras festande”, sa den då kära flickvännen. Vilket alltså inte hindrade mig från att träffa dom på egen hand. Det var ju festerna och livet omkring deras framfart på krogar och restauranger som var det roliga för en då seriöst studerande yngling.

En dag sa Sören när jag besökte dom en helg.
”Vi ska åka till Rhodos tillsammans”. Jag visste att de var förtjusta i Rhodos. De hade varit där över 30 gånger, åkte dit två gånger per år och stannade varje gång i två veckor. När de åkte dit såg jag framför mig hur okända greker, danskar, svenskar och tyskar omringade bordet där de satt och skålade och skrattade. Detta ville jag verkligen vara med om också. Jag funderade på förslaget och efter en betänketid på två sekunder sa jag:
 ”Självklart ska vi åka till Rhodos tillsammans!” Jag hade sommarjobbat sen jag var 13 år och hade för min ålder hyggligt mycket pengar på banken. Mina studier och uppehälle finansierades av studiebidrag och lån. Men sommarjobbspengarna rörde jag aldrig, de sparade jag på banken. Så att betala resa och uppehälle dit var inga problem. Flickvännen nobbade reseinviten direkt.”Två veckor med Sören & Lillan på Rhodos? Aldrig i livet” så även denna gång fick jag åka själv med mina bästa, tjugo år äldre, kompisar.
(Hon gjorde sen, klokt nog av henne, slut med mig när jag kom hem från denna resa)

Rhodiakon Hotel

Vi flög från Sturup ner till Rhodos och kom ner en onsdag vid 17-tiden. Efter busstransfer till hotellet (”Rhodiakon”) och incheckning tog vi hissen upp till hotellrummet som vi delade på alla tre. ”Det är ju inte på hotellrummet vi ska vara på om dagarna, så vi delar rum och sparar pengar”, resonerade Sören klokt. Bagaget lades in på rummet och en minut senare var vi i hotellbaren och drack öl. Resan hade således börjat med stark framfart. Sören & Lillan skojade friskt med hotellets ägare och personal och det märktes att de hade umgåtts många, många gånger förut. Sen blev jag presenterad och vipps var jag också medlem i denna glada hotellfamilj.
Förutom alla roliga besök på krogar, restauranger, bagerier, nattklubbar etc som vi besökte på Rhodos dessa två veckor har jag två bestående minnen av denna fantastiska resa.

Busstransfer till hotellet

Sören leker hotellägare
Vi kom till hotellet på onsdagen. Det stora turistskiftet på hotellet var på söndagarna. Då åkte närmare 70 % av hotellgästerna hem och det kom lika många nya hotellgäster och fyllde rummen som lämnats. Sören fick en idé att skoja med de nya hotellgästerna som skulle komma med buss på söndagen. Han pratade med hotellägaren som genast var med på noterna. Sören skulle spela hotellägare och receptionist när de nya turisterna skulle checka in på sina rum. Efter att ha studerat incheckningslistan gjorde Sören en ny incheckningslista vid sidan om och sen kunde ”skådespelet” börja. Bussen med nya hotellgäster kom under eftermiddagen och Sören stod i hotellobbyn och tog emot.
”Hör upp allihop! sa Sören med en myndig Stockholmsröst. Samla er allihop i lobbyn innan ni checkar in, jag har något att berätta för er alla”

Sen berättade Sören med gråt i halsen att incheckningslistan hade blivit rena snurren. Att han var en ny hotellägare som med sin fru sparat pengar för att kunna driva detta hotellet med sin familj. Sören bredde på och efter en stund kom de nya hotellgästerna fram till honom och tröstade och klappade honom på ryggen med frågan om de kunde hjälpa till.
”Ja, ni kan hjälpa mig om ni är snälla, säger Sören snyftande då. Incheckningslistan är helt felaktig. Men jag kommer att få en ny och riktig senare ikväll. Om ni vill göra som jag säger så bjuder jag er alla på en drink i hotellbaren när ni checkat in på rummen.”
”Självklart ställer vi upp och hjälper dig, hör man då unisont från hotellgästerna, vad är det vi ska göra?”
”Om ni bara vill följa den incheckningslista jag har, även om den är helt fel, så kan vi ändra sen när jag fått den riktiga. Är det Ok?”
”Ja, inga problem” hördes från de nyanlända gästerna.
Sören går då bakom receptionsdisken och ropar ut:
”Kan Herr Nilsson och Fru Karlsson checka in på rum 113?”
”Ja, det kan vi” hördes från Herr Nilsson och Fru Karlsson. Sen gick de båda paren som inte kände varandra med nyckel till rum 113 för att lägga bagaget där. Sören fortsatte med sitt spratt:
”Kan Herr Hansson och Fru Westermark checka in på rum 218?”
”Inga problem” hördes från de båda och så fortsatte det till alla nya resenärer till hotell Rhodiakon denna dag checkade in med en annan partner än den de kommit från Sverige med.
Sören var i sitt verkliga esse och bjöd sen alla som checkat in ner till hotellbaren på en drink. När alla var samlade, berättade han sanningen och tro mig än idag skrattar säkerligen de flesta par åt det lur han gjorde denna dag. Men ingen blev arg. Det var bara skratt och ryggdunkar på Sören hela kvällen och dessutom blev på en gång alla som checkat in denna dag, kompisar med varandra. Det var ett ganska oskyldigt ”prank” helt i linje med Sörens kreativitet och finurlighet. Jag och Lillan fick hålla om varandra från början av skojeriet för att inte falla in i skrattkoma och avslöja Sörens spratt.

Cafeer vid Mandrakihamnen

Sven tror att han är ”oemotståndlig”
En dag gick vi tre ner till ”Mandrakihamnen”. I Mandrakihamnen på Rhodos kan man se allt från miljonärsbåtar och yachter till segelbåtar och små enkla fiskebåtar. Här samlas alla slags människor längs med kajen eller på något av alla de mysiga caféer som finns. Från Mandrakihamnen fanns också på tiden för 226 år f.kr utsikt över ”Kolossen på Rhodos”. Ett av världens sju underverk.

”Kolossen på Rhodos föreställer den nakna guden Titan Helios som man ansåg var Rhodos beskyddare. På den högra sidan av Helios fanns en fackla med eld, något man inspirerats av när man byggde exempelvis Frihetsgudinnan långt senare. Dessvärre stod kolossen på Rhodos intakt under så kort tid som 54 år. År 226 f. Kr ägde nämligen en större jordbävning rum som förstörde mycket av statyn”. (Wikipedia)

Kolossen på Rhodos. Ett av världens 7 underverk.

I Mandrakihamnen hamnade vi så på vår glädjefulla vandring på ett av de många ljuvliga caféer som fanns i den mytomspunna hamnen. På den tiden hade jag mustasch. Min flickvän envisades med att jag skulle anlägga denna mustasch. ”En riktig man har mustasch” förklarade den då kära och jag slutade därefter att raka mig på överläppen för att få till en riktig ”knävelborre”. Resultatet var väl si-så-där, men den kära applåderade försöket och var stolt över det hon såg nedanför näsan.
”Nu är du en riktig man, med mustasch” sa hon förföriskt till mig när hon såg skäggstråna växa ut om än lite grenigt ovanför läppen. Min fåfänga växte och efter ett tag såg även jag det vackra i dessa morrhår. Lite som grand som Errol Flynn kände jag mig när jag tittade i spegeln.

Jag, Sören & Lillan på Rhodos
Errol Flynn (med en äkta mustasch)

Vi tre satte oss ner på ett av de många caféer som fanns i Mandrakihamnen. Sören beställde in öl till oss alla och konversationen flöt på med som vanligt många gagg och roliga anekdoter från Sören & Lillans sida. Efter tre öl började jag känna mig ”snygg”. Jag var på Rhodos, 20 år ung och hade en vacker mustasch som bara kända filmstjärnor kunde matcha. Livet lekte.
”Sven-Inge, nu ska du ta för dig av livet. Det är dags att du raggar upp en vacker tjej”, hörde jag Lillan säga till mig.
”Men, sa jag, jag har ju min flickvän hemma, jag vill inte göra henne besviken”
”I din ålder ska man pröva sig fram”, hördes Lillans visa ord.
Men jag var inte speciellt intresserad att ingå ett förhållande med någon annan även om solen, vattnet och min ljuvliga mustasch säkert hade lockat vilken tjej som helst till mitt bord. Så tittar jag ut över Mandrakihamnen och ser två vackra unga tjejer som verkar spana in mig på ett bord en bit bort. De tittar båda på mig med förtjusning och viskar till varandra något jag inte hör. Men jag uppfattar det som: ”Vilken snygg kille, dessutom har han mustasch”. Jag är fåfäng och förstår att de pratar om mig. För att de riktigt ska se det vackra underverket stryker jag tätt förbi deras bord utan att ge dem en blick för att hämta min fjärde öl i baren. ”Se men inte röra”, tänker jag högt när jag på hemvägen åter stryker förbi deras bord. När jag sätter mig ner ser jag upphetsningen i deras blickar. De pekar på mig och pratar högljutt: ”Jo, det är han!” hör jag de en av de vackra flickorna säga. Jag vrider på min caféstol så att de även ska se mig i profil med mina vackra preussare i sidan. Har inte en tanke på att gå fram till dom och presentera mig. ”Vill dom något, så kommer dom till mig”, tänker jag självklart med upphöjd fåfänga av högsta graden. Ock se…båda de vackra flickorna reser sig upp från sitt bord och börjar gå mot mig där jag sitter. Jag sitter stilla i en andlös pose och tänker: ”Titta ni på detta bländverk, det är det ni får. Ta gärna kort också, men min vackra nuna och skapelse är ämnad för vackrare kvinnor än ni båda”
Så kommer de till vårt bord och jag tittar fåfängt bort som den ytterst vackra person jag idag är i hamnen på Rhodos. Sen säger en av tjejerna:
”Ursäkta att vi stör, vi har suttit och tittat på dig nu en stund och vi undrar…Är du Janne Olsson? Ja, han bankrånaren från Norrmalmstorg?” Min värld rasar i bitar. Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorg, hur kan de överhuvudtaget tänka sig att en gubbe, 15 år äldre än mig, är lik honom. Jag svarar med avsvalnad stolthet och hängande mustach:
”Nej, jag är inte Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorg”
”Synd, säger en av tjejerna, vi hade spetsat in oss på att få en autograf från honom”.

Lik Janne Olsson?
Janne Olsson, bankrånaren från Norrmalmstorg

Behöver jag säga att Sören & Lillan skrattade resten av vår semester åt detta? ”Tjena, här har vi Janne Olsson” ”Om du fattas pengar, kan min kompis råna en bank åt dig” Samt oändliga variationer på detta rånartema. I mild frustration rakade jag av mustaschen när vi så småningom återvände till hotellet. Min filmstjärnelook hade fått sig en välbehövlig knäck och jag landade åter på jorden som en vanlig 20-årig yngling från Malmö. Vare sig vackrare eller fulare än de flesta.

Efterord om Sören & Lillan.
Sören & Lillan älskade innerligt varandra. Det bästa de visste var att umgås med varandra. När jag lärde känna dom önskade jag att jag en gång i livet skulle få samma fina närhet till min kära älskade som de hade till varandra. Även om de festade varje gång jag träffade dom hade de båda ett arbete som de skötte med stolthet. Sören var säljare på Beckers och Lillan tjänsteman på Länsstyrelsen. Det var städat och ordning och reda i deras hem och huvud. Deras hjärtan var alltid öppet för alla och de hade inga fördomar eller diskriminerade någon människa på jorden. När jag besökte dom och var i deras kök hade Sören tagit hem än den ena och än den andre han mött på gården på Nydala han tyckte behövde lite peppning. Det kunde vara en 90-årig gubbe eller en nyinflyttad Jugoslav. Ingen var för mer eller mindre än någon annan medmänniska på jorden. Mer generösa människor har jag aldrig träffat vare sig förr och nu. Vilket också lärde mig som yngling att vara öppen och tillmötesgående mot alla människor jag mötte. Om det var det Sören & Lillan uppfostrade mig i, så var det just det. De gick tyvärr också bort med den djupaste saknad från mig. Jag fick ungefär 30 fina år med Lillan och 40 år med Sören. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Hur fina, omtänksamma och omhuldande de var med mig efter att mina föräldrar gått bort. Ja, vad hade egentligen hänt om jag inte hade haft dom som så innerligt och omhuldat brytt sig om mig? Det kan ingen veta, men jag vet att mitt liv som ungdom in i vuxenvärlden och därefter hade varit rejält mycket tråkigare än vad det nu blev.

En studie av en livsmedelsbutik i Malmö

En butiksstudie i Malmö.

Hur denna butiksstudie har gjorts.

