Konsum på Högaholm

Året var 1976. Jag var 21 år. Bodde i mitt första samboförhållande på Balladgatan 5 i Malmö. En tvåa, en trappa upp.

Då i utkanten av Malmö, som sen växte ihop med den övriga staden.

I lägenheten fanns både balkong och ett välstämt piano. Samt min då förtjusande sambo I-L. På ett Tupperware-party där sambon på den tiden var hemmasäljare, handlade jag långt över min klena budget mäktade bara för att visa mitt intresse…. Ja, för henne. Där på detta TW-party hade våra själar och hjärtan mötts till att senare bli till ett gemensamt boende.

Jag blev samma år antagen som butikschefsaspirant på Konsumentföreningen Solidar.

Solidar-annonsen lockade med 5000:-/månad i grundlön. Tre år förband man sig att jobba i föreningen och få allt tänkbar utbildning för att bli en butikschef i Solidar.

Oemotståndligt!

Hade egentligen tänkt att bli copywriter och via journalisthögskolan i Skurup ta mig vidare in på den grenen. Men en fattig och snål yngling som jag var då, ville inte ta studielån utan försökte hellre jobba, tjäna pengar och sen gå vidare med min egentliga dröm.

Den drömmen stannade redan det första året när jag började jobba som aspirant på Konsum Högaholm, Serenadgatan i Malmö.

Butikschefen hette Arne Forssell. En eldsjäl inom sin bransch. Arne började jobba i sin butik redan 5 på morgonen. Lämnade sällan butiken tidigare än klockan 19.

Det första Arne sa när jag mötte honom som aspirant:

”Dina arbetstider är 8 – 17, men om du vill lära dig detaljhandel på riktigt kan du komma redan klockan 7 och stanna till 18. Dom två timmarna är extra-lektioner jag bjuder på, men du får ingenting betalt”

Taget och givet, sade den lilla ynglingen.

Arne var en fantastisk lärare. ALLT skulle läras från grunden. Ja, från grund, grunden. Verkligen från grunden. Man släpptes inte fram innan man kunde det avsnitt i butiken man blivit lärd och visad.

Första lektionen var beställning av specerier (kolonial).

Logistiken bestod av det ”tränade ögat” inte av en dator som idag som sa att när hyllan börjar bli tom så beställs automatiskt en förpackning till så att hyllan blir full.

”Tänk på Sven, sa Arne. Varje tomt hyllfack gör att en kund går utan sin vara. Varje tomt hyllfack kan vara en del av ett recept på 10 olika varor. Våra kunder i vår butik Sven, ska aldrig uppleva att vi saknar någonting i vårt sortiment. Är det tomt i ett hyllfack som kunden frågar efter, är det ditt problem att lösa det till kunden. Det är du som beställer Sven”

I praktiken innebar detta att om en kund efterfrågade exempelvis Ärter & Morötter på burk och det var slut i hyllan kallade Arne på mig.

”Sven, när tror du vi får in Ärter & morötter på burk igen?”

Svaret var då alltid:

”Ärter & morötter på burk har jag beställt, det ska komma om en timme, svarade jag.”

Sen var det bara att cykla iväg till närmsta Konsum-butik och låna några burkar med Ärter & Morötter. Cykla hem till Konsum på Högaholm igen och säga till kunden: ”Ursäkta att ni fått vänta, nu har Ärter & morötter kommit in igen”

Givetvis skärpte det sinnet och koncentrationen. INGET fick ta slut innan nästa leverans. INGA tomma hyllor. Allt som var slut och kunden efterfrågade innebar för mig en cykeltur och en skämmighet inför min chef.

Så fortsatte Arnes fantastiska och rättframma utbildning. Inga hårda ord, bara tydliga förmaningar hur jag i det ena och det andra avseendet kunde göra allt bättre för kunden.

”Tänk alltid på Sven. Hur går kunden i butiken? Lägg alltid storsäljarna i kundens väg. Låt aldrig en vara i sortimentet ta slut. Aldrig en vara som gått ut i datum ska heller möta vår kund, mantrade Arne i mitt sinne”

Arne älskade att tävla också (mot mig).

Till exempel, vem säljer mest bröd?

Arne eller Sven?

Men först efter att ha blivit utbildad grundligt på brödavdelningen.

”Tänk på Sven, att göra det enkelt för kunden. Lägg brödet som säljer mest på hyllan i kundens huvudsakliga väg genom butiken. Lägg det ljusa brödet först, franskbrödet i mitten, som alla vill ha. Sen lägger du det mörka brödet därefter. Först det mellangrova brödet och i slutet kavringen. Allra sist i hyllan ska Baskekavringen ligga. (Det mytomspunna brödet från Baskemölla. Hemligt recept sedan 1800-talet, dyrt som pocker och med ett grönskimrande bakplåtspapperliknande omslag med motiv från just Baskemölla”)

”Vill du tävla Sven?”

