Foreller på en diskbänk

Det låg en befriande harmoni där de båda satt i sitt kök. Hunden låg vid husses fötter som vanligt och omväxlande sov eller tittade på. Utanför det ombonade gårdshuset var det vindstilla. Den böljande gula ängen böjde knappt ett grässtrå i den smekande vinden. På diskbänken låg några nyfångade foreller och väntade på en rensning. Men det var ingen brådska, det fanns egentligen all tid i världen även för det.
”Ska du prova ditt nya recept på forellerna?” frågade hon honom. Orden föll så varmt till honom, hennes tonläge var som vanligt intresserat med en innerlig och varm klang.
”Det ska bli en överraskning. Jag ska fundera lite till”, svarade han henne. Det andades samklang, där de båda satt med varandra i det lilla timrade köket. Sen 20 år hade de båda levt med och vid varandra. Det var en trygghet och kommunikation som inte var präglad av ord eller handlingar utan bara enkla varanden. Där hon fanns där fanns också glädjen för honom. Hennes kärlek till honom var så precis och skimrande uppenbar. Varje ord hon gav honom, varje minut i dag som alla dagar kändes för honom som en gåva. En dag som nästan alltid blev som ett skönt förspel i umgänget vid varandra.
När han såg på henne såg han alltid ljuset och kraften. Hennes kroppsspråk porlade av liv och otämjd livslust. Trots att det gått 3 år sen de båda hade pensionerats var varje dag vid varandra som en ny upptäckt. En present likt en julklapp, men som dagligen öppnades upp.

Idag, som alla andra dagar när han vaknade kände han värmen och glädjen vid sin sida. Alltid somnade de i varandra och vaknade vid varandra. Han blev nästan förbannad vid tanken att detta en dag skulle få sitt slut. Var fanns logiken att söka lyckan, få den, för att sedan se den så plågsamt tyna bort? Men det fanns inte nu…minst 10 – 20 år eller varför inte en evighet av år finns fortfarande till för allt som finns nu, tänkte han stilla.
Hon log mot honom som om hon förstod.
Han hörde hennes tankar tyst vandra över köket i att vi är rika, vi har en gåva i varandra som vi njuter av varje minut i vår vackra skattkammare. Våra fina minnen lägger vi sen i en egen skattkista som vi förseglar med våra hjärtas sigill.
Forellerna fick vänta lite till. Just nu ville han bara bo i de varma tankarna hon gav honom.
Livet kommer aldrig att bli finare än nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s