Jag, Sven Asplund, har tillsammans med min kollega Björn Sandström gjort denna butiksstudie för en stor och välkänd livsmedelsbutik i Malmö. Via en mall på 195 observationspunkter har vi med start från parkering och grönytor analyserat butiken från dess entré och sen vidare genom butikens alla varuområden med avslutning i kassorna. Resultatet redovisades för butikschefen en vecka efter att analysen färdigställts.

Vårt totala intryck av butiken.

Den bedömda butiken och övriga butiker som ingår i kedjan har sedan decennier ett välrenommerat rykte hos Malmöborna. Kvalitén på färskvarorna, det stora kunnandet hos personalen kombinerat med en förstklassig service genom alla år har gjort att kunderna varit sin butik trogen. Det gäller även kedjans övriga butiker i Malmö. Denna butiksstudie visar också att färskvarorna, servicen och kunnandet hos personalen på den bedömda butiken är av högsta klass. Det befäster den bedömda butiken och övriga kedjans butiker starka varumärke. Men…butiken vi bedömde har enligt oss också en stor utvecklingspotential på kolonialvaror och specialvaror (icke livsmedelsvaror). När butiken utvecklar dessa varuområden kommer omsättningen att markant stiga i höjden är vår övertygelse.

Vår bedömning av butikens olika varuområden. (Uppdelat i butiks/avdelningsområden)

Området innan kunden når själva butiken

Vad vi tycker är bra = Det är enkelt att hitta till den bedömda butiken. Butiken syns tydligt från gatan med bil och till fots. Det är generellt sett rent och sopat utanför huvudentréerna. Alla papperskorgar var tömda och skyltfönstren var putsade. Grönytor och gräsmattor är välansade och parkeringslinjerna är tydligt utmärkta även för handikapparkering.

Vad tycker vi kan bli bättre (området innan butik) = Att öppettiderna synliggörs bättre i bilriktningen. Till exempel med en stor skylt: 7 – 22 på västra och östra husfasaderna. Eller kompletterat på de runda skyltarna med loggan som sticker ut längs huvudentréns husfasad. Öppethållandet är generöst. När det är mörkare i höst/vinter hade därför en tydlig öppethållandeskylt längs bilvägen lockat fler spontanbesökare. (Försäljningen hade då ökat på kvällarna) Även anvisningen för parkering vinner på att synas bättre. Det finns fasadbelysning längs husvägg och fasad som är släckt eller lyser svagt. (Lampor behöver bytas ut, belysning kompletteras) Parkeringspylonen, med öppettider, har fult klotter vilket drar ner första intrycket till parkeringsområdet. Vi rekommenderar också att kundvagnshusen städas oftare. Under vårt besök var de fulla av papper och löv. Skrapgallret innan själva butiksentrén var fulla av cigarettfimpar. Vi rekommenderar en städning/upptagning av dessa.

Butiksentrén

Vad vi tycker är bra = Insteget till butiken känns välkomnande. Alla returautomater fungerade klanderfritt och det var rent omkring dem. Papperskorgarna var tömda. Kundtoaletten var nystädad och väl påfylld med toalettpapper och tvål. Bra också att det finns en sittbänk vid förbutiken.

Vad tycker vi kan bli bättre (butiksentrén) = ”Uppsamlaren” (som rymmer lampor, batterier och småelektronik), behöver lagas. Vid vårt besök var dörren till ”uppsamlaren” lagad som stängd med tejp och när som helst kan den öppnas och välla ut återvunnet material på golvet. (Vilket faktiskt skedde tre dagar efter vårt besök) Generellt sätt var de flesta kundkorgar smutsiga och hade kvarvarande klisteretiketter.

Tips från Oss! =Ha två uppsättningar kundkorgar. En ren uppsättning korgar som alltid möter kunderna. Den andra uppsättningen är korgar som högtryckstvättats på lagerkajen. När den ena uppsättningen korgar vid butiksentrén blir smutsig skiftar man till de rena korgarna.

Ingångsgrindens plexiglas behöver putsas och texten ”Välkommen” på glaset var nedsliten. Det första som möter kunden, i denna utpräglade färskvarubutik, efter att passerat ingångsgrindarna är en gavel med ”hundbajspåsar”. Associationen till färskvaror tycker vi med denna exponering precis vid ingångsgrindarna tonas ned redan vid åsynen av hundbajspåsarna. Vad är rätt & fel här? Vi lämnar det som en tankeställare.

Kolonialvaror

Vad vi tycker är bra = Det är ett stort utbud som möter kunderna på kolonialvaror. Alla golv är ordentligt städade och det ser rent ut i hyllorna. Personaltätheten omkring den stora kolonialavdelningen är mycket bra. Kunderna behöver inte gå långt för att få svar på en fråga.

Vad tycker vi kan bli bättre (kolonialvaror) = När vi besökte butiken verkar det vara upplockningsdag för varor i hyllorna. Kanske det förklarar att det fanns 184 tomma hyllfack för kolonialvarorna? Vi räknade från dessa 184 tomma fack till att det endast fanns 19 angivelser med ”Varan är slut hos leverantör”. Till detta 3 angivelser med ”Varan är slut hos leverantör”. Men varan var inte slut, utan fanns i hyllan. (Skylten hade inte tagits bort när hyllan åter fyllts på) Det fanns fler varor i hyllorna än ögat såg, då de var längst in i hyllan. Hade de frontats fram hade fler av dem sålts är vi övertygad om.

Tips från Oss! = Fronta varorna i kolonialhyllorna leveransdags-morgnar så att fler varor blir synliga för kunden. Rekommenderar också att inventera tomma hyllor morgonen innan leveransdag för att kartlägga om beställningspunkterna behöver justeras. Eller för att kartlägga om det finns varor på lager som kan gå ut i tomma hyllor. Vid detta inventeringstillfälle också lägga angivelser i hyllan om varför varan slut.

Frukt & Grönt-avdelningen

Vad vi tycker är bra = Alla färskvaruavdelningar i den bedömda butiken är förstklassiga. Frukt & Gröntavdelningen är inget undantag. Den dagen vi var i butiken höll avdelningen allra högsta klass. Varenda hylla och varje torgplats med frukt och grönt hade en hög fyllnadsgrad med högklassigt fräscha varor. Det kändes som vi mött butikens flaggskepp.

Vad kan bli bättre (frukt- och grönt) = Allt kan alltid bli bättre, men denna dag kunde vi inte hitta någonting.

Brödavdelningen

Vad vi tycker är bra = Vi möts av brödhyllor som bågnar av gott och nybakat bröd med stor variation. Extra plus för det butiksbakade brödet som har stort utrymme och ett större sortiment än vad vi förväntade oss. Avdelningen för butiksbakat är mycket inbjudande, väldoftande och i linje med butikens förstklassiga färskvaruprofil.

Vad kan bli bättre (brödavdelningen) = Allt kan alltid bli bättre, men denna dag kunde inte vi hitta någonting.

Kött & Charkavdelningen

Vad vi tycker är bra = Alla köttdiskar med fläskkött var rikligt exponerade i kylarna. Allt pålägg i diskarna var rikligt påfyllt liksom alla hyllor med korv. Det fanns också ett stort urval butiksstyckat kött som såldes manuellt över disk i delikatessen. Det var rent och fräscht i alla diskar. Kunder som ställde specifika produktfrågor till personalen fick svar som tyder på att det finns en stor kunnighet inom detta varuområde.

Vad kan bli bättre (Kött & chark) = Betyget dras ned något när det gäller att en del färdigmat i charkdisken hade tomma hyllfack. Till exempel var det helt slut på många soppor och på färdigmat med fabrikat ”Gooh”. Färdigmat i förpackning samt färdigmat i rulle var också slut på flera håll. Kylen med nötkött hade låg fyllnadsgrad jämfört med produkter i kyldisken av fläskkött. Tyvärr hittade vi också två produkter som gick ut i datum. Här fann vi picnicbog och svinhjärta med utgånget Bäst-före-datum.

Manuell delikatessavdelning

Vad vi tycker är bra = Det märks att delikatessen är populär hos kunderna. Det var många kunder runt disken denna dag. Fyllnadsgraden i diskarna är hög och alla varor ligger inbjudande till försäljning. Trots många kunder var köerna korta på grund av en bra bemanning. Det märks också på svaren på frågorna kunderna ställde att det finns en bred kunnighet hos personalen i delikatessdisken.

Vad kan bli bättre (manuell delikatess) = Vi efterlyser att fler använder namnbrickor. Denna dag fann vi inte någon som bar namnbricka på i övrigt helt excellenta delikatessmedarbetare.

Manuell fiskavdelning

Vad vi tycker är bra = Liksom delikatessen är det en fin och välskött avdelning. Avdelningen är lättöverskådlig och har en hög fyllnadsgrad. Kunnandet och servicen bakom disk är förträfflig kunde vi konstatera de många gånger vi gick förbi och avlyssnade konversationen med kunderna.

Vad kan bli bättre (fiskavdelningen) = Allt kan alltid bli bättre, men denna dag kunde inte vi hitta någonting.

Mejeriavdelningen

Vad vi tycker är bra = Mejeriavdelningen är föredömligt överskådlig med kylarna mitt emot varandra i mejerigången. Hela mejeriavdelningen är frontad vilket ger ett inbjudande stort säljtryck för kunden av de varor som fanns hemma denna dag. Laktosfria varor är tydligt åtskilda i sina egna kylar. Det var också särdeles nystädat på golvet och glasdörrarna till kylarna var fint putsade. De glänste.

Vad kan bli bättre (mejeriavdelningen) = Tyvärr observerade vi många tomma hyllfack. Vi räknade till 30 hyllfack som var utan mejerivaror. Av dessa 30 hyllfack angavs det bara i tre fall orsaken till att hyllan var tom.

Ost- och övriga kylvaror

Vad vi tycker är bra = Det är ett stort och överskådligt sortiment i butiken av ost- och kylvaror. De ostar som förknippas som ”storsäljare” och som inte gick att finna i det paketerade sortimentet fanns i den välsorterade manuella delikatessen.

Vad kan bli bättre (ost- och kylvaror) = Det som denna dag drog ned betyget var de många tomma hyllfacken. 27 produkter saknades i hyllorna. Det finns tyvärr heller inga angivelser i något av dessa tomma fack varför varan saknades. (Till exempel ”slut hos leverantör”) Om varan fanns på kyllagret men inte hade fyllts på, var det mycket försäljning som försvann denna dag.

Hygienvaror (schampo etc)

Vad vi tycker är bra = Butiken är en stor butik och sortimentet på hygienvaror speglar också detta. Det finns mycket artiklar att välja på för kundernas egenvård.

Vad kan bli bättre (hygienvaror) = Troligtvis var det leveransdag på många artiklar i hygiensortimentet. Det gjorde att 37 varor var slut i hyllorna. Endast 2 av dessa hyllfack hade ”orsakslapp” till varför varan var slut. Gaveln mot tvål var nästan helt tom. Andra gavlar var också splittrade med många olika varor och med en låg fyllnadsgrad. ”El Vital schampo” exponerades ut från gaveln i sin transportkartong mot kundgången. Kan orsaka problem från städmaskinens rengöringsvatten, kundvagnar som slår i produkterna etc. Ldb Bodylotion på gaveln saknade prisuppgift.

Städ- och tvättmedelsavdelningen

Vad vi tycker är bra = Det finns ett stort sortiment på avdelningen. Enkelt och överskådligt att hitta.

Vad kan bli bättre (städ- och tvättmedelsavdelningen) = Det fanns många tomma hyllfack på städ- och tvättavdelningen. Vi räknade till 21 tomma hyllfack. På bara fem av dessa fanns en orsakslapp. En hel del varor hade också tjänat på att frontas fram då de låg bak i hyllan dold för kundens insyn. På gaveln (vid diskborstar) exponerades Finish maskindisk och Vanish gold. Dessa båda produkter hade ingen prisangivelse. Nedre hyllan för rengöringsmedel samt tvättmedelshyllan (också den nedre) var smutsiga och är i behov av en städning.

Godis- och chips

Vad vi tycker är bra = Torgvarorna på avdelningen har en hög fyllnadsgrad och det ser gott och säljande ut för ögat. Hyllorna för lösvikt naturgodis var en absolut fröjd för ögat. Samtliga skålar med naturlösgodis var fyllda till brädden och var rengjorda. (Här kan exponeringen för lösviktsgodiset ta lärdom som inte var lika inbjudande) Påsgodiset på spjut och i hylla var frontad och välfylld.

Vad kan bli bättre (godis och chips) = Det fanns 16 tomma hyllfack på godisavdelningen. Alla tyvärr utan en orsaksangivelse. Det var halvtomt på en hel del skålar på lösgodishyllorna. 6 skålar var nästan helt tomma. Många lösgodis-skålar behövde en diskning, bland annat Toffépralinerna. Nötter i påse hade generellt sätt en låg fyllnadsgrad.