Självklart ville jag det.

”Tror du vi säljer mer bröd om vi lägger brödet vertikalt eller vågrätt? frågar Arne”

”Jag tror av vi ska våga att lägga det vertikalt, svarade jag. Då får vi mer plats med storsäljarna i mitten och bröd som inte säljer så bra behöver inte mer än sin vertikallängds bredd.”

”Då tävlar vi Sven, må bäste man vinna, svarade Arne”

Men det kvittade. Arne var övermannen i alla tävlingar. Vann allt, men uppmuntrade mig alltid efter tävlingarna.

”Bra Sven, du är duktig. Kämpa på. Nästa gång är det din tur”

Jag blev utbildad i både det ena och det andra i denna förhållandevis lilla Konsumbutik.

Det var beställningar, bröd, specerier (kolonial, kallar man det idag.) Det vill säga allt som inte var färska livsmedel, tipset, tidningar, special (allt icke livs som schampo etc.) charkvaror, köttvaror, kassan, räkna kassan, öppna butiken, stänga butiken etc, etc, etc.

Efter ett år i Arnes butik hade jag lärt mig mycket.

Men inte allt…

Nu skulle jag ”släppas fram” till den heliga Graal i Arnes butik.

Det var dags för Sven att lära sig Frukt- och grönsaker.

Dessa produkter och exponeringar var Arnes skötebarn. Samt en av anledningarna till att han var där redan 5 på morgonen. När vi öppnade klockan 8 skulle frukt- och grönsaksdiskarna lysa likt Las Vegas neonskyltar mot de anlända kunderna.

Det var två exponeringar. En kyldisk och en exponering (trädisk) framför med okyld frukt (typ äpplen & päron) i en länga lika lång som kyldisken.

Jag lovar. Det var mer en konstnärlig ”installation” än en exponering av frukt- och grönsaker Arne visade upp i diskarna.

När jag började 7 på morgonen var diskarna redan fulländade.

Det var ett färgskådespel och en inspiration i frukt och grönsaksglädje jag aldrig sett maken till.

När vi öppnade butiken klockan 8, stod Arne en bit ifrån sina konstverk och registrerade alla kunders beundran för detta skådespel. Han slickade i sig allt beröm han hörde en halvtimme eller så, sen började kunderna ta frukt och grönt från hans tavla och då lämnade han skådespelet.

Det var nu Jag skulle lära mig Frukt- och Grönt. Bara att Arne ville lära mig detta absoluta primus i butiken gjorde mig stolt.

Om allt annat jag lärt tagit 12 månader (80 % av butiken) tog denna del minst 6 månader. Det var produktkunskap, avsmakning, färglära (”lägg aldrig grönt bredvid grönt, då försvinner produkten”).

”Se disken som ett levande skådespel, Sven, som gör att kunden stannar upp, vill se mer och sen bara köpa av glädje. Frukt- och grönsaksdisken är vår butiks nav som ger våra kunder glädje och inspiration att köpa allt i vår butik”, deklamerade Arne stolt.

Jag lade disk efter disk, frukt efter frukt och grönsak efter grönsak med den petige mentorns övervakande öga. Ock, nästan alltid fick jag höra: ”Nästan Sven, men inte ända fram”

Så om och om, och om igen.

”Salladen ser torr ut. Fräscha upp vitkålen. Var inte rädd och slänga mjuka tomater. Låt aldrig gurka och tomater bo sida vid sida. Bananer ska vara gula, inte gröna eller ha mörka övermogna band. Höj priset så vi har råd att kasta dåliga frukter. Låt aldrig, aldrig dålig frukt- och grönt ligga i våra diskar”

Men en dag var jag framme.

Jag såg det inte själv. Mina exponeringar liknade ju dom som jag gjorde igår. Men jag såg Arne, som med tårar i ögonen kom fram till mig.

”Sven, du har lyckats. Jag är stolt över dig. Nu ska du få ta över frukt- och grönsaksdisken i vår butik. Grattis! I morgon Sven ska du få en fin belöning också för att du lyckats så bra. Det kommer att bli en överraskning”

Det blev en väntan på vad denna överraskning bestod i.

Arne mötte grönsaksbilen ute på lagret och bad mig vänta inne i butiken på det han hade beställt åt mig.

”Nu Sven, ska du få en fin present av mig du kan lägga i grönsaksdisken.”

