Vår dyrbaraste arvedel

Det vilar ett sällsamt sken över världen just nu,
långt ifrån det mörker som alltför ofta besjungs.
Månen stiger klarare än någonsin över horisonten,
medan en tung, tyst snö vilar mjukt över trädens grenar.
En vit famn som lyfter fram deras rena, nakna prakt
mot en sjunkande sol som färgar himlen i glöd.

Vi virvlar runt i vardagens kyla,
kvider en smula som om allting vore förtärt.
Men nej, ack nej – så är det inte alls.

Tänk hur jorden tålmodigt fortsätter sin eviga färd
med oss vid sin barm.
Låt oss därför dröja kvar i förundran, vi unika få,
som just idag fick bevittna detta ljus
och gryningens nya löfte.

Ibland smyger sig oron på när klockan tickar,
och viskar sitt obevekliga bud:
att vägen framåt smalnar av som en snötäckt stig,
och att bågen vi spänner inte längre har sin forna kraft.

Men i en stilla önskan, djupt inom mig,
låter jag sinnet sväva bort –
till en tid som är kristallklar och orörd likt nyfallen snö,
och där ingen i mitt eget rike vill någon annan illa.
En värld där allt det vackra som en gång var, lyser ännu varmare nu;
där drömmen om frid vilar stadigt på fredens grund,
och där vår dyrbaraste arvedel är ödmjukheten inför jorden som bär oss.

Julskinka på en ugnsplåt

Det låg en befriande harmoni där de båda satt i sitt kök, upplyst av levande ljus och adventsstjärnans varma sken i fönstret.
Hunden låg vid husses fötter som vanligt, tätt intill vedspisens sprakande värme, och omväxlande sov eller tittade på.
Utanför det ombonade gårdshuset hade vintermörkret lagt sig som en mjuk filt över landskapet.
Den snötäckta ängen vilade tyst under stjärnorna, och i den vindstilla kvällen singlade bara några enstaka, stora snöflingor sakta ner mot marken.

På köksbänken låg den nykokta julskinkan på en bakplåt och väntade på sin griljering. Doften av kryddpeppar och lagerblad dröjde sig kvar i rummet.
Men det var ingen brådska, det fanns egentligen all tid i världen även för det.
– Ska du prova ditt nya recept på senapsgriljeringen i år? frågade hon honom.
Orden föll så varmt till honom, hennes tonläge var som vanligt intresserat med en innerlig och varm klang.
– Det ska bli en överraskning. Jag ska fundera lite till, svarade han henne med ett leende.
Det andades samklang, där de båda satt med varandra i det lilla timrade köket.

Sen 30 år hade de båda levt med och vid varandra.
Det var en trygghet och kommunikation som inte var präglad av ord eller handlingar utan bara enkla varanden.
Där hon fanns där fanns också glädjen för honom.
Hennes kärlek till honom var så precis och skimrande uppenbar, som ett stilla ljussken i vintermörkret.
Varje ord hon gav honom, varje minut i dag som alla dagar kändes för honom som en gåva.
En dag som nästan alltid blev som ett skönt förspel i umgänget vid varandra.
När han såg på henne såg han alltid ljuset och kraften.
Hennes kroppsspråk porlade av liv och otämjd livslust.
Trots att det gått tre år sen de båda hade pensionerats var varje dag vid varandra som en ny upptäckt.

Idag, som alla andra dagar när han vaknade, kände han värmen och glädjen vid sin sida.
Alltid somnade de och vaknade vid varandra.
Han blev nästan förbannad vid tanken att detta en dag skulle få sitt slut.
Var fanns logiken att söka lyckan, få den, för att sedan se den så plågsamt tyna bort?
Men det fanns inte nu… minst 10–20 eller en evighet av år finns fortfarande till för allt som finns nu, tänkte han stilla.
Hon log mot honom som om hon förstod.

Han hörde hennes tankar tyst vandra över köket i att vi är rika, vi har en gåva i varandra som vi njuter av varje minut i just vår egen skattkammare.
Julskinkan och griljeringen fick vänta lite till.
Just nu ville han bara bo i de varma tankarna hon gav honom.
Livet kommer aldrig att bli finare än nu.