Frysta varor och glass

Vad vi tycker är bra = Det som imponerar i frysdiskarna är att det är få varor som är helt slut i detta stora butikssortiment. På vissa håll är fyllnadsgraden låg, men det är inte slut i något fack (med undantag av 3 produkter) Här fungerar logistiken/påfyllningen bra eftersom nästan alla varor finns hemma.

Vad kan bli bättre (frysta varor och glass) = Frysgaveln (mot kycklingprodukter) stod nästan helt tom (produktbyte?) Glasfönster för kylarna med glass var både smutsiga och immiga.

Öl – läsk & juiceavdelningen”

Vad vi tycker är bra = Avdelningen ”lider” av den heta sommaren som gjort att många leverantörer inte kan leverera dricka. Ansvarig för avdelningen har då föredömligt skrivit på alla tomma hyllfack, som är väderberoende, varför varan är slut. Torgvarorna på avdelningen har en bra fyllnadsgrad.

Vad kan bli bättre (öl- läsk & juice) = Tips från Oss när en vara är slut en längre tid! Att fylla ut hyllorna med befintliga varor. Ta ett kort på hyllan så som den såg ut i ”normalläge”, fyll därefter på de tomma hyllorna med de ”bästsäljare” som finns hemma. Eller korta hyllorna tillfälligt och bygg ett torg med storsäljare som finns hemma.

Specialvaror (icke livsmedelsvaror) 

Vad vi tycker är bra = Att denna avdelning har en stor potential för en försäljningsökning. Bästa hyllorna på avdelningen var denna dag toalett- och hushållspapper. Alla varor där var med högsta fyllnadsgrad.  

Tips från Oss 1 = Genom att jämföra butikens sortiment med övriga butikers storsäljare (inom kedjan) tror vi det går att få fram nya storsäljare i hyllan och varor som kan fasas ut på grund av låg försäljning. Fördelen med storsäljande specialvaror är att de har en särdeles bra försäljningsmarginal (förtjänst). Matlådor, förvaringslådor och flyttlådor är eviga storsäljare på en specialavdelning det alltid går att bygga fasta säljtorg med.

Vad kan bli bättre? (specialvaror) = Det var generellt sett en låg fyllnadsgrad och många olika varor per säljgavel. På en säljgavel räknade vi till 16 olika produkter. 17 hyllfack gapade tyvärr tomma (slut i hyllan) på specialavdelningen.

Tips från Oss 2 = Kunden tar ofta en snabb ”kundrunda”. Genom att gavelvaror och torgvaror inte är för många och ”spretar” hjälper butiken kunden i sitt ”köpbeslut”. Färre och värre varor på en säljgavel eller ett säljtorg lockar oftast till merköp i kundvarvet.

Varorna hade också vunnit på att frontas på morgonen. Då ser det inte så tomt ut innan varuleveransen kommer. Husgerådsartiklar tror vi hade sålts betydligt mer på att vara placerade i närheten av engångsartiklar och servetter. Nu är de exponerade helt skilt från övriga specialvaror, strax efter läskavdelningen, två varugångar, 25 meter längre bort.

Kassalinjen

Vad vi tycker är bra = Det var en fröjd att se att alla kunder fick ett hej och en avskedshälsning under vårt besök. Kunderna erbjöds också att få ett kvitto utan att be om det. Tidningshyllorna var föredömligt välfyllda, det saknades inte en enda tidning i något hyllfack. All personal i kassan bar namnbricka. Även det inhyrda bemanningsföretagets personal när de satt i kassan. Köerna var föredömligt korta. Max 2 personer i kö per kassa kunde vi registrera denna dag.

Vad kan bli bättre (kassalinjen) = En del godisfack hade kunnat fyllts på med mer varor. Det gäller exempelvis kassa 5 som saknade Ahlgrens bilar på det nedersta hyllfacket. Kassa 1 hade halvtomt och ofrontat på tuggummi och Läkerol.

Service och bemötande generellt från butikens medarbetare.

Vad vi tycker är bra = Först och främst imponeras vi av den höga personaltätheten. I alla hörn och kanter denna dag fanns personal tillgänglig för att ge svar på frågor från kunder och till att ge köpråd. Alla medarbetare bar rena arbetskläder och med det gjorde synligt för kunden vem som jobbar i butiken. Köer verkar också vara ett okänt begrepp i butiken. Inga köer i någon av de manuella diskarna eller i någon kassa. Bravo!! Butiken i Malmö kan vara stolt över sina medarbetare. Alla hälsar gemytligt på kunderna så vi gissar att det finns många stamkunder som genom åren lärt känna de som arbetar här. Umgänget mellan personal verkar också vara harmoniskt.

Vad kan bli bättre (service och bemötande) = En del av personalen ute på säljgolvet, som inte satt i kassan, saknade namnbricka. Tips 1! Dessa brukar komma bort i tvätt och vid klädbyte. Rekommenderar att varje medarbetare får 5 namnbrickor. Varav 3 namnbrickor finns i omklädningsrummets hos varje medarbetares klädskåp. Tips 2! Det finns ibland medarbetare som inte vill skylta med sitt eget namn. Vill inte bli uppsökt på Facebook eller andra sociala media av kunder de inte önskar få kontakt med. I ett sådant fall rekommenderar vi att den medarbetare som begär det får ett ”fejkat” namn på namnbrickan. Att det står ”Kim” på namnbrickan exempelvis, betyder bara att det är igenkänningsnamnet för kunden av medarbetaren i butiken

——————————————————————-

Slutligen, vad kan vara avgörande för en kund när den väljer butik för sina huvudsakliga inköp?

”Priset” säger kanske någon och det är säkert rätt. Men med den konkurrens som finns idag så är det nästan bara extrapriserna som i huvudsak skiljer prisbilden från en kedja till en annan. Mer långsiktigt tror jag det är andra faktorer. Här är några exempel:

  • Läget
  • Öppethållandet, alla dagar
  • Parkeringsmöjligheter
  • Upplevd god stämning i butiken
  • Att det inte för ofta är tomt i hyllan på det jag tänkt köpa
  • Renlighet och städning, ordning & reda i stort
  • Att det inte ständigt är kort eller utgånget datum på de varor jag brukar köpa.
  • Att sortimentet i butiken motsvarar mitt veckovisa behov av livsmedel
  • Att alla färskvaror håller högsta klass. Inga mjuka tomater, senig lövbiff eller kotletter som fyller stekpannan med vatten
  • Att det finns personal att fråga och att de vänligt tar sig tid att svara på mina frågor
  • Att det inte är kö till kassan
  • Att butiken är lyhörd för synpunkter och inte krånglar när jag vill lämna tillbaka en vara
  • Att om det finns en kundtoalett, att den är städad och luktar fräsch

Men….självklart ska en butik kännas prisvärd också. Upplever kunden att det är för dyrt i förhållande till det utbud och service den får, vill den inte handla där. Så det är en mängd detaljer och rutiner som varje dag måste fungera i en butik för att vinna kundens hjärta och plånbok. Inte konstigt att det då heter ”Detalj”-handel….

Att jobba som ”Mystery shopper”

Efter livet som pensionär fann jag ganska snabbt en sysselsättning som ”Mystery shopper” eller butiksobservatör som det också kan kallas. I korthet går det ut på att som en betald anonym kund bedöma till exempel en butiks status och den service jag får under ett besök. Efter besöket fyller jag i ett frågeformulär som specifikt frågar efter det jag ska bedöma och ge svar på. Allt rapporteras sedan via en nätsajt.

Företag som är mån om sina kunder anlitar Mystery-shopper företag för att få bedömt om deras löften till kunderna lever upp till de krav de själva ställt upp.

Betalda butiksobservationer används på en mängd olika områden. Själv har jag bedömt bilfirmor, däckservicestationer, äldreboenden, apotek, restauranger, pubar bensinstationer, hotell, bygghandel, systembolag, konditorier, klockbutiker, klädbutiker, mediabutiker, matbutiker och säkert några branscher till. Totalt har jag gjort över 200 uppdrag. Det är ett spännande och varierande extraknäck. Arvodena ligger mellan 100 – 1200 kronor per besök beroende på omfattningen av observationerna. För min egen del gör jag ett till två uppdrag i veckan och har en genomsnittlig extrainkomst efter skatt på c: a 1500 kronor/månad. Ibland när företaget är internationellt beräknas arvodet i euro som sedan omvandlas till svenska kronor på mitt konto.

Jag har blivit ansluten till fem olika företag som utför uppdrag med diverse butiksobservationer. Uppdragen läggs ut på en sajt. Därefter söker jag de uppdrag jag är intresserad av. Om företaget tycker att just jag är lämpad för uppdragen tilldelas jag detta och får mer information om besöket mejlat till mig. I speciella fall ringer även mystery-företaget upp mig och frågar om jag är intresserad av ett speciellt uppdrag. Så var fallet i detta exempel.

Det gällde ett ”Mysterybesök” på ett hotell.
I början av maj detta år ringer mobilen vid 9-tiden på morgonen och jag svarar. Det var en välkänd röst; Caroline från Mystery.
”Hej, Sven. Är allt bra med dig?”
”Jadå”, svarade jag, ”allt är bara bra. Samma med dig?”
”Tack, allt är fint, Sven. Jag ringer för att höra om du är intresserad av att boka in dig på ett hotell i Malmö en natt och göra en gästanalys hur du upplever vistelsen”
”Det uppdraget tar jag gärna, Caroline. Besöker med glädje min kära hemstad för ett sådant uppdrag”
”Jag trodde väl det Sven. Arvodet är 90 euro och du får milersättning och alla omkostnader betalda”
”Härliga tider, när ska besöket göras?”
”Det är lite kort om tid, Sven. Det är redan denna veckas helg. Antingen bokar du in dig lördag mot söndag, eller söndag mot måndag. Hotellkedjans ledning vill se vad som händer på hotellet under en helg”
Jag fick sedan lite utförligare information om besöket i det efterföljande mejlet som Caroline skickade mig.
Hotellet låg centralt i Malmö med 50 rum och utsikt över kanalen. Det var ett hotell i en kedja som hade hotell i stort sett i hela världen.

Hotellet hade fina omdömen i ”tripadvisor” (Nätbaserade omdömen, där hotellgäster ger sina synpunkter på hotellvistelsen) Men hade det sista halvåret tappat gästnätter jämfört med föregående år.
Tappet gällde främst på helgerna.
Kedjans ledning önskade därför en fördjupad analys från en erfaren observatör om det fanns något som kunde förklara de minskade hotellbokningarna.
Uppdraget var också lite speciellt eftersom jag ombads att ta kontakt med hotellets direktör direkt efteråt och berätta om mina iakttagelser.
Så påbörjade ”hotellspionen” från Hjortsberg i Falkenberg sitt uppdrag.
Uppdraget började med själva bokningen. Gick in på hotellets hemsida och bokade in mig lördag mot söndag andra veckan i maj.
Det gick smidigt. Valen för bokningen och betalningen för hotellrummet var enkel att göra.
Ringde så till hotellet (bara för att se om de svarade i telefon). Min fråga hade då gällt var jag skulle parkera. Försökte tre gånger, samtalen gick fram men ingen svarade och ingen telefonsvarare mötte mig heller.
Mejlade till hotellet samma fråga tisdag klockan 13:14. Tar en skärmbild på att jag sänt mejlet med klockslag.
Får svar på onsdag, dagen därpå, klockan 9:17 i ett mejl. (Kan redan där tycka att det tog lång tid att få svar och att det var dåligt att ingen svarar i telefon.) Hotellet har inga egna parkeringar, men de rekommenderar parkering på Bagers Plats där ”Parkering Malmö” har bra dygnspriser skriver hotellet i sitt svarsmejl till mig.
Tar en skärmbild på svaret jag får till min dokumentation.
Googlar på omdömena om Hotellet på ”tripadvisor”. Gästerna ger ett bra betyg (i snitt 4 av högsta betyg 5). Främst på grund av det fina läget, centralt och med utsikt över kanalen. Går in på Facebook. Där är omdömena mer skiftande. Det finns dessutom en Facebook-grupp som heter ”Bojkotta detta Malmö-hotell” Av allt att döma en grupp hotellgäster som för några år sedan fick en så otrevlig upplevelse av besöket att de startade en egen Facebook-grupp för att varna för hotellet. Allt ovanstående noterade jag i min rapport.
Min erfarenhet är att en affärsresenär som reser mycket i tjänsten är ganska eller mycket kräsen. Medan vanliga turistgäster/weekendgäster är mer toleranta. Själva vistelsen och avkopplingen gör för dem att de har överseende med mindre fel i hotellets serviceutbud. Det kan innebära att de fel de ser är för små för att klaga på men är ändå avgörande för att hotellgästen vill prova ett annat hotell nästa gång. Därför är ett hotells ständiga utmaning att hela tiden se till att varje moment i hotellvistelsen för gästen är till belåtenhet. Ingen länk i kedjan från bokning till utcheckning får fallera. Det hotell som visar upp högst kvalité i upplevelsekedjan (minst misstag) får också flest återkommande hotellgäster.