Presenten bestod av pyntkål. Färgrik kål, som egentligen inte gick att sälja. Bara ett färgspel för ögat.

”Sven, nu tar du denna fina pyntkål och lägger längst till vänster och höger i vår fina frukt- och grönsaksdisk. Idag är inga diskar i vårt land vackrare än våra”

Jag la pyntkålen som anvisat. Till vänster och till höger.

Ock….nu kom också mina tårar fram i åsynen av denna fina disk. Det var ett färgspel och ett konstverk jag såg som än idag har etsat sig fast i mina ögon.

Därmed var jag också fast i detaljhandelns magiska värld.

Journalistik och copywritervärlden fanns inte längre i mitt sinne.

”Var inte ett as…”

Från min barndom minns jag alla kloka ordspråk som sköljde över en:

”Allt är inte guld som glimmar”

”Bättre fly än illa fäkta”

”Gräv där du står”

Etc…

Eller hos farmor en bonad på väggen med: ”Hemmets härd är guld värd”

Även bibeln gödde citat: ”Tyst min mun så får du socker” (Luk 1:5-25)

Det var korta visdomsord som skulle mana till eftertanke och en sorts rättelse i leden.

Mitt eget ordspråk: ”Skjut inte upp till morrondagen, det du kan göra i övermorgon” verkar emellertid inte bli en klassiker som det vävs bonader i hemmen efter. Trots ihärdiga citat av mig själv. Men jag tycker dock det fungerar utmärkt i goda sommartider.

Synd om ordspråken skulle stanna upp och bli K-märkta.Tror bara de behöver fräschas upp och ta en modern riktning likt:

”Var inte ett as, så ska du se att det ordnar sig” (Katarina Wennstam)

Ett enkelt livsråd i tolv ord. Vad mer kan man råda dagens unga att ta sin riktning? Eller för den delen alla andra….

(Katarina Wennstam är kriminalreportern som efter att ha jobbat i tio år på SVT bytte spår och började skriva böcker istället. Broderiet går att köpa på The Folklore Company.) ,

Del IV. En man, en hund en vinter i Malmö

FJ satt ute i haven (trädgården) på anrika Dragør Kro tillsammans med Amione.

För några minuter när de båda suttit inne på Kroen hade de varit främlingar för varandra. Nu satt de tillsammans och delade den nyvunna vänskapens tid med varandra.

Det var en ljuvlig förkväll. Omkring 23 grader.

Svalorna hade byggt bo nästan under alla takåsar runt haven i Kroen och var oavbrutet i färd med att ge sina små ungar mat. Svalorna flög ut, fångade en liten flygande insekt, flög in igen och gav den lille svalungen mat. Om och om igen.

FJ räknade från sitt synhåll till åtta svalbon.

Svalorna flög dessutom lågt, vilket kunde tyda på ett ankommande regn.

Plötsligt syns en kråka från ingenstans flyga in mot ett svalbo. Ska den ta en svalunge? Som på en given signal samlar alla svalor sig samman och går till attack mot kråkan. Det är imponerande. 10 – 20 flygande Kamikatze-flyg-svalor går i gemensam attack mot kråkan som bara kan ge upp, kraxa lätt och flyga därifrån.

Ett fascinerande skådespel i denna vackra utemiljö.

FJ tittade på Amione, som oavbrutet berättade om både det ena och det andra om hur vår tillvaro ter sig idag. Hur orättvist samhället är som inte gör en bättre fördelning av de tillgångar som alla medborgare efter egen förmåga bidragit med.

  • Ja, Fredrik, du verkar vara en typisk svensk som inte bryr sig om hur vårt samhälle ser ut idag, säger Amione plötsligt i en mening. Hur tror du att vårt land kan bli tryggt när så många känner otrygghet på grund av fattigdom och utanförskap? Bryr du dig om det, Fredrik?

FJ tittade på Amione och svarade.

  • Med all respekt, Amione. Vi träffades för en kvart sen. Du vet nästan ingenting om mig och ännu mindre hur jag ser på resursfördelningen i vårt samhälle. Du verkar dessutom dra alla över en kam därför att det du tror på, är det bara du och en liten sekt gelikar som förstår sig på. Ja, enligt din uppfattning alltså.

FJ kände sig besvärad och ångrade att han satt sig i haven med Amione och plötsligt kommit in i politiska resonemang. Det var mer spännande att titta på svalornas liv vid takåsarna än att försvara sin syn på samhället.

