Det låg en befriande harmoni där de båda satt i sitt kök. Hunden låg vid husses fötter som vanligt och omväxlande sov eller tittade på. Utanför det ombonade gårdshuset var det vindstilla. Den böljande gula ängen böjde knappt ett grässtrå i den smekande vinden. På diskbänken låg några nyfångade foreller och väntade på en rensning. Men det var ingen brådska, det fanns egentligen all tid i världen även för det.
”Ska du prova ditt nya recept på forellerna?” frågade hon honom. Orden föll så varmt till honom, hennes tonläge var som vanligt intresserat med en innerlig och varm klang.
”Det ska bli en överraskning. Jag ska fundera lite till”, svarade han henne. Det andades samklang, där de båda satt med varandra i det lilla timrade köket. Sen 20 år hade de båda levt med och vid varandra. Det var en trygghet och kommunikation som inte var präglad av ord eller handlingar utan bara enkla varanden. Där hon fanns där fanns också glädjen för honom. Hennes kärlek till honom var så precis och skimrande uppenbar. Varje ord hon gav honom, varje minut i dag som alla dagar kändes för honom som en gåva. En dag som nästan alltid blev som ett skönt förspel i umgänget vid varandra.
När han såg på henne såg han alltid ljuset och kraften. Hennes kroppsspråk porlade av liv och otämjd livslust. Trots att det gått 3 år sen de båda hade pensionerats var varje dag vid varandra som en ny upptäckt. En present likt en julklapp, men som dagligen öppnades upp.

Idag, som alla andra dagar när han vaknade kände han värmen och glädjen vid sin sida. Alltid somnade de i varandra och vaknade vid varandra. Han blev nästan förbannad vid tanken att detta en dag skulle få sitt slut. Var fanns logiken att söka lyckan, få den, för att sedan se den så plågsamt tyna bort? Men det fanns inte nu…minst 10 – 20 år eller varför inte en evighet av år finns fortfarande till för allt som finns nu, tänkte han stilla.
Hon log mot honom som om hon förstod.
Han hörde hennes tankar tyst vandra över köket i att vi är rika, vi har en gåva i varandra som vi njuter av varje minut i vår vackra skattkammare. Våra fina minnen lägger vi sen i en egen skattkista som vi förseglar med våra hjärtas sigill.
Forellerna fick vänta lite till. Just nu ville han bara bo i de varma tankarna hon gav honom.
Livet kommer aldrig att bli finare än nu.

Så är det åter Pingst, det är hänryckningens tid.

Själv har jag ett speciellt minne av Pingsten för ca 40 år sedan.

När jag för 40 år sedan jobbade på Konsum (Solidar) i Malmö fanns det en del tävlingar från leverantörerna till butikerna som var roliga att delta i.
Minns speciellt en typ av tävling som ”Goman” (Konsums kött- & charkfabrik på den tiden) anordnade. Det gällde att skapa ett säljevent i charkdisken, promota och fota en utvald produkt som Goman valde för tävlingen. Produkterna varierade. Det kunde handla om Halländsk lökkorv, räksallad, wienerkorv, ärtsoppa i rulle etcetera. Varje vecka under 10 veckors tid var det en ny produkt och en ny tävling.
Vi var många butiker i föreningen på den tiden, kring 1980, minst 80 stycken. Solidar sträckte sig då från Malmö ut mot Österlen (Malmöhus) och upp till Halmstad.
Jag gick med liv och lust in i tävlingarna kring charkprodukterna. Men fick inte in vinnarstilen förrän efter några veckor. Ingen av mina (tycktes mig) fina bidrag kom innan dess på vinstplats. Vi tävlade om priserna 1 – 3. Vinster gavs i form av charkprodukter från Goman. Men framförallt gällde det prestigen att vara bättre och mer kreativ än de andra butikscheferna på Solidar i tävlingen.

Så kom ögonblicket, jag kom 2:a med min exponering av Gomans blodkorv. Med en slogan: ”Jag heter Greve Dracula. När jag ska bjuda mina vampyrvänner till slottet i Transsylvanien, bjuder jag alltid på Gomans utsökta blodkorv”. Lite bloddrypande, men det gav en 2:a-plats och en hel ring Halländsk lökkorv i pris.
Så kom nästa tävling. Den var svårare. Goman hade börjat testförsälja hästkött i Solidars köttdiskar. Den 22-årige ynglingen stärkt av 2:a-platsen förra veckan började omedelbart kreera i hjärnan.
Det var kring tiden för Pingst och jag funderade om det inte gick att få ihop ett tema med hästkött och Pingst. Så ”Heureka!” Min slogan kom från ovan, in i hjärnan och vidare till tävlingsbordet. I köttdisken la jag så med entusiasm ut hästköttsfiléer, vaser med färgglada fjädrar på träbänken ovanför köttdisken med min handskrivna skylt: ”Glad Pingst! Ät hingst”. Sen fotade jag detta copywritiska mästerverk och sände in till tävlingsledningen för Goman.
Men denna gång uteblev belöningen. Varför? Tänkte jag. Det var ju fyndigt och dessutom rimmade det. Jag hade ju fått till det hela.

Men en ärlig medarbetare i butiken som såg att jag deppade lite och som satt med mig på lunchrasten förklarade på detta enkla skånska sätt varför jag inte kom på pallen denna gång: ” Är du dum i huvet, så kan du väl för f-n inte skriva om du tror du ska vinna”
Ja, sanningen är hård men ärlig.

Ock….förresten varför firar vi Pingst egentligen?

Enligt Svenska kyrkans texter är anledningen denna: ”Innan Jesus lämnade jorden på Kristi himmelsfärdsdag berättade han för lärjungarna att de inte skulle att bli övergivna. Jesus förklarade att vi människor skulle få en hjälpare, en sanningens ande som ska vara hos oss för alltid.  Tio dagar efter Kristi Himmelsfärd firar vi därför pingst. Då firar vi att Gud låter sin ande, hjälparen, vara hos oss.” 

Jag firar också denna dag att det nu är 9 år sedan jag lät vuxendöpa mig i Skrea Kyrka. Som en förberedelse för giftermålet med Min allraste Käraste i Ravlunda kyrka den 12 juni 2010.

Men det är en helt annan berättelse.