Så kom lördagen för en biltur från Falkenberg till Malmö. Kära hustru hade ingen lust att följa med mig utan överlät Malmö-vistelsen denna gång till att gälla bara mig själv. ”Det är inte kul att åka till Malmö, när du hela tiden har ett anteckningsblock med dig och antecknar allting. Jag åker med när du har tid för mig i Malmö” Lät argumenten från den kära.

Parkerar som rekommenderats på Bagers plats. Dygnshyran är 125 kronor. Har ungefär 200 meter att gå till hotellet. Packningen är lätt med en liten kabinväska som rymmer allt innehåll för en natts hotellvistelse. Värre är att det börjat regna. Himlen står i ett vattenfall ner och obarmhärtigt blir alla utan paraply (som jag) dyblöta även efter en liten promenad.
Närmar mig hotellet, klockan är runt 17 på lördagskvällen. Hotellet ligger vackert i anrika gamla kvarter mot Östra hamnkanalen som löper efter gatan utanför hotellet. När jag närmar mig synar jag området runt ingången. ”Inte så bra”, tänker jag. Två rediga hundlortar välkomnar mig bredvid trappan innan jag stiger in i hotellfoajén. ”Finns rutiner för receptionen att avsyna området utanför ingången med jämna mellanrum?”, funderar jag. När jag kommer in på själva hotellet imponeras jag av den vackra lobbyn bakom receptionen. Det är gedigna sittmöbler omgärdad av hyllsektioner med vacker svensk glaskonst. En kontrast till hundtollarna utanför entrén.

Jag vänder mig mot receptionen och får se receptionisten byta om bakom disken. De vita kalsongerna lyser mot mig och ganska snabbt kommer svarta byxor på och en vit skjorta med blå väst.
”Ursäkta”, hör jag den nu ombytte receptionisten säga, ”har precis börjat mitt skift. De flesta gäster brukar checka in innan klockan 16”
”Inga problem alls”, säger jag. Så presenterar jag mig, hälsningsfraser utbytes, kreditkort lämnas och jag får kortet till mitt rum; 116. Frågar om det finns någon skoputsmaskin att tillgå. Svaret blir nekande. Frågar om det finns en ”skoshiner” att köpa för att putsa upp skorna. Får ett leende och ett beklagande ”Nej, tyvärr” även på denna fråga. (Så detta noteras) Blir visad hissen av receptionisten. (Som dock är utan namnbricka på skjortan, observerar jag) Tar hissen en våning upp till det förbokade hotellrummet. I hissen noterar jag att det inte finns någon information om frukosttider eller utbud. Hissen är helt blank. Ingen spegel finns heller, noterar jag. På receptionsdisken såg jag att de erbjöd en liten räksmörgås för 59 kronor. Ett erbjudande om en liten flaska vin eller öl till en räksmörgås för 99 kronor hade kunnat vara ett paketerbjudande anslaget i hissen. Det finns ju en fin lobby att sitta och njuta detta av i hotellets foaje.
Rummet ligger ganska nära hissen och jag tar kortet för att skanna vid dörren för att komma in. Detta går inte. Försöker om och om igen utan resultat. Går trapporna ner till receptionen för att få ett nytt kort. Den namnlöse receptionisten skannar om mitt kort och försäkrar att det nu ska gå.
Kommer åter utanför hotellrum 116 och denna gång kommer jag in. Min jacka är helt dyblöt av det häftiga regnet tidigare. Söker en krok att hänga av jackan på när jag direkt stiger in i rummet samt en stol att sitta på för att ta av de våta skorna. Det finns inte. Tänker: ”Vore det inte klokt med en klädkrok och en stol strax efter man kommit in i hotellrummet så man kan hänga av sig blöta ytterkläder och skor?” (Detta noteras)

Nu är jag inne på hotellrummet. Har hängt av jackan på en stol, tagit av mig ytterskor och jag ser mig om. Jag ser en säng, en Tv som hänger på väggen och ett skrivbord som står ut från en vägg och en stol därvid. Något saknas och strax ser jag vad det är. Det finns ingen välkomsthälsning på mitt rum.
Så minns jag, som skillnad mot detta, när jag för 15 år sedan i snöstorm åkte till Karlskrona. Det var halt, snöblask och jag kom inte fram förrän vid 22-tiden till ”First Hotell Statt”. Hela mitt jag var efter 5 timmars resa stundtals efter 30 km/timme i snöyran helt ur fas när jag checkade in på hotellet. Men receptionisten var som en lysande ängel när jag steg in och välkomnade mig varmt till hotellet. Jag får hotellnyckeln (som det var på den tiden) och öppnar upp mitt rum. Kommer in och ser en dubbelsäng och på denna säng lyser det från lampan på en kudde. Kommer närmare och ser två chokladbitar på kudden och ett litet kort bredvid bitarna med texten: ”Välkommen till First Hotell Statt, Sven, hoppas du ska trivas” Jag sätter mig på sängen och är milt gråtfärdig av denna omtanke. Det var så tajmat, så rätt, så kärleksfullt och livade genast upp den tunga sinnesstämning jag kände efter bilfärden.

Men åter till mitt hotell i Malmö. Ser att dubbelsängen inte har något ovantäcke. Ett litet minus. Trött efter dagen hade jag velat vila huvudet på ett täcke ovan sovlakanet. Inte vila med ytterkläder direkt på lakanet. Packar upp väskan och ordnar till, sen går jag ut i Malmös vimmel några timmar. Det är ett centralt läge så allt finns nära där jag bor. Kommer tillbaka vid midnatt. Receptionen är bemannad. Jag ställer frågan: ”Går det att få upp frukost till rummet?” ”Nej, svarar receptionisten, vi har bara det i vårt Bröllopspaket”. Går sen upp på rummet och somnar nästan direkt.

Vaknar vid 2-tiden på natten. Det är ”krafs” vid dörren”. Sen lyssnar jag vidare. ”Krafset” kommer från väggarna. Efter lite nattanalys kommer jag fram till att det är möss eller råttor som kryper längs väggarna. Om det finns möss/råttor i väggarna…då kommer de åt maten till frukosten också tänker jag. Så jag bestämmer mig för att inte äta någon mat vid frukosten, bara dricka kaffet som bjuds. ”Krafset” i väggarna upphör eller flyttar på sig och jag somnar åter gott i min säng. Vaknar gott nästa morgon och ska ta en dusch. Listen vid kanten på duschen är lös så vattnet rinner utanför.
Väl vaken efter duschen gör jag mina övriga anmärkningar på rummet:

  • Det fanns en tvättbar sängmatta utan tvättanvisning vid min säng. Jag misstänkte med tanke på mattans färg att den inte tvättades så ofta. En matta vid en säng som inte tvättas ofta borde krylla av smuts och bakterier.
  • Roomservice 24 timmar. Fanns som sagt inte. Nackdel för handikappade eller de som vill vara för sig själva.
  • Tandborstglas saknades. Inget glas att dricka eller skölja munnen med. Ändå bjöd hotellet på en 50 cl Loka som stod på bordet. Hur skulle jag dricka den? (ur flaskan?)
  • ”Vänligen-stör-ej-lapp” saknades i rummet. (Hur meddelar jag min extra sovmorgon då?)
  • Eluttag i badrum saknades. Fördel vid föning och rakning.
  • Toalettpappershållaren lossnade från väggen vid ”sittningen”
  • ”Sträva plattor fanns i duschen som halkskydd. Men de var mer hala än sträva. Det borde sättas in riktigt halkskydd med omtanke om hotellgästen.
  • Fönsterkarmarna bakom gardinerna i rummet var fulla av damm. Den som städar hade ”fuskat och trott att gardinerna skymde dammet på karmarna.
  • Ingen Wifi på rummet. Ingen notis i informationsbroschyren om detta. Så jag får ”streama” till en högre kostnad istället.
  • Fanns ingen synlig klocka från sängen i rummet. Borde suttit vid Tv:n.
  • Skohorn saknades i rummet.
  • Det fanns bara två galgar till den i övrigt stora garderoben.
  • Det gick inte att släcka totalbelysningen från sängen, endast sänglampan. För att släcka i hela rummet fick jag ta mig upp och släcka på knappen vid väggen.

Jag lämnar rummet på morgonen för att gå ner till frukost. Klockan är 7:30. Utanför mitt rum ser jag en städvagn och en städerska som suckar tungt flera gånger när jag stänger dörren och går för att trycka upp hissen. Jag tänker: ”Även om hon inte tycker om sitt jobb, är det tvunget att visa upp det för hela världen?” Inte heller uppmärksammade hon mig med en nickning eller en ögonkontakt. Jag kände mig som den ”osynlige mannen”

Tar hissen ner till reception och frukost. Går in i frukostmiljön och tar en kopp kaffe. Atmosfären är avspänd. Det finns tidningar och en Tv som står på utan ljud och visar Tv4:s nyhetsmorgon. Sätter mig vid ett ledigt bord med min kaffemugg och gör följande observationer:

  • Ingen frukostpersonal hälsade på mig. De var upptagna med att torka bord och fylla på frukostingredienser. Åter var jag ”osynlige mannen”
  • Kaffe fanns på termos, men det var ljummet trots att det var relativt tidigt på morgonen.
  • Vid frukostbordet är Bregott slut på morgonen. Inget komplement typ Flora eller Smör fanns att tillgå.
  • De som serverade frukost (och inte hälsade) hade heller ingen namnbricka på sig.
  • Vid frukosträtterna saknades många produktskyltar vad det var som erbjöds gästen. Bjöds det rökt skinka eller rökt kalkon på fatet?
  • Såg ingen ”specialkost”; gluten- och laktosfritt på frukostbuffén. Fanns det verkligen ingen efterfrågan på det?
  • Det fanns toalett vid frukostserveringen, men ingen tydlig anvisning dit om detta. Dessutom var denna toalett inte ”morgonstädad”. Papperskorgen var full och det var lite toalettpapper utan en extrarulle tillgänglig. Toastolen såg inte heller trevlig ut sedan senaste besöket.

Jag lämnar frukostbordet och åker upp till mitt rum igen för att packa väskan och åka hem. Åker sedan ner till receptionen för att checka ut. Gör ytterligare noteringar vid utcheckningen:

  • Fick ingen fråga vid utcheckningen om jag var nöjd med besöket på hotellet.
  • Fick ”Hejdå”, när jag lämnade hotellet, men inte påföljande ”Välkommen åter”

Sen ber jag att få prata med hotelldirektören. Han frågar om mitt ärende som jag förklarar för honom. Säger att jag behöver 30 minuter av hans tid. Vi sätter oss ner i den vackra hotellobbyn och jag berättar mina iakttagelser. Av de många svar jag får på mina observationer kommer här några i urval:
”Krafs i väggarna? Ja, dom håller på att renovera huset intill och ibland blir det sättningar som hörs in till vårt hotell”
”Ingen av städ och morgonpersonal som hälsade? Vi hade svårt att få in ordinarie extrapersonal denna helg. Jag fick ta vad jag fick för att det skulle fungera”
”Ljummet kaffe? Varför sa du inte till? Vi kokar ju nytt kaffe hela tiden”
”Hundbajs utanför entrén. Det vimlar av hundägare som passerar vårt hotell. Vi har rutiner att med jämna mellanrum titta utanför hotellet. Men det måste skett i skarven då” (Jag påpekar då att bajset var ”gammalt” och intorkat, utan påtagligt intresse)
”Inga produktskyltar vid frukostbuffén? Du ska veta Sven hur många som stjäl dessa skyltar. Vi hinner knappt att få nya förrän de stjäls igen”
När 30 minuter gått och jag fått bortförklaringar på de mesta av mina punkter, tackar jag för besöket och ger mig iväg till parkeringen för att köra hem. När jag sedan kommit hem till Falkenberg får jag inget SMS eller mejl från hotellet om jag varit nöjd med min vistelse. Sänder ett ”fejkmail” till hotellet att jag blivit av med ett paraply som jag troligtvis glömt på hotellrum: 116. Jag får inget svar på detta överhuvudtaget. Sen redovisar jag mina iakttagelser, med att svara utförligt på de frågor som krävt detta. Observation och rapport är slutförd och uppdraget är till ända.
Ja, så kan ett besök för en ”Mysteryshopper” på ett hotell se ut.
När jag läser igen vad jag skrivit känns det som mycket ”gnäll”. De flesta Weekendgäster var nog nöjda med besöket på detta hotell och egentligen jag också. Men om jag varit en stolt hotelldirektör som ville det allra bästa för mina hotellgäster hade jag åtgärdat även dessa beskrivna ”störningar” för mina betalande gäster.