  • Bra, Fredrik! Härligt att du ger mig lite tuggmotstånd. Jag tror att du behöver ryckas ut ur din dvala och få lite mothugg i din bekväma tillvaro. Nu ser du mer levande ut än vad du gjorde när jag kom in i krogen.
  • Ärligt Amione, måste vi prata politik just nu? Jag har en ledig dag. Vill unna mig lite återhämtning. Har åkt till min favoritkrog för att bara njuta, känna och fantisera. Om du så gärna vill prata politik så ber jag dig att hitta någon annan på krogen du kan ”munhugga” med.

Plötsligt kändes luften lite renare. Diskussionen mellan FJ och Amione hade rensat och brutit den första muren dem emellan. När FJ såg igen på Amione. Var det som om hon skiftat väsen. Det rebelliska och kantiga var förbytt mot något vackrare och mer innerligt.

Amione kunde vara i 30-årsåldern. Byxorna var jeans. Ganska vida och slitet ljusblå. På byxbenet satt ett klistermärke; ”LA 1969”. Så en tröja på det som verkade hemmastickad i pärlemor vit färg. Ovan tröjan en scarves runt halsen med mönster likt cowboyernas snusnäsdukar.

Passade egentligen inte. Men fint på Amione.

Håret var blont och långt samlat i en knut i nacken. Ingen vanlig hårsnodd mer ett vanligt grönt gummiband som fått tjäna som hårsamlare.

Hennes ansikte var ganska neutralt, men kunde skifta som en kameleont till den sinnesstämning hon var i.

FJ tänkte på klassiska Dramatenskådespelerskor när han tittade på Amione. De kunde också från några sekunder skifta i anletsdrag från demonisk till ljuvligt vacker. Likt Disneys Magica de Hex till vänaste vackra Elvira Madigan på ringa tid.  

Amione bröt tankarna FJ hade.

  • Ja, Fredrik, du är faktiskt en typisk svensk. Massor av åsikter egentligen bakom en stängd dörr, men när du konfronteras stänger du in dig i din ”Comfort Zone” Men jag håller med dig. Varför diskutera livets allvar en fin dag som denna? Jag vill också njuta av en vacker sommardag. Skål Fredrik!
  • Skål, Amione, klingar Fredrik sin butelj mot hennes.

FJ ser på Amione och plötsligt skiftar hon intryck igen. Hennes blick är glasklar och genomträngande med kristallklara blå ögon. Likt en Törnrosa som nyss vaknat upp och ser världen på nytt efter 100 år.

Något oförklarligt här och nu håller på att hända känner FJ.

Det smyger sig in längs benen, vidare mot magen och upp mot hjärtat. Lungorna krymper och luften måste hämtas in med fler och snabbare andetag.

FJ visste vad som var på gång och att det var oåterkalleligt.

Kärlekens direktverkande pil passerade in genom svalornas flygraider, in över Kroens Have och anlände med varm direktpost till FJ:s redan dunkande hjärta.

Nu gäller det att hålla i sig, tänker FJ.

Men å andra sidan, varför ska jag denna gång bara hålla igen? resonerar FJ med sig själv. Det är väl nu om någonsin jag bara ska ryckas med och ta för mig av vad livet kan bjuda mig.

”Jag är ingen skurk”

(Telefonen ringer)

  • Hej Sven! Det, är Caroline från Mystery!
  • Hej Caroline!
  • Jo, Sven du har ju gjort många olika uppdrag för Oss. Nu undrar vi om du kan tänka dig att arbeta som observatör på ombud i Halland som jobbar med s.k ”Moneytransfers”.
  • Vad innebär det i så fall Caroline?
  • En uppdragsgivare vill ha hjälp att via en checklista intervjua sina ombud om en del av de rutiner som gäller för att sända pengar från ett land till ett annat. Samt hur de agerar om de misstänker att en kund ägnar sig åt penningtvätt. Du agerar denna gång inte som en ”mystery” utan bokar en tid med ombudet som du sen träffar på överenskommen tid i dennes butik.
  • Det låter spännande Caroline.
  • Bra Sven, då bokar jag in tre ombud som du får uppdrag på. Det är i Halmstad, Varberg och Kungsbacka. Arvodet är 60 Euro + milersättning per ombud. Du får kompletta instruktioner i uppdragsbeskrivningen. Rapporteringen sker i Baidata på engelska.
  • Tack, Caroline. Jag fixar detta.
  • Tack, Sven då önskar jag dig en riktigt fin dag och om du har frågor så ringer du till mig.
  • Det ska jag göra. Önskar dig också en fin dag Caroline.

Det var inledningen till besöket med Karim Khalid på Origokiosken i Halmstad klockan 13, en onsdag i början av juli.

30 minuters bilresa för att sen finna en ledig parkering i centrala Halmstad klockan 13 under turistsäsong handlade om tur.

