Så kom denna morgon åter drömmen om ängen som leder ner till stigen vid ån.
Det är en vacker dröm. När drömmen slås på vandrar jag i en solbeklädd äng. Drömkanalen visar mig då hur jag går med bara fötter fast i ljusbruna sandaler strosandes på en äng.
Det är inget vitt perspektiv, mer ett markperspektiv där sandalerna möter ängens alla fagra blommor. Ja, vad heter dom? Smörblomma, Gulsporre, Natt och dag, Åkersenap och naturligtvis Maskros kan det vara jag ser. Finns säkert fler i drömbilden som jag inte har namnen på.
Jag strosar så sakteliga längs ängens ljuva flora för att så möta stigen. Väl på stigen av grus skymtar jag ån. Så fortsätter färden på stigen längs ån. Tills jag möter en bänk. Det liknar ingen vanlig gråpatinerad parkbänk, mer en mörk teakbänk, nyligen utsatt, som inbjudande möter mig till en sittning. Väl sittandes kan jag blicka ut över ån.
Det är stora träd omkring mig, kanske björkar, som vill visa upp sina magiska grenar längs vyn. Ån forsar och stöter på stenar längs färden. Det är förvånande så mycket jag ändå minns av denna dröm. Förmodligen för den har gått i repris några gånger. Men det som slår mig när jag sitter på bänken är att det är helt tyst. Ingen fågelsång och ån brusar inte fram några ljud. Det är en helt tyst plats, där jag sitter ensam med träden omkring mig på min vackra teakfärgade bänk.
Sen vaknar jag och tänker, det här har jag drömt förut. Ock.. vad drömmen betyder? Egentligen tror jag inte den betyder någonting, den har mer kommit för att ge mig frid i sinnet. Natur och oändlig tystnad lisar som balsam själen.
Kanske är det inte mer att tolka in i det än så?
malmopagen 