En ljuvlig dag

Det var en ljuvlig dag, en alldeles fantastisk dag. Redan när fötterna nådde golvet från sängen kändes vad som komma skulle denna dag. Lyckan i mitt bröst nådde varenda del av min kropp. Håret, halsen, armarna, midjan, benen och fötterna.
Jag vibrerade av lycka.
Så varför denna lycka? Ock varför just idag?
Natten med drömmarna jag försökte återkalla gav inte svar på några frågor. Inte heller minnena av en speciell föregående dag. Den ljuva dagen var bara här och nu som min egen lyckliga dag. Kanske var det en gåva tillsänd just mig utan en större anledning än vad den fick mig att känna.
Den lilla kära låg kvar i sin säng och sov så rogivande inbäddad i sin dröm. Så ännu var jag ensam med lyckan som omgav mig.
Sträcker upp, strosar fram och tar tidningen utanför dörren.
Vid köksbordet ser jag rubrikerna som skriker på mig i svart. Det är illavarslande nyheter från många håll. Utifrån betraktat är det som beskrivs en dag som gjort många medmänniskor illa. Ännu fler berörda. Men inte mig…Inte Jag…inte idag.
Jag ser och läser men det onda når mig inte denna dag. All farsot, ångest, elände och kval mals ner till strimlor rinnande längs en plog som bildlikt talat bara ger fåror i sanden. Tänk en sådan fin vän min nya dag redan blivit, bara halvannan timme in i denna vakna morgon.
Går ut på altanen, blickar ut över vår lilla trädgård, känner mig som en liten fjolle när jag ropar i mitt inre: ”Schersmin oh schersmin, så vacker du är”. För schersminen blommar som den aldrig gjort innan i år, denna min dag. Tittar på pionerna. Ja, även de står i blodrödaste blomning. Ett tecken från naturen att idag står allt levande i sin blommande peak.

Pioner

Vad göra vidare med denna fantastiska dag? Egentligen inget. Det är en dag att leva i nuet med. Mitt religiösa jag vill öppna Bibeln och gör det. Bläddrar och ser att varje text varthän jag går i den stora boken talar förstående till mig. Lägger den åt sidan, sätter mig i solstolen på altanen. Tar in luft, fågelsång, gräsdoft i åskådandet av den vackraste himmel som kan ses.

Idag är Min dag och den är faktiskt bara Min.

Det kommer många dagar än, men dagen som är idag dröjer det många dagar än att komma så ljuvligt nära av.

”Roliga timmen”

Roliga timmen. Skrattar hejdlöst åt ett klipp med Johan Glans, den skånska komikern från Eslöv.
Var, när i tiden börjar all humor?
I mitt fall och många med mig, började improviserade skojigheter i ungdomen på ”Roliga timmen” i skolan. Roliga timmen var sista lektionen på lördagar för Oss som gick i skolan på 60-talet. När jag gick på Nydalaskolan i Malmö 1966–67, var denna lektion mellan klockan 11 till klockan 12. Sen var det helg.

Nydalaskolan i Malmö

Klassföreståndaren samlade in förslag från elever i klassen och utsåg sedan den som skulle ta ansvar för denna roliga timme. Vad jag minns var intresset svalt bland de flesta elever i min klass. Så det var oftast samma person eller gäng som kreerade ”showen” för roliga timmen. Innehållet i Roliga timmen varierade stort.
Det påminner mig så här 50 år senare som när jag var i Hamburg med ett grabbgäng på 80-talet och såg en obskyr kabaré. Vi satt i loger med ett bord framför oss och åsåg än det ena uppträdandet efter det andra. Det kunde vara en clown som trollade, någon som jonglerade med 5 bollar följt av en stor madam som sjöng opera eller hundar som hoppade genom ringar. Från logen gick det att beställa in öl, färska ägg och övermogna tomater. Ölen dracks löpande men om det var ett uppträdande man som publik var missnöjd med var det helt i sin ordning att kasta ägg eller tomater på artisten följt av burop. Kastades något in på scenen avbröts uppträdandet och en ny artist kallades omedelbart in.
Kvalitén på uppträdandena var högt och lågt. Det var lysande sångnummer med stora applåder följt av trollkarlar där kaninerna rymde från hattarna innan själva huvudnumret gick av stapeln. Så här i efterhand kan man väl kalla det ”betald accepterad mobbing”. Men jag måste medge…enormt roligt.
Säkert mer än 50 uppträdanden under c: a 2 timmar.

Roliga timmen, på vår skola, hade (tack och lov) inte anammat detta tyska koncept i någon form. I vår klass 5 e på Nydala-skolan 1967, var det främst jag själv och min rödhårige klasskompis Staffan som stod för showerna. Vi vädjade till läraren att få köra Roliga timmen på lördagen som skulle komma. Klassföreståndaren; Britt Malmsjö, var rättvis och gav oss varannan lördag. Kom det till äventyrs någon annan som ville köra Roliga timmen fick denna omedelbart inträde.

Jag och Staffan

Jag och Staffan hade varsin fast ensemble av skolkamrater som vi gav diverse roller i våra hemsnickrade pjäser. Men inte huvudrollen, den tog vi själva i varje uppsättning. Jag körde efterapningar av Tv-serier som gick på Tv. Till exempel ”Helgonet” eller ”Bröderna Cartwright”. Alltid med mig själv i huvudrollen. Helgonet var egentligen en charmig tjuv som tog från de rika, men gav oftast till sig själv utom när det gällde vackra damer som kom i hans väg.
Storyn var enklast möjliga. Exempelvis: Helgonet blir tillkallad av en ung vacker dam till ett hotell för att lösa ett rån av ett diamanthalsband. Helgonet (Simon Templar) kommer till hotellet och träffar den unga vackra damen. När de ses säger damen: ”Är ni Simon Templar?”, varpå någon i skolensemblen nynnar signaturmelodin: ”Na-nanna-na-na-na-na”. Ytterligare en aktör kommer fram och håller upp en gloria gjord av piprensare ovanför Helgonets huvud. ”Ja, jag är Simon Templar, men kallas även för The Saint, Helgonet” Damen berättar snyftande för Helgonet att diamanthalsbandet hon fått av sin kära far och är värt flera miljoner blev stulet från hotellet idag. Helgonet säger till damen: ”Var inte orolig min unga dam, detta löser jag snabbt” Helgonet tittar ut över hotellfoajen och ser genast en misstänkt person som har ett stort vitt skägg. (Någon hade fått låna fassans tomteskägg till skådespelet) Den misstänkta boven skuggas sedan av Helgonet runt klassrummet. När boven inte tror någon ser honom plockar han plötsligt fram diamanthalsbandet ur en skolväska. (Mossans halsband av glaspärlor fick lånas denna dag)
”Aha, säger Helgonet, nu har jag dig fast”
Sen följer lite kapplöpning runt klassrummet tills Helgonet skjuter ner boven med ett pekfinger som sträcks ut i luften.
”Paaang!!!”
 Boven vet inte alltid om när den blir skjuten, så någon får viska: ”Lägg dig ner, Helgonet har skjutit ner dig” Varpå en dödsdykning ner till golvet följer. Helgonet tar sedan väskan från boven, öppnar den och ger diamanthalsbandet till den unga vackra damen. Signaturmelodin: ”Na-nanna-na-na-na-na” upprepas och glorian gjord av piprensare kommer åter fram ovanför huvudet på Helgonet.
”Oh tack, Simon. Ni är min hjälte” säger den unga vackra damen.
”Jag står alltid till er tjänst, kan jag få bjuda på en drink?” varpå Helgonet följer den unga damen till hotellbaren (katedern) för att bjuda på ett glas saft (martini)
Oftast vet ingen när skådespelet är slut, så jag får säga: ”Nu kan ni applådera, det blir inget mer idag” Varpå lite halvhjärtade applåder följer på detta kriminaldrama. Sen tömdes skolbänkarna på sekunden för alla längtade hem och vi hörde bara vår klassföreståndare önska en glad helg långt bak i korridoren.
Staffan gillade ”Familjen Addams” och körde många lördagar med detta inslag och sin egen ”fasta” ensemble.

Familjen Addams

För min egen del var motivet till att ”äga” roliga timmen att försöka imponera på klassens vackraste tös; Margaret. I hopp om att hon såg en stor skådespelare, hjälte och regissör i mig.

Margaret…

Lyckades jag med detta? Nej, mopednissar 3–4 år äldre än mig vann hennes uppmärksamhet mer än en 12-årig kulturpersonlighet.

Ack ja….

”Hämnden” på Nina (fortsättning på ”Livet på Nydala….”)

Det hade gått några veckor sedan Nina, som var två år äldre än jag, lurade mig att tro att jag var hennes trolovade och skulle få dela säng med henne. Med blomsterbukett i handen blev jag förnedrad när jag ringde på hennes dörr. Istället för att Nina ensam tog emot mig, stod hon och hennes väninnor och gapskrattade när de såg mig. (Allt detta beskrev jag i mitt förra inlägg ”Livet på Nydala för en 9-åring”)
När min kompis Peter fått höra hela historien var han ilsken och ledsen på sin syster Nina.
”Jag, Peter skäms för min dumma syster som lurade dig. Nu springer hon runt till alla på gården och berättar vad som hänt också. Nu vet alla vad som har hänt. Dom skrattar åt dig. Jag, Peter vill att vi ger tillbaka. Hon ska få ett straff av oss”
Själv försökte jag bara glömma det hela. På något sätt hade jag ju lärt mig något av allt som hänt. Att ”allt är inte guld som glimmar” hade jag hört ett ordspråk som hette. Nu visste jag vad det betydde också. Dessutom var jag fortfarande kär i Nina. Hon var den vackraste flickan på hela gården, ja på jorden. Hennes vackra ansikte mötte mig fortfarande varje morgon i tankarna när jag vaknade eller gick och la mig. Nej, hämnd ville jag inte ha. Bara tid att glömma allting.
Men Peter hade rätt. Det kom många glåpord från ungarna på gården. ”Har du köpt några blommor idag?” ”Låg du i din egen säng i natt” ”Kolla där går ju Casanovan” Var bara några kommentarer jag hörde i min väg.
Min kompis var envis. ”Jag, Peter vill att vi ger min dumma syster ett straff. Nu har hon gått för långt. Dessutom är jag trött på alla killar hon drar hem och smyger med på sitt rum för min mor och far”
”Tar hon hem killar på riktigt i sitt rum och i sin säng?”, frågade jag med en avundsjuk mörk ton i rösten.
”Ja, det gör hon”, svarade Peter. ”Hon har gömt både den ena och den andre killen över natten på sitt rum. När mor och far spelar Bingo på tisdagskvällar har hon alltid någon hon smusslat in på rummet för hela natten. Sen får jag inte säga något för då kommer hon att skvallra om saker som jag gjort”
”Vad har du gjort för saker?”, frågar jag.
”Nina säger att hon vet saker om mig som mor och far skulle bli riktigt förbannade på om de fick veta om. Jag vet inte vad det är. Dessutom hade jag ändå inte velat skvallra på min syster. Det vill jag fortfarande inte, men vi måste göra något åt min malliga syster som tror hon är vackrast i hela världen”
Själv tänkte jag, men vackrast i hela världen, det är hon ju. Den underbart, ljuvligt vackra Nina.
”Vad ska vi göra då?”, frågar jag.
”I morgon är det tisdag och då kommer hon garanterat att dra in en snubbe på rummet igen. Kan nästan gissa vem det är också”, säger min kompis.
”Vem är det då?”, frågar jag avundsjukt.