Jag hade tur, bara 2 minuters gångväg från parkerad bil till Origokiosken på Origogatan 23 C.

Ser strax butiken på 23 C. Reklamflaggor som vajar från fasaden och en GB-clown på marken utanför ingången. En av flaggorna signalerar om ”Moneytransfer”.

Själva butikens ingång ser vid första ögonkastet ut som ett stort gult hål i väggen med ett gallrat fönster på varje sida om ”hålet”.

Enkelt och tydligt med det generösa öppethållandet stripat i fönstren; Måndag – Torsdag samt söndag 10 – 22. Fredagar – Lördagar längre öppet, 10 – 24.

Genom de gallrade fönstren ser jag dunkelt, staplade OLW chipskartonger, en glassfrys och en läskkyl.

Sortimentet verkar lika enkelt som butikens layout; cigaretter, snus, godis, chips, telefonkort och sen egentligen inget mer utöver det att butiken också kan göra penningtransaktioner till jordens alla länder.

Ingen spelverksamhet och inga tidningar verkar heller tillhandahållas kunderna på Origokiosken.

Origokiosken har ett förstklassigt centralt ”step-in-läge” som med sitt gula sken likt trafiksignalens ”vänta, stig på” ber förbipasserande att komma in och förse sig med något läskande, något att röka eller gågodis.

Ser framför mig ungdomar som i klungor om 3-4-5 passerar Origokiosken på fredagar och lördagar mellan klockan 21–24 steppandes glatt in för att förse sig med något upplyftande inför fortsättningen på kvällen/natten.

Går så uppför en kort stentrappa in i butiken. Rakt fram bakom en disk ser jag det jag uppfattar som ägaren; Karim.

Han är inramad av en fond av godis, cigaretter och läsk.

Ovanför honom två ljusramar med reklam för Camel-cigaretter.

Bredvid Karim sitter två kunder på stolar och samspråkar med varandra.

Jag går fram och frågar: ”Karim”?

  • Hej, ja det är jag som är Karim och du måste vara Sven?
  • Ja, det är jag som är Sven, svarar jag.
  • Välkommen Sven. Låt mig presentera Adi och Bosse för dig.

De bägge personerna som satt på stolarna reser sig och presenterar sig och jag hälsar på dem med att ta dem i hand och sedan Karim.

  • Vad kan jag göra för dig Sven? säger Karim.
  • Som jag berättade för dig i telefon hjälper jag Moneytransfer med en revision på sina ombud.
  • Ja, men vad betyder det Sven? Varför kollar du mig?
  • Det är ingen som kollar just dig Karim, alla ombud för Moneytransfer får besök denna vecka för en revision.
  • Men Sven, det kan inte vara sant. Du kan inte kolla alla i Sverige denna veckan. Det är över 100 stycken i hela Sverige. Det kan du inte göra Sven.
  • Det är inte bara jag, Karim som besöker dig och dina kolleger, vi är flera stycken revisorer som är ute och besöker ombuden.
  • Är jag en skurk Sven? Jag är ingen skurk ska du veta.
  • Nej, Karim du är ingen skurk. Det är det ingen som tror heller. Mitt besök är bara ett rutinbesök och jag kommer att ställa några frågor till dig.
  • Vänta lite Sven.

Karim tar upp sin mobiltelefon, ber med handen mig att backa lite bak i butiken medan han ringer ett telefonsamtal.

  • ”Marhabaan Habib! Ealayk musaeidati. Ladaya rajul huna la ‘afham ma yuridu. Hal yumkinuk musaeadatay?” Hör jag Karim säga.

Karim vinkar mig till sig och säger:

  • Vill du prata med min revisor Habib, Sven?

Jag tar mobilen och ser att det står ”Habib” på mobilen.

  • Hej Habib! Jag heter Sven och jag är utsänd från Moneytransfer för att göra en kort revision på Origokiosken.
  • Nej, Sven, det kan du inte göra. Det är jag som gör revision på Origokiosken.
  • Ja, det gör du Habib, men det är inte en revision som du brukar göra som jag ska göra. Jag ska bara ställa några frågor till Kamir och be honom att underteckna ett intyg att han förstått de instruktioner han fått från Moneytransfer.
  • Ok Sven. Ge Kamir telefonen igen, säger Habib.

Jag ger mobilen tillbaka till Kamir och hör honom säga:

  • ”Hubyba! Ana ealaa thiqat ‘anak sawf tusaeidni. Sa’atasil bik ‘iidha kan shay’ la ‘afahamh”.

Kamir tittar på mig och säger att han ska svara på alla frågor jag har. Men om det inte är något han förstår så ringer han upp Habib igen.

  • Självklart ska du ringa Habib igen om det är något du inte förstår Karim, svarar jag. Kan jag få sätta mig så jag kan ta alla uppgifter?
  • Adi och Bosse, kan ni lämna mig och Sven ifred en stund? Vi har affärer vi måste gå igenom, säger Karim.

Bosse reser sig från stolen. Han har käpp, jag bedömer honom som c: a 80+ och kan knappt resa sig upp från plaststolen. Karim hjälper honom upp och Adi, som verkar vara i knappt 30-årsåldern hjälper Bosse ut från butiken och nerför den lilla trappan.

  • Dom kommer varje dag Sven. Dom är mina vänner. Bosse har jag känt i 8 år. Han fick en stroke förra året och kommer bara in för att sitta och vara med i livet. Adi är som en son för mig. Hans far, som jag känner sen barndomen har åkt tillbaka till Irak. Adis mamma bor något kvarter härifrån. Dom är båda fina människor. Jag hjälper dom så gott jag kan.

Karim bjuder mig att sitta på plaststolen Bosse nyss suttit på bredvid kassan i den lilla butiken.

Så ber jag Karim om de kompletta adressuppgifterna, ägarförhållandet, mailadressen, telefonnumret etc, etc.

Frågorna är inte så många. Det är faktauppgifter som Moneytransfer vill uppdatera om sina ombud. Sen vill de ha information om vad ombuden, inklusive Karim gör, om de misstänker penningtvätt.

Under hela intervjusessionen vimlar det av kunder till och från i och utanför den lilla butiken.

–  Kari, Kari, är det bra? hör jag någon som passerar säga.

–  Ja, ja det är bara bra min vän, svarar Karim.

Intervjun med frågor och faktainsamling som normalt skulle tagit 10 minuter tar 30 minuter.

Det är fascinerande för mig att sitta bakom disk på en enkel stol och se alla Karims kunder som passerar eller kommer in i Origokiosken denna halvtimme.

  • As-Salamu alaykum (Frid vare över dig), Karim, hör jag en förbipasserande kund säga.
  • Wa alaykum as-salam (Frid vare över dig också), hör jag Karim säga.

Vi går vidare i min frågelista från Moneytransfer.

  • Vem mer än du Karim, har rättighet och fått utbildning att sända pengar från din butik?
  • Det är bara jag Sven.
  • Är det bara du Karim? Men du har ju öppet till 22 på vardagar och söndagar och till 24 på fredag-lördag. Sitter du här själv nästan 90 timmar per vecka?
  • Ja, Sven det är bara jag i butiken och alltid.
  • Men har du inte familj Karim? Är du aldrig hemma? säger jag
  • Jag är hemma Sven. Detta är mitt hem sedan 8 år tillbaka. Mina kunder är min familj.
  • Så du har suttit här i 8 år, nittio timmar per vecka?
  • Ja, Sven jag bor i en liten lägenhet här ovanför butiken.
  • Men fru och barn, Karim?
  • Fråga inte om min familj Sven, jag saknar dem och jag gråter bara vid tanken.

Så jag frågar naturligtvis inte mer om Karims familj. Men olika scenario spelar plötsligt upp sig i mitt huvud vad som kan ha hänt Karims familj.

Frågorna jag har till Karim är slut.

  • Tack Karim för att jag fick låna din tid, säger jag. Nu har jag inte fler frågor.
  • Tack själv Sven. Innan du går. Vill du ha lite kaffe?
  • Nej tack, Karim. Jag måste iväg.
  • Du är min vän nu Sven och från min kultur måste man bjuda en vän på något innan han går.
  • Det är snällt Karim, men jag vill i så fall betala, säger jag.
  • Du ska inte betala Sven, vad vill du ha?
  • Då tar jag en Loka på burk, Karim.
  • Varsågod Sven. Ta en Loka från kylen.

Jag tar en Loka från kylen, tar Karim i hand, tackar å det varmaste och vandrar vidare till min parkerade bil.

Karim har ytterligare 60 timmar kvar att jobba innan arbetsveckan är slut. Sen lite vila och därefter ny 90-timmars-vecka.

Själv ska jag bara köra hem till Falkenberg. Rapportera mitt uppdrag i Baidata och sen väntar vilans vardag.