”Hennes senaste flört är Lasse, han med Zündappen, du vet, säger Peter”
”Ahnääää!, svarar jag, hon är väl inte ihopa med ”Lasse-Kasse”, han kan ju inte ens räkna till två även om han använder bägge händerna. Det är ju den dummaste åsnan på gården”


”Jo, min syster är ihop med Lasse-Kasse. Hon sitter på hans Zündapp och åker iväg så fort han slutat skolan”
Min värld rasar åter samman. ”Min” fina, vackra Nina är ihop med Lasse-Kasse. Kunde hon inte valt någon bättre än det dumma spektaklet? En gång bad Lasse-Kasse mig om hjälp. ”Sven-Inge, kan inte du gå in på Larssons Allköp och köpa en Pucko till mig?” Själv stod han i vimlet av grabbar på gården som beundrade hans gamla Zündapp han fått av sin äldre bror.
”Vad får jag för det då?”, svarade jag.
”Här får du en 5-krona, svarar Lasse-Kasse, en Pucko kostar en krona, kronan du får över kan du behålla själv” Innan Lasse-Kasse hann tänka ut den riktiga mellanskillnaden på en femkrona och en Pucko för en krona, stack jag snabbt in i butiken och köpte hans Pucko. Sen behöll jag de fyra kronorna som blev över.
”Här är Puckon, Lasse. Jag kan springa fler ärenden till dig om du vill”
”Vi får se, sa Lasse-Kasse. En sån liten snorunge som du kan man ändå inte ha till nåt annat än att springa ärenden till en”
Mitt hämndbegär växte allt mer vid tanken på att den urdumma Lasse-Kasse förstörde alla fina minnen jag hade av Nina.
”Peter, jag är med på att vi gör nånting med Nina”, säger jag med kraft i rösten när jag träffar honom.
”Bra, Sven-Inge. Jag, Peter har en plan.” Peter berättade om planen och jag rös vid tanken så bra den var.
MKB, (Malmö kommunala bostadsaktiebolag) som hyrde ut lägenheterna där vi bodde, hade vid varje trappuppgång ett telefonnummer till en s.k. ”störningsjour” Dit kunde man ringa om man blev störd av festande grannar eller bråk på gården.
”I morgon kväll kommer Nina att dra in Lasse-Kasse på sitt rum, när mor och far är på bingon. När de sedan vänder hem, kommer dom att sitta och titta på Tv och vet ingenting om att Nina har gömt Lasse-Kasse i sängen på sitt rum”
”Ock, sen då”? svarar jag.
”Min mor och far är alltid hemma senast tio över nio på kvällen. Bingot slutar klockan nio och de har bara fem minuter att gå hem. Halvtio ringer du störningsjouren från telefonkiosken på gården. Du säger att du är Fanjunkare Mattsson som bor i 71 a. Att du är upprörd över att man kastar ut smällare från fönstret hos Nilssons på 2: a våningen. Då måste dom rycka ut och ringa på vår dörr. Sen kan du räkna ut resten”, säger min smarte kompis.
Det går ett dygn tills det blir tisdag och det är dags att skrida vår plan till verket. Peter och jag är överens om att träffas på gården klockan åtta på kvällen för att gå igenom allt igen och för att säkra upp att Nina verkligen hade gömt Lasse-Kasse på sitt rum.
”Lasse-Kasse är på Ninas rum nu”, säger Peter till mig när vi ses.
”Bra, svarar jag, då kör vi vår plan” Peter går in till sitt och jag till mitt. När klockan är lite över nio på kvällen säger jag till min mor och far att jag måste sätta in cykeln i garaget. Annars är jag rädd att den blir stulen.
”Bra, Sven-Inge”, säger min mor. ”Det är bra att du är rädd om din cykel och vill låsa in den”
Jag drar mig ner i trappuppgången och får se Sölve och Rose-Marie Nilsson komma gåendes från bingokvällen i huset över gården.
”Hej, Sven-Inge”, säger Sölve. ”Får du vara ute så här sent?”
”Ja, jag ska sätta in min cykel i garaget. Vill inte att den blir stulen”, svarar jag.
”Det är duktigt av dig, säger Sölve, jag har hört att det är många cyklar som stulits på gården i år”
”Ja, sa jag, hälsa Peter också” Med en liten tanke att Peters föräldrar kan vara budbärare att jag är på plats på gården enligt vår uppgjorda plan.
10 minuter senare går jag bort till telefonkiosken. Jag lägger på två tioöringar i myntfacket och slår numret till MKB:s störningsjour. Nästan genast får jag svar:
”Det är MKB:s störningsjour, presentera dig med namn och vad ditt ärende är”
Jag försöker anta en ”Opera-röst” som jag leker med då och då på ”Roliga-timmen” i skolan när jag skojar att jag är en divastjärna på Operan.
”Mitt namn, säger jag myndigt och med stor röst, är Fanjunkare Mattsson. Jag bor på Eriksfältsgatan 71a. Ni måste komma hit. Slynglarna som bor hos Nilssons på andra våningen håller på att kasta ut smällare genom fönstret. Jag tror inte att deras föräldrar är hemma”

”Det låter allvarligt, fanjunkaren, vi ska genast skicka upp en bil och se vad som händer”
”Ja, låt det gå raskt undan min unge herr, snart har slynglarna satt eld på hela huset”, svarar jag.

Jag gömmer mig sedan i B-trappen och får snart se en svart Volvo Amazon med två gubbar gå ur bilen. De stannar upp och lyssnar utanför A-trappen och går sen in i trappan.

Nästa dag kan jag knappt bärga mig förrän jag hört vad som hände när störningsjouren ringde på dörren hos Nilssons. Peter berättar för mig: ”Jag, Peter sitter på mitt rum vid halv-tio på kvällen. Då hör jag att det ringer på dörren. Min far går ut för att öppna och jag hör att de presenterar sig som MKB:s störningsjour” Sen berättar Peter målande om fortsättningen.
”Ursäkta, herr Nilsson, vi har fått in en anonym anmälan från en granne att det har kastats ut smällare från fönstret i denna lägenhet, säger störningsväktaren”
”Smällare, vi har inga smällare i vår lägenhet”, säger Sölve.
”Det var en yrkesmilitär som ringde och han var ganska säker på att det var från denna lägenheten”, säger väktaren.
”Då får vi höra med våra barn om de vet något, säger Sölve” Sölve knackar på dörren hos Peter och frågar om han fick komma in.
”Kom in”, säger Peter.
”Peter, vet du om någon har kastat ut smällare från fönstren i vår lägenhet?”
”Jag, Peter vet ingenting om det eller har hört något, kanske Nina vet?”
Sölve knackar på dörren hos Nina och frågar om han får komma in. Nina svarar inte trots flera knackningar.
”Nina, öppna dörren! säger Sölve, vi har väktare som undrar om du känner till smällare som har kastats ut genom fönstret?” Nina svarar fortfarande inte, då går mamma Rose-Marie fram till dörren och öppnar upp den.
”Nina, varför svarar du inte när vi ber dig?”
Inifrån hör man sedan två ljudliga tjut. Lasse-Kasse springer ut från rummet helt naken med kläderna i handen. Han tar på sig skorna i hallen och flyr ut i trapphuset där han antagligen tar på sig sina kläder. Kvar är Nina som försöker dölja kroppen med ett lakan.
”Niiiinaa!!!!, säger Rose-Marie, vad är det som händer?”
”Jag vet inget om några smällare mamma och jag vet inte vem som legat i min säng när jag sov”, säger Nina ynkligt.
Störningsjouren förstår att det är ”falskt alarm”, tackar för sig och ursäktar besöket. ”Ni, får förlåta Herr och Fru Nilsson, detta är uppenbarligen ett falskt alarm. Vi drar oss tillbaka, så ni kan ta hand om era barn. Ni har nog mycket att prata om”
Peter berättar sen för mig hur de dragit fram sanningen ur Nina vid köksbordet. Pappa Sölve hade flera gånger sagt:
”Inga lögner Nina, inga fler lögner!! Nu talar du om sanningen för din mor och far”
Mamma Rose-Marie håller sedan en längre föreläsning om vad man kallar flickor som byter kille varje vecka och tar dom med hem på sitt rum. Det blev utegångsförbud och indragen veckopeng i en månad för den vackra Nina som familjestraff.
Ja, Nina anade nog vad som hade hänt och hur det hade hänt. Men Peters och min pakt bestod och inte förrän jag skriver detta idag är det avslöjat för någon hur det gick till när ”Hämnden på Nina” verkställdes.
Tyvärr flyttade några månader senare familjen Nilsson från vårt hus och vår gård vid 71:an. Sölve hade ärvt ett hus utanför Lund och dit gick flyttlasset. Den ljuva, vackra Nina följde med flyttlasset och henne såg jag aldrig mer. Inte heller min kompis Peter träffade jag igen. Avståndet från Malmö till Lund var alltför långt för en 9-årig Malmöpåg på den tiden.

Livet på Nydala i Malmö, 1964 för en 9-årig påg.

Året var 1964. Jag var nyss fyllda 9 år och bodde med min mor, far, storebror och storasyster i 13-våningshuset (på våning 11) på Eriksfältsgatan 71 b i Malmö. Min far jobbade som yrkesmilitär (Rustmästare) på Lv 4 och min mor var en på den tiden klassisk hemmafru. Med extraknäck att städa frisersalongen på torget. Området var Nydala. Vi flyttade in i det då nybyggda huset 1960.
Det fanns 130 lägenheter i hela huset, med två trappuppgångar och massor av barn runt min egen ålder.
Vi bodde i en tre-rumslägenhet.
Jag delade rum med min bror och min syster, med min mor.
Min far sov på soffan i köket.
Min syster var 10 år äldre än jag och min bror 12 år äldre.
Det var på den tiden man bara gick ut på gården för att leka eller spela boll på gräsmattan utanför. Fanns inga lekkamrater ute, gick man hem och ringde på. Det fanns på den tiden åtminstone 2–3 lekkamrater i varje trappa, (71 A och 71 B), man bara kunde ringa på och höra om lek.
Till exempel Peter Nilsson på andra våningen i 71 B. Det var roligt att leka med Peter som alltid svarade. ”Jag, Peter” inledningsvis på alla frågor. ”Jag, Peter vill spela boll”, Jag, Peter vill köpa en glass” etc
Riiinnnnggg… (Mamma Nilsson öppnar dörren som jag ringt på)
”Hej, är Peter hemma och får gå ut och leka?”, frågade jag.
”PEEEETEEER!!”, ropade mamma Nilsson in i lägenheten, ”det är Sven-Inge. Han vill gå ut på gården och leka med dig”
”Jag, Peter kommer”, hördes en röst inifrån lägenheten. Så kommer Peter som strax frågar Mamma Nilsson:
”Hur länge får jag, Peter vara ute och leka?”
”Nu är klockan två, du ser till att inte komma hem senare än klockan 5, för då ska vi äta. Far vill inte att nån är sen till middan”
”Ja, mamma jag, Peter, kommer hem till klockan 5”, svarade Peter och sen sprang vi ut på gräsmattan och spelade boll i några timmar. Ännu mer spännande än Peter var att träffa hans vackra syster Nina som var 11 år (2 år äldre än mig). Lång och blond med ett oändligt vackert ansikte och med kortklippt lite rebelliskt hår. Min första förälskelse, men givet aldrig besvarad. Jag var ju ”småglin” för henne. Men jag tror nog att hon förstod att jag var intresserad av henne när jag var hemma hos ”Jag, Peter”
Så…en dag kom hon förföriskt fram till mig. Mitt hjärta bultade, hon såg på mig som hon aldrig gjort innan och sa:
”Sven-Inge, du är faktiskt den jag tycker bäst om på gården. Jag vet att du och min bror Peter också är kompisar. Vill inte du bli min käresta också? Att vi blir tillsammans?” Mitt hjärta höll på att slå frivolt. Vad säger Nina, tänkte jag. Hon, den som jag avgudar mest i hela världen vill bli tillsammans med mig. Min hjärna var som i en dimmig kärleksbank när jag svarade:
”Ja, Nina, jag vill vara med dig mer än allt annat i hela världen”, svarade jag med en darrande röst, skälvande ben och en svettig panna.
”Då, sa Nina, är det bara en sak som vi måste göra innan vi är trolovade”
”Vad är det?” svarade jag med grötig hals och helt förbi i kärleksfeber.
”Du och jag Sven-Inge, vi ska sova i samma säng i natt tillsammans.
”Nu när vi har sagt att det ska bli vi två då vill jag att vi sover tillsammans redan i natt. Innan man blir trolovade, måste man lära sig att pussa varandra och krama om varandra. Inte vara blyga att vara nakna i samma säng med den andre”, sa Nina vuxet till mig.
”Ja, Nina, det måste man göra innan man blir trolovad”, sa jag precis som att det hade man ju hört hur det gick till.
”Ikväll klockan 19 kommer du hit. Du ska säga till dina föräldrar att du ska sova över hos Peter. Mina föräldrar är aldrig hemma på tisdags-kvällar så då kommer du och lägger dig i sängen på mitt rum. Jag pratar med Peter. Vi skvallrar aldrig på varandra och han gillar dig och vill ha dig som sin systers fästman”
Tiden stod stilla denna tisdagseftermiddag. Tänk att jag skulle få sova i samma säng en hel natt med den underbara, ljuvliga och vackra Nina.
Klockan masade sig fram till klockan 19. Att få lov att sova över hos Peter som jag frågade mina föräldrar om var inga problem. Det hade jag gjort förut.
”Ät bara mat innan du går ner till Peter och borsta tänderna efteråt när du ätit. Sen kommer du hit i morgon innan du går till skolan och äter frukost” sa min mamma.
I handduken som mamma hade sagt att jag skulle ta med mig för att tvätta ansiktet innan jag la mig, hade jag gömt en liten bukett blommor som jag köpt i blomsteraffären på torget. Jag hade sett i amerikanska filmer att den uppvaktande mannen alltid hade blommor med sig till sin käresta.