(Origokiosken, Origogatan, Karim Khalid och hans vänner är påhittade namn. Händelserna är dock autentiska och allt hände i Halmstad den 3 juli 2019 mellan klockan 13 – 13.30. Med ”Google Translate” kan svenska översättas till alla andra språk i världen till exempel arabiska. ”Bialtabe ‘iinah mudahash” = Visst är väl det fantastiskt)

Idag är din dag

Ock tänk
den är just Din

Ljuset som i morse vaknade
och lyste upp staden
som en båge vid Din säng

Månen som log under natten
vakade över Dig

Ock, visst hörde vi
fåglar som sjöng på parad

Idag är Din dag
solen lyser bara om Dig
Ock se
hur träden vänder sin krona mot Dig
allt annat på Jorden som bara ler

Idag är Din dag

Sträck upp!

Känn alla tankar som sänds Dig i detta nu

De nära och kära

här och där

som idag vill ge tillbaka en del

av det Du var dag ger

till Oss

Idag är Din dag
men också min

för att jag får dela den

i samma värld som Din

Styrka & svaghet

Det var en dag då man skulle dela ut styrka.

För att få del av styrkan var man tvungen att tävla och fyra deltagare fanns på plats vid startlinjen; ”Den starke”, ”Den unge”, ”Fuskaren” och ”Den svage”.

Vinnaren skulle få 60% av den utdelade styrkan, 2:an 30% och den som kom trea skulle få resten 10%. Siste man över mållinjen fick inget av den styrka som denna dag delades ut.

Startskottet gick och det blev en ganska förutsedd utgång. Först kom ”Den starke”, sen kom ”Den unge” och därefter kom ”Fuskaren” som trots att han hade gömt rullskridskor på fötterna och dopat sig inte kom bättre än trea. Långt efter de andra och sist kom ”Den svage”.

När ”Den svage” kom i mål var diskussionen och skrytet i full gång bland de tävlande hur bra de var och vilken taktik de hade för att vinna.

”Den svage” kände sig först förbittrad över att inte fått vinna den styrka han så väl hade behövt och kände en orättvisa att de som redan hade styrkan och dessutom i ett fall fuskat sig till den fått mer än honom. Med eskalerad ilska gick ”Den svage” därifrån utan att delta i den erbarmliga efterdiskussionen.

Hans ilska fick honom att öka stegen och med ett vrål stegrade han tempot bort från hela skådespelet. Men mitt i det ursinniga språnget kom en insikt över honom lika stark som ilskan han nyss känt.

Hade han haft samma kraft i ilskans stund som i tävlingens hade han ju vunnit……

Insikt efter insikt kom till honom. Han hade ju inte ens behövt tävla….”Den svage” var inte svag utan egentligen både stark och snabb.

Styrkan finns inom mig och jag behöver inte bevisa det eller fuska och dopa mig till det.

Man kan egentligen inte vinna en styrka man från början alltid har haft lika mycket som alla andra….

Löpsteget för ”Den svage” förvandlades till en målmedveten gång och känslan av att komma sist och ändå på ett sätt vinna var bedövande och helande.

Den slutliga insikten blev att

”Allting finns för alla och har alltid funnits även för mig” blev det som gjorde ”Den svage” till ”Den glade” och en av Oss alla andra.

Så var den lilla sagan slut. Salut!

Del III. En man, en hund en vinter i Malmö

JF klev in på Dragør Kro från Strandstrede. Han möttes av den bekanta vestibulen med plats att hänga kläder på innan han steg vidare in mot restaurang och krostue.

Atmosfären var magnifik. En krog som oavbrutet varit i drift sedan 1721 väntade.

Tidigare gäster sen mer än 250 år, hade på alla sätt gett avtryck, anda och känsla på Dragør Kro. Deras tidigare närvaro satt påtagligt i väggar, luft och doft på denna krog.

Förmodligen hade något förändrats sedan 1721. Men förändringen kändes inte. Känslan var istället att Allt, i denna tidsresas farkost bak i tiden, var naturligt bevarat och genuin i varenda vrå.

Restaurangen ”med god mad” innehöll: linnedukar, levande ljus vid borden och kypare med vit skjorta och fluga som nästan omärkligt visste när det var dags att fylla på ”en lille en”. Det var då namnet, nästan alltid, på en 5:a Aalborg Dild Akvavit.

På menyn självklart: Lun fiskefilet, med rejer og remoulade, Plankebøf , Kalvemørbrad och Stjerneskud. Den senare, Stjerneskud måste alltid beställas innan klockan 16.

Så var krogens lag.

Men förrätten i form av: Rejecocktail med salat og dressing, ”Fik ikke nogen gæst at glemme at bestille fra menuen”

FJ passerade den i tid evigt levande restaurangen och fortsatte in mot Krostuen.

Om restaurangen var tidlös så andades Krostuen verkligt som om året fortfarande var år 1721 i detta nu. De smått vingliga träborden, raspade i fåror och runt dem trästolarna. Säkerligen inköpta till krogens invigning 1721.