Klockan blev 19, nästan precis. Jag tar hissen ner från 11:e våningen till 2: a våningen i vår trappa och ringer på dörren med blombuketten i min hand hos ”Nilsson” där Nina väntade på mig.
Efter två ringningar på dörren for den upp. Bakom dörren ser jag Nina och tre väninnor till henne som jag kände igen från vår gård.
”Kolla, säger Nina, kolla vilket litet gli som tror att han ska sova i samma säng som mig i natt”

Nina skrattar, pekar och hånar mig. Hennes väninnor skrattar hejdlöst åt mig där jag står kärleksångande med min lilla blombukett.

”Trodde den här lilla myran att han skulle få ihop det med dig, han har ju knappt slutat använda blöjor och napp” skrattade hennes väninna.
Det var bara att vända om, ta hissen till 10:e våningen och gå ut i brandtrappan och gråta ut. Efter att ha gråtit ut, torkat mig i ansiktet med handduken gick jag uppför trapporna till 11:e våningen. Jag går in på våningsplanet, rakt fram till sopnedkastet och slänger ner blombuketten.

Sen går jag in genom dörren till där jag bor. Mamma ser min olyckliga nuna och frågar vad som hänt.
”Peter har mässlingen, ljuger jag, det är bäst att jag går och lägger mig så att jag inte smittar någon i familjen” Sen gråter jag ut riktigt på mitt rum några timmar och somnar. Morgonen efter är jag okey igen. Sen, när jag känner efter är jag fortfarande förälskad i Nina. Men jag förstår att det aldrig kan bli vi två någonsin. Aldrig kan det bli Vi. Jag ser henne sen på gården med än den ene killen och än med den andre och alla är säkert mer än 3–4 år äldre än henne.
”Ni kan få henne, för mig väntar någon annan, en annan gång” tänker jag.
Det var ett enkelt liv för en 9-åring på vår fina gård vid Nydalatorget. Var man inte i skolan eller gjorde läxan, var man ute på gården och lekte. På helgerna var man ute hela dagarna, lyckligt befriad från läxor och de få måsten en 9-åring hade på den tiden. Vi spelade boll, klättrade i träd, lekte detektiv och följde efter en ”skum person” eller lekte Bröderna Cartwright. Alla ville då vara Little Joe. Regnade det ute spelade vi Stigas Hockeyspel eller kort hemma hos någon.
Vill jag vara själv och inte ute och leka, läste jag om de båda Tvillingdetektiverna; Klas och Göran Bergendahl av författaren Sivar Ahlrud. Tvillingdetektiverna gavs ut på B. Wahlströms förlag. Det fanns säkert 50 böcker om de båda privatdetektiverna från Vindsele.

Alla boktitlar slutade som regel med ändelsen ”-mysteriet” Som: ”Fäbodsmysteriet”, ”Speedway-mysteriet”, ”Chiffer-mysteriet” etc. På den tiden jättespännande böcker. När tjejerna hade Kitty-böckerna, läste jag och många med mig ”Mysterie-böckerna”
Efter ett år hade jag nästan läst alla böckerna som jag betalade med min veckopeng eller fick i födelsedags- eller julgåva.
Min syster Laila, som då var 19 år, var populär och ofta utbjuden på dans eller till en tur i bilen av killar några år äldre än henne. Fast jag bara var 9 år, såg jag hur de kråmade och svassade runt henne. Obegripligt för mig, som kände min sura och bortskämda syster. Att någon överhuvudtaget var intresserad av henne var en gåta för mig. Men hon var oftast snäll mot mig.
En av uppvaktarna var lite mer intresserad av min syster än de andra. Han hette Klas och jobbade som säljare på radioaffären Wabe som låg på Nydalatorget. Jag förstod att han var några år äldre än min syster, kanske 25 år.
Klas ägde en blå Volkswagen 1200 som han ofta hämtade min syster och körde iväg med. På fritiden var Klas juniortränare för Lindeborgs FF:s fotbollslag (P9). På det sättet kom jag också in i ett klubblag i fotboll.

Laget tränade 2 gånger i veckan och jag fick börja i anfallet när vi spelade 2-mål mot varandra. Det gick inget vidare. Jag var osäker med bollen och hamnade längre och längre ner positionerna tills jag till slut var en av fyra backar i laget. En söndag skulle vi ha en tävlingsmatch mot Malmöklubben Flagg. Jag var avbytare och inte ordinarie från start. Nästan genast i matchen blev en spelare i backlinjen tacklad och fick utgå. Tränaren bad mig då snabbt att värma upp och ta dennes plats i 11:an. Det tog inte lång stund för anfallarna från Flagg att se var det enklast gick att forcera fram i anfallen. På backlinjens högra sida, där jag gick och vankade.
Matchen slutade 10–1 (Flagg gjorde ett självmål) och med glasklar självinsikt förstod jag att klubbspel på högre nivå än att passa bollen till varandra på en gräsmatta inte var möjligt för mig. Som back på en fotbollsplan var jag ett givet ”rundningsmärke”
Kanske kunde min formsvacka på plan också förklaras med att min syster gjorde slut med min fotbollstränare. Hans intresse och coaching för mig svalnade därefter ganska snabbt. Jag delade rum med min bror på den tiden. Vi låg i varsin ända av rummet i en enkel spjälsäng. Rummet var avdelat med två byråar vända mot varsin säng i mitten av rummet. Symboliskt som en ”vägg” mellan oss. Min bror Leif var 12 år äldre än jag och tack och lov sällan hemma. Han kunde vara hemifrån i veckor för att sedan bara komma hem.

Leif var med och roddade och festade med på den tiden populära dansbandet ”Bernt Dahlbäcks Gå-runt-show”. När bandet var på turné runt i Sverige följde min bror med och hjälpte till med allt mellan himmel och jord. Tacksamheten för att Leif ofta var ute på turné bestod i att han, när han var hemma, kedjerökte, läste Manhattan pocketböcker och var en genuin nattmänniska.När jag skulle sova på kvällen och han var hemma, låg han i sin säng och rökte cigarett efter cigarett infångad i en Manhattan-deckare. Mickey Spillane eller James Hadley Chase hette oftast författarna till deckarna han läste. Rummet rökfylldes snabbt efter att Leif kommit in och lagt sig. Om jag klagade hos min mor, gick hon in i rummet och öppnade fönstret och sa:
”Gå nu och lägg dig Sven-Inge, du har skola i morgon. Leif släcker lampan snart”
Ock visst, jag vande mig. Jag var lättsövd och efter några hostattacker sov jag ändå gott i det allt mer rökförtätade rummet. På min 9-årsdag det året hade jag blivit firad med allehanda fina presenter. Bland annat hade jag fått en 100-lapp av min bror.

Det var mycket, mycket pengar på den tiden för en 9-årig malmöpåg. ”Köp en riktig fotbollströja, sa min bror. Det är på tiden att du börjar hålla på ett fotbollslag och sen ska du och jag gå och se en match på Malmö Stadion” Det fanns två stora lag i Malmö år 1964. Det var nu som då Malmö FF och sen var det IFK Malmö (”Kanariefåglarna”).
Malmö FF var det stora laget som de flesta hejade på. Men även IFK Malmö hade sina supportrar. IFK Malmö gjorde som bäst en andraplats i Allsvenskan 1960 och nådde en kvartsfinal i Europacupen 1961. Jag tog busslinje 15, från Heleneholm ner till Triangeln i Malmö Centrum och gick in på välsorterade ”Månssons sport” på Östra Rönneholmsvägen. Där valde jag mellan en kanariegul fotbollströja som IFK Malmös spelare bar eller en himmelsblå som Malmö FF spelade i.
Den kanariegula IFK Malmö-tröjan tyckte jag var läckrast så det blev den jag köpte för födelsedagspengarna. När jag kom hem satte jag genast på mig min fina fotbollströja och gick ut på gården för att leka.

Efter någon timmes lek i min fina fotbollströja hör jag en välbekant röst skrika: ”NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!!!!”
Jag tittar upp på en balkong på elfte våningen på ”Trettonvåningshuset” där vi bor och får se min bror vifta med händerna och skrika.
” Opp me dig, Opp med dig, Opp me dig genast, Sven-Inge!!!”
Jag springer bort till trappan och tar hissen upp till där vi bor och undrar vad som hänt. ”Har min mor eller far blivit sjuka, vad händer?” undrar jag när jag tar hissen upp till vår våning. Öppnar dörren till lägenheten och får se min bror helt förtvivlad.
”NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!!!!”, hör jag min bror säga igen.
”Vad är det för fotbollströja du har köpt, med IFK Malmö???”
”Ska du skämma ut oss i hela stan. Vad ska folk säga om mig eller dig när vi är ute?”
”Ingen och jag säger Ingen köper en fotbollströja med IFK Malmö”, säger min bror nästan gråtfärdig. ”Vet du vad folk säger om en sån som har en sån tröja? Han kallas för en Fubick, ja en riktig djävla fubick kallas någon som bär en IFK Malmö-tröja”
Jag tar av mig min fina gula tröja och frågar vilken tröja jag skulle köpt istället.
”Det finns bara ett fotbollslag i Malmö, ja förresten på hela jorden. Det laget heter Malmö FF, säger min bror. Jag har inte tagit mitt ansvar som storebror förstår jag när min lillebror knallar ner till stan och köper en pippigul fotbollströja”
Så vi tar tillsammans buss 15 ner till stan och går bort till Månssons sport som jag besökt innan denna dag. Vi går in i butiken. Min bror tar till orda:
”Min lillebror var här för några timmar sen och köpte en IFK Malmö fotbollströja. Vi vill lämna tillbaka den. Vi har kvittot med oss”
”Nej, säger säljaren. Det går inte. Din bror har använt tröjan och då kan vi inte sälja den igen och heller inte ta den tillbaka”
”Kan jag få be att ni slänger denna pippigula tröja i er papperskorg då. Vi har kommit hit för att köpa en RIKTIG fotbollströja. En himmelsblå fotbollströja som Malmö FF har på sig när dom spelar match” säger min bror till säljaren.

Självklart fick jag köpa en fotbollströja till och den tog jag på mig lika lätt som den andre (pippigule) jag köpt hos Månssons innan på dan. Sen sprang jag ner på gården och spelade boll i min himmelsblåa tröja efter vi kommit hem. Det blev lördag samma vecka. Min bror sa till mig:
”Nu ska vi gå po match. Ta din nya matchtröja på dig”
Jag tog på mig min och min bror tog på sig sin. Sen cyklade vi båda till Malmö Stadion från Nydalatorget där vi bodde. Det var c: a 3 kilometer och tog en kvart att cykla.
Malmö FF mötte Örebro denna dag. Min bror betalade inträdet för oss båda när vi gick in på ståplats västra sida på Malmö Stadion. Mitt intresse var egentligen ljumt. Jag hade aldrig sett en riktig fotbollsmatch live förut. Min bror var däremot uppspelt och förväntansfull.
”Nu, lillebror, nu ska du få se en riktig fotbollsmatch, med världens bästa lag. Nu ska du få se hur dom knäcker Mariekexen från Örebro”
Matchen började. Alla jublade så fort en MFF-spelare rörde bollen. Inledningsvis förstod jag inte denna hysteri. Men sen…..
En MFF-spelare ska slå en hörna. Han går fram till flaggan, backar några steg bak och sen skruvar han stenhårt bollen in i mål mot det bortre krysset. Målvakten står kvar och undrar vad som hände medan MFF-spelarna kramar om varandra. Jag följer sen den spelaren hela matchen. Hans skruvar och passningar är något av det läckraste jag sett. Ja, nu hade jag fått en ny idol; Ingvar Svahn* och jag hade på 90 minuters tid också blivit en sann MFF-supporter. Sen var jag inte nödbedd att följa med min bror på alla hemmamatcher som kom den säsongen.
En del av meningen med ett påga-liv i Malmö var funnen.

*= Ingvar Svahn började sin fotbollsbana i Kulladal. Han hade nått A-laget när MFF värvade honom. I MFF började han som vänsterinner, men det var först när han flyttades ut på kanten som karriären tog fart ordentligt. Många av de äldre MFF:arna talar än i dag drömmande om hur det var när Ingvar Svahn slog sina skruvade vänsterinlägg på 1960-talet. Och sen gjorde Bosse Larsson och Dag Szepanski mål på hans passningar. Det stora året för Ingvar Svahns del var 1967. Då vann MFF allsvenskt guld och Ingvar Svahn fick Guldbollen som årets bäste svenske fotbollsspelare.

Sagan om fruktträden

Det var en gång ett äppleträd och ett päronträd som stod sida vid sida bredvid varandra i ett fruktbart land.
Både äppleträdet och päronträdet gav fin tillväxt för landet de växte i och de producerade varje år fina gröna äpplen och stora saftiga päron.
De var de bästa vänner och pratades vid varje dag hur bra de hade det.
”Tänk att få leva så fritt som vi gör ute på landet, lapa sol varje dag och uppleva de fyra årstiderna”, sa äppleträdet
”Ja, vi är lyckliga vi att få växa upp i ett så fint land”, svarade päronträdet
En dag hände emellertid något oväntat.
Bredvid de båda fruktkamraterna planterades det in ett nytt äppleträd.
”Välkommen lille vän, vilken färg på äpplena kommer du att ha?” frågade äppleträdet
”Tack”, sa det nya äppleträdet. ”Jag är ny här i landet men med tiden hoppas jag kunna lämna ifrån mig fina stora röda äpplen”
Det unga äppleträdet växte sedan så det knakade och bedömningen var att om några år skulle det komma fina röda äpplen från trädet.
”Jag tycker inte om nykomlingar”, sa päronträdet till sin gamle kompis.
”Varför då?” undrade äppleträdet?
”Han tar näring ifrån oss som vi behöver själva för att kunna växa”, svarade päronträdet
”Tänker du inte lite kortsiktigt nu”, svarar äppleträdet. ”Om 5 år har vår nya kompis vuxit upp och kan ge ytterligare äpplen i vårt land”
”Ja, men vem köper då vår frukt?” svarar päronträdet.
”Tänk efter en gång till”, svarar äppleträdet. ”Nu är det bara du och jag som levererar frukt. Men om vårt land kan producera ännu mer frukt, kan markägaren sälja ännu mer och då kan han investera ännu mer i vårt fruktland”
”Ja, det har du kanske rätt i”, svarar päronträdet. ”Men jag kan inte komma ifrån att han ser konstig ut med sina stora fula röda äpplen som hänger runt om honom.”
”Du vänjer dig”, svarar äppleträdet. ”Han tycker säkert vi ser konstiga ut också. Två färgade kompisar, den ene med en rund grön skalle och den andre med ett gult avlångt huvud.”
& där var denna saga slut

Gagarin och Konsum på Nydalatorget 1977

Den 1 september 1977 började jag jobba på Konsum på Nydalatorget. Det var mitt andra år som Solidaraspirant. Under tre år gick jag i teoretisk och praktisk utbildning i Konsumentföreningen Solidar för att kunna driva en egen konsumbutik i framtiden. Jag var då 22 år.
Första året hade jag varit på Konsum Högaholm och lärt mig detaljhandelns grunder av den karismatiske butikschefen Arne Forsell. (Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg)
På Konsum på Nydala hette butikschefen Inge Jönsson som nu skulle vidga mina kunskaper inom detaljhandeln.
Det kändes lite speciellt att börja jobba på Konsum på Nydala. Inte bara för att denna butiken var betydligt större och sålde mer än butiken på Högaholm.
Jag hade också bott i höghuset (det s.k ”13-våningshuset”) tvärs över Konsumbutiken på Nydalatorget, i barn- och ungdomsår, mellan åren 1960 – 1973.

Själv var jag då mellan 5 – 18 år.

Än idag, när man talar om Konsum på Nydalatorget, minns man invigningen den 4 mars 1964. Då invigde kosmonauten Jurij Gagarin butiken med pompa och ståt. Ryssarna hade sänt runt den populära ryssen hela jordens länder i propagandasyfte. För att visa att Sovjetunionen kunde klara något inget annat land kunde. Gagarin var den första människan som färdats jorden runt i en rymdfarkost. Världspressen var samlad och massor av folk klungade sig utanför Konsumbutiken på Nydala för att kunna se den kände ryssen.
Självklart var jag också där och gluttade, 9 år gammal. Hade ett autografblock i handen som tyvärr blev osignerat. I tidningen kunde man nästa dag läsa:

”Till Nydalatorget kom Jurij Gagarin på eftermiddagen den 4:e mars 1964. De flesta som hade samlats på platsen förundrades genast av hans korthet. Trots en axelbred och vältränad lekamen gav han ett ganska ynkligt intryck. Visserligen bar han tjusig rysk mörkblå uniform, men med sina 157 cm i strumplästen imponerade han inte på Malmöborna. -Han ser ut som en liten fyrkant, var det någon som sa.”

1973 var ett tragiskt år för mig personligen. Båda mina föräldrar gick bort detta året. Min mor i januari och min far i oktober. Lungödem för mor och en dubbelsidig lunginflammation för far kortade ned deras liv. Så det fanns både glada barndomsminnen och sorg präglat från området (Nydala) jag nu skulle återuppleva i Konsums arbetskläder.

Det som skilde min nya chef Inge Jönsson från min förra (Arne) var främst att Inge var den stora säljaren och informatören. Inge gick alltid och mötte kunderna i kundriktningen, tog i hand och kunde oftast stamkundernas namn.
” Fru Pettersson, så roligt att se Er igen. Hoppas laxen jag skar ut åt Er var till belåtenhet” ”Herr Westerberg, nej tyvärr har vi inte bläckfisk i våra diskar. Men ge mig en vecka så har jag beställt det till Er om Ni kan vänta och vill att jag beställer det till Er.”
Inge var ett med kunderna. Han gav en klapp på axeln till den ene och den andre kunden och minglade med ett stort hjärta och äkta kundkänsla.
Men inte bara kunderna gav han en klapp på axeln. Även vi som var anställda med Inge som chef kände att vi blev uppmärksammade, vägledda och sedda varje arbetstimme under dagen.

”Härligt Sven. Men exponeringen av 3 stycken valfria varor för 10 kronor (Champinjoner, majs, tonfisk, makrill i tomatsås etc) är för klen och skylten med budskapet för intetsägande. Exponera i kartong på pall med att du lyfter av kartonghatten på förpackningen med en kartongkniv. Överst väller du upp alla varor så det ser billigt ut. På en enda pall har då vi något som alla kunder behöver och vill ta med hem. Men det behöver vara mer säljande än så här då. Skyltarna du gjort behöver synas i alla riktningar. Kunden går runt en exponeringspall på ett torg i 4 riktningar. Sätt sen prisskylten i en skylthållare överst i kundriktningarna, så är slaget vunnet.”
Inge var säljaren som såg kunden, pratade med kunden och förförde kunden till köp varthän han gick. Men…Inge var också informatören.
Varje fredag morgon på lagret berättade Inge om hur veckan gått. Om vi ökat försäljningen, nästa veckas erbjudanden, synpunkter från kunder han mött och råd vad vi borde tänka på i mötet med våra kunder.
När Inge var på ett riktigt glatt humör och försäljningen varit över förväntan, då tog han fram dragspelet till fredagsmötet och sjöng med en vacker stämma åt oss närvarande personal.
Ibland till Evert Taube:
”Min älskling, du är som en ros,
en nyutsprungen skär,
ja, som ljuvaste musik,
min älskade, du är.”

Musiken var som Inge själv. Personlig, innerlig och äkta.
Eftersom jag tidigare bott på Nydalatorget i min ungdom kände jag många andra handlare längs torget som kund.
Det var frisören, Björkman som jag klippt mig hos sedan jag var 5 år, det var Zoo-handlaren Frostensson och det var leksakshandlaren Nilsson på Lek & Bo.
Någon vecka efter att jag börjat jobba på Konsum på Nydala kom frisör Björkman in i butiken och frågade:
”Hej Sven, var äter du din lunch?”
Jag svarade:
”Jag äter den som alla andra här på Konsum, i vårt lunchrum. Har med rester hemifrån.”
Björkman svarade:
” Vi är tre gubbar som går och äter på Lärarhögskolan varje lunch. Vi går in som om vi är lärare och betalar bara 20 kronor för en lunch.”
Jag svarar:
”Men vilken risk ni tar. Är ni inte rädda att bli upptäckta? Det är ju bara lärare som ska få äta där. Tänk om ni blir anmälda för bedrägeri?”
Björkman säger då: ”Nu har vi ätit där i 5 år och ingen har ifrågasatt att vi äter lärarnas subventionerade lunch. Den som står i kassan till matsalen kan inte heller skilja på en ohederlig handlare och en lärare”
”Okey, jag hakar på också, säger jag. Om någon frågar mig vad jag läser kommer mitt ämne att vara Handelskunskap”.
”Bra Sven, då ses vi utanför Lek & Bo klockan 12 och så går vi dit. Det tar bara 10 minuter.”
Sagt och gjort. Klockan 12 möttes så ”lärarna” Asplund, Nilsson, Björkman och Frostensson för att efter en kort promenad intaga sin lunch i Lärarhögskolans matsal. Själva skolan var bekant för mig. Jag hade gått ut gymnasiet i huslängan bredvid Lärarhögskolan som heter Heleneholmsskolan, våren 1973.
På Lärarhögskolan gick både lärarelever och lärare och åt i dess matsal. Samt lärarna från Heleneholmsskolan. Det var två stora skolor. Så stor att lärarna från de båda skolorna inte självklart visste vem den andra var.
Vi kom in till skolan gick in genom entrén, sen väntade en stor bred trappa upp till andra våningen. Från den gick man via en övergång (ovan ”stenparken”) för att komma till byggnaden där matsalen låg.

Björkman tipsade mig om att se lugn och samlad ut när jag gick in i matsalen. Att jag sen frågade efter ett lunchhäfte på 10 kuponger i kassan och hade 200 kronor kontant i handen. Allt flöt på bra. Jag lämnade mina 200 kronor, fick mitt lunchhäfte och kassören bröt av en kupong för dagens rätt innan jag steg in. Varje dag serverades i matsalen en buffé med olika rätter att välja på. Jag följde mina ”lärarkollegers” exempel, tog en bricka, bestick och la upp mat på tallriken från buffébordet. Sen följde jag dem till ett ledigt bord där vi satt och språkade. Maten var fantastisk, mycket godare än jag mindes skolmaten i huslängan bredvid. Ja, lärarna är kanske lite mer priviligierade, tänkte jag. Vi satt så och språkades vid när jag fick höra en bekant röst:
”Är det inte Asplund?”
Jag vänder mig om och fick se Hammarström, min lärare på gymnasiet i matematik.
Så jag reser mig upp och hälsar på Hammarström och presenterar mina övriga lärarkolleger för honom.
”Men”, säger Hammarström, ”sist jag såg dig jobbade du på Konsum på Högaholm?”
”Det stämmer”, svarar jag. ”Men sen sökte jag in här på skolan och utbildar mig nu som lärare i Handelslära”, ljög jag Hammarström i ansiktet.
”Handelslära”, svarar Hammarström frågande. ”Har vi lärarutbildningar i Handelslära här på skolan? Det visste jag inte. Vem är din lärare där?” Frågar Hammarström konfunderat.
Jag var redan insnärjd i lögner och kunde bara fortsätta på den vägen. Mina kära kolleger som hörde detta, kunde knappt hålla sig för skratt när de åsåg mina lögnaktiga krumbukter.
”Ja, egentligen”, säger jag, ”läser jag bara grundläggande pedagogik här på skolan. (Jag tänkte att det var väl ändå ett ämnesområde denna skola skulle ha) Sen ska jag vidareutbilda mig på Handelshögskolan i Stockholm. Behöver läsa upp några betyg för att komma in”, ljög jag hejvilt.
”Då förstår jag”, svarar Hammarström. ”Det är ju klokt av dig att först börja jobba i branschen för att sen utbilda dig vidare. Hur länge ska du gå här på skolan då?”
”Jag har precis skrivit in mig, svarar jag, så det är minst en termin jag ska gå här”
”Lycka till Asplund, vi kan väl pratas vid mer en annan gång”, avslutar Hammarström samtalet.
Mina bordskolleger kan nästan inte sluta att skratta.
”Jaha, då ska du till Stockholm nästa år och läsa på Handelshögskolan”
”Ja, snart är han en rektor emeritus med en hög hatt på knoppen”
”Får vi fortfarande sitta vid samma bord som professor Asplund?”
Skratten och glåporden haglade, men också lite beröm.
”Bra, Sven. Du klarade dig galant ur denna knipa.”
Sen hände inga fler incidenter. Varje vardag klockan 12 gick vi från Lek & Bo till Lärarhögskolans matsal och åt en delikat buffé. Jag tänkte om jag blev påkommen fler gånger, så hade jag också en trovärdig story jag kunde dra.
Granskad och godkänd av självaste matematiklärare Hammarström på Heleneholmsskolan.