Vid fönstren vid dessa faktiskt antika bord satt fiskare som efter nattens arbete och några timmars vila kopplade av på Kroen.

Fiskarna var stamgäster på Kroen sen deras far och mor säkerligen introducerat dem där. Sen kan man gissa att deras föräldrar i sin tur i säkert mer än sex generationer presenterat dem för den nu aktuelle ägaren av Dragør Kro.

Fiskarna satt vid de bästa platserna, fönsterborden, och var på något sätt på toppen af kransekagen på kroen.

Här satt nu exempelvis fiskaren Lars Bjerregaard vars bedsteefars bedstefars bedstefar förmodligen suttit på samma bord på kroen efter 1721.

En liten nick, liksom på en auktion, berättade för krogvärden att det behövdes påfyllning vid fiskarens bord. Här behövdes inga ord och gissningsvis sattes flaskan upp på fiskarens nota som avräknades en gång i månaden vid löningsdags.

Eller när ägaren av fiskebåten fått betalt av de danska kedjorna Dansk Supermarked, Brugsen eller Netto för sin fiskfångst.

FJ slog sig ner vid ett bord med en Grøn Tuborg, beställd från krogdisken av den leende ”tjenaren” och njöt till fullo av allt kroen bjöd i sitt naturliga skådespel.

Längst in i krostuen fanns det biljardbord. På helgerna flitigt besökta men just denna dag var det släckt i biljardrummet och inga kroggäster som utmanade varandra.

FJ såg sig omkring. Förutom ”fiskarna” vid fönsterborden var det bara han, några högljudda svenska par och en kvinna som syntes på kroen.

Kvinnan tittade på honom och FJ tittade tillbaka. Som i en impuls lyfte FJ flaskan och skålade med kvinnan. Skålen återgäldades med en flaskhöjning och en nick med ett utrop på skånsk dialekt åt Ystad-hållet:

”Va, nu inte så fjånig. Kom och sitt vid mitt bord så vi kan snacka lite”

Fj blev överraskad och en blyghet kom över honom. Skulle han verkligen gå dit, till en främmande kvinna?

Sen hör han: ”Kom, kom jag är inte farlig”

FJ reser sig och går över till hennes bord.

”Ja, det var väl inte så farligt?”, hör han henne säga.

”Hej!”, säger FJ, jag heter Fredrik. Egentligen Fredrik Joakim, men kallas för FJ. Trevligt att få sitta vid ditt bord” och tar henne i handen för en hälsning.

”Hej, Fredrik! Jag heter Amione och jag ser att du spanat in mig sen du kom in på krogen”

”Du, jag har inte spanat på dig överhuvudtaget. Jag njuter av krogens atmosfär och av min ledighet och såg inte dig alls förrän jag skålade med dig”

”Ja, vi säger väl det, säger Amione. Vad gör då en påg som du här på Dragørs Kro?”

”Jag bara njuter av en ledig dag och att få vara i ett annat land i en annan tid, säger FJ. Ock, du då?”

”Du är rolig, säger Amione, du snackar nästan som ur ett skådespel av Shakespeare. Jag antar att du kommer från Malmö. Där brukar man ju vara mer på och inga krusiduller. Är du förläst eller gjorde du alla hemläxor i skolan till långt in på natten för att briljera på lektionerna?”

”Lite rolig är du också Amione. Vilket fint namn du har förresten. Varför gav dina föräldrar dig detta ovanliga namn; Amione?”

”Min far sa att det namn man får, det bär ens ego genom livet. Jag var Vännen Nr: 1; Amigo One eller förkortat Amione”

”Din far verkar ju vara en klok man som gav dig ett så vackert förnamn?”

”Nej, säger Amione, han var en stor fubick. Aldrig hemma, lät mamma ta hand om allt och tänkte bara på sig själv”

”Det låter dramatiskt, men vad säger du om att gå ut och sitta i haven?”, föreslår FJ.

”Gärna, trädgården här på Dragør Kro är verkligen vacker att sitta i med alla klätterrosor, Hortensia och andra vackra blommor som löper runt hela haven”

FJ och Amione beställde påfyllning i baren, tog flaskorna med och gick ut till den hänförande haven.

Om haven var ljuvlig, förtogs det genuina kro-intrycket av vanliga vita vingliga plastbord och stolar. Men vad kan man annars ha ute?

Går ju inte att sätta vanliga träbord här.  Men ägaren kunde ju haft teakbord och stolar som bättre matchade den fina grönskan i haven, tänkte FJ för sig själv, medan han med Amione som sällskap slog sig ner i en sliten vit plaststol.